viewpoint-east.org

Emedan rösterna ännu räknas…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Rösterna är inte sammanräknade ännu, men det står redan klart att Volodymyr Zelenskyj kommer att bli Ukrainas nästa president. Han blir därför den första presidenten med judisk börd (även om det är något han inte själv påtalar, samt att han inte är aktiv i någon judisk församling). Och han blir även den yngsta hittills. Båda dessa saker är mycket glädjande. Zelenskyj ska enligt vallokalsundersökningen ha fått 73%, och Porosjenko 25%. Men siffrorna kan ju ändra sig något när det slutgiltiga resultatet kommer.

Det som slår mig en sådan här kväll är att jag tydligen lever i någon slags ukrainsk filterbubbla. Inga av mina vänner eller kollegor tycks ha röstat på honom. (Jag tror dock att några studenter gjort så, men de är som så många andra unga tysta på sociala medier, och i klassrummet pumpar jag aldrig studenter på vad de tänker rösta på.)

Så vad är det då jag ser i mitt flöde en sådan här kväll? Taggen #немійпрезидент (inte min president) är en viral. Några skriver att de redan börjat kampen om makten i parlamentet, Verchovna rada. Det är parlamentsval i höst. Zelenskyj ska inte få en betryggande majoritet där, skriver de. Andra uttrycket sin sorg över att förlorat en president som de menar att de kunde vara stolta över, och några av dem använder taggen #дякуюпетропорошенко (Tack, Petro Porosjenko). Det är många som skriver att de är stolta över att tillhöra de 25% som röstade på Porosjenko. Emedan andra skriver att de vill bo i ett land med bara de 25% som röstade på Porosjenko. Förhållandevis många påminner om vad man sa om den hatade presidenten Janukovitj, när han vann valet 2010. Då (som nu) sa man att allt nog skulle bli bra och att han troligen inte var så farlig ändå. Det skulle visa sig att Janukovitj inte hade några problem med att mörda demonstranter på Majdan 2014, och inte la två strån i kors för att försöka dölja sina avsikter. Han blev (och kommer förhoppningsvis att förbli) den värsta presidenten Ukraina haft. Dessa, som skriver och påminner om Janukovitj, påpekar att denne också sa sig vara för ett närmare samarbete med EU och NATO. Många skriver att de, trots att Zelenskyj vann, är mycket glada och stolta över att Ukraina haft ett öppet och demokratiskt val. Några lvivianer skriver att till och med himmeln gråter i Lviv, eftersom det regnade när resultatet kom. Kanske är det deras kämparglöd som fått himmeln att tänka ett extra varv, ty nu regnar det i alla fall inte.

Och vad tänker då jag? Jo, jag tänker ungefär så här. Zelenskyj har lovat väldigt mycket, och om han lyckas med allt han lovat blir Ukraina ett fantastiskt land. Om han misslyckas lär han bli lika hatad som Porosjenko var de sista månaderna före valet. Mycket kan dessutom hända till parlamentetsvalet i höst. Om han inte lyckas få en majoritet med sitt parti, lär han få det mycket svårt i parlamentet. Dessutom ska han (om jag är riktigt underrättad) sväras in först i början av juni, och eftersom detta är Ukraina kan han både ha blivit än mer populär, eller än mer avskydd tills dess. Allt kan faktiskt hända.

Många internationella journalister menar att Ukraina inte är ett splittrat land längre. Att Zelenskyj har enat landet. Det får de ju gärna tro, men från min horisont, som återfinns bland Ukrainas intellektuella, akademiker, konstnärer, aktivister, musiker, feminister och homosexuella ser jag en avgrund öppna sig. Ukraina är kanske inte längre lika delat mellan öst och väst. Men ukrainare med olika utbildning och bakgrund tycks ha vitt skilda tankar om hur landet bäst ska ledas. Så en ny splittring har uppstått. Och vid närmare eftertanke är skillnaden mellan Ukraina och Sverige inte så stor. Exakt den här uppdelningen ser jag faktiskt i Sverige och andra EU-länder. Och på det viset kan man ju säga att Ukraina har blivit lite än lite mer europeiskt i och med detta val.

Nu vill du kanske höra något om hur jag tror det kommer att bli de närmaste fem åren, med Zelenskyj vid rodret. Men jag är ledsen över att göra dig besviken. Jag är endast en bloggare som bjuder helt gratis på mina skriverier. Analyserna får du försöka hitta hos de journalister som faktiskt får betalt för det de skriver. Den dag jag lyckas få betalt för mina skriverier lovar jag att vara lite mer mångordig. Och då lär jag också redogöra för min egen analys över hur Zelenskyj kunde vinna valet. Jag kan ju säga att jag hitintills inte läst en enda artikel, i vare sig svensk eller utländsk media, som ens lyckas komma i närheten av en riktig analys.


Ett kasserat inslagspapper till en kartong Roshen-choklad. Roshen ägs av avgående presidenten Petro Porosjenko.

Share

Främmande fåglars matvanor

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Från köket skramlar det lite hemtamt. Kokerskan och restaurangens ägare småprata lite mellan varven de gör sallad, och den eftertraktade huvudrätt vi är här för att inmundiga.

Vi befinner oss ett stenkast från Lvivs gamla innerstad, men det känns som om vi befinner oss i en annan världsdel. Och på sitt sätt är det kanske så. Ty här, vid Lvivs medicinska universitet, är det allt lite annat än på andra ställen i stan. På medicinska universitet studerat det nämligen många studenter från arabiska halvön, Mellanöstern samt östra Afrika.

Det här sätter sin prägel på gatubilden. Uppfattning om mode och frisyrer gör att stadsdelen delvis sprackar av färger och inspirerande håruppsättningar. Till det måste vi lägga alla språk som ljuder ljuvligt uppfriskande, annan slags musik som strömmar ut från fönstren i huslängorna och… kanske det viktigaste… M A T och i synnerhet falafel! Och det är alltså därför som jag gärna tar mig till denna stadsdel.

Jag sitter alltså på den restaurang, eller kanske snarare hak, som tillreder de godaste falafel i hela Lviv, ja, kanske till och med de godaste i hela Europa. Den skyldige till dessa goda falafel är restaurangägaren. Jag vet inte var exakt han är född, men han är en lika främmande fågel i Lviv som jag faktiskt fortfarande är. Det är nog därför som vi tycker om varandra. Det finns nämligen något av en oskriven allians mellan oss. Som om vi förstår varandra bara genom att vi båda tillhör den lilla grupp av nytillkomna i Lviv.

Tillsammans med restaurangägaren stökar alltså kokerskan och även restaurangägarens fru i köket. Den senare är också någon som gör att jag gärna återvänder hit. Hon är väldigt ukrainsk, men ändå lite sär. Hon tycks varken vilja söka upp manikyrister eller hårfrisörskor, vilket ger att hon har en så uppriktig och vederhäftig uppsyn att jag gillar henne bara för det.

Se där! Ränderna går aldrig ur. Jag är helt enkelt mycket mer präglad av min uppväxt än jag ofta vill tro. Nagellack är något som inte används i min familj. Eller mina familjer, kanske jag ska säga. Då mina föräldrar är skilda, har jag liksom en känsla av att jag har två grenar att växa från. På den ena grenen, min mors, finner vi nästan inget nagellack överhuvudtaget. Kanske finns det någon avfälling i familjen som stundtals hållit på med att dutta färg på naglarna, men det har verkligen inte varit någon överkonsumtion. På den andra grenen, som tillhör min far, hittar vi faktiskt lite mer nagellack. Min farmor målade gärna naglarna. Jag vill minnas att det var rosa nagellack, men mitt minne kan givetvis fallera. Det var i alla fall väldigt diskret hennes nagellack, nästan lite anonymt. Så egentligen tänkte jag aldrig på att hon verkligen målade naglarna förrän jag långt senare började fundera på varför jag aldrig riktigt uppskattat nagellack. Äsch, jag undrar om inte det här egentligen är en mycket lång parantes. Det jag ville säga var att ränderna inte tycks gå ur mig, och särskilt inte när det kommer till nagellack, tydligen. Så summa kardemumma, jag gillar alltså restaurangägarens fru eftersom hon känns väldigt vanlig, efter vad jag verkar anse vara vanligt.

Det här brukar jag faktiskt fundera lite över när jag sitter där och väntar på mina falafel, men egentligen tänker jag inte så mycket på just nagellack, det pågår bara som ett lite envetet mummel i mitt huvud. Jag funderar nog snarare över varför jag tilltalas så av detta ganska modesta hak. Men när mina falafel stiger över tröskeln från köket är nagellacket och annat onödigt funderande som bortblåst.

Då brukar mina tankar istället övergå till att gaffla om var i menyn man hittar dessa underbart utsökta falafel. De står under rubriken “frukost”. Vem vill äta falafel till frukost, fnyser jag. Men faktum är att det inte tycks vara särskilt många andra runt omkring mig som äter falafel till lunch. De vet kanske bättre när man ska tilltala en falafel, då de flesta andra besökarna är studenter från Mellanöstern. Det tog mig bara några minuter på Google för att verkligen få reda på att man faktiskt gärna äter falafel till frukost i Mellanöstern. Så ränderna går inte heller ur restaurangägaren. Han tycker att falafel passar bäst till just morgonmat, även om jag skulle tro att många ukrainare skulle tycka att det vore underlig kasje (gröt).

Och det samma gäller mig, tänker jag senare på kvällen när jag står hemma i köket för att tillreda vår traditionsenliga långfredagsmiddag – smörgåstårta. Fast den traditionen uppstod faktiskt först här i Lviv. Plötsligt blev det oerhört viktigt att tillaga smörgåstårta. Jag har, så vitt jag kan minnas, aldrig gjort smörgåstårta i Sverige. Och jag tyckte inte ens att smörgåstårta var gott när jag bodde i Sverige. Den påminde mig mest om långdragna och tråkiga sammankomster, gärna med utgångspunkt från död eller födelsedag. Dagen efter mådde man för övrigt lite illa, med en fet majonnäsklump i magen. Min och Gs egna smörgåstårta har många likheter med de svenska dito, men minus mängder av majonnäs. Vi använder istället desto mer smetana. Överhuvudtaget är den nog ganska hälsosam, och endast en avlägsen släkting till de svenska begravingssmörgåstårtorna.

Men när den står där på bordet, bland de ukrainska handmålade äggen, pysanka, så är den en liten påminnelse om att ränderna aldrig riktigt går ur, och att en del ränder faktiskt blir tydligare när man förflyttat sig från smörgåstårtans hemland Sverige. Så som jag tror att det också är med restaurangägaren. Innan han flyttade till Lviv funderade han kanske inte så mycket på falafel, och kanske gav han dem inte med sådan omsorg som han ger dem här. Ty som främmande fågel lär man sig att uppskatta det man faktiskt har, och matlagning är något som följer med varthän man än far eller flyttar. Och i mitt fall är det tydligen smörgåstårta. Fast det skulle aldrig falla mig in att äta den till frukost.


Vår smörgåstårta och pysanki.

Share

Det här är det sista jag skriver om presidentvalet 2019

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Några av er kanske redan vet att jag har en facebooksida för viewpoint-east. Den är inte riktigt som den här sidan, utan där delar jag främst länkar till andra artiklar. Fokus ligger på politik. Egentligen är det väl inte så jag vill ha det. Men så har det i alla fall blivit. För det första skrivs det att väldigt många intressanta artiklar om politik, och för det andra har jag upptäckt att vissa av mina följare gärna vill läsa artiklar om just politik.

Under den senaste tiden har jag av förklarliga skäl delat många artiklar om det ukrainska presidentvalet. Kanske lite väl många. Jag är den första att medge det. De veckor som gått sedan första omgången av presidentvalet i Ukraina har varit, för att uttrycka det milt, omtumlande. Vi har kastats mellan det ena galna upptåget efter det andra.

Idag skrev jag på nämnda facebooksida att jag fram till valet inte kommer att dela några fler artiklar om presidentkandidaterna. Och orsaken är att jag känner en allt större hopplöshet. Artiklarna som skrivs handlar i allt mindre utsträckning om politik. De handlar nästan inte alls om vad kandidaterna har tänkt att göra för att ge ukrainarna en drägligare vardag. Det är som om folket helt försvunnit ur kandidaternas och journalisternas synfält.

Artiklarna som skrivs om presidentvalet har istället främst handlat om när de båda kandidaterna ska debattera. Den orutinerade Zelenskyj tycks vilja skjuta upp debatten till absolut sista dagarna. Inte konstigt egentligen. Petro Porosjenko har ägnat hela sitt liv åt affärer och politik. Han är enormt rutinerad. En person som definitivt kan hålla sina känslor i styr. Zelenskyj jobbar antagligen nu med att försöka tona ner sina känslouttryck. Han har, som komiker och skådespelare, ju ägnat hela sitt liv åt just känslor. Men om han är skicklig klarar han det galant. De intervjuer jag sett med honom har dock skvallrat om en mycket temperamentsfull herre som tycks gilla att bli förbannad.

Det råder väl idag inte mycket tvivel om att Zelenskyj har mycket stora chanser att vinna valet, och det med bred marginal. Och det är väl det de andra artiklarna har handlat om. Kommer Ukraina att ta ett kliv närmare Ryssland med honom vid rodret, frågar man sig. Det är ju fullkomligt omöjligt att svara på. Han är ett oskrivet blad. Helt oprövad.

Jag vågar ändå påstå att det finns en överskuggande risk att Ukraina ändå lämnar den inslagna banan mot ett närmare samarbete med EU. Orsaken är att Zelenskyj tycks omge sig med personer som har koppling till den förre presidenten, Viktor Janukovitj. Det behöver ju inte betyda att Janukovitjs män och kanske till och med han själv kommer tillbaka, men det går faktiskt inte heller att utesluta.

Något som ändå kanske står (ganska) klart är att det här presidentvalet endast är ett slag mellan de ukrainska eliterna. Bakom kulisserna står oligarken Kolomojskyj, som tvingades lämna Ukraina och sin bank, Privat bank, när IMF krävde att Ukraina styrde upp banksektorn. Kolomojskyj står med största sannolikhet bakom Zelenskyj. Och han avskyr tillika Porosjenko.

Enligt min uppfattning är Zelenskyj inte heller någon produkt av en gräsrotsrörelse (som vissa inhemska och internationella journalister tycks/vill tro). Zelenskyj skulle därför kunna vara en skapelse från början till slut, ämnad för att krossa sittande presidenten. Men jag är inget politiskt orakel och spekulerar endast så här på kvällskvisten.

Jag tar ett kliv bort från presidentvalet och ut på balkongen och tittar på vårt stympade päronträd. Min granne Anja tittar också ut på sin balkong. Hon är upprörd över vår ledsamma stam som står ensamt pekar upp med sin nakna kropp mot skyn. “Det var bilisterna på gården som gjorde det”, säger hon, och vreden väller upp från hennes strupe. “De ville inte ha skräp från trädet på sina bilar”, fnyser hon. “Men jag vill inte ha olja från deras bilar på min blomsterrabatt”. (Om det inte vore för Anja och hennes blommor hade jag nog flyttat härifrån för länge sedan.) Jag nickar instämmande. Jag känner samma sak. Och känner mig lika arg och förbisedd som hon.

“Och så är det det där presidentvalet också”, säger hon. “Om det blir Porosjenko blir det knappast bättre, om inte värre”, fortsätter hon. “Om det blir den där andre är det väl åter till Ryssland vår skuta ska gå.” Hon tar en paus. Hämtar andan och avslutar. “Då får vi gå till Majdan ingen,” säger hon och syftar på det torg i Kyjiv där båda orange revolutionen och Euromajdan utspelade sig.

Det är som om jag nästan kan ta på den, hennes känsla av maktlöshet. Att hennes röst och behov aldrig ses eller tas hänsyn till är påfallande. Om det är något som detta presidentval visat så är det elitens fullkomliga och totala ointresse för det folk de vill styra över. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om det här valet.

Men Anja har inte tänkt ge upp. Imorgon är det upp till kamp mot trädmarodörer och för en större rabatt. Och jag kommer att stå vid hennes sida i den kampen. Inte för att mitt stöd förändrar något för henne, eller någon annan. Men som jag ser det är det något av min plikt, att stå vid sidan av den som egentligen behöver det mest. Om någon av presidentkandidaterna tänkte så vore Ukraina ett helt annat land.

Spring is here  #phoneshots
Inte vårt päronträd.

Share

I sakta mak med Polenpodden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är skönt att vara ute och promenera i sakta mak här i Lviv”, sa Ted Bergdahl förra veckan när han var på en kort visit i vår vackra galiziska pärla. Vi hade precis suttit på mitt favorithak, kafé och bar Nadija, som oftast är garanterat fri från turister, och pratat om presidentvalet i Ukraina. Pratat och pratat, förresten. Ted Bergdahl intervjuade mig för sin podds räkning. Polenpodden, som jag skrivit om tidigare. (Här kan ni höra vårt samtal.)

Nu hade vi alltså lämnat Nadijas turistfria zon, och lät våra fötter nöta kullerstenarna och trottoarerna på jakt efter polska spår.

“Sakta mak”, fnös jag för mitt inre. “Det är ju så här fort man ska gå om man ska hinna se och upptäcka alla guldkorn”, tjafsade jag vidare med mig själv. Men så slog det mig, det som jag aldrig hade trott skulle hända just mig, att jag nuförtiden går som en där sömnig och seg lvivivan. Ja, ni ska tro att jag har kämpat för att inte slänga ur mig svavelosande förbannelser över alla lvivianer som tycks vara ute och söndagsflanera oavsett dag.

Men ungefär då som Ted sa det där, insåg jag att det var väldigt länge sedan jag faktiskt retade mig på att någon gick för långsamt. På senare tid förhåller det sig ungefär tvärtom. När någon går i lviviansk takt, faller jag lydigt in bakom dem, men när det kommer någon stressig streber som flåsar mig i nacken och nafsar mig i hälarna, får jag hålla min tunga helt platt mot gommen för att inte råka säga något mindre trevligt.

Jag har för övrigt vid sådana tillfällen utvecklat en helt unik åtgärd för att få stopp på streberns nafsande och flåsande. Jag stannar tvärt, som om jag plötsligt kom på något mycket viktigt, och strebern faller ut ur sitt spår, måste gira för att undvika kollision, och förhoppningsvis har jag förstört dennes takt fullkomligt, så att strebern resten av dagen ofrivilligt kommer att kastas in i den sakta mak lejonstaden faktiskt förtjänar. Som väl är finns det inte särskilt många strebrar i Lviv.

Nå, jag kom alltså på, när Ted sa det där, att jag nu alltså går som en riktig lvivian. Alltså inte längre som en svensk på besök i Lviv. Ty vi svenskar går fasligt fort. Det förefaller mig som om svenskens promenerande har något med motion att göra. Man ska räkna steg, kilometer och kalorier.

I Lviv finns det säkert även sådana som räknar kalorier och steg, det finns ju galningar överallt, eller hur? Men jag tror ändå att majoriteten i vår lejonstad inte har samma förhållningssätt till själva traskandet. Enär om det vore fler som anammat en kaloriräknande promenadstil, hade stadens tempo sett helt annorlunda ut. Snabba promenader är nämligen egentligen bara koncentrerade till vissa platser, tidpunkter och situationer, och de är ganska lätta att undfly om man vet var och när de förekommer.

Promenerandet har en stolt tradition här. När jag frågar mina studenter vad de gjort i helgen svarar de ofta “promenerat med mina vänner”, och när jag pressat dem på lite mer information har det alltid framkommit att de faktiskt bara har promenerat runt omkring i staden. Och det upplever man också om man ser sig runt omkring. Man går två och två, eller flera, och pratar, skrattar, gestikulerar ivrig. Det sociala livet sker ofta till fots. Det finns ingen åldersgräns för promenerandet. Unga som gamla beter sig på samma sätt. Det spelar inte heller någon större roll vilken dag i veckan det är. Långsamt lunkande sida vid sida för man varandra genom staden.

När jag tänkte allt detta gick jag alltså, tillsammans med Ted Bergdahl och G, i en helt rimlig takt. Precis som alla andra här. Rimlig fort (eller långsamt om man vill så) för att kunna hitta det vi sökte, polska spår. Rimlig för att vi på så vis fick luft att prata utan att tappa andan av andfåddhet. Vi gick alltså precis som man ska göra i Lviv. Men visst händer det att vi ibland måste ta ett snabbt språng, men det görs i princip bara av nöd och under absolut tvång. Kanske har vi blivit lite som stadens namn, lejon. De rör sig också oftast långsamt (eller mindre fort om man så vill), utom vid enstaka tillfällen, men de tillfällena varar inte särskilt länge, och snart sträcker vi ut oss som lejonen gör, och landar i vår hemtama lunk (som alltså ibland beskrivs som sakta mak).

Och se där, då hittar man ju också de där guldkornen, de som aldrig syns för dem som stretar så som en streber.

Kunz Lwów - one of my favourite manholes

walk away. looking out the wall

Lwów in Lviv

Share

En kostym utan skavanker

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Delar av dagens politiska klimat klär sig allt oftare i en förvånansvärt förutsägbar klädedräkt. Jag tänker på det plagg som populismen alltid klär sig i. Ja, ni vet nog hur den ser ut, den där klädedräkten. Ett slätstruket plagg, slickat mot en (helst) perfekt kropp, helt utan skavanker eller lösa trådar. Otäckt klanderfri tittar kroppens ansikte mot oss. Nå, det händer väl ibland att populismen ikläder sig pluffsiga kostymer, med alltför långa röda slipsar som ettrigt pekar ner mot marken (eller överkroppens oundvikliga slut), i motsats till de statistiska kurvor över populism som alltid tycks peka uppåt. Men om de ser ut så, hör de oftast hemma i den anglosaxiska världen.

Även personerna som då klär sig i populismens klädedräkt är lika fria från skrynklor och veck. De är slicka och klanderfria. Ofta kryddar de det hela med lite dåligt återhållen aggressivitet. Aggressiviteten ska få oss att tro att de är genuina, hängivna, engagerade. Men själv tycker jag att aggressivitet sällan går hand i hand med engagemang.

Egentligen är det inte politik de håller på med. Det är någon typ av paketeringsverksamhet, där förenklade lösningar och ogenomtänkta tankefigurer slås in i glittrigt omslagspapper.

Och allt det här sammanhanget gör att det blir så fenomenalt… tråkigt. Populism är tråkigt för det är alltid annat än politik.

Populism gör dessutom narr av politik. Den vanställer politiken. Deformerar den.

Det finns de som tycks tro att populism är oförutsägbar, men det är en villfarelse. Den är extremt förutsägbar. Många internationella bedömare tycktes till exempel att Ukraina förvånande när komikern Volodymyr Zelenskyj tog sig till andra omgången av presidentvalet här förleden. Det var inte förvånande. På bästa sändningstid, lördagskvällar, under lång tid, har hans nuna visats på en av de mest populära tv-kanalerna. Han gick som segrare ur första omgången av presidentvalet trots att han har ett ganska nytt, och otestat program för sin politik. Eller förresten, inte “trots att”, utan snarare “eftersom”. Man röstade kanske på honom eftersom man inte visste vad man skulle få, men det skulle i alla fall bli annorlunda än det andra man har fått tidigare. Och så klär han väldigt bra i den kostym som populismen delar ut till undersåtar. Med största sannolikhet röstade man alltså inte på hans politik, utan på den slicka och klanderfria yta han leverar på TV. (Sådant händer faktiskt på andra platser också, så som i exempelvis Sverige. Så Ukraina är faktiskt inte unik, eller värre än någon annan, på något vis.)

Det finns även de politiska bedömare som enivsas med att hans framgångar är ett utslag av en ny typ av politisk rörelse, där man kan vinna röster genom att attackera korruptionen. Några sneglade på Slovakien och menade att valet av juristen Zuzana Čaputová till posten som president var en liknande politisk rörelse som den som tog Zelenskyj till andra omgången av presidentvalet i Ukraina. Tillåt mig att protestera. Čaputová är en miljöaktivist som enträget arbetat för att förbättra miljön, och processat mot korrupta politiker. Zelenskyj har som enda politisk merit att ha stött Euromajdan. Det gör en inte till ett presidentämne.

En annan förklaring till hans framgångar är att folk är trötta på politiker och vill ha förändring. Det är en bättre tolkning, men skvallrar tyvärr även om att det kanske egentligen inte hade spelat så större roll vilken oerfaren och uppkäftig nisse som hade hade dykt upp. Folk hade röstat på hen oavsett vem det varit. Och oavsett om hen är stödd av en av Ukrainas mest skrupellösa oligarker. Folk lär rösta på Zelenskyj även i andra omgången. Många dessutom. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han verkligen vinner. Mer förvånad skulle jag dock bli om han visade sig vara så där god och rättrådig som han vill göra anspråk på att vara. Det troligare är dessvärre att stora kalabaliken kommer att utbryta i Ukrainas parlament, Verchovna rada. Han lär knappast få politisk majoritet i parlamentetet, och det kan han först få efter parlamentetsvalet, som är senare i höst. Om han nu får det. Jag skulle inte bli förvånad om motsättningarna ökar, snarare än minskar, om han vinner. Han vill nämligen även ha folkomröstningar om både EU- och NATO-inträde, vilket kommer att slita landet i småstycken.

Jag ser dessutom ett annat orosmoln i horisonten. Och det handlar om hans judiska börd. Om han misslyckas fundamentalt. Om det visar sig att han bara är en tom kostym, uppblåst av en oligark som vill hämnas sittande presidenten. Ja, vad kommer att ske då. Ukrainarna är överlag ett mycket klokt folk, men det finns idioter på alla platser, och jag är rädd för hur sådana grupper skulle använda ett misslyckat reformarbete av Zelenskyj. Helst skulle jag vilja se ett lite bättre utgångsläge för landets första president med judisk börd.

Nå, kanske är jag bara överdrivet pessimistisk. Kanske blir det hela bra. Kanske lyckas han med allt han säger att han ska göra. Ja, det kan faktiskt blir så där bra, så där fullkomligt bra, trots att det är mycket oukrainskt. Men det finns ändå en del omständigheter som skulle kunna tala emot det. I vilket fall är det ju faktiskt omöjligt att veta, eftersom vi inte har en aning om hur han kommer att te sig som politiker. Vi vet helt enkelt ingenting om Ze, som han kallas. Eller vi vet “Zero”, som konstnären Mykola Hontjarovs satiriska logga säger. (Klicka på länken så ser du loggan.)

Det enda jag vet med bestämdhet är att, om han vinner, så är hans klanderfria och släta kostym på plats vid segertalet. Den kommer att vara slick och helt fri från skavanker. Och det är kostymen som vunnit valet. Inte politiken.

Hi
En annan slags komiker, som hade en kostym med många skavanker.

Share

Där vänligheten har segrat

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

När jag pluggade i Moskva var ett av mina största problem att jag inte på ett tillfredsställande vis kunde uttala namnet på den förort där jag slagit ner mina bopålar. Krylatskoje hette, och forfarande heter, den. Jag antog då att oviljan att acceptera min skandinaviska accent berodde på att platsen hade så anrik historia, och att de som hörde mig misshandla tilltalet på platsen drabbades av en ofrivillig hörselskada, och således inte kunde förstå vad jag försökte säga. Det var egentligen långt senare jag förstod att moskoviterna helt enkelt inte ville förstå vad jag sa, trots att det jag vågade säga egentligen inte innehöll en avsevärd mängd konstigheter.

Den slutsatsen drog jag när jag började se ett mönster. Jag kunde säga exakt samma sak till två olika personer, med exakt samma uttal, men ungefär varannan gång ville man inte samarbeta, och förpassade mig till de oförståddas helvete. Det är en plats där man med lätthet kan tyna bort, om man inte är envis och helt enkelt dumdristigt stolt, ja, ungefär så som jag är när jag sätter den sidan till.

Jag minns tydligt ett tillfälle då en dam i kassan där man köper polletter till tunnelbanan, gjorde allt för att jag inte skulle lyckas med att köpa polletter till tunnelbanan. Det var fullkomligt parodiskt, faktiskt. Hela sammandragningen slutade givetvis med min seger, då jag blockerade öppningen till hennes lucka, och således inte tillät någon annan köpa polletter. Till slut gav hon med sig, men slängde efter mig ett av de där ryska okvädningsorden som har med stinkande djur att göra.

Då, när jag pluggade i Moskva, brukade jag ägna varje ledig stund till att fundera över detta fenomen. Hela tilltaget var, enligt denna teori, ett sätt att hålla ordning, eller rättare sagt, förlama varje försök till självständigt tänkande. All tid skulle gå till att crawla genom en motig och grå vardag. En vardag där inga stekta sparvar flög rakt in i invånarnas munnar. Alla skulle vara fullt sysselsatta med att försöka ta sig genom vardagen. Och de som kom utifrån skulle ha det extra svårt. De skulle inte tro att de var önskade, efterlängtade eller behövda. Ingen mannamån, lika för alla, fast helst lite extra besvärligt för dem som inte hörde till.

Min tolkning var att beteendet härrörde från Sovjetunionen. Och kanske var min uppenbarelse även extra irriterande, eftersom jag är enveten och ganska självständig kvinna.

Jag mötte fenomenet inte bara i Moskva, utan även på andra orter. Det tycktes finnas en motvilja till kompromiss och samarbetsvilja var jag än tog mig. Skeendet upprepade sig i affärer, vilket ofta resulterade i att jag gick ut tomhänt. Eller på restauranger, vilket fick som effekt att jag lämnade stället i vredesmod.

Det enda positiva jag kunde se med detta var att jag istället letade upp subkulturer, där jag visserligen inte möttes av översvallande värme, men där jag ändå kunde känna mig hemma och förhoppningsvis accepterad.

Jag tänkte ofta då, att jag ändå var glad att jag inte kom från Kaukasien eller Centralasien, då de hade det så mycket värre. De blev inte bara motarbetade, utan möttes även av en vidrig misstänksamhet som luktade riktigt illa av rasism.

När jag första gången kom till Ukraina var jag som vanligt bepansrad med massor av stidsvilja, ty jag antog att lika otjänstvilliga kvarlevor från sovjettiden även fanns i Ukraina. Det var strax efter orange revolutionen, och jag utgick från att det allt skulle vara lika tungrodd som i Ryssland.

Jag antar att jag under mina första dagar hade en sammanbiten uppsyn, bestämd om att försöka överleva alla attacker av samarbetsovilja jag förväntade mig att möta.

Det känns nästan som igår, den där dagen jag stod i en liten affär och skulle försöka köpa ett bröd. Damen bakom disken misslyckades med att förstå vilket bröd jag egentligen ville ha. Uppgivet tittade hon på mig, innan hon ropade rakt ut i lokalen: “хто може говорити по-англійськи?” – “Vem kan engelska?” Och vips dök det upp en yngling med ryggsäck som tyckte att det var extremt roligt och hedrande att få hjälpa mig och damen. Många glada skratt och tillrop utbyttes mellan oss.

Lätt omtumlad svängde jag ut genom dörren och stod i Kyjivs gatuvimmel. Något liknande hade jag aldrig varit med om tidigare på mina resor till Ryssland.

Under de där veckorna, mitt första besök i Ukraina, var jag otal gånger med om liknande händelser. Det kunde hända när jag stod och tydligen såg vilsen ut i ett gathörn, någon sprang fram och frågade mig om jag behövde hjälp. Om jag inte omedelbart lyckades visa att jag förstod, ropade man genast efter någon annan förbipasserande och frågade om denne kunde engelska. Det hela var givetvis mycket angenämt, men blev ibland lite förvirrande för mina riddare när jag tillkännagav att jag inte alls letade efter någonting utan bara stod på platsen för att jag tyckte (och fortfarande tycker) om att bara stå på en plats och riktigt känna att jag var/är där just då/nu i det ögonblicket. Men det spelade ingen roll för mina hjälpare, de hittade helt enkelt på någonting jag borde se när jag ändå var där på platsen. Samma tjänstvillighet mötte mig på restauranger, när jag köpte polletter till tunnelbanan, och så vidare, och så vidare.

Nu när jag bor i Lviv glömmer jag faktiskt ibland bort hur underbar den där ukrainska tjänstvilligheten är. Som idag till exempel, när jag och G bytte bord på uteserveringen till restaurangen där vi satt, eftersom bordet vippade lite olycksbådande. En kvinna vid bordet intill blängde lite ilsket. Av någon anledning glömde jag att var i Ukraina, och trodde hon blev irriterad över att vi kom för nära. Efter en stund reste sig kvinnan upp, gick fram till det bord vi lämnat och vickade på bordsskivan. Hon ropade till sig kyparna och förkunnade att bordet skulle bytas ut. Det är ju obekvämt, för att inte säga farligt, för våra kunder, sa hon tillräckligt högt för att jag skulle höra och förstå.

Det är uppenbart att de där månaderna i Moskva och Ryssland satte djupa spår i mig. De poppar upp utan att jag egentligen vill. De bara är där helt plötsligt. Ilsket hackande med sina blanka näbbar på mitt välbefinnande. De dyker upp här, eftersom Ukraina faktiskt tillhörde Sovjetunionen, men de kan också dyka upp på andra ställen. Som i Sverige till exempel. Eller Polen. Och det är sorgligt att de färgar mitt sätt att tolka vad jag ser omkring mig. Den där känslan av maktlöshet har tydligen ristat in djupare ärr i mig än all vänlighet jag mött.

Jag frågar mig ibland om de där gapande damerna i Ryssland inte har vunnit. Men så påminns jag om den där damen som förtvivlat letade efter rätt bröd till mig i Kyjiv när jag besökte Ukraina första gången, och inser att jag faktiskt nästan kan se hennes ansikte framför mig. Trots att det gått så många år. Då vet jag att vänligheten ändå vunnit, ty de gastande damerna i Ryssland är ändå bara gapande grå klumpar i mitt minne.

the swans and ordinary ppl
Ukrainare med svanar i Stryskij park.

Share

Flykten från Krym

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Intervju, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

“Jag ser Ukraina lite som ett trasigt land, med olika och konstiga presidenter. Vi kommer att få en konstig president även denna gång, men vi reder oss ändå”, skrattar Andy (Andrij) Netjaevskij. Jag sitter tillsammans med honom och hans fru Dinka på en pub i Lviv. Vi har inte behandlat presidentvalet särskilt mycket. Det är svårt att känna något verkligt engagemang, fast att alla vet att väldigt mycket står på spel.

Men det är inte för att prata om presidentvalet som jag bestämt möte med Andy och Dinka. Det är deras konstnärliga gärning som lockar. Tillsammans jobbar de som illustratörer och deras underbara teckningar har länge varit en källa till glädje för mig. Jag är nyfiken på hur de träffades och beslöt sig för att börja jobba ihop, och lite hur om vad de gjorde innan de kom hit till Lviv. Ty de är precis som jag förhållandevis nyanlända och lite främmande fåglar i Lviv.

Givetvis visar det sig ingenting är som jag trodde. Andy och Dinka träffades på Krym (Krim) när Andy precis avslutat sin militära tjänstgöring. De slog sig tillsammans ner i samma by som Dinka vuxit upp i, som ligger strax utanför Kertj på Krym. De köpte ett hus med utsikt över Azovsjön. Dinka kommer från en konstnärsfamilj, och de blev båda skolade in i konsten av hennes far och mor. Dinka gick även i en konstskola i Kertj, emedan Andy inte gått någon annan konstskola än Dinkas pappas konstskola. Men Dinka och Andy arbetade inte som illustratörer när de bodde på Krym. Nej, enligt Andy ägnade de sig åt något helt annat.

“Jag ägnade tio år av mitt liv åt att drömma och titta ut över havet. Jag skulle lätt kunna göra det i tio år till”, säger Andy och får något drömskt i blicken.

Men 2014 skulle innebära slutet för Andys drömmande. När förre presidenten (Janukovitj) flydde ut ur Ukraina bort från folkets vrede på Euromajdan, började Ryssland oroa sig att de skulle förlora Krym. Det var väl inte många som trodde att Ryssland skulle invadera Krym, men det var det de gjorde.

Andy och Dinka låg sjuka i influensa när de plötsligt hörde ett märkligt ljud i nattmörkret. De sprang ut ur sitt hus, men kunde inte se något.

“Det var kolsvart och bara det där olycksbådande ljudet”, säger de. Det pågick hela natten, och när ljuset kom kunde de se det vad det var. Det var helikoptrar. Hela konvojer med helikoptrar.

Det tog inte lång tid för Andy och Dinka att förstå vad som var på gång, och de visste exakt vad de vad de skulle göra. De var tvungna att fly, för de ville inte bli tvingade att bli ryska medborgare.

Egentligen borde de förstått vad som var på gång långt tidigare, menar de. I Kertj hade det pågått massor av konstigheter. Och det var väldigt uppjagad stämning. Folket på Krym var helt indoktrinerade. Överallt på bussar, i affärer, på gator och torg, hörde de hur man uppskrämt pratade om de fascistiska ukrainarna. Men eftersom Andy och Dinka hade flera vänner på Euromajdan visste det är bara var Moskvas hjärnspöken som nu poppade ut ur folks munnar.

Andy och Dinka bommade igen sitt lilla hus, och begav sig först till Kyjiv. De kände ganska snabbt att de inte ville bo där, utan bestämde att de skulle turnera runt Ukraina för hitta en plats att bo på. Först ut var Lviv. Det räckte med att hoppa av tåget i Lviv för att bestämma att här skulle de bo.

“Det var som att komma till Europa”, säger de.

Man skulle kunna tänka sig att allt nu skulle vara frid och fröjd. De hade ju kommit ut ur Krym i tid. De hade hittat en plats de trivdes på. Men så var det inte. På deras bankkonto fanns det $40.000 när annekteringen skedde. Efter några desperata försök att få ut deras pengar på deras konto hos Privat bank insåg de att de var bestulna på sitt kapital. Privat bank vägrade, och vägrar ännu, att lämna ut alla medel som satts in i deras bank på Krym. Ja, inte har de tänkt ge upp, men pengarna är nu konfiskerade. Deras plan är att ta ärendet till hela vägen till Europadomstolen om det så krävs.

De var alltså bestulna på sitt hus, och allt i det. Och deras kapital hade konfiskerats. Mat på bordet behöver även drömmare, och av en händelse hittade de en webbsida där man kunde sälja teckningar eller målningar. De satte sig tillsammans och började teckna små fåglar. De laddade upp teckningarna, och vips hade de sin första kund. De fick $12 per teckning, och allt såg inte riktigt lika mörkt ut längre.

En vän till dem såg deras teckningar, och eftersom hon jobbar inom förlagsbranschen tipsade hon en förläggare om Andy och Dinka. Nu fanns det inte längre tid för att drömma. Förlaget gav dem nämligen flera uppdrag, och på den vägen blev de illustratörer. Idag får de uppdrag från hela världen, och samarbetar med ett nytt förlag i Kyjiv.

Jag minns när jag träffade dem första gången. Det var en ganska kylig kväll den våren, 2014. Vi hade varit på en konsert och plötsligt stod de där framför mig. Paret som jag kände från Facebook, och som jag visste hade lämnat hela sitt liv på Krym. De såg trötta och lite vilsna ut. Jag trodde då att de inte skulle stanna, eftersom jag nog inte riktigt förstod innebörden av att Ryssland annekterat Krym. Men jag förstår nu att Andy och Dinka visste redan då att de nog aldrig kunde flytta tillbaka till sitt lilla hus igen.

De åker ändå till Kertj nästan varje år. Dinka har kvar sin familj där. Men de känner sig inte hemma.

“Det är den platsen, samma blommor som tidigare, och samma utsikt. Men något är fel”, säger de. När de talar om Krym säger de att det var ett annat liv, och Andy delar överhuvudtaget in livet i flera olika andra liv. Livet före han träffade Dinka, livet före internet, och nu finns det även ett liv före och efter Krym. Krym är något som aldrig kommer åter.

Dinka har precis kommit tillbaka från ett besök hos hennes mamma som bor kvar på Krym. Och det hon såg skrämde henne.

“Överallt finns det taggtråd, stängsel, vakter. Det är en paranoid stat”, säger hon. Vi tittar tillsammans på bilder som hon tog vid sitt senaste besök. På huset. På utsikten. På allt bråte som flutit upp på stranden.

“Jag älskar skräp”, säger Dinka och jag förstår precis vad hon menar. Även jag går och tittar på strandbråte, och drömmer om varifrån det kan komma.

Som avslutning ställer jag frågan om vad de har för förhoppningar om framtiden. I min enfald tror jag att de ska svara något om sitt yrke som illustratörer, men givetvis har jag fel.

“En sjö, eller en liten flod här i Lviv. Det önskar jag mig”, säger Andy och trots leendet ser han lite sorgsen ut.


Andy och Dinka Netjaevskij i Lviv.


Andy och Dinka Netjaevskijs Facebooksida.

Andy och Dinka Netjaevskijs webbsida.


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en kommande barnbok av Juriy Nikitinskij.


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en blogg om trummisar.


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till boken “Маленька Відьма та КіР” – “Den lilla häxan och KIR” (KIR står för Kattens intellektuella resonemang).


Livet på Krym. Målningar av Dinka Netjaevskas far Gennadij Batov.


Andy och Dinka Netjaevskijs oljemålningar som är kvar på Krym.

Share

%d bloggers like this: