viewpoint-east.org

“Fyra kvinnor och en katt” – ett möte med Michailo Lvovytj Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En katt bland hermeliner… Eller nåja, en katt omgivningen av fyra kvinnor. Målningen, som egentligen är en skiss till en trolig större målning, tillkom 1912, bär namnet Fyra kvinnor och en katt och upphovsmannen är Michailo Lvovytj Bojtjyk (Миха́йло Льво́вич Бойчу́к).

Bojtjyk föddes 1882 i Romanivka, som då låg i Habsburgska riket, och idag infinner sig i västra Ukraina i Ternopils oblast. Pappa hette Lev, därav Michailos tjusiga fadersnamn, som inte helt osökt för tankarna till Lviv, och till lejon, då Lev betyder lejon på ukrainska (лев) och faktiskt också på polska. Familjen var en fattig bondefamilj, och deras situation förbättrades inte av att deras hem brann ner. Tyvärr gick även Michailos tidiga konstnärliga alster till spillo i den branden.

Redan som 16-åring kom Michailo till Lviv, eller då Lemberg, för att studera konst. Hans begåvning resulterade i att han tilldelades ett stipendium av överhuvudet för den grekisk-katolska kyrkan, metropoliten Andrej Sjeptytskyj, för att studera vid Konstnärliga akademin i Kraków. Han hade senare förmånen att studera vid motsvarande lärosäten i Wien samt München, men det var trots allt i Kraków som han avslutade sina studier.

Efter sina studier begav han sig, så som det sig bör, till Paris, han skulle slipa sitt konstnärliga uttryck, och lägga grunden till den konstnärliga inriktning som skulle bära hans namn – Bojtjykismen. Grundtanken i inriktningen var att reformera den ukrainska konsten genom att sammanföra element från ukrainarnas vardag, livsstil, folkloristik och allmoge med ikonografi och bysantinska uttryck. Resultatet blev en unik ukrainsk nationell stil.

1911 återvänder han till Lviv, och får anställning som konservator på nationalmuseet i staden. Här befinner han sig till första världskriget, då han flyr undan kriget till Kyjiv för att 1917 vara en av grundarna till den ukrainska konstnärliga akademin. Sju år senare skulle han utnämnas till professor vid nämnda lärosäte.

Michailo Bojtjyk var nu en anlitad konstnär i den unga sovjetrepubliken Ukraina. Han fick uppdrag att utsmycka operan i Kyjiv och likaledes i Charkiv. Vidare renoverade han freskerna i Sophiakaterdalen i Kyjiv, samt Dormitionskatedralen i Tjernihiv, utformade stora väggmålningar i Kyjiv, Odesa, Charkiv och så vidare och så vidare. Han stod nu på höjden av sin karriär.

Michailo Bojtjyk strävade, som nämndes ovan, efter att skapa ett ukrainskt uttryck i konsten. Under 1920-talet beredde detta honom inga svårigheter att verka, men allt eftersom att Sovjetunionen började forma sin diktatur, och då dess klåfingriga samt paranoida ledare inte kunde hålla sig från att försöka styra varje del av människornas liv, fick Bojtjyk det allt svårare att finna plats för sin konst. Bojtjykismen, hans konstnärliga inriktning och skötebarn, hamnade på kollisionskurs med den sovjetiska konstnärliga inriktningen socialistisk realism. Det här ledde till att han blev tvungen att lämna Kyjiv år 1931. Han begav sig till Leningrad, och undervisade där en tid på den konstnärliga akademin innan han ett år senare återvände till hem Ukraina. Han kunde förvisso inte återvända till Kyjiv, utan slog sig ner i Charkiv.

I början av 1930-talet tilltog Stalins och Kremls paranoia. Man iscensatte därför en klappjakt på inbillade fiender. Denna klappjakt kallas för Stora utredningen och pågick mellan 1934-39. I november 1936 knackade det på Michailo Bojtjyks dörr, och hans arrestering var ett faktum. Han anklagades för att ha ägnat sig åt spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland tio år tidigare. Inte mycket är känt om Bojtjyks tid i fångenskap, men man vet dock att han arkebuserades den 13 juli 1937 i Kyjiv. Några månader senare skulle hans fru, den kända grafikern Sofija Nalepinska-Bojtjyk (som vi lär återkomma till i framtida blogginlägg), gå samma öde till mötes. Hennes “brott” var att hon varit gift med Michailo Bojtjyk.

Men låt oss återvända till vår målning. Enligt Ukrartarchive på Twitter ska katten vara ett självporträtt av konstnären själv. Vi får anta att han var en riktig jamare, och hans fadersnamn indikerar ju också att han var något av ett lejon. Fotografierna på honom visar en stram och elegant man, med bestämda men vänliga ögon. Elegant som en katt! Och precis som en katt har han också minst nio liv, ty minnet av Michailo Bojtjyk har inte falnat i dagens Ukraina. Hans själ och ande återfinns i många verk skapade av samtida ukrainska konstnärer.

En källa: http://www.encyclopediaofukraine.com/display.asp?linkpath=pages%5CB%5CO%5CBoichukMykhailo.htm
Ukrartarchive på twitter: https://twitter.com/patsulanastya?s=20&t=kBRQ7YSZmERlY0BnX9B30w


En preussare i Lemberg

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

13 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År okänt

Låt oss kampera ytterligare en stund med en mustaschprydd man. På bilden ser vi Ivan Savtjynskiy (Іван Савчинський) som av allt att döma var Galiziens starke man under 1900-talets början. 1913 deltog han i tyngdlyftartävlingen ”Ukraina” som arrangerades i Lemberg (idag Lviv). Huruvida han fick medalj förtäljer tyvärr inte de funna källorna. Vad de däremot säger är att vår Ivan var skogsarbetare i Podolien, före han började med tyngdlyftning.

Ivans val av mustasch var givetvis ingen tillfällighet. Mustaschen kallades, och kallas än idag, för “preussare”, “knävelborrar”, “pröjsare” och “kejsarmustasch”, det sistnämnda till följd av den tyske kejsaren Vilhelm II som gjorde denna prydnad populär.

Och förresten, Glad Lucia, gott folk!

Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mustasch


En hatt utan pärlor

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

10 december 2021
Dagens okända
En huzul
Fotograf Ignacy Krieger
År 1883

Vi stannar kvar ett ögonblick vid 200-årsjubileet av slaget vid Wien. Ignacy Kriger passade också på att fotografera en namnlös huzul. Han har en vacker väst med brodyr, och vars mönster skvallrar om att det är inte omöjligt att han kommer från Peredhiria, en region som löper längst med Karpaterna, och med staden Tjernivtsi som huvudsäte.

Han har ingen hatt på huvudet, men väl hänger hatten ändå där. Den ser faktiskt inte riktigt ut som huzulernas hattar brukar göra. Huzulernas hattar, kallade krysania, är ofta täckta av iögonfallande pärlor, tyger i bjärta färger, snäckor, fjädrar och så vidare. Kanske har han bytt ut sin hatt, eller så är den här herren bara av annan smak.

Eftersom det inte blir någon Nobelfest ikväll, kan ni ju istället titta på en legendarisk film om huzulernas fantasieggande liv. Filmen heter Тіні забутих предків på ukrainska (till svenska skulle det kunna översättas med De gångna generationernas skugga) är från 1965, och var banbrytande i sitt slag. Regissör var den armenisk-georgiska filmaren Sergej Parajanov. Håll till godo!

Källa: http://nationalclothing.org/europe/15-ukraine/722-krysania-%E2%80%93-fancy-traditional-felt-hat-of-hutsuls-in-carpathian-ukraine.html


En kär huvudbonad

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

9 december 2021
Dagens okända
Kvinna från Podolien
Fotograf Ignacy Krieger
År 1883

1883 vankades det stor fest i Kraków, ty man skulle till att fira 200-årsjubileet av slaget vid Wien. Det var nämligen då, år 1683, som Johan III Sobieski (Jan III Sobieski) polsk kung, och tillika storfurste för Litauen, ingrep mot osmanerna som sedan en tid belägrat Wien. Osmanerna skulle kanske ha lyckats annektera hela Europa, om det inte vore för att den polske kungen satte stopp för dem. Detta är något som många polska nationalister än idag framhåller som ett ypperligt bevis på att Polen alltid står redo att försvara Europa. Hur det förhåller sig med en saken, ska vi inte dryfta här, ity vi istället ska förlusta oss i ett fotografi signerat Ignacy Krieger.

Som brukligt för denna adventskalender har vi ett fotografi av någon för oss okänd. Kvinnan på fotografiet är från Podolien. Hon har en vacker kappa, med brodyr på ryggen, samt fram vid öppningen. Längst ner skymtar hennes gula kjol fram. Vi har ju uppehållit oss en del vid huvudbonader i denna adventskalender, och ni kan nog tydligt se hennes otjipok (очіпок). Kärt barn har ju många namn, och i Ukraina kan de också kallas namitka (намітка), peremitka (перемітка), serpanok (серпанок), rantuch (рантух), sklendjatjka (склендячка) samt chustka (хустка). Det här var huvudbonader som gifta kvinnor förväntades bära. Otjipok (om vi nu kan ta oss friheten att kalla dem för det), var ofta broderade med traditionella mönster, liknande de mönster som återfinns på de ukrainska broderade skjortorna som kallas för vysjyvanka (Вишива́нка). Huvudbonaderna kunde dessutom vara broderade med pärlor. På fotografiet tycks dock kvinnans otjipok inte vara broderad med pärlor. Man tror för övrigt att vanan att bära otjipok uppkom under Hetmanatet, en period mellan 1649-1775, då det rådde viss självständighet från Tsarryssland på det territorium som idag är Ukraina. Modet spred sig både i östlig och västlig riktning, och återfanns snart i de flesta slaviska länder.

Podolien, som kvinnan kommer ifrån, var ett område som sträckte sig längs med floden Dnestr, från Ternopil i norr, till Odesa i söder. Podolien finns inte namngivet på dagens kartor, utan ingår idag i flera oblaster. Men i ukrainskt medvetande finns Podolien fortfarande kvar, och då går nog ukrainarnas tankar till traktens traditionella kläder. Inte att undra på, så vackra som de var.


En upplyst trumslagare

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
1920-talet

Längst fram i bild syns han, den lille pojken med en trumstock i knät. Han vilar handen lätt på den, och med surmulen blick ser det ut som han i vilket ögonblick som helst skulle kunna lyfta handen med trumstocken och drämma till den stackars intet ont anande fotografen. Det är förresten ingen i sällskapet som ser vidare munter ut, men någon borde ändå ha sagt till den lille gossen att han i alla fall inte hade behövt se ut som om han hade mord i sinnet.

Det tycks ha blåst den där dagen, alldenstund deras frisyrer har begåvats med bångstyriga lockar som spretar åt olika håll. Kanske är det en trevande höstvind, som testar sina talanger inför höstrusket. Vinden har då med visshet färdats över de galiziskiska vidderna in mot staden Lwów. Ty det är här som vår orkester har infångats, och satts plåt av den okände fotografen.

Blåsorkestern på fotografiet tillhör organisationen Prosvita (просвіта), och hade sina glansdagar under just 1920-talet. Prosvita, som betyder “upplysning”, grundades redan 1868, och deras föresats var att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. De fick ett stort uppsving i och med att motsättningarna mellan polackerna och ukrainarna tilltog efter första världskriget. De hade flera tusen bibliotek med ukrainsk litteratur, nästan lika många teatergrupper, och snudd på lika många körer. Det var dock inte lika populärt att spela i en orkester, enär Prosvita bara kunde stoltsera med runt 138 av detta slag.

Trots att Prosvita ofta motarbetades av de polska myndigheterna, lät de dem hållas. Men när sovjeterna tog makten 1939 förbjöds organisationen. Det skulle dröja till 1989 innan organisationen återuppstod. Idag röner den måhända inte samma uppmärksamhet som den begåvades med under mellankrigstiden, men på ukrainska universitet är organisationen märkbar, då studenter och lärare ofta är engagerade i dess insats att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. Något som tyvärr inte alla ukrainare har förärats någon djupare kunskap om. Vilket dock vår lille trumslagare tvivelsutan ändå hade.


Vad är polsk stil?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vad är polsk stil? Svaret på den frågan blir nog olika beroende på vem man frågar, och i vilket sammanhang den ställs. Vi tenderar ju att svara så som vi tror att frågeställaren vill ha svar. På nationalmuseet i Kraków (Muzeum narodowe w Krakowie) pågår just nu en utställning där man gör ett försök att mejsla ut vad som möjligen kan vara en polsk stil. Under fyra år kommer museet att skapa fyra utställningar med samlingsnamnet 4 x nowoczesność (4 x moderniteten). Under dessa fyra utställningar kommer man att fördjupar sig i fyra olika epoker.

Den första utställningen heter Polskie style narodowe 1890-1918 (Polska nationella stilar) och tar sitt avstamp i förra sekelskiftet, som på många vis var en dynamisk tid i Europa. Industrialiseringen vederfors i de flesta europeiska länderna, och gemensamt med denna förändring ville folken söka sin identitet. Det här var således inte något som enkom skedde i Polen. I övriga europeiska länder förekom samma slags vilja att söka sin unika röst i moderniseringens tidevarv.

Utställningen på nationalmuseum i Kraków inleds med att vi får stifta närmare bekantskap med konstnären, konstteoretikern och amatörarkitekten Stanisław Witkiewicz (1851-1915). Witkiewicz la grunden till en helt ny konstinriktning, Zakopane-stilen. Upprinnelsen var att Witkiewicz fick i uppdrag att bygga en villa i Zakopane. Istället för att blicka mot utländska stilar, lånade han byggteknik och mönster till utsmyckningar från bergsfolket goralerna som lever i de västra delen av den Karpatiska bergskedjan, en region som kallas Podhale. Det var hos detta folk som Witkiewicz tyckte sig finna den riktiga polska stilen. Men Witkiewicz valde även att införa vissa element från jugend, den tidens tongivande konstuttryck. Resultatet blev den rustika villan Koliba, som finns att besöka än idag i ovannämnda stad.

I spåren efter Witkiewicz succé med sin villa (och flera andra byggnationer som han ritade), följde en stöm av efterföljare. Bergsfolkens folkloristiska uttryck (alltså inte bara deras hus) hade helt enkelt blivit dåtidens stilikon. Alla ville vara som och med Podhales folk. Witkiewicz menade att man genom Zakopane-stilen nu hade lyckats föra samman låglandets folk med bergsfolken, och därmed förena det polska folket under ett gemensamt tak, med en gemensam kultur.

Men Stanisław Witkiewicz var inte ensam om att göra anspråk på att vara en stilbildare under förra sekelskiftet. En annan Stanisław, den store dramatikern, konstnären, poeten Stanisław Wyspiański, var inte sen med att ansluta sig. Wyspiański tillhörde konstgruppen Młoda Polska (Unga Polen), en samling konstnärer, poeter, författare, dramatiker, som vurmade för dekadens och bohemisk leverne. Folkloristiska uttryck passade denna grupp väl, och eftersom gruppen var tongivande under denna tid, fick deras intresse för Zakopane-stilen ett stort genomslag. Wyspiański var en man som gick sina egna vägar, och när han tog sig an Zakopane-stilen, gjorde han sin vana trogen att gå något längre än andra vågade. Wyspiański förstärkte och överdrev uttrycken. Ett exempel som talar sitt tydliga språk är inredningen till konstnärsklubben i Kraków, som han skapade. Möblerna som visas på utställningen på nationalmuseet är på samma gång lekfulla som de är bombastiskt pompösa. Det är troligen blott Wyspiański som kan skapa något så provocerande svulstigt utan att det för den delen blir fult.

Några mil längre österut, i Lviv, pågick en liknande strömning som den som skedde i Kraków och Zakopane, och en del av utställningen tillägnas denna rörelse. Men i Lviv blickade man istället mot Karpaternas huzuler. Här förenades både polska och ukrainska konstnärer i sin fascination för huzulerna och deras brukskonst. För ett ovant öga kan skillnaden mellan goralernas och huzulernas bild- och symbolspråk förefalla vara identiska. Men vid en närmare granskning ser man att där goralerna använder blommor och blad som uttryck, väljer huzulerna istället abstrakta mönster, med glimmande pärlor och stenar för att förhöja formerna. Det var dock inte ovanligt att man kombinerade huzulernas motiv med Zakopane-stilen. Man skulle således även kunna säga att det därmed uppstod ett unikt och mycket säreget galiziskt uttryck.

Utställningen på nationalmuseet i Kraków är gedigen och man har gjort ett brett urval av föremål för att ringa in vad som skulle kunna vara polsk stil vid förra sekelskiftet. Man har bland annat samlat fotografier, målningar, keramik, vävda mattor (kallade kelim), möbler, affischer. Utfallet blir gott, då besökaren skänks en unik möjlighet att urskilja de olika yttringar som rymdes under denna tid. Utställningen lyckas dessutom med konststycket att vara särdeles informativ, utan att för den delen använda sig av politiska pekpinnar. Det bådar gott för de tre kommande utställningarna.

Sammanfattningsvis kan man hävda att den polska stilen under förra sekelskiftet således var lika mycket del av en europeisk rörelse att söka sin identitet, som ett myller av olika regionala uttryck. Men det är klart, det beror ju på vem man frågar och i vilket sammanhang.


Fotografier på Stanisław Witkiewicz och hans vän Józef Siedelcki, samt en modell till ett av Witkiewicz hus.


Stol och bord från villan Koliba.


Intressant detalj på en hylla.


Konstnären Józef Mehoffers förslag till utsmyckning av armeniska katedralen i Lviv. Förslaget ratades.


Stol ritad av Wyspiański. Beställare var Tadeusz Boy-Żeleński och hans fru Zofia.


En av Wyspiańskis stolar till konstnärsklubben i Kraków.


Vävda mattor, kelim.


Inredning av konstnären och designeern Karol Tichy. Runt förra sekelskiftet.


Inspirerades av huzulerna.


Ett kylskåp med rejäla beslag.


En viljestark Maria

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det tycks som om det finns en gata vid namn Konopnickiej i varje polsk stad med lite självaktning. Med en enkel sökning återfinns ett sådant gatunamn i Bydgoszcz, Białystok, Szczecin, Gdańsk, Przemyśl, Warszawa och givetvis i Polens kulturella huvudstad Kraków. Men vad är det då tänkt att gatunamnet ska föra tankarna till? Den som är bevandrad i polsk litteraturhistoria kan med säker stämma förtälja att det är författaren, Maria Konopnicka som vi bör rikta vår uppmärksamhet mot när vi passerar över ett övergångsställe på en gata som bär hennes namn.

Maria Konopnicka liv och produktion är inte lätt att kortfattat skildra. Hon var nämligen inte “enkom” författare, utan bör även tituleras journalist, översättare, kritiker, poet, barnboksförfattare, aktivist, feminist, en förkämpe för Polens självständighet, samt att hon brann för de polska judarnas ofta utsatta situation. Hennes liv bör dessutom beskrivas som förhållandevis turbulent, och om man en gång korsat hennes livsöde, lär man inte gå oberörd förbi. Något att betänka nästa gång du har möjlighet att korsa en gata uppkallad efter henne.

Maria Konopnicka såg dagens ljus för första gången i småstaden Suwałki, i maj 1842. Hon kom från ett borgerligt hem, med en far som var advokat. När Maria var sju flyttade familjen till Kalisz. Fem år senare gick hennes mor dessvärre bort. Hennes far antog därför rollen som uppfostrare, och Maria och hennes syskon uppfostrades i strikt och kristen tradition. I hemmet rådde en sann patriotisk atmosfär, och det var här hon la grunden till sin starka övertygelse om Polens självständighet, något hon dock aldrig fick uppleva. I skolan blev hon bekant med en flicka vid namn Eliza Pawłowska, som sedermera skulle bli en mycket känd författare fast med efternamnet Orzeszkowa, och som vi lär återkomma till.

När Maria var 20 år ingick hon äktenskap med den 12 år äldre Jarosław Konopnicki. Under tio år fick de två tillsammans sex barn. Äktenskapet var djupt olyckligt, då Jarosław aldrig accepterade Marias litterära ambitioner. Trots detta debuterade hon åtta år efter att de gift sig. Men Jarosław obstruerade och ville istället prompt att hon skulle sköta hemmet, något som inte gav henne särskilt mycket tillfredsställelse. Maria lämnade därför sin man 1877, och flyttade till Warszawa. Med tog hon alla sina sex barn. Några av hennes barn skulle dock sedermera åsamka henne en del bekymmer, så som självmordsförsök och stölder.

Efter att Maria Konopnicka lämnat sin man, tog hennes karriär fart, och hennes författarskap skulle prisas av Henryk Sienkiewicz, som sedemera tilldelades Nobelpriset i litteratur (1905). Hon verkade som journalist, redaktör, och publicerade under denna tid flera verk som provocerade konservativa krafter, och såldes även kyrkan. Det fanns de inom kyrkan beskrev henne som en hedning. Trots det var hon inte rädd för sitt fortsatta engagera för de särskilt utsatta, de fattiga och de åtsidosatta, i samhället. Hennes engagemang för kvinnors fri- och rättigheter var särskilt provocerande för kyrkan och de konservativa.

Det är värt att hålla i minnet att under Maria Konopnickas livstid var Polen delat mellan Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen. Hon var särskilt bekymrad över förtyskningen av de delar av Polen som återfanns i Preussen, och hon skrev flera pamfletter kring ämnet, vilket gjorde att hon ådrog sig ytterligare fiender. Vidare engagerade hon sig mot förtrycket och diskrimineringen av de polska judarna, vilket ledde till att hon idag beskrivs som filosemit (alltså en person som har ett starkt intresse för och positiv inställning till judisk religion och kultur). Men Maria Konopnicka författargärning var också starkt patriotisk, och här även sentimentala anslag med inslag av folksagor och folksånger.

Maria Konopnicka inspirerade många, och däribland dem återfinns den ukrainska författarinnan, dramatikern, poeten och skribenten Lesja Ukrajinka, som även översatte Maria Konopnicka till ukrainska. (Lesja Ukrajinka kommer för övrigt att uppmärksammas lite extra här på bloggen i år, då det är 150 sedan hon föddes. Ni kan bland annat följa inläggen under taggen Kretsen kring Lesja Ukrajinka.) Även Lesja Ukrajinka använde ukrainska folksagor, sägner och sånger (Ukraina var tillka införlivat i Tsarryssland) för att ingjuta patriotiska känslor hos läsaren. Därtill hade både Maria Konopnicka och Lesja Ukrajinka en förkärlek för att sätta viljestarka kvinnor i centrala positioner i sina berättelser, något som kan tillskrivas deras gemensamma intresse för kvinnors rättigheter.

Det är inte helt känt när Maria Konopnicka mötte konstnären och kvinnosakskvinnan Maria Dulębianka. Men många daterar deras första möte till år 1886. Det finns de som vill göra gällande att de två var ett kärlekspar, men andra gör istället sitt bästa för att motsätta sig detta. Vad vi vet är att de två var oskiljaktiga fram till Maria Konopnickas död.

1903 valde Maria Konopnicka och Maria Dulębianka att flytta till den mer toleranta delen av det delade Polen, och det kan kanske förvåna några av er att det var Galizien i det Habsburgska riket som ansågs som mer överseende med bland annat polsk patriotism. De bosatte sig tillsammans på en gård i Żarnowiec, Nedre Karpaternas vojvodskap.

Maria Konopnicka slöt sina ögon för sista gången år 1910 i Lviv. Vid hennes begravning närvarade över 50 000 sörjande, vilket ger en tydlig bild av vilken berömmelse hon åstadkommit under sin livstid. Men kyrkans män närvarade inte, då ärkebiskopen hade utfärdat ett förbud mot prästerskapet att närvara vid begravningen. Maria Konopnicka vilar på Lychakiv-kyrkogården i Lviv (Личаківський цвинтар), men hennes liv och gärning har inte fallit i glömska, ty genom många städer i Polen pulserar gator till erinran om Maria Konopnicka.


Det här är faktiskt andra blogginlägget om Maria Konopnicka, men det beror inte på glömska som hon tas upp igen, utan för att hon var en särdeles intressant kvinna, från vars liv löper flera trådar. Ni finner alltså här både gammal skåpmat, och lite nya godbitar.


%d bloggers like this: