viewpoint-east.org

Hos Szymanowski i Tymasjivka

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

12 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Tjerkasy oblast, eller Tjerkasktjyna
Szymanowskis Tymasjivka

Om du ser dig omkring nu ser du att du befinner dig i byn Tymasjivka på ukrainska (Тимо́шівка), eller Tymoszówka på polska, i Tjerkasy oblast/Tjerkasktjyna. Och det förefaller faktiskt som att du är hemma hos Szymanowski på deras gods med samma namn som byn. En av sönerna i huset är redan nu en känd tonsättare, Karol Szymanowski. Han sitter vid en av familjens flyglar och funderar över de sista tonerna, som kanske har trilskats, innan de välvilligt landat på notbladet. Får se vilket år kalendern visar… Sedär, det är alltså år mars 1915. Så det verk som Karol nu avslutar och drar ett streck under, kan vara den som också tillhör en av hans mest kända tonsättningar, Mity (opus 30) på polska, Myter på svenska.

Det var Karol Szymanowskis farfars farfar som först bosatte sig i Tymasjivka. Efter Kościuszko-upproret mot den ryska tsaren och Preussen, 1794, förlorade många polska adelsmän sina tillgångar i Warszawa, och tvingades att flytta ut på gods runt om i imperiet. Således blev Karols familj den ukrainska delen av Szymanowskis släktträd.

Karol föddes på Tymasjivka, och godset skulle spela en stor roll för honom. Det var han fasta punkt under många år, dit han återvände för att få vila och återhämtning. Det var också här som han skrev många av sina kanske viktigaste verk, så som Myter som nämndes ovan, Maski (opus 34) Masker på svenska, första violinkonserten (opus 35), första stråkkvartetten (opus 37), med flera.

När Karol Szymanowski skrev Myter var han nyss hemkommen från en resa till Sicilien, Algeriet och Tunisien. Denna resa skulle forma honom, och hans tonspråk skulle därefter präglas av arabiska toner, ofta sammanflätade med impressionistiska element. Detta kan man tydligt höra i just Myter, som tillägnades Zofia Kochańska, hustru till den kände violinisten Paweł Kochański som hjälpte Karol i arbetet med kompositionen. Den hade världspremiär i Uman 1916, en stad kanske mest känd för att chassidiska pilgrimer vallfärdar dit varje år under det judiska nyåret (i september och oktober).

1920 blev Karol Szymanowski, hans bror Feliks (pianist och tonsättare), mamma Anna, systrarna Zofia (som skrev flera poem till Karols verk), Stanisława (sopran) och Anna Szymanowska tvungna att lämna Tymasjivka. Bolsjevikerna och inbördeskriget hade nått byn, och deras gods och alla ägodelar beslagtogs. Familjen skulle sedermera leva med mycket ringa inkomst. Och till Tymasjivka kunde de aldrig återvända.

Men i mars 1916 hoppades man ändå på att det snart skulle bli fred, och man hinner till och med lapa lite tidig vårsol.


Från vänster till höger: kusinen Michał Kruszyński, Zofia Szymanowska, Karol Szymanowski och mamma Anna, därefter okänd dam, och längst ut till höger systern Anna Dominika (kallad Nulka). Vad hunden heter förtäljer inte historien.

Om Jelka och hundratals sånger

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Kirovohrad oblast, eller Kirovohradsjtjyna
Baba Jelka

Kirovohrad oblast, eller Kirovohradsjtjyna, är den näst minsta oblasten i Ukraina, sett till invånarantal. Den senaste mätningen visade att drygt 900 000 bodde i oblasten. Huvudorten heter Kropyvnytskyj, efter den ukrainske författaren, tonsättaren, skådespelaren och dramaturgen Marko Kropyvnytskyj (Марко Кропивницький) som föddes i staden 1840. Under sitt 70 år långa liv hann han skriva över 40 pjäser och medverka i omkring 500 olika teateruppsättningar. Han arbetade hela livet, och dog när han var på turné. på väg mor Odesa.

Men Kirovohradsjtjyna har även annat att bjuda på. Låt oss besöka projektet Baba Jelka (Баба Єлька). Namnet till projektet har sin härkomst från en äldre kvinna vid namn Jelka, som bodde i byn Rozsochuvatka (Розсохува́тка) som ligger i Malobyckivskyj regionen i Kirovohradsjtjyna. Jelka kunde hundratals traditionella ukrainska folkvisor och kände till hur man behandlade sjukdomar med örter. Hon fostrade minst 10 barn, och överlevde den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrofen, eller folkmordet, Holodomor.

Många i Ukraina har tyvärr glömt bort traditionella folkvisor, och sina ukrainska rötter. Många ukrainare glömmer också ukrainska, och börjar tala ryska eller surzjik (som, mycket förenklat, kan kallas för en blandning av ukrainska och ryska) när de flyttar från sina hemorter till de större städerna. En liten oblast med få invånare, och få möjligheter till försörjning är särskilt drabbade av denna att deras traditioner, sånger och seder och bruk faller i glömska. En grupp forskare, journalister och fotografer bestämde sig därför för att råda bot på denna förgätenhet och begav sig ut på en resa runt Kirovohradsjtjyna för att försöka kartlägga alla folkvisor som höll på att falla. Det blev många resor, och genom dem har de samlat material till över 800 sånger, men de har även erhållit otal annan kunskap. Med sitt insamlade material från sina resor har gruppen därefter anordnat konserter där ukrainska sånger framförts och flera utställningar med bland annat broderi, som återfinns på bland annat vysjyvankorna (de ukrainska folkdräkterna) från trakten. Gruppen har även sammanställt en kokbok med recept från Kirovohradsjtjyna.

Broderiet på vysjyvankorna från Kirovohradsjtjyna är så klart mycket vackra, och inte sällan förekommer det vindruvor.


Bildens källa.


Bild från kokboken.

Granitblocken längs med Södra Bug

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Mykolajiv oblast, eller Mykolajivsjtjyna
Pobuzjzja

Vi vänder oss norrut och följer med längs med floden Södra Bug, upp till Pobuzjzja (Побу́жжя), som är en granitstäpp, och dess väldiga stenblock kan på vissa håll höja sig med 40 meter över flodbädden. Området ska enligt bedömningar inte ha täckts av vatten på mer än 60 miljoner år. Granitblocken skapar därför ett alldeles unikt bergsområde mitt på den annars ganska flacka ukrainska stäppen. Runt omkring Pobuzjzja finns skogar och ängar som ibland översvämmas, men granitstäppen är skyddad beroende på sin höga placering. Det har lett till ett helt unikt ekosystem, med flora och fauna som egentligen associeras med Medelhavets karga landskap. Här finns således flera arter som är listade i den ukrainska “Röda boken“.

I 1970-talets Sovjetunionen bestämde man att det skulle sammanställas en lista över unika och utrotningshotade arter, och 1980 kom den första ukrainska Röda boken ut. Den innehöll 86 hotade eller sällsynta arter. Verket uppdaterades 1992 och då var boken mer omfångsrik. Antalet ökade med 297 djurarter, och 390 växtarter. Därefter har verket utkommit ungefär vart tionde år, med stor ökning av antalet unika eller hotade arter. 2021 innehöll Röda boken 687 djurarter, samt 857 växter. En avsevärd ökning sedan 1980 års upplaga.

Men vid Södra Bugs flodbädd funderar nog inte djuren och växterna över någon röd bok. De följer med årstidernas tidevarv, och flodens flöde. Bug är förresten ett intressant ord. Det fanns nämligen två floder med samma namn. Dels Södra Bug, där vi befinner oss nu, samt Västra Bug, som löper genom västra Ukraina, slingrar sig på gränsen mellan Ukraina och Polen, och senare på gränsen mellan Belarus och Polen, innan den slingrar in sig i Polens vackra landskap och bebyggelse.


Bildens källa.

Ett bad i Rosa sjön

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

9 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Cherson oblast, eller Chersonsjtjyna
Lemurijske ozero eller Den rosa sjön

Då var ni välkomna till Chersonsjtjyna, och då är det väl dags för att ta ett välgörande bad. I Lemurijske ozero (Лемурійське озеро) eller Rosa sjön (Рожеве озеро) kan man nämligen bada i hälsosamt salt vatten. Sjöns tillkomst är dock omtvistad och ingen har lyckats komma med en helt vattentät förklaring. Därför har det skapats en hel del legender om dess tillblivelse. Den mest förhärskande teorin bygger på att den uppkom efter att ett sovjetiskt bombplan störtade på platsen 1969, och i arbetet att gräva upp resterna av flygplanet grävde man en enormt djup grop. Efter en tid började rosa vatten flöda upp ur hålet. Folk vallfärdade till den, och snabbt spreds ryktet att det också var väldigt hälsosamt att bada i den.

Vattnet i Rosa sjön är mycket salt. Faktum är att den nästan är lika salt som Döda havet. Färgen beror på att algen Dunaliella salina strömmar upp ur hålet som man grävde när flygplanet hade störtat. Det är en av de mest härdiga alger som finns på jorden. När algerna flyter upp till ytan och möter solens strålar bildas betakaroten, och därav färgen på sjön. Synintrycket förstärks också av att stränderna runt sjön är extremt vita. När vattnet från Rosa sjön avdunstar under de varma sommarmånaderna, bildas salt, som sedan flyter upp till stränderna.

Rosa sjön kallas ju även Lemurijske ozero, vilket betyder Lemursjön. Namnet härrör från en teori att sjöns färg beror att den färgats av resterna från det förhistoriska Lemuriska havet i den försvunna kontinenten Lemurien. Förespråkarna för denna märkliga teori menar att det har funnits en kontinent som skulle ha försvunnit i Stilla havet eller möjligen Indiska oceanen. Namnet Lemurien anspelar på de söta lemurerna. Det har nämligen länge förbryllat forskarna varför lemurer återfinns på Madagaskar och indiska halvön, men inte i Afrika eller Asien.

Nåväl, några lemurer syns inte till här i Rosa sjön i Chersonsjtjyna, men visst var det skönt med ett bad?

Bland ekarna

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

8 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Zaporizjzja oblast, eller Zaporizjzja
Dubovyj haj

Från måleri i Petrykivka beger vi oss till Zaporizjzja oblast, eller Zaporizjzja för att kontemplera i en eklund. Eklunden heter Dubovyj haj (Дубóвий Гáй) på ukrainska och ligger i den folkrika staden Zaporizjzja. Eklunden är ett riktigt rekreationsområde för stadsborna, och är givetvis mycket omtyckt. Här kan man välja mellan att vandra under de stora ekarnas beskydd, spela fotboll, fiska i den lilla dammen, eller om man hellre vill, mata fåglarna som förföriskt simmar runt i sin egna lilla fågel-metavärld.

Det ska dock erkännas att eklunden inte bara består av ekar. Här ser du pilträd, björkar och alla sorters träd, men inte gör det lunden sämre för det. Man kan njuta likfullt under en hängpil, som man kan njuta under en ek.

Men eklunden bär, som så ofta i Ukraina, på sina egna myter och legender. Och som så ofta i Ukraina är det svårt att avgöra vad som är riktigt, och vad som är en berättelse som vandrat från mun till öra, från mun till öra och så vidare. Måna av dessa legender har blivit berättade så många gånger, att de faktiskt mycket väl blivit en del av alldeles riktiga händelser. En legend, som varje invånare i staden känner till, lyder att ekarna planerades av kosackerna i Hetmanatet någon gång under 1700-talet. Hetmanatet var den semi-självständiga era, där kosackerna rådde från 1500-talet till 1700-talet, som avslutades med ett brak, när Hetmanen Mazepa förlorade slaget med Karl XII i Poltava. Legenden säger i alla fall att träden planterades efter att kosackerna hade förlorat slaget och sin sitt självstyre. Ekarna är i vilket fall som helst mycket gamla, så legenden kan mycket väl vara sann.

Det finns också en senare legend, som säger att den ukrainske anarkisten Nestor Machno, och hans bondearmé, som först stred i första världskriget, och senare i ryska inbördeskriget både mot de vita och mot bolsjevikerna, skulle ha genomborrat en av ekarna med allehanda vapen som de kom över. Legenden fick fäste bland folket, och blev något av en kultplats. Någon valde därför att sätta upp en skylt som förkunnade att detta var en ek under vilken Nestor Machno och hans mannar år 1921 hade sammanträtt. Det här gillades dock inte av det sovjetiska styret, eftersom Machno stridit mot sovjeterna, och eken höggs ner. För säkerhets skull fyllde man hålet med cement, så att den revolutionära eken inte skulle få för sig att växa upp igen.

Men eklunden med sina ekar och alla andra träd, står ändå ganska stadigt på jorden, och det finns nog en och annan som genom att tänka på dess långa, historiska rötter kommer till insikt om att vi är här under ett ganska obetydligt stycke tid.


I eklunden.

Målad i Petrykivka

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

7 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna.
Petrykivka

Så, nu har vi anlänt till Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna. Men snart kan det namnet vara ett minne blott, enär ukrainska parlamentet, Verchovna Rada, har påbörjat arbetet med ett namnbyte till Sitjeslavska oblast, eller det mer ukrainska tilltalet Sitjeslavsjtjyna. Det nya, eller kanske snarare nygamla, namnet anspelar på Zaporogiska Sitj, som var den självstyrande region som på 1500-1700-talet i tsarryska imperiet var en viktig tillflyktsort för de bönder som flydde undan livegenskapen.

Men vad gör man då i Dnipropetrovsjtjyna, eller Sitjeslavsjtjyna? Jo, man åker förstås till byn Petrykivka (Петриківка) och tittar på det traditionella måleri som har uppkallats efter byn. En del skulle nog vilja kalla petrykivka för allmoge, men faktum är att det faktiskt är en alldeles särskild konstform som är mycket uppskattad i Ukraina. Andra associerar petrykivka felaktigt med Ryssland, och några av er har kanske till och med köpt ett föremål med sådant måleri vid något besök i Ryssland, i tron att det är rysk allmoge.

Man tror att petrykivka härstammar från de utsmyckningar som gjordes i boningshusen under 1700-talet, men ingen vet faktiskt säkert. På den tiden målade man sina stugor två gånger om året, och det var då som någon kom på idén att man kunde dekorera med olika motiv. Man har också hittat prototyper till petrykivka inom ikonmåleri. Under 1800-talet blev det änmer vanligt att dekorera hemmet med olika blomstermotiv, och sedan följde att man började dekorera skrin och andra föremål. På den vägen uppstod petrykivka.

I början av 1900-talet tilltog intresset för denna konstform, och nu blev den till och med utställd på konsthallar i S:t Petersburg, senare Leningrad, och Moskva. Och på 1930-talet var petrykivka redan en erkänd konstinriktning, med en egen utbildning. Nu var petrykivka riktigt i ropet. 1958 grundades därför en fabrik i byn Petrykivka som bara ägnade sig åt, ja, just det, petrykivka. Storhetstiden för petrykivka var under 1960-70-talet, och även om intresset för inriktningen fortfarande är stort, är den idag inte lika eftertraktad.

Petrykivka-måleri återfinns trots allt idag på väldigt många föremål. Man kan se det på allt från frimärken, pappersservetter, hårspännen, örhängen, väggmålningar, påskägg, vaser och krukor och givetvis på de traditionella askarna. Och 2013 beslöt man slutligen att petrykivka skulle hamna på UNESCO:s världsarvslista.


AnnaTroicka, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

På marknad i Poltava

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Poltava oblast eller Poltavsjtjyna

Så har vi anlänt till Poltava oblast, eller kanske snarare Poltavsjtjyna. Det första en svensk tänker är, ja, förstås det ödesdigra slag som ledde till slutet av den svenska stormaktstiden. Men vi ska inte uppehålla oss vid något krig, utan vi ska gå på marknad. Vi ska nämligen gå på den anrika marknaden Sorotjynskyj jarmok (Національний Сорочинський ярмарок) i byn Velyki Sorotjyntsi (Вели́кі Соро́чинці).

Det verkar inte finnas några källor som vågar ange när marknaden skedde för första gången, men vad man vet är att anordnades fem gånger om året under den tsarryska tiden, och att den definitivt var välkänd under 1800-talets första hälft. Detta vet man då den blivit omskriven av ingen mindre än Nikolaj Gogol, som förövrigt också var ortens son. För de flesta svenska läsare förknippas han med den ryska litteraturen, men faktum är att han föddes i en släkt som hade rötter i både den polska adeln samt i de hetmanska kosackfamiljerna. Familjen ska ha varit mycket stolta över sina polska rötter, och Gogol själv älskade sin ukrainska härkomst och framhöll den ofta. På ukrainska heter han Mykolka Hohol, vilket vi nu övergår till att kalla honom.

Den berättelse som Mykolka Hohol skrev om Sorotjynskyj jarmok ingår i en novellsamling vid namn “Aftnar på en lantgård nära Dikanka” och utkom 1831. Berättelsen kretsar kring kärlek, djävulen och övernaturliga krafter, kryddat med en gnutta humor. Precis så som Hohol ofta skrev. På 1870-talet tonsatte förresten Modest Musorgskij berättelsen, och resultatet blev en komisk opera och tillhör tonsättarens kanske mest kända verk.

Man har i efterhand försökt utröna om Hohol var för eller emot den tidens ukrainska självständighetsivrande, men det är svårt att överföra en 1800-tals persons tankar till dagens verklighet. Hohol var antagligen märkt av den tidens förtryck av den ukrainska identiteten, och det är inte riktigt säkert att han kunde föreställa sig ett sådant scenario. Det innebär dock inte att Hohol inte skulle ha önskat det, utan snarare att han berövats möjligheten att önska sig något sådant.

Men låt oss återvända till den verkliga marknaden. När Ukraina blev kommunistiskt fick inte Sorotjynskyj jarmok anordnas under 40 år. När Ukraina blev självständigt har man dock återupptagit traditionen. På marknaden kan man köpa ukrainsk broderi, keramik och massor av annat allmoge. På marknaden framförs både musik och teaterpjäser. En magisk plats, helt enkelt. Och kanske så som i Hohols berättelse om marknaden.

Intressant läsning om Hohol: https://www.svd.se/a/JxkPAP/striden-om-gogols-sjal-har-ingen-vinnare