viewpoint-east.org

Ett slags bokslut utan slut

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nu är det nog dags att summera året för min aktivitet på viewpoint-east. I år bestämde jag mig för att summera det i siffror, och kryddat med med lite emotioner.

Vid en sammanräkning visade det sig att jag har skrivit 99 inlägg i år, med det här inräknat blir det 100. Det föresvävar ju ännu en liten risk att jag lyckas knåpa ihop ett till inlägg efter detta, men det avstår jag från att utlova.

De är ju lite olika långa, mina blogginlägg, men i genomsnitt har de runt fyra minuters lästid. Det innebär att om du nu läst alla mina inlägg, har du ägnat mina skriverier ungefär 400 minuter under året. I timmar räknat blir det sex timmar och trettiofem minuter under hela året. Jag hoppas att du tycker det var mödan värt. I vilket fall som helst tackar och bockar jag allra ödmjukast.

När jag hade gjort den här uträkningen började jag genast fundera över hur mycket tid jag själv lagt på viewpoint-east under året. Varje blogginlägg tar ungefär tre timmar att skriva. Jag skulle alltså har jobbat med texter till viewpoint-east i 300 timmar under 2019. Om vi försöker bryta ner det till begriplig svenska, så har jag lagt ner ungefär åtta veckors heltidsarbete på viewpoint-east. (Jag har räknat med 38 timmars arbetsdag, vilket visserligen landar på 304 timmar, men de där fyra extratimmarna tycker jag att vi kan bjuda på.) Jag har i de ovanstående timmarna dock inte inkluderat förarbetet, alltså det jag läst, sett, var jag gått osv osv. Jag är nämligen osäker på hur mycket tid jag skulle avsätta till det, ty det där pågår ju hela tiden.

Åtta veckors heltidsarbete, alltså. Helt oavlönat, fullkomligt självvalt och helt utan att någon efterfrågat det. Till vilken nytta, frågar jag mig självfallet nu. Tyvärr finns det inget svar på den frågan. Visserligen lär jag mig något nytt vid varje blogginlägg, men eftersom jag inte har utrustats med en hjärna som hamstrar kunskap, glömmer jag ofta bort den nya kunskapen lika fort som jag skrivit ner den.

Ett fenomen som gör det allt svårare att försvara min självupptagna skrivklåda, är att det blivit allt svårare att nå ut. Som bloggare finns det bara en slags belöning som verkligen betyder något, och det är den när man får någon respons, lockar till sig nya läsare, får de trogna att stanna kvar osv. Men dagens sociala medier gör det verkligen inte lätt för mig att nå ut. De svikande läsartalen under året kan kanske därför förklaras med att Facebook och Twitter inte gärna vill hjälpa till med att sprida min skrivklåda helt gratis. De gömmer således mina inlägg bakom en mur av algoritmer och ettor och nollor. Om jag betalade en dyr slant skulle jag kanske nå fler. Men jag tycker redan att jag lägger oförsvarligt mycket pengar på viewpoint-east, genom oavlönat arbete och kostnader för domän och webbhotell.

Jag har dessutom bytt geografisk utgångspunkt. Viewpoint-east hade en inarbetad läsekrets som intresserade sig för Ukraina och Lviv. Väldigt få skrivande svenskar huserar i Ukraina. Att flytta från Lviv till Kraków har således inneburit att jag förlorat fler läsare än jag tydligen förvärvat nya.

När det gäller Polen är situationen därtill en annan än den i Lviv och Ukraina. Det finns i Sverige och internationellt många olika inarbetade bloggar och poddar som sprider kunskap om Polen. (Så som Polenpodden, Webb-bulletinen eller Notes from Poland.) De som är intresserade vänder sig helt enkelt till dem om de vill få fördjupade kunskaper om landet. Det finns dessutom många svenskar som bott och arbetat många år i Polen. Dessa har stor kunskap om landet. Mina kunskaper om Polen är fortfarande ganska ytliga, och jag kan till exempel inte erbjuda mina läsare analyser om det politiska läget i landet.

Och här tangerar vi ytterligare en faktor som leder till grubblerier för mig. Politik. Vi tycks ha en helt omättlig aptit på politik nuförtiden. I synnerhet politisk konfrontation. Aldrig tidigare har många haft så olika åsikter och tankar om politik. Det är som hela världen blivit besatt av denna del av vår verklighet, emedan mycket annat viktigt och intressant får huka i glömskans gömmor. För mig är den här utvecklingen egentligen helt obegriplig. Vår verklighet rymmer så mycket mer än politik. Vi borde, enligt mitt sätt att se det, bli mer nyfikna på verklighetens komplexitet. Vi kan ta exemplet Polen. Många tror att Polen är ett land där folket lever förtryckta under regeringspartiet Lag och rättvisas bojor. Men så är inte fallet. Många är nöjda med partiet och ser hoppfullt på framtiden. Å andra sidan pågår här även massor av verksamheter bortom politiken. Ganska många funderar inte alls på regeringspartiet. De gör annat, så som fotograferar, skriver dikter, sköter om eftersatta judiska begravningsplatser, spelar musik, teater, lär sig språk…

Initialt (alltså för tio år sedan) var min avsikt med viewpoint-east att sprida kunskap om just sådant, alltså det som pågår bortom de politiska slagfälten. Det här har fortsatt varit mitt syfte med min blogg. Jag går helt enkelt mot strömmen, och fokuserar hellre på de element i samhället som sällan eller aldrig hamnat bland de stora nyheterna. Jag gräver med glädje ner mig i kultur, och då särskilt musik och affischkonst. Judiskt minne och arbete med hågkomst av judarna i regionen är en annan fråga som intresserar mig. Inga av dessa ämnesval är några kioskvältare i Sverige.

Således kan man dra slutsatsen att viewpoint-east faller på eget grepp. Jag har alltför perifera intressen för att locka till mig stora skaror av läsare, helt enkelt. Och efter 10 år utan att lyckats frälsa världen borde jag kanske ge upp. Men samtidigt är viewpoint-east en ständig källa till glädje för mig, och genom att skriva ökar jag min kunskap om den region jag älskar och känner stor aktning inför. Så de två månadernas heltidsarbete är förvisso inte bortkastade, ehuru känner jag stundtals viss emotionell trötthet som kommer sig av att jag endast vid få tillfällen upplever att jag får någon aktiv respons.

Sammantaget vill jag ändå understryka att det här inte är någon anklagelse riktad mot mina läsare, utan snarare mot vår tid. En tid där sociala medier gör det lättare för oss att sola oss i andras stjärnglans, än aktivt stödjer dem som söker sig bortom de stora allfarvägarna.

Ni som läser mina texter, och ibland även delar dem, tillhör en exklusiv skara jag känner stor tacksamhet inför. Utan ert engagemang hade jag nog inte haft styrka att låta mina skriverier fortgå. Och ni kommer även i framtiden att få förlusta er tillsammans med mig och mina ord. Vi kommer att vandra längs ödsliga gator, och vi kommer att möta livsöden och händelser som inte ofta når bortom de närmsta sörjande, så att säga. Vi kommer helt att få häpnas över hur rik på historier och engagemang denna region är.

Jag ser fram emot att få ströva omkring med er! Och kanske får vi vandra tillsammans i ytterligare tio år.


Kanske kommer vi att tillsammans utforska denna gata.

Share

Det här tar ingen kål på

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

13 december 2019
Dagens polska affisch (är inte en affisch utan ett bokomslag)
60 potraw z kapusty (60 rätter med kål)
Av okänd
År 1940

Idag är det ju Lucia, och egentligen hade jag tänkt att leta upp en passande affisch med någon med ljuskrona på huvudet. Men så snubblade jag istället över den här kokboken från 1940. 60 rätter med kål! Vilken ljuvlig mat(!)dröm!

Kål är något som jag har en ganska utpräglad förkärlek för. Jag har mycket svårt att föreställa mig ett julbord utan kål. Enligt mig ska julbordet prydas av grönkål, eller Långkål som den kallas i Halland, skånsk brunkål, brysselkål, finskkålrotslåda, griljerad kålrot, rödkål och gärna surkål.

Det är väl därför som jag flyttat till Kraków. Här tycker man också om kål. Inklusive den brunkol, som sannerligen inte är skånsk, men som man eldar upp.

Överhuvudtaget är man mycket kunnig här när det kommer till kål. Och det är märkligt vad endast några mil kan göra skillnad. I Lviv är det inte alls lika lätt att hitta kål. Dessutom är den syrade kål man hittar inte alls lika gediget syrad som den är här. En slags lviviansk rastlöshet präglar syrandet av kål. Jag skulle kalla den för snabbsyrad, vilket kan vara gott, men är allt annat än skonsamt mot magen.

I Kraków är man mycket mer noggrann när det kommer till att syra kål. Processen avstannas exakt där kålen har uppnått sin allra mest utsökta prägel.

I Tyskland däremot, är man dock alldeles för nitisk. Kålen är så syrad att den nästan uppnått förruttnelse.

Nu ska jag berätta för er hur ni gör god grönkål, eller Långkål, så som jag fick lära mig av min mormor.

Köp ett redigt rejält stånd grönkål. Repa kvistarna och släng de långa kvistarna. Koka upp en rejäl gryta med vatten och släng ner två tärningar grönsaksbuljong. Låt tärningarna smälta. Lägg i grönkålen och låt koka till den har tappat sin gröna färg och istället är grågrön. Ta upp grönkålen ur grytan och hacka den i lagom stora bitar. Akta fingrarna, ty det är hett som synden. Nu tar du fram en stekpanna och slänger i en liten klick smör och rapsolja. Stek grönkålshacket lätt. Salta och peppra. Häll nu på lite grädde. Inte jättemycket, utan lite grann bara. Så att grönkålen blir ungefär som långkål ska vara.

Jag kan nästan lova att detta recept inte finns med i kokboken som är dagens affisch. Fast vem vet… 60 rätter med kål är ganska många rätter med kål. Inte ens mitt julbord kan överträffa det!

Share

Jul i rättan tid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är flera år sedan jag firade jul samtidigt med alla andra. I Lviv inföll julafton ofta på en vardag. En slags märklig form av icke-frid uppstod. Jag var ledig från jobbet (eftersom mina kollegor hade förståelse för min avvikande uppfattning om när julen infaller), men ändå kände jag mig aldrig helt julledig. Det fanns något oroande och pockande runt omkring mig. Alla stretade runt i sina vardagsbestyr, emedan jag och G kämpade med att julen skulle infinna sig i vårt hem.

Trots avsaknaden av riktig julstämning tyckte jag mycket om att gå ut i finaste juldressen på julaftonspromenad. Jag gjorde så, eftersom jag ville inta en mugg hlintvien (глінтвейн) – ukrainarnas mycket välsmakande tolkning av glühwein. Jag stod där i min julklänning och tittade på hur lvivianerna stressade fram i deras vardaglighet. Jag kände mig faktiskt nästan lite rebellisk där jag stod i min finaste juldress, när de andra jagade runt.

Första året jag firade jul i Lviv uppstod många oväntade problem. För det första var det svårt att få till en anständig Janssons frestelse. Den ansjovis jag hittade höll inte måttet. Vi fick helt enkelt använda sardiner, vilket verkligen inte är samma sak. Men nöden har ingen lag. Det andra stora problemet som uppstod var att jag inte hittade grönkål. Således kunde jag inte göra Långkål. Trots att jag uppsökte varje basar, och en oändlig räcka av affärer, ville inte grönkålen matrialisera sig. Mitt julbord fick därför vara utan både vettig Janssons frestelse och helt utan Långkål!

När dessa katastrofer hade avlöpt, uppstod nästa. Julgran. På den tiden hade lvivianerna inte vett att inleda sitt julfirande förrän strax före nyårsafton. Därför var det omöjligt att uppbringa en julgran. Nåväl, en julgran hittade vi. En i plast från Kina. Vi skulle ju inte prata med den, så det fick bli den. Ty någon annan gran ville helt enkelt inte ge sig till känna.

Om jag inte missminner mig så fortlöpte den första julaftonen i Lviv i den särskilda icke-frid som uppstår när man firar den i ett land som envisas med att ha sina egna traditioner. Under mina år i Lviv blev dock lvivianerna alltmer samarbetsvilliga, och jag kunde de sista åren hitta allt jag ville ha, dock inte grönkål. Ty den tycktes ha någon särskild slags aversion mot just Lviv.

Sedan något år tillbaka är dessutom den 25 december helgdag i Ukraina. Men det känns ändå inte riktigt som om de vill fira jul med oss, utan som om de är lediga då för att markera att det finns andra som förlagt sin julafton på fel datum.

Ukrainarnas firar sin julafton den 6 januari. Men trots att de firar sin jul på helt fel dag, så tycks deras julfirande vara lätt att förväxla med de polska jultraditionerna – som dock har vett att infalla på rätt dag. Till och med de polska och ukrainska julsångerna låter snubblande lika.

Men nu ska jag alltså fira jul samtidigt som mina grannar, kollegor, studenter och andra krakowiter och polacker, som firar något som liknar ukrainsk jul, men på fel datum. Och jag envisas med att fira en svensk jul, med svensk julmat, och svensk Kalle Anka, och Karl-Beril Jonssons julafton. Det här året lär jag dessutom hitta både grönkål och gran. Men hur det ska gå med ansjovisen återstår att se…


En ängel på Rynek Podgórski i Podgórze, Kraków.

Share

Ännu inte världens svåraste språk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag talar gärna polska, istället för engelska”, säger mannen till expediten i bageriet där jag sitter och avnjuter en kopp kaffe. Jag ler lite i mjugg åt samtalet, eftersom jag helt nyss haft samma språkliga batalj med kvinnan bakom disken. För undertecknad tycks det helt enkelt som ett bättre alternativ att försöka tala polska i Polen, än att genomlida ett samtalsutbyte på bruten engelska.

Expediten är dock inte lika tillmötesgående mot mannen, som hon tidigare var mot mig. Hon svarar helt kort att polska är ett mycket svårt språk att lära sig. Mannen lommar lite modvälld med sin bricka med kaffe och smörgås till ett bord, och sätter sig med en tung suck. Han ser ut att ha tappat något av sin motivation. Kanske har han hört samma olidliga fras många gånger idag…

Jag funderar på att sträcka ut en hand, och ropa något glatt tillrop om att han ska kämpa på. Men hans ansiktsuttryck säger mig att det just nu inte är lägligt. Han vill nog slicka sina sår i ensamhet.

Jag hör också själv ofta den där frasen, att polska är oerhört svårt att lära sig. Som om polackerna ville ha sitt språk för sig själva, och inte alls vill dela med sig av språkets skönhet och förunderlighet. Är det så svårt att förstå att vi verkligen vill lära oss ett språk som exempelvis kallar toffel för “pantofel”, emedan “pantoflowa poczta” betyder djungeltelegraf?!

Eftersom jag har bott i Lviv förvånas jag dessutom av att jag, som språktörstig individ, inte får fler glada tillrop. I Lviv gick det nämligen inte en dag utan att någon berömde min ukrainska, eller uttryckte glädje över att jag, som inte har några rötter i landet, ville lära mig deras modersmål. De blev glada, och kände sig stolta och kanske till och med hedrade.

Det här lvivianska förhållningssättet är något som polackerna borde ta efter. Det skadar inte att uppmuntra, om än bara lite. Jag tror nämligen inte att någon polack ännu dött av att uppmuntra andra för mycket.

Det händer dock att jag får höra äkta och uppmuntrade tillrop här i Kraków. Som när vår lokala grönsakshandlare faktiskt log ett litet, litet snett leende, när jag uttalade ordet sześć (som betyder siffran sex) helt korrekt. Men i allmänhet uppfattar jag det som om de flesta vill 1) briljera med sin brutna engelska 2) tror att det går fortare om vi talar engelska (vilket jag vis av erfarenhet vet inte alltid är en korrekt slutsats).

Det slår mig plötsligt att det är exakt samma situation för mina studenter som åker till Sverige. Jag har otal gånger hört hur de beklagat sig över att svenskarna inte vill prata svenska med dem. Mina studenter har även vittnat om att de fått frågan varför de pluggar svenska. Svenska är ju ett så litet och obetydligt språk, menar svenskarna. Jag har dessutom ofta själv fått frågan varför studenter utomlands vill plugga svenska. När jag svarar att det förhåller sig med den saken ungefär som att många i Sverige studerar exempelvis franska, spanska, tyska, isländska, kinesiska etc på svenska universitet, får jag en misstrogen blick till svar. “Men svenska är ju ett så ointressant och tråkigt språk”, säger blicken. (Vilket i sin tur är en följd av att vi redan i skolan får lära oss att vårt modersmål är fattigt, saknar synonymer, talas av en handfull stollar, samt att vi är så duktiga på engelska – allt det där är faktiskt en sanning med modifikation.) Så vi i Sverige är inte mycket bättre än polackerna. Eller rättare sagt, vi är lika usla på att uppmuntra till språkinlärning, men vi är usla på ett annat vis.

Faktum är att polska inte alls är det svåraste språket att lära sig, även om det visserligen inte är lika lätt som exempelvis engelska. De tio svåraste språken att lära sig är, enligt Unesco, i tur och ordning 1) kinesiska 2) grekiska 3) arabiska 4) isländska 5) japanska 6) finska 7) tyska 8) norska 9) danska 10) franska. Och polska då? Nä, det är inte med. Så nästa gång jag snubblar över någon polack som hänvisar till att polska är ett så svårt språk, ska jag svara: Tak, ale język fiński jest trudniejszy (Ja, men finska är svårare). Och även om det inte är fullt korrekt uttryck (enligt polska språkets alla konster med uttal och grammatik), så är det ändå fullt begripligt. Kanske lämnar jag då i alla fall ett litet frö till eftertanke hos den jag möter. En eftertanke som förhoppningsvis leder till att den tilltalade förstår hur enfaldigt det är att försöka trycka ner en inlärare i skorna, bara för att de är nyfikna och vill lära sig ett annat språk.

Det är nog det jag borde sagt till den där mannen på bageriet, men inte gjorde eftersom jag inte hade tänkt ut allt det här då. Jag utgår i alla fall från att han hade fått sig ett gott skratt.

Share

Om att hitta hem – till Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag vet inte säkert hur många gånger jag öppnat ett dokument, fast övertygad om att jag ska skriva något om mitt liv i min nya hemstad – Kraków. Ty det är fler gånger än jag kan räkna till. Men varje gång har jag lämnat dokumentet med outrättat ärende. Det har helt enkelt stått bortom min förmåga att uttrycka med ord.

Kanske har det att göra med att det nog tar längre tid än några veckor för att se vad en förändring innebär. Jag undrar om det inte tog mig flera år innan jag förstod vad flytten till Lviv innebar för mig. Och kanske är det också så, att det är svårt beskriva eftersom en sådan förändring ofta är indelad i flera faser.

Den första fasen, som jag troligen är inne i fortfarande, innebär att man försöker få allt praktiskt att fungera. Det här är en fas som enkelt kan löpa över flera år, och i vissa fall till och med aldrig blir fullständigt uträttad. Sedan löper olika faser i varandra, som innebär att man försöker hitta sin plats i det nya samhället. De präglas ibland av euforiska tillstånd, men kan lika gärna präglas av missmod, som ofta över går i eufori och så vidare i en inte helt överskådligt oändlighet.

Trots att jag redan gått genom ett liknande scenario i Lviv, så är jag fullkomlig nybörjare här i Kraków. Det framstår för mig som att man aldrig kan lära sig ett sätt att finna sin plats. Alla platser kräver något unikt i utbyte från dig. I Lviv var vissa förhållningssätt framgångsrika, men efter bara några veckor kan jag meddela att de inte går att upprepa här i Kraków. Man kan därför inte bära på någon expertis inom området “utlandssvensk”.

Och jag vet inte ens om jag tycker att det är någon direkt fördel att jag bott en herrans massa år i Lviv, innan jag landade här. Den enda lilla fördel jag kan se, är att jag i alla fall vet att Kraków kommer, precis som Lviv gjorde, att förändra min syn på världen, och staden kommer alltid vara inristat i mitt hjärta.

Men nu går vi handlingarna i förväg. Jag befinner mig som sagt i någon av de inledande faserna, och söker fortfarande efter var jag hör hemma i min nya hemstad. Fast nu måste jag argumentera lite med mig själv, ty jag menar ändå att det inte bara handlar om att hitta en (!) plats i det nya livet i den nya staden, utan att hitta flera. En viktig del av att hitta sin plats på den nya platsen är för mig att både hitta ett jag på jobbet, och ett utanför jobbet. Det tog mig faktiskt flera år innan jag hittade en plats i Lviv där jag kunde vara ett jag som inte var mitt jobb. Jag fann den då i musiken. Om jag kommer att finna samma ro hos musiken i Kraków vet jag ännu inte, men mycket talar ändå för att det kommer att förhålla sig just så.

Något som ändå gör att det tycks svårare att hitta någon plats här i Kraków är massturismen. De flesta jag träffar här, tror att jag är en turist som snart ska flaxa vidare mot nästa upplevelse. De yngre jag träffar talar alltid engelska med mig, trots att jag envisas med min stapplande polska. Nåväl, inte alla yngre talar engelska med mig. De som jag har äran att få undervisa i svenska talar i princip bara svenska med mig (undantaget de som bara läst svenska i några veckor). En svenska som förövrigt är långt mer förfinad och exakt än vilken de flesta svenska modersmålstalare bär. (Det tycks som om det är bland studenter som studerar svenska i utlandet som svenska språket har sina verkliga beskyddare och experter. Vi svenskar – som exempel envisas med att sätta stor bokstav på substantiv eller har för vana att hacka sönder sammansatta ord – är faktiskt väldigt mycket sämre på svenska än dessa studenter).

Jag har det kanske ändå lite förspänt. Jag kan kanske ana de värsta fallgroparna. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att allt ska vara som i Sverige. Sverige är nämligen inget facit, utan en av alla upplagor av ordning som finns i världen. Och det är nog däri som nyckeln till framgång ligger (i detta fallet: hitta hem). Det handlar om att släppa taget lite grann. Inte tro att jag som svensk förstår hur allt ligger till, och hur allt bäst ordnas. Det handlar om att låta mig ledas fram till den platsen där jag är jag i Kraków.

Och ibland handlar det om de små detaljerna. Som den vy ni ser på bilden nedan. Det är fönstret i rummet som jag delar med tre kollegor. Genom vårt fönster ser jag ut mot lantbruksuniversitet, och på fönsterbrädan har jag satt ett fotografi från Sergels torg i Stockholm. Varje gång jag ser ut genom det där fönstret, och sneglar på en bit av Stockholm, känner jag en stor tacksamhet och glädje över att få vara här, och att just jag har fått förmånen att undervisa dessa begåvade ungdomar. Och jag vet, av erfarenhet från Lviv, att det är den tacksamheten, och glädjen, som kommer att göra att jag hittar hem – till Kraków.

Share

Om det där med luft…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Man talar inte om politik i dag i Polen, sa professor Dorota Tubielewicz Mattson i senaste upplagan av Polenpodden. Och på många sätt har hon rätt. Nu är det ju inte omöjligt att få en polack att prata om politik, men det är inte lika lätt som i exempelvis Ukraina. Man skruvar lite på sig, och ger ändå med sig (efter förhållandevis små) påtryckningar. Sedan följer en ganska het debatt, som oftast inte gör mig det minsta klokare. Nej, polsk politik, kommer jag aldrig att riktigt förstå.

Betydligt lättare är det att få folk att prata om luft. Luft tycks vara något som intresserar varje polack, och det tycks till och med ett väldigt kärt samtalsämne. Det första jag hörde när jag kom till Kraków var att staden är bedårande, men att luften är under all kritik. Och det framlades av en riktig krakowit!

Det är till och med så att det gamla beprövade knepet att bryta isen med lite vädersnack, inte lika effektivt kan elda på (eller upp) ett samtal. Så fort luften kommer på tal blir det eld och lågor.

Kraków är ju en stad som faktiskt har väldigt dålig luft. Det här är inte något jag märker av, men olika mätstationer talar sitt tydliga språk. Luften i Kraków är usel. På min väg till jobbet finns i alla fall en mätstation. Nästan dagligen visar den att luften inte är… vad ska man säga… tjänlig. Stationen är placerad vid en av Krakóws mest trafikerade korsningar, så man är ju inte förvånad att luften är kass. Ändå knatar jag och en massa krakowiter och turister runt i det här.

Att tala om luften i Kraków är inget nytt påfund. Man har haft det här samtalsämnet i decennier nu. Jag skulle till och med vilja säga att detta samtalsämne har blivit en del av krakowiternas självuppfattning. Man är sin luft. Om man skulle sammanfatta krakowiternas syn på sin stad, så kan man säga att staden består av Rynek główny (det stora torget mitt i stan), Wawel (det stora slottet i stan), Jagellonska universitetet och… luft. Ja, det är i alla fall det som krakowiterna tycks vilja framhålla för mig. Kanske är det för att jag är svensk, och de utgår från att jag är bortskämd med bra luft. Eller så är det ett resultat av många års debatt.

Debatten, och oron, över den dåliga luften har resulterat i att staden sedan en månad tillbaka har nya regler för koleldning. Bryter du mot de nya reglerna kan du få böta upp till 5000 złoty (ungefär 12600 SEK). Många hoppas på att det här kommer att leda till att man får en bättre luft i Kraków, men vägen dit är lång. Från mitt fönster i Podgórze ser jag varje morgon hur den tunga kolröken bolmar ut ur flera skorstenar.

Jag har ändå ofta svårt att smälta att luften är så oacceptabelt dålig i Kraków. Kanske har det är göra med att jag bott i Lviv i många år. I Lviv har det nästan aldrig förekommit någon diskussion eller debatt om dålig luft. När jag lyfte ämnet med vänner och bekanta har man nästan uteslutande beklagat sig över böndernas ovana att använda sig av svedjebruk (vilket förekommer under några veckor varje höst och vår). När jag påtalade att biltrafiken ökade lavinartat under de år jag bodde i Lviv, samt det faktum att många även har installerat kaminer för att elda med ved och kol (för att slippa höga gasräkningar), har man viftat bort samtalsämnet. Det hände även att man sa att luften i Lviv ändå var bättre än den i Kraków. Lvivianerna vill alltså helst inte beblanda sig med luft. I synnerhet inte sin egen.

För några månader sedan sattes det ändå upp två mätstationer i Lviv. En finns i en park. Den andra utanför staden. Trots deras ganska skyddade läge visar stationerna ofta på ohälsosam luft. Det händer till och med att Lviv har sämre luft än jumbon Kraków. Men oftast är det ändå Kraków som får ta hem segern och den föga ärovördiga pokalen för sämst luft.

Kraków utmärker sig dessutom. Staden hamnar på plats nio på listan över de städer med sämst luft i Polen. De städer som har ännu sämre luft är alla småstäder, vilket innebär att Kraków egentligen är den enda stora staden i landet som har verkliga problem med luftkvaliteten.

Trots att det här är något som jag egentligen inte riktigt vill tänka på, så får jag ofta en liten påminnelse om hur det förhåller sig. Och ibland inser jag även att jag förstår krakowiternas förhållande till luft lika illa som jag förstår polsk politik. Som häromdagen, när jag på min promenad till universitetet, mötte en man som bar en ansiktsmask som skydd mot den dåliga luften. Våra blickar möttes flyktigt, innan hans svängde om och låste upp dörren till sin bil. Väl inne i det metalliska monstret tog han av sig sin mask, innan han tryckte på gasen och släppte ut en liten avgasfanfar rakt i riktning mot mig.


Wawel i dimma.

Share

En dånande Maria

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poetry, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax runt om knuten till mitt hus här i Kraków dundrar hon förbi. I en till synes oändlig ström av fyrhjulingar, tvåhjulingar, sexhjulingar och inte helt sällan åtthjulingar. Tre eller fyra filer har hon också dessvärre. Ja, hon är ett öronbedövande dån jag faktiskt helst sluppit. Den goda Maria Konopnicka.

Nå, vet jag inte om självaste Maria Konopnicka hade samtyckt till gatan, eller motorvägen, som bär hennes namn, och det är ju något vi aldrig kommer att få något svar på. Tyvärr har denna asfaltsstyggelse, som ligger strax utanför för min dörr, även fått mig att ondgöra mig över henne, trots att till och med jag förstår att hon inte har det minsta med krakowiternas förkärlek för bilfärder att göra.

Tidigare fick jag dock helt andra konnotationer när jag tänkte på Maria Konopnicka. Jag associerarade hennes namn till död och gravstenar i form av märkliga, eller kanske märkvärdiga, skulpturer. Ty när jag tänkte på henne såg jag framför mig Lychakiv-kyrkogården i Lviv, enär det är där som hennes stoft vilar. Maria Konopnicka gick nämligen ur tiden i Lviv, eller då Lemberg, år 1910.

Maria Konopnicka tillhör en av de viktigaste författarna inom genren positivismen. Hon var essäist, poet, översättare och romanförfattare. Hon föddes 1842, men det var först under 1870-talet som hon började skriva. Hennes första alster prisades av Henryk Sienkiewicz, som sedemera tilldelades Nobelpriset i litteratur (1905).

Maria Konopnicka gifte sig som 20-åring, och fick sex barn. Men äktenskapet var olyckligt, främst eftersom Marias man motsatte sig att hon skrev. 1876 lämnade hon således sin man och flyttade till Warszawa. Där försörjde hon sig på privatundervisning. (Då som nu var det svårt att försöka sig på sin skrivklåda.)

Under denna tid träffade hon sin författarkollega Maria Dulębianka. Det sägs att de två levde i ett romantiskt förhållande i 20 år. Lite som Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, alltså.

Under 1880-talet slog Maria Konopnicka igenom som författare. Däribland författade hon en bok med utgångspunkt från Elsa Beskows teckningar till “Puttes äventyr i blåbärsskogen”.

Maria Konopnicka tycks ha varit en driven kvinna, och man kan inte annat än att gripas av beundran för hennes mod. Modet att lämna sin man för sin önskan att få skriva. Och modet att våga öppna sitt hjärta för en kärlek till en annan kvinna.

Jag har verkligen sökt, men kan inte finna några verk av Maria Konopnicka i översättning till svenska. Tyvärr är det ett öde som hon delar med många polska författare, kvinnor som män.

Hur hon hamnade i Lviv, och varför hon är begravd där, har jag inte heller lyckats reda ut. Vad jag däremot förstått är att hon är långt mer intressant än en bullrig motorväg, eller för den delen en gravsten med tjusig skulptur. Och trots att jag inte gillar motorvägar, så tycker jag ändå att det är ganska ärofullt att just hon fått namnge en så brukad bit asfalt som den som just nu dånar fram strax runt om knuten till mitt hus.


Maria Konopnicka som skulptur. Något säger mig att hon inte var riktigt så här stram, och att hon möjligen skulle föredra motorvägen framför denna skapelse.

Share

%d bloggers like this: