Tag: Lviv

  • Dagens anteckning – 5 april 2026

    Dagens anteckning – 5 april 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    “Och vad äter ni för någon påskkaka på påsk?” frågade en student mig, när jag under mitt första år som lektor i svenska i Lviv, berättade om det svenska påskfirandet. “Påskkaka?” sa jag lite förvirrat och min hjärna letade sig ut på det svenska påskbordet, men den hittade ingen påskkaka. Bara en massa ägg och godis i mängder. När jag berättade detta för studenten, tittade hon på mig lite misstroget. Det var som om hon inte ville tro mig. Hennes ögon kunde omöjligt dölja sin besvikelse över denna nya kunskap. “Men vilka påskkaka har ni i Ukraina då?” frågade jag henne för att försöka bryta hennes negativa upplevelse, som möjligen också var hennes första svenska besvikelse. Hennes ögon lyste genast upp och därpå följde en lång och ingående beskrivning av den ukrainska paskan (па́ска).

    Paska intar en särställning på det ukrainska (samt även ryska och belarusiska) påskbodet. Enligt traditionen ska den bakas på skärtorsdagen, med en uppsjö av olika ritualer. Ingredienserna är givetvis ägg och socker, men även färskost och russin, och ibland finns det även mandel i kakan. Den toppas alltid med en glasering och strösslas med till exempel torkad frukt. Dess toppiga fysionomi är inte heller en tillfällighet utan ska symbolisera jesus grav, vilket förvisso känns konstigt att sätta i sig, men traditioner är ju ofta lite märkliga och svåra att förstå sig på.

    Under min tid i Lviv lärde jag mig att tycka om paska, och det har dessvärre inneburit en del problem för mig att finna någon paska här i Kraków. De går ju att finna här, men de är sällan särskilt färska och aldrig lika goda som man önskar. Men detta år har mitt påskbord förärats med en äkta ukrainsk paska direkt från Lviv. Och jag kan lova att den var precis så där god och färsk som man önskar.

  • Dagens anteckning – 20 februari 2026

    Dagens anteckning – 20 februari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    De där sista dagarna av Euromajdan, eller Värdighetsrevolutionen, för exakt 12 år sedan, har liksom kilat fast sig i mitt minne. Nej, jag minns inte allt jag företog mig under de där dagarna. Faktum är att det bara finns små skärvor av minnen att leta sig tillbaka till.

    Som den där stunden den 20 februari 2014, när jag tog en paus på en liten bar i närheten av operan på gatan horodotska i Lviv. Jag minns ännu kaffet jag drack, som var beskt men ändå smakade gott, ty det var något med stämningen där inne på baren som gav kaffet en mjukare framtoning. På TV-skärmen ovanför bardisken syntes bilder från Kyjiv fladdrar förbi. Eld, rök, hotfulla smällar, skottsalvor och människor som tycktes springa åt alla håll. Det gick inte riktigt att förstå exakt vad som skedde, men det gick ändå att ana att något ohyggligt pågick. Fysiskt befann jag mig långt från Kyjiv, men själsligt var jag på den plats som TV-skärmen visade. Vid varje dån eller knall från något vapen, skälvde något till inom mig. Så var det nog för de flesta i just Lviv, där praktiskt taget alla stod bakom protesterna.

    Och jag minns hur en man med ett smalt och något avlångt huvud, plötsligt ropade några uppmuntrande ord i riktning mot TV:ns skärm, som om han hoppades att de där långt borta i Kyjiv, som kämpade för, och i värsta fall offrade sin liv, för Ukrainas frihet skulle höra honom. Och jag minns alla instämmande hummande från de övriga besökarna på baren.

    Och jag minns atmosfären som präglade Lviv de där dagarna. Hur alla svetsades samman, lika beslutsamma om att aldrig vika sig.

    Och jag minns också att jag nästan inte mötte någon som var rädd. Jag mötte ilska, oro för nära, men kanske framförallt bestämdhet och en kraftfull viljestyrka jag aldrig tidigare skådat. Det föreföll mig att det var en slags kraft som bara kunde leva och frodas i Ukraina. Och i takt med att rapporterna om alla dödade i Kyjiv kom, tycktes denna viljekraft bara stegra. Och det är exakt av den anledningen som Ryssland ända sedan dess, i 12 år, har försökt trasa sönder den ukrainska viljekraften.

    Denna text vill hedra minnet av dem som offrade sina liv eller skadades de där dagarna i februari 2014. Ty trots att många har fått offra sin liv sedan dess, var det “De himmelska hundra”, som de kallas, som visade vägen till den viljekraft som idag präglar Ukrainas kamp mot den ryska aggressionen. Så idag, som är Dagen för de himmelska hundra hjältarna, sänder jag mina tankar till dem. Minnet av deras hjältemod kommer aldrig att slockna.

    —

    Mannen på bilden är fångad av mig, någon gång vintern 2013-2014 i Lviv.

  • Dagens anteckning – 15 januari 2026

    Dagens anteckning – 15 januari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    På filmen från övervakningskameran syns hon egentligen bara som ett suddigt mönster i ett snölandskap. Runt om henne råder nattens mörker och staden är tyst. Men det är nog ingen som sover, ty flyglarmet har ljudit i flera timmar. Den suddiga figuren står helt stilla, men så kommer ett våldsamt sken och en drönare slår ner en bit från den suddiga figuren. Eldklot slungas iväg och några av dem slår ner nästan precis där hon står. Någon sekund efter nedslaget tar kvinnan tag i sin snöskyffel och fortsätter med sin uppgift, nämligen att skotta.

    Filmen från övervakningskameran fångades i natt när ryska drönare attackerade Lviv, och kvinnan som syntes på filmen heter Pani Olha och vissa källor anger att hon har arbetat som gatusopare i Lviv i tio år. Hennes ofattabara lugn och beslutsamhet att inte låta något, inte ens ryska drönare, hindra henne att utföra sitt värv, har under dagen spridit sig som en löpeld över Ukraina, och vidare ut i världen. Man skulle kunna säga att Pani Ohla helt enkelt har blivit en i raden av alla hjältar i Ukraina. “Idag är vi alla Pani Olha”, som en känd ukrainsk journalist skrev på Facebook. Och precis så är det, ty när ryska bomber och drönare faller mot marken fortsätter ukrainarna arbeta, äta, sova, älska och sörja.

    Pani Ohla är en av alla gatusopare i Ukraina. De syns i praktiskt taget varje kvarter och de sköter ofta sin syssla rutinerat omsorgsfullt och strängt taget pliktskyldigt. Man skulle önska att alla delar av det ukrainska samhället sköttes med sådan nit, men dessvärre är det inte riktigt så saker och ting förhåller sig. Man gör också bäst i att inte mopsa sig mot dessa gatusopare, ty de har alltid svar på tal och verkar dessutom inte räddhågsna på något sätt. Ja, det vore faktiskt inte så dumt om alla och envar blev lite som Pani Olha.

    De flesta gatusopare i Ukraina är också just Olha, eller Natalija, Alina, Bohdana, Solomija och så vidare. De är alltså ganska ofta kvinnor. De är vardagshjältinnor som sopar bort skräp, släcker eldar i papperskorgar, skottar bort snön och så vidare. Därför har det under dagen varit intressant att följa hur Pani Olha på olika sociala medier beskrivits av utländska entusiaster som en modig “dude”, “guy”, “fellow” och så vidare. På samma sätt har det varit spännande att följa hur olika AI-generade bilder har förvandlat Pani Olha till en man. För vissa var det tydligen svårt att ta in att den modiga lilla suddiga figuren var en kvinna.

    Nåväl, Pani Olha är säkert stark nog att klara en sådan förväxling, och hjältinna lär hon fortsätta vara. Kanske hamnar hon till och med på ett frimärke en dag.

    —

    Bilden har ingenting med texten att göra utan visar Wisłas märkliga ismönster. Som om hon hade broderat. Kanske en vysjyvanka (en ukrainsk broderad blus/skjorta)

  • Dagens anteckning – 2 januari 2026

    Dagens anteckning – 2 januari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    “Vad söker Ni?” frågar den vänligt leende vakten innanför dörren till det som jag trodde var Schlesiens huvudbibliotek. “Biblioteket” svarar jag med förbryllad min. Den leende vakten svarar fortsatt leende att huvudentrén ligger på andra sidan om byggnaden. Och när jag kommer till det som verkligen är ingången förstår hur galet jag var ute. Entrén ser verkligen ut som det anstår en riktigt entré, och inte som den källaringång jag försökte bryta mig in genom.

    Schlesiens huvudbibliotek är grandios, om än en inte särskilt fager byggnad. Den ståtar stolt och lite högfärdigt på en kulle vid Plac Rady Europy, på svenska Europarådetstorg, i Katowice. Torget, som egentligen mer likar en park, fick sitt namn 1998, samma år som den väldiga fyrkantiga byggnaden som rymmer just Schlesiens huvudbibliotek öppnades. Men biblioteket grundades egentligen långt tidigare, år 1922, men efter kommunismens fall byggde man alltså denna stora byggnad. Tillsammans med femton andra bibliotek i Polen innehar de plikten att bevara ett exemplar av varje ny publikation i Polen.

    I sina arkiv har biblioteket också flera viktiga samlingar som är helt unika. Bland annat finns en samling med närmare 5000 manuskript och teaterföremål från Lvivs teaterbibliotek. Efter andra världskrigets slut tvingades nämligen många polacker lämna Lviv, som då införlivat i Sovjetunionen. Stadsteatern i Lviv, som bestod av polsk personal med teateruppsättningar på polska, beslutade sig för att flytta med hela sitt arkiv och alla teaterföremål som samlat från 1799 till andra världskrigets utbrott. I samlingen finns allt från biljetter till program och manus. Men jag hade givetvis inte möjlighet att få titta på samlingen vid mitt besök idag, eftersom man måste beställa fram materialet långt i förväg och dessutom måste kunna visa på någon slags specialkompetens för att få tillgång till arkivet.

    Schlesiens huvudbibliotek rymmer också flera andra unika samlingar så som handskrifter av doktorsavhandlingar som avlades vid Krakóws universitet på 1400-talet. Här finns en stor samling med äldre kartor, fotografier från 1800-talet, en unik vykortssamling, ett arkiv med politiska flygblad från första världskriget och stort musikarkiv med partitur för att bara nämna några.

    Men trots att Schlesiens huvudbibliotek innehåller så många fina samlingar är det, som sagt, inte särskilt vackert. Jag vet inte riktigt vad den arkitektoniska stilen bör kallas, men jag skulle vilja beskriva det som någon form av postmodern brutalism. Man skulle nästan kunna tro att byggnaden torde rymma ett bankvalv istället för ett bibliotek. Arkitekterna (Marek Gierlotka, Jurand Jarecki och Stanisław Kwaśniewicz) tycks därtill ha varit väldigt förtjusta i olika typer av glaskupoler som inte gör någon nytta alls, eftersom de inte släpper genom värst mycket ljus då rutorna är tonade. Men det spelar egentligen ingen roll att huset är fult, ty inuti det återfinns en gemytlig atmosfär, som gör att man snart glömmer att huset faktiskt ser lite skrämmande ut. Här skulle jag gott och väl kunna tillbringa otal timmar om det inte vore för att tåget mot Kraków redan står på perrongen och väntar på att få köra mig hem.

    (Observera att jag delar bild både på den storslagna entrén och den källaringång som jag initialt trodde var bibliotekets entré.)


    (Källaringången.)

    En PPT på polska om samlingen från Lvivs stadsteater.

  • Dagens anteckning – 17 oktober 2025

    Dagens anteckning – 17 oktober 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    I ensamt majestät står den där mitt på ett fält, och med sina röda, eller möjligen brandgula, löv färgar den allt omkring sig i dova toner. Den låter helt enkelt inte dela med sig av uppgiften att gestalta hösten. På håll ser den nästan främmande ut, som om den hade kommit till oss från fjärran, bara för att berätta hur färglös vår tillvaro förhåller sig. Det är svårt för mig att avgöra vilken typ av växt det kan röra sig om, och den är säkert inte främmande, utan bara ensam om sin färg just på denna plats.

    Mina tankar söker sig till den ukrainske konstnären Ivan Trusj (1869-1941). I många av hans landskapsmålningar återfinns nämligen ofta just en ensam växt, vars uppenbarelse förefaller vara lika orubblig som skör. Den typen av sceneri i hans måleri blev också mycket vanligare efter första världskriget, vilket man menar var en reaktion på de mänskliga grymheter han erfarit under krigsåren. Trusj deltog inte själv i kriget, och den främsta anledningen var antagligen hans ålder (han var långt över 40 år). Han var dessutom en uppburen kulturpersonlighet i Lviv, och det är rimligt att anta att han därför skonades från en säker död i skyttegravarna. Men det hindrade ju inte att han kan ha bevittnat ohyggligheter, och dessutom måste han ha hört flera historier från alla krigets fasor. Upplevelserna ledde alltså till att han förlorade något av sin tilltro till oss människor och han sökte sig till naturen för att lindra sin själsliga smärta. Ett förhållningssätt som man nog lätt kan ha förståelse för.

    Det vore orättfärdigt att försöka beskriva Ivan Trusj hela konstnärliga gärning på några få rader, men för den som aldrig hört talas om honom tidigare kan man nämna att han vid sidan om sin konst ofta omtalas som initiativtagaren till de första professionella konstsällskapen i västra Ukraina. I den rollen skulle han arrangera de första utställningarna med bara ukrainska konstnärer, vilket resulterade i att han tillsammans med andra viktiga kulturpersonligheter så som exempelvis Ivan Franko, skulle etablera Lvivs Nationalmuseum. Som konstnär gjorde han sig tidigt känd för att bland annat skildra livet i byarna kring Lviv, med betoning på att avbilda människor i kläder typiska för regionen. Han skulle också vara en flitigt anlitad porträttkonstnär och han avbildade flera kulturpersonligheter. Under slutet av 1800-talet och kring förra sekelskiftet skulle han dock förändra sitt uttryck och han blev en pionjär inom den ukrainska impressionismen, en inriktning som också syns tydligt i hans landskapsmålningar från tiden efter första världskriget.

    Enligt vittnesmål ska han varje dag ha företagit sig långa promenader längs med gatorna i Lviv och han syntes alltid med sin målarlåda under armen. Man har till och med rest en staty där han syns under någon av sina promenader. Men trots att han var ett så vanligt inslag i stadsbilden tycks han aldrig ha avbildat Lvivs vackra stadskärna. En intressant omständighet som jag dock inte har någon förklaring till.


    Självporträttet av Ivan Trusj är från 1930.

    (Några av Ivan Trusj mest kända målningar.)