viewpoint-east.org

Om när Mahler var i Lviv

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nittonde december
Dagens musik
Gustav Mahler
Symfoni nr 8 i Ess-dur (1906-1907)

Det lär antagligen inte komma som någon överraskning för er som känner mig, men personen bakom dessa ord är en sann Mahlerian. Varför blir man Mahlerian, undrar ni kanske nu. Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns Mahlerianer, men i mitt fall var det så enkelt att han gav mig tillbaka tilltron till att människor kan skapa något vackert, utan att för den delen göra det på bekostnad av någon annan. Mahlers musik är aldrig ovänlig eller egocentrisk. Den lyssnar lika mycket till dig som den lyssnar till Mahlers egna tankar. Den ger vårt inre syre, gör det lättare att tänka och känna. Många tonsättare skänker mig detta, men just nu innehar Mahler en särskild ställning hos mig. Han kommer kanske inte ha den positionen för evigt, men troligen för en ganska lång tid framöver.

Således måste Gustav Mahler (1860-1911) figurera på något sätt i denna adventskalender. Och inte är det särskilt svårt att hitta en orsak till att skriva några rader om honom samt att dela något som han skrivit.

I april 1903 dirigerade han nämligen Lviv symfonikerna (Академічний симфонічний оркестр Львівської філармонії). På programmet stod Ludwig van Beethovens sjua, ouvertyren till Beethovens opera Fidelio (ursprungligen Leonore), Le carnaval romain av Hector Berlioz samt ouvertyren till Richard Wagners “Tannhäuser”. Men det var inte nog med det, enär han även framförde sin första symfoni. Publiken måste ha varit mätta och belåtna när de gick från den konserten.

Det är inte vidare troligt att Mahler kostade på sig en sväng om i när han besökte Lviv. Han var inte någon som tyckte om fester och alkohol drack han överhuvudtaget inte (nästan). Däremot åt han rågbröd och äpplen, och det var även så att han under en tid nästan uteslutande åt just rågbröd och äpplen. Orsaken var hans ständigt trilskande mage och hemorrojder. Det skulle visa sig att rågbröd och äpplen inte var något recept för att få brukt på dessa magproblem, då han faktiskt nästan höll på att förblöda av en brusten hemorrojd. Trots rågbröd och äpplen! Tur var väl det att han bara nästan strök med, utan fick leva i några år till. För vad hade vi gjort utan till exempel hans femma, som han slutförde sommaren 1902. Han hade dessutom året före gift sig med sin älskade Alma (född Schindler), trots alla förmaningar att han inte borde. Enligt de Alma-hatande Mahlerianerna ledde detta giftermål till hans förtida död. Om detta tvistar de hyfsat olärda, och lär göra så till tidernas slut.

Men vi ska inte tvista om detta, utan istället lyssna på något av denne märkvärdigt formidabla tonsättare. Och det blir vare sig ettan eller femman. Vi dra därför iväg med ett riktigt brak rakt in den härliga och heltokiga åttan. Jag har inte någon särskild favorit bland Mahlers kompositioner (utan älskar alla och envar), men blir jag alltid lika uppsluppen när jag hör åttan. Och det behövs ju så här på snart årets mörkaste dag. Jag hoppas att det kommer en dag då jag kan få bevista ett framförande av denna musikaliska explosion. Ibland föreställer jag mig att det vore höjden av musikalisk lycka.


Gustav Mahler år 1909 vid sommarstället i Toblach.


Stanisławs nätter

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tolfte december
Dagens musik
Stanisław Skrowaczewski
Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (2007)
eller
Muzyka nocą, wariacje symfoniczne na orkiestrę (1949)

Vi håller oss kvar i Lviv för att bekanta oss med tonsättaren och dirigenten Stanisław Skrowaczewski, ty han föddes i denna stad år 1923. Det ska ha varit hans mor som förde honom till musikens förlovade land, och han började spela piano redan som fyraåring. Tre år senare ska han ha komponerat de första styckena. Det är oklart om dessa verk finns kvar än idag. Den stora debuten gjorde han 13 år gammal då han var dirigent och solist till Ludwig van Beethovens tredje pianokonsert.

Andra världskriget var en mörk tid även för den unge Stanisław Skrowaczewski. Han fick då jobba med att mata löss (med sitt eget blod) vid den polske biologen Rudolf Weigls institut för forskning om tyfus. Det var också under andra världskriget som han drabbades av en katastrof som tvingade honom att byta inriktning för sitt yrkesval. Han hade hoppats att han skulle bli pianist, men under tyskarnas bombningar skadade han sina händer illa och en framtid som virtuos var omöjlig. Efter krigsslutet blev han, tillsammans med de flesta andra polacker i Lviv, deporterade från staden. Han bosatte sig, som så många andra deporterade, i Kraków.

Nu vände lyckan för Stanisław Skrowaczewski, enär han blev antagen till kompositionslinjen på Krakóws musikaliska akademi. Här studerade han under den ryktbara tonsättaren Roman Palester. Han studerade han tillika dirigering. Och det det skulle visa sig vara ett gott val att studera just dirigering. Redan 1946 blev han dirigent vid Wrocławs filharmoni. Två år senare fick han möjlighet att studera för den legendariska musikpedagogen Nadia Boulanger i Paris.

Han återvände efter två år till Polen och blev chefsdirigent på Schlesiens filharmoniska orkester. Därefter blev han chefsdirigent på Krakóws filharmonin, och vid 1950-talets slut fick han jobb i samma roll på Warszawas symfoniker. Men livet i det kommunistiska Polen var inte lätt. Stanisław Skrowaczewski och hans fru diskuterade ofta möjligheten att fly från diktaturen, och 1960 fick de chansen att hoppa av till väst. Stanisław hade nämligen erbjudits tjänsten som chefsdirigent vid Minnesotas symfoniorkester. Och det visade sig att han skulle trivas förträffligt väl hos den orkestern. Han skulle nämligen stanna där till 1979. Efter tjänstgöringen vid Minnesotas symfoniorkester skulle han inneha flera positioner vid orkestrar runt om i världen. Faktum är att han arbetade nästan oavbrutet fram till sin död 2017.

Under sin tid i USA skulle Stanisław Skrowaczewski introducera många polska tonsättare, så som Penderecki, Szymanowski och Lutosławski, för den amerikanska publiken. Han tonsatte dessutom själv ett stort antal verk, som spänner över många genrer. Tyvärr är hans tonsättningar relativt okända för den breda allmänheten, särskilt utanför Polens gränser. Men inte ens här i Polen är hans verk särskilt ofta framförda. Kanske beror det på hans kringflackande liv.

Jag hade hoppats att jag skulle kunna hitta en inspelning av ett stycke för flöjt och orkester som jag hade förmånen att få höra tidigare i höstas med solisten Łukasz Długosz och Krakóws filharmoni. Faktum är att den konserten tillhör en av de största musikupplevelserna under hösten. Stycket heter Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (Il Piffero della Notte, fantasi för flöjt och orkester) och är från 2007. Jag har endast lyckats hitta stycket på betaltjänsten Idagio. Ni som inte har Idagio får därför hålla till godo med ett annat stycke på temat “natt”, det dramatiska och väldigt expressiva stycket “Nattmusik” från 1949. Ett svart men mycket vackert stycke, som där man genomlever både sorg och hopp. Verket är fullt av nyanser och kontraster, som kan ses som en musikalisk skildring av natten, men kanske hellre (enligt mig) som en reflektion över livet och döden.


Musikens mobila form

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tionde december
Dagens musik
Roman Haubenstock-Ramati
Alone I (1965)

Man kan nästan utgå från att Roman Haubenstock-Ramati var en fritänkande och egensinnig person, som inte var rädd för att gå mot strömmen och utforska tekniker av skiftande karaktär för att uppnå en fulländning i sin skaparkraft. Han föddes i Kraków och det var också där som han inledde sin bana som tonsättare. I slutet av 1930-talet beslöt han sig för att fly till Lviv undan nazisternas maktövertagande i hemlandet Polen.

Väl i Lviv blev han genast inskriven på Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko, och här studerade han komposition och dirigering. Men det skulle visa sig att Lviv inte var säkert för Roman Haubenstock-Ramati, och 1941 arresterades han av de sovjetiska myndigheterna. Han förvisades från Lviv, till Odesa och därifrån till Tomsk i Sibirien. Redan året därpå blev han benådad och tog värvning i Władysław Anders arméorkester, men dessvärre insjuknade han i tyfus. För att göra en lång historia extremt kort innebar detta att Roman Haubenstock-Ramati i slutändan hamnade i det då brittiskt kontrollerade Palestina.

Efter kriget återvände han till Kraków och var under en tid redaktör för musiktidskriften “Ruch Muzyczny” och jobbade på radion. Men han var föga imponerad av de kommunistiska partiet som hade tagit makten över Polen, så han flydde till Tel Aviv, där han bodde fram till 1950-talet, då han återvände till Europa och bosatte sig i Wien. Det var också under denna tid som han hade sin första stora framgång som tonsättare med verket “Recitativo ed aria”/”Konzert für Cembalo und Orchester” (1955). Från 1950- till 70-talet hade han Wien som bas, men han arbetade på musikhögskolor i Tel Aviv, Zurich och Stockholm m.fl.

Det är inte helt lätt att beskriva Roman Haubenstock-Ramatis konstnärskap, eftersom han greppar över många olika former av kompositionstekniker. Han inledde sin bana med att komponera i Arnold Schönbergs tolvtonsteknik, men efter bara några år skulle han ha lämnat den tekniken bakom sig. Hans tid i Palestina skulle innebära att han fick influenser från icke-europeiskmusik, och han lät inslag av hinduisk raga och arabisk makam, bysantinsk och judisk sång ingå i hans kompositioner. Utöver det var han också influerad av Pierre Schaeffers konkret musik (musique concrète).

Roman Haubenstock-Ramati var inte heller rädd att tänja på musiken som form, och lät sig till och med inspirerades av skulptören Alexander Calders skulpturer. (Ett av hans verk, kallat “De fyra elementen”, står utanför Moderna museet i Stockholm.) Tanken var att föra över den mobila formen i skulpturna till musiken. Vi ska nu lyssna på ett stycke från 1965 som heter “Alone 1, konstverk för ospecificerat låginstrument och slagverk ad libitum”. Jag vet inte hur det hörs för er, men jag tycker mig höra hur mobilen svänger genom luften och hur de olika delarna vidrör och skaver mot varandra. Väl bekomme!

(PS. Ni får gärna berätta om ni lyckas följa med i partituret, för jag gör det i alla fall inte…)


Tonsättaren utan partitur

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Åttonde december
Dagens musik
Vasyl Barvinskyj
Pianosonat i C-dur (1910)

Stephania Turkevytjs lärare i Lviv hette Vasyl Barvinskyj. Han föddes 1888 i Ternopil i en buren och inflytelserik familj. Hans far hade stort politiskt inflytande i Habsburgska riket. Det var modern, som var sångerska och pianist, som ledde sonen in till musiken. Vasyl Barvinskyj inledde sin musikaliska skolning åtta år gammal, men han skulle också erhålla en examen i juridik på universitetet i Lviv, samt att han studerade musikhistoria och komposition på Karlsuniversitetet i Prag.

När han återvände till Lviv fick han snabbt fotfäste på det Högre institutet för musik uppkallat efter Mykola Lysenko. Det var här som han undervisade Stephania Turkevytj. Mellankrigstiden innehöll också en period av frenetiskt komponerande, samtidigt som han gjorde sig känd som en skicklig och utomordentligt inkännande pianist, och musikpedagog. Han grundade bland annat en musikskola. Från 1939 var han professor på den akademiska Musikhögskolan i Lviv, och från 1944-48 var han chef vid samma institution.

Det sovjetiska maktövertagandet skulle dessvärre visa sig vara förödande för Vasyl Barvinskyj. Eftersom han var bördig från en buren familj, som haft stort inflytande under Habsburgska riket, utsågs han snabbt till “folkets fiende” av den sovjetiska statsapparaten. Både Vasyl och hans hustru arresterades och han tvingades att skriva under ett dokument där han godkände att alla hans partitur brändes. Detta lär ha skett på gården bakom musikaliska akademien i Lviv. Vasyl Barvinskyj kallas därför ibland för “tonsättaren utan partitur”. Därpå förvisades Vasyl och hans hustru till ett Gulagläger i Mordvinien. Deras exil skulle vara i tio år.

1958 kunde Vasyl Barvinskyj äntligen återvända till Lviv, och han inledde det mödosamma arbetet med att försöka rekonstruera sitt partitur. Arbetet var förhållandevis framgångsrikt, och han lyckades med det nästan omöjliga, att ur minnet återskapa delar av det partitur som förstörts tio år tidigare. Men trots att hans namn rehabiliterades strax före hans död 1963, skulle det dröja decennier innan hans verk åter spelades.

Vi ska idag lyssna på hans pianosonat i C-dur från 1910, komponerat under hans studietid i Prag. Inspelningen är från fantastiska Orgelsalen i Lviv. Det var också på Orgelsalen som jag för första gången hörde talas om Vasyl Barvinskyj. Väl bekomme!


Vasyl Barvinskyj syns här i mitten av bilden. Året år 1933, och uppståndelsen gäller avtäckningen av ett monument över Ivan Franko.


En av de första…

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sjunde december
Dagens musik
Stephania Turkevytj
Symfoni nr 1 (1937)

Idag ska vi bekanta oss med Stephania Turkevytj, som bör tituleras som Ukrainas första professionella kvinnliga tonsättare. Utmärkta Ukrainian Live har redan skrivit en förträfflig biografi över hennes liv, så här snuddar vi bara vid några händelser i hennes liv.

Stephania Turkevytj föddes i Lviv 1898, och visade tidigt prov på ypperlig musikalisk begåvning. Hon var blott åtta år när hon kom in på det det Högre musikaliska institutet uppkallat efter Mykola Lysenko (Вищий музичний інститут ім. М. В. Лисенка), och en av hennes lärare hette Vasyl Barvinskyj. Honom återkommer vi till.

Vid första världskrigets utbrott flydde familjen till Wien, där Stephania fortsatte sin skolning i musik. Åter i Lviv efter kriget träffade hon sin första man. Med honom skulle hon flytta till Prag, men redan på 1930-talet var hon tillbaka i Lviv för att undervisa på sitt gamla lärosäte, samt på Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko (Львівська національна музична академія імені Миколи Лисенка).

Stephania Turkevytj skulle stanna i Lviv fram till det sovjetiska maktövertagandet, då hon flydde till Storbritannien. Hon skulle bo i Cambridge fram till sin död 1977.

Stephania Turkevytjs musik förbjöds i Sovjetunionen. Orsaken var att hon inte uppfyllde de krav på krav på socialistisk realism som Sovjetunionen krävde av samtidens konstutövare. En stor del av hennes produktion har därför aldrig framförts. Enligt Ukrainian Live bör Stephania Turkevytj betraktas som den allra första av avatgardistiska tonsättaren i Ukraina, och hennes stil kan beräknas som rationell och distanserad från romantiska uttryck.

Vi ska nu lyssna på världspremiären av Stephania Turkevytjs första symfoni från 1937, i ett framförande från 2020 i hennes födelsestad Lviv. Det är den fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj som leder Ukrainian Festival Orchestra i Orgelsalen.


Ett älskat lejon

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

17 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Lviv oblast, eller Lvivsjtjyna
Lviv

Det är nog så, att Lvivsjtjynas alla vägar leder till Lejonstaden Lviv, så även om det finns många vackra eller intressanta platser i oblasten, får vi trots allt stanna i regionens huvudstad. Man kan fråga sig om det finns en endaste resenär som passerat genom Galiziens juvel Lviv, utan att bli förälskad. Det månne kanske vara så att undertecknad har missat vredesutbrott mot Lejonstaden Lviv, men om de nu finns har de inget på denna plattform att göra. Här har det nämligen skrivits hundratals kärleksförklaringar till denna stad, och ni kan botanisera bland den här. Och idag blir det därför en återblick till en postning från april 2019.

På balkongen till vänster i bild står det kanske en Benjaminfikus. Jag vill i alla fall tro det, ty jag har också en fikus som får flytta ut på balkongen de där varmaste dagarna på sommaren. En spårvagn strävar långsamt i kamerans riktning och bakom syns en häst med vagn stånka fram. Mitt i gatan står en pojke, med stadig blick riktad rakt in i kamerans lins. Kanske är det bara han som tänker på fotografen. De andra som fastnat på plåten tycks inte lägga märke till fotografen, eller till pojken som står i givakt mitt i gatan.

Det är ett fotografi, som också blev ett vykort, vi tittar på. Den okända fotografen fångade pojken som står mitt i gatan, spårvagnen som strävar, alla förbipasserande och Benjaminfikusen någon gång vid första seklets början. Kanske runt 1910.

Huset till höger i bild är extra intressant. Det byggdes mellan 1892-1894, och arkitekten hette Jan Tomasz Kudelski. Bygget var ett beställningsverk av stadens kända och mäktige vodka- och likörtillverkare, Leopold Baczewski. Det är ett vackert hus (än idag), med burspråk och eleganta dekorationer. Inte överdådigt, men elegant.

Det här är en välkänd vy för mig och tillika mycket älskad av undertecknad. Jag bor inte långt ifrån bildens centrum. Varje dag passerar jag den glasade dörr som idag leder till en kosmetikabutik. Då, när den lille pojken stod mitt i gatan, rymde lokalen en av Lwóws mest omtyckta kaféer, Kawiarnia Maksym. På någon av våningarna i huset fann man även redaktionen för tidskriften Wschód (Öst). Huset rymde även andra verksamheter. Till exempel hade två amerikansklinjer sina kontor och biljettförsäljning här, Cunard Line och White Star Line. Många av Galiziens amerikaresenärer (och de var många) gick alltså till detta hus för att köpa biljetter till sin framtid långt borta från Galizien.

Zygmunt Gorgolewski (1845–1903) bodde även här fram till sin död. Ja, du vet väl inte vem den gode Zygmunt Gorgolewski var, men varje lvivian känner till honom. Det var nämligen han som ritade Lvivs operahus. Byggfirma var Jan Levynskyj, som jag skrivit om tidigare. Anekdoten om Zygmunt Gorgolewski förtäljer att han blev djupt deprimerad av alla problem som det innebar att bygga operahuset, och att han ska ha begått självmord. Andra anekdoter säger att han dog av brustet hjärta, då hans arbete kritiserades. Ett öde som även ska ha drabbat Jan Levynskyj några år senare, då även han lär ha dött av brustet hjärta när han såg sin byggfirma gå omkull. Vad som är sant vet ju rimligen inte, och kanske var det floden Poltava som hämnades. Den blev ju nergrävd när operan byggdes.

Det är, som jag ponerade ovan, varmt den där dagen som fotografen beslutade sig för att avbilda mitt välkända gatuhörn. (Nå, nu kände hen ju inte till att det mer än hundra år senare skulle bli min hemvist, men det är ändå faktiskt mitt, så som det är alla andras som trivs i denna pulserande och kanske även stökiga del av Lviv.) Damerna har parasoller för att skydda sina ansikten (det är faktiskt inte så mycket annat som blottas) från att nås av de starka solstrålarna. Två herrar står och språkar till höger om pojken. Kanske har de precis kommit ut från Kawiarnia Maksym. Kanske är de inte riktigt överens om något de talade om där inne, eller så bestämmer de bara en ny tid för uppfriskande samtal med tillhörande drycker.

Balkongen där Benjaminfikusen står på bilden finns inte längre idag. Och inte heller huset som är rakt framför min port. Idag står där ett hus från mellankrigstiden. Och det är inte så underligt, ty precis vid min port gick gränsen mellan de ukrainska och de polska styrkorna under det polsk-ukrainska kriget 1918.

Men ingenting av det vet pojken som står mitt i gatan. Med sin blick vänd mot oss. Han tittar rakt över alla krig, genom alla årstider, år och decennier, ja, faktiskt rakt över 100 år, rakt in i våra ögon.


En djävulsk klippa

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december 2021
Dagens okända
Skidåkare vid Tjotovi klippan (Чотові скелі)
Fotograf okänt
År 1928

Några ungdomar från det ukrainska gymnasiet i staden Lwów (idag Lviv) har tagit sig ut ur staden för att åka skidor vid Djävulsklippan. Ja, det så det översätts, Tjotovi skeli (Чотові скелі). Klipporna med det ruskiga namnet, och den intressanta formen, ligger mellan Lviv och Vynnynky. Idag är det ett naturreservat, mycket omtyckt av lvivianer och andra tillresta naturälskare. På 1970-talet insåg man att klipporna nog kunde gömma en del intressant historia. Det visade sig att berget gömde lämningar från människor som levt där för flera tusentals år sedan. Här hittades uråldriga pilar, knivar och andra verktyg. Här fanns skelett av mammutar, europeiska vildhästar osv.

Namnet ska egentligen inte härledas till djävulen, utan det är en sentida konstruktion. Egentligen kommer namnet från tjatyvati (чатува́ти) som betyder bevaka. Under 1200-talet ska lokalbefolkningen nämligen ha använt den höga klippan som utkik om fienden (fienden under denna tid var tatarerna) anände.

Det finns givetvis massor av legender om klipporna. Den mest intressanta är den om att det bodde en drake i klipporna, som helst smaskade på jungfruar. Men när valet föll på en ung kvinna, Jarina, som snart skulle gifta sig, klädde hennes blivande make ut sig till jungfru. Istället för att låta sig ätas upp av den vettlöst glupska draken, svingade han sitt svärd mot draken som försökte fly uppför klipporna och dennes klor ska ha satt djupa fåror i klippornas vägg. Givetvis lyckades draken inte fly, utan dräptes av den blivande maken. Och vi kan på fotografiet (och än idag) tydligt se spåren på klipporna av drakens lönlösa flykt bakom våra skidåkare. Eller hur?