viewpoint-east.org

Vid bardisken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han ser på oss genom sina hornbågade glasögon. I sin hand håller han elegant en cigarett. Likaså hans bordsdam röker. Hon ser på honom, kanske uppfodrande, men om det vet vi inget, ty hennes ögon är vända från oss. Bakom mannen med de hornbågade glasögonen står en servitris, och tittar ner mot bardiskens raka stomme. En skäggig man betraktar henne. Kanske befinner de sig i ett meningsutbyte om påfyllning i glaset. Men det vet vi inte heller. Vi vet helt enkelt inte riktigt vilka de är, vad som utspelar sig mellan de fyra, eller om det ens utspelar sig någonting överhuvudtaget. Men vad vi vet är att det sker i baren på Jama Michalika. Ty det är där som den återgivna målningen hänger, och det är den plats den avspeglar.

Även tidpunkten är för oss okänd, men torde vara senare än 1960, enär det var då legendariska Jama Michalika, som grundades år 1896, slog upp portarna till dess nya bar. (Läs om Jama Michalikas historia här.)

Vad vi däremot vet med bestämdhet är att det vi ser på är en målning av Eugeniusz Waniek (1906-2009), konstnär, scenograf och lärare.

Eugeniusz Waniek föddes i Ustrzyki Dolne, en liten bergsstad som idag balanserar på gränsen mellan Polen och Ukraina. Historiskt sett har det här varit en stad som hyst ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var dessutom judarna den största folkgruppen i staden. 1939 bodde 550 ukrainare, 1150 polacker och 2600 judar i Ustrzyki Dolne, men efter kriget hade alla av judisk börd mördats, och ukrainarna tvångsförflyttats österut. Den här dystra framtiden visste däremot Eugeniusz Waniek ingenting om som liten påg. Han var intresserad av bildkonst, och fick möjligheten att studera på gymnasiet i den närmsta störsra stad, som var Lviv, eller då Lwów. 1926 bar det, efter avslutad examen, av mot Kraków, och den anrika Krakóws akademiska konsthögskola.

Eugeniusz Waniek kom till Kraków när Kraków-gruppen gjorde som störst avtryck, och det var därför inte så underligt att han beslöt sig att göra gemensam sak med dem. Hans verk uppskattades av flera framstående konstkritiker, och han förutspåddes en lysande karriär. Bland annat fick han flera uppdrag att utsmycka kyrkor. Men andra världskriget kom emellan. Ni som troget läser den här bloggen vet att Kraków-gruppens medlemmar skingardes under kriget, och Eugeniusz Waniek valde att lämna Kraków, och bege sig till sin födelsestad Ustrzyki Dolne.

Kriget lär ha påverkat Eugeniusz Waniek på ett sätt som det möjligen är svårt att föreställa sig för en person som undertecknad, som tydligen kommer från en, för att använda Elisabeth Åsbrinks ord, fredsskadad kultur. De flesta som hamnar i en våldsam situation, söker nog skydd och säkerhet. Endast ett fåtal vågar utsätta sig själva för risker som exempelvis ett motstånd innebär. Att Eugeniusz Waniek valde att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén, Armia krajowa, ska därför inte ses som en självklarhet. Det visar på ett mod, som de flesta av oss inte besitter. I Hemarmén fick han det udda täcknamnet Baśka, vilket enligt diverse ordböcker betyder pastej. Hans upplevelser under krigsåren resulterade i flera målningar där han skildrades hur polacker deporterades till Kazakstan, morden på stadens judar, samt våldsdåd utförda av ukrainska befrielsearmén, UPA.

Efter kriget återvände han till Kraków och började undervisa på Krakóws akademiska konsthögskola. Och det var väl då någon gång, som han gick till Jama Michalika, och avbildade scenen jag beskrev inledningsvis. En målning som idag finns på nämnda inrättning.

När man betraktar personerna på målningen kan man inte riktigt låta bli att fantisera kring hur deras Kraków såg ut. Hur gatan Floriańska, som Jama Michalika ligger på, såg ut. Vilka butiker rymdes i lokalerna på den fashionabla gatan? Inte var det som nu, sedan gentrifieringens bulldozer gått fram. Men några korn av dåtidens tillvaro har ändå efterlämnats åt oss, så som målningen vi just betraktat, när vi nu sitter på Jama Michalika och dricker en kopp kaffe.

Share

Wesele – inte en helt vanlig fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Gruset på trädgårdsgången krasar lite uppmärksamhetssjukt. Trädgårdsgången leder upp till gården Rydlówka i stadsdelen Bronowice i Kraków. Gården byggdes 1894 av en bonde som hade en intilliggande gård. Bronowice var då en egen liten by, men idag tillhör den alltså Kraków. Rydlówka är kanske inte så mycket till gård, utan snarare en byggnad, som ligger insprängd mellan andra fashionabla villor. Men trots det är Rydlówka mer specifik än de andra, då den intar en särställning i den polska historien. Det var nämligen här som poeten Lucjan Rydel gifte sig med den unga Jadwiga Mikołajczyk den 20 november 1900.

Festen var som andra bröllopsfester, fylld av glädje, mat och dans, samt släkt och vänner från alla håll och kanter. Bland gästerna återfanns dramatikern, skriftställaren och konstnären Stanisław Wyspiański, ty Rydel tillhörde Młoda Polska (Det Unga Polen). Gruppen var en sammanslutning som förespråkade modernism inom konsterna, kryddat med symbolism och en släng av mystisism. De ville se sig som de nya dekadenta, och de var också kända för sin skarpa kritik av den konstnärliga inriktningen positivismen, och delningen av Polen.

Nå, låt oss återgå till bröllopet. Vid ett tillfälle under festen stod Wyspiański och betraktade de dansande paren. I rummet intill dundrade en het diskussion bland de äldre herrarna. De diskuterade politik, och givetvis cirkulerade diskussionen kring Polens självständighet. Wyspiański stod som sagt mellan denna diskussion och de dansande paren. Hans blick trevade upp längs väggen till en litografi av Jan Matejko som föreställde den legendariska kosacken och tillika banduristen Wernyhora. (Bandura är ett stränginstrument som liknar en luta. Idag förknippar man instrumentet främst med Ukraina.) Wernyhora är en mytomspunnen karaktär, möjligen utan verklig förlaga. Han ska enligt sägnen ha förutspått delningen av Polen innan den skedde. Wernyhoras profetia kallas den, men idag tror man att den nog skrevs efter delningen. Det här bekymrade dock inte Wyspiański nämnvärt vid nämnda bröllop. Han började genast skissa på en pjäs, med utgångspunkt från festen.

Hans pjäs Wesele (Bröllopet) hade premiär på Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, den 26 mars 1901. Lite mindre än ett år efter Rydels bröllop och festen där Wyspiański fick sitt uppslag. Flera av karaktärerna i pjäsen hade Wyspiański lånat från Rydels fest, bland annat Rachel, som jag ska återkomma till i en senare postning.

Till skillnad mot vad många tror idag, rönte pjäsen inte någon större finansiell framgång. Den spelades flitigt, men enligt slavisten Tony H. Lin förstod inte skådespelarna vad det var de skulle gestalta. Wesele är full av konnotationer till polsk historia, och karaktärerna i pjäsen ackompanjeras av olika historiska figurer. Den tidigare nämnda Wernyhora återfinns givetvis i pjäsen, och lyfter ett gyllene horn som ska symbolisera den polska nationens mål, att folket ska revoltera mot överhöghet (Habsburgska riket, Tsarryssland och Preussen). Det finns dessutom ingen huvudkaraktär i Wesele. För att förstå Wesele måste man kunna den polska historien, som en Facebook-bekant uttryckte saken. De skådespelare som vid premiären var satta att tolka Wyspiańskis pjäs besatt, med andra ord, inte någon sådan kunskap.

Men det här förtog inte Weseles framgång. Pjäsen blev snabbt mycket populär i den del av det delade Polen som befann sig i Habsburgska riket. I den tsarryska, samt preussiska delen blev pjäsen förbjuden, då deras censorer förstod pjäsens politiska sprängkraft.

Det finns givetvis många minnesvärda uppsättningar av Wesele, men en av de mindre kända är den som tilldrog sig till Lviv (då Lvov) den 14 april 1945. Mitt under andra världskriget. Staden hade intagits av sovjetiska styrkor. (För andra gången. Första gången var 1939. 1941 tågade nazisterna in i staden, som senare kördes ut av sovjeterna 1944.) Till skillnad mot Sovjetunionens föregångare (Tsarryssland) tyckte sovjeterna att det vore en god idé att försöka få polsk teaterkonst att sammansmälta med den sovjetiska. Därför fick regissören Bronisław Dąbrowski i uppdrag att sätta upp pjäsen. Fast det krävdes en del förändringar för att sovjeterna skulle tycka att den passade i den nya sovjetiska tillvaron. Bland annat fick Wernyhoras gyllene horn istället symbolisera upptäckten av den gemensamma fienden (vilket torde vara nazisterna). Folket på bröllopsfesten fick inte hornet från Wernyhora – så som det står i Wyspiańskis manus – de letade upp hornet tillsammans, i sann sovjetisk anda. Ett år senare var det praktiskt taget omöjligt att sätta upp Wesele i Lviv, eftersom sovjeterna då hade beslutat att all polsk kultur, polska institutioner och polackerna själva, skulle förvisas ut ur staden.

Rydlówka står idag som ett museum över den plats där Wyspiański fick idén till pjäsen som fortfarande formar och påverkar landet. Huset ser ganska oansenligt ut, men ändock rymmer så mycket historia som vi här endast snuddat vid. Vi lär således återvända.


Rydlówka.


Det var i det här rummet som de äldre herrarna diskuterade politik.


Rollbesättningen till första uppsättningen av Wesele.


På fotografiet står Marian Jednowskis namn skrivet med blyerts, men det var Stanisław Knake-Zawadzki som tolkade Wernyhora vid urpremiären 1901.

Share

Żeleńskis värld av glas

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid då man visade sin rikedom genom att smycka utsidan av sina hus. Dagens estetik är dock helt annorlunda. De med stor eller medelstor portmonä bygger helst in sig i fyrkanter med stora fönster som vetter ut mot en perfektionistisk gräsmatta utan alltför många rabatter. Husen är raka. Stelt uppställda. Och de påminner om alla våra politiker och affärsmän i sina raka kostymer och dräkter. Inte ens sömmarna sticker ut för att reta fantasin. Allt är slätt och perfekt. Och inte heller färgerna retar ögat. Deras kostymer är som husen, märkligt färglösa trots att de ändå kan kallas för att bära något slags färg.

Hur kan det ha blivit så här, kan man undra. Ty före första världskriget förhöll det sig inte så. Då innebar en nybyggnation att man ofta sökte efter olika möjligheter att framhäva byggnadens utformning. På den tiden satte man ofta ut årtal på fasaden som sa när huset hade byggts. Man dekorerade med figurer och olika slag av tegel och puts. Och det var inte ovanligt att man beställde en glasmålning till trapphuset och entrén.

Om man bodde i Kraków vände man sig till mästaren och arkitekten Stanisław Gabriel Żeleński. Det var 1904 som han slog upp portarna till sin verkstad Krakowski Zakład Witrażów S. G. Żeleński (Krakóws verkstad för glasmåleri). Stanisław Gabriel Żeleński själv kom dock inte ursprungligen från Kraków. Han föddes 1873 i Warszawa, och utbildades vid tekniska högskolan i Lviv (då Lemberg). Efter utbildningen flyttade han till Kraków och köpte firman Krakowski Zakład Witrażów, och la till sina initialer och efternamn.

Det var i och med Stanisław Gabriel Żeleńskis övertagande som verkstaden gjorde sin stora framgång. Nyckeln till framgången låg i att han lät sig inspireras av hur man arbetade med glasmåleri i andra länder. Żeleński kuskade runt i hela Europa, och sög upp all kunskap som kunde göra hans verkstad ledande inom området. De fick uppdrag av kyrkor, men även av förmögna byggherrar eller privatpersoner. I både Kraków och Lviv kan man fortfarande hitta glasmåleri i entréer som bär Żeleńskis signum. Flera är de namnkunniga konstnärer som samarbetat med Żeleński. Bland dem återfinns Stanisław Wyspiański, Józef Mehoffer, Stefan Matejko (brorson till Jan Matejko) och många andra.

När första världskriget bröt ut blev Stanisław Gabriel Żeleński, som så många andra, inkallad. Det skulle för hans del innebära slutet för hans livsgärning som ägaren av Krakóws främsta verkstad för glasmåleri. Efter att han sårats i strid, avled han 1914. Men det betydde dock inte slutet för hans verkstad, enär hans hustru och barn tog över verksamheten. De kunde fortsätta att driva den 1952, då verkstaden nationaliserades i och med kommunisternas maktövertagande. Det här innebar tyvärr att familjen Żeleńskis verkstad förlorade sin position, och den hade kanske gått bort i total glömska, om inte glaskonstnären Piotr Ostrowski hade köpt verkstaden 1999. Han fick familjens tillstånd att driva vidare verksamheten i enlighet med den tradition de format.

Idag driver verkstaden både ett museum, samt att de fortfarande skapar glasmålning i den tradition som Stanisław Gabriel Żeleński grundade. Som vi redan vet är det ganska sällsynt att förmögna privatpersoner önskar en glasmålning, så dagens uppdragsgivare är främst kyrkor.

På museet gör man en resa i tiden. Ateljéerna ser praktiskt taget ut som på Stanisław Gabriel Żeleńskis tid. Endast små förändringar har gjorts, och dessa handlar uteslutande om att förenkla konstnärernas arbetssituation. Här andas man fortfarande in en skönhet, som är bortom de fyrkantiga kuber som vi idag omger oss med, och som vi tydligen trängtar efter. När man står här på museet, och i verkstaden, tycks förklaringen till det vara bortom allt mänskligt förstånd.


Ateljén.


Av Wojciech Jastrzębowski.


Glasmålning i taket i trapphuset.

Share

På en bänk med den rastlöse Bruno

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland är sammanträffanden så påtagliga att man helt enkelt måste ha med det förhatliga ordet “jag” redan i första meningen. Fast det blir kanske först i tredje meningen. När jag (där kom det) satt på en av alla parkbänkar med namnplaketter i Planty häromdagen valde jag Bruno Jasieńskis bänk. Någon slags erindran om vem denne var gjorde sig påmind, men tanken fladdrade vilset iväg ut i tomma intet. Bänken valdes nämligen inte på grund av Bruno Jasieński, utan på grund av vyn mot Jagellonska universitetets huvudbyggnad Collegium Novum. Intet ont anande tog jag fram boken jag läser för tillfället, Courage and fear av Ola Hnatiuk, och satte mig tillrätta. När jag läst något stycke studsade jag till, ty där omnämndes som hastigast just den man vars bänk jag valt ut, Bruno Jasieński.

Men var hade jag stött på honom tidigare, det tog några sökningar på den förhatliga mobilen innan jag fann svaret. Han har skrivit romanen Palę Paryż (på engelska I burn Paris) som sedan några månader tålmodigt stått och väntat på mig i bokhyllan.

Nå, vem var då Bruno Jasieński som så enträget pockar på uppmärksamhet? Bruno Jasieński, eller Wiktor Zysman för att använda det namn som stod i hans dopattest, föddes den 17 juli 1901 i Klimontów, som vid den tiden låg i den del av Polen som kontrollerades av Tsarryssland (även kallad Kongresspolen). Hans far, som var läkare och tillhörde staden intellektuella, var av judisk börd och hette Jakub Zysman. Men han valde att konvertera då han önskade gifta sig med Wiktors adliga mamma, som bar det vackra tilltalet Eufemia Maria (född Modzelewski). Någon gång under Wiktors barndom bytte föräldrarnas efternamn till det polskklingande namnet Jasieński, men i hemmet talades både polska och ryska.

Redan som åttaåring började Wiktor studera på gymnasiet i Warszawa, där han på elevtidningen inledde det som skulle bli hans livsgärning, som skriftställare. Den unge Wiktor översatte till och med dikter från tyska till ryska. När första världskriget bröt ut, anställdes hans far av ryska armén och förflyttades till Moskva. Familjen följde således efter. I Moskva kom Wiktor i kontakt med de unga revolutionära, ett möte som skulle sätta avtryck i honom och leda honom livet ut. I Tsarryssland hade futurismen fått fäste, och det var en konstinrikting som tilltalade Wiktor. Bland de skriftställare som han bekantade sig med återfanns Vladimir Majakovskij. Men när kriget var slut återvände Wiktor till det självständiga Polen, och skrev in sig på det anrika universitet som hans bänk i Planty är riktat mot, Jagellonska universitetet i Kraków.

Väl i Kraków började Wiktor intressera sig för amatörteater, och han satte bland annat upp Stanisław Wyspiańskis kända pjäs Bröllopet (Wesele). Uppsättningen måste ha väckt uppmärksamhet, då han bland annat vävde in delar av Kommunistiska manifestet i introduktionen till akt två. Det var också under denna tid som Wiktor tog förnamnet Bruno och fäste det till sitt efternamn Jasieński.

1919-1920 härjade dessutom det polsk-sovjetiska kriget. Bruno blev, som många andra unga män, inkallad till en kadettskola i den polska armén. Som vi vet var Bruno en varm anhängare av kommunismen. Vissa källor gör därför gällande att Bruno under en poesikväll skulle ha förolämpat en uppsatt militär. Det hela ska ha slutat med att Bruno hamnade i förvar, där han också ådrog sig tuberkulos. Men källorna är motstridiga. Andra menar att han var hemma eftersom han hade tuberkulos och därmed inte förolämpade någon högt uppsatta militär. Utsagan passar ändå väl in på Brunos önskan att vara revolutionär. Bruno Jasieński hade nämligen redan tagit initiativ till en futuristisk gruppering som både var aktiv i Kraków och Warszawa. I april 1920 publicerade han förövrigt sina första dikter, och kom ut med sin första diktsamling But w butonierce (En känga i ett knapphål). Dessutom låg han bakom ett polskt futuristiskt manifest.

Under 1920-talet befäste Bruno Jasieński sin position som en av de centrala personerna inom den polska futurismen. Bland annat åkte han till Lwów, och befrändade Marian Hemar. Tillsammans försökte de starta en kabaré, men utan nämnvärd framgång. Hemar var en poet, satiriker, kompositör, och dessutom bror till Henryk Hescheles, som var far till Janina Hescheles. Utöver det var Hemar dessutom kusin med Stanisław Lem.

Under samma period blev Bruno Jasieński en alltmer övertygad kommunist, vilket ledde till att han stundtals plågades av att den polska polisen gav honom, i hans tycke, alltför stor uppmärksamhet. Polisens ihärdiga nyfikenhet på hans arbete gjorde att han slutligen övergav Polen och flyttade till Paris. Det var här som Bruno skrev, och publicerade, den legendariska romanen Palę Paryż 1928. Den udda romanen, som handlar om kapitalismens kollaps, slog ner som en bomb. Snabbt översatts den till ryska, och 1929 publicerades den i Polen. De franska myndigheterna ogillade dock Brunos fantasier om kapitalismens undergång, och han utvisades. Genast satte han sig på båten mot Sovjetunionen.

Vid sin ankomst till Leningrad var han redan en känd författare. Första upplagan av Palę Paryż hade sålt slut på en dag! Det var troligen därför som han genast hamnade i centrum av den sovjetiska kultureliten. Två år efter sin ankomst publicerar han verket Человек меняет кожу (Mannen som byter skinn), som lär vara författad i sann socialrealistisk stil. Borta var alltså futuristen Bruno Jasieński. Nu hade han blivit socialrealist och han hade lierat sig med Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen NKVD, som var en av hjärnorna bakom den Stora utresningen. Det här innebar bland annat att Bruno Jasieński medverkade i förföljelserna och hetskampanjen mot författaren och journalisten Isaak Babel. När Jagoda arresterades och avrättades förlorade Bruno sin beskyddare. Han arresterad därmed och dömdes till 15 år i straffläger. Men troligen blev han avrättad innan han förvisades till Gulag. De flesta källor gör gällande att Bruno Jasieński avrättades den 17 september 1938 i Moskva. Han blev 37 år gammal.

Czesław Miłosz sammanfattar den polska futurismen med orden “short-lived”, “disorderly and chaotic” i The history of Polish literature. Det är ju också ord som ganska väl överensstämmer med dess grundare och centralfigur Bruno Jasieński. Det finns därför otal fler vinklar och aspekter på Bruno Jasieńskis korta, produktiva och kringflackande liv, men han har idag ändå fått tillfälle till ro, då hans bänk erbjuder vila åt trötta fötter i Planty. Och som av en händelse är det för övrigt också hans födelsedag just idag.


Ett fotografi från 1930-talet på Bruno Jasieński med sin (?) hund.

Share

Inte helt utan grannsämja

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en gård i Lviv bor Anja. Varje dag pysslar hon på sin balkong. Omsorgsfullt sopar hon varje del av balkongen. Hennes pelargoner växer och frodas. När hon inte pysslar om sin balkong, och dess inneboende, tilltalas hon av att tilltala andra. Helst grannarna, men även de tillfälliga besökare som letat sig in på hennes gård. Om de tillfälliga besökarna dessutom råkar vara rökare kan de räkna med att få sig en skopa av Anjas utgjutelser.

Anja har alltid något att berätta för sina grannar. Det är företrädelsevis en blandning av smått och gott från hennes synintryck. Det som sker i hennes absoluta närhet. Ett särskilt fokus ligger på de olika vildkatter som huserar i Anjas kvarter. Om katterna är smarta tar de sig till Anjas gård, ty om de tar sig dit kommer de garanterat få smörja kråset. Men ibland ger Anja sin syn på både inrikespolitik och internationella relationer. Det sker dock alltid med en glimt i ögat, enär politiker och andra högt uppsatta inte är vederhäftiga, enligt Anja. Men om de skulle ha katt skulle hon nog lovorda deras gärningar.

Under flera års tid delade jag gård med Anja. Hon blev ett ankare i min tillvaro. Med henne kunde man alltid få ordning i det kaos som verkligheten brukligt serverar oss. Hon var dessutom en outtröttlig källa till språklig förkovring. Jag lärde mig uttryck och verbala konstruktioner inga läroböcker kan tillhandahålla.

Det går nog inte en dag utan att någon av mina tankevirvlar snurrar iväg till Anja. Ty idag har jag ingen Anja att samtala med över balkongräcket. Kontakten med mina grannar i Kraków är mycket sparsam. Det kommer sig av att min lägenhet är vänd från huskroppen jag bor i, så de jag ser bor i andra fysionomier.

Det här innebär ändå att det förekommer utbyte, om än ännu inte verbalt. (Vilket mina språkkunskaper tyvärr får lida av.) Genom mitt fönster, och även från min balkong, ser jag exempelvis det äldre paret som bor på tredje våningen i huset med den välskötta trädgården. Innan coronaviruset såg jag dem nästan varje morgon. På gården stod gumman med de matvaror hon inhandlat. På balkongen tre våningar upp stod hennes gubbe. Med ett elegant knyck, firade han ner en lina, i vilken gumman vant knöt fast matkassarna. Sedan firade han skickligt upp kassarna. Och så upprepades proceduren tills det att inga kassar fanns kvar. Gumman tog därefter en lov i trädgården, innan hon gick upp för trapporna.

På samma gård bor det kedjerökande paret, med sin minihund. När de inte röker påtar de i rabatterna. Hunden tycker om att stå vid staketet och titta upp mot mig, och fnysa så där förnärmat på hundars vis.

I ett annat hus bor Janusz. Ja, nu vet jag inte om han heter så, men det är så jag kallar honom. Han har ölmage och gillar blommor. Varje dag står han med sina blommor. Hela hans balkong är nu fylld av blommor. Han snurrar på dem. Fullkomligt outtröttligt plockar han bort vissna grenar och blommor. När han inte pysslar med sina blommor sitter han med sina grannar på balkongen och fördjupar sig i olika spörsmål, som ofta leder till att de skrockar belåtet. Vilka spörsmål de tar upp är dock bortom min kännedom. Ganska ofta hör jag dessvärre Janusz mer än jag önskar. Det är när han spelar Baccara, Scorpions och andra örhängen från förr. Det gör han för hela kvarteret, och det sammanfaller alltid med att han städar.

Mellan huset med den fina trädgården och Janusz, finns ett lågt hus som skyms av ett ödehus. Tyvärr har jag inte lyckats snoka mig fram till mer kunskap om dess invånare än att de har hund, som har en förkärlek för att skälla.

Till höger finns ett nybyggt hus, med en hipster som odlar grönkål och kommer från Spanien. Det bor också andra i det nybyggda huset, men de är inte alls lika intressanta som det äldre paret som firar upp matkassarna, eller Janusz med sina blommor och högljudda musiksmak. Det är väl kanske så att jag har försatts i ett Anja-syndrom. Jag sitter helt enkelt fast i en föreställning i hur en granne ska vara. De kan vara något äldre än yngre, och helst ha någon slags egenhet.

Om jag kunde skulle jag flytta min huskropp lite närmare Janusz och det äldre paret, kanske skulle vi kunna prata både med, och om varandra. Säkert är dock att jag, med en boplats lite närmare dem, hade lärt mig fler gångbara verbala konstruktioner som inte finns i läroböckerna. Och så skulle jag få lyssna en hel del på Baccara och Scorpions…


På andra sidan hägrar “Janusz”.

Share

Ibland är det bra om det bara blir pannkaka av alltihop

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Буде добре!” (Det blir bra) hör jag ett skratt klinga. Det är G som har beställt pannkakor med äpplen som orsakar munterheten hos personalen på Jadłodajnia u kolejarzy (Matstället hos järnvägsmännen). Ja, du läste rätt. De svarade honom på ukrainska. Och det är inte så konstigt, efter många år i Lviv har ju vårt språk färgats en del av det sjungande språket i östra Galizien. Och oftast möts vi just så där här i Kraków, när några ukrainska stavelser dansar ut ur våra munnar. Vi möts av glada skratt, eller vänliga leenden.

Flera ukrainska ord är nära besläktade med deras polska motsvarighet. Det polska och det ukrainska ordet för äpple är, till sin skriftliga uppenbarelse, förvillande lika varandra. Men när de ska föras över läpparna trilskas givetvis det polska äpplet mer än det ukrainska. Jabłko på polska uttalas nästan så här “jabwko”. (Om man utgår från att W här låter som ett engelskt W, och inte som ett svenskt.) Emedan det ukrainska äpplet (яблуко) lystrar till tilltalet “jabluko”. Pannkakor med äpplen heter naleśniki z jabłkami på polska, och налисники з яблуками (nalesniki z jablukami) på ukrainska. Snarlika med andra ord, men på polska finns det alltså ett litet försmädligt ljud mellan b och k, som inte låter som ett L. Ett ljud som ukrainskan inte hyser. Därav kunde personalen på Jadłodajnia u kolejarzy skönja att G råkade tala ukrainska istället för polska.

Det här sitter jag och grunnar på när G kommer tillbaka med två tallrikar med ljuvligt goda pannkakor fyllda med äpplen som stekts i kanel.

Men när jag inmundigar min efterrätt – ty tidigare har jag ätit (eller nästan förätit mig på) sellerisoppa, stekt potatis och tre sorters sallad – tänker jag på varför jag hamnade just här. På min stålhäst hade jag färdats hela vägen från Podgórze till Kleparz och enträget sökt efter ett lämpligt ställe att inta en enkel lunch. Men då jag idag var på ett synnerligen uselt humör, ratade jag nästan varje plats som stackars G föreslog. Jag hade helt enkelt fått nog av alla hipsterställen som serverar vegoburgare, falafel, surdegsmackor etc. Jag längtade hem. Och trots att jag älskar Kraków innerligt, är en del av mitt hjärta fortfarande i Lviv. Jag saknar ofta Nadija. Ett ställe runt om hörnet där jag bodde i Lviv. Hos Nadija fick jag vällagad mat, som serverades helt chosefritt.

Det är förhållandevis svårt att finna sådana enkla tillhåll i Kraków. Och de för dessutom en tynande tillvaro. Höga hyror, turister och trendiga hipsters är väl det största hotet mot deras existens. Jadłodajnia u kolejarzy i Kleparz är ett av dessa ställen som klarat av att stå emot den del av det föränderliga i tidevarvet som enkom är förkastligt. Kanske beror det på att Jadłodajnia u kolejarzy huserar i ett kulturhus, men vem vet hur länge denna lycka varar?

Ty Jadłodajnia u kolejarzy ligger farligt nära strömmarna av turister. Och ett stenkast bort ligger stans trendigaste surdegsbageri, Handelek. Ett bageri som visserligen har ett trevligt uppsåt, de vill återföra en tysk brödtradition till staden. En tradition som försvann i och med andra världskriget, då tyskarna som bott i hundratals år i Kraków, tvingades bort. Och nu finns det risk att Handelek själv kommer att ingå i en rörelse som tränger bort uråldriga ställen som Jadłodajnia u kolejarzy.

Men om den möjligen dystra framtid vet jag ingenting nu, när jag sitter här och äter mina pannkakor med äpplen, lyssnar till hårdrocksbandet som repar i kulturhuset, och tittar ut genom fönstret på det gemytliga stadslivet i Kraków. Jag skulle vilja stanna klockan, sitta här och äta pannkakor för evigt. Och understundom muntra upp personalen med lite ukrainska felsägningar.


Efterrätten först…


… sedan huvudrätten.

Share

Hemma på Nowy Kleparz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Osiemnaście i pięćdziesiąt, säger hon med ett leende, och jag erfar omedelbart en känsla av att vara hemma. Jag står på marknaden Nowy Kleparz och räcker över de arton och femtio (som de inledande orden betyder) till den vänliga damen. Hon som gav mig den där känslan av att äntligen vara i min hemvist. Ty det är på matmarknader jag känner mig som mig själv på riktigt.

Ja, det har varit något av ett dilemma för mig här i Kraków, något har fattats mig. I min stadsdel Podgórze finns ingen marknad. Vi har bondens marknad varje lördag, men det är inte riktigt samma sak. Deras utbud är begränsat, och varorna ofta lite dyrare, och ibland tyvärr även något sämre än vad jag är van vid. I Lviv ratade jag alla stora matvarubutiker, och vande mig därför vid att handla på marknader. Sådana som matvarukedjan Auchan fick väldigt sällan besök av mig. Jag höll mig på Halytskij rynok, Dubrobot eller Krakivskij rynok. Den senare dock mer sällsynt, då den är belägen på det som en gång var Lvivs gamla begravningsplats. Efter att nazisterna hade tvingat judarna att krossa varje gravsten, stod resterna av den kvar utan att de sovjetiska myndigheterna visste vad de skulle ta sig till med den. Men under 1960-talet kom man på den usla idén att göra en marknad på platsen. De sista gravstenarna slängdes ut och på det som en gång var en av Galiziens judiska stoltheter byggde man upp en marknad som alltså finns än idag. Trots att de stackars försäljarna inte har något med det att göra, hade jag alltid en klump i magen när jag gick dit för att företa mig mina veckoinköp. Därför gick jag hellre till Halytskij rynok när jag bodde i Lviv. Den gav mig verkligen ingen klump i magen, utan genererade ett saligt leende på mina läppar.

Nå, det här var då en förfärligt lång och förvirrande parentes, ty jag ville egentligen inte berätta om bortglömda eller vanhedrande begravningsplatser, utan om njutningen med att handla på en matmarknad. Enda sedan jag kommit till Kraków, har jag saknat den där mycket speciella angelägenheten det innebär att handla på en marknad.

Därför tog jag idag min dramaten på bussen för att ta mig till Nowy Kleparz. Det här är en marknad med mycket gamla anor. Redan på 1300-talet förde man handel på platsen. Nowy Kleparz ligger norr om Krakóws centrum, och på den tiden var Kleparz en egen stad. Ungefär tvåhundra år senare kallades platsen för portem lądowym ziemi krakowskiej, vilket kan översättas med “Krakóws landhamn”. Genom Kleparz fram till platsen för dagens matmarknad gick den stora vägen från norr. På den kom bönderna till Kraków med bland annat spannmål, som de sedan sålde på den plats som idag är Nowy Kleparz. Det måste ha varit ett fasligt oväsen och kackel av människor och djur på denna Krakóws landhamn.

Och det är lätt att ana att det här var en mycket betydelsefull plats för krakowiterna och kleparziterna, ty strax norr om marknaden finns ett fort beläget, Forty Kleparz. Den är idag det bäst bevarade fortet i Kraków.

Nå, nu hamnade vi återigen på ett sidospår. Vad jag ville berätta var egentligen inte allt det där jag präntat ovan. Min avsikt med det här röriga, eller rörliga, inlägget var att försöka berätta om tjusningen med att handla på en marknad. Att det är genom handlingen att handla på en marknad, som jag känner mig hemma. Men när jag skriver det här inser jag hur oerhört privat, fånigt subjektiv och måhända även perifer min berättelse är. Vem vill höra om hur jag, med ett leende på mina läppar, traskar mellan de olika bänkarna med grönsaker och frukt i prydliga högar? Ingen är väl intresserad av att läsa hur jag hänförs av de handgjorda korgmöblerna. Eller hur jag står och tittar på hur bagaren friterar pampuchy (en slags munkar), och känner hur den söta doften sprider sig över praktiskt taget hela marknaden. Inte heller vill ni läsa om hur jag står och tittar på hur fiskhandlaren lägger upp de färska forellerna i raka vackra rader. Nej, det tror jag inte ni vill läsa om. Inte heller tror jag att ni intresserar er särskilt mycket för min hemmasnickrade teori, som säger att det är på matmarknader som dessa man möter det riktiga Kraków. Matvarukedjan Biederonka i alla ära, men den fattas ett eget habitus. Den har lika lite själ som ICA Kvantum i Höganäs. Nowy Kleparz, däremot, har en själ, en vilja, en karaktär. Och ibland ler den också lite försiktigt. Ungefär så som den trevliga damen log. Hon som till mig sålde morötter, potatis, äpplen, brysselkål, lök, vitlök och rödbetor för det blygsamma sunman 18.50 zloty (≈ 46 SEK).

Share

%d bloggers like this: