viewpoint-east.org

Ett huvudlöst slöseri med resurser

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vid päronträdets fot, på den gård i Lviv som jag så många år kallat för min gård, finns en Remont. För många av er är kanske detta ords betydelse höljt i dunkel, men för de flesta i Ukraina är det ett ord som används dagligen. Så fort det blir knas med något tekniskt eller mindre tekniskt föremål, beger man sig till närmaste remont. Remont betyder nämligen renovering.

Remonten på Doroshenka kan närmast beskrivas som ett litet hål. Ett litet rum som är fyllt till bredden med olika användbara reservdelar. Allt från små ting, som mobiltelefoner, rakapparater, elvispar till större föremål som tvättmaskiner eller torktumlare, valfärdar till detta lilla skrymsle i tillvaron, för att få lite hjärtmassage och ges ytterligare några år innan de förpassas till begravningsplatsen för fullkomligt förbrukade föremål.

Jag har egentligen inte avsatt många minuter av min allmänt förvirrade tankeverksamhet till att fundera över vad som händer i remonten. Dess tillvaro har pågått parallellt med min, utan att vi mötts. Det är väl egentligen bara två tillfällen jag funderat en längre stund på remonten och de herrar som huserar där inne. Första gången jag funderade på dem en längre stund, och det var om jag ska vara uppriktig uppdelat på flera stunder, var när herrarna tycktes försöka tala förnuft med en tillknölad tvättmaskinstrumma. Det var ett fasligt bankande som pågick i flera dagar. Jag svävar fortfarande i ovisshet om hur resultatet blev.

Den andra gången jag tänkte på remonten, och herrarna i den, var när jag lämnade in mitt elelement som slutat producera värme. Efter flera uppmuntrande besök, lyckades de faktiskt få liv i den. Tyvärr lärde jag mig aldrig att riktigt lita på den. Reperatören hade tydligen varit så ivrig att få den att alstra värme att den endast förmådde att gå på högsta växeln. Elementet blev, efter sin vistelse hos herrarna på remonten, inte varmt, utan fullkomligt stekhett.

Trots denna lilla fadäs tyckte jag ändå att remonten gjort ett bra jobb. De hade återuppväckt ett fullkomligt stendött elelement, och räddat det från de dödas dalgång.

Häromdagen här i Höganäs kände jag plötsligt hur mycket jag saknade remonten på Doroshenka. Orsaken var att min mammas perkulator hade gått i baklås. Till skillnad mot mitt elelement hade hennes perkulator svårt att sluta alstra värme. Den trycktes aldrig bli nöjd med kaffet, och kokade på för glatta livet i all oändlighet.

Min mamma gick resolut till butiken där hon införskaffat perkulatorn. Men där fick hon kalla handen. Någon reparation pysslade de inte med. Hon hade bara att välja mellan att få en helt ny, eller att gå hem med en övernitisk perkulator.

När mamma senare återgav samtalet med biträdet i butiken, insåg jag att jag bott alldeles för länge i Ukraina. Ty jag förstod inte ens riktigt vad hon sa. Min lvivianska hjärna ville helt enkelt inte förstå att man inte kan reparera saker. Min hjärna skrek till och med nej i högan sky, när jag försökte smälta att det tydligen är billigare att ge kunden en ny apparat, än att reparera den.

Något är ruttet i kungariket Sverige, tänkte jag, när jag försökte släppa tanken på det fullkomligt meningslösa resursslöseri vi ägnar oss åt i Sverige.

När historien med perkulatorn väl hade skrumpnat ihop bland alla mina hjärnvivlar, hände något annat som gjorde mig fullkomligt förkrossad. Återigen var det min mamma som var i farten. Den här gången skulle hon köpa en trädgårdsbänk. Hon hade hittat en som något så där motsvarande hennes önskemål. Men när vi synade den lite extra upptäckte vi att den redan börjat rosta. Skadorna var väl inte så stora att vi inte skulle kunna göra någonting åt dem, men reducerat pris ville vi ha.

Försäljaren av bänken sa genast nej. “Den här är i så dåligt skick att vi måste slänga den”, förkunnade han. “Ingen vill köpa en rostig bänk”, slog han fast. Vi försökte intyga att vi absolut ville köpa den, men i alla fall lite billigare. Nej, bröt försäljaren in, den ska slängas.

Jag kände mig nu som Alice i underlandet. Jag förstod absolut ingenting. Allt var skrattretande, men samtidigt väldigt skrämmande. Försäljarens resonemang kändes helt apart och som tagit ur någon märklig sketch med usel, och inte ens särskilt rolig punchline. Allt kändes overkligt, och jag började genast att grubbla över Marie Antoinette och hennes gräddbakelser.

Ty vi är lite som drottningen som förlorade huvudet. Vi lever i ett eget paradigm, där vi föreställer oss att vi har bättre miljötänkande, och är mer resurssnåla än andra. Men i verkligheten är vi riktiga dinosaurier, krävande och energislukande. Rikedomen, som vi har på bekostnad av andra (då det vi förbrukar nästan uteslutande är producerat i länder som är fattigare än vi), har gjort oss dumma. Emedan fattigdomen i exempelvis Ukraina, har – trots sin inneboende ondska – gjort ukrainarna, och deras olycksbröder, smarta.

Jag skänker därför en tanke till herrarna på remonten på Doroshenka, och tror att de nog skulle kunna övertyga mammas perkulator att koka kaffe så som det är tänkt att den ska göra. I varje fall skulle de nog få ett trevligt samtal tillsammans, så där som trilskande elektriska ting har med reperatörer. De hade dock troligen haft svårare att göra något åt försäljningens skruvade logik, men jag anar att männen vid päronträdets fot hade hittat en annan lösning. De hade kanske räddat den lilla bänken från skrotdöden, och gett den nytt liv med några penseldrag.


Det som en gång var min gård.

Share

Med ett lejon och en drake i mitt hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Kanske kommer du att vara där ett år, och sedan kommer du på att det inte alls var så kul, och kommer tillbaka hit till oss”, ropar min granne Anja från sin balkong. Jag skrattar henne tillmötes. Vi får se, svarar jag.

Under de senaste dagarna har jag hört det där flera gånger. Nästan exakt samma fras. Kom tillbaka till oss om något år, säger man med ett hoppfullt leende på läpparna. Det är som om hela Lviv står på tå och gör sig oemotståndlig. Åk, men kom tillbaka.

Det är inte lätt att flytta från Lviv. Folket i den här staden har gett mig så mycket. Nästan varthän jag tagit mig i staden har jag mötts med öppna armar. Det är inte många ställen som jag mött en skeptisism, eller avog inställning. Och lika vänlig är man alltså när jag lämnar.

Fast lämnar gör jag inte. Jag flyttar, emedan Lviv allt kommer att bo kvar i mig. Det är här som jag fick ordet åter. Under flera år led jag av en kvävande skrivkramp. Det är svårt att säga vad exakt som ledde till att jag åter kunde börja skriva. Kanske var det lusten att förmedla, berätta för andra om det jag såg. Eller så var det så enkelt att jag blev mindre självkritisk. Jag vågade öppna upp för att släppa taget om kontrollen. Jag blev helt enkelt inte så rädd att vara fel. Skriva fel. Eller till och med tänka fel (enligt en möjlig gängse norm).

Så jag vill tro att det var Ukraina som ledde mig ut ur den fattiga ordlösa grotta som jag befunnit mig under flera år. Deras mer spontana förhållningssätt. Orädda som de är, och något otämjda, påverkade de mig till den milda grad att jag genomgick en slags personlighetsförändring. Plötsligt var jag mindre rädd för konflikter och konfrontation. Något jag alltid fruktat värre än döden. Deras känslor ligger ofta helt synliga i deras ansikten. I synnerhet om man är förbaskad. (Det är svårt – om än lämpligt – att generalisera folk så här, men det finns en avgrundsdjup skillnad mellan det svenska snäsandet och det ukrainska praktgrälet.) Genom sin spontanitet släpade de således ut mig ur den där grottan. Och helt ovetande var de förstås om vilken inverkan de hade, och ännu har, på mig. Men trots det är jag dem evigt tacksam, även om det är något som är fullkomligt omöjligt att tacka för.

Polen är ett helt annat land. Med ett fascinerande folk (dock lika svårt att generalisera), som tycks ha ett helt annat sätt att möta verkligheten på. De förefaller mig mer… hur ska jag uttrycka det… envetna. Fast på ett positivt sätt. Envisa. Och också orädda, dock mer (eller bättre) organiserade. Som min kollega, som har långvariga relationer med polacker, uttryckte det: de är mer abrupta, ärligare och har kan mycket väl slänga fram en obehaglig sanning att tugga på/älta.

Jovars, det kan jag nog skriva under på. Jag minns när en torghandlare i (min framtida hemstad) Kraków, skällde ut mig och G för att vi klämde på hans tomater. I Lviv klämmer man på tomaterna. Man kan ju inte köpa en tomat som man inte bekantat sig med en aning. Men det gick inte hem hos denne krakowiak. Inte ens när jag log mitt bredaste leende, och urskuldade mig, veknade han. Han var ohjälpligt förbaskad. Jag hade ju begått dödssynden som kallas “klämt på tomaterna”. Jag har, under mina åtta år och snart åtta månader i Lviv aldrig blivit utskälld på en marknad. Däremot har jag blivit utskälld på en massa andra ställen. Det är något jag vant mig vid, och faktiskt börjat tycka om. Det rensar luften, och det är alltid skönt att pysa ut lite frustration. Så med det sagt är jag säker på att jag kommer att trivas väldigt bra i Kraków. I synnerhet bland tomtatförsäljarna på marknaden.

Men trots detta har jag nu sorg i mitt hjärta. Att flytta från lejonstaden är oerhört svårt. Sasja, en av alla jag har nöjet att kalla för vän här, sa när jag träffade honom häromdagen, “vad ska du nu klaga på?”. Ja, visst är det sant att jag klagat på vatten och el som försvinner här i Lviv. På snöröjningen och soporna. Men inga av dessa element är orsaken till att jag flyttar från Lviv. Jag flyttar från Lviv trots att jag trivs oförskämt bra. Jag har trivts trots allt det där jag klagat på. Och jag flyttar trots att jag trivs väldigt bra med mitt jobb, med mina kollegor och trots att jag kommer att sakna mina studenter oerhört mycket.

Jag flyttar till Kraków eftersom jag varit nyfiken på stan sedan många år. Redan vid mitt första besök 1997 blev jag överrumplad, tagen på sängen, av drakstadens milda bryskhet. Dragningskraften har dessutom bara vuxit med tiden, och när jag nu fick chansen att flytta dit, kunde jag inte motstå att tacka ja. Det känns nästan overkligt att en sådan dröm går i uppfyllelse. Precis så som drömmen om att få bo i Ukraina uppfylldes. Och jag känner mig gräsligt bortskämd. Först oemotståndliga Lviv, sedan bedårande Kraków. Jag flyttar alltså från en av Galiziens pärlor till en annan. Vad mer kan man begära av livet att få bo och arbeta i ljuvliga Galizien… Och egentligen har väl de båda städerna mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Men till min vän Sasja, som skämtsamt bekymrade sig över vad jag nu ska klaga på, kan jag hälsa att jag nog alltid kommer att hitta något. Det är sådan jag är, en skämtsam gnällspik. Och något säger mig att krakowikierna helt enkelt får vänja sig. Precis så som lvivianerna gjort.


När jag längtar till Lviv i Kraków kan jag ju alltid besöka denna sylta “Jak we Lwowie” (Som i Lviv).

Share

Hej på dig!

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det var för några dagar sedan som jag äntligen (eller kanske återigen) fick klart för mig varför folk inte alltid är så pryvitniy här. Pryvitniy kommer från ordet pryvit (привіт) som betyder hej. Pryvitniy skulle alltså kunna översättas med hej-på-dig-ig. Ja, jag fick alltså äntligen reda på varför alla inte är hej-på-dig-iga här.

När jag fick det förklarat för mig hörde jag med all önskvärd tydlighet hur den skånska slätten susade genom min skalle. I Skåne är man faktiskt väldigt hej-på-dig-ig. Om man möter någon på en promenad utanför de mer trafikerade lederna säger man alltid “hej”. Eller kanske snarare “haj”. Ibland kan det bli ett fasligt “hajande”, i synnerhet om man har tagit sig till en vandringsled dit många skåningar uppehåller sig. “Haj, haj”. “Haj pau daj dau”, vilket betyder “hej på dig, du”. Om den man möter inte “hajar” tillbaka, vet man att den antagligen är en utläning, alltså att den kommer från något annat län än Skåne.

I Göteborg är man inte lika hej-på-dig-ig. Den slutsatsen baserar jag på flera års erfarenhet. Under alla mina år i Göteborg vande jag mig inte riktigt vid att folk blev så uppenbart förvånade, och ibland uppsluppna, om man sa “hej” vid ett möte på någon skogsstig.

Hej-på-dig-gränsen har inte en uppdelning mellan norr och söder. Ty i Ångermanland, där jag brukar ånga fram några veckor varje sommar, är man nästan lika hej-på-dig-ig som i Skåne. Men den skiljer sig något från den skånska, då den oftare innebär ett längre samtal. I Skåne blir mötet sällan längre än “haj” (och ibland med det ovan återgivna suffixet). Kanske beror benägenheten att föra ett längre samtal i Ångermanland på att man inte ofta lyckas suga tag i någon som passerar, så det är helt enkelt bäst att passa på att snacka av sig.

Däremot är min uppfattning den att man inte är lika hej-på-dig-ig i Göteborg eller Stockholm. “Dom tror väl att de är nått”, säger tösabiten i mig. (Ja, så kan jag erkänna att jag tänker så ibland.)

Om jag nu skulle traska runt på den skånska slätten och träffa på någon som föredrog att låta bli att säga “hej”, eller “haj”, och om dennes fysionomi avslöjade att det inte var en utläning från Stockholm eller Göteborg, så skulle jag tolka det som att personen antagligen har en skruv lös, och det är bäst att ila vidare snabbt som sören. Den tösen eller pågen vill man helt enkelt inte ha att göra med.

Nu har jag dock fått lära mig att det också kan vara en ukrainare som har något slags diffust problem, och som inte vill vara hej-på-dig-ig, eller snarare pryvitniy, eftersom de är bekymrade. Det händer ganska ofta att skåningar också är bekymrade, men “haj” säger man trots det. Men de bekymmer man har lämnar man där de är. Man tar inte med dessa till en allmän plats. De är privata.

Det här förfarandet bygger på samma logik som att vi i Sverige fått lära sig att svaret på frågan “hur mår du?” alltid inleds med “bra”. Visst händer det ganska ofta att man fortsätter meningen med “men…”, och så kommer en förklaring till varför man inte mår så bra. Men man svarar aldrig “inte så bra” på frågan “hur mår du?”. Jo, det kan man göra, men då är du själv, eller någon i din närhet, döende eller till och med död. Man svarar inte heller “så där”. Orsaken till det här är enkel. Man vill inte vara till besvär, eller framstå som om man trodde man är förmer än andra. (Så som stockholmare och göteborgare, alltså.) Alla mår bra. Inte “så där”. Inte heller “utmärkt”. Och verkligen inte “toppen”. Man mår “bra”. Inte för mycket, eller för lite. Helt lagom “bra”, helt enkelt.

Jag har ju bott väldigt länge i Lviv, men det skånska hej-på-dig tycks aldrig gå ur mig. Och jag har fortfarande svårt för surmulna ansikten. Det får mig bara att bli förbaskad. (Vem tror du att du är? Tror du att du har det svårare än jag har?) Jag förstår samtidigt hur fel det är. Jag borde verkligen försöka lära mig att förstå de där sura ansiktena. Men den skånska tösen i mig har bitit sig fast. Man säger “haj” och ler. Punkt.

Under mina år här i Lviv har jag dock sått några skånska hej-på-dig-frön. De flesta jag handlar av har blivit väldigt pryvitniy mot mig. Till och med de mest sura grannar har blivit helt pryvitniy. Det tog tid, men den skånska tösen i mig har kämpat på, och nu säger nästan alla i huset “Dobriy den”, alltså goddag, när vi möts i trappen.

Det är ändå märkligt att jag aldrig riktigt lärt mig att handskas med de o-pryvitniy elementen här. Och när jag häromdagen konfronterades med det, insåg jag att den skånska myllan fortfarande frodas i mitt hjärta, och faktiskt fortfarande formar mig till den jag är. “Haj pau daj dau”. Sådan är tydligen jag ännu.

Och med det sagt vill jag bara illustrera hur oerhört svårt det kan vara att assimilera sig. Vissa ränder biter sig tydligen fast. Och trots att de kan verka små och obetydliga, så kan de kasta in en hel del grus i vardagsmaskineriet.


På den här slätten säger man “haj pau daj dau”.

Share

Ökenhetta i Galizien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ja, det är varmt här i Galizien. I Błędówöknen på den polska sidan av Galizien förväntades idag mycket höga temperaturer. Uppemot sextio plusgrader. Men å andra sidan är det ju bra att det ska bli så stekhett där, ty om temperaturerna varit mer normala hade vi ju inte fått reda på att Błędówöknen är Centraleuropas största sandområde. G har ägnat hela dagen åt att läsa om den där öknen som han tycks anse vara oändligt intressant.

Nå, det här med värme får ju oss människor att reagera ganska olika. En del klär av sig. Men om man är man, och går runt med bar överkropp i Kraków kan man få böter på 1500 zloty (vilket innebär ungefär 3800 SEK). Så det är bäst för de brittiska turisterna att de behåller fotbollströjorna på. Annars ryker hela resans ölkassa!

I Lviv stånkar alla på. I ett evigt och tröstlöst sökande efter vatten att svalka sig i. Tyvärr är badsjön Vynnykiy tömd på vatten. Vynnynkiy är en sovjetisk skapelse. En konstgjord sjö, med reningsverk. Men för några år sedan blev vattenkvaliteten allt sämre. Bäckar med avföring från djur (och antagligen människor också) rann lömskt ner i sjön. Och även en amatör inom det medicinska området kan räkna ut att det inte är något vidare lyckat att bada i ett sådant vatten.

Men alla är dock inte förtjusta i att man nu tagit tag i Vynnynkiy. Många befarar att sjön kommer att bli privat, och att det då kommer att leda till att lvivianerna inte har någonstans att bada. Jag hoppas dock att det bara är ett uttryck för ukrainarnas skeptisism mot makthavare, och oligarker. Ty bakom upprustningen av Vynnynkiy står en av Lvivs oligarker, en byggherre som renoverade Grand hotell, och äger många hus i Lviv. Han håller även på att renovera grannhuset. Det är periodvis ett fasligt stökande där inne. Men så plötsligt blir det tyst. Ibland i flera veckor. Likadant var det med Grand hotell. Renoveringen förekom stötvis, med extrem iver, för att sedan vila. Obegriplig strategi för en metodisk svensk som gillar att få saker och ting gjorda.

Så, vi i Lviv har alltså ingen sjö att bada i. Och flera av de bassänger som fanns förr, ligger torrlagda. Så därför är det lättare för de polska turisterna i Lviv att skylla på det när de visar sina bara överkroppar. Män som kvinnor. Jag vet inte om det existerar någon böter för dem som kastar av sig fotbollströjorna, men 1500 UAH skulle inte spräcka någon polsk ölkassa. Ty det skulle innebära ungefär 540 SEK.

Själv har jag ingen som helst åsikt om bara överkroppar. Däremot tycker jag att det borde vara straffbart att ha strumpor i strandtofflorna. Särskilt om man är man i sina bästa år. Ja, kvinnor också för den delen. Det är enligt min mening väldigt stötande. Jag skulle kunna utfärda en böterslapp på minst fem halvliters öl. I timmen!

Men nu är det visserligen inte de polska turisterna som har detta otyg på fötterna, utan helt vanliga rekorderliga lvivianska män och kvinnor! Och jag vet inte riktigt vilken typ av böter jag ska utfärda… Jo, nu vet jag. En fotvandring med strandtofflorna i Błędówöknen! Det skulle nog ge tillräckligt med obehagliga associationer för att aldrig se åt en strandtofflorna igen. I synnerhet sådana med strumpor i!


Det råder öken även i bassängerna.

Share

Ge ukrainarna en chans

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis då jag svänger ut från vår port på min älskade gata jag under så många år lärt mig att kalla för min gata, genomborras luften av ilskna sirener som skriker sin väg genom stan. På rad nerför Doroshenka kommer en konvoj med ambulanser. Jag vet vilka som finns i ambulanserna. Det är sårade soldater som kommer från kriget. Ett krig som pågår på ukrainsk territorium, men som jag ibland i vardagen skjuter ifrån mig. Det är väl för otäckt för att kännas riktigt verkligt.

Nu står jag i alla fall här och ser efter ambulanserna som i rask takt kör mot militärsjukhuset i stan. Och jag tänker att “så mycket för att kriget bara fanns i Porosjenkos huvud”, som en del hävdade med bestämdhet när de röstade på Zelenskyj. Kriget pågår, och människorna tycks aldrig få sluta lida. Och mitt förtroende för att den nya presidenten ska tillföra något gott är faktiskt ganska litet. Allt han gör just nu tillhör hans valkampanj, så jag väljer att vara skeptisk. (Ja, jag vågar skriva det eftersom han själv påstår att han tacksamt tar emot kritik.) Och många andra med mig är också skeptiska. Här i västra Ukraina har hans charmoffensiv inte tagit fyr.

“Ni måste väl ge honom en chans!” vrålar internationella tyckare. Ja, jag läser faktiskt att det finns de som tycker att man inte ska kritisera Zelenskyj innan man vet vad han går för. Tänk er liknande scenario i Sverige, att oppositionen skulle tystna efter valet för att ge regeringen en chans, och ni inser hur korkat det är att begära av ukrainarna att de ska ta skeden snällt i mun. Och jag vet dessutom att flera av de där tyckarna hejade på demonstranterna som protesterade mot Trump långt innan han visat vilken fähund han är.

Nu hörs inte sirenerna längre. Stadens ljud är detsamma som tidigare, men ändå är ingenting sig riktigt likt. I min hals finns en knuten näve, ett outlöst vrål av smärta. Ty jag delar ukrainarnas sorg och smärta. Och jag delar deras oändliga plågor som tycks hemsöka dem. Det är det enda jag kan göra. Det känns långt ifrån rättvist. Om några borde få en chans så är det ukrainarna. Det är de som behöver det bäst. Inte Zelenskiy. De behöver en chans att få slippa oligarkernas girighet. De borde slippa dåliga politiker, och särskilt sådana som är ett fullkomligt oskrivet kort.

Kom nu inte med att det är ukrainarnas fel att det blivit så här. Det är ju de som röstat fram de här politikerna, kanske du säger. Ja, visserligen är det så. Men det är oligarkerna som bestämmer vilka som ska lyckas med sina politiska karriärer. Genom media bankar de in sina kandidater i skallen på folk. Folket, ja, de ges inte någon chans. De är bara brickor i de maktfullkomligas spel.

Jag vänder på klacken, går bort mot gatan Stefanyka och försöker för ett ögonblick skjuta bort mina dystra tankar och istället njuta av den vackra och varma sommardagen. Men det går inte, ty överallt möter jag dessa ukrainares blickar. Och jag tänker att någon borde väl någon gång har vett att ge detta tappra folk en riktig chans.


Både ljus och mörker syns i horisonten.

Share

Epoken Marek…

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poetry, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…


Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.


På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.


På Lycharkivskij kyrkogården.

Share

När inte ödmjukheten står på spel – Valerij Sokolov

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Jews, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödmjukhet. Det är inte ofta som det ordet flyger genom mina hjärnvivlar när jag åhör en konsert med en solist på podiet. Men när det gäller Valerij Sokolov (1986) är det precis vad jag tänker, och känner. Ty Sokolov besitter just den egenskapen. Det är en utpräglad ödmjukhet och medkänsla med styckena som utmärker hans fenomenala tolkningar.

Kvällens konsert på festivalen Virtuosy var inte något undantag. Snarare ett gigantiskt utropstecken på den tesen.

Det första stycket som Sokolov framförde vid dagens konsert på Lvivs filharmoni var en komposition av den ryske tonsättaren Vladimir Genin (1958). Genin kommer från en känd rysk-judisk familj. Hans farfar, Jossif Spinel, var scenograf till, bland andra, filmaren Sergej Eisenstein. Genin nådde stor ryktbarhet 2014, då han kraftfullt tog avstånd från den ryska aggressionen mot Ukraina. Det främsta beviset på hans engagemang för Ukraina är att han då skrev ett mycket omtalat stycke som han kallar för Threnody for the victims in Ukraine.

Ikväll fick vi dock ett stycke som är komponerat för Valerij Sokolov. De båda har samarbetat sedan 2015. Pietà heter det, och anspelar på en känd skulptur i Peterskyrkan i Rom skapad av Michelangelo, där jungfru Maria sitter med sin mördade son, Jesus, i famnen.

Pietà är ett verk som domineras av spröda, nästan lidande, toner. Men trots det finns här en enorm viljestyrka, en slags märklig levnadsglädje, som trotsar sorgen, utmanar den, och gör att sorgen ändå inte känns avgrundsdjup utan nästan möjlig att övervinna.

Och det är ungefär mitt i det här stycket som jag erfar ordet ödmjukhet. För mitt inre ser jag hur Sokolov böjer sig fram, och lägger sitt öra mot stycket för att urskilja alla dess nyanser.

Kvällen avslutas med Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) första violinkonsert (op 77). Konserten skrevs 1947-48 men fick inte framföras förrän 1955. I och med Zjdanovdoktrinen införande föll nämligen Sjostakovitjs kompositioner i onåd 1946. Hans stycken följde väl inte tillräckligt väl den socialistiska realismen. (Det står dock över mitt förstånd hur konstmusik skulle kunna följa socialistiska realismen överhuvudtaget.)

Violinkonsert nr 1 är en konsert som kräver total skärpa och inlevelse av både solist och orkester. Stundtals upplever jag att kvällens orkester inte helt förmår att bemästrar detta intensiva verk.

Men det gäller inte utomordentliga Sokolov. Även här hör jag hans utpräglade ödmjukhet inför stycket. Han vill att vi ska förstå och höra alla nyanser. Verket är intensivt och emellanåt så tätt packat att det inte rymmer mycket utrymme för inblick. Men Sokolov lyckas öppna verket för oss. Han får oss att höra hur Sjostakovitj sträcker ut sin hand för att möta andra verk (som exempel kan man urskilja Stravinskijs Petrusjka i sista satsen). Jag har själv annars svårt för Sjostakovitj, ty jag erfar en väldigt stark känsla av klaustrofobi när jag hör hans tonsättningar. Men med Sokolov som vägvisare genom verket känner jag mig inte instängd. Han gör instängdheten begriplig, dock inte bejakad. Emellanåt tycker jag mig till och med höra en gnutta ljus sippra in.

Och jag undrar om inte Sjostakovitj ikväll log förnöjt från sin plats på andra sidan livets slut, när han hörde hur Sokolov talade till och genom hans tonsättning.


Bilden kommer från Wikipedia.

Share

%d bloggers like this: