viewpoint-east.org

Döden bakom styret

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni kanske tycker att jag verkar vara en hopplöst orörlig fysisk massa. Ni kanske är av den meningen eftersom det inte kommer så många rapporter om olika utflykter utanför Lvivs stadsgräns. Och ni har helt rätt. Jag färdas mycket sällan på hjul. Jag tar mig helst inte mycket längre än mina två ben orkar ta mig.

Någon kanske tror att jag lider av någon slags bristsjukdom som innebär att jag inte när någon nyfikenhet på vad som händer utanför Lviv. Men det är givetvis fel. Det finns så många platser jag önskar att jag besökt i den här regionen, men som jag ännu så länge är hänvisad till att drömma om. Och det finns också platser som jag vill återkomma till, och som jag önskar att jag besökte oftare.

En av orsakerna är att jag kan uppfattas som orörlig är att kommunikation i Ukraina alltid är kringgärdat med diverse problem. Tågen ut ur staden går ofta okristligt tidigt (eller så är tågavgångar i ottan just ett kristligt påfund). Och återresan är ofta alltför sent inställd. Inte sällan innebär en utflykt ut ur Lviv att man måste vara ute på resande fot i runt tio till tolv timmar. Det är något som egentligen bara är möjligt under vår, sommar och tidig höst.

Det finns även bussar, eller vad man nu ska kalla de där små likkistorna som lystrar till tilltalet marsjuktka. Om man trots deras ruffa utseende nödvändigt vill åka med dem, har man ett bestyr. För det första är det svårt att veta varifrån de går. Om man pekar ut på kartan att “dit vill jag”, måste man sedan hitta vilken av stans alla busstationer de går från. (Nej, Google Maps har ingen information om dessa likkistor.) Det går, men är ofta svårt att hitta informationen. Det bästa är att hitta någon som bor på platsen dit man vill. Då kan man fråga dem. Om man har tur vet de också på en höft när bussarna avgår. Fast då ska man ha tur. I vilket fall som helst, så kan det vara så att jag ändå hittar en sådan där marsjuktka som jag känner lite förtroende för. Då får jag ha fullt fokus på att inte hyperventilera hela vägen, övertygad om att jag att min sista stund är kommen. Det brukar tyvärr sällan lyckas.

Nu tänker du kanske att “det är synd att hon inte har körkort, för då hade hon haft möjlighet att hyra en bil”. Smart tänkt, men ändå så fullkomligt fel. Ty trots att bilen kanske skulle vara lättare att hitta, vara säkrare och avgå när jag vill, så hade jag ändå varit utelämnad till de ukrainska vägarna och de andra bilisterna. Det är faktiskt så att jag är än mer rädd för en bilresa än jag är för marsjuktkorna. Jag skyr verkligen resor med bil i Ukraina!

Nej, min vän. Det är inte bara mina hjärnspöken som försöker få mig att undvika resor på vägarna i Ukraina. Som en trogen läsare av olika lokala nyheter, vet jag tyvärr hur illa det är ställt med trafiksäkerheten här. Olycksstatistiken är bedrövlig. Under 2018 och 2019 tre första månader skedde det 185 300 olyckor på vägarna i Ukraina, vilka resulterade i 3 954 dödsfall och 36 422 skadade. Av dessa var det ungefär 6000 olyckor med minibussar, och bland dem finner vi också marsjuktkorna. De regioner där flest bilolyckor skedde var Kyjiv, Charkiv, Odesa och Lviv. Under 2018 skedde 10 780 trafikolyckor i Lvivs region, med 292 döda. (Det här är visserligen en förbättring i jämförelse med 2017.) Men det nya året inleddes sorgligt. Bara i januari dog 15 personer och 171 skadades i 118 olyckor. (Den svenska nollvisionen om inga dödsfall i trafiken, känns extremt avlägsen och nästan lite bisarr.) Orsakerna till de höga dödstalen och de många olyckorna är främst dåliga vägar och alltför hög hastighet.

Så mina vänner, det är inte bara mina hjärnspöken. Fast lite är det kanske så ändå. Min säkerhet till fots är endast bedräglig. 41,4% av dödsolyckorna i trafiken i Lviv sker vid övergångsställen. Därför har jag utvecklat en särskild aversion mot bilar i närheten av övergångsställen. Överhuvudtaget har jag i Lviv utvecklat en enormt stor illvilja mot bilar. Orsaken är att de banne mig är överallt. I innerstaden kan man överhuvudtaget inte undfly deras dåliga andedräkter och påträngande brummande röster. Under min tid i Lviv har jag upplevt en dramatisk ökning av deras antal. Och sedan revolutionen och bankernas kollaps har bilarna dessutom bara blivit större och dyrare. (Jag kan visserligen sympatisera med ukrainarnas misstänksamhet mot bankerna, men att investera i en bil är egentligen inte lösningen. Bara man öppnar dörren till den nya bilen har den förlorat några tusenlappar i värde.) Det är också ganska lätt att förstå att man vill ha bil. Det visar på framgång (ty det är tydligen så vi mäter framgång). Och dessutom är kollektivtrafiken under all kritik, så om man bor en bit utanför stan behöver man en bil för att inte bli inneboende på någon av stans alla marsjuktkor. Men alla dessa argument till trots, det hjälps ändå inte. Min aversion mot bilarna i Lviv, växer i takt med att deras antal ökar.

Fast trots all dyster statistik, misstänksamhet mot bussar och motvilja mot alla morgonpigga tåg, lär jag nog snart ta mig på några fler turer ut ur stan än jag brukar. Och då ska jag också försöka känna mig hugad att skriva några rapporter. Ty det är väl också så vi bedömer hur pass framgångsrika vi är. Ju rörligare, desto mer lyckad. Vare sig det sker med marsjuktka, bil eller tåg.

"The Life and Adventures of Shed Number XII"
Bilarnas tidigare boplats. Nu har det flyttat in på gårdar och upp på trottoarerna.

En bland många källor.

Share

Varför hyllas Porosjenko i Lviv?

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nu är det klart. Näste president i Ukraina heter Volodymyr Zelenskyj. Den officiella sammanräkningen kom idag. Det ska bli spännande, men jag känner mig ännu inte helt viss med att han kommer att klara uppgiften. Hans största utmaning är att hålla ihop detta land, med ett folk med mycket starka viljor. Det, och mycket annat, tänkte jag igår, när jag stod tillsammans med 5000 personer vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv.

I hällande regn stod vi tillsammans för att uttrycka vår tacksamhet till den angående presidenten Petro Porosjenko. En talkör skanderade “djakuemo”, vilket betyder “vi tackar Er” (man niar nämligen varandra här). En uppsluppen och avspänd president skrattade glatt till svar. Faktum är att jag aldrig sett honom utstråla så mycket lugn och gemyt som han gjort sedan han besegrades i presidentvalet. Porosjenko tackade lvivianerna för att de trott på honom. Lviv var faktiskt den enda oblast där Porosjenko vann.

Men när jag stod där så märkte jag att mina tankar gled över till vad som skulle komma nu. Jag är, som kanske framgår, inte helt övertygad om att Zelenskyj kommer att klara uppgiften. Dessutom skymmer en hel avgrund med olycksaliga rykten min sikt. Det jag däremot kan se är att många här i västra Ukraina uttrycker stor oro för vad som komma skall. I denna del av landet har folk fått det avsevärt bättre. De vill inte återgå till en situation där oligarker, så som Kolomojskyj, får roffa åt sig mer av landets tillgångar. Ty det är i dagsläget faktiskt helt omöjligt att säga om Kolomojskyj kommer att få inflytande eller inte. Om de mest illasinnade ryktena är sanna tror jag att loppet faktiskt är kört för Ukraina. Om de inte är sanna kan Ukraina faktiskt gå mot en mycket ljus framtid. Men tyvärr är det så att de mer vederhäftiga bevisen talar för det förra scenariot, att Kolomojskyj ligger bakom Zelenskyjs seger och kommer att ha ett finger med i landets ekonomi. Men i Ukraina är allt möjligt. Till och med de mest kunniga experterna kan vara ute och cykla.

Men varför röstade då lvivianerna på Porosjenko? Är det så att de läst alla olika expertutlåtanden och kommit fram till hur de borde rösta genom deras anslyser? I vissa fall kan det nog vara så, men för det stora flertalet gäller nog en helt annan måttstock.

I en skogsdunge i förorten Sychiv ser jag klart och tydligt varför många röstat på Porosjenko. Här satsas det stort. Nya promenadstråk, bänkar, lekplatser, nyplanterade träd och mycket mer har totalt förändrat den här parken, som tidigare var ganska dyster och kändes lite skum. Till Sychiv går det nuförtiden spårvagnar. Helt nya spår har lagts, och trafiken är tät. Den vältrafikerade vägen genom området är nyasfalterad och bilarna glider fram. Husen har fått ny isolering, och många har fått råd att sätta in nya fönster. Till och med marknaderna är nyrenoverade. Decentraliseringen, något som skett under Porosjenkos tid vid makten, har verkligen gett Sychiv-borna ett helt nytt liv.

Jag och G går in på marknaden Sjuvar (Шувар) för att se om de har några fina färskpotatis. Här inne lyser allt nytt och vitt. Fjärran från hur jag minns att det såg ut senast jag besökte marknaden. Damen som vi väljer att handla av talar i mobilen med någon för henne välkänd. “Polen? Nej, jag vill inte åka dit imorgon”, replikerade hon in i mobilens hölje. I hennes samtal finner vi en annan orsak till varför man röstade på Porosjenko. Visumfriheten. Det är nog så att snart sagt vartenda själ i denna del av Ukraina har åkt till Polen eller något annat EU-land. För de boende i Lviv oblast har EU kommit mycket närmare, och de tackar Porosjenko för det. Många här tvivlar på att Zelenskyj kommer att arbeta lika målmedvetet som sin företrädare för att putta Ukraina närmare EU. Och kommer han ens att besöka Lviv, undrar en del.

När jag stod och lyssnade på Porosjenko vid Taras Sjevtjenko-monumentet, och såg folket runt omkring, hade jag även något annat på min näthinna. Jag såg framför mig de på sociala medier som nu kräver att alla som stödde Porosjenko ska sluta upp bakom Zelenskyj. Jag försöker att föreställa mig att något liknande uttrycktes i Sverige. (“Hörenini, moderater, nu är det dags att sluta gnälla och ställa upp bakom Löfven!” Hur jag än gör kan jag inte få fram en trovärdig bild för det händelseförloppet. Nu ligger Ukraina visserligen i krig, men ska man skrota yttrandefriheten för det? Nej, är mitt bestämda svar. De som är oroliga för framtiden ska ha möjlighet att få säga så.)

Jag har även sett en annan, mycket otäckare tendens, och den tanken kunde jag inte släppa när jag stod där och lyssnade på Porosjenko. Det jag sett är att många gett uttryck för sitt förakt för västukrainaren. Man kallar västukrainarna för nazister, och gör sig lustiga över dem. Ja, ungefär så som Zelenskyj sägs ha gjort i en rysk tv-show 2014. Så summa kardemumma, det kommer att bli en tuff match för den tillträde presidenten att försöka överbrygga de redan svåra motsättningarna. (Tanken om att det inte finns en väst-öst uppdelning i en Ukraina är enligt min mening bara nys, och bygger på en illa gjord analys.)

Jag tar spårvagnen hem från Sychiv. Den går så ofta att jag inte behöver ta den första som kommer, utan kan vänta på nästa. Vid sidan av spårvagnsspåren susar bilarna förbi på de nyasfalterade vägarna, och cyklister stretar i motvinden på de nya cykelbanorna. För bara några år sedan var denna, Lvivs folkrikaste förort, hänvisad till dåliga bussar, vägar med stora hål, och cykelvägar fanns det inte alls. På vägen in mot stan susar vi idag förbi Lvivs nya IT-center. Lviv inte bara är Europa, utan börjar faktiskt alltmer likna det som många här ser som Europa, alltså EU!

Inte undra på att man därför hyllar sin avgående president, och att man känner viss oro, och en gnutta sorg.


I Sychiv.

Share

…till vänster i bild ser vi…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På balkongen till vänster i bild står det kanske en Benjaminfikus. Jag vill i alla fall tro det, ty jag har också en fikus som får flytta ut på balkongen de där varmaste dagarna på sommaren. En spårvagn strävar långsamt i kamerans riktning och bakom syns en häst med vagn stånka fram. Mitt i gatan står en pojke, med stadig blick riktad rakt in i kamerans lins. Kanske är det bara han som tänker på fotografen. De andra som fastnat på plåten tycks inte lägga märke till fotografen, eller till pojken som står i givakt mitt i gatan.

Det är ett fotografi, som också blev ett vykort, vi tittar på. Den okända fotografen fångade pojken som står mitt i gatan, spårvagnen som strävar, alla förbipasserande och Benjaminfikusen någon gång vid första seklets början. Kanske runt 1910.

Huset till höger i bild är extra intressant. Det byggdes mellan 1892-1894, och arkitekten hette Jan Tomasz Kudelski. Bygget var ett beställningsverk av stadens kända och mäktige vodka- och likörtillverkare, Leopold Baczewski. Det är ett vackert hus (än idag), med burspråk och eleganta dekorationer. Inte överdådigt, men elegant.

Det här är en välkänd vy för mig och tillika mycket älskad av undertecknad. Jag bor inte långt ifrån bildens centrum. Varje dag passerar jag den glasade dörr som idag leder till en kosmetikabutik. Då, när den lille pojken stod mitt i gatan, rymde lokalen en av Lwóws mest omtyckta kaféer, Kawiarnia Maksym. På någon av våningarna i huset fann man även redaktionen för tidskriften Wschód (Öst). Huset rymde även andra verksamheter. Till exempel hade två amerikansklinjer sina kontor och biljettförsäljning här, Cunard Line och White Star Line. Många av Galiziens amerikaresenärer (och de var många) gick alltså till detta hus för att köpa biljetter till sin framtid långt borta från Galizien.

Zygmunt Gorgolewski (1845–1903) bodde även här fram till sin död. Ja, du vet väl inte vem den gode Zygmunt Gorgolewski var, men varje lvivian känner till honom. Det var nämligen han som ritade Lvivs operahus. Byggfirma var Jan Levynskyj, som jag skrivit om tidigare. Anekdoten om Zygmunt Gorgolewski förtäljer att han blev djupt deprimerad av alla problem som det innebar att bygga operahuset, och att han ska ha begått självmord. Andra anekdoter säger att han dog av brustet hjärta, då hans arbete kritiserades. Ett öde som även ska ha drabbat Jan Levynskyj några år senare, då även han lär ha dött av brustet hjärta när han såg sin byggfirma gå omkull. Vad som är sant vet ju rimligen inte, och kanske var det floden Poltava som hämnades. Den blev ju nergrävd när operan byggdes.

Det är, som jag ponerade ovan, varmt den där dagen som fotografen beslutade sig för att avbilda mitt välkända gatuhörn. (Nå, nu kände hen ju inte till att det mer än hundra år senare skulle bli min hemvist, men det är ändå faktiskt mitt, så som det är alla andras som trivs i denna pulserande och kanske även stökiga del av Lviv.) Damerna har parasoller för att skydda sina ansikten (det är faktiskt inte så mycket annat som blottas) från att nås av de starka solstrålarna. Två herrar står och språkar till höger om pojken. Kanske har de precis kommit ut från Kawiarnia Maksym. Kanske är de inte riktigt överens om något de talade om där inne, eller så bestämmer de bara en ny tid för uppfriskande samtal med tillhörande drycker.

Balkongen där Benjaminfikusen står på bilden finns inte längre idag. Och inte heller huset som är rakt framför min port. Idag står där ett hus från mellankrigstiden. Och det är inte så underligt, ty precis vid min port gick gränsen mellan de ukrainska och de polska styrkorna under det polsk-ukrainska kriget 1918.

Men ingenting av det vet pojken som står mitt i gatan. Med sin blick vänd mot oss. Han tittar rakt över alla krig, genom alla årstider, år och decennier, ja, faktiskt rakt över 100 år, rakt in i våra ögon.

Share

Emedan rösterna ännu räknas…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Rösterna är inte sammanräknade ännu, men det står redan klart att Volodymyr Zelenskyj kommer att bli Ukrainas nästa president. Han blir därför den första presidenten med judisk börd (även om det är något han inte själv påtalar, samt att han inte är aktiv i någon judisk församling). Och han blir även den yngsta hittills. Båda dessa saker är mycket glädjande. Zelenskyj ska enligt vallokalsundersökningen ha fått 73%, och Porosjenko 25%. Men siffrorna kan ju ändra sig något när det slutgiltiga resultatet kommer.

Det som slår mig en sådan här kväll är att jag tydligen lever i någon slags ukrainsk filterbubbla. Inga av mina vänner eller kollegor tycks ha röstat på honom. (Jag tror dock att några studenter gjort så, men de är som så många andra unga tysta på sociala medier, och i klassrummet pumpar jag aldrig studenter på vad de tänker rösta på.)

Så vad är det då jag ser i mitt flöde en sådan här kväll? Taggen #немійпрезидент (inte min president) är en viral. Några skriver att de redan börjat kampen om makten i parlamentet, Verchovna rada. Det är parlamentsval i höst. Zelenskyj ska inte få en betryggande majoritet där, skriver de. Andra uttrycket sin sorg över att förlorat en president som de menar att de kunde vara stolta över, och några av dem använder taggen #дякуюпетропорошенко (Tack, Petro Porosjenko). Det är många som skriver att de är stolta över att tillhöra de 25% som röstade på Porosjenko. Emedan andra skriver att de vill bo i ett land med bara de 25% som röstade på Porosjenko. Förhållandevis många påminner om vad man sa om den hatade presidenten Janukovitj, när han vann valet 2010. Då (som nu) sa man att allt nog skulle bli bra och att han troligen inte var så farlig ändå. Det skulle visa sig att Janukovitj inte hade några problem med att mörda demonstranter på Majdan 2014, och inte la två strån i kors för att försöka dölja sina avsikter. Han blev (och kommer förhoppningsvis att förbli) den värsta presidenten Ukraina haft. Dessa, som skriver och påminner om Janukovitj, påpekar att denne också sa sig vara för ett närmare samarbete med EU och NATO. Många skriver att de, trots att Zelenskyj vann, är mycket glada och stolta över att Ukraina haft ett öppet och demokratiskt val. Några lvivianer skriver att till och med himmeln gråter i Lviv, eftersom det regnade när resultatet kom. Kanske är det deras kämparglöd som fått himmeln att tänka ett extra varv, ty nu regnar det i alla fall inte.

Och vad tänker då jag? Jo, jag tänker ungefär så här. Zelenskyj har lovat väldigt mycket, och om han lyckas med allt han lovat blir Ukraina ett fantastiskt land. Om han misslyckas lär han bli lika hatad som Porosjenko var de sista månaderna före valet. Mycket kan dessutom hända till parlamentetsvalet i höst. Om han inte lyckas få en majoritet med sitt parti, lär han få det mycket svårt i parlamentet. Dessutom ska han (om jag är riktigt underrättad) sväras in först i början av juni, och eftersom detta är Ukraina kan han både ha blivit än mer populär, eller än mer avskydd tills dess. Allt kan faktiskt hända.

Många internationella journalister menar att Ukraina inte är ett splittrat land längre. Att Zelenskyj har enat landet. Det får de ju gärna tro, men från min horisont, som återfinns bland Ukrainas intellektuella, akademiker, konstnärer, aktivister, musiker, feminister och homosexuella ser jag en avgrund öppna sig. Ukraina är kanske inte längre lika delat mellan öst och väst. Men ukrainare med olika utbildning och bakgrund tycks ha vitt skilda tankar om hur landet bäst ska ledas. Så en ny splittring har uppstått. Och vid närmare eftertanke är skillnaden mellan Ukraina och Sverige inte så stor. Exakt den här uppdelningen ser jag faktiskt i Sverige och andra EU-länder. Och på det viset kan man ju säga att Ukraina har blivit lite än lite mer europeiskt i och med detta val.

Nu vill du kanske höra något om hur jag tror det kommer att bli de närmaste fem åren, med Zelenskyj vid rodret. Men jag är ledsen över att göra dig besviken. Jag är endast en bloggare som bjuder helt gratis på mina skriverier. Analyserna får du försöka hitta hos de journalister som faktiskt får betalt för det de skriver. Den dag jag lyckas få betalt för mina skriverier lovar jag att vara lite mer mångordig. Och då lär jag också redogöra för min egen analys över hur Zelenskyj kunde vinna valet. Jag kan ju säga att jag hitintills inte läst en enda artikel, i vare sig svensk eller utländsk media, som ens lyckas komma i närheten av en riktig analys.


Ett kasserat inslagspapper till en kartong Roshen-choklad. Roshen ägs av avgående presidenten Petro Porosjenko.

Share

Främmande fåglars matvanor

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Från köket skramlar det lite hemtamt. Kokerskan och restaurangens ägare småprata lite mellan varven de gör sallad, och den eftertraktade huvudrätt vi är här för att inmundiga.

Vi befinner oss ett stenkast från Lvivs gamla innerstad, men det känns som om vi befinner oss i en annan världsdel. Och på sitt sätt är det kanske så. Ty här, vid Lvivs medicinska universitet, är det allt lite annat än på andra ställen i stan. På medicinska universitet studerat det nämligen många studenter från arabiska halvön, Mellanöstern samt östra Afrika.

Det här sätter sin prägel på gatubilden. Uppfattning om mode och frisyrer gör att stadsdelen delvis sprackar av färger och inspirerande håruppsättningar. Till det måste vi lägga alla språk som ljuder ljuvligt uppfriskande, annan slags musik som strömmar ut från fönstren i huslängorna och… kanske det viktigaste… M A T och i synnerhet falafel! Och det är alltså därför som jag gärna tar mig till denna stadsdel.

Jag sitter alltså på den restaurang, eller kanske snarare hak, som tillreder de godaste falafel i hela Lviv, ja, kanske till och med de godaste i hela Europa. Den skyldige till dessa goda falafel är restaurangägaren. Jag vet inte var exakt han är född, men han är en lika främmande fågel i Lviv som jag faktiskt fortfarande är. Det är nog därför som vi tycker om varandra. Det finns nämligen något av en oskriven allians mellan oss. Som om vi förstår varandra bara genom att vi båda tillhör den lilla grupp av nytillkomna i Lviv.

Tillsammans med restaurangägaren stökar alltså kokerskan och även restaurangägarens fru i köket. Den senare är också någon som gör att jag gärna återvänder hit. Hon är väldigt ukrainsk, men ändå lite sär. Hon tycks varken vilja söka upp manikyrister eller hårfrisörskor, vilket ger att hon har en så uppriktig och vederhäftig uppsyn att jag gillar henne bara för det.

Se där! Ränderna går aldrig ur. Jag är helt enkelt mycket mer präglad av min uppväxt än jag ofta vill tro. Nagellack är något som inte används i min familj. Eller mina familjer, kanske jag ska säga. Då mina föräldrar är skilda, har jag liksom en känsla av att jag har två grenar att växa från. På den ena grenen, min mors, finner vi nästan inget nagellack överhuvudtaget. Kanske finns det någon avfälling i familjen som stundtals hållit på med att dutta färg på naglarna, men det har verkligen inte varit någon överkonsumtion. På den andra grenen, som tillhör min far, hittar vi faktiskt lite mer nagellack. Min farmor målade gärna naglarna. Jag vill minnas att det var rosa nagellack, men mitt minne kan givetvis fallera. Det var i alla fall väldigt diskret hennes nagellack, nästan lite anonymt. Så egentligen tänkte jag aldrig på att hon verkligen målade naglarna förrän jag långt senare började fundera på varför jag aldrig riktigt uppskattat nagellack. Äsch, jag undrar om inte det här egentligen är en mycket lång parantes. Det jag ville säga var att ränderna inte tycks gå ur mig, och särskilt inte när det kommer till nagellack, tydligen. Så summa kardemumma, jag gillar alltså restaurangägarens fru eftersom hon känns väldigt vanlig, efter vad jag verkar anse vara vanligt.

Det här brukar jag faktiskt fundera lite över när jag sitter där och väntar på mina falafel, men egentligen tänker jag inte så mycket på just nagellack, det pågår bara som ett lite envetet mummel i mitt huvud. Jag funderar nog snarare över varför jag tilltalas så av detta ganska modesta hak. Men när mina falafel stiger över tröskeln från köket är nagellacket och annat onödigt funderande som bortblåst.

Då brukar mina tankar istället övergå till att gaffla om var i menyn man hittar dessa underbart utsökta falafel. De står under rubriken “frukost”. Vem vill äta falafel till frukost, fnyser jag. Men faktum är att det inte tycks vara särskilt många andra runt omkring mig som äter falafel till lunch. De vet kanske bättre när man ska tilltala en falafel, då de flesta andra besökarna är studenter från Mellanöstern. Det tog mig bara några minuter på Google för att verkligen få reda på att man faktiskt gärna äter falafel till frukost i Mellanöstern. Så ränderna går inte heller ur restaurangägaren. Han tycker att falafel passar bäst till just morgonmat, även om jag skulle tro att många ukrainare skulle tycka att det vore underlig kasje (gröt).

Och det samma gäller mig, tänker jag senare på kvällen när jag står hemma i köket för att tillreda vår traditionsenliga långfredagsmiddag – smörgåstårta. Fast den traditionen uppstod faktiskt först här i Lviv. Plötsligt blev det oerhört viktigt att tillaga smörgåstårta. Jag har, så vitt jag kan minnas, aldrig gjort smörgåstårta i Sverige. Och jag tyckte inte ens att smörgåstårta var gott när jag bodde i Sverige. Den påminde mig mest om långdragna och tråkiga sammankomster, gärna med utgångspunkt från död eller födelsedag. Dagen efter mådde man för övrigt lite illa, med en fet majonnäsklump i magen. Min och Gs egna smörgåstårta har många likheter med de svenska dito, men minus mängder av majonnäs. Vi använder istället desto mer smetana. Överhuvudtaget är den nog ganska hälsosam, och endast en avlägsen släkting till de svenska begravingssmörgåstårtorna.

Men när den står där på bordet, bland de ukrainska handmålade äggen, pysanka, så är den en liten påminnelse om att ränderna aldrig riktigt går ur, och att en del ränder faktiskt blir tydligare när man förflyttat sig från smörgåstårtans hemland Sverige. Så som jag tror att det också är med restaurangägaren. Innan han flyttade till Lviv funderade han kanske inte så mycket på falafel, och kanske gav han dem inte med sådan omsorg som han ger dem här. Ty som främmande fågel lär man sig att uppskatta det man faktiskt har, och matlagning är något som följer med varthän man än far eller flyttar. Och i mitt fall är det tydligen smörgåstårta. Fast det skulle aldrig falla mig in att äta den till frukost.


Vår smörgåstårta och pysanki.

Share

I sakta mak med Polenpodden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är skönt att vara ute och promenera i sakta mak här i Lviv”, sa Ted Bergdahl förra veckan när han var på en kort visit i vår vackra galiziska pärla. Vi hade precis suttit på mitt favorithak, kafé och bar Nadija, som oftast är garanterat fri från turister, och pratat om presidentvalet i Ukraina. Pratat och pratat, förresten. Ted Bergdahl intervjuade mig för sin podds räkning. Polenpodden, som jag skrivit om tidigare. (Här kan ni höra vårt samtal.)

Nu hade vi alltså lämnat Nadijas turistfria zon, och lät våra fötter nöta kullerstenarna och trottoarerna på jakt efter polska spår.

“Sakta mak”, fnös jag för mitt inre. “Det är ju så här fort man ska gå om man ska hinna se och upptäcka alla guldkorn”, tjafsade jag vidare med mig själv. Men så slog det mig, det som jag aldrig hade trott skulle hända just mig, att jag nuförtiden går som en där sömnig och seg lvivivan. Ja, ni ska tro att jag har kämpat för att inte slänga ur mig svavelosande förbannelser över alla lvivianer som tycks vara ute och söndagsflanera oavsett dag.

Men ungefär då som Ted sa det där, insåg jag att det var väldigt länge sedan jag faktiskt retade mig på att någon gick för långsamt. På senare tid förhåller det sig ungefär tvärtom. När någon går i lviviansk takt, faller jag lydigt in bakom dem, men när det kommer någon stressig streber som flåsar mig i nacken och nafsar mig i hälarna, får jag hålla min tunga helt platt mot gommen för att inte råka säga något mindre trevligt.

Jag har för övrigt vid sådana tillfällen utvecklat en helt unik åtgärd för att få stopp på streberns nafsande och flåsande. Jag stannar tvärt, som om jag plötsligt kom på något mycket viktigt, och strebern faller ut ur sitt spår, måste gira för att undvika kollision, och förhoppningsvis har jag förstört dennes takt fullkomligt, så att strebern resten av dagen ofrivilligt kommer att kastas in i den sakta mak lejonstaden faktiskt förtjänar. Som väl är finns det inte särskilt många strebrar i Lviv.

Nå, jag kom alltså på, när Ted sa det där, att jag nu alltså går som en riktig lvivian. Alltså inte längre som en svensk på besök i Lviv. Ty vi svenskar går fasligt fort. Det förefaller mig som om svenskens promenerande har något med motion att göra. Man ska räkna steg, kilometer och kalorier.

I Lviv finns det säkert även sådana som räknar kalorier och steg, det finns ju galningar överallt, eller hur? Men jag tror ändå att majoriteten i vår lejonstad inte har samma förhållningssätt till själva traskandet. Enär om det vore fler som anammat en kaloriräknande promenadstil, hade stadens tempo sett helt annorlunda ut. Snabba promenader är nämligen egentligen bara koncentrerade till vissa platser, tidpunkter och situationer, och de är ganska lätta att undfly om man vet var och när de förekommer.

Promenerandet har en stolt tradition här. När jag frågar mina studenter vad de gjort i helgen svarar de ofta “promenerat med mina vänner”, och när jag pressat dem på lite mer information har det alltid framkommit att de faktiskt bara har promenerat runt omkring i staden. Och det upplever man också om man ser sig runt omkring. Man går två och två, eller flera, och pratar, skrattar, gestikulerar ivrig. Det sociala livet sker ofta till fots. Det finns ingen åldersgräns för promenerandet. Unga som gamla beter sig på samma sätt. Det spelar inte heller någon större roll vilken dag i veckan det är. Långsamt lunkande sida vid sida för man varandra genom staden.

När jag tänkte allt detta gick jag alltså, tillsammans med Ted Bergdahl och G, i en helt rimlig takt. Precis som alla andra här. Rimlig fort (eller långsamt om man vill så) för att kunna hitta det vi sökte, polska spår. Rimlig för att vi på så vis fick luft att prata utan att tappa andan av andfåddhet. Vi gick alltså precis som man ska göra i Lviv. Men visst händer det att vi ibland måste ta ett snabbt språng, men det görs i princip bara av nöd och under absolut tvång. Kanske har vi blivit lite som stadens namn, lejon. De rör sig också oftast långsamt (eller mindre fort om man så vill), utom vid enstaka tillfällen, men de tillfällena varar inte särskilt länge, och snart sträcker vi ut oss som lejonen gör, och landar i vår hemtama lunk (som alltså ibland beskrivs som sakta mak).

Och se där, då hittar man ju också de där guldkornen, de som aldrig syns för dem som stretar så som en streber.

Kunz Lwów - one of my favourite manholes

walk away. looking out the wall

Lwów in Lviv

Share

Där vänligheten har segrat

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

När jag pluggade i Moskva var ett av mina största problem att jag inte på ett tillfredsställande vis kunde uttala namnet på den förort där jag slagit ner mina bopålar. Krylatskoje hette, och forfarande heter, den. Jag antog då att oviljan att acceptera min skandinaviska accent berodde på att platsen hade så anrik historia, och att de som hörde mig misshandla tilltalet på platsen drabbades av en ofrivillig hörselskada, och således inte kunde förstå vad jag försökte säga. Det var egentligen långt senare jag förstod att moskoviterna helt enkelt inte ville förstå vad jag sa, trots att det jag vågade säga egentligen inte innehöll en avsevärd mängd konstigheter.

Den slutsatsen drog jag när jag började se ett mönster. Jag kunde säga exakt samma sak till två olika personer, med exakt samma uttal, men ungefär varannan gång ville man inte samarbeta, och förpassade mig till de oförståddas helvete. Det är en plats där man med lätthet kan tyna bort, om man inte är envis och helt enkelt dumdristigt stolt, ja, ungefär så som jag är när jag sätter den sidan till.

Jag minns tydligt ett tillfälle då en dam i kassan där man köper polletter till tunnelbanan, gjorde allt för att jag inte skulle lyckas med att köpa polletter till tunnelbanan. Det var fullkomligt parodiskt, faktiskt. Hela sammandragningen slutade givetvis med min seger, då jag blockerade öppningen till hennes lucka, och således inte tillät någon annan köpa polletter. Till slut gav hon med sig, men slängde efter mig ett av de där ryska okvädningsorden som har med stinkande djur att göra.

Då, när jag pluggade i Moskva, brukade jag ägna varje ledig stund till att fundera över detta fenomen. Hela tilltaget var, enligt denna teori, ett sätt att hålla ordning, eller rättare sagt, förlama varje försök till självständigt tänkande. All tid skulle gå till att crawla genom en motig och grå vardag. En vardag där inga stekta sparvar flög rakt in i invånarnas munnar. Alla skulle vara fullt sysselsatta med att försöka ta sig genom vardagen. Och de som kom utifrån skulle ha det extra svårt. De skulle inte tro att de var önskade, efterlängtade eller behövda. Ingen mannamån, lika för alla, fast helst lite extra besvärligt för dem som inte hörde till.

Min tolkning var att beteendet härrörde från Sovjetunionen. Och kanske var min uppenbarelse även extra irriterande, eftersom jag är enveten och ganska självständig kvinna.

Jag mötte fenomenet inte bara i Moskva, utan även på andra orter. Det tycktes finnas en motvilja till kompromiss och samarbetsvilja var jag än tog mig. Skeendet upprepade sig i affärer, vilket ofta resulterade i att jag gick ut tomhänt. Eller på restauranger, vilket fick som effekt att jag lämnade stället i vredesmod.

Det enda positiva jag kunde se med detta var att jag istället letade upp subkulturer, där jag visserligen inte möttes av översvallande värme, men där jag ändå kunde känna mig hemma och förhoppningsvis accepterad.

Jag tänkte ofta då, att jag ändå var glad att jag inte kom från Kaukasien eller Centralasien, då de hade det så mycket värre. De blev inte bara motarbetade, utan möttes även av en vidrig misstänksamhet som luktade riktigt illa av rasism.

När jag första gången kom till Ukraina var jag som vanligt bepansrad med massor av stidsvilja, ty jag antog att lika otjänstvilliga kvarlevor från sovjettiden även fanns i Ukraina. Det var strax efter orange revolutionen, och jag utgick från att det allt skulle vara lika tungrodd som i Ryssland.

Jag antar att jag under mina första dagar hade en sammanbiten uppsyn, bestämd om att försöka överleva alla attacker av samarbetsovilja jag förväntade mig att möta.

Det känns nästan som igår, den där dagen jag stod i en liten affär och skulle försöka köpa ett bröd. Damen bakom disken misslyckades med att förstå vilket bröd jag egentligen ville ha. Uppgivet tittade hon på mig, innan hon ropade rakt ut i lokalen: “хто може говорити по-англійськи?” – “Vem kan engelska?” Och vips dök det upp en yngling med ryggsäck som tyckte att det var extremt roligt och hedrande att få hjälpa mig och damen. Många glada skratt och tillrop utbyttes mellan oss.

Lätt omtumlad svängde jag ut genom dörren och stod i Kyjivs gatuvimmel. Något liknande hade jag aldrig varit med om tidigare på mina resor till Ryssland.

Under de där veckorna, mitt första besök i Ukraina, var jag otal gånger med om liknande händelser. Det kunde hända när jag stod och tydligen såg vilsen ut i ett gathörn, någon sprang fram och frågade mig om jag behövde hjälp. Om jag inte omedelbart lyckades visa att jag förstod, ropade man genast efter någon annan förbipasserande och frågade om denne kunde engelska. Det hela var givetvis mycket angenämt, men blev ibland lite förvirrande för mina riddare när jag tillkännagav att jag inte alls letade efter någonting utan bara stod på platsen för att jag tyckte (och fortfarande tycker) om att bara stå på en plats och riktigt känna att jag var/är där just då/nu i det ögonblicket. Men det spelade ingen roll för mina hjälpare, de hittade helt enkelt på någonting jag borde se när jag ändå var där på platsen. Samma tjänstvillighet mötte mig på restauranger, när jag köpte polletter till tunnelbanan, och så vidare, och så vidare.

Nu när jag bor i Lviv glömmer jag faktiskt ibland bort hur underbar den där ukrainska tjänstvilligheten är. Som idag till exempel, när jag och G bytte bord på uteserveringen till restaurangen där vi satt, eftersom bordet vippade lite olycksbådande. En kvinna vid bordet intill blängde lite ilsket. Av någon anledning glömde jag att var i Ukraina, och trodde hon blev irriterad över att vi kom för nära. Efter en stund reste sig kvinnan upp, gick fram till det bord vi lämnat och vickade på bordsskivan. Hon ropade till sig kyparna och förkunnade att bordet skulle bytas ut. Det är ju obekvämt, för att inte säga farligt, för våra kunder, sa hon tillräckligt högt för att jag skulle höra och förstå.

Det är uppenbart att de där månaderna i Moskva och Ryssland satte djupa spår i mig. De poppar upp utan att jag egentligen vill. De bara är där helt plötsligt. Ilsket hackande med sina blanka näbbar på mitt välbefinnande. De dyker upp här, eftersom Ukraina faktiskt tillhörde Sovjetunionen, men de kan också dyka upp på andra ställen. Som i Sverige till exempel. Eller Polen. Och det är sorgligt att de färgar mitt sätt att tolka vad jag ser omkring mig. Den där känslan av maktlöshet har tydligen ristat in djupare ärr i mig än all vänlighet jag mött.

Jag frågar mig ibland om de där gapande damerna i Ryssland inte har vunnit. Men så påminns jag om den där damen som förtvivlat letade efter rätt bröd till mig i Kyjiv när jag besökte Ukraina första gången, och inser att jag faktiskt nästan kan se hennes ansikte framför mig. Trots att det gått så många år. Då vet jag att vänligheten ändå vunnit, ty de gastande damerna i Ryssland är ändå bara gapande grå klumpar i mitt minne.

the swans and ordinary ppl
Ukrainare med svanar i Stryskij park.

Share

%d bloggers like this: