viewpoint-east.org

Pogromen i Proskurov 15 februari 1919

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 15 februari 1919 red en trupp soldater in staden Proskurov. Soldaterna tillhörde ukrainska folkets armé, och leddes av Ivan Samosenko. Under några timmar mördade man kvinnor, barn, gamla, yngre och äldre män. Någonstans mellan 1300-1700 personer mördades. Och gemensamt för dem alla var att de var judar.

Pogrom kallas det för, när en massaker görs mot judar. Ordet kommer från ryskan, och betyder att “tygla någon”, “utsätta för våld”. Och våld var det invånarna i Proskurov utsattes för.

Man har i efterhand sökt vem som bär skulden för detta brott, och en del ägnar hela sin vakna tid åt försöka lägga skulden på Symon Petljura. Andra ägnar hela sin vakna tid åt att försöka rentvå honom. (Själv är jag för okunnig i frågan för att uttala mig om hur det förhåller sig.) Petljura var en nationalistisk journalist, författare, politiker och publicist, som vid tidpunkten för pogromen i Proskurov var krigsminister i den ukrainska folkrepubliken. Detta första försök att bilda en egen ukrainsk nation var kort, 1918-1921, och färgades av ett blodigt krig mellan Sovjetryssland, Polen och den ukrainska folkrepubliken. Nationen hade aldrig någon chans att bli en trygg plats för sina invånare. Trots att Petljura faktiskt var noga med att även belysa att judarna behövde skydd. I den kortlivade folkrepubliken hade faktiskt judarna en folkrättslig position. Men det hjälpte inte. Ty det fanns de med förryckta idéer om judarna. En av dem var alltså Ivan Samosenko, som faktiskt senare avrättades för sina brott och mord på judar.

Idag är det alltså 100 år sedan hans trupp äntrade staden Proskurov och skanderade “Död åt judarna, och rädda Ukraina”. När det blev känt vad som skett beordrade Petljura att Samosenko skulle arresteras.

Det är många som försökt att skildra lidandet som judarna utsattes för under pogromen i Proskurov, men mitt val föll på Issachar Ber Ryback. Ryback föddes i staden Kropyvnytskyj, som då kallades för Jelizavetgrad, år 1897. Han visade tidigt ett intresse för konst, och var särskilt intresserad av att skildra judarnas liv. Han skildrade livet i shetls, de judiska städer som fanns i östra Europa fram till Förintelsen. Hans stil var expressionistisk, och man jämför honom ofta med hans mycket mer kända kollega Marc Chagall. 1917 begav han sig till Moskva, där han deltog i utställningar med konstnärer inom avantgardismen.

Ryback försökte verka i Sovjetunionen, men som judisk konstnär, med judisk tematik blev det allt svårare för honom att vara kvar. 1926 emigrerade han slutligen till Paris, där han 1928 hade en uppmärksammad separatutställning.

Rybacks far mördades i en pogrom. Det här måste ha satt djupa spår. Ångesten och maktlösheten måste alltid ha jagat honom. Jag tycker att det tydligt syns i målningen nedan. I förgrunden ser vi hur två män, den ena troligen rabbin, rusar fram i panik. I sina famnar bär de helgedomar från synagogan. Jag tror att rabbinen håller torarullen i sin famn. Insvept i tyg. Bortom de två männen som rusar fram ser vi en stor grupp människor, med skrämda ansiktsuttryck. Målningen heter Pogrom 1919. Kanske föreställer den pogromen i Proskurov.


Issachar Ber Ryback. “Pogrom 1919”.

Share

Zuzannas liv före förintelsen

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett olycksbådande ljud fyller rummet. Ljudet har en spiralformad karaktär, som söker sig mot en oändlighet med bottenlös smärta och sorg. Det är svårt att tänka förbi det. Ljudet upptar hela lokalen och det är påträngande och påfallande. Ljudalstraren är en videoloop på utställningen Zuzanna Ginczanka. True Life Is Only About Happiness på Center for Urban History of East Central Europe i Lviv.

Bilderna i videokonstverket är egentligen mindre intressant, ty det är ljudet som är dess bärare av en förestående katastrof. Och katastrofen är förintelsen.

Utställningen handlar således om Zuzanna Ginczanka, Zuza som hon kallades av sina vänner. Denna poet som tycks tagit för vana att följa mig i alla de judiska spår jag följer här. Trots att jag inte själv söker henne, verkar det som om hon trivs i mitt sällskap. Jag har sedan en tid upphört att värja mig. Hon tillåts helt enkelt att ta över.

Det är en vacker utställning, i all sin enkelhet. Man har valt att ställa upp smala bord som skildrar varje del av hennes vuxna liv. Genom bilder, handskrivna dikter, hennes tryckta diktsamlingar, tidningar hon arbetade på, ögonvittnesskildringar, och vänners minnen får man följa Zuzanna Ginczanka.

Det är tiden i Lwów (Lviv) som borde intressera mig. Det var här som hon angavs till Gestapo av sin granne, och det var då hon kanske skrev sin bäst ihågkomna dikt, Non omnis moriar (Icke helt och hållet ska jag dö). Men ändå är det tiden i Równe (Rivne) som tilldrar sig min största uppmärksamhet.

I Równe bodde hon med sin mormor som var apotekare. I deras hem ska det ha legat en tung doft av örter. I synnerhet i Zuzannas rum, som låg rakt ovanför apoteket. Apoteket hade inga priser, de sattes efter åtgång och tillgång. Där jobbade även en assistent som särskilt tyckte om att offentliggöra kundernas önskemål av mer intim karaktär. “Whenever a customer came and asked for condoms, for instance, the assistant would shout: ‘Condoms big size!’ Zuza’s granny quoted a price: 4.50!”, läser jag att vännen Lusia Stauber minns. Lusia var en nära vän till Zuzanna, och det finns en svensk koppling. Lusia Stauber var nämligen Dagens nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarskis mormor, och det var bland annat med Lusias hjälp som några av Zuzannas handskrivna, och ännu inte publicerade verk, skonades ödet är förintas.

På bilderna från Równe ser jag en solbränd och lycklig Zuzanna Ginczanka, tillsammans med vänner, och ofta med hennes följeslagerska Blumka Fradis. På bilderna råder lycka och liv. Titeln för utställningen lever just i de där lyckliga ögonblicken fångade på bilderna från hennes tid i Równe.

Bland bilderna från Równe finns också en bild från en antisemitisk demonstration 1937. En väldig folkmassa fyller huvudgatan i den polska staden. I Polen under den tiden fanns det flera antisemitiska tendenser, något som Zuzanna Ginczanka måste ha uppmärksammat. Det finns ingenting som tyder på, bland de efterlämnade vittnesmålen, att hon skulle ha underskattat antisemitismens kraft. Men ändock stannade hon kvar, kanske du tänker. Hon stannade troligtvis beroende på sin åldrande mormor och att hon hade ett Nansenpass som begränsade hennes möjligheter att fly. Och som assimilerad jude uppfattade hon möjligen antisemitismen i Polen som något mindre oroväckande för hennes bekommande. Vad som senare skulle komma, Nazitysklands ockupation av Polen och förintelsen av praktiskt taget alla judar i området, känns ändå avlägset i 1930-talets Równe.

Bland bilderna från Równe finns nybyggda hus i polsk funktionalism. Det känns vågat. Modernt. Och Zuzanna Ginczanka i sin baddräkt med vänner och glada skratt. I förhållande till de antisemitiska strömningar som samtidigt pågick i Europa står de som ett vibrerande utropstecken. Att föreställa sig att hon snart ska gå mot en fasansfull död är svårt. Och ohyggligt smärtsamt.

Utställningen lyckas därför att ge inblick i den tidens motsägelser. Å ena sidan, de strömningar som skulle förinta och krossa det Europa som man kände då, och å andra sidan kvinnornas första trevande steg mot större frihet. De går inte ihop de där två bilderna, därför blir utställningen så sann. Verklig och skrämmande. Förintelsen känns nämligen aldrig långt borta när man, som jag, bor i Lviv.


Zuzanna med sin vän Blumka Fradis.


Non omnis moriar som handskrift.

Share

Bruno Schulz och hans tid

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Bruno Schulz. Ett namn som påtagligt ofta kombineras med lyriska ögonpar. Och förhoppningsvis ofta är dessa ögonpar tillika svenska. Det har alltid förundrat mig, den där förtjusning i Bruno Schulz som vandrat hela vägen upp till vårt avlånga land. Varför är det så, har jag undrat, och ibland frågat. Men trots min uppriktiga vilja att förstå, har jag inte funnit någon liten krake som lyckats förklara varför. Svaret att “han är fantastisk” biter inte på mig. Jag tillhör nämligen den, troligen, glesa skara som inte känner någonting för denne herre.

Nej, jag har sannerligen inte förstått den påstådda storheten med Schulz. Ingen kan beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har läst hans böcker. Jag har gått på flera konstutställningar med hans kludderier. Jag har läst om honom. Men hur mycket han än åbäkar sig för mig har han inte lyckats förföra mig. Jag tycker mest att det bara luktar lite instängt. Ungefär så där som killarnas omklädningsrum som jag och mina olyckssystrar på högstadiet passade efter att vi plågats i gymnastiksalens tortyrkammare. Det var något annat som pågick där inne. Inte det som vi tjejer sysslade med. Det var väsensskilt. Ja, så kan mitt förhållande till Bruno Schulz lättast beskrivas.

Han har inte ens lyckats få mig lyrisk, trots att han har för ovana att dyka upp närhelst jag läser om andra, för mig mer intressanta, konstnärer och författare. Han brevväxlade antagligen med alla som var intressanta under hans tid. Kanske en förklaring till varför minnet av honom så envetet bitit sig fast. (Han måste haft en svårartad skrivklåda. Det är väl ungefär det enda som förenar oss.)

Däremot tilltalas jag enormt av hans tid. Det var en tid som befolkades av mycket sympatiska uttryck. Här finner vi Leopold Levitskij, Erno Erb, Debora Vogel, Olena Kultjytska, Henryk Streng, Ludwik Lille, Ludwik Fleck, Martin Buber, Joseph Roth och så vidare, och så vidare…

Det var därför som jag med stor förtjusning idag steg in över tröskeln på Lvivs tavelgalleri för att titta på utställningen “Bruno Schulz och hans tid”. (Alla ovan nämnda finns givetvis inte representerade på utställningen, ty några av dem är inte konstnärer utan poeter, författare, filosofer. Men bland verken finner jag till min glädje några av mina favoriter från tiden.)

Det är en tät utställning. Det finns knappt tillräckligt med luft mellan de olika konstnärernas verk. Ibland talar de till varandra. Ibland talar de i munnen på varandra. Men ganska ofta maler de på i sin egen monolog, helt ointresserad av att utbyta tankar med verken runt omkring. Men det är precis som det ska vara! Det var en tid av myllrande kreativitet. Polyfon och spretig. Egensinnig och fullkomligt unik.

Lvivs tavelgalleri lyckas att återge den känslan, just genom hur man valt att hänga verken. Här finns verk som talar på tvättäkta avantgardism, sida vid sida med de som talar romantik eller jugend. Vissa präglas av internationella influenser. Andra har ett mer lokalt uttryck. Det är uppfriskande. Omruskande. Och omvälvande. Precis som tiden var under mellankrigstiden.

I denna polyfona kackafoni finns även verk av Bruno Schulz. Jag gör ytterligare en ansträngning att fascineras av honom, men landar åter i samma utslitna ointresse. Men det är för mig uppenbart att han var barn av sin tid. Dock inte vassare än de andra. Tyvärr snarare tvärtom om.

Tre nyanlända besökare på utställningen kommer in i salen. Med omistlig entusiasm samlas de runt en av Schulz teckningar. De är begeistrade. Ja, så är det. Även ukrainarna har tagit Bruno Schulz till sitt hjärta. Och de älskar honom som sin egen. En kärlek som de delar med polackerna.

När jag står där och smygkikar på dessa tre, tänker jag att jag kanske ändå är lite orättvis mot Bruno Schulz. Genom honom lever minnet vidare om det multietniska Galizien. Även om jag inte tilltalas av hans uttryck, så tilltalas jag av att just en person som Bruno Schulz har lyckats inta en så specifik position i vårt återskapande sv centraleuropeisk mellankrigstid. En sekulariserad jude som skrev enkom på polska. Genom att bevara minnet av hans karaktär, bevarar vi även minnet av hur Centraleuropa såg ut före andra världskriget.

Och därmed lyfter jag på min imaginära plommonstop, böjer lätt på huvudet för Bruno Schulz. Vi behöver inte dra jämt, du och jag. Men betydelsen av minnet av dig ska inte underskattas.

Utställningen på Lvivs tavelgalleri pågår till första augusti.


Leopold Levitskij. Gata. (1930)


Fem verk av Ludwik Lille. (Dock inte den mittersta i övre raden.)

Share

En musikalisk promenad

Category: by sophie engström, music, photo by prallin & sonia, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi är en skara förväntningsfulla människor som har samlats utanför Musikaliska akademin i Lviv. Klockan är strax efter nio på kvällen, och vi vet att det är försenat. Det vi väntar på. Men det hindrar inte vår entusiasm och munterhet.

Plötsligt syns kompositören och arrangören Ostap Manuljaks vänliga ansikte i entrédörren till akademin.

– Ursäkta förseningen, ropar han med glad stämma. Men vi råkade ut för lite tekniska problem.

Vi skattar alla, för vi förstår ju att även ett litet tekniskt problem skulle kunna sabotera kvällens konsert. Vi ska enligt rykten få ta del av ett ukrainsk-polsk samarbete som resulterat i en ljudpromenad genom akademins korridorer. Det är ju alltid svårt att föreställa sig en konsert innan man hört den, så spänningen är på topp.

När vi kommer in i foajén hör vi ett avlägset muller. Ett otåligt brus som gradvis stegras. Det är mörkt. Endast några få ljuskällor. Vi är tysta. Håller oss tätt till varandra. En gemenskap uppstår.

Vi ser några små lampor. Och de visar sig vara kvällens huvudaktörer. De är ljudgenerande, och känsliga för olika saker, så som ljus, rörelse, ljud. Någon är fäst vid en gammal engångsmugg fylld med kaffe. En annan på en blomma. Någon ligger utslängd på golvet.

Vi tassar uppför trappan. Snirklar oss genom huset. Gradvis ökar bruset. Trots att vi inte märker det är det faktiskt nästan öronbedövande, men ljudsättningen är så bra att vi inte märker det. Det är ett fascinerande ljudskådespel.

Vi vet inte vad vi hör.

När vi närmar oss det stora trapphuset kommer vi till ljudens hjärta. En av musikerna spelar på en tolvsträngad gitarr. Med effekter och stråke lyckas han skapa ett förbryllande ljudmysterium.

Vi ser vad vi hör, men förbluffas ändå.

En violinist skrider ner för trapporna. Kontrasten blir så konkret. Det analoga mot det teknologiska.

Vi föses vidare. Upp genom trapphuset. Möter en återvändsgränd. En lampa ligger på golvet. Skriker upprört mot oss. Vi lutar oss tillbaka en stund. Lyssnar till ett tonpussel som kanske nu nått sitt crescendo.

Det slår mig att musikerna är som våra vägvisare, men samtidigt aktriser. Varje gång agerar de sin musik. De måste våga anta och agera för oss, lika mycket som de tar sig an musiken och vägleda oss. Jag tänker en provocerande tanke: Vi lyssnare är ibland lika viktiga som musiken är för musikern. Utan oss lyssnare, finns ingen musik. Ingen som hör.

Nu kommer en ljudgenereande Ostap Manuljak vandrande genom korridoren. Avspärrningen bryts plötsligt. Det som tidigare var en avspärrad återvändsgränd, är fortsättningen på vår vandring. Vi snirklar oss ner genom huset igen. Snart står vi i foajén. Det vi hör nu kan lättast beskrivas som ett varsamt och smekande crescendo. Sedan ebbar det ut, mycket rogivande. Det dör inte ute ut, utan inger hopp.

Konserten är slut. Vi går ut genom entrédörren i natten. Sprids över staden. Men tillsammans delar vi ett musikaliskt minne. Ett minne som förenar och gör oss unika.

Här är Ostap Manuljaks egna ord om konserten, som avslutade festivalen VOX Electronica 2016:

Yesterday performance/happening was prepared for 3 days during workshops lead by Alla Zagaykevych from Kyiv (UA) and Marcin Strzelecki from Krakow (PL).
During workshops on Friday and Saturday Marcin Strzelecki helped students to build different oscillators/simple sound generators etc. These was used during the performance. During the workshops Oleh Rozhak and Orest Kostruba from Lviv also build oscillators.
Performers:
Marcin Strzelecki (oscillators) from Krakow (PL) and
Yuriy Bulka (electronics), Dmyto Demchenko (tap guitar), Kateryna Gryvul (violin), Roman Feshchak (sax), Mykola Khshanovsky (electronics), Nazar Skrypnyk (electronics), Ostap Manulyak (live electronic) – everybody from Lviv.


Jag vill även dela ett smakprov på Ostap Manuljaks kompositionsstil, Natural structures.

Share

En polsk Sapfo

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

PINK MAGIC

The gold flames dart.
I shall burn a pink rose,
a black hen’s tiny feather
and a human heart.

I shall never poison,
I shall never murder,
this heart has no owner,
it’s only mine.

No dove’s gore in a bowl,
my magic isn’t cruel,
into the witch’s stew
I’ll toss my own soul.

(1924)

Maria_Pawlikowska-Jasnorzewska_nac_PIC_1-K-1734-2)

Dikten du just läste är författad av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, eller som Czesław Miłosz kallade henne, en polsk Sapfo. Men vem var då denna Maria Pawlikowska-Jasnorzewska?

Maria föddes år 1891 i Kraków. Hennes familj var en konstnärlig familj och både hennes pappa och morfar var/är mycket kända konstnärer. Hennes barndom var mycket lycklig, frånsett några hälsoproblem. Marias barndomshem kallades för “Kossakówka” (efter familjenamnet Kossak). Där styrde hennes eldiga, men varmhjärtade mamma, och det var en plats där konstnärer, poeter och andra kreatörer träffades. Kraków var under denna tid nämligen en huvudstad för avantgardet, och många sökte sig dit för att hämta inspiration och få delta i det offentliga samtalet och konst, litteratur, teater och även politik.

Eftersom Maria ofta var sjuk som barn, undervisades hon i hemmet. Mycket fokus lades på språket. Vid sidan av modersmålet lärde hon sig engelska och tyska, som hon var flytande på. Efter den grundläggande utbildningen hemma, började hon studera på Krakóws konstakademi. Här studerade hon akvarell, men i tanken dröjde hon sig kvar vid de berättelser som hennes barnsköterskor hade berättat för henne som barn. Berättandet och språket blev alltmer viktigt för Maria och snart skrev hon hellre än målade.

Maria sökte ständigt efter den sanna kärleken, eller kärlekens essens, och det är väl därför som Czesław Miłosz kallade henne en polsk Sapfo. Hon var gift tre gånger, men hon hade långt många fler affärer. Hon var en rastlös person och en riktigt globetrotter. Men det tycks som om hon i sin rastlöshet faktiskt fann väg till stor kreativitet. Maria var nämligen extremt produktiv. Förutom poesi skrev hon även teaterpjäser, och då helst komedier.

1939 blev hon tvungen att, tillsammans med sin dåvarande man, fly sitt älskade hemland Polen. De flydde genom Europa, och hamnade slutligen i Storbritannien. Det här uppbrottet krossade hennes hjärta. Men mot alla odds återfann hon sin inre kraft och fortsatte att producera ändå fram till sin alltför tidiga bortgång i cancer 1945.

Efter hennes död har man hittat mycket av hennes produktion, och idag är princip allt är nu utgivet. Jag har dessvärre inte hittat några översättningar till svenska.

TO THE WORLD

This is the world for me. We shall not part.
Its great weight crushes down onto my heart
like an unconscious lover.
I offer it everything fearlessly
though it waves death in its fist, threatening me
the world’s faithfullest lover.
It lays out trinkets, toys, dead butterflies
in front of me. They stay here for a while
before the gale hurls them into space.
I kiss all its multimillion lips:
please, world, speak love to me before my last sleep
deep in your embrace.

(1928)


Den polska sångerskan Ewa Demarczyk sjunger tonsättningar av diktsamlingen “Kyssar” (Pocałunki) från 1926.

Här kan ni finna fler dikter av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska (i engelsk översättning)

Share

Frijazzmästare i Lviv

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Söndagens jazzövningar var mycket inspirerande, och förvånande olika. Första setet var ett polsk-indiskt samspel, under ledning av den polske klarinettisten Wacław Zimpel. Från Indien kom musikerna K Raja, Ghatam Giridhar Udupa, Bharghava Halambi, Mysore N. Karthik. Och tillsammans bildar de Saagara. Samspelet mellan musikerna var fint och stundtals lyfte deras toner publiken.

image

Men kvällens absoluta höjdpunkt var giganterna Sabir Marteen, Johannes Bauer, Mark Tokar och Klaus Kugel. Det är faktiskt inte ofta som Lviv får besök av sådana världsmusiker, så stunden var nästan högtidlig. Men som så ofta på den här typen av stora festivaler, så har publiken svårt att hålla måttet med giganterna. Tanken var att konserten skulle vara i två set, men när första set hade avslutats hade nästan halva publiken gått(!). Svårt att förstå, då de var i det närmaste fenomenala. Vi fick också ta del av ett spännande minspelet när Kugel vände sig till Marteen och antagligen sa att “Nu får vi sluta. Publiken har gått”. Med en huvudryckning förstod vi att Marteen svarade “Skit i dem! Jag är inte klar!” När konserten väl var över konstaterade Marteen surt att “It was very short!” Det är ju något undertecknad kan hålla med om.

image

Nästa konsert är den 12 december. Jazz bez gör en liten paus, men då kommer vi också begåvas med de första kvinnliga musikerna. Angela Gaber, en polsk jazzsångerska vars röst skapar en mystisk drömväv. Jag längtar.

Share

Musik i samtiden

Category: by sophie engström, photo by prallin
Tags: ,

(Läsningstid: 1 minut)

Lviv har en livlig musikscen. Det spelar faktiskt nästan ingen roll vilken musik du gillar, varje vecka kan du nog hitta något som passar dig. Men det är dock svårare om du har en förkärlek för  experimentell samtida konstmusik. Vi, som nu intresserar oss för denna musikgenre, är ändå lyckliga att kompositören och musikern Ostap Manulyak envist stretar för att skapa en sådan scen. Kvällens mycket lyckade konsert, var antagligen resultatet av hans ambitioner. Här finner du hela programmet för kvällen.

Det var två stycken som berörde mig mest. Ostaps stycke “Sanctus for flute, clarinet, violin, cello and piano” (från 2014) som bar på en säregen kombination av aggressivitet, frustration och ödmjukhet.  Ryssen Vladimir Rannievs stycke “P est na. iss O ex glo ae for piano, flute and bass clarinet” (från 2011) var motsatsen. Ett försiktigt och trevande verk men samtidigt var det en uppvisning i fenomenal dekonstruktion av Palestina av Bach.

image

image

Share

%d bloggers like this: