viewpoint-east.org

En annorlunda Kantor

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vid Wisłas strand, på Podgórze-sidan, tornar en märklig skapelse upp sig. Ett äldre hus, tittar uppkäftigt upp mellan benen på en samtida arkitektonisk obegriplighet. Men man bör inte döma byggnaden efter dess yttre, ty innanmätet är lika provocerande som dess yttre. Huset rymmer nämligen Cricoteka, som är ett museum för den egensinnige kreatören Tadeusz Kantor (1915-1990). Han föddes dock förhållandevis långt från Podgórze, i Wielopole Skrzyńskie, ett litet samhälle i sydöstra Polen.

För det stora flertalet är han nog känd som teaterregissör, men han var likaledes grafiker, målare, scenograf och konst- och teaterkritiker. Som ung blev han antagen vid Konstnärliga akademin i Kraków. Där studerade han för Karol Frycz, som likaså både var verksam som konstnär och teaterman. Kantors första teateruppsättningar sattes upp under andra världskriget i privata hem, då de var tvungna att ske i hemlighet eftersom Polen då löd under den tyska ockupationen.

Nåväl, direkt efter andra världskriget började Kantor arbeta som scenograf, men det var efter en resa till Paris 1947 som hans konstnärliga gärning tog en ny vändning, och han närmade sig avantgardismen, dadaismen och surrealismen. 1955 skulle han öppna en ny teater, som han kallade för Cricot 2 i Kraków. Året därpå satte han upp Mątwa (Bläckfisken) av Stanisław Ignacy Witkiewicz (Witkacy). Uppsättningen skulle innehålla flera element som senare skulle vara en del av Kantors unika uttryck.

Namnet Cricot togs från en annan teater som varit verksam i Kraków och Warszawa under 1930-talet. En av dess initiativtagare var konstnären, skulptören, skådespelerskan Maria Jarema. Hon skulle under en tid samarbeta med Kantor på Cricot 2. Det finns olika tolkningar av vad ordet kan denotera. Några menar menar att ordet lät intresseväckande. Men teaterkritikern Jerzy Lau ansåg dock att det fanns en djupare avsikt med ordet. C skulle enligt honom stå för polska ordet kultura (alltså kultur på svenska), R för ruch (rörelse), I för inaczej (annorlunda), vidare C skulle stå för komedia (komedi), O för oko (öga), och slutligen T för teatr (teater). Fast andra invänder och gör gällande att det helt enkelt bara anspelar på det franska ordet coquelicot, som betyder vallmo.

Den andra uppsättningen på Cricot 2 hette Cyrk (Cirkus) och skulle innehålla en ny teknik som Kantor kallade för emballage-tekniken. Skådespelarna var iklädda svarta sopsäckar, som skulle frånta dem deras kroppsformer och personliga uttryck. De skulle helt enkelt inte vara individer, utan behandlades som objekt. (Källa culture.pl) Men Kantor var ändå inte helt nöjd med den informella teaterformen (som han kallade den) och beslutade att överge den. Istället skapade han en slags nollvision för teatern, där man skulle undvika alla former av händelser eller handling. Formen behövde dock utvecklas, menade Kantor och 1975 kom hans manifest “Död åt teatern”. Kantor satte upp flera pjäser med utgångspunkt från sitt manifest. De teman som förekom i dessa pjäser var “[…] death, transcendence, memory and the history inscribed in memory.” (culture.pl) Denna teknik använde han också i sin bildkonst. Lösrykta kroppar tycks sväva, utan mål och riktning, ut i tomma intet.

Bland de mest omtalade pjäserna under denna tid återfinns Umarła Klasa (Den döda klassen). 1976 spelades denna även in som film (se nedan) av den kände filmaren Andrzej Wajda, och i inledningen kan man se en bister Kantor inspektera scenen. Scenen är ett klassrum med bänkar och i bänkraderna sitter skådespelarna. De är likbleka, ty de ska både framställa den döda teatern, samt gestalta de döda i en skolklass, ty huvudtema för pjäsen är döden, bortgång och minnet av de döda. På skådespelarnas kroppar har man fäst dockor, som skulle kunna representera deras egna döda kroppar. Dockorna ska anspela, enligt vad Kantor själv uttryckt, även på stumfilm. Skådespelarna, som ofta var amatörer, kunde själva påverka sitt agerande och sina repliker, så pjäsen var på sitt sätt öppen, men formen hade Kantor skickligt mejslat ut. Han var, som nämndes ovan, också med på scenen, och agerade således tillsammans med skådespelarna.

Kantors konstnärliga uttryck på teaterscenen var unikt. Hans pjäser var som en slags avantgardistisk avspegling av Polens brutala 1900-tal. All grymhet som utspelat sig under 1900-talet blir på en och samma gång ytterst tydlig, distinkt, men blir tillika fullkomligt obegriplig, vilket måhända också var Kantors intention. Ingen före, efter honom har lyckats åstadkomma något liknande på en teaterscen, och det kan kanske förklara varför det just i Kraków idag återfinns detta museum uppkallat efter honom. Där kan man bland annat få se inspelningar av hans pjäser, samt en utställning där man får vandra genom hans mest kända uppsättningar.


Cricoteka.


Tadeusz Kantors bildkonst.


Den döda klassen.

Källor:
culture.pl.
Cricoteka.


Ungdomen kommer!

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Hemma hos mig bor fyra Leopold. De har följt mig till Kraków ända sedan den dag jag förälskade mig i honom en dag i Lviv. Nej, inte är det den fysiska personen Leopold jag förälskat mig i, utan hans alster. De verk av honom jag främst tilltalas av består i huvudsak av små finurliga teckningar och träsnitt.

Leopold Lewicki är nämligen oerhört svår att motstå, om man som jag, har en gnutta humor och gärna sneglar på tillvaron från sidan. Här på min blogg har han tidigare presenterats med sitt ukrainska namn, men eftersom jag nu bor i Polens kulturella huvudstad (i alla fall i ett historiskt perspektiv) passar det sig kanske bättre att jag övergår till hans polska namn.

Som bördig från en polsk-ukrainsk familj representerar han dessutom fint den häxbrygd av olika etniska grupper som befolkat denna region. Att säga att han var ukrainare är inte korrekt. Lika fel är det att säga att han var polack. Han var inte heller judisk, trots att han genom sitt giftermål i viss mån blev en del av ett judiskt tankegods. Kanske var han helt enkelt en galizisk skapelse. En sådan som bara kan finnas här.

Första gången jag mötte honom var som sagt i Lviv. Under en av mina mållösa stadsvandringar genom staden, vandringar som närmast kan liknas vid ett egendomligt och fullkomligt osymmetriskt nät, snubblade jag över ett lägenhetsmuseum till hans ära. Det var ovanligt vederkvickande att få stiga in i Lewickis alldeles egensinniga värld. Det var inte för utan att jag kände en mycket nära samhörighet med den anspråkslösa Lewicki. Han tycks ha varit som lyckligast när han fick göra det han ville utan att ta stora ambitiösa karriäristiska språng.

Guiden som berättade om den sympatiske Leopold gick med snabba kliv genom hans historia, och uppehöll sig bara en kort stund vid hans tid i Kraków. Enligt guiden var den där tiden inte så relevant för hans särpräglade sätt att avläsa verkligheten.

När jag igår stod på Kamienica Szołayskixh im. Feliksa Jasieńskiego (en filial till Krakóws nationalmuseum) insåg jag att jag hade blivit dragen vid näsan av den trevliga guiden på lägenhetsmuseet. Lewickis tid i Kraków var nog den tid som gjorde honom till den han sedermera blev.

På utställningen Idzie młodych! I grupa krakowska (Ungdomen kommer! Första Kraków-gruppen) handlar om den första Kraków-gruppen, som verkade mellan 1932-37. Denna grupp bestod, förutom Leopold Lewicki, av Aleksander (Sasza) Blonder (aka André Blondel), Blima (Berta) Grünberg, Maria Jarema, Franciszek Jaźwiecki, Adam Marczyński, Stanisław Osostowicz, Szymon Piasecki, Mojżesz Schwanenfeld, Bolesław Stawiński, Jonasz Sterniek, Erykius, Eugenius och Aleksander Winnicki. Namn som är okanda för de flesta svenskar. Men deras betydelse för Polens 1900-tal ska inte underskattas.

I princip alla de ovannämnda var studenter vid konstnärliga akademin i Kraków under de sista åren av det glada 1920-talet. De hamnade snart i konflikt med sina, som de uppfattade som, mossiga och föråldrade lärare. Lärare som förövrigt gärna satt och skrockade på Jama Michalika (som jag skrev om för några dagar sedan).

Kraków-gruppen var, som de flesta unga, präglade av sin tid, och det innebar att man sneglade med längtansfulla blickar på Sovjetryssland. Man tyckte att lärarna grävde ner sig i dekadens och ville istället skildra folkets vedermödor. Samtidigt var de skeptiska till de nya nationalistiska trender som dominerade Polens politiska sfär. Man ville se ett jämlikt samhälle, och konsten skulle bistå i den omdaningen. Förutom bildkonst återfanns tonsättare, författare och debattörer bland Kraków-gruppens medlemmar. Man anordnade debatter, teateruppsättningar, konstutställningar med en våldsam iver.

Deras lärare var allt annat än förtjusta, och det gick så långt att man till och med kastade ut studenter. En av de studenter som sparkades ut var Leopold Lewicki.

Utställningen på Kamienica Szołayskixh im. Feliksa Jasieńskiego är osedvanligt inspirerande. Jag drabbas själv av en stark önskan att få bistå dem i deras gärningar. De känns märkvärdig brännande, och deras uttryck förefaller mig fattas oss idag. Då vår samtid endast verkar vilja goutera sjävförhärligande beteende. Verken på utställningen korresponderar ofta med varandra. Som om de hade ett litet samtal kring hur exempelvis ett stilleben ska utföras. Deras egensinne står helt enkelt inte i vägen för det gemensamma uttrycket.

Det är fler än Leopold Lewicki som tilltalar mig på utställningen. Kanske för att de är så nära besläktade. Så som Jonasz Stern till exempel. Hans “W kawiarni” från 1933 får mig att dra lite på munnen. Eller hans dansande par två år senare. Hans karikatyr av Hitler är både skrämmande och dråplig på samma gång. Likaså är Sascha Blonder oerhört underhållande. Han kastade sig mellan stilar och uttryck, tydligen helt utan att låta sig styras av några normer eller regler. En annan som intresserar mig är Maria Jarema. Hon skulle efter kriget få en betydande roll i det som skulle bli den andra Kraków-gruppen.

1937 upplöstes gruppen och medlemmarna skingrades ytterligare när andra världskriget bröt ut. Några av dem överlevde inte kriget, men flertalet kunde gå helskinnade ur det. Leopold Lewicki bosatte sig i Lviv, och återvände aldrig till Kraków. Det samma gäller de medlemmar som var av judisk börd. Några fortsatte sin verksamhet i Kraków. En av dem var Jonasz Stern, som mirakulöst överlevde förintelsen. Hans historia är oerhört fascinerande och berör djupt. Efter att nazisterna ockuperat Lviv hamnade han i stadens getto. Vid en arkebusering lyckades han smita genom att spela död och senare fly. Stern har gjort några mycket gripande linoleumtryck baserat på hans minne från tiden i Lvivs getto.

När jag idag tittar på mina små alster av Leopold Lewicki, fyra små träsnitt, ser jag dem i ett större sammanhang. De skapades inte i ett vakuum, utan samtalar med andra. Jag hade det nog på känn tidigare, men nu vet jag lite mer exakt med vilka. Och varför…

Utställningen pågår till den femte mars 2020.


Jonasz Stern “Hitler” 1934.


Leopold Lewicki två skildrar av judiskt bad, från 1932 och 1933.


I stormens öga.


Stanisław Osostowicz “Porträtt av Leopold Lewicki” 1932.


Jonasz Stern “Dans” 1936.