viewpoint-east.org

En omhuldad förmakspalm

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, photography
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

1 december 2021
Dagens okända
Fotograf Amalia Krieger
omkring 1920

Så är det då dags för årets kraftmätning – viewpoint-easts adventskalender. Tidigare års kalendrar har utgått från polska affischer, men trots att tillgången på dylika affischer snudd på är outsinlig, kommer årets upplaga att göra en avvikelse från tidigare inslagna väg.

I år kommer vi nämligen att få möta porträtt på okända människor, eller av människor som en gång i tiden var kända, men idag vilar i de bortglömdas dalgång. Vi kommer tillika få möta byggnader som gått samma bana till mötes. Kanske till och med ett djur eller bortglömd växt. Vi kommer vidare få stifta bekantskap med en och annan bortglömd tilldragelse.

Gemensamt för alla, frånsett att de är bortglömda av vår samtid, är att de på något vis har kopplingar till det som en gång kallades Galizien av det Habsburgska riket. Vi kommer att röra oss på en öst-västlig axel, från Kraków vidare förbi Lviv och ner mot Karpaterna. Ibland kommer bilden ackompanjeras av en text. Ibland får den helt enkelt tala för sig själv.

Först ut är den skickliga fotografen Amalia Krieger. Hon är förvisso inte så särdeles bortglömd, eftersom hon donerade hela sitt arkiv av fotografier till Kraków stad. Något som sedermera la grunden till deras fotografiska museum.

Men mannen på bilden är bortglömd av de flesta nu levande. Med ett brett leende och en flott lock i pannan, sitter han porträtt hos Amalia. Vem av dem som kommit på den sinnrika idén att låta honom krama en luggsliten förmakspalm, lär vi aldrig får kännedom om. Porträttet är kanske just därför på en och samma gång lustigt och lite sorgligt. Drömde han månne om en upptäcktsresa till okända trakter där palmerna växer fritt och ledigt, och det var därför han ville titta ut från ett bladverk? Eller var han bara en lustigkurre som inte kunde motstå frestelsen att skoja med Amalias rekvisita i hennes ateljé? Var det ett porträtt till hans fästmö? Eller till hans gamla kamrater i armén eller på universitetet? Eller så var han kanske botaniker?

Porträttet leder egentligen bara till fler frågor än ledtrådar. Som så ofta i dylika fall. Och denna ovisshet är så ovanlig i dagens informationsflöde. Kanske kan alla ovanstående obesvarade frågor, som enkom leder rakt in i fantasin, faktiskt vara något av en befrielse för någon av er. Det är i alla fall intentionen med årets kalender – att låta tankarna göra en liten avstickare, med det okända både i sökaren och som slutgiltigt mål.


Till vem tillhör rymden?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 22 juni 1965 slog Hotell “Cracovia” upp portarna. Hotellet var då det mest moderna i Polen. Inte nog med det, enär det även var det längsta hotellet i landet, med sina 150 meter. I byggnaden rymdes 309 rum och 9 sviter. Bäddarna i byggnaden räknades till 510. Utöver det hade man restaurang, café, konferenssal, kasino samt flera butiker. Granne med hotellet byggde man även biografen Kino Kjiów. Arkitekten till de båda byggnaderna var Witold Cęckiewicz.

Hotellet var i bruk enda till 2001, då byggnaden såldes till ett investmentbolag. I avtalet stod dock att man inte fick hysa någon hotellverksamhet i huset. Det gick några år, och gamla hotell Cracovia såldes till Krakóws nationalmuseum.

Idag när man en plan att inrätta ett centrum för konst och design i det gamla hotellet. Övervåningarna står ännu så länge tomma, men i bottenplan återfinns ett centrum för polsk design, samt ett galleri med fokus på polsk affischkonst.

Det finns också en utställngshall, som hyst flera innovativa utställningar. Just nu (och fram till den 26 juli) pågår en utställning som är inom ramen för Krakóws fotofestival Miesiąc fotografii (Fotomånad). Utställningen på Cracovia bär titeln Do kogo należy kosmos? (Till vem tillhör rymden?) och är med alster av fotografen och filmaren Zygmunt Rytka (1947-2018). Utställningen är den första som arrangeras efter Rytkas bortgång. Den består av tre separata delar. Den som först möter besökaren är Fotowizja. Titeln är en ordlek med de två orden fotografi (fotografia) och teve (telewizja). Zygmunt Rytka fotograferade teven under flera år (1978–1983). Det här var under Polens kommunistiska tid, och Folkrepubliken Polen styrdes av Edward Gierek, som hade föresatt sig att modernisera landet. Han verkställde planen genom att ta stora internationella lån. Man satsade bland annat på industrin, men i och med att västvärlden då befann sig i en kris, misslyckades hans plan.

Zygmunt Rytkas fotografier på tevens korniga bild följer en tidslinje, som inleds med bilder från en dokumentär om faraonernas Egypten, till 1980-talets rymdprogram. Här skymtar även tomma hyllor i matvarubutikerna förbi. Projektet framstår som ett viktigt tidsdokument, där skavankerna i det kommunistiska Polen blottläggs. Men projektet talar även om vår mediastyrda verklighet. Våra liv besannas först när de skildras genom en ruta. Vare sig det är genom teven eller genom sociala medier.

Den andra delen av projektet heter 1981 och är en serie svartvita fotografier som visar tidningsläsare. Men man får inte se vem som läser, utan bara vad de läser. Rubrikerna fladdrar förbi, och delger oss den tidens oro. Det är väl lätt att glömma att man även före vår tid, faktiskt visste oerhört lite om framtiden.

Den sista delen av utställningen är filmer, där den ena bär namnet Retransmisja (Omsändning) och är en film med material från Fotowizja, som Rytka klippte samman och ljudsatte 1988. (Ni kan se filmen här.)

Det är en fascinerande upplevelse att gå genom lokalerna till det som en gång var en stolthet i Folkrepubliken Polen, samtidigt som man betraktar fotografier och filmer som kritiskt granskar och kommentarar den kommunistiska tillvaron. Det är svårt att föreställa sig att dåtidens politiska ledare kunde förutspå en sådan utveckling. Men så vet vi ju väldigt lite om var vår gemensamma tillvaro kommer att leda oss. Ty rymden tillhör inte oss. Den är ju bara oss till låns.


Fotoblock – centraleuropeiska fotoböcker

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är nog flera av mina läsare som när samma passion som jag gör för centraleuropeisk fotografi. Själv har jag otaliga gånger suttit försjunken i någon fotobok som speglar livet så som det tedde sig i regionen under 1900-talet. Det finns en särskild nerv och närvaro i denna form av konst. En slags närhet till vanliga människors liv som annars är svår att återskapa.

Det var därför som jag med ivriga steg idag begav mig till Internationella kulturcentret i Kraków (Międzynarodowe centrum kultury w Krakowie). Temat för den pågående utställningen är nämligen centraleuropeiska fotoböcker.

Redan i första rummet blir jag varse att den här utställningen egentligen skulle kunna vara dubbelt så stor. Med långa kliv tar den oss besökare genom fotokonsten från 1900-talets början till samtida ursnitt. Men det är också deras urval som gör den så tilltalande.

Varje rum kretar kring ett tema, men man har ändå inte låtit sig begränsas, utan här förekommer även projekt som kanske inte vid en första betraktelse har något med de övriga fotoprojekten att göra. Vi får exempelvis möta tjecken František Drtikols studier av nakna kvinnokroppar. Fotografier där kropparna ter sig både organiska och slimmat maskinella i samma andetag. Mot dessa ställs Natalia Lach-Lachowiczs verk Consumer Art från 1976. Det en serie fotografier där Natalia Lach-Lachowicz äter en banan på ett minst sagt briljant och tillika provocerande vis. Denna serie fotografier, med tydligt feministiska budskap, provocerar än idag. Så sent som förra året togs de ur en utställning i Warszawa.

I samma rum återfinns även fotografier av den polske fotografen Edward Hartwig, som med sina svartvita fotografier sökte kontrasterna mellan ljus och mörker. De kontrastrika fotografierna är fascinerande främst eftersom de ibland inte ger betraktaren många ledtrådar till vad vi egentligen tittar på. Vi trevar oss fram mellan de skarpa linjerna, och en slags centraleuropeisk mysticism uppstår mellan arken i boken.

Här finner jag även en annan pärla, både sorglig och ytterst vacker. Ein ghetto im Osten (Wilna) (Ett getto i öster (Vilnius)) är en fotobok från 1930-talet av fotografen Mojżesz Worobiejczyk. Det är uppriktiga fotografier som möter oss. Fattigdom och misär har inte lyfts ut, men samtidigt finns här en familjär atmosfär, som om han möter gamla bekanta som han har beslutat sig för att föreviga, och situationerna återges utan främlingskap. Genom hans lins uppstår ett möte, snarare än avbild, och trots att han själv inte syns i bild förfaller han mig vara märkbart närvarande. Jag tittar inte på det han fotograferat, utan ser med hans ögon. Ett decennium senare ska alla dessa människor ha mördats, i vissa fall av sina egna grannar. Var det vad Mojżesz Worobiejczyk såg, och ville förmedla och bevara minnet av dem till oss?

Två rum bort finner vi flera fotoprojekt som fokuserat på att dokumentera andra världskrigets förödelse. Det pulvriserade Warszawa. Barn som blivit krymplingar. Förskräckta blickar ser på mig hela vägen från Budapest efter krigets slakt. Bilder från 1970-talets Auschwitz, en plats som ingen visste vad de skulle göra med. Men här finns det också ljuspunkter, så som arbetet med att dokumentera judiska begravningsplatser som inleddes under 1980-talet. 1982 kom Monika Krajewska ut med fotoboken Czas kamieni (Stenarnas tid). Ett arbete som blev startskottet för Polens minnesarbete över den judiska historien i landet. I en jämförelse med de andra centraleuropeiska länderna utmärker sig Polen i detta avseende.

Från andra världskrigets skugga går vi vidare genom en korridor, där vi ser bilder från dagens Belarus. En viktig, men sorglig påminnelse om att vi tillåter en diktatur mitt i Europas hjärta.

På andra sidan korridoren finner vi den kommunistiska vardagen. Det finns en uppsjö av bilder på detta tema från tiden. Orsaken var att de kommunistiska diktaturerna i Centraleuropa ville få befolkningen att tro att de levde ett helt normalt liv. Det är bjärta färger, lyckliga arbetare och framgångsrika byggnationer som möter oss. Men i ett hörn av rummet finns ändå något som tyder på att det lurar ett uppror i folkdjupet. Zbigniew Rybczyńskis kortfilm Nowa książka (Ny bok) från 1975 är en tio minuters upprorisk kavalkad uppdelad på nio rutor. Ja, mer tänker jag inte förtälja, ty den förtjänar att ses.

Utställningen avslutas med upptakten till slutet på det kommunistiska Centraleuropa. Flera välkända bilder från Solidaritets (Solidarność) demonstrationer i Gdańsk, med Lech Wałęsa i centrum. Men vi får även möta samtida fotografer, och i koncentrat uppleva den våldsamma förändring som de centraleuropeiska länder genomgått sedan 1989.

Utställningen på Internationella kulturcentret i Kraków gör inga anspråk på att täcka hela den enorma mängd av fotokonstböcker som producerades sedan 1900-talets början. Man har helt enkelt utgått från det man har i sina arkiv, och adderat med några inlån från bland Wrocław och Łódź. Enligt mitt tycke är det ett sympatiskt sätt att bygga upp en förståelse, att helt enkelt avstå från de storslagna ambitionerna, och istället gräva där man står.


Natalia Lach-Lachowicz “Consumer art”.


Från Mojżesz Worobiejczyks fotobok “Ein getto im Osten”.


Rummet för den kommunistiska vardagen.


Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.


Flickan i den gröna tröjan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi ses vid Neptunus-statyn”. Det har varit en ofta brukad fras sedan jag flyttade hit till Lviv. Neptunus-statyn är en av de fontäner som flankar varje hörn av Plotstja rynok. Neptunus kollegor är Diana, Amfitrite och Adonis. Men det är Neptunus som passar bäst som mötesplats. På senare tid har dock platsen blivit ett lite väl omtyckt tillhåll för turister. De hänger som övermogna päron kring den stackars mannen.

Men det var i förra veckan som min sinnebild av Neptunus verkligen förändrades. På Center for urban history of East Central Europe pågår just nu en utställning om en av de få historierna om förintelsens överlevare som finns att berätta från Lviv. Utställningen bär namnet “Underworld: Holocaust survival in the sewers of Lviv“. Av Lvivs 160 000 judar överlevde endast 900 själar, och några få av dem överlevde genom att gömma sig i kloakerna i Lviv.

På utställningen får vi följa familjen Chiger och dottern Krystyna samt de som delade deras grymma öde att förföljas och mördas för sin etnicitets skull. Det är Krystynas röst som leder oss genom berättelsen. Genom hela berättelsen är hon iklädd en grön tröja, en tröja som hennes mormor stickat till henne. Hon bär tröjan den dagen hon stiger ner i kloakerna. Och hon har samma gröna tröja på sig när hon arton månader senare åter möter dagsljuset.

Familjen Chiger tillhörde den burna delen av judarna i Lviv. De bodde på Kopernika, en parallellgata till gatan där jag bor, i en stor paradvåning med utsikt mot Pototskijs palats och alla träden. De hade en flygel och en älskad hund vid namn Pusjek. Så framlevde de sina liv fram till den dagen då nazisterna tågade in i staden. De tvingades, liksom alla andra judar, in i Lvivs getto, och skulle ha mött en säker död, om det inte vore för synnerligen lyckosamma omständigheter.

När nazisterna påbörjade likvideringen av Lvivs getto, visste familjen att det krävdes extrema åtgärder för att överleva. Deras far började undersöka möjligheterna att gömma sig i kloakerna. När han en dag utforskade kloakerna, sprang han på en polack som arbetade där. En uppgörelse gjordes, och det bestämdes att en liten grupp judar skulle hållas gömda i kloakerna med hjälp av denne polack. Han hette Leopold Socha. Det känns nästan i ödesmättat att deras modiga beskyddare bar samma förnamn som staden skulle kunna ha burit om det vore en människa. (Leopold kommer från ordet Leo, som betyder lejon. Och Lviv är lejonstaden på flera språk.)

Utställningen på Center for Urban History of East Central Europe har en grym autenticitet. Bilder från platserna där berättelsen utspelar sig är effektfullt nog från nutid. Vi kastas mellan historiens och dagens Lviv med våldsam kraft. Deras arton månader långa vistelse i kloakerna inleddes vid marknaden Dobrobyt, en marknad som jag besöker ofta. Det är bilder från bakgårdar där man skickade ner mat till de gömda judarna. Bakgårdar jag alltför väl känner igen.

Och Neptunus, då? Ja, där fick de sitt färska vatten. När jag idag står vid statyn, och blickar ner i fontänens vatten, kan jag bara tänka på att på denna plats, för 75 år sedan – ett litet stenkast i Lvivs historia – gav Neptunus sitt vatten till Krystyna och hennes familj. Och jag önskar att det i framtiden kan finnas en plakett, som berättar om denna grymma, och på många vis gömda, del av Lvivs historia.

Familjen Chiger överlevde, och likaså deras räddare Leopold Socha. Men ingen av dem kunde stanna i Lviv efter Sovjetunionens maktövertagande. Chiger betraktades som klassfiende, då familjen tidigare varit förmögen. Socha gjorde som många andra polacker, och flyttade över gränsen till Przemysł. Familjen Chiger fortsatte sedermera till USA.

Utställningen baseras främst på självbiografin “The Girl in the Green Sweater: A Life in Holocaust’s Shadow“. Flickan i den gröna tröjan var alltså Krystyna Chiger, dottern i familjen som överlevde. Boken har även filmatiserats av Agnieszka Holland, som också ligger bakom den prisbelönta filmatiseringen av Olga Tokarczuks “Styr din plog över de dödas ben“.

Krystynas gröna tröja finns idag på United states Holocaust Memorial Museum i Washington.


Vintern, ett efterhängset och fantasilöst tingest

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är väl bara en av de fyra, som jag inte riktigt tål. Antagligen är det den enda jag får nog av långt före den har uträttat sitt ärende. Ja, du har nog redan förstått att jag syftar på vintern.

Denna eländiga och dystra årstid där varje dag går från en surmulen hängrumpa till nästa lika sur och vresig version av den förra. Jag har mycket svårt att se att jag någon gång kommer säga att “åh, vad synd att vintern redan är över”. Så säger jag nämligen om alla andra årstider. De andra tre har alla och envar sin egen särskilda charm. Men inte vintern. Den är, i jämförelse med sina tre kusiner, väldigt fantasilös och efterhängsen.

Tänk att varje vår, efter att man har avnjutit några härliga dagar i sol och i en känsla av optimism, kommer vintern flåsande, nästan jäktat tillbaka, som om den hade glömt att säga något viktigt. Men eftersom den är så fantasilös kommer samma ramsa med snöslask, köld och gråmulen tråkighet.

Trots att den är så fantasilös har den en synnerligen god förmåga att hitta på olika anledningar att stanna kvar. Den är dessutom förfärligt egenkär. Allt annat liv stannar upp när den håller på och stökar. Jag tycker faktiskt att vintern skulle ta och se sig själv en god stund i spegeln, så att detta tingest kunde förstå att vanan att snöa och kyla ner folk är väldigt oattraktivt. Det är väl ingen som vill ha med en snöslaskig surstrumpa att göra? Eller för den delen glashala gator och trottoarer. Och inte är det så fager utsmyckning den kommer med, vintern. En massa taggiga istappar som hänger från taken och bara väntar på att få slå till.

Och när vi här uppe på norra halvklotet äntligen spökat iväg den egenkära, fantasilösa vintern, ja, då sticker vintern till södra halvklotet och drar sin långtradiga ramsa.

Om jorden ändå vore platt! Tänk, då kunde vi jaga bort vintern över kanten och vi skulle bli befriade från vintern envisa tjat.

Inte går det att ta några roliga bilder heller. Och till råga på allt har Roman Romanovitj, som framkallar mina filmer, lyckats med det kemikaliska konststycket att ordna artificiell snö! Som om vi inte hade nog av den gräsligt verkliga snön!

Nu påmindes jag om ett intressant sms jag en gång fick från min mor. Ett ord stirrade på mig från skärmen. “Snön”. Det här är nog ända gången jag riktigt tyckt om snö. För hennes sms kom mitt på sommaren. På säkert avstånd från snön och vintern.

rush hour on my street

lets go skying

on the road

abandoned in between

wild dogs in the park

holding up

on that bench again

hands on leave

fishy snow

Snowy bar

different shapes


På sina ställen är staden lågmäld

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, krönika, photography, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Pariserhjulets korgar hänger som metallknoppar, i väntan på en avlägsen vår. Då de kan slå ut i blom och snurra runt sin ensidiga axel.

Barnen åker kälke. Sådana där av metall. Det ser både farligt och romantiskt ut på samma gång.

Två svartvita katter gömmer sig bland radiobilarna. I en tröstlös väntan på mat, värme, omsorg.

En man tittar misstänksamt ut från sin vaktkur.

En liten cockerspanielvalp springer som besatt av inre demoner efter ett barn som jollrar i en pulka.

Ett gäng polska ungdomar försöker ta sig förbi mig. “Vibatje” (ursäkta) säger de med en liten polskknorr på slutet som får mig att för ett ögonblick att tro att det är en fråga.

Träden har klätt sig i vitt. Grenarnas vackra snöformationer vägrar att fastna på bild.

På sina ställen är staden lågmäld.

Vid ett övergångsställe stannar en marsjutka upp för att släppa förbi mig. Förvånat halkar jag snabbt fram på kullersten över på andra sidan. Jag vinkar ett tack. Han svarar inte.

På min gård piper talgoxarna och blåmesarna. Har de slut frön i fågelmataren, månntro?

Kosma tittar ut i hallen när jag äntrar lägenhet.

Ivan Franko park in Lviv

going downhill

On the walk in snow

My Kosma (in chemical snow)