Category: photography

  • Dagens anteckning – 25 november 2024

    Dagens anteckning – 25 november 2024

    Läsningstid: 4 minuter

    På Poznańs pittoreska stora torg, mitt i deras gamla stan, råder det som sagt julstämning. Poznań är nämligen alltid först i landet med att öppna sin julmarknad. Man skulle kunna tro att det vore Toruń som ägde den ledartröjan, enär de stoltserar med Polens godaste pepparkakor, men så är alltså inte fallet.

    Det är inte särskilt många besökare på julmarknaden, men det kan ju bero på att det är fredag förmiddag och de flesta är upptagna med sina lönesysslor. Det är bara några grupper med tillresta skolbarn som surrar runt, med sin omisskännliga hyperaktivitet, bland ställen med kylskåpsmagneter. Att samla kylskåpsmagneter som föreställer platser man besökt är något av en idrottsgren här i Polen, och likaså i Ukraina. Jag har aldrig mött en lika utbredd fascination för dessa, ofta hopplöst kitschiga, tingestar i Sverige. (Dessvärre har jag också själv drabbats av denna smitta, och måste alltid köpa med mig en kylskåpsmagnet när jag är på resa.)

    Men jag lämnar snabbt småfolkets nöjespark, för att bege mig till min lustgård. Det förhåller sig nämligen tursamt nog så att det här på torget härbärgerar ett musik- och instrumentmuseum. Och den första jag får möta, när jag kommer in i museet, är den förtjusande serpent, som ormar sig precis som den borde i en lustgård. Den två meter långa serpenten hade sin storhetstid under 1500-talet, och dess ljuvliga trombonliknande munstycke ger ett särdeles tilltalande ljud. Jag skulle kunna skriva långa essäer om detta instrument, men den essän avslutas abrupt när jag vänder mig om och får jag syn på en puzonet, en äldre släkting till trombonen med anor från 1300-talet. Inte långt från dessa skönheter syns några tidiga klarinetter stiligt poserande. Jag får träffa flera olika cembalo, alla av förnäm börd. Detsamma gäller alla dessa charmerande klavikord med vackert målade insidor. Och glasharmonikan med sin underliga, spolformade kropp. Här finns uppresta flyglar med oemotståndlig utsmyckning, men det vette fåglarna hur strängarna är placerade i den där som har formen av en harpa.

    Och vi ska inte glömma alla viola di gamba och viola d’amore som jag får möta. Men det går helt enkelt inte att presentera alla och envar.

    I avdelningen för folkmusik finns massor av olika säckpipor. Ja, inte är det bara i Skottland man har spelat på detta uppblåsta instrument. Här finns vanliga violiner och träskofioler (de som bara är som en planka). Men instrumenten från Indien tar nog ändå priset för bästa kostym, så som exempelvis den påfågelsliknande gottuvadyam, eller sarangin med sin lite fyrkantiga uppsyn.

    Dessa instrument är inte bara intagande att titta på, deras röster väcker också känslosvall hos mig, när får jag höra dem med hjälp av den surfplatta som museet lånar ut. Så ni förstår nog att detta på många sätt ett paradis på jorden för någon som förälskat sig i musik.

  • Dagens anteckning – 23 november 2024

    Dagens anteckning – 23 november 2024

    Läsningstid: 2 minuter

    Idag skulle Krzysztof Penderecki (1933-2020) ha fyllt 91 år, och det passar därför bra med nedanstående anteckning.

    Det är inte lätt att tränga in i Krzysztof Pendereckis pianokonsert, kallad “Zmartwychwstanie” (på svenska “Uppståndelse”), tänkte jag häromkvällen när jag besökte konserthuset och hörde Krakóws filharmoniska orkester framföra just detta verk. Ibland känns verket alltför fragmentariskt och förefaller nästan vara oregelbundet utstött, som om Penderecki hade duttat ut lite uppslag till idéer lite här och var. Men det här hindrar inte att jag blir instreserad av det jag hörde, och som alltid med Pendereckis tonsättningar blir jag väldigt engagerad och nyfiken. Hans ljudvärld är helt unik, med sina val av ovanliga instrumentkombinationer. Det senare förstärker en kaotisk atmosfär, som likafullt är eggande och medryckande. Den drar in mig till sitt egna unika kosmos, och snart låter jag mig helt uppslukas av Pendereckis originella tonspråk.

    Pendereckis pianokonsert skrevs i början av vårt sekel, och var nästan färdigt den elfte september 2001. Han beslutade sig då för att skriva ett mörkare verk, lyfte därmed ut delar och skapade en ny struktur. Verket är sannerligen mörkt, och ackompanjerade väl min sinnesstämning i söndags kväll. Och även om Penderecki hade elfte september i tankarna när han slutförde verket, passar dess oroväckande stämning väl för vår tid.

    Solist i söndags var den skickliga pianisten Mūza Rubackytė och dirigerade gjorde den inkännande Alexander Humala.

    Konserten avslutas med ett bejublat framförande av Antonín Dvořáks åttonde symfoni i g-dur (op 88. B 163), och jag kan därmed som sedvanligt bara tacka för en enastående resa in i musikens universum.

    Man kan läsa mer om pianokonserten här
    https://culture.pl/pl/dzielo/krzysztof-penderecki-koncert-fortepianowy-zmartwychwstanie

  • Dagens anteckning – 22 november 2024

    Dagens anteckning – 22 november 2024

    Läsningstid: < 1 minut

    Ofta syns de sida vid sida, det nya och det gamla Polen. Den gamla tomma och sönderslagna fabriken vid sidan av det nya, redan bebodda, bostadsområdet med sina färggranna utsmyckningar. Till och med inne i tågkupén möts gammalt och nytt, med nunnan som och surfar på mobilen. Hon är också den första som upptäcker att tåget är försenat, då hon följer dess framfart på en app som följer tågen i realtid.

    Utanför vårt tågfönster syns höstsåddens spira grönt under ett tunt snötäcke. Rovorna ligger i prydliga högar och väntar på något okänt öde.

    Men mörkret lägger sig nu över landskapet, och hindrar fler observationer ut genom fönstret. Molnen slukar, lite förstött och slentrianmässigt upp träden, som står där med sina mistlar, på centraleuropeiskt manér. I vattenputsarna syns ljusskärvor som speglar himmels sista kvarvarande ljus. Som om himlen klämde ut de sista ljusdropparna ut sin himmelska färgtub.

    När mörkret slutligen tagit över syns bara den fyrkantiga rutan med ljuset från tågfönstret.

  • En omhuldad förmakspalm

    En omhuldad förmakspalm

    Läsningstid: 2 minuter

    1 december 2021
    Dagens okända
    Fotograf Amalia Krieger
    omkring 1920

    Så är det då dags för årets kraftmätning – viewpoint-easts adventskalender. Tidigare års kalendrar har utgått från polska affischer, men trots att tillgången på dylika affischer snudd på är outsinlig, kommer årets upplaga att göra en avvikelse från tidigare inslagna väg.

    I år kommer vi nämligen att få möta porträtt på okända människor, eller av människor som en gång i tiden var kända, men idag vilar i de bortglömdas dalgång. Vi kommer tillika få möta byggnader som gått samma bana till mötes. Kanske till och med ett djur eller bortglömd växt. Vi kommer vidare få stifta bekantskap med en och annan bortglömd tilldragelse.

    Gemensamt för alla, frånsett att de är bortglömda av vår samtid, är att de på något vis har kopplingar till det som en gång kallades Galizien av det Habsburgska riket. Vi kommer att röra oss på en öst-västlig axel, från Kraków vidare förbi Lviv och ner mot Karpaterna. Ibland kommer bilden ackompanjeras av en text. Ibland får den helt enkelt tala för sig själv.

    Först ut är den skickliga fotografen Amalia Krieger. Hon är förvisso inte så särdeles bortglömd, eftersom hon donerade hela sitt arkiv av fotografier till Kraków stad. Något som sedermera la grunden till deras fotografiska museum.

    Men mannen på bilden är bortglömd av de flesta nu levande. Med ett brett leende och en flott lock i pannan, sitter han porträtt hos Amalia. Vem av dem som kommit på den sinnrika idén att låta honom krama en luggsliten förmakspalm, lär vi aldrig får kännedom om. Porträttet är kanske just därför på en och samma gång lustigt och lite sorgligt. Drömde han månne om en upptäcktsresa till okända trakter där palmerna växer fritt och ledigt, och det var därför han ville titta ut från ett bladverk? Eller var han bara en lustigkurre som inte kunde motstå frestelsen att skoja med Amalias rekvisita i hennes ateljé? Var det ett porträtt till hans fästmö? Eller till hans gamla kamrater i armén eller på universitetet? Eller så var han kanske botaniker?

    Porträttet leder egentligen bara till fler frågor än ledtrådar. Som så ofta i dylika fall. Och denna ovisshet är så ovanlig i dagens informationsflöde. Kanske kan alla ovanstående obesvarade frågor, som enkom leder rakt in i fantasin, faktiskt vara något av en befrielse för någon av er. Det är i alla fall intentionen med årets kalender – att låta tankarna göra en liten avstickare, med det okända både i sökaren och som slutgiltigt mål.

  • Till vem tillhör rymden?

    Till vem tillhör rymden?

    Läsningstid: 3 minuter

    Den 22 juni 1965 slog Hotell “Cracovia” upp portarna. Hotellet var då det mest moderna i Polen. Inte nog med det, enär det även var det längsta hotellet i landet, med sina 150 meter. I byggnaden rymdes 309 rum och 9 sviter. Bäddarna i byggnaden räknades till 510. Utöver det hade man restaurang, café, konferenssal, kasino samt flera butiker. Granne med hotellet byggde man även biografen Kino Kjiów. Arkitekten till de båda byggnaderna var Witold Cęckiewicz.

    Hotellet var i bruk enda till 2001, då byggnaden såldes till ett investmentbolag. I avtalet stod dock att man inte fick hysa någon hotellverksamhet i huset. Det gick några år, och gamla hotell Cracovia såldes till Krakóws nationalmuseum.

    Idag när man en plan att inrätta ett centrum för konst och design i det gamla hotellet. Övervåningarna står ännu så länge tomma, men i bottenplan återfinns ett centrum för polsk design, samt ett galleri med fokus på polsk affischkonst.

    Det finns också en utställngshall, som hyst flera innovativa utställningar. Just nu (och fram till den 26 juli) pågår en utställning som är inom ramen för Krakóws fotofestival Miesiąc fotografii (Fotomånad). Utställningen på Cracovia bär titeln Do kogo należy kosmos? (Till vem tillhör rymden?) och är med alster av fotografen och filmaren Zygmunt Rytka (1947-2018). Utställningen är den första som arrangeras efter Rytkas bortgång. Den består av tre separata delar. Den som först möter besökaren är Fotowizja. Titeln är en ordlek med de två orden fotografi (fotografia) och teve (telewizja). Zygmunt Rytka fotograferade teven under flera år (1978–1983). Det här var under Polens kommunistiska tid, och Folkrepubliken Polen styrdes av Edward Gierek, som hade föresatt sig att modernisera landet. Han verkställde planen genom att ta stora internationella lån. Man satsade bland annat på industrin, men i och med att västvärlden då befann sig i en kris, misslyckades hans plan.

    Zygmunt Rytkas fotografier på tevens korniga bild följer en tidslinje, som inleds med bilder från en dokumentär om faraonernas Egypten, till 1980-talets rymdprogram. Här skymtar även tomma hyllor i matvarubutikerna förbi. Projektet framstår som ett viktigt tidsdokument, där skavankerna i det kommunistiska Polen blottläggs. Men projektet talar även om vår mediastyrda verklighet. Våra liv besannas först när de skildras genom en ruta. Vare sig det är genom teven eller genom sociala medier.

    Den andra delen av projektet heter 1981 och är en serie svartvita fotografier som visar tidningsläsare. Men man får inte se vem som läser, utan bara vad de läser. Rubrikerna fladdrar förbi, och delger oss den tidens oro. Det är väl lätt att glömma att man även före vår tid, faktiskt visste oerhört lite om framtiden.

    Den sista delen av utställningen är filmer, där den ena bär namnet Retransmisja (Omsändning) och är en film med material från Fotowizja, som Rytka klippte samman och ljudsatte 1988. (Ni kan se filmen här.)

    Det är en fascinerande upplevelse att gå genom lokalerna till det som en gång var en stolthet i Folkrepubliken Polen, samtidigt som man betraktar fotografier och filmer som kritiskt granskar och kommentarar den kommunistiska tillvaron. Det är svårt att föreställa sig att dåtidens politiska ledare kunde förutspå en sådan utveckling. Men så vet vi ju väldigt lite om var vår gemensamma tillvaro kommer att leda oss. Ty rymden tillhör inte oss. Den är ju bara oss till låns.