viewpoint-east.org

Fotoblock – centraleuropeiska fotoböcker

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är nog flera av mina läsare som när samma passion som jag gör för centraleuropeisk fotografi. Själv har jag otaliga gånger suttit försjunken i någon fotobok som speglar livet så som det tedde sig i regionen under 1900-talet. Det finns en särskild nerv och närvaro i denna form av konst. En slags närhet till vanliga människors liv som annars är svår att återskapa.

Det var därför som jag med ivriga steg idag begav mig till Internationella kulturcentret i Kraków (Międzynarodowe centrum kultury w Krakowie). Temat för den pågående utställningen är nämligen centraleuropeiska fotoböcker.

Redan i första rummet blir jag varse att den här utställningen egentligen skulle kunna vara dubbelt så stor. Med långa kliv tar den oss besökare genom fotokonsten från 1900-talets början till samtida ursnitt. Men det är också deras urval som gör den så tilltalande.

Varje rum kretar kring ett tema, men man har ändå inte låtit sig begränsas, utan här förekommer även projekt som kanske inte vid en första betraktelse har något med de övriga fotoprojekten att göra. Vi får exempelvis möta tjecken František Drtikols studier av nakna kvinnokroppar. Fotografier där kropparna ter sig både organiska och slimmat maskinella i samma andetag. Mot dessa ställs Natalia Lach-Lachowiczs verk Consumer Art från 1976. Det en serie fotografier där Natalia Lach-Lachowicz äter en banan på ett minst sagt briljant och tillika provocerande vis. Denna serie fotografier, med tydligt feministiska budskap, provocerar än idag. Så sent som förra året togs de ur en utställning i Warszawa.

I samma rum återfinns även fotografier av den polske fotografen Edward Hartwig, som med sina svartvita fotografier sökte kontrasterna mellan ljus och mörker. De kontrastrika fotografierna är fascinerande främst eftersom de ibland inte ger betraktaren många ledtrådar till vad vi egentligen tittar på. Vi trevar oss fram mellan de skarpa linjerna, och en slags centraleuropeisk mysticism uppstår mellan arken i boken.

Här finner jag även en annan pärla, både sorglig och ytterst vacker. Ein ghetto im Osten (Wilna) (Ett getto i öster (Vilnius)) är en fotobok från 1930-talet av fotografen Mojżesz Worobiejczyk. Det är uppriktiga fotografier som möter oss. Fattigdom och misär har inte lyfts ut, men samtidigt finns här en familjär atmosfär, som om han möter gamla bekanta som han har beslutat sig för att föreviga, och situationerna återges utan främlingskap. Genom hans lins uppstår ett möte, snarare än avbild, och trots att han själv inte syns i bild förfaller han mig vara märkbart närvarande. Jag tittar inte på det han fotograferat, utan ser med hans ögon. Ett decennium senare ska alla dessa människor ha mördats, i vissa fall av sina egna grannar. Var det vad Mojżesz Worobiejczyk såg, och ville förmedla och bevara minnet av dem till oss?

Två rum bort finner vi flera fotoprojekt som fokuserat på att dokumentera andra världskrigets förödelse. Det pulvriserade Warszawa. Barn som blivit krymplingar. Förskräckta blickar ser på mig hela vägen från Budapest efter krigets slakt. Bilder från 1970-talets Auschwitz, en plats som ingen visste vad de skulle göra med. Men här finns det också ljuspunkter, så som arbetet med att dokumentera judiska begravningsplatser som inleddes under 1980-talet. 1982 kom Monika Krajewska ut med fotoboken Czas kamieni (Stenarnas tid). Ett arbete som blev startskottet för Polens minnesarbete över den judiska historien i landet. I en jämförelse med de andra centraleuropeiska länderna utmärker sig Polen i detta avseende.

Från andra världskrigets skugga går vi vidare genom en korridor, där vi ser bilder från dagens Belarus. En viktig, men sorglig påminnelse om att vi tillåter en diktatur mitt i Europas hjärta.

På andra sidan korridoren finner vi den kommunistiska vardagen. Det finns en uppsjö av bilder på detta tema från tiden. Orsaken var att de kommunistiska diktaturerna i Centraleuropa ville få befolkningen att tro att de levde ett helt normalt liv. Det är bjärta färger, lyckliga arbetare och framgångsrika byggnationer som möter oss. Men i ett hörn av rummet finns ändå något som tyder på att det lurar ett uppror i folkdjupet. Zbigniew Rybczyńskis kortfilm Nowa książka (Ny bok) från 1975 är en tio minuters upprorisk kavalkad uppdelad på nio rutor. Ja, mer tänker jag inte förtälja, ty den förtjänar att ses.

Utställningen avslutas med upptakten till slutet på det kommunistiska Centraleuropa. Flera välkända bilder från Solidaritets (Solidarność) demonstrationer i Gdańsk, med Lech Wałęsa i centrum. Men vi får även möta samtida fotografer, och i koncentrat uppleva den våldsamma förändring som de centraleuropeiska länder genomgått sedan 1989.

Utställningen på Internationella kulturcentret i Kraków gör inga anspråk på att täcka hela den enorma mängd av fotokonstböcker som producerades sedan 1900-talets början. Man har helt enkelt utgått från det man har i sina arkiv, och adderat med några inlån från bland Wrocław och Łódź. Enligt mitt tycke är det ett sympatiskt sätt att bygga upp en förståelse, att helt enkelt avstå från de storslagna ambitionerna, och istället gräva där man står.


Natalia Lach-Lachowicz “Consumer art”.


Från Mojżesz Worobiejczyks fotobok “Ein getto im Osten”.


Rummet för den kommunistiska vardagen.

Share

Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.

Share

Flickan i den gröna tröjan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi ses vid Neptunus-statyn”. Det har varit en ofta brukad fras sedan jag flyttade hit till Lviv. Neptunus-statyn är en av de fontäner som flankar varje hörn av Plotstja rynok. Neptunus kollegor är Diana, Amfitrite och Adonis. Men det är Neptunus som passar bäst som mötesplats. På senare tid har dock platsen blivit ett lite väl omtyckt tillhåll för turister. De hänger som övermogna päron kring den stackars mannen.

Men det var i förra veckan som min sinnebild av Neptunus verkligen förändrades. På Center for urban history of East Central Europe pågår just nu en utställning om en av de få historierna om förintelsens överlevare som finns att berätta från Lviv. Utställningen bär namnet “Underworld: Holocaust survival in the sewers of Lviv“. Av Lvivs 160 000 judar överlevde endast 900 själar, och några få av dem överlevde genom att gömma sig i kloakerna i Lviv.

På utställningen får vi följa familjen Chiger och dottern Krystyna samt de som delade deras grymma öde att förföljas och mördas för sin etnicitets skull. Det är Krystynas röst som leder oss genom berättelsen. Genom hela berättelsen är hon iklädd en grön tröja, en tröja som hennes mormor stickat till henne. Hon bär tröjan den dagen hon stiger ner i kloakerna. Och hon har samma gröna tröja på sig när hon arton månader senare åter möter dagsljuset.

Familjen Chiger tillhörde den burna delen av judarna i Lviv. De bodde på Kopernika, en parallellgata till gatan där jag bor, i en stor paradvåning med utsikt mot Pototskijs palats och alla träden. De hade en flygel och en älskad hund vid namn Pusjek. Så framlevde de sina liv fram till den dagen då nazisterna tågade in i staden. De tvingades, liksom alla andra judar, in i Lvivs getto, och skulle ha mött en säker död, om det inte vore för synnerligen lyckosamma omständigheter.

När nazisterna påbörjade likvideringen av Lvivs getto, visste familjen att det krävdes extrema åtgärder för att överleva. Deras far började undersöka möjligheterna att gömma sig i kloakerna. När han en dag utforskade kloakerna, sprang han på en polack som arbetade där. En uppgörelse gjordes, och det bestämdes att en liten grupp judar skulle hållas gömda i kloakerna med hjälp av denne polack. Han hette Leopold Socha. Det känns nästan i ödesmättat att deras modiga beskyddare bar samma förnamn som staden skulle kunna ha burit om det vore en människa. (Leopold kommer från ordet Leo, som betyder lejon. Och Lviv är lejonstaden på flera språk.)

Utställningen på Center for Urban History of East Central Europe har en grym autenticitet. Bilder från platserna där berättelsen utspelar sig är effektfullt nog från nutid. Vi kastas mellan historiens och dagens Lviv med våldsam kraft. Deras arton månader långa vistelse i kloakerna inleddes vid marknaden Dobrobyt, en marknad som jag besöker ofta. Det är bilder från bakgårdar där man skickade ner mat till de gömda judarna. Bakgårdar jag alltför väl känner igen.

Och Neptunus, då? Ja, där fick de sitt färska vatten. När jag idag står vid statyn, och blickar ner i fontänens vatten, kan jag bara tänka på att på denna plats, för 75 år sedan – ett litet stenkast i Lvivs historia – gav Neptunus sitt vatten till Krystyna och hennes familj. Och jag önskar att det i framtiden kan finnas en plakett, som berättar om denna grymma, och på många vis gömda, del av Lvivs historia.

Familjen Chiger överlevde, och likaså deras räddare Leopold Socha. Men ingen av dem kunde stanna i Lviv efter Sovjetunionens maktövertagande. Chiger betraktades som klassfiende, då familjen tidigare varit förmögen. Socha gjorde som många andra polacker, och flyttade över gränsen till Przemysł. Familjen Chiger fortsatte sedermera till USA.

Utställningen baseras främst på självbiografin “The Girl in the Green Sweater: A Life in Holocaust’s Shadow“. Flickan i den gröna tröjan var alltså Krystyna Chiger, dottern i familjen som överlevde. Boken har även filmatiserats av Agnieszka Holland, som också ligger bakom den prisbelönta filmatiseringen av Olga Tokarczuks “Styr din plog över de dödas ben“.

Krystynas gröna tröja finns idag på United states Holocaust Memorial Museum i Washington.

Share

Vintern, ett efterhängset och fantasilöst tingest

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är väl bara en av de fyra, som jag inte riktigt tål. Antagligen är det den enda jag får nog av långt före den har uträttat sitt ärende. Ja, du har nog redan förstått att jag syftar på vintern.

Denna eländiga och dystra årstid där varje dag går från en surmulen hängrumpa till nästa lika sur och vresig version av den förra. Jag har mycket svårt att se att jag någon gång kommer säga att “åh, vad synd att vintern redan är över”. Så säger jag nämligen om alla andra årstider. De andra tre har alla och envar sin egen särskilda charm. Men inte vintern. Den är, i jämförelse med sina tre kusiner, väldigt fantasilös och efterhängsen.

Tänk att varje vår, efter att man har avnjutit några härliga dagar i sol och i en känsla av optimism, kommer vintern flåsande, nästan jäktat tillbaka, som om den hade glömt att säga något viktigt. Men eftersom den är så fantasilös kommer samma ramsa med snöslask, köld och gråmulen tråkighet.

Trots att den är så fantasilös har den en synnerligen god förmåga att hitta på olika anledningar att stanna kvar. Den är dessutom förfärligt egenkär. Allt annat liv stannar upp när den håller på och stökar. Jag tycker faktiskt att vintern skulle ta och se sig själv en god stund i spegeln, så att detta tingest kunde förstå att vanan att snöa och kyla ner folk är väldigt oattraktivt. Det är väl ingen som vill ha med en snöslaskig surstrumpa att göra? Eller för den delen glashala gator och trottoarer. Och inte är det så fager utsmyckning den kommer med, vintern. En massa taggiga istappar som hänger från taken och bara väntar på att få slå till.

Och när vi här uppe på norra halvklotet äntligen spökat iväg den egenkära, fantasilösa vintern, ja, då sticker vintern till södra halvklotet och drar sin långtradiga ramsa.

Om jorden ändå vore platt! Tänk, då kunde vi jaga bort vintern över kanten och vi skulle bli befriade från vintern envisa tjat.

Inte går det att ta några roliga bilder heller. Och till råga på allt har Roman Romanovitj, som framkallar mina filmer, lyckats med det kemikaliska konststycket att ordna artificiell snö! Som om vi inte hade nog av den gräsligt verkliga snön!

Nu påmindes jag om ett intressant sms jag en gång fick från min mor. Ett ord stirrade på mig från skärmen. “Snön”. Det här är nog ända gången jag riktigt tyckt om snö. För hennes sms kom mitt på sommaren. På säkert avstånd från snön och vintern.

rush hour on my street

lets go skying

on the road

abandoned in between

wild dogs in the park

holding up

on that bench again

hands on leave

fishy snow

Snowy bar

different shapes

Share

På sina ställen är staden lågmäld

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, krönika, photography, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Pariserhjulets korgar hänger som metallknoppar, i väntan på en avlägsen vår. Då de kan slå ut i blom och snurra runt sin ensidiga axel.

Barnen åker kälke. Sådana där av metall. Det ser både farligt och romantiskt ut på samma gång.

Två svartvita katter gömmer sig bland radiobilarna. I en tröstlös väntan på mat, värme, omsorg.

En man tittar misstänksamt ut från sin vaktkur.

En liten cockerspanielvalp springer som besatt av inre demoner efter ett barn som jollrar i en pulka.

Ett gäng polska ungdomar försöker ta sig förbi mig. “Vibatje” (ursäkta) säger de med en liten polskknorr på slutet som får mig att för ett ögonblick att tro att det är en fråga.

Träden har klätt sig i vitt. Grenarnas vackra snöformationer vägrar att fastna på bild.

På sina ställen är staden lågmäld.

Vid ett övergångsställe stannar en marsjutka upp för att släppa förbi mig. Förvånat halkar jag snabbt fram på kullersten över på andra sidan. Jag vinkar ett tack. Han svarar inte.

På min gård piper talgoxarna och blåmesarna. Har de slut frön i fågelmataren, månntro?

Kosma tittar ut i hallen när jag äntrar lägenhet.

Ivan Franko park in Lviv

going downhill

On the walk in snow

My Kosma (in chemical snow)

Share

Kungen av alla nätter – Konrad Woś

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag måste berätta om Konrad. Han är väl den första Konrad jag skriver om, och inte finns det så mycket att skriva om honom. Jag vet faktiskt ingenting om denne mystiske Konrad. Kanske är han inte ens en han utan en hon. Kanske heter Konrad istället Karolina. Om detta kan vi i alla fall dryfta länge, för vi vet ju inte i dagsläget. Konrad är dock Konrad för mig, och för alla andra som följer honom på flickr. Eller rättare sagt, Konrad Woś, för det är så profilen kallar sig.

Woś, vad är det för namn egentligen? Om man googlar hittar man många som lystrar till detta efternamn. En fotbollsspelare, en PiS-politiker och så vidare. Nå, ingen av dem är nämnde Konrad Woś. Jo, jag har hittat en Konrad Woś på Facebook också, men det skulle ju alldeles förta mysteriet om den på Facebook verkligen är den han är på flickr.

Det speciella med denne mystiske Konrad är att han tycks ha en särskild böjelse. Ja, det i sig gör ju inte Konrad unik på något vis. Vi har väl alla böjelser. Men hans böjelse får min fantasi att skena iväg alldeles förtvivlat.

Hans sida är fylld uppifrån och ner med bilder av en och samma sak, men ändå alltid olika. Bilderna är fångade i olika polska städer nattetid. Han tycks åka från den ena staden efter den andra och fånga in deras nattporträtt. Städer helt avskalade, utan människokroppar som skyddar. Helt nakna står städerna och tycks liksom undra över hans egendomliga mani.

Oftast är det små orter Konrad Woś tar oss till. Sådana som ögat och fingret gärna glider förbi när vi tittar på kartan över Polen. Våra ögon dras helst till de stora klumparna på kartan. De har det därför mer förspänt. Men de små har nattens riddare på sin sida, Konrad Woś.

Han åker från söder till norr, från väster till öster. Hela landet har antastats av denne mystiske Konrad som bara vill se städerna i mörker. Vad har man för jobb om man åker runt så där, undrar jag. Finns yrket gårdfarihandlare i Polen ännu? Eller är han fogde och åker runt för driva in skulder? (Det är säkert ett ljusskyggt yrke.) Eller är han kanske spion och kartlägger landet på det viset? Men det verkar förstås oerhört korkat att lägga upp det på flickr till allmän beskådan. Han kanske är biltestare! Men nja, varför då åka så långt? Nej, det troligaste är att han är TV-installatör. TV är ju något som alla verkar vilja ha, och nya installeras med jämna mellanrum. Men tanken lockar in mig på villovägar igen, det kanske finns ett speciellt yrke i Polen som innebär ett sådant flackande. Ett yrke som bara finns i Polen. Ett polskt mystiskt yrke, något vi andra inte vet någonting om.

Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att jag absolut inte vill veta! Låt denne mystiske Konrad vara för evigt mystisk och obegriplig. För tänk vad han lärt mig om Polen. Det finns polska orter med väldigt polska namn. Fullkomligt omöjliga att uttala och tillika hart när icke möjliga att memorera. Kodat redan från början, alltså.

Ungefär som Konrad själv. Omöjlig att tolka, men trots det en av de roligaste och mest lärorika konton på något av alla dessa sociala medier som finns att uppbringa. Länge leve Konrad Woś och länge leve hans böjelse för tomma, avskalade och mörka polska städer.

Pyskowice

Pyskowice

Chorzów

Olsztyn

Kielce

Mikołów

Share

I dig är jag ett korn

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Egentligen finns det ingen orsak. Vi känner ju inte varandra så väl, du och jag. Men ändå känns du så märkligt hemtam. Som om du bott i mig under alla år, och jag kanske på mitt sätt bott i dig. Trots att jag aldrig egentligen har gjort det. Eller så är det just det jag har gjort, fast att jag till största delen är frånvarande. Och du har så i mig. Sömngångaraktig har vi kanske vandrat runt i varandra.

Du är inte bara hemtam. Det finns också något hos dig som är så tilltalande, trots att du alltid visar dig från din vresigaste sida. Gråa moln täcker nästan alltid din horisont, när jag kommer omkring och ofredar din lokalisering. Du gör faktiskt nästan allt för att jag ska ogilla dig. Kanske är det för att du vill spela svår.  Men se, det fungerar inte på mig. Jag dras ändå till dig, kanske just för ditt svårmod och tjurighet.

Det är så mycket hos dig som gör ont i mig. Din bakgrund inom vår tidsrymnd är svår. Så många döda själar vandrar genom dig. Jag ser dem för mig var jag än ser mig om runt i dig. Jag har väl mött det där hos andra också, men ingen annan visar så baskt upp sina skavanker som du. Ibland tror jag att du anklagar mig, men så ser jag plötsligt att du gör så med oss alla. Att vi alla tappar balansen. Vi måste alla konfronteras med dina sår. Om du inte vore du skulle jag tycka att du vore egoistisk, men eftersom du är just den du är så förlåter jag dig.

Det händer att när jag vänder mig om i dig, att jag plötsligt ser mig själv. Det är inte bara angenämt. Du tar bort alla försvars barriärer jag byggt. Med dig är jag ett korn i historien, fullkomligt obetydlig, men just eftersom vi alla blir så i dig blir vi alla betydelsefulla. På gott och ont. Jag skulle också kunna vara den som har skapar sår i dig. Det påminner du mig om hela tiden. Så ofantligt modig och rättfram är du.

Men så plötsligt visar du en annan sida. En älskvärd sida. Du får mig nästan att älska mig själv, då du låter solen titta fram. Kära Kraków, så som du är när du i solskenet speglar dig i regnpölarna, så vacker och vänligt vanlig. Då är du också hemtam, som om jag har bott i dig. Eller så gör jag kanske det, bor i dig. Och du bor i mig.

Waiting in Kraków

view distracted - Kraków

Two bodies with one head - Kraków

Night time at the basar - Kraków

Two bodies one head (take 2) - Kraków

leaves me - Kraków

rest in a flash - Kraków

Connecting us - Kraków

Home in Kraków

rainy day - Kraków

tools - Kraków

Pointing up - Kraków

the way of infrastructure - Kraków

Kraków with cubes

walk pass by - Kraków

posters - Kraków

New Jewish cemetery (Miodowa) II - Kraków

On the walk - Kraków

Kamera: Olympus OM-1
Fil: KodakVision, film för film (motion film)
Oktober 2017
Fotograf: artikelförfattaren

Share

%d bloggers like this: