viewpoint-east.org

En kväll med en puzonet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Katarinakyrkan (Kościół św. Katarzyny Aleksandryjskiej i św. Małgorzaty w Krakowie) i Kraków är det en brokig skara som samlats för att, sent en torsdagskväll i september, avnjuta en konsert. Här återfinns allt från de minsta barnen till de mest krokiga av alla åldringar. Här samsas arkitekter i strama, svarta och genomtänkta utstyrslar, trötta kontorister, vemodiga lärare, närsynta bibliotekarier, med reggaekillar i storblommiga harembyxor.

Konserten som ska avnjutas cirklar nyfiket kring instrumentet puzonet. Puzoneten ska inte förväxlas med sin samtida kusin trombonen. Den har förvisso ett förvillande överensstämmande utseende, lång, slank och gnistrande elegant. Och deras ton kan nog också förväxlas, om man lyssnar lite slarvigt. Men som det ofta är med kusiner, blir dock likheterna nästan alltid överröstade av olikheterna. Puzoneten är mycket äldre trombonen. Man har lyckats spåra den ända tillbaka till 1300-talet, då de utvecklades ur den raka trumpeten buisine, alltså fanfartrumpeten. Man ville få en djupare klang, och utvecklade därför dess långa metallrör. Efter hand kom man även på att man kunde förändra tonen genom att förlänga eller förkorta röret. Men instrumentet hade inga ventiler, så tonen styrdes helt av metallrörets längd. Puzoneten utvecklades vidare, och under 1500-1600-talet blev den viktig som förstärkning av körer.

Därefter föll instrumentet i glömska, och det skulle dröja till 1800-talet innan den åter fick uppskattning. Nu började man också utveckla instrumentet. Bland annat fick den klaffar, eller ventiler, formen utvecklades och trombonen fick slutligen det utseende och ton som vi har vant oss vid idag.

Vi kan också upphålla oss en del vid själva namnet på instrumentet. Vi känner det idag som en “trombon” och det kommer faktiskt från italienskans “tromba”, som betyder trumpet. Suffixet “-one” ska betyda “stor”. Med andra ord betyder trombon därmed “stor trumpet”. Det var alltså detta tilltal instrumentet fick efter att den återupptäcktes på 1800-talet. Dessförinnan hade instrumentet faktiskt flera olika namn. Puzonet kommer från tyskans “Posaune”, och används i denna text enär instrumentet kallas så i Polen. Termen “sackbut” kommer från franskan, och användes tidigare på de brittiska öarna och i de fransktalande länderna innan instrumentet föll i glömska. På svenska kallas vi det barocktrombon, och det är så hopplöst fantasilöst och torftigt, att det helt enkelt får respass ut ur denna text.

I Katarinakyrkan denna kväll fick den brokiga skaran således stifta bekantskap med en puzonet. Under ledning av belgaren Wim Becu, som spelade puzonet, fick de höra följande stycken:

Andrea Gabrieli: Ricercata
Giovanni Paolo Cima: Sonata per cornetto e trombone (Concerti ecclesiastici, a una, due, tre, quattro, & a cinque voci)
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Kyrie-Christe-Kyrie
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Gloria
Nicolas Gombert / dim. Doron Sherwin: Missa in Illo Tempore
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Credo
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Sanctus
Giovanni Pierluigi da Palestrina / Giovanni Bassano: Tota pulchra es
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Agnus Dei I, II, III

Förutom puzonet återfanns även bland instrumenten teorb, som är en luta vilken användes främst på 1600-1700-talet, och en zinka, blåsinstrument som var mycket populärt fram till 1650-talet, samt en orgel, som nog inte behöver någon närmare presentation. Ensemblen hade även begåvats med sju sångare, med stämmor från sopran via countertenor till bas.

Styckena var vackert sammanvävda i ett sammetslent flätverk, som gjorde att publiken helt enkelt valde att inte applådera mellan verken. Det här åstadkom en nära nog högtidlig och sakral stämning. En duett med puzoneten och zinkan skapade säkerligen en inre fägnad hos varje åhörare. Vackrast under konserten var, trots puzonetens närvaro, ändå kanske när sångarnas röster i Monteverdis “Missa in Illo Tempore” virvlade mellan kyrkpelarna upp mot taket, för att där uppe möta något himmelskt publiken inte kunde se, men ändå på något påtagligt vis kunde erfara. Och som av en händelse möter den även på Nicolas Gomberts verk med samma namn, som Monteverdi lät sig inspireras av. Gomberts verk är känt för sin komplexa polyfoni och sin användning av kontrapunkt. Monteverdi använde således tema ur Gomberts mässa, men han färgar den med sitt eget uttryck och sin egen stil, som hördes, och stundtals nästan syntes, där uppe i kyrkans takvalv.

Och det var möjligen därför denna brokiga skara hade tagit sig till Katarinakyrkan i Kraków, en torsdagskväll i september, för att få fly från samtidens påträngande brus av bilar, maskiner och mobiler, och för en stund glida fram, helt tyngdlöst, på toner från renässansen och den tidiga barocken.


Konserten arrangerades av Capella Cracoviensis.

—-
Anmärkning:
Tyvärr får ni stå ut med mina rapporter från olika konserter. De är en del av ett försök att ta mig ur den skrivkramp som jag dragits med sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Jag förväntar mig dock aldrig att skriva något vettigt om den, det överlåter jag åt folk som kan hålla känslorna i styr, samt helst låter bli med att sätta sina egna upplevelser i centrum (om de inte är ukrainare förstås, för de får faktiskt vara hur privata eller personliga som de önskar).


I en medryckande dans

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

15 december 2021
En familjetrio från Drohobytj
Fotograf B (?). Lieber… (?)
År omkring 1920

Efter så mycket kroppsövningar, är vi i behov av lite örongodis. Man kan ju hysa förhoppningar om att denna trio skulle kunna bistå oss med det. På fotografiet ser vi pappa Roman Savalkevytj på violin, dottern Krystyna på cello, samt sonen Ivan på slagverk. Ivans instrument kan möjligen vara en bukhalo, ett instrument som är vanligt inom ukrainsk folkmusik. Den används till dansmusik, och det är möjligt att lille Ivan kunde få folket att svänga sina lekamen. Men hur kan det då ha låtit? Kanske något i stil med såsom videon nedan genljuder. Och visst rycker det lite i benen?

En fråga som dock återstår att svara på är vilka det nyfikna hucklet och pojkarna i trädet, som skymtar bakom staketet, månde ha varit.

Källa: http://www.face-music.ch/instrum/ukraine_instrumen.html


Kleins gripande stråktrio

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, krönika, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Genom det öppna fönstret till Missionshuset i Arild letar sig en ensam vindpust, som dröjt sig kvar efter det åskoväder som nyss härskat och domderat sina knallar över Kullahalvön. I Missionshuset råder dock förväntan inför ett skådespel av annat slag, ty vi kommer snart att få ta del av både trio och sextett i stråkar. Det är nämligen Musikdagar i Arild som denna augustidag huserar i huset.

Tonerna till Beethovens stråktrio op 9 i c-moll har precis klingat ut, när violinisten Henrik Naiman-Meyer tar till orda för att presentera Gideon Klein, som är nästa tonsättare på programmet. Med några effektfulla ord tar Naiman-Meyer några snabba kliv genom Kleins liv.

Och Gideon Klein fick dessvärre blott ta hastiga kliv genom livet. Han föddes i den märiska staden Přerov år 1919. Hans familj var väl förankrade i judisk tradition, och likaså var de en familj som aktivt deltog i stadens kulturliv. Den unge Gideon visade tidigt prov på musikaliska anlag, och han studerade snart violin vid stadens musikhögskola. Men Přerovs musikaliska varande var alltför underdimensionerad för en så begåvad gosse, så snart bröt han upp för att söka in till den musikaliska akademien in Prag, vilken han också antogs till 1938. Samtidigt som han studerade musik registrerade han sig även vid Karlsuniversitetet, där han studerade filosofi samt musikvetenskap. Vid den senare institutionen skrev han en originell uppsats om Mozarts stråkkvartetter. Gideon Klein var med andra ord en särdeles begåvad man, och det tog honom därtill bara ett år att avsluta sina studier vid Prags musikaliska akademi.

Nazityskland ockupation av Tjeckoslovakien, och huvudstaden Prag, innebar att universitet och högskolor stängdes. Tillika blev det omöjligt för den unge Klein att fortsätta sina studier, han var ju av judisk börd. Gideon började framträda under pseudonymen Karel Vranek, men snart blev det för riskfyllt. Han erbjöds, möjligen i ett försök att skona honom undan förföljelserna, ett stipendium i London, men tyskarna nekade honom utresa. Kleins situation blev allt mer förtvivlad, och slutligen greps han och skickades till Theresienstadt tillsammans med andra tonsättare och musiker, så som bland annat tonsättaren Pavel Haas.

På Theresienstadt tilläts Klein och de andra framföra sin och andras musik, och han berikade sannerligen kulturlivet i koncentrationslägret. Han lär ha medverkat till flera konserter och framförande. Fångarna fick höra Schumann, Verdis Requiem, Beethoven och mycket mer. Flera av musikerna, Klein inkluderat, var bland Europas främsta. Och det är också från denna tid som flera tonsättningar av Klein finns bevarade.

Men allt fler av de som satt som fångar i koncentrationslägret deporterades till Auschwitz. Däribland Kleins syster, pianisten Eliška Kleinová. En berättigad oro, att Kleins alla tonsättningar skulle försvinna, började nu infinna sig. Man beslöt att Kleins flickvän, Irma Semtzka, skulle gömma partituren, och vidarebefordra dem till Kleins syster i den händelse hon överlevde Förintelsen. Nio dagar före deportationen till Auschwitz, i oktober 1944, avslutade Klein arbetet med sitt sista verk, den stråktrio som nu ljuder i Missionshuset i Arild.

I första satsen har han bråttom över takterna, och tonerna har ibland inte tid att landa riktigt för att ge genklang. Men trots det lämnas åhörarna inte likgiltiga. Det är till och med otänkbart att vara kallsinnig inför en sådan känslostorm. Här samsas rastlöshet med sorg och förtvivlan, glädje och fägring. När så andra satsen tar vid retarderar han. Höjer blicken bortom koncentrationslägret och blickar bort mot barndomen Mähren. Det är ljuvt skira toner, som andas både saknad, förtröstan och stundtals eufori, som dock kväses. I den sista satsen springer han huvudstupa, och trots att en oro tränger fram genom tonerna, tillåter han sig att ta några ivriga danssteg, innan Johannes Brahms första stråksextett, op 18, tar vid under ledning av Tobias Ringborg. En fantastisk konsert med fenomenala musiker som hänför åhörarna.

Efter deportationen från Theresienstadt till Auschwitz, flyttades snart över till en kolgruva ungefär 30 kilometer från Auschwitz. Det var också här, under likvideringen av kolgruvan i januari 1945, som han lär ha mördats. Under vilka omständigheter vill historien inte röja. Hans liv rycktes ifrån honom, och världen berövades en tonsättare med särdeles vackert tonspråk som borde ha fått tillåtas blomma. Men tack vare Gideons syster, Eliška Kleinová, som mirakulöst överlevde Förintelsen, kan vi idag få möjlighet att lyssna till Kleins vackra tonsättningar. Vi borde vara henne evigt tacksamma.


Gideon Klein i Auschwitz portätterad av František Petr Kien.


Arild. Foto: undertecknad.

Only String Attached
8 augusti 2021
Misssionshuset i Arild
Tobias Ringborg och Henrik Naiman-Meyer – violin
Josef Alin och Christina Wirdegren Alin – cello
Riika Repo och Karolina Weber Ekdahl – viola


Partitur och trädgård

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är bara jag som förstår sig på dem”, säger tonsättaren Krzysztof Penderecki, och kikar lite gäckande rakt förbi kamerans sökare. Vi sitter i källaren till Pałac Zbaraskich (i folkmun Potockipalatset) på Rynek główny i Kraków, där galleriet Bunkier just nu huserar emedan deras egentliga boning renoveras. Den pågående utställningen, Partytura i ogród (Partitur och trädgård) handlar om Krzysztof Pendereckis säregna intresse för sin trädgård, och hans egensinniga sätt att ta sig an en ny tonsättning.

Tonsättaren Krzysztof Penderecki (1933-2020) gick bort förra våren, till musikvärldens, och alla krakowiters, stora bestörtning. Efter sig lämnade han en 60 års lång produktion, med över 160 verk. Verken har ett brett spektrum, med flera olika kompositionsstilar och genrer. Han skrev flera symfonier, operor, solokonserter, körverk med religiösa texter, samt kammarmusik. Under inledningen av sin bana som tonsättare lät han sig påverkas av avantgardistiska tonsättare från det fria Europa. Han själv bodde ju i Polen, där socialistisk realism var en dogm. Men i och med att han flyttade till USA, förändrades hans sätt att se på tonsättarrollen. Han har sedermera förkunnat att han ansåg att avantgardistisk musik är mer destruktiv än konstruktiv. Under sin tid i USA gick han över till att komponera i mer klassisk stil, där han inte var främmande att använda exempelvis Johann Sebastian Bach tonspråk. Bland hans mest kända kompositioner återfinns Tren Ofiarom Hiroszimy (Elegi till Hiroshimas offer) från 1961, som han dessutom tilldelades ett pris för av UNESCO.

På utställningen finner vi också ett partitur till ovannämnda verk. Men det är inte ett regelrätt partitur vi får se, utan något som Krzysztof Penderecki kallade för prepartytury, alltså förpartitur. Det är just de här som Penderecki talade om på filmen vi såg inledningsvis, där han menade att ingen annan än han kan läsa och förstå dem. Några av dessa förpartitur använde han för att snabbt skissa en uppkommen idé. Därefter satte han sig för att komponera enligt kotym. Men i vissa fall kunde det, enligt Penderecki, gå flera år mellan förpartituret och det färdigställda verket. Som betraktare, med enkom rudimentära kunskaper i tonsättarkonsten, öppnar sig en särdeles intressant värld av toner, klanger och tankar.

Den andra delen av utställningen visar fotografier från hans trädgård, eller kanske rättare sagt, park, som omsluter den mindre herrgård i Lusławice (utanför Tarnów). Huset i Lusławice köpte Penderecki och hans fru på 1970-talet, och då var det ett ruckel. De har tillsammans byggt upp både boningshus och park. (Penderecki hade även ett hus i Kraków.) Det är en enorm park, sammanlagt 30 hektar, var av 15 hektar är planterad med över 2000 olika sorters träd, buskar och blommor. Genom parken löper stigar, som tillsammans utgör 3 kilometer. Den är i både fransk och engelsk stil, och här finns en enorm labyrint som är skapad med utgångspunkt från en labyrint från 1200-talet som Penderecki själv fanns i en bok från den tiden. Penderecki intention med parken var att arrangera den som en symfoni. Det är ett oerhört tilltalande projekt, men inte helt transparent för den som varken förstår sig på trädgårdsarbete eller hur tonsättningar kommer till världen. Kanske lämnas lite väl mycket över till betraktarens fantasi. På en plats hänger en lista med olika fantasifulla namn. Är det namn på växter, eller titlar till några slagdängor som Penderecki aldrig hade tid att skriva? Om det får besökaren ingen förvissning om.

Bilden klarnar dock, när man ser den intervju med tonsättaren själv som förevisas i innersta rummet. Här får vi se honom som trädgårdsarkitekten Penderecki, och han gör sig väl i rollen. Han går runt i sin park och sätter sina undersåtar i arbete. Nästan som en riktig godsherre! Men egentligen är det tonsättaren vi ser, när denne flyttar runt harmonierna, intervallerna mellan stämmorna, samt deras placering.

I den sista delen av utställningen skymtar den lekfulle Penderecki fram. I en serie fotografier från 1976, får vi se hur Salvador Dali kommer på besök till Penderecki. Men det är inte den riktiga Dali vi ser, utan en skådespelare utklädd i bästa surrealistiska utstyrsel. På fotografierna får vi se en performance som deltagarna satte upp, med Dali och Penderecki i dess absoluta centrum. Upprinnelsen till denna performance var ett möte Penderecki hade med Dali några år tidigare. Från det föddes tanken att bjuda in den store konstnären, men eftersom det inte gick att realiseras, arrangerade man alltså istället en performance.

När man lämnar Bunkiers galleri känner man nästan som att man förärats en liten hemlig och väldigt privat del av Penderecki. Det hela känns mycket intimt och väldigt privilegierat. Och trots att han aldrig skulle tro det, är det nog så att en och annan besökare kan höra några satser ur ett stycke. Om denna dock hör det samma som Penderecki gjorde, är dock förhållandevis ovisst.


Elegi till Hiroshimas offer till vänster.

Utställningen på Bunkiers galleri pågår till september 2021.


Orgelsalens nya ledarskap hotas

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett steg framåt, och två tillbaka. Så känns det ibland när jag följer vad som sker i Ukraina. Jag skulle här kunna rada upp flera exempel, men för de som följer utvecklingen här, skulle det bara bli gammal skåpmat, och som traditionell media följer upp mycket bättre än jag gör. Nej, det jag tänker ta upp ikväll är inget förstasidesstoff för svensk media. Det handlar nämligen om Orgelsalen i Lviv. Men är ändock en fråga om liv och död.

För några år sedan fick Lviv ett välbehövligt tillskott till musikscenen. Det var när Collegium Musicum satte sitt avtryck i staden. Plötsligt fick vi ett nytt och enegirikt alternativ. De unga killarna Taras Demko och Ivan Ostapovitj satte av med fräs, och konserter framfördes runt omkring i Lviv. Lvivs musikliv gick från sjudande till en riktig kokpunkt.

I vintras tillkännagavs att Ivan Ostapovitj vunnit tävlingen om vem som skulle vara musikalisk ledare för Orgelsalen. Tillsammans med Taras Demko har han lyft Orgelsalen till tidigare oväntad höjd. De anordnar konserter med mycket hög kvalité flera gånger i veckan! Ingen annan musikscen i Lviv kan stoltsera med det.

Ikväll fick jag reda på att deras ledarskap hotas! Den före detta ledaren för Orgelsalen hotar nu deras fortsatta verksamhet, då denne menar att rekryteringen gick till på ett felaktigt vis. Imorgon är det domstolsförhandlingar, och risken finns att Ivan Ostapovitj petas som musikalisk ledare för Orgelsalen. Om så sker tar Lvivs musikliv minst två steg tillbaka. Det här skulle betyda två steg rakt in i mörkret.

Orgelsalen var ett sömnigt tillhåll tidigare. Samma konserter upprepades om och om igen. Där fanns inget nytänkande. Inga ambitioner eller utvecklingsarbete.

Jag kan inte annat än hoppas att morgondagens domstolsförhandlingar leder till att man ger Ivan Ostapovitj fortsatt stöd. Det är viktigt inte bara för Orgelsalens framtid, utan även för Lvivs musikliv i sin helhet.

you beautiful
Orgelsalens torn.


Polsk vinylfantast

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Så här på en fredag behöver vi ju något riktigt härligt att koppla av med. Själv ska jag fira ukrainsk påsk i helgen. Det kommer att bli paska (påskbröd) och ägg i mängder. Så då behöver vi en riktigt hårdkokt typ som soundtrack, eler hur? På en mycket trevlig polsk blogg (Kupuję Winyle) hittade jag denna pärla, Piotr Figiel Ensemble ‎med albumet Gdzieś, Kiedyś (“Någenstans, någon gång”)

Så, med detta önskar jag, mig själv och alla som firar påsk denna helg, en riktigt Glad påsk! Wesołych świąt! Зі святом Великодня!

Från Kupuję vinyl

Från Kupuję winyle


Musikaliska Lviv

Category: by sophie engström, turism
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Enligt någon turistslogan ska Lviv vara staden där det strömmar musik från varje hörn. Det stämmer helt och oftast är musikanterna mycket duktiga. Som detta gäng jag sprang på igår. Lyssna och njut!

image