Tag: musik

I Katarinakyrkan (Kościół św. Katarzyny Aleksandryjskiej i św. Małgorzaty w Krakowie) i Kraków är det en brokig skara som samlats för att, sent en torsdagskväll i september, avnjuta en konsert. Här återfinns allt från de minsta barnen till de mest krokiga av alla åldringar. Här samsas arkitekter i strama, svarta och genomtänkta utstyrslar, trötta kontorister, vemodiga lärare, närsynta bibliotekarier, med reggaekillar i storblommiga harembyxor.

Konserten som ska avnjutas cirklar nyfiket kring instrumentet puzonet. Puzoneten ska inte förväxlas med sin samtida kusin trombonen. Den har förvisso ett förvillande överensstämmande utseende, lång, slank och gnistrande elegant. Och deras ton kan nog också förväxlas, om man lyssnar lite slarvigt. Men som det ofta är med kusiner, blir dock likheterna nästan alltid överröstade av olikheterna. Puzoneten är mycket äldre trombonen. Man har lyckats spåra den ända tillbaka till 1300-talet, då de utvecklades ur den raka trumpeten buisine, alltså fanfartrumpeten. Man ville få en djupare klang, och utvecklade därför dess långa metallrör. Efter hand kom man även på att man kunde förändra tonen genom att förlänga eller förkorta röret. Men instrumentet hade inga ventiler, så tonen styrdes helt av metallrörets längd. Puzoneten utvecklades vidare, och under 1500-1600-talet blev den viktig som förstärkning av körer.

Därefter föll instrumentet i glömska, och det skulle dröja till 1800-talet innan den åter fick uppskattning. Nu började man också utveckla instrumentet. Bland annat fick den klaffar, eller ventiler, formen utvecklades och trombonen fick slutligen det utseende och ton som vi har vant oss vid idag.

Vi kan också upphålla oss en del vid själva namnet på instrumentet. Vi känner det idag som en “trombon” och det kommer faktiskt från italienskans “tromba”, som betyder trumpet. Suffixet “-one” ska betyda “stor”. Med andra ord betyder trombon därmed “stor trumpet”. Det var alltså detta tilltal instrumentet fick efter att den återupptäcktes på 1800-talet. Dessförinnan hade instrumentet faktiskt flera olika namn. Puzonet kommer från tyskans “Posaune”, och används i denna text enär instrumentet kallas så i Polen. Termen “sackbut” kommer från franskan, och användes tidigare på de brittiska öarna och i de fransktalande länderna innan instrumentet föll i glömska. På svenska kallas vi det barocktrombon, och det är så hopplöst fantasilöst och torftigt, att det helt enkelt får respass ut ur denna text.

I Katarinakyrkan denna kväll fick den brokiga skaran således stifta bekantskap med en puzonet. Under ledning av belgaren Wim Becu, som spelade puzonet, fick de höra följande stycken:

Andrea Gabrieli: Ricercata
Giovanni Paolo Cima: Sonata per cornetto e trombone (Concerti ecclesiastici, a una, due, tre, quattro, & a cinque voci)
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Kyrie-Christe-Kyrie
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Gloria
Nicolas Gombert / dim. Doron Sherwin: Missa in Illo Tempore
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Credo
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Sanctus
Giovanni Pierluigi da Palestrina / Giovanni Bassano: Tota pulchra es
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Agnus Dei I, II, III

Förutom puzonet återfanns även bland instrumenten teorb, som är en luta vilken användes främst på 1600-1700-talet, och en zinka, blåsinstrument som var mycket populärt fram till 1650-talet, samt en orgel, som nog inte behöver någon närmare presentation. Ensemblen hade även begåvats med sju sångare, med stämmor från sopran via countertenor till bas.

Styckena var vackert sammanvävda i ett sammetslent flätverk, som gjorde att publiken helt enkelt valde att inte applådera mellan verken. Det här åstadkom en nära nog högtidlig och sakral stämning. En duett med puzoneten och zinkan skapade säkerligen en inre fägnad hos varje åhörare. Vackrast under konserten var, trots puzonetens närvaro, ändå kanske när sångarnas röster i Monteverdis “Missa in Illo Tempore” virvlade mellan kyrkpelarna upp mot taket, för att där uppe möta något himmelskt publiken inte kunde se, men ändå på något påtagligt vis kunde erfara. Och som av en händelse möter den även på Nicolas Gomberts verk med samma namn, som Monteverdi lät sig inspireras av. Gomberts verk är känt för sin komplexa polyfoni och sin användning av kontrapunkt. Monteverdi använde således tema ur Gomberts mässa, men han färgar den med sitt eget uttryck och sin egen stil, som hördes, och stundtals nästan syntes, där uppe i kyrkans takvalv.

Och det var möjligen därför denna brokiga skara hade tagit sig till Katarinakyrkan i Kraków, en torsdagskväll i september, för att få fly från samtidens påträngande brus av bilar, maskiner och mobiler, och för en stund glida fram, helt tyngdlöst, på toner från renässansen och den tidiga barocken.

Konserten arrangerades av Capella Cracoviensis.

—-
Anmärkning:
Tyvärr får ni stå ut med mina rapporter från olika konserter. De är en del av ett försök att ta mig ur den skrivkramp som jag dragits med sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Jag förväntar mig dock aldrig att skriva något vettigt om den, det överlåter jag åt folk som kan hålla känslorna i styr, samt helst låter bli med att sätta sina egna upplevelser i centrum (om de inte är ukrainare förstås, för de får faktiskt vara hur privata eller personliga som de önskar).