viewpoint-east.org

Betraktelser tecknade mot den ogenomskådliga komplexitet vi kallar verkligheten

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Du har ju bott väldigt många år utomlands”, sa härförleden en person, som jag högaktar mycket, till mig. Det är ju helt riktigt, och inget som jag bestred utan bara snällt höll med. Upprinnelsen till att personen i fråga fällde ett sådant yttrande var vårt samtalsämne. Det cirklade nämligen runt någon trivial svensk företeelse. Dock hade min okunskap om det som avhandlades nog inte avhjälpts av att jag hade bott en längre tid i Sverige. Ty som så ofta, var jag fullkomligt ovetande om de nyck som förekommer i det som andra tycks beteckna som “den svenska verkligheten”. Jag har nog alltid levt lite i min egen metasfär.

Nå, det korta meningsutbytet fick mig ändå att fundera över på vilket sätt jag eventuellt skulle kunna ha förändrats sedan jag flyttade från mitt fädernesland. Jag lyckades inte hitta några egentliga punkter där jag skulle kunna beteckna mig som mer eljest än jag alltid varit. Kanske beror det på att jag trots allt är en ganska tveksam utlandssvensk. Jag befinner mig ju i Sverige flera månader varje år, samt arbetar med Sverige och svenska språket dagligen, så jag har nog bevarat väldigt mycket av Sverige i mig. Men det var ändå en förändring som jag tyckte mig kunna urskilja från det allmänna bruset av känslor och upplevelser.

Och det var kroppsspråket. Ja, det språk som vi uttalar med våra lekamen, är kanske ett av de uttryck där vi kulturbärare avslöjar mest om vilka vi är. Jag märker till exempel att jag ofta blir förvånad över hur mina landsmän rör sig i rummet. Det är inte ovanligt att jag upplever det som att svenskarna smyger runt. Jag blir dessutom ofta överraskad av det enorma utrymme som vi svenskar kräver omkring oss. Ett utrymme som ska vara tömt på andra, och där man kan glida fram i ensamt majestät. Efter flera år i Lviv har jag absolut inget som helst emot att andra, helt okända människor, vistas mycket nära mig. Jag tycker till om med att det är ganska trevligt. Det här har lett till att jag under sommaren vid flertalet tillfällen ofrivilligt inkräktat på andra människors (läs = svenskars) territorium.

Något annat som jag faktiskt märkt att jag inte längre helt förstår, är hur mina landsmän tittar på varandra. Man ser inte rakt på varandra, utan lite snett från sidan. Som om man inte alls var nyfiken, vilket man givetvis är, det är ju därför man över huvud taget tittar på andra. Det här roar mig något enormt, och min nya favoritsysselsättning är att le alldeles förskräckligt mycket åt sådana som blegar lite i smyg. Oftast möts jag av total förvirring, det är ju faktiskt inte meningen att det ska avslöjas att man tittar på varandra, fast att man lika fullt och fast gör så.

Det här låter ju väldigt oförargligt, och något som inte alls borde göra någon upprörd. Men för en tid sedan fick jag föraning om hur det kan uppfattas av en utomstående. Jag fick till och med ett namn på det där sättet att titta på varandra. Det var en ung polska som hade uppmärksammat detta, och hon var inte alls lika förtjust som många skulle kunna tro. Hon kallade det för “passiv aggressivitet”, vilket innebar att hon faktiskt helt hade missförstått vårt sätt att se på varandra, och hon hade dessutom blandat ihop det med vårt behov av seperat och oinskränkt utrymme. Ty trots att jag ofta retar mig på mina länsmän, så tror jag inte att det där sättet att blega på varandra enkom är spefullt. Men det är lätt att missförstå, det måste man tillstå. Jag själv förstår precis hur allt ligger till, men efter några år utomlands känner jag också förståelse för hur lätt det kan vara att missförstå.

Men det finns även andra saker som jag märker har hänt med mig. En sådan uppenbarelse fick jag på en parkeringsplats i Landskrona. Mellan bilarna kryssade fyra chokladbruna män. De banade fröjdsamt väg mot Systembolaget. Och det var något i deras kroppsspråk som fick mig att omedelbart känna mig väldigt hemma. Och männen, ja, de kom givetvis från Polen, och med största sannolikhet arbetade de på ett närliggande jordbruk. Det var där de dragit på sig den där beundransvärda solbrännan. De tillhörde det otackade släkte som dagligen livräddar det svenska samhället från svältdöden. (De skulle för övrigt lika gärna kunna vara bördiga från västra Ukraina. Så långt färdas nämligen inte kroppsspråket, och ganska ofta struntar det dessutom högaktningsfullt i nationsgränser.) Jag har inget vokabulär för att beskriva hur de rörde sig, men deras kroppsspråk kunde jag läsa, och i det kände jag mig fullkomligt trygg och säker. Det är inte troligt att jag skulle känt så utan att ha bott förfärligt många år i den europeiska avkrok som dessa män kom ifrån.

Summa kardemumma, ja, det är så att jag har bott många år utomlands, och visst är det så att vissa bitar av det svenska samhället har jag fått ett nytt förhållningssätt till, även om det faktiskt inte är mig helt främmande. På samma gång har den galiziska verkligheten också blivit ett med mig. Man skulle därför kunna säga att mitt sinne blivit fördubblat, och min själ har därför minst dubbelt medborgarskap (trots att det senare inte alls är tillåtet i Ukraina).

Nå, det finns egentligen ingen vettig knorr på det här inlägget. Inte heller någon sensmoral. Som så ofta från min hörna av tillvaron är det bara mina betraktelser tecknade mot den ogenomskådliga komplexitet vi kallar verkligheten.


En åker kanske plöjd av någon av våra livräddare.

Share

Ett huvudlöst slöseri med resurser

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vid päronträdets fot, på den gård i Lviv som jag så många år kallat för min gård, finns en Remont. För många av er är kanske detta ords betydelse höljt i dunkel, men för de flesta i Ukraina är det ett ord som används dagligen. Så fort det blir knas med något tekniskt eller mindre tekniskt föremål, beger man sig till närmaste remont. Remont betyder nämligen renovering.

Remonten på Doroshenka kan närmast beskrivas som ett litet hål. Ett litet rum som är fyllt till bredden med olika användbara reservdelar. Allt från små ting, som mobiltelefoner, rakapparater, elvispar till större föremål som tvättmaskiner eller torktumlare, valfärdar till detta lilla skrymsle i tillvaron, för att få lite hjärtmassage och ges ytterligare några år innan de förpassas till begravningsplatsen för fullkomligt förbrukade föremål.

Jag har egentligen inte avsatt många minuter av min allmänt förvirrade tankeverksamhet till att fundera över vad som händer i remonten. Dess tillvaro har pågått parallellt med min, utan att vi mötts. Det är väl egentligen bara två tillfällen jag funderat en längre stund på remonten och de herrar som huserar där inne. Första gången jag funderade på dem en längre stund, och det var om jag ska vara uppriktig uppdelat på flera stunder, var när herrarna tycktes försöka tala förnuft med en tillknölad tvättmaskinstrumma. Det var ett fasligt bankande som pågick i flera dagar. Jag svävar fortfarande i ovisshet om hur resultatet blev.

Den andra gången jag tänkte på remonten, och herrarna i den, var när jag lämnade in mitt elelement som slutat producera värme. Efter flera uppmuntrande besök, lyckades de faktiskt få liv i den. Tyvärr lärde jag mig aldrig att riktigt lita på den. Reperatören hade tydligen varit så ivrig att få den att alstra värme att den endast förmådde att gå på högsta växeln. Elementet blev, efter sin vistelse hos herrarna på remonten, inte varmt, utan fullkomligt stekhett.

Trots denna lilla fadäs tyckte jag ändå att remonten gjort ett bra jobb. De hade återuppväckt ett fullkomligt stendött elelement, och räddat det från de dödas dalgång.

Häromdagen här i Höganäs kände jag plötsligt hur mycket jag saknade remonten på Doroshenka. Orsaken var att min mammas perkulator hade gått i baklås. Till skillnad mot mitt elelement hade hennes perkulator svårt att sluta alstra värme. Den trycktes aldrig bli nöjd med kaffet, och kokade på för glatta livet i all oändlighet.

Min mamma gick resolut till butiken där hon införskaffat perkulatorn. Men där fick hon kalla handen. Någon reparation pysslade de inte med. Hon hade bara att välja mellan att få en helt ny, eller att gå hem med en övernitisk perkulator.

När mamma senare återgav samtalet med biträdet i butiken, insåg jag att jag bott alldeles för länge i Ukraina. Ty jag förstod inte ens riktigt vad hon sa. Min lvivianska hjärna ville helt enkelt inte förstå att man inte kan reparera saker. Min hjärna skrek till och med nej i högan sky, när jag försökte smälta att det tydligen är billigare att ge kunden en ny apparat, än att reparera den.

Något är ruttet i kungariket Sverige, tänkte jag, när jag försökte släppa tanken på det fullkomligt meningslösa resursslöseri vi ägnar oss åt i Sverige.

När historien med perkulatorn väl hade skrumpnat ihop bland alla mina hjärnvivlar, hände något annat som gjorde mig fullkomligt förkrossad. Återigen var det min mamma som var i farten. Den här gången skulle hon köpa en trädgårdsbänk. Hon hade hittat en som något så där motsvarande hennes önskemål. Men när vi synade den lite extra upptäckte vi att den redan börjat rosta. Skadorna var väl inte så stora att vi inte skulle kunna göra någonting åt dem, men reducerat pris ville vi ha.

Försäljaren av bänken sa genast nej. “Den här är i så dåligt skick att vi måste slänga den”, förkunnade han. “Ingen vill köpa en rostig bänk”, slog han fast. Vi försökte intyga att vi absolut ville köpa den, men i alla fall lite billigare. Nej, bröt försäljaren in, den ska slängas.

Jag kände mig nu som Alice i underlandet. Jag förstod absolut ingenting. Allt var skrattretande, men samtidigt väldigt skrämmande. Försäljarens resonemang kändes helt apart och som tagit ur någon märklig sketch med usel, och inte ens särskilt rolig punchline. Allt kändes overkligt, och jag började genast att grubbla över Marie Antoinette och hennes gräddbakelser.

Ty vi är lite som drottningen som förlorade huvudet. Vi lever i ett eget paradigm, där vi föreställer oss att vi har bättre miljötänkande, och är mer resurssnåla än andra. Men i verkligheten är vi riktiga dinosaurier, krävande och energislukande. Rikedomen, som vi har på bekostnad av andra (då det vi förbrukar nästan uteslutande är producerat i länder som är fattigare än vi), har gjort oss dumma. Emedan fattigdomen i exempelvis Ukraina, har – trots sin inneboende ondska – gjort ukrainarna, och deras olycksbröder, smarta.

Jag skänker därför en tanke till herrarna på remonten på Doroshenka, och tror att de nog skulle kunna övertyga mammas perkulator att koka kaffe så som det är tänkt att den ska göra. I varje fall skulle de nog få ett trevligt samtal tillsammans, så där som trilskande elektriska ting har med reperatörer. De hade dock troligen haft svårare att göra något åt försäljningens skruvade logik, men jag anar att männen vid päronträdets fot hade hittat en annan lösning. De hade kanske räddat den lilla bänken från skrotdöden, och gett den nytt liv med några penseldrag.


Det som en gång var min gård.

Share

En ålderstigen herre (eller dam) som skenat rakt in i framtiden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ovanför min hjässa susar strandskator fram över hustaken. Med sina genomträngande pip förkunnar de att jag nu är i Sverige, långt borta från mitt älskade Galizien. Men det hindrar inte mina tankar får att dröja mig kvar i regionen.

Första gången jag var i Polen var våren 1997. Jag åkte med en brokig skara studenter från Göteborgs universitet. Vi hade föresatt oss att förstå det vi kallade Östeuropa. Ty vi studerade östeuropakunskap, och trodde därför att vi besatt någon slags unik expertis.

Det var mitt första möte med Polen. Genom ett dammigt tågfönster såg jag hur ett nytt land travade förbi. Det gick långsamt, det är det jag minns starkast. Tåget tuffade på i en slags östeuropeisk sävlighet som inte kändes helt bekant. Och själva vagnarna hade också något sävligt och långsamt, ungefär som en ålderstigen dam eller herre, som taktfast letar sig fram genom en välkänd terräng. Till och med konduktören hade något långsamt och ålderstiget över sig. Det var som om både denne, tåget och till och med landskapet reste sig ur en annan tid.

Det händer ibland att jag kommer på mig själv med att fortfarande nära denna bild av Polen, som en ålderstigen dam eller herre, hopplöst efter sin samtid.

Men det är 22 år mellan det Polen och dagens Polen.

Och det enda som är ålderstiget idag är min föreställning om Polen.

Det blev jag återigen påmind om när jag tog snabbtåget mellan Kraków och Warszawa här förleden. Med en hastighet, som utklassar de svenska kusinerna, skar vårt snabbtåg genom det polska landskapet. Punktligt anlände vi huvudstaden efter drygt två timmar.

Några dagar tidigare hade jag fått en liknande påminnelse, då jag hade susat fram på en av de nya polska motorvägarna. Avståndet mellan den asfalterade pulsådern och de schweizerost-vägarna jag mötte vid mitt första besök kan endast beräknas i ljusår.

Jag kan inte tala för någon annan, men jag inbillar mig att jag inte är unik. Bilden av det eftersatta och ålderstigna Östeuropa närs nog av flera av mina landsmän. Och det är ju föga smickrande. För oss.

Men trots det kände jag något av en sorg, och nästan saknad, där jag satt på tåget. Visst är det praktiskt med det effektiva och slimmade Polen, men tyvärr inte riktigt lika spännande, tänkte jag.

Plötsligt var det något i mitt inre som slog mig på fingrarna. Jag erfor hur förmätet det var, att drömma om ett opraktiskt, smutsigt och föråldrat Polen bara för att jag vill ha lite spänning. Och när jag satt där på tåget fick jag en förnimmelse av att det är därför som många färdas till länder som Polen, och hur de upplever en besvikelse över att de inte får möta det som en gång var. En önskan om att möta något exotiskt. Opraktiskt och som från en annan tid.

Nå, nu är det kanske drygt av mig att mästra, även om jag faktiskt inte alls gör det. Jag går bara till mig själv, och minns otal gånger jag drabbats av någon typ av diffus känsla av exotism när jag sett något från den kommunistiska tiden i Ryssland, Ukraina eller Polen. Bilarna har varit gulliga, tågen klassiska och vägarna… Nå, dem har jag inte sällan haft något trevligt att säga om. Men ändå, jag har trots det kommit på mig själv att jag har burit med mig en önskan om att i vardagen få uppleva något som bäst passar på museer.

Och även min romantiserade och groteskt förvridna bild av livet i det kommunistiska Polen borde förpassas till ett museum. Namnet på museet skulle kunna vara “Museet för de inom vänstern som romantiserade kommunistisk design och på så vis berättigade förtrycket av folket i de kommunistiska länderna”. Jag är dock rädd att alltför få skulle vilja erkänna sin indirekta medverkan och därmed skuld i diktaturens djävulska styre.

Men nu är det inte bara förvirrade gamla vänstertanter och dito farbröder som har en förkärlek för att romatisera den kommunistiska tiden. I Polen är det till och med trendigt att gilla prylar från den kommunistiska tiden. Kanske sker det som en kombination mellan nostalgi och en saknad av en regim som kanske inte var trevlig, men ändock skenbart stabil. I backspegeln ter sig nämligen det mesta ganska inramat, enkelt och tecknar sig förhållandevis tydligt.

Och det är kanske även så för oss vänsterspöken. Det är enklare att föreställa sig (det vi envisas med att kalla för) Östeuropa som ett grått, långsamt, sävligt och ålderstiget vacuum. Det förefaller svårare för oss att begripa att delar av den regionen faktiskt susar fram mot framtiden i en faslig fart. Ja, ungefär likt snabbtåget mellan Kraków och Warszawa.


Framtiden på räls.

Share

Med ett lejon och en drake i mitt hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Kanske kommer du att vara där ett år, och sedan kommer du på att det inte alls var så kul, och kommer tillbaka hit till oss”, ropar min granne Anja från sin balkong. Jag skrattar henne tillmötes. Vi får se, svarar jag.

Under de senaste dagarna har jag hört det där flera gånger. Nästan exakt samma fras. Kom tillbaka till oss om något år, säger man med ett hoppfullt leende på läpparna. Det är som om hela Lviv står på tå och gör sig oemotståndlig. Åk, men kom tillbaka.

Det är inte lätt att flytta från Lviv. Folket i den här staden har gett mig så mycket. Nästan varthän jag tagit mig i staden har jag mötts med öppna armar. Det är inte många ställen som jag mött en skeptisism, eller avog inställning. Och lika vänlig är man alltså när jag lämnar.

Fast lämnar gör jag inte. Jag flyttar, emedan Lviv allt kommer att bo kvar i mig. Det är här som jag fick ordet åter. Under flera år led jag av en kvävande skrivkramp. Det är svårt att säga vad exakt som ledde till att jag åter kunde börja skriva. Kanske var det lusten att förmedla, berätta för andra om det jag såg. Eller så var det så enkelt att jag blev mindre självkritisk. Jag vågade öppna upp för att släppa taget om kontrollen. Jag blev helt enkelt inte så rädd att vara fel. Skriva fel. Eller till och med tänka fel (enligt en möjlig gängse norm).

Så jag vill tro att det var Ukraina som ledde mig ut ur den fattiga ordlösa grotta som jag befunnit mig under flera år. Deras mer spontana förhållningssätt. Orädda som de är, och något otämjda, påverkade de mig till den milda grad att jag genomgick en slags personlighetsförändring. Plötsligt var jag mindre rädd för konflikter och konfrontation. Något jag alltid fruktat värre än döden. Deras känslor ligger ofta helt synliga i deras ansikten. I synnerhet om man är förbaskad. (Det är svårt – om än lämpligt – att generalisera folk så här, men det finns en avgrundsdjup skillnad mellan det svenska snäsandet och det ukrainska praktgrälet.) Genom sin spontanitet släpade de således ut mig ur den där grottan. Och helt ovetande var de förstås om vilken inverkan de hade, och ännu har, på mig. Men trots det är jag dem evigt tacksam, även om det är något som är fullkomligt omöjligt att tacka för.

Polen är ett helt annat land. Med ett fascinerande folk (dock lika svårt att generalisera), som tycks ha ett helt annat sätt att möta verkligheten på. De förefaller mig mer… hur ska jag uttrycka det… envetna. Fast på ett positivt sätt. Envisa. Och också orädda, dock mer (eller bättre) organiserade. Som min kollega, som har långvariga relationer med polacker, uttryckte det: de är mer abrupta, ärligare och har kan mycket väl slänga fram en obehaglig sanning att tugga på/älta.

Jovars, det kan jag nog skriva under på. Jag minns när en torghandlare i (min framtida hemstad) Kraków, skällde ut mig och G för att vi klämde på hans tomater. I Lviv klämmer man på tomaterna. Man kan ju inte köpa en tomat som man inte bekantat sig med en aning. Men det gick inte hem hos denne krakowiak. Inte ens när jag log mitt bredaste leende, och urskuldade mig, veknade han. Han var ohjälpligt förbaskad. Jag hade ju begått dödssynden som kallas “klämt på tomaterna”. Jag har, under mina åtta år och snart åtta månader i Lviv aldrig blivit utskälld på en marknad. Däremot har jag blivit utskälld på en massa andra ställen. Det är något jag vant mig vid, och faktiskt börjat tycka om. Det rensar luften, och det är alltid skönt att pysa ut lite frustration. Så med det sagt är jag säker på att jag kommer att trivas väldigt bra i Kraków. I synnerhet bland tomtatförsäljarna på marknaden.

Men trots detta har jag nu sorg i mitt hjärta. Att flytta från lejonstaden är oerhört svårt. Sasja, en av alla jag har nöjet att kalla för vän här, sa när jag träffade honom häromdagen, “vad ska du nu klaga på?”. Ja, visst är det sant att jag klagat på vatten och el som försvinner här i Lviv. På snöröjningen och soporna. Men inga av dessa element är orsaken till att jag flyttar från Lviv. Jag flyttar från Lviv trots att jag trivs oförskämt bra. Jag har trivts trots allt det där jag klagat på. Och jag flyttar trots att jag trivs väldigt bra med mitt jobb, med mina kollegor och trots att jag kommer att sakna mina studenter oerhört mycket.

Jag flyttar till Kraków eftersom jag varit nyfiken på stan sedan många år. Redan vid mitt första besök 1997 blev jag överrumplad, tagen på sängen, av drakstadens milda bryskhet. Dragningskraften har dessutom bara vuxit med tiden, och när jag nu fick chansen att flytta dit, kunde jag inte motstå att tacka ja. Det känns nästan overkligt att en sådan dröm går i uppfyllelse. Precis så som drömmen om att få bo i Ukraina uppfylldes. Och jag känner mig gräsligt bortskämd. Först oemotståndliga Lviv, sedan bedårande Kraków. Jag flyttar alltså från en av Galiziens pärlor till en annan. Vad mer kan man begära av livet att få bo och arbeta i ljuvliga Galizien… Och egentligen har väl de båda städerna mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Men till min vän Sasja, som skämtsamt bekymrade sig över vad jag nu ska klaga på, kan jag hälsa att jag nog alltid kommer att hitta något. Det är sådan jag är, en skämtsam gnällspik. Och något säger mig att krakowikierna helt enkelt får vänja sig. Precis så som lvivianerna gjort.


När jag längtar till Lviv i Kraków kan jag ju alltid besöka denna sylta “Jak we Lwowie” (Som i Lviv).

Share

Hej på dig!

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det var för några dagar sedan som jag äntligen (eller kanske återigen) fick klart för mig varför folk inte alltid är så pryvitniy här. Pryvitniy kommer från ordet pryvit (привіт) som betyder hej. Pryvitniy skulle alltså kunna översättas med hej-på-dig-ig. Ja, jag fick alltså äntligen reda på varför alla inte är hej-på-dig-iga här.

När jag fick det förklarat för mig hörde jag med all önskvärd tydlighet hur den skånska slätten susade genom min skalle. I Skåne är man faktiskt väldigt hej-på-dig-ig. Om man möter någon på en promenad utanför de mer trafikerade lederna säger man alltid “hej”. Eller kanske snarare “haj”. Ibland kan det bli ett fasligt “hajande”, i synnerhet om man har tagit sig till en vandringsled dit många skåningar uppehåller sig. “Haj, haj”. “Haj pau daj dau”, vilket betyder “hej på dig, du”. Om den man möter inte “hajar” tillbaka, vet man att den antagligen är en utläning, alltså att den kommer från något annat län än Skåne.

I Göteborg är man inte lika hej-på-dig-ig. Den slutsatsen baserar jag på flera års erfarenhet. Under alla mina år i Göteborg vande jag mig inte riktigt vid att folk blev så uppenbart förvånade, och ibland uppsluppna, om man sa “hej” vid ett möte på någon skogsstig.

Hej-på-dig-gränsen har inte en uppdelning mellan norr och söder. Ty i Ångermanland, där jag brukar ånga fram några veckor varje sommar, är man nästan lika hej-på-dig-ig som i Skåne. Men den skiljer sig något från den skånska, då den oftare innebär ett längre samtal. I Skåne blir mötet sällan längre än “haj” (och ibland med det ovan återgivna suffixet). Kanske beror benägenheten att föra ett längre samtal i Ångermanland på att man inte ofta lyckas suga tag i någon som passerar, så det är helt enkelt bäst att passa på att snacka av sig.

Däremot är min uppfattning den att man inte är lika hej-på-dig-ig i Göteborg eller Stockholm. “Dom tror väl att de är nått”, säger tösabiten i mig. (Ja, så kan jag erkänna att jag tänker så ibland.)

Om jag nu skulle traska runt på den skånska slätten och träffa på någon som föredrog att låta bli att säga “hej”, eller “haj”, och om dennes fysionomi avslöjade att det inte var en utläning från Stockholm eller Göteborg, så skulle jag tolka det som att personen antagligen har en skruv lös, och det är bäst att ila vidare snabbt som sören. Den tösen eller pågen vill man helt enkelt inte ha att göra med.

Nu har jag dock fått lära mig att det också kan vara en ukrainare som har något slags diffust problem, och som inte vill vara hej-på-dig-ig, eller snarare pryvitniy, eftersom de är bekymrade. Det händer ganska ofta att skåningar också är bekymrade, men “haj” säger man trots det. Men de bekymmer man har lämnar man där de är. Man tar inte med dessa till en allmän plats. De är privata.

Det här förfarandet bygger på samma logik som att vi i Sverige fått lära sig att svaret på frågan “hur mår du?” alltid inleds med “bra”. Visst händer det ganska ofta att man fortsätter meningen med “men…”, och så kommer en förklaring till varför man inte mår så bra. Men man svarar aldrig “inte så bra” på frågan “hur mår du?”. Jo, det kan man göra, men då är du själv, eller någon i din närhet, döende eller till och med död. Man svarar inte heller “så där”. Orsaken till det här är enkel. Man vill inte vara till besvär, eller framstå som om man trodde man är förmer än andra. (Så som stockholmare och göteborgare, alltså.) Alla mår bra. Inte “så där”. Inte heller “utmärkt”. Och verkligen inte “toppen”. Man mår “bra”. Inte för mycket, eller för lite. Helt lagom “bra”, helt enkelt.

Jag har ju bott väldigt länge i Lviv, men det skånska hej-på-dig tycks aldrig gå ur mig. Och jag har fortfarande svårt för surmulna ansikten. Det får mig bara att bli förbaskad. (Vem tror du att du är? Tror du att du har det svårare än jag har?) Jag förstår samtidigt hur fel det är. Jag borde verkligen försöka lära mig att förstå de där sura ansiktena. Men den skånska tösen i mig har bitit sig fast. Man säger “haj” och ler. Punkt.

Under mina år här i Lviv har jag dock sått några skånska hej-på-dig-frön. De flesta jag handlar av har blivit väldigt pryvitniy mot mig. Till och med de mest sura grannar har blivit helt pryvitniy. Det tog tid, men den skånska tösen i mig har kämpat på, och nu säger nästan alla i huset “Dobriy den”, alltså goddag, när vi möts i trappen.

Det är ändå märkligt att jag aldrig riktigt lärt mig att handskas med de o-pryvitniy elementen här. Och när jag häromdagen konfronterades med det, insåg jag att den skånska myllan fortfarande frodas i mitt hjärta, och faktiskt fortfarande formar mig till den jag är. “Haj pau daj dau”. Sådan är tydligen jag ännu.

Och med det sagt vill jag bara illustrera hur oerhört svårt det kan vara att assimilera sig. Vissa ränder biter sig tydligen fast. Och trots att de kan verka små och obetydliga, så kan de kasta in en hel del grus i vardagsmaskineriet.


På den här slätten säger man “haj pau daj dau”.

Share

Ökenhetta i Galizien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ja, det är varmt här i Galizien. I Błędówöknen på den polska sidan av Galizien förväntades idag mycket höga temperaturer. Uppemot sextio plusgrader. Men å andra sidan är det ju bra att det ska bli så stekhett där, ty om temperaturerna varit mer normala hade vi ju inte fått reda på att Błędówöknen är Centraleuropas största sandområde. G har ägnat hela dagen åt att läsa om den där öknen som han tycks anse vara oändligt intressant.

Nå, det här med värme får ju oss människor att reagera ganska olika. En del klär av sig. Men om man är man, och går runt med bar överkropp i Kraków kan man få böter på 1500 zloty (vilket innebär ungefär 3800 SEK). Så det är bäst för de brittiska turisterna att de behåller fotbollströjorna på. Annars ryker hela resans ölkassa!

I Lviv stånkar alla på. I ett evigt och tröstlöst sökande efter vatten att svalka sig i. Tyvärr är badsjön Vynnykiy tömd på vatten. Vynnynkiy är en sovjetisk skapelse. En konstgjord sjö, med reningsverk. Men för några år sedan blev vattenkvaliteten allt sämre. Bäckar med avföring från djur (och antagligen människor också) rann lömskt ner i sjön. Och även en amatör inom det medicinska området kan räkna ut att det inte är något vidare lyckat att bada i ett sådant vatten.

Men alla är dock inte förtjusta i att man nu tagit tag i Vynnynkiy. Många befarar att sjön kommer att bli privat, och att det då kommer att leda till att lvivianerna inte har någonstans att bada. Jag hoppas dock att det bara är ett uttryck för ukrainarnas skeptisism mot makthavare, och oligarker. Ty bakom upprustningen av Vynnynkiy står en av Lvivs oligarker, en byggherre som renoverade Grand hotell, och äger många hus i Lviv. Han håller även på att renovera grannhuset. Det är periodvis ett fasligt stökande där inne. Men så plötsligt blir det tyst. Ibland i flera veckor. Likadant var det med Grand hotell. Renoveringen förekom stötvis, med extrem iver, för att sedan vila. Obegriplig strategi för en metodisk svensk som gillar att få saker och ting gjorda.

Så, vi i Lviv har alltså ingen sjö att bada i. Och flera av de bassänger som fanns förr, ligger torrlagda. Så därför är det lättare för de polska turisterna i Lviv att skylla på det när de visar sina bara överkroppar. Män som kvinnor. Jag vet inte om det existerar någon böter för dem som kastar av sig fotbollströjorna, men 1500 UAH skulle inte spräcka någon polsk ölkassa. Ty det skulle innebära ungefär 540 SEK.

Själv har jag ingen som helst åsikt om bara överkroppar. Däremot tycker jag att det borde vara straffbart att ha strumpor i strandtofflorna. Särskilt om man är man i sina bästa år. Ja, kvinnor också för den delen. Det är enligt min mening väldigt stötande. Jag skulle kunna utfärda en böterslapp på minst fem halvliters öl. I timmen!

Men nu är det visserligen inte de polska turisterna som har detta otyg på fötterna, utan helt vanliga rekorderliga lvivianska män och kvinnor! Och jag vet inte riktigt vilken typ av böter jag ska utfärda… Jo, nu vet jag. En fotvandring med strandtofflorna i Błędówöknen! Det skulle nog ge tillräckligt med obehagliga associationer för att aldrig se åt en strandtofflorna igen. I synnerhet sådana med strumpor i!


Det råder öken även i bassängerna.

Share

Om ett bär som älskas av nästan alla

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Detta är väl inte riktigt som i Sverige”, fastslår en vän, om den värmebölja som just nu råder i Lviv med omnejd. Ja, i hela Galizien är det faktiskt stekhett. Nu ser ju inte min vän särskilt oberörd ut heller. Svetten skapar ett vackert pärlband i hans lvivianska panna. Ja, trots att han är född och uppvuxen här, ser han ganska medtagen ut.

Jag har under mina år här varit med om liknande värmeböljor varje sommar. Man borde vara härdad, men varje gång det händer drabbas min skånska fysionomi av förvåning. “Vad fasiken är det här?” säger den bestört, och svullnar upp eller bara är fullkomligt ohanterlig.

Och trots att jag är med om detta varje år, har min hjärna inte heller lyckats tänka ut några knep för att motverka effekten av värmeslag. Givetvis vill kroppen dricka vatten i mängder, men faktum är att det är inte att rekommendera. En annan vän hade en mycket otäck erfarenhet på Kuba. Hon anlände dit mitt i den svenska vintern. Kroppen krävde att hon skulle bälga i sig mängder av vatten. Resultatet lär ha blivit uppblåst, så att säga.

Nå, jag har tursamt nog inte varit med om något liknande. Min kropp tycks inte vilja dricka vatten i den mängden. Däremot ville den häromdagen äta körsbärsglass. Varför den ville det är för mig fortfarande en gåta. Jag hade nämligen ätit körsbär redan till frukost. Slutsatsen blev i alla fall att man bör undvika att äta körsbär till frukost, samt körsbärglass till lunch mitt i en värmebölja. Särskilt om man gillar att ha magen i något sådär balans.

Körsbär är annars ett väldigt uppskattat bär häromkring. Både i Ukraina och i Polen äter man körsbär i fullkomligt absurda mängder. Man nöjer sig inte med det, utan kryddar även spriten med bäret, och pressar ner dess saft i alla möjliga olika produkter. Jag antar att det främst beror på att det är ett lättodlat bär på dessa breddgrader. Jag inbillar mig nämligen att det är svårt att hitta någon annan förklaring. Ja, som ni nog redan förstått så förhåller sig det så att trots att jag bott här väldigt länge så har jag inte blivit vän av körsbäret. Varför jag nu fick för mig att äta ett bär jag egentligen inte uppskattar både till frukost och lunch kan väl bäst förklaras med att min självbevarelsedrift försvagades i den rådande värmeböljan.

Tilläggas bör att det enda körsbär jag verkligen dyrkar är körsbärstomaten. Men jag vet inte riktigt hur den skulle ta sig ut i en glass.

Min svettige vän köper en kvass och sölar vidare i Lvivs värmebölja. Tack och lov att de inte fått för sig att smaksätta den med körsbär… ännu.

Share

%d bloggers like this: