viewpoint-east.org

Zuzanna, Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

15 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Rivne oblast, eller Rivnensjtjyna
Zuzanna Ginczanka

Trots att vi nu får oss gammal skåpmat, alltså återpostningar, serverade, får det ändå bli så. Ty det går inte att passera Rivne oblast, eller Rivnensjtjyna, utan att uppehålla sig vid Zuzanna Ginczanka.

De flesta som väljer författarskapet som sin bana gör så med hjälp av sitt modersmål. Få väljer att skriva på ett annat språk. I Sverige har vi några författare som valt att skriva på svenska istället för sina modersmål. Som exempel kan ges Theodor Kallifatides, eller Maciej Zaremba. Det är oerhört intressant med författare som väljer sitt skriftställarspråk. Det här blogginlägget ska handla om en person som valde polska som språk för sitt författarskap.

Sara Ginzberg föddes i Kyjiv den 22 mars 1917 (9 mars enligt julianska kalendern). Hennes föräldrar var av judisk börd, och i hemmet talades det ryska. När inbördeskriget bröt ut flydde familjen till Równe (idag Rivne). De slog sig ner i den judiska delen av staden, där man i staden talade ryska, jiddisch och polska parallellt, men i Saras hem talade man ryska. Efter inbördeskriget blev Równe polskt, och Sara Ginzberg gick i polsk skola, då började hon tala polska med sina vänner.

Sara Ginzbergs föräldrar skilde sig, hennes far slog sig ner med ny fru i Berlin, emedan hennes mor flyttade till Spanien. Kvar i Równe blev Sara, där hon bodde med sin mormor. Hennes mormor hade ett apotek, som låg i stadens hjärta. Apoteket låg på nedervåningen, och de bodde på våningen ovanför. Sara Ginzberg kallades för Sana av sina vänner. Kanske var det därifrån som hon tog sin pseudonym, som hon sedermera skulle bli känd under.

Det var nog under denna tid som Sana på allvar började intressera sig för det polska språket. Hemma talades det ju ryska, men med sina vänner talade hon polska. Jiddisch, det språk som de flesta judar hade kunskap om vid denna tid, kunde hon inte alls.

Sana började tidigt visa talang för att skriva. Hennes första alster ska hon enligt hennes mor åstadkommit redan som fyraåring. När hon var åtta skrev hon sin första poetiska ballad. Det är dock oklart vilket språk dessa skrevs på, polska eller ryska.

När hon var i tonåren gick hon på gymnasiet i Równe. Under denna tid fick hon sitt första alster publicerat i en skoltidning. Och redan 1933 fick hon sin första nationella debut. Detta skedde i tidningen Ilustrowany Kuryer Codzienny, som var den största tidningen i Polen vid tiden. Sana var då blott sexton år, men dikten bär på visdom hos en äldre kvinna. Det är dock oklart om hon vid detta tillfälle använde den pseudonym som hon senare skulle bli känd genom. När och hur Zuzanna Ginczanka föddes återges inte i någon av källorna nedan.

Nu börjar man få upp ögonen för den unga, och mycket begåvade, Zuzanna Ginczanka. Och det är poeten Julian Tuwim (1894-1953) som först såg hennes unika begåvningar. Tuwin uppmuntrade henne att delta i dåtidens mest prestigefyllda poesitävling för unga begåvade poeter, Turniej Młodych Poetów. Med sin dikt Gramatyka (Grammatik) tilldelades hon ett hedersomnämnande. Zuzanna Ginczanka var den yngsta deltagaren i tävlingen. Dikten publicerades senare, och lär vara en intressant och egensinnig lek med den polska grammatiken. Att Zuzanna Ginczanka vid så unga år kunde skriva en egensinnig dikt, som enligt källor utmärkte sig bland de andra, kan ha att göra med att hon skrev på ett språk som inte var hennes eget.

Julian Tuwim var vid denna tid en omtalad poet. 1918 hade han grundat gruppen Skamander. Deras mål var att skapa en experimentell poesi som bröt med tendenserna från kretsen Unga Polen (Młoda Polska). Det var en krets som dominerat det konstnärliga uttrycket under lång tid, och deras verk var enormt populära i mellankrigstidens Polen, trots att det var flera decennier sedan många av deras skapare gått ur tiden. Man skulle kunna säga att Skamander försökte utmana Unga Polens hegemoni, och därför var de en grupp som inte var omtyckta i alla kretsar. Zuzanna Ginczanka var nog en ganska modig ung kvinna, ty hennes stora förebilder var just poeterna i denna Skamander. Hon drömde om att flytta till huvudstaden Warszawa och få ingå i denna bohemiska konstnärliga krets.

Som artonåring flyttade hon därför till Warszawa och började studera pedagogik vid universitetet. Samtidigt var hon redan känd för dem som intresserade sig för experimentell poesi, och hon ingick snabbt i de bohemiska och konstnärliga kretsar som under denna tid fanns i huvudstaden.

Trots att hon publicerade alster i tidskriften Szpilki, en poetisk satirtidskrift, ville Zuzanna Ginczanka ändå behålla sin autoimmunitet från dessa litterära kretsar. Det finns många uppgifter om de caféer (kawiarnia) som poeterna besökte vid denna tid. Varje grupp hade sin egen kawiarnia. Zuzanna Ginczanka lär dock tydligt ha understrukit sin självständighet, och visade sig med dem som hon för tillfället ville associeras med.

Det är oundvikligt att inte omnämna Zuzanna Ginczankas omtalade skönhet. Det förefaller som om nästan varje minnesanteckning om henne också berör hennes mycket ovanliga utseende. Många verkar vilja påskina att hon hade en österländsk skönhet, och det finns de som associerar hennes anletsdrag med hennes poesi. Ginczanka använde ofta österländsk mystisism i sin diktning. Hennes poetiska uttryck ska också innefatta konnotationer till den kvinnliga sexualiteten. Tyvärr finns mycket få dikter av Ginczanka översatta till svenska.

1936 kom O centaurach (Om centaurer) ut. Det var den enda diktsamling av Zuzanna Ginczanka som utkom under hennes livstid. Diktsamlingen blev genast vida känd. Hennes språk och bildvärld var helt unik. Centaurer är en mystisk figur, en hästkropp med ett manshuvud.

Zuzanna Ginczanka skrev inte bara poesi, utan även några pjäser för radioteater. 1937 spelade Polski radio upp hennes pjäs Pod dachami Warszawy (Under Warszawas tak). Zuzanna Ginczanka var dessutom översättare, och översatte från ryska till polska.

Det är möjligt att Zuzanna Ginczanka förutsåg andra världskrigets utbrott. Redan i maj 1939 skrev hon en dikt som kan tolkas som att hon faktiskt förstod vad som höll på att ske. Men i juni 1939 åkte ändå hon som vanligt till Równe för att bo hos sin mormor över sommaren. När Nazityskland och Sovjetunionen anföll Polen, hamnade Zuzanna Ginczanka i den sovjetiska delen.

Sovjeterna började genast att attackera “borgerliga element”, och Zuzanna Ginczankas mormor fick sitt apotek beslagtaget. Dessutom flyttade det in andra hyresgäster i deras lägenhet, och Zuzanna och hennes mormor fick bara ett litet rum för sig själva. Zuzanna Ginczanka flyttade därför till Lvov (Lwów på polska, idag Lviv). Hennes mormor lät packa ner många av familjens dyrgripar, vilket hon gjorde i en förhoppning att ge Zuzanna en bra framtid.

Mellan åren 1939-42 bodde och verkade Zuzanna Ginczanka i Lvov. Hon skrev till och med flera revolutionära dikter. Under den här tiden gifte sig Zuzanna Ginczanka med en äldre man. Många har ställt sig frågan om hon gjorde det i en förhoppning att undkomma nazisterna. Kanske hade hon en föraning om att de skulle invadera Lviv.

I juni 1941 invaderade de Lviv, men Zuzanna Ginczanka lyckades övertyga andra om att hon inte var av judisk börd. Det var först 1942 som en av hennes grannar angav henne. Ryktet säger att Gestapo fick jaga efter Zuzanna en hel dag innan de lyckades fånga in henne. Men blott några timmar senare var hon på fri fot. Det råder dock olika meningar om hur Zuzanna Ginczanka lyckades fly från fångenskapen, men många källor gör gällande att hon själv eller någon i hennes närhet, lyckades muta Gestapo.

En av de mest kända dikterna av Zuzanna Ginczanka skrevs av henne i vredesmod efter det att hon arresterats. Dikten heter Non omnis moriar, vilket är latin och betyder “Icke helt och hållet ska jag dö”. I dikten beskriver Zuzanna Ginczanka hur hon föreställer sig hur hennes angivare vältrar sig i Zuzannas ägodelar, gåvor från hennes mormor. I varje liten ägodel finns också en bit av Zuzanna Ginczanka. Dikten är möjligen den mest kända av Zuzanna Ginczanka, och finns också översatt till svenska.

Zuzanna Ginczanka och hennes man flydde till Kraków. Zuzanna Ginczanka fick falska papper som sa att hon var armeniska, men hennes mycket utmärkande utseende gjorde de svårt för henne att röra sig i Kraków.

När det endast var några veckor kvar av den nazistiska ockupationen av Kraków, tillfångatogs Zuzanna Ginczankas man. Det här innebar att hon snart också skulle kunna gripas. I början av januari 1945 ska hon ha avslöjats av nazisterna och kastades i fängelse. Det finns olika teorier om hur hon slutade sina dagar, men tyvärr finns inga konkreta vittnesmål som kan befästa dessa.

Vad vi vet är dock att i januari 1945 mördades en poet som i större utsträckning skulle kunna ha bidragit till den polska poesin, om hon fått leva.

Zuzanna Ginczanka, eller Sara Ginzberg, blev 27 år.

Efter kriget glömdes många av hennes verk bort. Och det var först senare som hennes gärning uppmärksammades. På senare tid har det utkommit biografier och samlade verk över hennes författarskap, och hennes författargärning har funnit en ny läsekrets. Det har dessutom satts upp pjäser om hennes liv. Kanske är det Zuzanna Ginczankas kärlek till det polska språket som lockar dessa nya läsare, den typen av specifika kärlek till ett språk man får när man lär sig det på egen hand.


Zuzanna Ginczanka i Rivne, då Rowne, 1934.


Franz Liszts elev från Zjytomyr

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

14 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Zjytomyr oblast, eller Zjytomyrsjtjyna
Juliusz Zarębski

Näst på tur står Zjytomyr oblast, eller Zjytomyrsjtjyna, och här gör vi åter bekantskap med Juliusz Zarębski, med en text som postades 2020.

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.


Juliusz Zarębski, omkr 1872.


Med Sholem Aleichem i Kyjiv

Category: by sophie engström, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

13 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Kyjiv oblast, eller Kyjivsjtjyna
Sholem Aleichem

Runt den ukrainska huvudstaden slingrar sig Kyjiv oblast, och här ska du få återbekanta dig med Sholem Aleichem. Inlägget nedan är en en postning från 2009.

Sholem Naumovich Rabinovich föddes den 2 mars 1859 i den ukrainska byn Perejaslav, i dåvarande Tsarryssland, i en fattig judisk familj. Han sägs mycket tidigt ha beslutade sig för att ägna sig åt författarskapet, och en av hans tidiga mer häpnadsväckande alster lär vara en judisk tolkning av Robinson Cruse. Sholem Aleichem är en pseudonym som i översättning blir “fred vare med dig”, som ofta används som hälsningsfras av judar. Källor menar att Sholem tog denna pseudonym för att förstärka det komiska anslaget. Tänk er bara: “Goddag, mitt namn är Goldman”
“Goddag, Goddag”
“Ja, Goddag, men vad heter ni?”
“Goddag, Goddag”
“Ja, Goddag, men vem är ni?”
“Goddag, Goddag”
Och så vidare…

Aleichem förde ett ganska kringflackande liv, vilket kan illustrera hur många judar hade det i dåtidens Tsarryssland. Antisemitismen var utbredd och flera judar råkade ut för progromer och fick därför flytta alternativt fly för sina liv. De fick inte heller mantalsskriva sig var de ville. Som exempel fick det inte mantalsskriva sig i Kyjiv, utan bara under vissa förutsättningar, mot rätt betalning samt vid rätt tid. Detta gjorde att Aleichem, och många andra bodde i byar kring Kyjiv. Aleichem bodde bland annat i Bojarka, en liten by sydväst om Kyjiv.

Aleichem yrkesbana var dessutom ganska brokig vilket kanske inte berodde på hans judiska ursprung utan snarare på en del okloka beslut. Han försökte sig bland annat på en karriär som börsmäklare, men han slutade som helt utblottad. Hans hustru, som kom från en förmögen familj, lär ha stått för en del av familjens försörjning. Aleichem försökte även emigrera till USA två gånger. Första gången 1907, men han blev tvungen att kapitulera redan 1908 efter en rad misslyckanden. 1915 emigrerade han en andra gång och han stannade till sin död året därpå. Aleichem var mycket kritisk till den judiska assimileringen i USA och några av hans senare verk kritiserar “amerikaniseringen” av nyanlända judar.

Inledningsvis skrev Sholem Aleichem på ryska samt på hebreiska, men långsamt växte sig beslutet starkt att skriva på jiddisch. Han blev slutligen en mycket stark förespråkare för jiddisch i Europa och han uppmuntrade många yngre författare att skriva på språket, som dessförinnan främst hade varit ett talspråk utan stark Litteraturscen. Aleichems beslut att skriva på jiddisch skulle också göra det lättare för andra att ta vid. Han var en stark förespråkare av zionismen, men man skulle kunna hävda att en för stark betoning av Sholem Aleichems zionistiska verksamhet riskerar att helt förta hans kanske viktigaste arv, konsten att genom ironi synliggöra en frän samhällskritik.


Hos Szymanowski i Tymasjivka

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

12 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Tjerkasy oblast, eller Tjerkasktjyna
Szymanowskis Tymasjivka

Om du ser dig omkring nu ser du att du befinner dig i byn Tymasjivka på ukrainska (Тимо́шівка), eller Tymoszówka på polska, i Tjerkasy oblast/Tjerkasktjyna. Och det förefaller faktiskt som att du är hemma hos Szymanowski på deras gods med samma namn som byn. En av sönerna i huset är redan nu en känd tonsättare, Karol Szymanowski. Han sitter vid en av familjens flyglar och funderar över de sista tonerna, som kanske har trilskats, innan de välvilligt landat på notbladet. Får se vilket år kalendern visar… Sedär, det är alltså år mars 1915. Så det verk som Karol nu avslutar och drar ett streck under, kan vara den som också tillhör en av hans mest kända tonsättningar, Mity (opus 30) på polska, Myter på svenska.

Det var Karol Szymanowskis farfars farfar som först bosatte sig i Tymasjivka. Efter Kościuszko-upproret mot den ryska tsaren och Preussen, 1794, förlorade många polska adelsmän sina tillgångar i Warszawa, och tvingades att flytta ut på gods runt om i imperiet. Således blev Karols familj den ukrainska delen av Szymanowskis släktträd.

Karol föddes på Tymasjivka, och godset skulle spela en stor roll för honom. Det var han fasta punkt under många år, dit han återvände för att få vila och återhämtning. Det var också här som han skrev många av sina kanske viktigaste verk, så som Myter som nämndes ovan, Maski (opus 34) Masker på svenska, första violinkonserten (opus 35), första stråkkvartetten (opus 37), med flera.

När Karol Szymanowski skrev Myter var han nyss hemkommen från en resa till Sicilien, Algeriet och Tunisien. Denna resa skulle forma honom, och hans tonspråk skulle därefter präglas av arabiska toner, ofta sammanflätade med impressionistiska element. Detta kan man tydligt höra i just Myter, som tillägnades Zofia Kochańska, hustru till den kände violinisten Paweł Kochański som hjälpte Karol i arbetet med kompositionen. Den hade världspremiär i Uman 1916, en stad kanske mest känd för att chassidiska pilgrimer vallfärdar dit varje år under det judiska nyåret (i september och oktober).

1920 blev Karol Szymanowski, hans bror Feliks (pianist och tonsättare), mamma Anna, systrarna Zofia (som skrev flera poem till Karols verk), Stanisława (sopran) och Anna Szymanowska tvungna att lämna Tymasjivka. Bolsjevikerna och inbördeskriget hade nått byn, och deras gods och alla ägodelar beslagtogs. Familjen skulle sedermera leva med mycket ringa inkomst. Och till Tymasjivka kunde de aldrig återvända.

Men i mars 1916 hoppades man ändå på att det snart skulle bli fred, och man hinner till och med lapa lite tidig vårsol.


Från vänster till höger: kusinen Michał Kruszyński, Zofia Szymanowska, Karol Szymanowski och mamma Anna, därefter okänd dam, och längst ut till höger systern Anna Dominika (kallad Nulka). Vad hunden heter förtäljer inte historien.


Om Jelka och hundratals sånger

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Kirovohrad oblast, eller Kirovohradsjtjyna
Baba Jelka

Kirovohrad oblast, eller Kirovohradsjtjyna, är den näst minsta oblasten i Ukraina, sett till invånarantal. Den senaste mätningen visade att drygt 900 000 bodde i oblasten. Huvudorten heter Kropyvnytskyj, efter den ukrainske författaren, tonsättaren, skådespelaren och dramaturgen Marko Kropyvnytskyj (Марко Кропивницький) som föddes i staden 1840. Under sitt 70 år långa liv hann han skriva över 40 pjäser och medverka i omkring 500 olika teateruppsättningar. Han arbetade hela livet, och dog när han var på turné. på väg mor Odesa.

Men Kirovohradsjtjyna har även annat att bjuda på. Låt oss besöka projektet Baba Jelka (Баба Єлька). Namnet till projektet har sin härkomst från en äldre kvinna vid namn Jelka, som bodde i byn Rozsochuvatka (Розсохува́тка) som ligger i Malobyckivskyj regionen i Kirovohradsjtjyna. Jelka kunde hundratals traditionella ukrainska folkvisor och kände till hur man behandlade sjukdomar med örter. Hon fostrade minst 10 barn, och överlevde den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrofen, eller folkmordet, Holodomor.

Många i Ukraina har tyvärr glömt bort traditionella folkvisor, och sina ukrainska rötter. Många ukrainare glömmer också ukrainska, och börjar tala ryska eller surzjik (som, mycket förenklat, kan kallas för en blandning av ukrainska och ryska) när de flyttar från sina hemorter till de större städerna. En liten oblast med få invånare, och få möjligheter till försörjning är särskilt drabbade av denna att deras traditioner, sånger och seder och bruk faller i glömska. En grupp forskare, journalister och fotografer bestämde sig därför för att råda bot på denna förgätenhet och begav sig ut på en resa runt Kirovohradsjtjyna för att försöka kartlägga alla folkvisor som höll på att falla. Det blev många resor, och genom dem har de samlat material till över 800 sånger, men de har även erhållit otal annan kunskap. Med sitt insamlade material från sina resor har gruppen därefter anordnat konserter där ukrainska sånger framförts och flera utställningar med bland annat broderi, som återfinns på bland annat vysjyvankorna (de ukrainska folkdräkterna) från trakten. Gruppen har även sammanställt en kokbok med recept från Kirovohradsjtjyna.

Broderiet på vysjyvankorna från Kirovohradsjtjyna är så klart mycket vackra, och inte sällan förekommer det vindruvor.


Bildens källa.


Bild från kokboken.


Granitblocken längs med Södra Bug

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Mykolajiv oblast, eller Mykolajivsjtjyna
Pobuzjzja

Vi vänder oss norrut och följer med längs med floden Södra Bug, upp till Pobuzjzja (Побу́жжя), som är en granitstäpp, och dess väldiga stenblock kan på vissa håll höja sig med 40 meter över flodbädden. Området ska enligt bedömningar inte ha täckts av vatten på mer än 60 miljoner år. Granitblocken skapar därför ett alldeles unikt bergsområde mitt på den annars ganska flacka ukrainska stäppen. Runt omkring Pobuzjzja finns skogar och ängar som ibland översvämmas, men granitstäppen är skyddad beroende på sin höga placering. Det har lett till ett helt unikt ekosystem, med flora och fauna som egentligen associeras med Medelhavets karga landskap. Här finns således flera arter som är listade i den ukrainska “Röda boken“.

I 1970-talets Sovjetunionen bestämde man att det skulle sammanställas en lista över unika och utrotningshotade arter, och 1980 kom den första ukrainska Röda boken ut. Den innehöll 86 hotade eller sällsynta arter. Verket uppdaterades 1992 och då var boken mer omfångsrik. Antalet ökade med 297 djurarter, och 390 växtarter. Därefter har verket utkommit ungefär vart tionde år, med stor ökning av antalet unika eller hotade arter. 2021 innehöll Röda boken 687 djurarter, samt 857 växter. En avsevärd ökning sedan 1980 års upplaga.

Men vid Södra Bugs flodbädd funderar nog inte djuren och växterna över någon röd bok. De följer med årstidernas tidevarv, och flodens flöde. Bug är förresten ett intressant ord. Det fanns nämligen två floder med samma namn. Dels Södra Bug, där vi befinner oss nu, samt Västra Bug, som löper genom västra Ukraina, slingrar sig på gränsen mellan Ukraina och Polen, och senare på gränsen mellan Belarus och Polen, innan den slingrar in sig i Polens vackra landskap och bebyggelse.


Bildens källa.


Ett bad i Rosa sjön

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

9 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Cherson oblast, eller Chersonsjtjyna
Lemurijske ozero eller Den rosa sjön

Då var ni välkomna till Chersonsjtjyna, och då är det väl dags för att ta ett välgörande bad. I Lemurijske ozero (Лемурійське озеро) eller Rosa sjön (Рожеве озеро) kan man nämligen bada i hälsosamt salt vatten. Sjöns tillkomst är dock omtvistad och ingen har lyckats komma med en helt vattentät förklaring. Därför har det skapats en hel del legender om dess tillblivelse. Den mest förhärskande teorin bygger på att den uppkom efter att ett sovjetiskt bombplan störtade på platsen 1969, och i arbetet att gräva upp resterna av flygplanet grävde man en enormt djup grop. Efter en tid började rosa vatten flöda upp ur hålet. Folk vallfärdade till den, och snabbt spreds ryktet att det också var väldigt hälsosamt att bada i den.

Vattnet i Rosa sjön är mycket salt. Faktum är att den nästan är lika salt som Döda havet. Färgen beror på att algen Dunaliella salina strömmar upp ur hålet som man grävde när flygplanet hade störtat. Det är en av de mest härdiga alger som finns på jorden. När algerna flyter upp till ytan och möter solens strålar bildas betakaroten, och därav färgen på sjön. Synintrycket förstärks också av att stränderna runt sjön är extremt vita. När vattnet från Rosa sjön avdunstar under de varma sommarmånaderna, bildas salt, som sedan flyter upp till stränderna.

Rosa sjön kallas ju även Lemurijske ozero, vilket betyder Lemursjön. Namnet härrör från en teori att sjöns färg beror att den färgats av resterna från det förhistoriska Lemuriska havet i den försvunna kontinenten Lemurien. Förespråkarna för denna märkliga teori menar att det har funnits en kontinent som skulle ha försvunnit i Stilla havet eller möjligen Indiska oceanen. Namnet Lemurien anspelar på de söta lemurerna. Det har nämligen länge förbryllat forskarna varför lemurer återfinns på Madagaskar och indiska halvön, men inte i Afrika eller Asien.

Nåväl, några lemurer syns inte till här i Rosa sjön i Chersonsjtjyna, men visst var det skönt med ett bad?