viewpoint-east.org

Stenslottet i Podolien

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Chmelnytskyj oblast eller Chmelnytjtjyna
Kamjanets-Podilskyj

Efter att ha inandats lite bergsluft är det dags att ge sig ut på de ukrainska vidderna. Chmelnytjtjyna skulle kunna sägas vara början på Podolien, norrifrån sett. Podolien är en historisk region som sträcker sig hela vägen från dagens Ternopilsjtjyna, via Chmelnytjtjyna och vidare söderut ut mot Vinnytjtjyna.

Ordet Podolien kan komma från det fornslaviska ordet ponyzzja (пониззя) som skulle kunna översättas med nedre eller kanske lågland. En bättre översättning tas tacksamt emot. Här har i alla fall bott människor sedan urminnes tider.

En av de mest kända platserna i Podolien är slottet i Kamjanets-Podilskyj, som också ligger i Chmelnytjtjyna. “Kamjanets” kan härledas det gamla slaviska ordet för sten (kamin), och avslutningen anspelar givetvis på det ukrainska ordet för Podolien, vilket är Podillja (Подíлля). Slottet är en fantastisk skapelse och med sina tinnar och torn ser det faktiskt lite ut som ett sagoslott, där det vilar på sin kulle. Man vet inte exakt när de första delarna uppfördes, men troligen bör de dateras till 1300-talet, då regionen styrdes av det litauiska furstendömet. Men det finns de som menar att slottet kan vara äldre än så, och kan ha byggts upp av Kyjiv Rus, alltså på 1100-1200-talet.

Slottet i Kamjanets-Podilskyj har en mycket strategisk placering, vid floden Smotrytj (Смо́трич) och under 1400-1500-talet var den en viktig del av det litauiska furstendömet försvar. Man attackerades oupphörligen av tatarer och Ottomanska riket. När zaporizjakosackiskerna gjorde uppror (1648-1654), även kallat Chmelnytskyj-upproret, mot det Polsk-litauiska samväldet, spelade slottet en viktig roll. Kosackerna försökte upprepade gånger att överta slottet, men de polska och litauiska trupperna lyckades stå emot i nästan två år. 1651 kunde dock kosackerna tåga in på slottsgården.

Slottet förlorade dock sin roll som bastion under 1700-talet, när ryska imperiet tog över makten i regionen, efter det att Polsk-litauiska samväldet hade slagits i spillror. Under 1800-talet förvandlades slottet till ett militärt fängelse, och det skulle dröja över hundra år innan man började spekulera kring om slottet borde bli museum. Arbetet med att förvandla slottet till ett museum påbörjades 1937. Idag är slottet ett mycket älskat och populärt utflyktsmål för ukrainare och utländska turister, och slottet finns med på den ukrainska listan Ukrainas sju underverk, som är en lista över unika historiska byggnader i Ukraina.


Bildens källa.

Några källor
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Seven_Wonders_of_Ukraine
https://uk.m.wikipedia.org/wiki/%D0%9F%D0%BE%D0%B4%D1%96%D0%BB%D0%BB%D1%8F


Universitetet i Karpaterna

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

21 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Tjernivtsi oblast, eller Tjernivetjtjyna
Tjernivtsis nationella universitetet uppkallat efter Osip Fedkovitj-Hordinskij

Sådär ja, nu har vi anlänt till Tjernivtsi oblast, eller Tjernivetjtjyna. Många associerar regionen med den historiska regionen Bukovina, ett område som löper från dagens Ukraina söderut och in i Rumänien. Oblasten är den minsta till ytan, och har andra minsta invånarantalet av alla oblaster. Den gränsar till Rumänien och Moldavien i söder, och till oblasterna Ivano-Frakivsksjtjyna, Ternopilsjtjyna, Chmelnytjtjyna och Vinnytjtjyna. Tjernivetjtjyna präglas av bergskedjan Karpaterna och dess dalar flyter floderna Prut och Dnestr.

Största stad är Tjernivtsi som kan stoltsera med mycket, inklusive ett ypperligt universitet vid namn Tjernivtsis nationella universitetet uppkallat efter Osip Fedkovitj-Hordinskij. Universitetet är känt för sin vackra huvudbyggnad som byggdes 1864-1882, och ritades av den tjeckiske arkitekten Josef Hlávka. Han medverkade dock inte till att avsluta arbetet med konstruktionen till universitetet, enär det utbröt en dispyt mellan honom och hans uppdragsgivare.

Det är en väldigt vacker byggnad, eller hur? Och ja, du har gissat rätt, universitetets byggnad återfinns sedan 2011 på UNESCO:s världsarvslista.

1775 kom Bukovina att hamna i Habsburgska riket, och man började genast med att försöka få inflytande i regionen. Under decennierna därefter flyttade många tyskspråkiga in i regionen. Tanken föddes att man skulle grunda ett universitet. Det var flera turer innan tanken förverkligades, men när universitetet i Lviv, då Lemberg, införde polska som undervisningsspråk fick man fart på arbetet med att starta ett tyskspråkigt universitet i Tjernivtsi. Universitetet invigdes 1875. Undervisningsspråket var tyska, utom på institutionerna för ukrainsk och rumänska språken. Under denna tid hade universitetet tre institutioner, en institution i filosofi, en med inriktning mot grekisk-ortodox teologi samt en institutionen för rättvetenskap. Det fanns dessvärre inte någon medicinsk fakultet, vilket innebar att man blev tvungen att flytta till Lviv/Lemberg eller Kraków om man ville studera medicin.

När det Habsburgska riket kollapsade under första världskriget tillföll Tjernivtsi Rumänien och universitet bytte därmed språk till rumänska. Majoriteten av studenterna var då också rumäner. Efter andra världskriget var det dags att byta språk igen, enär regionen hamnade i det sovjetiska Ukraina. Undervisningsspråket blev därmed ukrainska. Andelen rumänska studenter sjönk dessutom stadigt under hela den sovjetiska tiden fram till idag.

Det finns en rad namnkunniga personer som kan knytas till universitetet, men här lyfter vi fram författaren Lina Kostenko, som är hedersdoktor vid universitetet, som föddes 1930 i Kyjivsjtjyna, långt från Tjernivetjtjyna, alltså. Det finns tyvärr ännu mycket lite översatt av hennes författarskap till svenska. Men eftersom intresset för Ukraina äntligen har nått lite större kretsar (än den lilla tappra skara som under decennier försök uppmärksamma världen på landets stora betydelse och rika kulturliv) är det ju inte omöjligt att så lär ske inom en snar framtid. Här kan ni förresten läsa en tidigare postning om Lina Kostenko.


Bildens källa.


Bland skogarna i Transkarpatien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Transkarpatiens oblast
Karpaternas biosfärreservat

Från Ivano-Frakivsksjtjyna tar vi oss söderut till Transkarpatiens oblast. Oblasten, som tillföll Sovjetunionen efter andra världskriget, gränsar till tre länder, Slovakien, Rumänien och Ungern, och den senare har dessutom en betydande minoritet i oblasten. Över 80% av befolkningen säger sig ändå vara ukrainare och har ukrainska som modersmål. Men det är möjligen en sanning med modifikation, enär det även bor en betydande andel rusiner området. Dessa är inte en erkänd minoritetsgrupp och betecknas därför som ukrainare i statistiken. Utöver ukrainarna har ungefär 12% ungerska som modersmål. Här finns dock också andra minoritetsgrupper, så som rumäner, ryssar och romer. Transkarpatien är således ett mycket mångkulturellt område. De största orterna heter Uzjhorod, Mukatjevo och Chust.

När man säger Transkarpatien till en ukrainare får de ofta något drömskt i blicken. De börjar ganska omgående att tala om naturen och de vackra bergsmassiven. Och inte undra på det, ty här bjuder naturen på ett storslaget skådespel… Nåväl det är förstås en mycket mänsklig missuppfattningen att naturen gör sig till för oss.

I Transkarpatien finns alltså flerfaldigt unik natur, och ett sådant exempel är Karpaternas biosfärreservat (Карпатський біосферний заповідник), om det nu heter så på svenska. Området består egentligen av flera olika reservat i oblasten. Den första delen av reservatet beslöts redan 1958, och tio år senare beslöt man att utöka det ytterligare. Idag täcker reservatet över 580 km², och finns med på UNESCO:s lista över biosfärområden. 90% av reservatet är täckt av skog, och här återfinns även urskogar, såsom de unika centraleuropeiska bokskogarna. Man kan finna liknande skogar i Slovakien, Tjeckien och Tyskland. Här finns även ett mycket rikt växt och djurliv, med arter helt unika för området, samt runt 60 växter och över 70 djurarter som finns noterade i den ukrainska Röda boken.

Som så ofta med känslig natur, är vår mänskliga påverkan dessvärre av negativ karaktär. Skövling av skog, tjuvjakt av hotade arter, och horder av turister som vallfärdas till området är ett stort problem. Ett exempel på det senare är Påskliljedalen (Долина нарцисів). Varje vår täcks marken i dalen av miljoner soltörstande påskliljor. Tyvärr anländer också nästan lika många turister, vilket för med sig en omfattande åverkan på naturen.

Så istället för att åka dit och trampa ner känsliga växter, hänger vi oss nu åt att njuta av ett fotografi från denna förtrollande plats. Ta ett djupt andetag, och fly bort från julstressen.


Bildens källa.

Källor

Biosfärområden


Med Marla och Jay i Rohatyn

Category: by sophie engström, Historia, Intervju, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

19 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Ivano-Frakivsk oblast eller Ivano-Frakivsksjtjyna
Rohatyn Jewish Heritage

Rohatyn kan måhända tyckas vara en liten och betydelselös ort i Ivano-Frakivsksjtjyna, som vi nu befinner oss i, men skenet bedrar, enär det är härifrån som Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete utgår ifrån. Vi ska således åter stifta bekantskap med dessa två aktivister som på många vis förändrat stadens renommé. Sedan deras organisation, Rohatyn Jewish Heritage, kom till stan hat väl inget varit sig riktigt likt. Låt oss därför återvända till en resa i december 2017 till Rohatyn med Marla och Jay.

Tilläggas bör dock att sedan artikeln skrevs har Rohatyn Jeish Heritages arbete fortsatt i oförminskad skala, och ett av de senaste tillskott är en förteckning över judiska begravningsplatser i bland annat Lvivsjtjyna, Ternopilsjtjyna och Ivano-Frakivsksjtjyna. En viktig dokument.

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Kohanim hands. Här kan du läsa mer om dessa tecken på judiska gravstenar.


Marla och Jay på gamla begravningsplatsen i Rohatyn.


Lejonet från Ternopil

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Från ett lejon till ett annat, men denna gång från Ternopil oblast eller Ternopilsjtjyna. Vi ska åter få bekanta oss med Michailo Lvovytj Bojtjyk. Hans andranamn, Lvovytj, är ju riktigt lejonlikt. Huvudorten i Ternopilsjtjyna är Ternopil och den grundades 1540. Dess var grundare greven och hetmanen Jan Amor Tarnowski (1488-1561). Staden var under 1500-talets slut ett viktigt militärt fäste under Sigismund I av Polen.

Men nu ska vi ta några raska kliv fram i historien till 1900-talets början, och samtidigt fördjupa oss i lite konst.

En katt bland hermeliner… Eller nåja, en katt omgivningen av fyra kvinnor. Målningen, som egentligen är en skiss till en trolig större målning, tillkom 1912, bär namnet Fyra kvinnor och en katt och upphovsmannen är Michailo Lvovytj Bojtjyk (Миха́йло Льво́вич Бойчу́к).

Bojtjyk föddes 1882 i Romanivka, som då låg i Habsburgska riket, och idag infinner sig i västra Ukraina i Ternopils oblast. Pappa hette Lev, därav Michailos tjusiga fadersnamn, som inte helt osökt för tankarna till Lviv, och till lejon, då Lev betyder lejon på ukrainska (лев) och faktiskt också på polska. Familjen var en fattig bondefamilj, och deras situation förbättrades inte av att deras hem brann ner. Tyvärr gick även Michailos tidiga konstnärliga alster till spillo i den branden.

Redan som 16-åring kom Michailo till Lviv, eller då Lemberg, för att studera konst. Hans begåvning resulterade i att han tilldelades ett stipendium av överhuvudet för den grekisk-katolska kyrkan, metropoliten Andrej Sjeptytskyj, för att studera vid Konstnärliga akademin i Kraków. Han hade senare förmånen att studera vid motsvarande lärosäten i Wien samt München, men det var trots allt i Kraków som han avslutade sina studier.

Efter sina studier begav han sig, så som det sig bör, till Paris, han skulle slipa sitt konstnärliga uttryck, och lägga grunden till den konstnärliga inriktning som skulle bära hans namn – Bojtjykismen. Grundtanken i inriktningen var att reformera den ukrainska konsten genom att sammanföra element från ukrainarnas vardag, livsstil, folkloristik och allmoge med ikonografi och bysantinska uttryck. Resultatet blev en unik ukrainsk nationell stil.

1911 återvänder han till Lviv, och får anställning som konservator på nationalmuseet i staden. Här befinner han sig till första världskriget, då han flyr undan kriget till Kyjiv för att 1917 vara en av grundarna till den ukrainska konstnärliga akademin. Sju år senare skulle han utnämnas till professor vid nämnda lärosäte.

Michailo Bojtjyk var nu en anlitad konstnär i den unga sovjetrepubliken Ukraina. Han fick uppdrag att utsmycka operan i Kyjiv och likaledes i Charkiv. Vidare renoverade han freskerna i Sophiakaterdalen i Kyjiv, samt Dormitionskatedralen i Tjernihiv, utformade stora väggmålningar i Kyjiv, Odesa, Charkiv och så vidare och så vidare. Han stod nu på höjden av sin karriär.

Michailo Bojtjyk strävade, som nämndes ovan, efter att skapa ett ukrainskt uttryck i konsten. Under 1920-talet beredde detta honom inga svårigheter att verka, men allt eftersom att Sovjetunionen började forma sin diktatur, och då dess klåfingriga samt paranoida ledare inte kunde hålla sig från att försöka styra varje del av människornas liv, fick Bojtjyk det allt svårare att finna plats för sin konst. Bojtjykismen, hans konstnärliga inriktning och skötebarn, hamnade på kollisionskurs med den sovjetiska konstnärliga inriktningen socialistisk realism. Det här ledde till att han blev tvungen att lämna Kyjiv år 1931. Han begav sig till Leningrad, och undervisade där en tid på den konstnärliga akademin innan han ett år senare återvände till hem Ukraina. Han kunde förvisso inte återvända till Kyjiv, utan slog sig ner i Charkiv.

I början av 1930-talet tilltog Stalins och Kremls paranoia. Man iscensatte därför en klappjakt på inbillade fiender. Denna klappjakt kallas för Stora utrensningen och pågick mellan 1934-39. I november 1936 knackade det på Michailo Bojtjyks dörr, och hans arrestering var ett faktum. Han anklagades för att ha ägnat sig åt spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland tio år tidigare. Inte mycket är känt om Bojtjyks tid i fångenskap, men man vet dock att han arkebuserades den 13 juli 1937 i Kyjiv. Några månader senare skulle hans fru, den kända grafikern Sofija Nalepinska-Bojtjyk (som vi lär återkomma till i framtida blogginlägg), gå samma öde till mötes. Hennes “brott” var att hon varit gift med Michailo Bojtjyk.

Men låt oss återvända till vår målning. Enligt Ukrartarchive på Twitter ska katten vara ett självporträtt av konstnären själv. Vi får anta att han var en riktig jamare, och hans fadersnamn indikerar ju också att han var något av ett lejon. Fotografierna på honom visar en stram och elegant man, med bestämda men vänliga ögon. Elegant som en katt! Och precis som en katt har han också minst nio liv, ty minnet av Michailo Bojtjyk har inte falnat i dagens Ukraina. Hans själ och ande återfinns i många verk skapade av samtida ukrainska konstnärer.


Ett älskat lejon

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

17 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Lviv oblast, eller Lvivsjtjyna
Lviv

Det är nog så, att Lvivsjtjynas alla vägar leder till Lejonstaden Lviv, så även om det finns många vackra eller intressanta platser i oblasten, får vi trots allt stanna i regionens huvudstad. Man kan fråga sig om det finns en endaste resenär som passerat genom Galiziens juvel Lviv, utan att bli förälskad. Det månne kanske vara så att undertecknad har missat vredesutbrott mot Lejonstaden Lviv, men om de nu finns har de inget på denna plattform att göra. Här har det nämligen skrivits hundratals kärleksförklaringar till denna stad, och ni kan botanisera bland den här. Och idag blir det därför en återblick till en postning från april 2019.

På balkongen till vänster i bild står det kanske en Benjaminfikus. Jag vill i alla fall tro det, ty jag har också en fikus som får flytta ut på balkongen de där varmaste dagarna på sommaren. En spårvagn strävar långsamt i kamerans riktning och bakom syns en häst med vagn stånka fram. Mitt i gatan står en pojke, med stadig blick riktad rakt in i kamerans lins. Kanske är det bara han som tänker på fotografen. De andra som fastnat på plåten tycks inte lägga märke till fotografen, eller till pojken som står i givakt mitt i gatan.

Det är ett fotografi, som också blev ett vykort, vi tittar på. Den okända fotografen fångade pojken som står mitt i gatan, spårvagnen som strävar, alla förbipasserande och Benjaminfikusen någon gång vid första seklets början. Kanske runt 1910.

Huset till höger i bild är extra intressant. Det byggdes mellan 1892-1894, och arkitekten hette Jan Tomasz Kudelski. Bygget var ett beställningsverk av stadens kända och mäktige vodka- och likörtillverkare, Leopold Baczewski. Det är ett vackert hus (än idag), med burspråk och eleganta dekorationer. Inte överdådigt, men elegant.

Det här är en välkänd vy för mig och tillika mycket älskad av undertecknad. Jag bor inte långt ifrån bildens centrum. Varje dag passerar jag den glasade dörr som idag leder till en kosmetikabutik. Då, när den lille pojken stod mitt i gatan, rymde lokalen en av Lwóws mest omtyckta kaféer, Kawiarnia Maksym. På någon av våningarna i huset fann man även redaktionen för tidskriften Wschód (Öst). Huset rymde även andra verksamheter. Till exempel hade två amerikansklinjer sina kontor och biljettförsäljning här, Cunard Line och White Star Line. Många av Galiziens amerikaresenärer (och de var många) gick alltså till detta hus för att köpa biljetter till sin framtid långt borta från Galizien.

Zygmunt Gorgolewski (1845–1903) bodde även här fram till sin död. Ja, du vet väl inte vem den gode Zygmunt Gorgolewski var, men varje lvivian känner till honom. Det var nämligen han som ritade Lvivs operahus. Byggfirma var Jan Levynskyj, som jag skrivit om tidigare. Anekdoten om Zygmunt Gorgolewski förtäljer att han blev djupt deprimerad av alla problem som det innebar att bygga operahuset, och att han ska ha begått självmord. Andra anekdoter säger att han dog av brustet hjärta, då hans arbete kritiserades. Ett öde som även ska ha drabbat Jan Levynskyj några år senare, då även han lär ha dött av brustet hjärta när han såg sin byggfirma gå omkull. Vad som är sant vet ju rimligen inte, och kanske var det floden Poltava som hämnades. Den blev ju nergrävd när operan byggdes.

Det är, som jag ponerade ovan, varmt den där dagen som fotografen beslutade sig för att avbilda mitt välkända gatuhörn. (Nå, nu kände hen ju inte till att det mer än hundra år senare skulle bli min hemvist, men det är ändå faktiskt mitt, så som det är alla andras som trivs i denna pulserande och kanske även stökiga del av Lviv.) Damerna har parasoller för att skydda sina ansikten (det är faktiskt inte så mycket annat som blottas) från att nås av de starka solstrålarna. Två herrar står och språkar till höger om pojken. Kanske har de precis kommit ut från Kawiarnia Maksym. Kanske är de inte riktigt överens om något de talade om där inne, eller så bestämmer de bara en ny tid för uppfriskande samtal med tillhörande drycker.

Balkongen där Benjaminfikusen står på bilden finns inte längre idag. Och inte heller huset som är rakt framför min port. Idag står där ett hus från mellankrigstiden. Och det är inte så underligt, ty precis vid min port gick gränsen mellan de ukrainska och de polska styrkorna under det polsk-ukrainska kriget 1918.

Men ingenting av det vet pojken som står mitt i gatan. Med sin blick vänd mot oss. Han tittar rakt över alla krig, genom alla årstider, år och decennier, ja, faktiskt rakt över 100 år, rakt in i våra ögon.


Med Lesja i Volyniens skogar

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

16 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Volyn oblast, eller Volyn
Lesja Ukrainka och hennes Skogssång

Välkommen till Volyn. Idag ska vi få bekanta oss med den kanske viktigaste av alla författare i Ukraina, men först ska vi lära känna oblasten. Det är lätt att tro att Volyn är samma sak som den historiska regionen Volynien. Den senare sträcker sig från östra Polen in i Ukraina, genom Volyn, vidare genom Rivnensjtjyna och slutar någonstans i Zjotomyrsjtjyna.

Volynien nämndes i Nestorskrönikan, på 1100-talet, men då var regionen redan ett känt faktum. Den hade nämligen redan på 800-talet omnämnts av en arabisk historiker och geograf. Ungefär samtidigt ska Olha av Kyjiv ha skapat ett tidigt administrativt fäste (kallat pogost) i Volynien. Nåväl, vi tar raska kliv till 1300-talet då regionen delades mellan kungen av Polen, och storfurstendömet Litauen. Under den polska delningen på 1700-talet, tillföll Volynien det ryska imperiet. Och 200 år senare, under inbördeskriget på 1920-talet, var Volynien en krigsdrabbad region, som tillslut delades mellan Sovjetunionen och Polen. Andra världskriget innebar ett sorgligt kapitel för de ukrainsk-polska relationerna, vilket inte hjälptes av att regionen efter andra världskriget kom att tillhöra Sovjetunionen, och dessa oförrätter aldrig fick komma till ytan. (Här kan ni läsa om mer om de händelser som tilldrog sig i Volynien under andra världskriget.) Det var väl egentligen också först då som regionen delades upp, och Volyn fick en liten skärva av Volynien.

Trots denna dramatiska historia kan Volyn tyckas vara en perifer liten region i Ukrainas nordvästra hörn, men precis som alla delar av Ukraina är den likfullt betydelsefull. Och det var dessutom här som den största (menar undertecknad bestämt) av alla ukrainska författare fick uppslag till sitt kanske viktigaste verk. Ja, exakt, här syftas på Lesja Ukrajinka och hennes pjäs Skogssång (Лісова пісня).

Lesja Ukrajinka (egentligen Larysa Petrivna Kosatj-Kvitka) föddes 1871 dock inte i det som idag utgör oblasten Volyn, utan i Zjotomyrsjtjyna, men förvisso i det som utgjorde Volynien. Vi kan här inte skriva en rättvis redogörelse för hennes levnadsår, och gör därför bara några nedslag. När Lesja var 8 år flyttade familjen till Lutsk, och hennes pappa började bygga familjens hus i byn Kolodjazjne (Колодяжне), där familjen sedan slog sig ner.

Sommaren 1884 tog Lesjas mamma, den kända författaren, etnografen och politiska aktivisten Olena Ptjilka, barnen med sig till en stuga i byn Skulyn vid sjön Netjymne i Volyniens skogar. En kväll berättade mamma Olena en saga för Lesja och hennes syskon. Sagan handlade om Mavka, ett skogsväsen som levde i skogarna i Volynien och som enligt ukrainsk mytologi var oerhört vacker, med långt, böljande hår. Enligt sägnen skulle hon kunna vara oerhört farlig för unga män.

Berättelsen ska dock inte ha skrämt den unga Lesja. Istället blev hon så fascinerad av berättelsen att hon en natt begav hon sig ut i skogen och satt en hel natt under ett träd för att försöka få en skymt av Mavka. Till Lesjas besvikelse dök Mavka inte upp, men sagan om detta skogsväsen levde med Lesja under flera år. Det skulle dock dröja över 25 år, innan hon 1911 skrev sin tolkning av berättelsen om Mavka. Då var Lesja redan mycket tärd av den bentuberkulos hon ådrog sig som barn, och hon dog två år efter att hon avslutat Skogssång. Lesja Ukrajinka skulle aldrig få se uruppförandet av verket, som skedde först 1918 i Kyjiv, men efter det har pjäsen blivit en av de mest älskade och kanske en av de allra viktigaste eposen i ukrainsk litteratur.


Sjön Netjymne är lika fängslande idag som på Lesjas tid. Bildens källa.

Några källor:
https://www.l-ukrainka.name/en/Gallery/MemPlaces/Nechimne.html
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Mavka