viewpoint-east.org

Ett slags bokslut utan slut

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nu är det nog dags att summera året för min aktivitet på viewpoint-east. I år bestämde jag mig för att summera det i siffror, och kryddat med med lite emotioner.

Vid en sammanräkning visade det sig att jag har skrivit 99 inlägg i år, med det här inräknat blir det 100. Det föresvävar ju ännu en liten risk att jag lyckas knåpa ihop ett till inlägg efter detta, men det avstår jag från att utlova.

De är ju lite olika långa, mina blogginlägg, men i genomsnitt har de runt fyra minuters lästid. Det innebär att om du nu läst alla mina inlägg, har du ägnat mina skriverier ungefär 400 minuter under året. I timmar räknat blir det sex timmar och trettiofem minuter under hela året. Jag hoppas att du tycker det var mödan värt. I vilket fall som helst tackar och bockar jag allra ödmjukast.

När jag hade gjort den här uträkningen började jag genast fundera över hur mycket tid jag själv lagt på viewpoint-east under året. Varje blogginlägg tar ungefär tre timmar att skriva. Jag skulle alltså har jobbat med texter till viewpoint-east i 300 timmar under 2019. Om vi försöker bryta ner det till begriplig svenska, så har jag lagt ner ungefär åtta veckors heltidsarbete på viewpoint-east. (Jag har räknat med 38 timmars arbetsdag, vilket visserligen landar på 304 timmar, men de där fyra extratimmarna tycker jag att vi kan bjuda på.) Jag har i de ovanstående timmarna dock inte inkluderat förarbetet, alltså det jag läst, sett, var jag gått osv osv. Jag är nämligen osäker på hur mycket tid jag skulle avsätta till det, ty det där pågår ju hela tiden.

Åtta veckors heltidsarbete, alltså. Helt oavlönat, fullkomligt självvalt och helt utan att någon efterfrågat det. Till vilken nytta, frågar jag mig självfallet nu. Tyvärr finns det inget svar på den frågan. Visserligen lär jag mig något nytt vid varje blogginlägg, men eftersom jag inte har utrustats med en hjärna som hamstrar kunskap, glömmer jag ofta bort den nya kunskapen lika fort som jag skrivit ner den.

Ett fenomen som gör det allt svårare att försvara min självupptagna skrivklåda, är att det blivit allt svårare att nå ut. Som bloggare finns det bara en slags belöning som verkligen betyder något, och det är den när man får någon respons, lockar till sig nya läsare, får de trogna att stanna kvar osv. Men dagens sociala medier gör det verkligen inte lätt för mig att nå ut. De svikande läsartalen under året kan kanske därför förklaras med att Facebook och Twitter inte gärna vill hjälpa till med att sprida min skrivklåda helt gratis. De gömmer således mina inlägg bakom en mur av algoritmer och ettor och nollor. Om jag betalade en dyr slant skulle jag kanske nå fler. Men jag tycker redan att jag lägger oförsvarligt mycket pengar på viewpoint-east, genom oavlönat arbete och kostnader för domän och webbhotell.

Jag har dessutom bytt geografisk utgångspunkt. Viewpoint-east hade en inarbetad läsekrets som intresserade sig för Ukraina och Lviv. Väldigt få skrivande svenskar huserar i Ukraina. Att flytta från Lviv till Kraków har således inneburit att jag förlorat fler läsare än jag tydligen förvärvat nya.

När det gäller Polen är situationen därtill en annan än den i Lviv och Ukraina. Det finns i Sverige och internationellt många olika inarbetade bloggar och poddar som sprider kunskap om Polen. (Så som Polenpodden, Webb-bulletinen eller Notes from Poland.) De som är intresserade vänder sig helt enkelt till dem om de vill få fördjupade kunskaper om landet. Det finns dessutom många svenskar som bott och arbetat många år i Polen. Dessa har stor kunskap om landet. Mina kunskaper om Polen är fortfarande ganska ytliga, och jag kan till exempel inte erbjuda mina läsare analyser om det politiska läget i landet.

Och här tangerar vi ytterligare en faktor som leder till grubblerier för mig. Politik. Vi tycks ha en helt omättlig aptit på politik nuförtiden. I synnerhet politisk konfrontation. Aldrig tidigare har många haft så olika åsikter och tankar om politik. Det är som hela världen blivit besatt av denna del av vår verklighet, emedan mycket annat viktigt och intressant får huka i glömskans gömmor. För mig är den här utvecklingen egentligen helt obegriplig. Vår verklighet rymmer så mycket mer än politik. Vi borde, enligt mitt sätt att se det, bli mer nyfikna på verklighetens komplexitet. Vi kan ta exemplet Polen. Många tror att Polen är ett land där folket lever förtryckta under regeringspartiet Lag och rättvisas bojor. Men så är inte fallet. Många är nöjda med partiet och ser hoppfullt på framtiden. Å andra sidan pågår här även massor av verksamheter bortom politiken. Ganska många funderar inte alls på regeringspartiet. De gör annat, så som fotograferar, skriver dikter, sköter om eftersatta judiska begravningsplatser, spelar musik, teater, lär sig språk…

Initialt (alltså för tio år sedan) var min avsikt med viewpoint-east att sprida kunskap om just sådant, alltså det som pågår bortom de politiska slagfälten. Det här har fortsatt varit mitt syfte med min blogg. Jag går helt enkelt mot strömmen, och fokuserar hellre på de element i samhället som sällan eller aldrig hamnat bland de stora nyheterna. Jag gräver med glädje ner mig i kultur, och då särskilt musik och affischkonst. Judiskt minne och arbete med hågkomst av judarna i regionen är en annan fråga som intresserar mig. Inga av dessa ämnesval är några kioskvältare i Sverige.

Således kan man dra slutsatsen att viewpoint-east faller på eget grepp. Jag har alltför perifera intressen för att locka till mig stora skaror av läsare, helt enkelt. Och efter 10 år utan att lyckats frälsa världen borde jag kanske ge upp. Men samtidigt är viewpoint-east en ständig källa till glädje för mig, och genom att skriva ökar jag min kunskap om den region jag älskar och känner stor aktning inför. Så de två månadernas heltidsarbete är förvisso inte bortkastade, ehuru känner jag stundtals viss emotionell trötthet som kommer sig av att jag endast vid få tillfällen upplever att jag får någon aktiv respons.

Sammantaget vill jag ändå understryka att det här inte är någon anklagelse riktad mot mina läsare, utan snarare mot vår tid. En tid där sociala medier gör det lättare för oss att sola oss i andras stjärnglans, än aktivt stödjer dem som söker sig bortom de stora allfarvägarna.

Ni som läser mina texter, och ibland även delar dem, tillhör en exklusiv skara jag känner stor tacksamhet inför. Utan ert engagemang hade jag nog inte haft styrka att låta mina skriverier fortgå. Och ni kommer även i framtiden att få förlusta er tillsammans med mig och mina ord. Vi kommer att vandra längs ödsliga gator, och vi kommer att möta livsöden och händelser som inte ofta når bortom de närmsta sörjande, så att säga. Vi kommer helt att få häpnas över hur rik på historier och engagemang denna region är.

Jag ser fram emot att få ströva omkring med er! Och kanske får vi vandra tillsammans i ytterligare tio år.


Kanske kommer vi att tillsammans utforska denna gata.

Share

Obegripligt men underbart

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2019
Dagens polska affisch
Polska
Av Ryszard Kaja
År 2018

Så hur avslutar man då bäst 2019 års adventskalender? Jo, med Ryszard Kaja, förstås. Man skulle kunna kalla honom för de polska affischernas okrönta konung. Som son till en av de största affischkonstnärerna, Zbigniew Kaja, lärde sig Ryszard det speciella bildspråket som polska affischer har redan från barnsben… Modern Stefania Kaja, lär också ha inspirerat sonen, eftersom hon var en av de främsta illustratörerna och keramikerna under sin tid.

Ryszard Kaja började sin karriär som scenograf, men övergick senare till att arbeta med affischkonst. Han har jobbat med en serie som tar avstamp från olika polska städer eller regioner. Runt 120 affischer inom denna serie har Ryszard Kaja lyckats skapa, som blivit mycket populär.

Men den 17 april i år tog hans liv hastigt och mycket oväntat slut. Det var nog ingen som trodde att den livfulle och energiske Ryszard Kaja skulle gå bort lika tidigt som sin far. Zbigniew Kaja blev 59 år, emedan sonen Ryszard endast fick bli 57 år.

Så det känns ganska självklart att avsluta 2019 års adventskalender med polska affischer med just Ryszard Kaja.

Men vad är det då för figurer på Ryszard Kajas affisch? Jo, man skulle kunna kalla dem polska julfigurer. Både i Polen och i västra Ukraina förekommer varje jul ett mycket speciellt julspel som framförs med julsånger. I Polen kallas det för Turoń.

Det är vanskligt att enkelt förklara vad Turoń är, ty när det kommer till folkliga traditionerna är det lätt att göra klavertramp. Men Turoń skulle kunna beskrivas som ett slags gammeldags halloween. En kör, utklädda i olika dräkter, går från hus till hus. En är iklädd ett hästliknande huvud med horn. Det är den som är Turoń, och kan ses till vänster på affischen. De stora käkarna på huvudet kan skallra. Kören sjunger olika sånger, och Toruń hoppar runt. Kanske jagar den även kvinnorna i huset. Någonstans under framträdandets gång svimmar Toruń, kören måste väcka denne. När så är gjort och vaknat Toruń är spelet över. Ungefär lika obegripligt, men underbart, som mycket annat här i Polen.

Nu återstår det bara för mig att tacka alla som varit trogna årets adventskalender! Och så ska jag önska er alla en riktigt god jul och ett alldeles förträffligt bra nytt år!

Wesołych świąt i szczęśliwego nowego!

З різдвом христовим і новим роком!

Share

Jul i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2019
Dagens polska affisch
Wesołych świąt
Av okänd
År 1932

Nu är vi inne på sluttampen av årets adventskalender! Det trodde jag inte själv när jag började den första december. Man kan ju dock säga att min adventskalender detta år rönt något mindre uppmärksamhet än förra årets. Kanske är det mitt val av affischer, eller så är det algoritmer som ställer till det. Vad vet jag…

Nåväl, som näst sista affisch väljer jag ett julkort från 1932. Titta på de två trevliga kumpanerna, med påfågelfjädrar i hattarna, som kommer bärande på ett hus. Åh nej, det är inte ett pepparkakshus, utan en krakowitisk julkrubba! (På polska Kraków szopka.)

Redan på medeltiden började man att iscensatta Jesu födelse. Det var riktiga teateruppsättningar, med människor och även djur. Ibland gjorde man även dockteater. Man skulle kunna säga att dessa spel var upprinnelsen till Krakóws julkrubbor. Spelen blev omåttligt populära. Men man piffade ofta upp berättelsen, genom att tillsätta karaktärer som egentligen inte hade någonting med Jesus att göra.

Exempel på sådana karaktärer var kung Johan III Sobieski. Denne Johan, eller Jan som polackerna kallar honom, föddes 1629 på slottet Olesko, som ligger strax utanför Lviv. Johan III Sobieski har kanske främst gått till eftervärlden genom sitt resuluta agerande vid slaget om Wien 1683, där hans polska här räddade Österrike från att hamna under ottomanskt styre.

Även om Johan III Sobieski agerade med stort hjältemod, så hade han ju väldigt lite med Jesu födelse att göra. Kanske var det sådana här tilltag, att förändra berättelsen om Jesus, som gjorde att kyrkan verkade för att spelen skulle förbjudas.

År 1736 förbjöds således spelen i kyrkorna, vilket innebär att spelen istället flyttade ut på gator och torg. Det innebar att man fick bygga små kulisser som man bar med sig. Under 1800-talets senare hälft utvecklades denna verksamhet, och nu kan vi tala om de krakowitiska julkrubbornas tillkomst – de som är så specifika för Kraków att de till och med finns med på UESCOs lista över världsarv. Krubborna är en slags iscensättning av Jesu födelse, dock utan teater. De vackra krabborna sprakar i färg, med fantasieggande figurer runt omkring. Man lät sig inspireras av arkitekturen i Kraków, och då främst stadens vackra kyrkor. Så enligt Krakóws julkrubbor föddes Jesus således inte i Betlehem, utan i Kraków.

Efter att Polen återfått sin självständighet 1918 blev Krakóws julkrubbor alltmer populära i Kraków, och man började då att sälja dem som souvenirer. Krakóws stad beslöt 1937 att hålla en tävling för att stödja dem som tillverkade julkrubborna. Den första torsdagen i december utnämner man därför de finaste julkrubborna. De kan sedan beskådas på Krakóws historiska museum. Denna tävling har hållits varje år, med undantag för åren kring andra världskriget.

Våra två kumpaner på julkortet, som får agera som dagens polska affisch, bär typiska kläder från Kraków. Hatten på deras huvuden heter czapka krakuska, men om den får jag berätta en annan gång.

Share

Vi tänder ett ljus

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december 2019
Dagens polska affisch
Nabucco Giuseppe Verdi (Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar)
Av Andrzej Bator
År 1986

Ni har nog hört Va, pensiero, på svenska kallad Fångarnas kör, i Verdis opera Nebukadnessar? Ja, jag skulle tro det, eftersom den är mycket känd. Men visste ni att den skrevs som en protest mot det Habsburgska styret över Italien? Verdi var nämligen en stark förespråkare för ett självständigt Italien, och han smög in denna protestsång i sin opera.

Nebukadnessar handlar dock inte alls om Italiens självständighet, utan om hur det israeliska folket längtar tillbaka till sitt Jerusalem under den babyloniska fångenskapen på 600-talet f.kr. Jag tänkte att det kunde passa bra en dag som denna, den första dagen i hanukka.

Hanukka firas till minne av en händelse några hundra år senare, den när templet i Jerusalem återinvigdes år 164 f.Kr. Under hanukka tänder man åtta ljus i åminnelse av den händelsen, och därför kallas hanukka även för ljusets fest. Den femarmade ljusstaken på vår affisch räcker således inte till för att tända alla de åtta ljusen. Affiscen får ändå tjäna som illustration till den, för judendomen viktiga högtiden, hanukka – som i år dessutom sammanfaller med den kristna julen.

I Kraków firas de båda högtiderna på vissa platser parallellt. Det intressantaste inslaget finner man i Kazimierz på det judiska kulturcentret. De erbjuder besökarna en klassisk amerikansk-judisk jul. Och hur firar man en sådan, undrar du nu. Jo, man äter kinamat!

Men annars så har matbordet på hanukka och det polska julbordet vissa beröringspunkter. Jag tänker närmast på karpen, som finns på båda borden. Men där karpen är ett måste på det polska julbordet, förekommer den mer sällan på hanukka-bordet. På det polska julbordet får det dessutom inte förekomma kött (däremot fisk i mängder), emedan hanukka-bordet har någon obligatoriska kötträtter.

Det är dock så att de två sederna inte ska förväxlas. Hanukka är inte en judisk jul (som vissa verkar tro), men den har däremot möjligen inspirerat några seder inom kristendomen. Så som exempelvis adventsljusen.

Med detta sagt önskar jag mina judiska vänner en glad hanukka!

Här kan du se Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar i sin helhet.

Share

Svält

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

21 december 2019
Dagens polska affisch
Głód (Svält)
Av Bronisław Zelek
År 1967

Kanske är det märkligt att skriva om svält, så här inför årets största frosseri i mat. Men jag tyckte ändå att det kan vara ganska passande, enär vi vid denna årstid kanske bör tänka lite extra på dem som inte har det lika förspänt som vi har det.

Dagens affisch är för filmen Svält som hade premiär 1966 med Per Oscarsson i huvudrollen. Enligt uppgift ska Oscarsson ha utsatt sig själv för svält för att se smalare och mer härjad ut inför inspelningen av filmen. Nu var ju Oscarsson ganska smal ändå, men han uppnådde dock sitt mål att vara trovärdig, ty han tilldelades priset för bästa manliga huvudroll på Cannes filmfestival.

Filmen var faktiskt det första filmsamarbetet mellan de skandinaviska länderna. Filmen spelades in i Oslo, regisserades av en dansk och hade alltså en svensk skådespelare som spelade huvudrollen.

Men det finns även ett polskt inslag. Krzysztof Komeda skrev filmmusiken till denna film. Och det var ju ett ypperligt val av tonsättare. Hans musik innehåller ofta en slags ekande tomhet. Tonerna kastas ut i ljudrummet, ängsligt sökande efter ett härbärge där de kan vila ut. Men det tycks aldrig finnas någon plats för Komedas toner. De är ensamma och solitära, oförmögna att hitta någon samhörighet. Och till filmens handling fungerar Komedas speciella tonsättningar väldigt väl.

Filmen baseras på Knut Hamsuns roman med samma namn, och handlar om en ung författare som har mycket små ekonomiska resurser. Han svälter, och hans tillvaro präglas av ständig jakt efter inkomster. Han drabbas också av och hallucinationer, som kommer sig av att han svälter. Oscarssons neurotiska kroppspråk, tillsammans med Komedas tonsättningar beskriver med närmast perfektionistisk precision den utsatthet och hopplöshet som en människa känner vid prekära situationer. Om ni inte sett filmen, kan ni ju se och lyssna till detta klipp. Ni kan nog nästan känna hur hålrummet i era magar växer… Trots att väldigt få av er – som har förmånen att läsa denna blogg – har upplevt riktig svält.

Krzysztof Komeda är nog annars mest känd för den breda publiken för filmmusiken till Roman Polanskis filmer Kniven i vattnet och Rosemarys baby, men han var inte enkom tonsättaren till film. Han föddes i Poznań 1931, och uppvisade tidigt stort intresse för musik. Som 8-åring kom han in på konservatoriet i Poznań, men andra världskriget satte stopp för hans utbildning där. Komedas fortsatte sin skolning och studerade piano samt musikteori, men dock utanför konservatoriets ramverk. Han skulle dock alltid bära med sig en känsla av att han förlorat 6 år av sin utbildning.

Redan på 1950-talet blev han betydelsefull för den polska jazzscenen. Under denna tid rönte polsk jazz stor uppmärksamhet, både i Polen och utanför landets gränser. Komeda framträdde för övrigt varje år på den legendariska jazzklubben Gyllene cirkeln i Stockholm.

Men Krzysztof Komeda fick tyvärr ett alltför kort liv. Vid ett kamratligt (?) slagsmål med den polska författaren Marek Hłasko (som jag skrivit om tidigare), knuffades, alternativt trillade, han ner från en klippa och slog i huvudet. Komeda vaknade aldrig upp från den koma slaget mot huvudet försatte honom i, och han dog 1968, blott 37 år gammal.

Share

Lortgrisar är vi allihopa…

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december 2019
Dagens polska affisch
Peng – znakomita szwedzki pieniąca “Osmos” (Peng – utmärkt svensk badskum “Osmos”)
Av okänd
År 1930-talet

Nä, vet ni vad? Ibland går man helt enkelt bet på vad affischerna handlar om. Jag har visserligen lyckats klura ut att det här är en affisch för ett svenskt badskum, som heter Osmos. Men varför vår dam på vågen blir lätt som en fjäder, förstår i alla fall inte jag. Troligen svensk lurendrejeri! Någon närmare information om företaget har jag inte heller lyckats vaska fram ur internets ettor och nollor.

Men jag tyckte ändå att affischen är passande så här till jul. Ty jag tror nog att alla och en var skulle må bra av ett ordentligt julbad. Kanske inte ett julbad i havet eller någon sjö, något som en del på norra halvklotet pysslar med, utan en rejäl tvagning på klassiskt vis. Då behövs det ju duschtvål, men på senare tid har allt fler av oss börjat bekymra oss över alla onödiga platsförpackningar vi använder. Och för att inte tala om alla artificiella tillsatser som används istället för de naturliga ämnena.

Här i Kraków är senaste modet att köpa klassisk tvål med riktiga råvaror, istället för syntetisk duschtvål på plastflaska. Och hos Rajska Mydlarnia på gatan Długo (långa gatan) kan man finna tvålar för alla tillfällen. Man kan till och med köpa schampotvål. Det gjorde givetvis undertecknad vid mitt senaste besök. Något jag ska testa på G. Om hans yviga hårman överlever finns det ju en möjligt att även mina tunna hårtestar gör det.

Nåväl, även om jag är ganska övertygad om förtjänsten med Rajska Mydlarnias tvålar, så kan de nog inte lura vågen… om man nu inte är en riktig lortgris, och tappar några kilon när smutsen åker av…

Share

Barnen i ring dansar omkring…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

19 december 2019
Dagens polska affisch
Książka to najtańszy podarunek gwiazdkowy (Boken är den billigaste julklappen)
Av okänd
År 1920-tal

Det lackar mot jul. Eller hur? Kanske sitter du just nu och sliter ditt hår över alla julklappar du ännu inte har köpt. Dagens polska affisch vill därför påminna dig om att det faktiskt går väldigt bra att köpa en bok. Boken är den billigaste julklappen, förkunnar affischen.

Nå, det beror kanske på vilken bok du tänkt dig att köpa. Om du tänkt dig att köpa någon antikvitet kan det bli rejält dyrt. Som exempelvis när The Bay Psalm Book såldes för 92 miljoner kronor år 2013 på Sotheby’s i New York. Boken är från 1640 och är den första boken som trycktes på engelska i Nordamerika. Endast 11 exemplar finns kvar av denna dyrgrip, som lästes av de första nybyggarna.

Men jag tror inte att våra glada barn på affischen dansar kring någon Bibel. Kanske är det en äventyrsroman, eller en sagobok med tomtar och troll. Eller så är det helt enkelt O Janku, który nie chchiał być chłopczykiem (Om Janek, som inte ville bli pojke) av Alina Kwiecińska som utkom 1920… Vem vet?

Share

%d bloggers like this: