viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På det vidsträckta fältet Błonie i utkanten av Krakóws centrala delar har vitklövern tagit över. Med sina små grenar sträcker de ut sig över fältets alla delar, som om de sökte efter någon saknad. Kanske är det betande boskap som vitklövern traktar efter, ty deras grenverk ska tydligen vara mumma för idisslare. Över grenarna sticker vitklöverns blomhuvud upp, som med sina täta blomställningar pekar prydligt uppåt mot himlens ljus. Och de lär också föredra ljus framför mörker, enär de nattetid sluter sina blomblad och tar sig en välbehövlig tupplur. Medan de sover sin växtliga sömn visar de sin mer gråa nyans för omgivningen.

Men många som ser vitklövern börjar sällan tänka på idisslare eller växternas nattsömn, utan de tar genast itu med uppgiften att söka efter fyrklöver. Inom västerländsk kultur finns som bekant en folktro som säger att fyrklöver kan ge tur för den som hittar dem. Och faktum är att man behöver väldigt mycket tur för hitta en fyrklöver. Det går minst 10 000 treklöver på en fyrklöver, och om sanningen ska fram är det även så att det är större chans att hitta en fem- eller sexklöver än en fyrklöver, såpass tunnsått är det med fyrklöver. Med andra ord är det troligt att man redan förbrukat all sin tur om man väl hittar en fyrklöver, särskilt med tanke på att man dessutom förväntas ha en enorm röta och komma över en av ren slump.

Nåväl, man vet faktiskt inte varför fyrklöver uppstår. Det kan vara någon form av mutation som uppstår hos en specifik växt eller när gener från samma växt möts i en ny oväntad kombination, eller så beror det på olika miljöfaktorer. Men det kan också vara så att alla dessa förklaringar är riktiga.

Med andra ord är fyrklöverns förekomst ett lika sort mysterium som den är svårfunnen.


Dagens anteckning – 21 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En bit från Wisłas vattenbryn guppar några blomsterkransar fram på den stilla strömmen. Blommorna slokar lite sorgset trots allt vatten som omger dem, och deras tidigare fägring är nu helt karaktärslös och kommer snart låta sig sugas upp av flodens grumliga vatten.

Hoppa nu inte i galen tunna och anta att blomsterkransarna är en rest från något svenskt midsommarfirande. Nej, de härrör nämligen från en slavisk högtid som firar sommarsolståndet som inträffade i natt. Traditionen förekommer i alla de slaviska länderna, även om firandet verkar vara mer allmänt i Ukraina, Belarus och Polen och bara i mindre utsträckning i Tjeckien, Slovakien samt Ryssland.

Det finns några skillnader mellan ritualer och ceremonier länderna emellan, men däremot är namnen på högtiden ganska snarlika. På ukrainska, och även ryska, kallas natten Ivan Kupala. På polska kallas den rätt och slätt Kupalanatten (Noc Kupały). Belaruserna säger istället Kupalle (Купа́лле) – vilket i mina ögon förefaller vara något slags vokativ. I Tjeckien lär man kalla högtiden för Kupala och i Slovakien säger man Jánska noc.

Man brukar säga att Kupala har uråldriga anor och att den är ett slags hopkok av religion och folktro. På det sättet påminner den sålunda om midsommarafton. Men det är däremot mer oklart varifrån själva namnet härrör. Man har länge trott att det var en gud inom slavisk mytologi, men på senare tid har man börjat ifrågasätta detta. Källor anger nämligen att en gudinnan vid namn Kupala nämndes första gången på 1600-talet, vilket gör att det trots allt inte handlar om någon urgammal slavisk gudom. Kupala ska enligt dessa teorier istället vara en rituell figur som bara kan kopplas till Kupalanatten.

Men vad händer då under Kupalanatten? Man skulle kunna säga att kärnan i traditionen är att fira sommarsolståndet, och många hävdar häromkring att det är först efter Kupalanatten som sommaren börjar på allvar. Det är alltså inte sommarens mitt som firas, utan dess inledning. Annat viktigt att hålla i minnet är att att onda andar sägs lura i varje hörn, och för att hålla dem stången tar man ett bad vid solnedgången. Det är också brukligt att tända en brasa, men här skiljer sig sederna åt mellan länderna. I Belarus, som kännare av Kupala-firandet menar ha det mest arkaiska firandet, brukar man placera en påle i brasans mitt, vilket kännarna menar tillhör en mycket gammal tradition som inte har överlevt i andra slaviska länder. I Ukraina tänder man också brasor, men där finns istället en tradition att förälskade par hoppar över elden tillsammans. Det är dock oklart om liknande sed, att hoppa över elden tillsammans, förekommer i Polen, där elden har karaktären av att vara en samlingspunkt för firandet, likt vår Valborgsmässoafton.

Blomsterkransarna verkar däremot ha liknande funktion i de tre länderna Belarus, Ukraina och Polen. Kransarna ska knytas enligt ett särskilt mönster och det är dessutom viktigt vilka blommor och örter som används, då varje växt anses ha sin egen kraft och symbolik. Efter festen kastas de i vattnet eller i vissa fall även i brasan. Det är inte heller ovanligt att man sätter ljus i kransarna innan de sattes i vattnet.

Och idag guppade sålunda dessa rester från firandet av Kupalanatten i Wisła.


Dagens anteckning – 20 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På båda sidor om den polsk-ukrainska gränsen kokar det. Fast det är inte den högtrycksbetonade väderleken jag syftar på, utan ett sorgligt exempel på historiebruk. Bakgrunden är att den ukrainska presidenten nyligen namngav ett förband i den ukrainska armén efter en militär gruppering som ses som hjältar i Ukraina, men samtidigt anklagas för, och gjorde sig skyldiga till, att ha mördat civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Svaret från den polske presidenten blev att frånta den ukrainske kollegan den polska order han tilldelades för något år sedan. Jag kallar alltså detta för historiebruk, ty båda presidenterna har valt att göra politik av något som egentligen borde studeras och avgöras, om det går, av historiker, arkeologer och så vidare.

Tonläget har genom presidenternas försorg sålunda blivit extremt uppskruvat på båda sidor, och många verkar tro att situationen hart när har gjort varje ansats till resonlig dialog omöjlig.

Fast det är givetvis bara en förenklad bild av sakernas tillstånd, ty i både Ukraina och Polen pågår just nu en engagerad, och på många sätt vital, debatt om hur man ska förhålla sig till den sits länderna har försatts i. I Ukraina tycks det som om det stora flertalet uttrycker besvikelse över att Polen har valt att blanda sig i en, som de ser det, inrikespolitik fråga. Men jag har även sett kritiska kommentarer. Som exempel kan ges den förre presidenten, Petro Porosjenko, som menade att under rådande omständigheter är det inte lämpligt att föra upp historiska tvister på agendan. Han pekar alltså på både den ukrainske och den polske presidenten.

I Polen förefaller debatten vara än mer infekterad och polariserad än den är i Ukraina. Och kanske beror det på att de avskyr den sittande presidenten har fått vatten på sin kvarn. Presidenten gjorde nämligen det som många av hans motståndare har varnat för, och det finns de som menar att han går Putins ärenden. (Den förre ryske presidenten Medvedev gratulerade också Nawrocki till beslutet att frånta Zelenskiy ordern.) Nawrockis drag kan dessutom ses ur ett inrikespolitisk perspektiv. När president Nawrocki skrev på dekretet om att frånta Zelenskiy den polska ordern, var hans förhoppning att sätta premiärministern Donald Tusk i knipa. Dekretet behövde nämligen Tusks underskrift för att få laga kraft. Detta hade inneburit ett riktigt dilemma för Tusk, ty hur han än hade gjort hade hans koalitionsregering fått stora bekymmer och i förlängningen skulle den kunna ha fallit.

Men idag lyckades Zelenskiy sätta käppar i hjulet för Nawrocki och hans rävspel, genom att helt sonika returnera ordern till Polen. Med andra ord räddade Zelenskiy premiärminister Tusk ur en förrädisk fälla. Om man vore optimist skulle man nästan kunna få för sig att både Polen och Ukraina nu kan dra ett streck över detta, och istället låta historikerna utreda händelserna i Volynien. Men eftersom jag inte är lagd åt det optimistiska hållet ser jag orosmoln i horisonten, då de hårda ordalagen länderna emellan kan ha orsakat än djupare sår än de som var där sedan tidigare. Dessa sår som aldrig verkar vilja läka, enär det finns en oförmåga i båda länderna att acceptera att just detta mynt har två sidor.

Bilden har ingenting med texten att göra


Dagens anteckning – 19 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En dag som denna, när de flesta nog är upptagna med att det smörja kråset med sill och potatis, passar det sig inte att komma dragande med långa och snåriga texter om diverse företeelser som ligger utanför gemene mans intresse. Därav kommer jag dagen till ära bara uppehålla er med att tillönska er särdeles angenäm midsommar, samt komma med ett förslag på vad ni kan göra med all färskpotatis som blivit över sedan ni förlustade er med de olika göromål vid middagsbordet som hör midsommaren till. Imorgon kan ni givetvis lägga kall och skivad potatis på ett knäckebröd med majonnäs och gräslök. Men varför inte ta en tur till det ukrainska, eller snarare lvivianska, köket.

För många år sedan, när jag besökte översättaren Natalja Ivanytjuk och hennes man Andrij, i deras förtrollande värld strax utanför Lviv, blev jag nämligen bjuden på den godaste potatissallad man kan uppbringa. Och detta trots att den är förträffligt enkel att tillreda. Ta den kalla potatisen och skär den i tärningar. Koka samtidigt ett eller två ägg. De måste förstås vara hårdkokta, ty annars blir det ogörligt att hacka dem i småbitar. Hacka därefter dill och blanda alla ingredienserna tillsammans med smetana. Konsistensen ska vara kletig, men inte geggig som svensk potatissallad helst tycks vilja vara. Jag hackar ibland i rädisor, (färsk och inlagd) gurka eller annat som jag kan tycka passa. Smaka av med salt , peppar och en skvätt vinäger.

Svårare än så är det inte.

Varje gång jag lagar, och sedan äter, denna rätt, färdas jag i tanken ut på landsbygden kring Lviv. Det är nästan tyst så när som på några grodor eller möjligen rörsångare som kvacka till från ett vattendrag, vilka i sin tur ackompanjerades av surret av insekter. Och bland detta hör jag givetvis också Nataljas röst. Även om allt bara sker i mitt inre skänker tankarna mig ett särskilt sommarlugn. Kan en midsommarafton bli bättre än så?


Dagens anteckning – 18 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På gatan Józefińska i den krakowitiska stadsdelen Podgórze får jag plötsligt syn på en bladman. Eller rättare sagt hans huvud, ty inte så mycket annat syns av hans fysionomi. Med sina ögon av sten stirrar han envist mot en okänd punkt i fjärran. Blicken tycks dock nästan slö, som om han inte riktigt vore i stånd att hålla sig vaken. På hans huvud syns ett blad av något slag och under ögonen har några svårdefinierade bladliknande formationer vuxit ut. De hänger lealöst på hans kindben och pekar otvetydigt nedåt. Hans tjocka läppar hålls lätt isär, som om han hade något viktigt att förtälja, eller möjligen likt någon som är på väg att nicka till.

Bladmannen är inte ensam, ty på var sida om honom står två personer som försöker fånga hans uppmärksamhet. På höger sida syns en yngling uppfordrande eller bedjande sträcka ut sina händer mot bladmannen. Men vid närmare granskning tycker jag att det är mycket oklart vilken som är ynglingens avsikter, kommer han för att undsätta bladmannen, eller månne vill taga denne av daga. Ynglingens anletsdrag avslöjar ingenting om hans intentioner, ty det är lika förstelnat och svårgenomträngligt som hans kropp.

På andra sidan om bladmannen syns en ung kvinna. Hennes strategi förefaller något mer raffinerad än ynglingens, enär hon tycks bjuda bladmannen på ett krus med okänt innehåll. Men bladmannen fortsätter enträget att stirra ut i tomma intet. Ingenting tycks kunna rucka honom ur hans sedvänja att stirra tomt framför sig.

Man tror att bladmännen härrör från romarriket, men det är faktiskt inte ställt bortom allt tvivel, ty vissa anser att det finns bevis på att de förekom redan under kelternas tid. Men bladmännens stora genombrott verkar ha kommit under medeltiden, då de blev populära huvuden att placera på kyrkor, antagligen för att skrämma bort ondskefulla själar. Under renässansen fick de en mer dekorativ karaktär, ett förhållningssätt som höll i sig till förra sekelskiftet då huset jag står vid kom till.

Initialt rymde bygganden en sparbank, men under andra världskriget hamnade det mitt i det judiska gettot. Huset fick då tjäna som högkvarter åt en judisk hjälporganisation som verkade inom gettot. De gjorde en heroisk insats för att försöka skapa lindring för det våld som judarna utsattes för. Organisationen var verksamma fram till 1942, då den likviderades av tyskarna. Praktiskt taget alla aktiva inom organisationen mördades i Förintelsen. Varje gång jag passerar huset med bladmannen tänker jag på de judar som under andra världskriget passerade under hans trötta anletsdrag. Och ibland är det nästan så jag får för mig att det är dem hans blick söker.


Dagens anteckning – 17 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var efter att jag hade inmundigat den årliga födelsedagstårtan, som brukligt med utsikt mot Wawel, som jag för ett ögonblick sträckte ut mig på picknickfilten, och lät min blick söka sig upp mot himlen. Däruppe svävade tornseglarna, som hart när tycktes skrida fram över himlen med sina intagande vingslag. Deras flykt förde min blick till ett moln, vars gråa nyans hotade med regn. Om det nu kan kallas för ett hot.

Och som så ofta vid tillfällen likt dessa fanns inte mina tankar i himlen ovanför mitt huvud, ty mina tankar fanns under en ukrainsk himmel. Jag föreställde mig nämligen hur någon annan med födelsedag idag låg, precis som jag, med ryggen mot marken och betraktade hur ett grått moln färdades mot den blå bakgrunden och hur tornseglare svävade i sin flykt. Men denna någon skulle, till skillnad mot mig, inte oroas över regn, utan farorna på den ukrainska himlen är långt mycket större än några droppar kondens.

Sedan årets början har Ryssland skickat tiotusentals drönare och hundratals missiler mot Ukraina, vilket är en kolossal upptrappning sedan förra året. Det här innebär förstås att fler drabbas, genom att förlora sina hem, skadas för livet eller dödas. Därför är det viktigare än någonsin att stödja det ukrainska motståndet mot det ryska barbariet.

Nedan följer därför några förslag till olika initiativ som går att stödja.

Barnens hopp, ett familjehem i Reni, södra Ukraina:
Swish 9010646 eller bankkonto 901064-6

Svenska drönarinsamlingen:
Swish 123 233 25 42

Karg, djurskydd i Kyjiv:
https://karg.kyiv.ua/help

Ukrainsk konstmusik:
https://ukrainianlive.org/

Tonsättningar av konstnären Andy Nechaevsky
https://www.onthefringesofsound.com/2026/04/andy-nechaevsky-secret-life-of-button.html?m=

Poesi mot missiler:
https://poemsnotbombs.org/


Dagens anteckning – 16 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Den första sparrisen kan ha avbildats så tidigt som för ungefär 5000 år sedan. Ja, man tror nämligen att de karakteristiska knippen som förekommer på målningar i pyramiderna i Egypten kan föreställa just sparris. Men dessvärre är det inte helt ställt bortom allt tvivel, och ingen finns ju att fråga. Om man hade sparrisen på matbordet är däremot mer oklart. Det är nämligen troligt att den ansågs ha läkande egenskaper, ty för ungefär 400 år före vår tideräkning beskrevs sparrisen som en ypperlig bot mot olika problem med blåsan och njurarna, men den ansågs även råda bot på allt från gikt, syfilis till bakfylla.

Om vi förflyttar oss några hundra år framåt i tiden och tar oss till Pompeji är det mer troligt att man faktiskt ställde sparris på matbordet. Det tror man då man har funnit väggmålningar som tydligt visar knippen av sparris på matborden. Det ger sålunda att vi kan vara förhållandevis säkra på att sparris åts av människorna för ungefär 2000 år sedan.

Det skulle dock dröja flera århundraden innan sparrisen letade sig hela vägen upp till mer nordliga breddgrader såsom Sverige. Det finns källor som anger att sparris inmundigades på 1500-talet i Sverige. Men med största sannolikhet var det bara en sällsynt tillfällighet att sparrisen fanns på matbordet hos någon välbärgad familj. Och så skulle det praktiskt taget förhålla sig långt in på 1900-talet.

Idag kan väl sparrisen sägas vara en slags allemansrätt, alltså att alla och envar har möjlighet att någon gång under våren eller sommaren ställa en skål med nykokt på bordet. Men det förhindrar ju inte att man känner en särskild förtjusning när man ser dessa primörer med sina slanka fysionomier och graciösa kronor. Kanske förvånar det någon att de flesta sparrisar vi äter idag faktiskt är hanar, enär de tydligen har en tendens att växa fortfarande och bli starkare än honorna. Och just det senare gör sparrisen lite speciell, för oftast förhåller det sig precis tvärtom.