viewpoint-east.org

Kattegatt drar, enligt gammal sed, ett rakt streck längs med horisonten, som om den ville säga “hit men inte längre”. Kanske har den fått nog av sommaren, och längtar efter att få brusa upp i någon av sina återkommande höststormar eller helt enkelt lägga sig i is. En kvardröjande sädesärla knatar med sin nervösa gångstil längs med vattenbrynet. Den stannar upp. Viftar till med sin stjärt, flaxar med sina små vingar och lyckas kanske fånga något för mitt öga fullkomligt osynligt.

Sädesärlorna kommer tidigt om våren, ja, i alla fall häromkring. Och det sägs att det är därifrån den fått sitt namn, att den kommer när marken förbereds för sådd och säden ska till att läggas ut. Och trots att den är så liten och tunn, med sina 23 gram och sina 19 centimeter från näbb till stjärt, stannar den i södra Sverige ganska länge, och kan dröja sig kvar en bra bit in i september.

Men det är inte alla folk som förknippar sädesärlan med säden. I Japan finns ursprungsfolket ainu, och enligt deras sägen ska sädesärlan ha varit utsänd av gud för att skapa en beboelig värld. Enligt den sägnen ska sädesärlan ha traskat runt på sina små fötter och vippat med sin stjärt tills dess att vattnet hade piskats ur marken och gjort den beboelig för människorna.

Tänk ändå, att en så liten kan klara det.