Konserter i Katowice – viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

I tredje satsen i Felix Mendelssohns tredje symfoni färdas man oupphörligen mellan hopp och förtvivlan. Där det skymtar ljus och en öppning formas, tycks också en avgrund ta sitt avstamp. Det är som om varje stycke skildrar en upprinnelse till ett tragiskt avslut på det som en gång var en triumf. Och kanske var det också Mendelssohns avsikt att få oss att tänka i de banorna.

Felix Mendelssohns tredje symfonin brukar kallas för “den skotska symfonin” eftersom man menar att han fick uppslaget till symfonin när han var ute på en vandring i skotska höglandet år 1829. I ett brev till familjen beskrev Felix Mendelssohn hur han besökte på Palace of Holyroodhouse där Mary Stuart bodde under 1500-talet. När Mendelssohn stod i palatsets kapell, som saknade tak och fönster där den kyliga vinden från det karga landskapet svepte in, fick han plötsligt en vision där han för sitt inre såg Mary Stuart krönas till Drottning av Skottland. Han fick en förnimmelse av det storslagna hjältemodet, men också sorgen och nostalgin över det förlorade riket. Och kanske är det just i tredje satsen som man kan höra vad Mendelssohns såg i kapellet på Palace of Holyroodhouse. Mendelssohn skulle också sätta sig direkt efter vandringen för att tonsätta det han erfarit.

Men av någon anledning lämnade Mendelssohns efter en kort tid arbetet med verket, och det skulle dröja över tio år innan han återkom till symfonin, som skulle bli hans tredje. Under sin livstid skulle han aldrig kalla symfonin för “den skotska symfonin, utan rätt och slätt för den tredje symfonin.

Hur det än förhåller sig med vad den ska kallas så finns verkets hjärta, eller kanske självaste väsen, just i den tredje satsen, enligt min mening. Och ikväll fick jag höra dirigenten Yaroslav Shemets utmärkta och inlevelsefulla tolkning av denna sats. Han har en alldeles särdeles förmåga att på ett elegant sätt lyfta de olika stämningarna och detaljrikedomen i verket, utan att för den sakens skull bli för högtravande. Och Shemets engagemang sprider sig också till musikerna, vilka ikväll var utmärkta Schlesiens filharmoniska orkester.

Det känns sålunda alltid som en ynnest att få följa med på en färd genom musiken med denne dirigent, som förövrigt är bördig från Ukraina men sedan flera år boende i Polen. Med andra ord är han en av alla de ukrainare som berikar Polen.

(Läsningstid: 2 minuter)

“Grande finale”, viskar mannen vid min sida till sin fru i tystnaden mellan tredje och fjärde satsen i Ludwig van Beethovens tredje symfoni, op 55. Och det stämmer att det verkligen är en grandios avslutning på en av de, i mitt tycke, mest karismatiska och fängslande symfonier som har skrivits. Det finns faktiskt de som menar att det är möjligt att Beethoven skrev sista satsen först, och det flera år innan den hade premiär. På det sättet kan man ifrågasätta om den verkligen var tänkt att tillägnas Napoleon, som så ofta antas (eftersom han skrivit det på första sidan av partituret och strukit över). I vilket fall så tror man så eftersom finalen i tredje symfonin går att spåra i andra stycken som skrevs före tredje symfonin. Beethoven skulle enligt den teorin ha skrivit trean ungefär som en deckarförfattare vecklar ut sin mordgåta. Och när jag nu sitter på konserthuset i Katowice och hör Schlesiens filharmoniska orkester framföra Beethovens trea är det lite som att gå genom en väv av känslor, en ordlös väv, befriad från alla slags påträngande narrativ. Jag sugs rakt in i symfonin, blir en del av den. Följer stråket, klarinetten, flöjten, oboen, hornen (kanske särskilt just dessa), och så vidare genom ett musikaliskt landskap som färgas av lika mycket sorg som triumf. Dirigent för kvällen är Yaroslav Shemet, som med sitt sinne för dramatiska växlingar, förstärker de olika uttrycken.

Beethovens tredje symfoni var faktiskt den första av verk av honom som drabbade mig. Han har förvisso alltså funnits där, i min barndom och uppväxt, men det var när jag för några år sedan hörde Marin Alsop dirigera polska radiosymfonikerna som jag blev förhäxad av Beethoven. Jag skulle kunna likna upplevelsen vid ett uppvaknande, som om jag plötsligt såg skönheten hos en som alltid funnits vid min sida. Jag antar att förtjänsten var Alsops skickliga tolkning den gången, och som också har lett till att jag sedan dess lärt mig erfara Beethoven på ett helt annat sätt. Jag får nämligen för mig att jag kan höra Beethovens oroliga samtid skymta fram i landskapen. Kanske hör jag just det eftersom jag själv lever i en orolig tid.

Konserten inleddes dock med en premiär av ett helt nyskrivet stycke av den polske tonsättaren Tomasz Jakub Opałka, som skrivit en konsert för piano och cello tillägnat Cracow Duo. Verket heter “KINESTHESIS” och är en våldsam uppvisning i tempoväxlingar, som byts ut mot smäktande harmonier. Opałka menar att stycket innehåller konnotationer till post-progmusik, men tycker jag mig också höra att han lyckas skildra vår samtid med en knivskarp, och nästan brutal, tydlighet. Och steget till Beethovens förmåga att se sin omgivning genom musiken känns plötsligt inte alls avlägset.

viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 juli 2026

Dagens anteckning – 10 oktober 2025