viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 25 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

När Gustav Mahler (ja, jag beklagar för er som tröttnat på Mahler att jag återvänder hit, men under nästkommande säsong kommer det inte bli många gånger jag återkommer till honom, ty han verkar ha förpassats ut ur programmen i Kraków) satte sig för att skriva sin tionde symfoni i maj 1910, visste han givetvis inte att det skulle bli hans sista och dessvärre också ofullbordade. Men vi tenderar att läsa liven av människor som flockar vår historia baklänges, och antar därför att de besatt en slags förmåga att se in i sina framtida öden. Men ingenting tyder på att Gustav Mahler trodde att hans dagar var räknade, och faktum är att mycket tyder på det motsatta.

Han hade nämligen precis avslutat sin nionde symfoni och kunde dra en suck av lättnad. Han var precis som många andra tonsättare under denna tid, besatta av tanken på att Beethoven gick bort när han avslutat sin nionde symfoni. Men Mahler hade faktiskt redan åstadkommit en slags nionde symfoni, genom “Das lied von der Erde”.

Man vet också att Mahler under sommaren 1910 hade börjat planera för att återvända till Europa från USA. Han hade ju som bekant fått lämna Wien efter antisemitiska kampanjer mot honom, och även om han behandlades som en hjälte i New York, saknade han Europa. Han och Alma hade dessutom inte riktigt slagit ner sina bopålar i New York, och bodde på ett hotell.

Men längtan till Europa var inte den enda orsaken till att han planerade att flytta från USA. Tre år tidigare hade han fått reda på att han hade ett medfött hjärtfel, något som i längden skulle göra det svårt för honom att fortsätta som dirigent. Och mycket tyder på att han hellre ville koncentrera sig på att utveckla sitt tonspråk än att dirigera. Hans komponerande hade ju genom åren hänvisats till sommarledigheterna.

Allt detta tror jag påverkade honom under arbetet med den tionde symfoni, och då i lika hög grad som den äktenskapliga kris som ofta anges som skälet till varför tian låter som den gör. Här ryms både smärta och passion. Vi kan höra avskedet och längtan efter den plats han hade starkast band till. Rädslan inför döden och likaså ensamheten som hörs tydligt i den ensamma ton från en trumpet som skär eller borrar sig in i ens medvetande. Men vi leds också in mot ett nytt tonspråk, och det smärtar på många sätt att han aldrig fick möjligheten att utveckla detta.

Lika lite som Mahler visste att hans tionde skulle bli den sista, kunde han med säkerhet säga att den första verkligen skulle bli en i raden av många. Det skulle lika gärna kunna ha blivit ett riktigt fiasko. Fast vänta nu, det blev faktiskt ett fiasko. Så till den milda grad att han senare lyfte ut andra satsen. Det finns också upp till sex versioner av hans första symfoni. Han skulle som bekant inledningsvis kalla den för Titan efter Jean Pauls roman med samma namn, men senare förkasta tanken om att musiken på något sätt beskrev handlingen. Och jag är nog böjd att hålla med hon, enär det är ett verk som snarare förefaller beskriva olika temperamentsyttringar eller karaktärer, och inte något narrativ i vanlig ordning. Vid första uppförandet skulle han förövrigt också kalla den för en symfonisk dikt i två delar, fast att den hade fem satser som sedemera blev fyra.

Det som alltså blev Mahlers första symfoni intar en särskild plats i mitt inre. Måhända är det dess friska mod och dramatiska växlingar mellan olika uttryck, något som förvisso kännetecknar Mahler, men i ettan finns det en slags fräschör över det hela. Men det starkaste skälet till att jag tilltalas av Mahlers förstling är att det på många sätt är en symfoni för valthorn. Hela åtta stycken, som på ett eller annat sätt är närvarande i nästan varje takt och dessutom med en hel rad charmerande solon. Lägg där till att symfonin har en fenomenal final, där de åtta hornisterna ställer sig upp i ett förtjusande valthornsfyrverkeri, och ni förstår min förtjusning.

Under kvällens konsert med den helt enastående dirigenten Yaroslav Shemet skulle Schlesiens filharmoniska orkester briljera från början till slut. Det var en fascinerande resa Shemet bjöd på, där han lyckades plocka fram halsbrytande tempoväxlingar och stämningar som jag annars inte riktigt lagt märke till. Han lyckades sprida en förtätad atmosfär i konsertlokalen som nog inte lämnade någon oberörd. Jag tror nog allas ögon fylldes med tårar av hänrycking och understundom glömde nog en och annan att andas. Med andra ord var det länge sedan jag hade en så formidabel Mahlerupplevelse.

Konserten livesändes förövrigt av Medici TV, och konserten kommer med största sannolikhet sändas även vid senare tillfälle.

Dagens anteckning – 3 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

I tredje satsen i Felix Mendelssohns tredje symfoni färdas man oupphörligen mellan hopp och förtvivlan. Där det skymtar ljus och en öppning formas, tycks också en avgrund ta sitt avstamp. Det är som om varje stycke skildrar en upprinnelse till ett tragiskt avslut på det som en gång var en triumf. Och kanske var det också Mendelssohns avsikt att få oss att tänka i de banorna.

Felix Mendelssohns tredje symfonin brukar kallas för “den skotska symfonin” eftersom man menar att han fick uppslaget till symfonin när han var ute på en vandring i skotska höglandet år 1829. I ett brev till familjen beskrev Felix Mendelssohn hur han besökte på Palace of Holyroodhouse där Mary Stuart bodde under 1500-talet. När Mendelssohn stod i palatsets kapell, som saknade tak och fönster där den kyliga vinden från det karga landskapet svepte in, fick han plötsligt en vision där han för sitt inre såg Mary Stuart krönas till Drottning av Skottland. Han fick en förnimmelse av det storslagna hjältemodet, men också sorgen och nostalgin över det förlorade riket. Och kanske är det just i tredje satsen som man kan höra vad Mendelssohns såg i kapellet på Palace of Holyroodhouse. Mendelssohn skulle också sätta sig direkt efter vandringen för att tonsätta det han erfarit.

Men av någon anledning lämnade Mendelssohns efter en kort tid arbetet med verket, och det skulle dröja över tio år innan han återkom till symfonin, som skulle bli hans tredje. Under sin livstid skulle han aldrig kalla symfonin för “den skotska symfonin, utan rätt och slätt för den tredje symfonin.

Hur det än förhåller sig med vad den ska kallas så finns verkets hjärta, eller kanske självaste väsen, just i den tredje satsen, enligt min mening. Och ikväll fick jag höra dirigenten Yaroslav Shemets utmärkta och inlevelsefulla tolkning av denna sats. Han har en alldeles särdeles förmåga att på ett elegant sätt lyfta de olika stämningarna och detaljrikedomen i verket, utan att för den sakens skull bli för högtravande. Och Shemets engagemang sprider sig också till musikerna, vilka ikväll var utmärkta Schlesiens filharmoniska orkester.

Det känns sålunda alltid som en ynnest att få följa med på en färd genom musiken med denne dirigent, som förövrigt är bördig från Ukraina men sedan flera år boende i Polen. Med andra ord är han en av alla de ukrainare som berikar Polen.

Dagens anteckning – 10 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

“Grande finale”, viskar mannen vid min sida till sin fru i tystnaden mellan tredje och fjärde satsen i Ludwig van Beethovens tredje symfoni, op 55. Och det stämmer att det verkligen är en grandios avslutning på en av de, i mitt tycke, mest karismatiska och fängslande symfonier som har skrivits. Det finns faktiskt de som menar att det är möjligt att Beethoven skrev sista satsen först, och det flera år innan den hade premiär. På det sättet kan man ifrågasätta om den verkligen var tänkt att tillägnas Napoleon, som så ofta antas (eftersom han skrivit det på första sidan av partituret och strukit över). I vilket fall så tror man så eftersom finalen i tredje symfonin går att spåra i andra stycken som skrevs före tredje symfonin. Beethoven skulle enligt den teorin ha skrivit trean ungefär som en deckarförfattare vecklar ut sin mordgåta. Och när jag nu sitter på konserthuset i Katowice och hör Schlesiens filharmoniska orkester framföra Beethovens trea är det lite som att gå genom en väv av känslor, en ordlös väv, befriad från alla slags påträngande narrativ. Jag sugs rakt in i symfonin, blir en del av den. Följer stråket, klarinetten, flöjten, oboen, hornen (kanske särskilt just dessa), och så vidare genom ett musikaliskt landskap som färgas av lika mycket sorg som triumf. Dirigent för kvällen är Yaroslav Shemet, som med sitt sinne för dramatiska växlingar, förstärker de olika uttrycken.

Beethovens tredje symfoni var faktiskt den första av verk av honom som drabbade mig. Han har förvisso alltså funnits där, i min barndom och uppväxt, men det var när jag för några år sedan hörde Marin Alsop dirigera polska radiosymfonikerna som jag blev förhäxad av Beethoven. Jag skulle kunna likna upplevelsen vid ett uppvaknande, som om jag plötsligt såg skönheten hos en som alltid funnits vid min sida. Jag antar att förtjänsten var Alsops skickliga tolkning den gången, och som också har lett till att jag sedan dess lärt mig erfara Beethoven på ett helt annat sätt. Jag får nämligen för mig att jag kan höra Beethovens oroliga samtid skymta fram i landskapen. Kanske hör jag just det eftersom jag själv lever i en orolig tid.

Konserten inleddes dock med en premiär av ett helt nyskrivet stycke av den polske tonsättaren Tomasz Jakub Opałka, som skrivit en konsert för piano och cello tillägnat Cracow Duo. Verket heter “KINESTHESIS” och är en våldsam uppvisning i tempoväxlingar, som byts ut mot smäktande harmonier. Opałka menar att stycket innehåller konnotationer till post-progmusik, men tycker jag mig också höra att han lyckas skildra vår samtid med en knivskarp, och nästan brutal, tydlighet. Och steget till Beethovens förmåga att se sin omgivning genom musiken känns plötsligt inte alls avlägset.