viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 14 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det står nu klart att det inte förhåller sig på annat vis än att man är svältfödd på Georg Philip Telemann (1682-1767). Jag kan tyvärr räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag haft förmånen att få höra hans tonsättningar framföras på en konsert. Nå, det var givetvis en överdrift, men det är så jag upplever det, att Telemann på något orättvist vis undanhålles mig. Denna starka känsla av hunger efter Telemann gjorde att jag idag tog mig genom regn och rusk till en konsert på Krakóws musikhögskola. Studenterna som framträdde går på barockutbildningen, och det innebär att jag ganska ofta har möjlighet att övervara deras konserter. Just nu pågår den tjugonionde upplagan av Bach-festivalen, och det innebär att man framför musik från Bachs tid, men även äldre musik. Och således också musik av Telemann.

Telemann var, som alla kanske redan vet, något av en superstar under sin samtid, omåttligt populär och eftertraktad. Han var därtill en av de mest produktiva tonsättarna vi någonsin skådat. Enligt många bedömare skrev han över 3000 verk under sin livstid, men tyvärr har blott (?) hälften överlevt till våra dagar. De flesta verk som alltså har överlevt, spelas aldrig, eller i bästa fall, sällan. Vissa musikvetare menar även att han var så pass populär att hans nära vänner Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel sneglade på Telemanns tonsättarkonst och lät sig inspireras, och man kan nog höra lite Telemann i de bådas tonsättningar.

På slutet av 1700-talet började Telemanns stjärna dala. Orsaken var just hans digra produktion. Många menade att Telemann inte ägnade sig åt riktig tonsättarkonst, och han skrev för mångskiftande verk. Man föredrog helt enkelt stringens framför bredd. Men Telemann fick oväntad hjälp från sin vän Bach, vars produktion hade fallit i glömska efter hans död. Någon gång i början av 1820-talet fick tonsättaren Felix Mendelssohn nämligen ett partitur till Bachs Matteuspassionen (BWV 244) som gåva av sin mormor. Mendelssohn blev genast fascinerad av verket och beslöt sig för att sätta upp det, och det uruppfördes den elfte april 1827 i Berlin, exakt 100 år efter att det hade skrivits av Bach. Framförandet ackompanjerades av stort bifall från publiken, och således drabbades Europa av en Bach-feber som senare också ledde till att man grävde fram verk av andra bortglömda tonsättare och däribland Telemann. Det skulle dock dröja 100 år innan man började katalogisera Telemanns verk med den inledande beteckningen TWV.

Trots det ökande intresset för Telemann under främst 1900-talet, har han aldrig fått samma starka position som Johann Sebastian Bach eller Georg Friedrich Händel. Det är därför som man lätt kan bli svältfödd på Telemann, men ikväll fick jag i alla fall höra ett förträffligt fint framförande av hans Concerto à 7 i a-moll, katalogiserat som TWV 44:42. Stycket skrevs antagligen 1740 och kopist (alltså den som har nedtecknat det kvarvarande partituret) var Christoph Graupner, en barocktonsättare som ännu vandrar i de bortglömdas dalgång. Nämnda konsert med Telemanns är kort, men under de femton minuter den pågår sveps man in i en aldrig så vacker värld med ändlösa krusiduller och sirligt formade utvikningar. Precis sådant som man behöver en dag när regnet forsar längs med gatorna och livligt trummar genom stuprännorna.

Dagens anteckning – 1 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I dessa dagar, när USA har letts in i demonernas mörka dalgång av sin ledare koloradoskalbaggen (aka potatisskalbaggen), kan det tyckas lite tondövt att arrangera en konsert under rubriken “en flört med Amerika“, och det är lätt att rynka på näsan åt en sådan rubrik. Men i ikväll har jag bevisat en bejublad konsert med Krakóws filharmoniska orkester på Krakóws konserthus som bar den rubriken.

Kvällen bjöd på tre verk på programmet. George Gershwins “An American in Paris” (1928), Maurice Ravels pianokonsert i g-dur (M. 83, komponerad mellan 1929 åch 1931) samt Antonín Dvořáks nionde symfoni i e-moll (op 95, B. 178, komponerad år 1893), mer känd som “Från Nya världen”. Alla tre verk har det gemensamt att de har tillkommit i USA, samt att tonsättarnas identitet är starkt förknippad med Europa. Gershwin var förvisso född och uppvuxen i USA, men hans konstnärliga skapande har en stark koppling till den judiska identiteten i östra Europa, och kanske främst till Odesa i dagens Ukraina, där hans farföräldrar härstammade från.

Det är också så att de tre verken inte återspeglar det vita USA, utan det är främst den African American musiktraditionen som reflekteras. Både “An American in Paris” och Ravels pianokonsert lyfter jazzens ljudbild med sina rytmiska mönster. Dvořáks symfoni skrevs ju några årtionden tidigare, och jazzen hade ännu inte tagit form. Det hindrade honom dock inte från att förutse att det var musiken bland African American som skulle vara framtidens musik. Dvořák var dessutom mycket intresserad av folkmusik, vilket innebar att han även sökte upp harmonier från urbefolkningens musik som han flätade in i sin tonsättning. Således kan man säga att kvällens konsert hyllade det USA som inte finns representerat i politiken som förs av dagens ledare i Vita huset.

På dirigentpulten stod ikväll den ukrainske dirigenten Jaroslav Shemet (mer känd med den engelska translitteringen Yaroslav Shemet och på ukrainska Ярослав Шемет) som idag är verksam i Polen. Shemet föddes 1996 i Charkiv och utbildades både i födelsestaden samt i Poznań och i Wien. Han har samarbetat med den vida kända dirigenten Oksana Lyniv, samt lett en rad ukrainska och internationella orkestrar. För närvarande är han bland annat konstnärlig ledare för Filharmoniska orkestern i Katowice (Filharmonia Śląska). Med den sistnämnda orkestern har jag hört honom framföra Mahlers tredje och (den svårspelade) sjunde symfonin, och han har vid dessa tillfällen gjort ett starkt intryck på mig.

Även kvällens konsert var överväldigande, och Shemet tog oss på en resa genom ett absorberande musikaliskt landskap. I Dvořáks symfoni plockade Shemet fram en dramatik jag inte erfarit tidigare. Med elegans förstärkte han de svaga och de starka partierna, samt tillika de lugna och snabba. Detta skapade en rymd vilket förde tankarna till Nordamerikas väldiga vidder. Kanske förefaller det yvigt, framställt så här i text, men att höra och se honom dirigera är betagande. Shemet är med andra ord en dirigent som kan fånga åhöraren från första till sista takten.

Dagens anteckning – 23 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom molnet från rökelserna ser man blott en liten del av dansarnas kroppar, men det går inte att tvivla på att de är nakna. Deras rörelser ser nästan smärtsamma ut, då de böjer sina kroppar på de mest oroväckande sätt. Mellan dem rör sig skådespelerskan som ska gestalta Rosalind Franklin, DNA:ets okrönta drottning. Kören ligger i mörkret på golvet och sjunger Johannes Brahms Nänie beundransvärt vackert. I bakgrunden av denna märkliga scen syns dirigenten Jan Tomasz Adamus vackert mejsla ut musiken ur orkestern Capella Cracoviensis. Jag befinner mig alltså på operafestivalen Opera Ra Ra och har just bevittnat en resa, eller snarare elegi, genom en negligerad kvinnas liv.

Nåväl, jag vet inte om Rosalind Franklin (1920-1958) egentligen var så negligerad som festivalens hemsida vill påskina. Men det var onekligen så att hennes förtida död innebar att hon inte tilldelades Nobelpriset för sin upptäckt av bland annat DNA, samt forskning om RNA-virus. Rosalind Franklin fick nämligen cancer eftersom man på den tiden använde radioaktiva ämnen för att forska inom detta område. Fyra år efter hennes död tilldelades tre av hennes manliga kollegor Nobelpriset för att ha upptäckt DNA. De utelämnade dock hennes namn i sina vetenskapliga material, vilket också ledde till att det skulle dröja decennier innan hon fick upprättelse.

Föreställningen på Opera Ra Ra, som bär namnet “Elegi. Brahms“, om Rosalind Franklins liv ackompanjerades av Johannes Brahms musik, närmare bestämt Alto-Rhapsodie op 53, med fenomenala alten Justyna Rapacz som solist, Gesang der Parzen op 89, Schicksalslied op 54 och slutligen alltså Nänie op 82. De två sistnämnda verken hade jag också förmånen att höra förra veckan men vill inte jämföra dessa två framförande eftersom de var väldigt olika till sin karaktär. Förra veckan var en sedvanlig konsert med samtida instrument, medan kvällens uppsättning framfördes som ett skådespel samt på tidstypiska instrument. Med andra ord två helt olika slags framförande.

Man kan dessutom tycka att de är omaka, feministikonen Rosalind Franklin och den skäggige och möjligen misogyna Johannes Brahms, men faktum är att de har en gemensam nämnare; de båda hängav sig nämligen helt åt sina passioner, som i detta fall var deras arbeten, och bildade således aldrig familj.

Kvällens föreställning inleddes dock med Brahms första symfoni op 68, som det var en särdeles njutning att få höra med tidstypiska instrument. Klangen och känslan blir en helt annan, och dirigenten Adamus tolkning var precis sådär känslosamt mjuk och samtidigt starkt och energiskt som jag uppfattar detta verk, som är min favorit bland Brahms symfonier. Extra krydda åt upplevelsen gav Adamus genom att dirigera i strumplästen.

Dagens anteckning – 22 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur tonsätter man förtryck och motstånd? Det förra är kanske något lättare att kreera i ett inre, med utgångspunkt från skärande och skriande toner och ihållande disharmonier. Och det var också det som den polska tonsättaren Piotr Peszat hade utgått från under dagens konsert med Spółdzielnia muzyczna Contemporary ensemble, en ensemblen för samtida musik med hemvist i Kraków. Peszat utgick i sitt första verk (Untitled folder #4) från förtrycket under den kommunistiska folkrepublikens Polen, och de betydelsenyanser han tangerar är troligen helt bekanta och lättbegripliga för en polack, men för någon som inte kan all symbolik tedde sig verket förhållande lösryckt och lite ytligt. Där fanns referenser och betydelsebärande associationer som jag inte kunde relatera till. Och trots att han lyckades skapa en förlamande ljudmatta som borde gripa tag i åhöraren, så kändes tillvägagångssättet en aning väntat och föga överraskande. Med sitt andra verk (Real life proof) valde Peszat att ta sig an bland annat Trump. Jag borde ju vara mer hemma i denna symbolik och bland dessa associationsbanor, men även här upplevde jag att jag aldrig riktigt släpptes in i verket. En orsak till denna negativa upplevelse tordes kunna härledas till att de akustiska instrumenten drunknade i den elektroniska del som också ingick i verket.

Konsertens andra del tilltalade mig dock mer. Den schweiziska tonsättaren Daniel Glaus verk “Sing against the breaking night” utgick från den ukrainske poeten Serhij Zjadans dikt “співай проті ночі, яка заступає”. Glaus verk skulle kunna beskrivas som en samtida lieder, med tonsatta dikter av nämnde Zjadan, Lesja Ukrajinka, Taras Sjevtjenko, Tanja Maljartjuk, Paul Celan och Selma Meerbaum-Eisinger, vilka alla är födda i det som idag är Ukraina.

Betoningen i verket låg på det ukrainska motståndet mot förtyck och den ryska aggressionen. Även om det var en i många stycken minimalistisk tonsättning föreföll den äga en större spännvidd än verken under konsertens första del. Om det berodde på att jag har lättare att relatera till det ukrainska motståndet eller om tonsättningen var mer sammansatt låter jag vara osagt. (Men tilläggas bör att jag aldrig har levt i en diktatur, men däremot upplevt det ukrainska språket.)

Den enda kritik jag skulle vilja framföra mot framförandet av Glaus verk var att arrangörerna hade valt att bara återge dikterna i översättning till polska och engelska, och inte på dess originalspråk. Detta förtog något av det intressanta möte som uppstod mellan Glaus verk och dikterna, som förövrigt framfördes på orginalspråken av den skickliga mezzosopranen Christina Daletska.

Dagens anteckning – 16 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var när Johannes Brahms satt modell till ett porträtt målat av vännen och konstnären Anselm Feuerbach, som Brahms fick syn på ett verk som nämnda konstnär arbetade med. Verket hette “Slaget om Amazonerna” och mätte fyra meter på höjden och sex meter på bredden. Trots att Brahms inte var någon kännare av konst ryggade han tillbaka. Något sa honom att Feuerbach inte borde ställa ut detta verk i Wien. Det är troligt att Brahms inte kände till att Anselm Feuerbach hade arbetat på temat amazoner under två decennier. Dessa kvinnliga krigare var något Feuerbach helt enkelt var besatt av.

Brahms bad några vänner med kunskap om dåtidens konst att komma och titta på verket, och även dessa skakade bekymrat på sina huvuden. Nej, detta går inte att ställa ut. Du, som är rektor vid Konsthögskolan här i Wien, kommer att göra bort dig, sa de till Anselm Feuerbach. Men Feuerbach ville inte höra på det örat. Han var en man som hade mycket höga tankar om sig själv, och var helt övertygad om att han skulle geniförklaras om bara omvärlden fick se detta alster.

Sålunda ställde han ut “Slaget om Amazonerna” år 1874 i Wien, och det blev mycket riktigt ett fiasko. Buropen haglade, och reaktionerna på Feuerbachs älslingsverk skulle sedermera leda till hans förtida bortgång sex år senare. Feuerbachs död skakade Brahms och han tillägnade därför Nänie (op 82) till vännen. Verket, som är för kör och orkester, är en tonsättning av en dikt av Friedrich Schiller och inleds med orden “Auch das Schöne muß sterben” (“Även den vackra måste dö”). Det är ett vackert och dynamiskt stycke musik, som jag hade förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra igår. Dirigent var Antoni Wit, en maestro i dess rätta bemärkelse.

Under gårdagens konsert fick jag även höra Richard Strauss Eine Alpensinfonie (op. 64) som skrevs mellan 1911-1915. Detta bombastiska verk är något som troligen bäst gör sig just live. Med stora penseldrag målar Strauss upp Alpernas dramatiska landskap under ett dygn. Vi går från natt och gryning, beskådar vattenfall och blomsterängar, halkar fram på glaciärer, ser solen går ner innan en storm drar fram och leder oss in i natten. Det är, som jag skrev, ett dramatiskt verk, programmusik i sitt esse. Men trots det saknas de väldiga utsikterna. Man får aldrig flyga upp och kastas ut i den där musikaliska eurofin, som exempelvis Mahler lyckas åstadkomma. Trots min reservation mot själva verket var gårdagens framförande en magnifik uppvisning av 81-årige dirigenten Wit, som dirigerade hela konserten utan partitur.

Dagens anteckning – 12 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Att följa handlingen i en konsertant uppsättning av en opera är alltid en prövning. Man måste optimera sin perception så att man kan föreställa det som överhuvudtaget inte syns, och ibland faktiskt inte ens hörs. Och kvällens uppsättning av Jean-Philippe Rameaus opera “Dardanus” på festivalen Opera Ra Ra gjorde det inte heller enkelt för oss åskådare att sätta oss in i det komplicerade librettot. Men med viss möda lyckades jag ändå uppnå ett inre tillstånd, där jag kunde levandegöra hur Venus befaller Frestelserna att dansa för Amor, men denne uppskattar tydligen inte dansen och faller i sömn, men väcks av Svartsjukan som beordrar Frestelserna att framföra spelet om Dardanus. Sedan får jag under tre timmar följa med på en resa genom Dardanus kärlek till Iphise, som leder till en massa komplikationer. Genom att lyssna noga kan jag se hur hjälten Dardanus räddar sin rival undan stormen och sjömonster, hur det blir solförmörkelse, hur han drömmer, och hur krig utkämpas. Men till slut kan alla andas ut och kärleken segrar.

När operan hade premiär 1739 fick den kritik för sitt libretto. Tydligen uppskattades inte alla inslag med övernaturliga krafter. Rameaus skrev därför om operan, men inte heller denna version föll till föga. Det skulle dröja till 1760 innan verket fick upprättelse. Idag menar man att Dardanus tillhör det främsta verket bland Rameaus tonsättningar, och då kanske främst med avseende på musiken, som sannerligen är oefterlikneligt barockt.

Tilläggas bör att kvällens oinskränkte auktoritet var, enligt min mening, dirigenten och cembalisten Marcin Świątkiewicz.

Dagens anteckning – 8 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Från Mahlers tredje symfoni till Ludwig van Beethovens trea kallad Eroica (Op. 55 i Ess-dur) kan steget förfalla långt. Mahlers och Beethovens treor skrevs på vars en sida av romantiken. Beethoven skrev sin tredje symfoni mellan 1802-1804, medan Mahler skrev sin 90 år senare. Mahlers trea skrevs således när romantiken började närma sig sin oundvikliga slutpunkt, medan Beethovens trea är det verk som på allvar tar steget ut ur Wienklassicism och in i den romantiska traditionen. Men ikväll tog Krakóws filharmoniska orkester mig på en sådan resa, från 1800-talets slut, där jag befann mig igår, till dess början.

Första gången Beethovens trea berörde mig djupt var med ett bejublat framförande av dirigenten Marin Alsop och polska radiosymfoninerna i Katowice. Detta framförande var så starkt att det sannolikt alltid kommer att vara inpräntat i mitt minne, och andra tolkningar har därmed svårt att komma till sin rätt. Kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester stod därför inför den svåra utmaningen att matcha min tidigare upplevelse. Och trots att jag inte kände mig helt ense med tolkningen av kvällens dirigenten var det en likaledes fascinerande att få träda in Beethovens värld. Och jag kan inte nog understryka hur storartad vår filharmoniska orkester är. Det var, i mitt tycke, helt orkesterns förtjänst att framförandet av Beethovens trea blev formidabelt.

Det är kanske inte så många som känner till idag att Gustav Mahler faktiskt skrev om Beethovens trea till att passa en större orkester med moderna instrument. Mahler sökte efter ställen i Beethovens partitur där Beethoven hade låtit sin tanke begränsas av de tillkortakommanden den tidens instrument bar. Mahlers version spelas inte ofta idag, och frågan är om jag hade behagats av den. Det troligaste är att jag hade funnit den väl pompös.

Nåväl, Beethovens trea var, som säkert alla vet, först tänkt som en hyllning till Napoleon och den nya tiden, men när Beethoven erfor vilken slags härskare fransmannen var, ändrade han sin dedikation till “för en stor man”, vilket således inte var Napoleon enligt Beethovens sätt att se på saken. Vem den stora mannen månde vara istället förtäljer inte historien. Ikväll fick vi däremot uppleva ytterligare ett framförande av en riktigt stor musiker och därtill kvinna, violinisten (och tillika konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester) Joanna Konarzewska. Med stor skicklighet och känsla presterade hon ett eminent framförande av Aram Chatjaturjans violinkonsert (i d-moll).