På gatan Józefińska i den krakowitiska stadsdelen Podgórze får jag plötsligt syn på en bladman. Eller rättare sagt hans huvud, ty inte så mycket annat syns av hans fysionomi. Med sina ögon av sten stirrar han envist mot en okänd punkt i fjärran. Blicken tycks dock nästan slö, som om han inte riktigt vore i stånd att hålla sig vaken. På hans huvud syns ett blad av något slag och under ögonen har några svårdefinierade bladliknande formationer vuxit ut. De hänger lealöst på hans kindben och pekar otvetydigt nedåt. Hans tjocka läppar hålls lätt isär, som om han hade något viktigt att förtälja, eller möjligen likt någon som är på väg att nicka till.
Bladmannen är inte ensam, ty på var sida om honom står två personer som försöker fånga hans uppmärksamhet. På höger sida syns en yngling uppfordrande eller bedjande sträcka ut sina händer mot bladmannen. Men vid närmare granskning tycker jag att det är mycket oklart vilken som är ynglingens avsikter, kommer han för att undsätta bladmannen, eller månne vill taga denne av daga. Ynglingens anletsdrag avslöjar ingenting om hans intentioner, ty det är lika förstelnat och svårgenomträngligt som hans kropp.
På andra sidan om bladmannen syns en ung kvinna. Hennes strategi förefaller något mer raffinerad än ynglingens, enär hon tycks bjuda bladmannen på ett krus med okänt innehåll. Men bladmannen fortsätter enträget att stirra ut i tomma intet. Ingenting tycks kunna rucka honom ur hans sedvänja att stirra tomt framför sig.
Man tror att bladmännen härrör från romarriket, men det är faktiskt inte ställt bortom allt tvivel, ty vissa anser att det finns bevis på att de förekom redan under kelternas tid. Men bladmännens stora genombrott verkar ha kommit under medeltiden, då de blev populära huvuden att placera på kyrkor, antagligen för att skrämma bort ondskefulla själar. Under renässansen fick de en mer dekorativ karaktär, ett förhållningssätt som höll i sig till förra sekelskiftet då huset jag står vid kom till.
Initialt rymde bygganden en sparbank, men under andra världskriget hamnade det mitt i det judiska gettot. Huset fick då tjäna som högkvarter åt en judisk hjälporganisation som verkade inom gettot. De gjorde en heroisk insats för att försöka skapa lindring för det våld som judarna utsattes för. Organisationen var verksamma fram till 1942, då den likviderades av tyskarna. Praktiskt taget alla aktiva inom organisationen mördades i Förintelsen. Varje gång jag passerar huset med bladmannen tänker jag på de judar som under andra världskriget passerade under hans trötta anletsdrag. Och ibland är det nästan så jag får för mig att det är dem hans blick söker.
På en dörrpost till entrén på ett flerfamiljshus i Oświęcim gapar två skåror tomma. De två tomma skårorna förtäljer med sitt omisskännliga utseende att här har det tidigare suttit två mezuzor. Skårorna röjer också att här har det bott judiska familjer. Men just eftersom platserna för mezuzorna gapar tomma, och inte längre innehåller några mezuzor med sina pergamentsrullar med skrifter från femte Moseboken, blottlägger skårorna det brott mot mänskligheten som Förintelsen var, och fortfarande, är. Skårorna liknar ärr på huskroppen, som bär en historia om judiskt liv, och genom sin blotta existens understryker de avsaknaden av judiskt liv i Oświęcim.
Och just här, i Oświęcim, känns minnet av Förintelsen särdeles markant. Ty i Oświęcim ligger resterna av förintelselägret Auschwitz, den plats där över en miljon judar, romer, oliktänkande, polacker mördades av tyskarna mellan 1940-1945.
Flerfamiljshuset med sina ärr, är närapå tomt. Flera av fönstren liknar svarta slukhål, och några av dörrarna till lägenheterna är igenbommade. Men några gardiner och blommor skvallrar ändå om att huset är bebott. Det är inte långsökt att fråga sig vad de boende gör när de äntrar sin port. För de också sina fingrar över skårorna som jag just nu gör, i ett försök att gripa efter det judiska liv som en gång fanns här? Frågar de sig också vilka som bodde här? Hur många barn var det som sprang i dessa trappor? Och var det någon som överlevde Förintelsen? Frågor som en tillfällig besökare i staden nog ofta ställer sig.
Lite längre ner på samma gata står ett palats på en kulle. Med sina igenspikade fönster och flagande fasad, ser det elegiskt ut över omgivningen. Här bodde familjen Schönker. Huset byggdes 1908 av Józef Schönker, som var en välkänd och omtyckt industriman. Han grundade fabriken AE Schönker (senare omdöpt till Wytwórnia Sztucznych Nawoj Agrochemia) som tillverkade bekämpningsmedel. Sonen Leon hade fötts tre år innan det att detta pampiga palats byggdes. När första världskriget bröt ut tog familjen sin tillflykt till Wien, där Leon utbildade sig på konstnärliga akademien. Han skulle efter krigsslutet vara en inflytelserik konstnär i Kraków, och dekorerade synagogan Popper i Kraków. Men synagogan förstördes under andra världskriget och hans alster finns sorgligt nog inte kvar.
När tyskarna anföll Polen 1939 befann sig familjen i Oświęcim, och Leon blev ordförande i det judiska äldrerådet. Han verkade främst för att hjälpa judar att emigrera till Israel. Detta arbete föll inte i god jord hos tyskarna och han fråntogs sin position som ordförande. Familjen skickades sedan mellan de upprättade gettona i Kraków, Tarnów, Wieliczka och Bochnia. På något mirakulöst sätt lyckades familjen få tag på falska dokument som gjorde att de placerades i en speciell del för palestinska flyktingar i Bergen-Belsen. Således överlevde de Förintelsen och kunde återvända till Oświęcim efter krigets slut. Leon gick i sin fars fotspår och grundade en ny fabrik för tillverkning av bekämpningsmedel, samt att han hjälpte till med att försöka återuppbygga det judiska livet i staden. Men 1949 förstatligande den kommunistiska maktapparaten hans fabrik, och familjen tvingades återigen på flykt, en flykt som skulle sluta i Israel, där han gick ur tiden 1965.
Leons barndomshem står nu tomt, och väntar på sitt öde, vilket är okänt för mig. Kanske pågår det någon rättslig tvist, eller så är det bara så att ingen riktigt haft ekonomisk kapacitet att rädda palatset från ett förestående förfall.
Vägen från palatset mot Oświęcims centrum går förbi det som en gång var platsen för stadens stora synagoga. Idag står här ett litet blygsamt monument. När jag sitter där, bland de svalkande träden, och tänker på alla de judar som en gång levde här, kommer en familj förbi. De stannar en stund vid monumentet, och under tystnad går de under de lummiga träden, stannar upp och tittar upp mot trädkronorna, som om de sökte svar på frågan hur det judiska livet kunde ha tett sig på denna plats. Och ett stenkast bort kan man ges en liten inblick hur det kunde vara. Där ligger nämligen Oshpitzin, som är Oświęcims judiska museet. Museet, som ligger inrymt i den sista bevarade synagogan i staden, gör sitt yttersta för att återberätta den 400 år långa judiska historian i staden. (Oshpitzin, betyder förresten “gäst” på hebreiska, och är också så många judar kallade staden – även om många också talade polska och således använde det polska namnet på staden.
Det är förstås inte någon lätt uppgift att återberätta en så lång historia, som den judiska i Oświęcim, på den mycket begränsade yta som denna lilla synagogan ger, men de lyckas förhållandevis väl, och för den som har tålamod att läsa varje liten skylt ges in bild av ett Oświęcim med förhållandevis få konflikter mellan de olika grupperna. Man får till exempel kunskap om den katolska prästen Skarbek, som före andra världskriget hade en nära relation till judarna i staden, något som innebar att staden beskrevs av sin samtid som en stad med goda relationer mellan judar och kristna. När tyskarna anföll och ockuperade, och inrättade koncentrationslägret Auschwitz, började han därför med hjälpsändningar till de inspärrade judarna. Han tycks även ha hjälp några att fly. Hans engagemang ledde till att han själv fängslades av Gestapo. Efter andra världskriget återvände han till Oświęcim och medverkade med hjälp till de som överlevt och befriats från Auschwitz. Skarbek hade kontakt med flera överlevare fram till sin död 1951.
Intill synagogan ligger ett litet charmerande hus, som idag rymmer kaféet Bergson. Före Förintelsen bodde här familjen Kluger med sina nio barn. Blott tre av barnen överlevde Förintelsen, och en av dem, Szymon Kluger, bodde i flera år i Sverige, innan han återvände till Oświęcim där han bodde till sin bortgång 2002. Szymon Kluger, Oświęcims sista jude, ligger begravd på stadens judiska begravningsplats.
Vägen till järnvägsstationen leder över floden Soła, som om några kilometer, efter att ha slingrat sig genom det vackra polska landskapet, ska förena sig med Wisłas starka strömmar. Inte långt från platsen där jag passerar över floden, hällde man under Förintelsen ut askan från de som mördats i koncentrationslägret. Det är ju inte samma vatten, men platsen är den samma. Och precis som på många andra platser finns berättelserna om Förintelsen ständigt närvarande i Oświęcims stadsbild. Det är svårt att tro att de som lever här inte skulle ha ett levande minne av vad Förintelsen har inneburit för platsen, allt det lidande som skett här, och man lär sig troligen att hantera minnet och integrera det i sin vardag. Något vi alla borde göra, enär detta är en outplånlig del av Europas historia.
16 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År 1925
På gatan Szpitalna i Gamla stan i Kraków har sedan över 200 år handlats med begagnade böcker. Om detta har det här tidigare förtäljts. (Se länk nedan) Ett av de viktigaste inslagen i denna handel var kommersen med redan nyttjade skolböcker. Ända fram till andra världskrigets utbrott samlades varje höst föräldrar och skolbarn på gatan för att försöka lägga vantarna på de finaste exemplaren av redan använda böcker. Det lär ha varit ett fasligt liv, när böckerna skiftade ägare. Efter kriget återupptogs aldrig verksamheten. En förklaring till att förhöll sig så, var att många av handlarna av de begagnade böckerna hade mördats under Förintelsen. Det var nämligen främst stadens judar, och företrädesvis kvinnorna, som innehade detta skrå.
Hur såg då Kraków ut vid tiden för fotografiet? Jo, som ni kan ana i nedanstående film var det en ganska luggsliten, men stolt stad. (Förslagsvis stänger ni av ljudet till denna film, då musikvalet är illa valt.) Wawel var under mellankrigstiden i dåligt skick, och man sökte kapital för att försöka rädda det gamla eftersatta slottet. Idag är Wawel Krakóws främsta stolthet, och inte undra på det, så vackert som man har lyckats renovera det.
8 december 2021
Dagens okända
Judisk kvinna i traditionella kläder
Fotograf Ignacy Krieger
År omkring 1870-1880
Amalia Kriegers pappa hette Ignacy Kriger och han var, och är, då gunås ingen okänd person. Om det inte vore för honom hade Kraków nog inte haft sin fotografiska skattkammare, som idag förvaltas av stadens fotografiska museum, Mufo.
På mitten av 1800.talet kom Ignacy till Kraków från Mikołaj, som ligger sydväst ut, sett från Kraków. Man vet inte hur han lärde sig det fotografiska skrået, men mycket talar för att han hade varit i Prag, och där tillskansat sig tillräckligt med kunskap för att öppna en fotoateljé.
Han dokumenterade inte bara staden, utan även dess folk. Han hade en särskild förkärlek för personer i traditionella kläder. Bland hans skatter kan man hitta hundratals porträtt av bergsfolken goraler, krakowitiska judar, rutenska huzuler, polska bönder och alla iklädda sina traditionella kläder. Det är ett myller av kulturer, språk och uttryck som ljuder ur hans bilder. Ett slags tvärsnitt av Galiziens mångkulturella smältdegel.
Den judiska kvinnan på bilden sitter med ett handarbete i knät. Garnnystanet har rullat ur hennes knä, och ligger lite dekorativt på hennes högra sida. Blicken är fäst någonstans bakom Ignacys lins, troligen för att hon inte ska blinka när han tryckte på avtryckaren. På hennes huvud ser vi en hätta, eller kanske snarare en bonnett. I Galizien kallades de shterntikhl och var helt enkelt i ropet bland de gifta judiska kvinnorna under denna tid. En shterntikhl var ofta vackert dekorerad med pärlor och volanger. De återfanns främst i den polsk-judiska, men i exempelvis Litauen hade de sin egen variant, som de kallade binda. Utseendet på kvinnornas kläder och huvudbonader förändrades dock över tid, då de ofta påverkades av mönster och trender som förekom utanför de judiska samfunden. Och troligt är ju att de olika grupperna i det mångkulturella Galizien faktiskt påverkade varandra.
Kanske var det som vår Ignacy Krieger intresserade sig för. Nå, det lär vi aldrig med säkert få fastslå.
Längst ut på ett vajande grässtrå sitter en syrsa och omsorgsfullt gnider sina antenner med sina långa gängliga framben. Ett tidlöst tidsfördriv, inför en möjlig entonig konsert i solnedgången eller när natten därpå svept sin mörka cape över syrsornas hemvist. När natten inträtt måste man som syrsa vara extra vaksam, och använda sitt enda öra, som för övrigt sitter på magen, för att lyssna efter fladdermösssens vingslag. När de svingar genom luftrummet bör man man falla platt till marken, på syrsors vis.
Kanske sjöng just en sådan här syrsa för Lena Küchler-Silberman, när hon någon gång som liten flicka hade lämnat sitt föräldrahem för att strosa på bergknallen ovanför Wieliczka, som ligger därnere nerbäddad i sin trygga dal.
Lena Küchler-Silberman såg dagens ljus för första gången i Wieliczka för 111 år sedan. Det finns mycket sparsam information om Lena Küchler-Silbermans unga år. Det går varken att uppbåda i vilken skola hon gick, eller var hon bodde i Wieliczka. Vad vi däremot känner till är att hon senare studerade vid det hebreiska gymnasiet i Kraków, och sedermera pedagogik och psykologi innan hon återvände till Wieliczka och gifte sig och fick en dotter.
Man skulle ju önska att Lena Küchler-Silberman därpå skulle ha skänkts ett förutsägbart och ganska händelselöst liv, men tyskarnas ockupation av Polen, och den efterföljande Förintelsen, ville dessvärre annat. Tillsammans med traktens alla judar, spärrades Lena och hennes familj in i gettot i Wieliczka. Enligt Lena Küchler-Silbermans vittnesbörd ska hennes dotter ha rykts ifrån henne under denna tid. Trots den bottenlösa sorg som åsamkats henne, lyckades Lena Küchler-Silberman uppbringa styrka och kunde mirakulöst fly ut ur gettot i Wieliczka till Warszawa.
Lena Küchler-Silberman levde under falsk identitet i Warszawa, och kunde således röra sig ganska fritt i staden. Det innebar att hon även kunde bistå med att ta förnödenheter till alla som internerats i Warszawas getto, och det var vid ett av dessa uppdrag som hon satte sitt avtryck i historien. En dag i juni 1942, upptäckte hon ett ensamt spädbarn som låg ovanpå sin döda mamma. Skärrad av åsynen av det ensamma och dödsdömda barnet, beslutade Lena Küchler-Silberman att fjärma barnet från dess utsatta plats. Med barnet bokstavligen instoppad under kappan lyckades hon smuggla barnet förbi Gestapo och ut ur gettot. Väl på andra sidan gick hon till en kloster, som efter viss övertalning, beslöt att ta sig an barnet.
Resten är, skulle man kunna säga, historia. Lena Küchler-Silberman skulle under åren för Förintelsen, rädda hundratals barn.
Det fanns många kvinnor med Lena Küchler-Silbermans mod under Förintelsen. De kallas av forskare och levnadstecknare för “surrogatmammor“. Kvinnor, som med risk för sina egna liv, räddade försvarslösa barn undan en annars säker undergång. Lena Küchler-Silberman fortsatte sitt arbete för barnen även efter Förintelsen, då återvände hon till Kraków, och kunde med den judiska församlingens hjälp inrätta ett hem i Zakopane för föräldralösa judiska barn. Från Zakopane tog sig Lena Küchler-Silberman och alla hennes skyddslingar senare vidare till Israel, som de anlände till 1949. Tio år senare utkom hon med boken Mina hundra barn, där hon beskriver sina uppleva under Förintelsen, samt resan till Israel. Boken blev en enorm succé, och filmatiserades 1987, samma år som Lena Küchler-Silberman gick ur tiden.
Tystnaden bryts av att syrsan beslutat sig för att sjunga sin entoniga sång, trots att skymningen ännu kan dra benen efter sig ytterligare några timmar innan den ska gå till sitt arbetspass. Och nog är det så att den sjunger så som syrsorna gjorde för Lena Küchler-Silberman, när hon som liten, och ovetande om vad som väntade henne, kanske gick en promenad uppför denna kulle. Där borta i horisonten, bortom Wieliczka, kunde hon nog också skönja hur Kraków breder ut sig i sitt böljande landskap.
Det slamras lite nervöst med tallrikarna och besticken när de lyfts från bordet. Kanske är servitrisen lite ovan i sin gärning att servera törstig och hungrig klientel, ty det har ju gått sju månader sedan senast det satt besökare vid alla borden. Ja, alla borden, enär det är svårt att finna en ledig plats på uteserveringarna i Kraków. Redan kl 00.01 på natten mot lördagen den 15 maj satt det, möjligen något frusna själar vid borden, och girigt läppjande på ett glas fyllt till bredden med öl, vin, eller en drink med ett egenartat namn. Det var nämligen då, exakt på det klockslaget, som det äntligen blev tillåtet för restaurangerna, kaféerna, barerna att hålla öppet för sittande gäster.
Kraków har känts onödigt intig och nästan naken utan slamrande servis och restaurangbesökares glada tillrop. Just det inslaget i stadsmiljön är något som hart när blivit en av de viktigaste beståndsdelarna i Krakóws gestalt. Och det är givetvis inte något nytt fenomen. Som allt i Kraków, vilar det på en fast stöttepelare som kilar sig rakt genom decennier och århundraden.
Det finns många serveringar att hänvisa till, för att befästa det påståendet, men en av dessa är det omtalade kaféet Wiosenna. I folkmun kallades det dock rätt och slätt Drobnerion, efter ägarna Roman Drobner och hans hustru Anna. Kaféet slog upp portarna 1904, på den fashionabla adressen Plac Szczepański 3.
Paret Drobner var båda av judisk börd, men beskrivs som poloniserade judar. De var således starkt patriotiska, och kämpade för Polens självständighet, och de lär båda ha deltagit i Januariupproret, som ägde rum 1863–1864. Roman Drobners far hade även han deltagit i ett liknande uppror för Polens självständighet, Novemberupproret, som skedde trettio år dessförinnan. När de startade sitt kafé var Roman Drobner och Anna alltså till åren komna, men det hindrade dem inte att lyckas locka stor besökarskara. Det här var ju en tid då åldrande inte enkom sågs som något ofördelaktigt.
Paret Drobners kafé, Drobnerion, ritades av den kände arkitekten Jan Zawiejski (tillika av judisk börd), som även var upphovsman till Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, samt det iögonfallande bostadshuset Ohrensteins tornhus, som ligger i gatukorsningen Dietla-Stradom. Interiören hos Drobnerion ska ha präglas av huzulernas vackra mönster och färger, och freskerna var målade av konstnären och scenografen Karol Frycz. I delen som vette mot Planty fanns en glasveranda där kaféets musiker huserade, vars toner spred sig inte bara till gästernas fröjd, utan även till de som flanerade i parken.
Men säg den glädje som varar för evigt. Tre år efter att Drobnerion hade slagit upp portarna, totalförstördes kaféet i en brand. Man beslöt dock att bygga upp kaféet igen, men nu med hjälp av arkitekten Władysław Kleinberger. Kaféet fick emellertid nya ägare, och namnet Drobnerion byttes mot Pawilon. Nu fick också musiken en mer framskjuten roll, och flera kända orkestrar och ensembler passerade i revy på Pawilons scen. Därtill hade en cabaret, under ledning av skådespelaren Leon Wyrwicz, sin hemvist på kaféet.
Pawilon blev med tiden ganska eftersatt, och på 1950-talet beslöt man att riva byggnaden,delar av huset, för att istället bygga ut flyglar som skulle innehålla en konsthall. Galleriet fick sedermera namnet Bunkiers galleri (Bunkier Sztuki) för samtida konst. Galleriet öppnade 1965, men för tillfället är det stängt för ombyggnad. Bunkier Sztuki, med sina två klumpiga grå flyglar i betongfysionomi, står i bjärt kontrast till de vackra hus som omger det. Byggnationen kan ses som ett fint exemplar av brutalism, om man nu skulle ha förkärlek för den inriktningen inom arkitektur. För 19 år sedan öppnade man en uteservering till galleriet. Kaféet fick senare namnet Bunkier café, och blev snabbt en kär hemvist för studenter, konstnärer och nyfikna turister.
Men när man i pandemins förödande fotspår, (för andra gången) beslöt att stänga alla restauranger och kaféer för sittande gäster, blev det ett dråpslag för caféet, som stängde portarna för gott i höstas. Galleriet byggs ju om, och något café vid en byggarbetsplats passar sig knappast inte. Kanske kan man i framtiden åter få avnjuta någon dryck med tilltugg på platsen där Drobnerion, Pawilon och senare Bunkier café har tjänat de dryckesglada krakowiterna. Men i väntan på det råder det ingen brist på ställen att lyfta ett krus, nu när Kraków åter vaknar från sin pandemiska medvetslöshet.
Det cyklas som aldrig förr i Kraków. Ja, i alla fall om man ska tro statistiken. På vissa platser har cykeltrafiken ökat med över 100%. Att det förhåller sig så beror givetvis på stadens enträgna arbete med att bygga nya cykelvägar. I vissa fall har även bilisterna fått lämna plats åt pedalerna, som på Grunwaldzka-bron, där två filer avsedda för bilar har överlämnats till cyklisterna. Givetvis har detta inte skett utan att bilisterna har gruffat, så som det sig bör på bilistvis. Men att cyklister nu tar mark från bilisterna i Kraków är förhållandevis ny företeelse. Det fanns en tid då cyklar var ungefär lika ovanliga som de tyvärr är i Lviv, där de fortfarande främst är en statussymbol och mer sällan ett färdmedel mellan bostad och arbetsplats.
Det här för oss givetvis in på en tankebana som rör hur Kraków kan ha tett sig före bilisterna tog över stadsbilden. Var det då fler som vågade sig ut på sina tvåhjulingar i staden? Faktum är att det troligen inte förhöll sig så, enär cyklar då var som de är i Lviv idag, alltså åtrådda statussymboler som väldigt få ändå hade möjlighet att lägga rabarber på.
En som däremot lyckades fånga in en cykel i Kraków var Ewelina Anisfeld. Hon lär nämligen, enligt egen utsago, varit Krakóws första kvinnliga cyklist. Om hon är helt sanningssägande i den här frågan, ska vi inte fördjupa oss i här, ty tanken att vi skulle ha dokumenterat vem som faktiskt var stadens första kvinnliga cyklist är alltför kittlande för att ifrågasätta. Vem som var den första manliga cyklisten i Kraków är dock en väl gömd pärla i historiens skattkammare.
Nå, vem var då denna Ewelina Anisfeld som gör anspråk på att vara Krakóws första kvinnliga cyklist? Tyvärr har våra nutida runstenar, de olika sidorna på internet, inte behagat utelämna särdeles mycket kunskap om den frågan. Det vi kan lära är att hon föddes i ett intellektuellt, judiskt hem, med föräldrar som var rättrogna och fromma. Hennes mor Helena Anisfeld, och föddes 1880. Tjugo år senare förde hon Ewelina till världen. Dottern visade tidigt intresse för kosmopolitiska synsätt. Världen utanför Kraków lockade alltså den unga Ewelina. Det är dock ovisst om det var därför hon hoppade upp på cykelsadeln, men det är ju ganska troligt.
Den unga Ewelina tyckte också om att omge sig med människor som delade hennes nyfikenhet på världen utanför Kraków, och hon initerade därför en salong för likasinnade. Vilken trosbekännelse de vigde sina liv åt, eller vilken etnicitet de möjligen menade att de hade, bekom henne inte. Alla var välkomna, såvida de bar på samma intresse för olika kulturyttringar.
Till de här sammankomsterna kan Ewelina ha erbjudit något att smörja kråset med, enär hon har efterlämnat några intressanta recept. Exempelvis hennes ostkaka (alltså Sernik).
Vad behöver man då för att anrätta Ewelinas ostkaka? Till en början med behöver du
tio ägg
1 kg ost, troligen färskost
350 gram socker
vaniljsocker
250 gram smör
Börja med att separera äggvitorna från deras gula kusiner. Piska upp äggvitorna ordentligt med en liten gnutta salt, till det att de har blivit ett hårt vitt skum. Ställ sedan in de piskade äggvitorna i kylen, där de får stå skämmas en stund. Under tiden rör du samman äggulorna med sockret, sedan tillsätter du smöret, och därefter osten. När det är gjort rör du försiktigt ner äggvitorna. Blanda väl. Häll smeten i en smord form och grädda i 200° i en timme och tjugo minuter.
Eftersom det här är en ganska ordentligt stor kaka utgår vi från att sällskapet i Ewelinas salong var månghövdad.
Under andra världskriget ska Ewelina och hennes man Stanisław Eibenschütz hållit sig gömda under namnet Mańkowski. Ewelinas mor och far, och flera av hennes syskon, mördades däremot i Förintelsen. Ewelina fick en son, som sedemera blev professor och en efterfrågad arkitekt. Han hette Tomasz Mańkowski, och i hans ljusare stunder kunde han rita riktigt intressanta byggnader, som exempelvis Radio Krakóws hus. (Klicka på den här länken så får ni se Tomasz radiohus, med tillhörande cyklister.) Men tyvärr är de flesta byggnader som tillskrivs honom ganska fantasilösa, så som AGHs studentbostäder i Kraków.
Ewelina Anisfeld slutade där hon började, alltså i Kraków. Hon fick leva i 89 år, och fick nog se staden förändras ett antal gånger. Men det är oklart om hon cyklade annat än i sin ungdom. Det torde dock vara troligt att hon skulle ha åsett dagens uppsving för cykeln med viss förtjusning.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
