viewpoint-east.org

Svensk sommar på besök i Ukraina

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det råder upprymdhet i Orgelsalen. Utspridda i lokalen står deltagarna i Malmö akademiska kör. När de tar ton lyfter många av åhörarna ögonbrynen i förtjusning, likaså i förvåning. Det är ett genialt drag. Genom att flytta kören från scenen till åhörarnas plats, bryts också avståndet mellan oss i publiken och sångarna. Ljudet från deras strupar omfamnar oss och suddar ut gränsen mellan åhörare och sångare. I min (möjligen) överdrivet sentimentala hjärna, förvandlas deras handling till en förbrödningsgest. Och det skapar närvaro och en känsla av samhörighet.

Gårdagens konsert i Orgelsalen kan på många plan just beskrivas som en gest av samhörighet. Orgelsalens Taras Demko inleder med orden “Hej! Välkomna”, och dirigenten Daniel Hansson avslutar med orden “Slava Ukraini” (Ära åt Ukraina). Så nära som det var mellan Sverige och Ukraina igår har det snudd på aldrig varit tidigare.

Det är inte bara Malmö akademiska kör som tagit sig hela vägen till Lviv. Med dem är också Malmö akademiska orkester. Både kör och orkester är amatörer, men de är samspelta och har en egen mycket vacker ton.

Orkestern och kören har för övrigt tagit sig ner till Ukraina för egen maskin. Pengarna till resan kommer från alla de konserter de ger i Sverige. Så om du varit på en konsert med Malmö akademiska kör och orkester, så har du också bidragit till att sprida glädje i Ukraina.

Programmet för kvällen återger hur fästa vi nordbor är vid sommaren. Betoningen ligger på svenska tonsättare. Bland verken som framfördes igår fick lvivianerna bekanta sig med Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar, Erland von Koch, samt flera traditionella svenska och nordiska sånger. Trots att sommaren är så kort, har vi skrivit förfärligt mycket musik om detta efterlängtade besök av sydligare breddgraders normaltillstånd.

Man framför även ett nyskrivet verk av Staffan Storm, som tillika befinner sig på plats i Ukraina. På engelska är titeln “the Lark sings, and summer hastens away”. (Tyvärr är Stims webbplats blockerad och jag kan därför inte kontrollera den svenska titeln.) Storms tonsättning är tät och tidvis antagligen svårspelad, och just den leder den obönhörligt mina tankar till det svenska vemodet.

Ty det är vemodet som löper som en röd tråd genom hela konserten. Detta säregna nordiska känslouttryck, som varken betyder att man är ledsen eller glad. Det är en känsla av att se sin omgivning med tillförsikt, men kryddat med en nypa misstro. För vi vet ju alla att bakom nästa hörn, eller bortom landsvägen, lurar ett okänt tingest. I detta fall är det okända sommarens ofrånkomliga bortgång.

Det är många som får ta del av det svenska vemodet. Orgelsalen är fullsatt, och det råder stundtals nästan akut syrebrist. Men det bekommer varken musiker, sångare eller åhörare. Vi är, på båda sidor om scenen, intensivt nyfikna på varandra. Man kan nästan ta på vår känsla av samhörighet. Den hänger i luften ovanför våra huvuden och innesluter oss.

Sammantaget skulle jag vilja säga att gårdagens konsert var en unik lektion i svenskt sinnelag. Det är nog kanske så, att en kunskap och förståelse för hur vi nordbor betraktar sommaren, säger mycket mer om oss, än att traggla tabeller i grammatik. Här var vägen in till det svenska hjärtat vidöppet, och inte behäftat med elakartade böjningsformer. Varje åhörare gick hem med en liten bit ny förståelse för Sveriges natur, kultur och speciella karaktär.

Den här formen av projekt är otroligt berikande och stimulerande. Vi får en exklusiv inblick i varandras liv och förutsättningar. Som enfaldig kulturtant, så kan jag inte låta bli att hoppas på att jag någon gång får uppleva att Orgelsalens stolthet UFO (Ukrainian Festival Orchestra) får uppträda på en svensk scen.

En särskild eloge måste gå till Orgelsalens Taras Demko och Ivan Ostapovitj för deras enorma energi, driv och engagemang. Vi här i Lviv är, som sagt många gånger tidigare, välsignade med att få ha dessa två herrar vid rodret på Orgelsalen.

Jag hoppas innerligt att de tre återstående konserterna blir lika välbesökta, som den i Lviv, och att orkestern och kören kommer hem med lika många positiva känslor som de gav oss på åhörarplats.

Malmö akademiska orkester och kör kommer att ge tre till konserter i Ukraina.

19 juni kl 19.00 National Philharmonic of Ukraine i Kyjiv.
21 juni kl 20.00 Khmelnytskyi Philharmonic Hall
22 juni kl 20.00 Chernivtsy Regional Philharmonic Society

Music of North

Music of North
Daniel Hansson.

Bilderna är fångade av Orgelsalens fotografer.

Share

Orgelsalens nya ledarskap hotas

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett steg framåt, och två tillbaka. Så känns det ibland när jag följer vad som sker i Ukraina. Jag skulle här kunna rada upp flera exempel, men för de som följer utvecklingen här, skulle det bara bli gammal skåpmat, och som traditionell media följer upp mycket bättre än jag gör. Nej, det jag tänker ta upp ikväll är inget förstasidesstoff för svensk media. Det handlar nämligen om Orgelsalen i Lviv. Men är ändock en fråga om liv och död.

För några år sedan fick Lviv ett välbehövligt tillskott till musikscenen. Det var när Collegium Musicum satte sitt avtryck i staden. Plötsligt fick vi ett nytt och enegirikt alternativ. De unga killarna Taras Demko och Ivan Ostapovitj satte av med fräs, och konserter framfördes runt omkring i Lviv. Lvivs musikliv gick från sjudande till en riktig kokpunkt.

I vintras tillkännagavs att Ivan Ostapovitj vunnit tävlingen om vem som skulle vara musikalisk ledare för Orgelsalen. Tillsammans med Taras Demko har han lyft Orgelsalen till tidigare oväntad höjd. De anordnar konserter med mycket hög kvalité flera gånger i veckan! Ingen annan musikscen i Lviv kan stoltsera med det.

Ikväll fick jag reda på att deras ledarskap hotas! Den före detta ledaren för Orgelsalen hotar nu deras fortsatta verksamhet, då denne menar att rekryteringen gick till på ett felaktigt vis. Imorgon är det domstolsförhandlingar, och risken finns att Ivan Ostapovitj petas som musikalisk ledare för Orgelsalen. Om så sker tar Lvivs musikliv minst två steg tillbaka. Det här skulle betyda två steg rakt in i mörkret.

Orgelsalen var ett sömnigt tillhåll tidigare. Samma konserter upprepades om och om igen. Där fanns inget nytänkande. Inga ambitioner eller utvecklingsarbete.

Jag kan inte annat än hoppas att morgondagens domstolsförhandlingar leder till att man ger Ivan Ostapovitj fortsatt stöd. Det är viktigt inte bara för Orgelsalens framtid, utan även för Lvivs musikliv i sin helhet.

you beautiful
Orgelsalens torn.

Share

Lvivs nya musikaliska hjärta

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Haydn. Ja, det var honom jag tyckte att 2018 skulle låta sig inspireras av. Denne kreativa mästare, med sina mycelliknande kreationer som hade en tillsynes oändlig förmåga att föröka sig. Och det kändes därför extra ödesmättat att årets första konsert inleddes med just Haydn, framfört av Collegium Musicum Orchestra i Orgelsalen.

Haydns symfoni nr 59, även kallad Feuer (Eld) är vackert och betraktas som ett tidigt verk (skrevs 1769). Det är väl främst sista satsen som får det att bränna till. Här ställs det höga krav på trä- och bläckblås. Jag tyckte att hornen klarade det bra, eftersom jag utgår ifrån att det är ett förträffligt svårspelat instrument. Dirigenten Theodor Kuchar hade dessutom ett mycket sympatiskt och inspirerande sätt att leda orkestern, vilket spred sig via tonerna till oss åhörare.

Kvällens stora stjärna var dock violinisten Noah Benedix-Balgley. Orkestern och han lämnade inte ett öga torrt efter att de briljerat med Mozarts violinkonsert nr 5.

Men trots detta, var kvällens största behållning avslutningen, Mendelssohns nionde stråksymfoni (MWV N 9). Det hördes att kvällens gästdirigent drillat orkestern under repetitionerna så att det skulle sitta perfekt. En viss nervositet kunde vi i publiken därför skönja efter pausen, men den spolades bort när kvällens solist plötsligt steg in och tog plats bland violinisterna. Ganska snart var de spända ansiktsuttrycken borta, och de hade förbytts mot roade leenden. Och med vilken bravur orkestern tog sig an denna symfoni! Hela publiken fångades in bland tonerna och snart var vi alla sammanflätade med detta vackra partitur, som Mendelssohns nionde symfoni är. Det låter så vilseledande enkelt, men det är just när det låter som enklast som det tycks som svårast.

Hjärnorna bakom Collegium Musicum, Taras Demko och Ivan Ostapovitj, har tagit över ledarskapet för Orgelsalen. Det bådar gott inför framtiden och i synnerhet 2018. Lvivs stadshus gör därför en fenomenal insats genom att stödja de här krafterna i Lviv. Det är precis vad vi behöver, en fast scen för Collegium Musicums energi, som definitivt kommer fortplanta sig ut bland stans alla nervceller. Det var därför extra trevligt att åter skönja borgmästaren, Andrij Sadovyj, i publiken.

Jag tror nog att vi alla lyfter på våra imaginära plommonstop, för konsertens gäster, musiker, arrangörer och för Lvivs stad.

Share

Ny helgdag i Ukraina firas omsorgsfullt

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag först hörde att Ukraina skulle få en ny helgdag, den 25 december, tänkte jag att det var väl ett fånigt tilltag av presidenten. Som om han trodde att en liten helgdag skulle få Ukraina att närma sig Europa. Men nu går denna första helgdag mot sitt slut, och jag vet att jag hade fel. Det är svårt för mig att sia om hur det var i resten av landet, men här i Lviv svalde befolkningen denna nya julhelg med hull och hår. Hela stan var verkligen i julfrid.

Efter flera år i Ukraina har jag vant mig vid att när jag vill vara ledig, så jobbar alla omkring mig. När sedan ukrainarna tagit julledigt har Sverige rivit igång det nya året. Det har lett till att jag aldrig känt mig helt ledig. Nyårsafton har varit den enda egentliga julledigheten. Jag har vant mig vid att det ska vara de här två dagarna som är min årliga vinterledighet. Det har ändå funnits några fördelar med att fira jul vid annat tidpunkt än alla andra runt omkring mig. Jag har fått känna på hur utanförskap känns. Många är de nya svenskar, eller de som inte firar den kristna julen, som står vid sidan av vårt firande. Ungefär som jag gör varje år vid ukrainarnas firande. Det spelar nog mindre roll om man blir introducerad till firandet. Man blir lätt en observatör snarare än en deltagare. Vissa beteenden går djupt ner i våra socialt inlärda mönster. Julen är väl en sådan sak. Kan man inte relatera till sina barndomsminnen, är det svårt att fästa julen i någon speciell känsla. (Kanske skulle några SDare testa på det där utanförskapet. Det är väl troligt att det skulle leda till lite mer ödmjukhet till hur svårt det faktiskt är att integreras.)

Men nu har jag, och alla andra som envisas med att fira jul efter den gregorianska kalendern i Ukraina, fått en extra ledig dag i samband med vår jul. Och det tackar jag herr president för! Dessutom hjälper det här att stärka Ukrainas mångkulturella identitet, vilket är viktigt, men som synes även trevligt.

När jag gick upp i morse, tänkte jag att det nog inte var så många tog den här nya helgdagen på allvar. Men en liten fingervisning hade jag ändå fått om att ukrainarna faktiskt tog det hela mycket seriöst. Under gårdagen och idag har det strömmat in julhälsningar från julglada ukrainare. Det är helt nytt. Förr om åren fick jag kanske en eller två hälsningar från mina nuvarande landsmän.

Kanske är det så att en så liten åtgärd, som att införa en ny helgdag, faktiskt kan föra landet närmare Europa. Nu är ukrainarna med i den europeiska julfesten. Och man har det dessutom extra förspänt, för att den ukrainska julen lurar ju runt om knuten.

Egentligen tror jag att allt handlar om att ukrainarna älskar att festa. Nej, inte på det där svenska “gå ut på stan och supa”-viset. Man älskar familjefest-festandet. Och inte heller det är som det svenska. Familjefesten betyder ofta att man är ute tillsammans och promenerar runt. Tar en kaffe här. En glintwein där. Och så lite sockervadd till barnen. Idag strövade tusentals jullediga ukrainska familjer omkring på stan. Alla med ett saligt julleende på läpparna.

Själv firade jag den nya helgdagen med att gå på julkonsert på orgelsalen. Killarna bakom Collegium Musicum har tagit över ledarskapet för konsertsalen, och det betyder att programmet är fullt av konserter. (Deras energi och entusiasm är beundransvärt.) Och när tonerna av Händels “Halleluja” ljöd genom lokalen, fylldes jag av en flera års efterlängtad julfrid. Halleluja!


Från dagens julkonsert i orgelsalen.

Share

Vad lockar oss en fredag?

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tänk dig en lokal fylld till bredden med människor. En lokal som rymmer ungefär 600 personer. Vi är så många att flera av oss får stå. Vi är gamla eller unga. Med ryggsäckar eller handväskor. Med dreadlocks eller vågiga papiljottlockar. Med kostym eller iklädda jeans. Ja, vi alla finns nog där. Vi är nog alla representerade.

Och vad är det då som lockar oss hit? Jo, det är Bach, John Dowland, Igor Stravinskij, Franz Liszt och många fler. Jag har lite svårt att förstå att det verkligen är sant. Att så många knatar iväg till Orgelsalen i Lviv för att lyssna på klassisk musik. En helt vanlig fredag.

Men det är ju ingen vanlig fredag. För det är nu som orgelsalen kommer ta ett nytt andetag. Taras Demko och Ivan Ostapovitj, ni vet hjärnorna bakom Collegium Musicum, kommer i framtiden sätta sitt tydliga avtryck på konsertsalen. Det ska bli oerhört roligt och intressant att få följa med på den resan så länge som det nu varar.

Det är inte för utan att jag känner en oerhörd tacksamhet över att få vara just här och just nu. Att jag faktiskt är en av de här galna lvivianerna som rusiga efter tre timmars musik, promenerar iväg ut ur Orgelsalen och på vår väg sprider den upprymdhet bara musik kan ge oss.

Share

Potockis palatskatt bjuder upp till Liszt

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, turism, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag var vi bjudna till Pototckis. Ja, ni vet världens rikaste man! Nähä, men då ska jag berätta. Det ryktas om att han har mer pengar än tsaren i Ryssland, och jag må säga att spegelsalen i hans residens blänkte av guld. Och alla väggarna är av vackraste marmor!

Nej, det är givetvis inte sant. Jag har inte varit hembjuden till Pototckis, men i alla fall bjuden av Collegium Musicum att lyssna till Franz Liszts Etyder nr. 1-12 i Pototckipalatsets spegelsal. Det är en helt lysande idé att ha konserter i den fina lokalen. Så ibland är det väldigt tur att Collegium Musicum inte har någon egen hemvist, då vi i och med det får njuta av musik i så många olika lokaler.

När palatset byggdes var det för övrigt sagt att det skulle vara det vackraste residenset i Lviv (då Lemberg). Och nog är det vackert. En 140-årig skönhet! Något varje Lvivresenär måste besöka. Pototski var nämligen enormt rik. Som guvernör fick han väl ekonomisk hjälp att bygga det, men den som varit i Łańcut vet att han egentligen behövde något ekonomiskt bistånd. Hans son var världens rikaste man vid andra världskrigets slut. Men eftersom han inte kunde bo i Polen efter kriget, lär han ha slösat bort alla sina slantar på kasino och dyra hotell i västra Europa. Han lär för övrigt har stått modell till James Bond. Hans omättliga törst på kvinnor och lyx, var tydligen något som eggade Ian Flemmings fantasi. Kvar efter Pototskis törst finns turligt nog hans palats, som vi lämpligt nog kan njuta av Liszts gymnastik för pianister i.

Jag undrar förresten om det inte var en släkting till självaste palatskatten, som bodde i palatset när Pototcki var guvernör, som vi fick möjlighet att bekanta oss med? Nå, den tyckte i alla fall om Liszt. Ett extra mjau fick vi avnjuta när extranumret kom.

Ja, för detta svårspelade stycke framfördes ikväll med bravur. Lviv har många begåvade pianister, och Andrij Makarevitj är en av dem. Etyderna är tonsatta för någon med spindelaktiga fingrar. Man måste kunna både kräla och hoppa över tangenterna samtidigt. Tempoväxlingarna är halsbrytande. I samma nedslag måste man bemästra olika takter. Man måste kunna kasta sig från explosioner av toner, till orkanens mitt där ett bedrägligt lugn ska lura åhöraren att luta sig tillbaka. Men just när lugnet inträtt, kommer nästa skottsalva. Kvar sitter man, genomborrad av varje ton. Förundrad och upprymd. Det är nog bara Liszt som kan lyfta oss så. Bort från tvekan. In i handling.

Ett stort tack till Collegium Musicum som återigen visar att Lviv är en musikstad med en egen själ och kropp. Vi har något unikt här, som vi ska värna om.


I entrén möts vi av hjärnorna bakom Collegium Musicum Taras Demko, Ivan Ostapovith, Pototskis huskatt samt Maria Popyk. (Bild: Collegium Musicum.


Palatskatten på plats.

Share

Liszts ande kommer en helt vanlig söndag

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Precis där, när vansinnet besegras och ljuset tar över, letar sig en solstråle in genom fönstret. Som om Liszts ande, så här en helt vanlig söndag, plötsligt svävar in genom fönstret och tar över atmosfären. Det här är en dröm som går i uppfyllelse. Att få lyssna till ett av de vackraste stycken jag vet, i en ljuvligt vacker lokal, omringad av konstverk och så mycket historia. Här på Lvivs tavelgalleri kommer stycket till sin rätt.

Vi är en liten skara som få njuta av Diana Tjubaks eminenta tolkning av bland annat Franz Liszts Mefisto vals No. 1. Det här är ett stycke som ofta spelas i mitt inre. Jag kan varje nedslag, varje ton. Och Tjubak gör mig inte besviken.

Hela programmet, som även innehåller Beethovens sonat nr. 23, en symfonisk etyd av Robert Schumanns, och två stycken av den ukrainske tonsättaren Borys Ljatosjynsky, genomförs med en fullkomlighet som bara anstår en världsstjärna. I Diana Tjubaks fall talar vi visserligen om en blivande dito. Men jag skulle inte bli särskilt överraskad om hennes namn snart rullas ut på banderoller på de stora konserthusen runt om i världen.

Collegium Musicums nya hemvist är fullkomligt genial. Att dessutom förlägga konserten under dagtid, då andra museibesökare korsar de angränsande salarna, bidrar till att skapa en känsla av öppenhet och autenticitet.

Det var antagligen också så här det kunde låta i palatsen runt om i Lviv, då de ännu användes som bostad, kan jag inte låta bli att tänka. Tänk vad spännande att få reda på mer om salongskulturen i Lviv före de två världskrigen. I Warszawa hade man ju en livaktig salongskultur, så det måste nästan varit samma sak här. Något som Eva Öhrström, musikhistoriker och tillika mor till undertecknad, kan förtälja mer om. (Just tavelgalleriet har dock alltid varit ett tavelgalleri. Det slog upp portarna för 110 år sedan.)

Jag bugar mig djupt, och tar av mig min imaginära hatt, för dagens pianist, och för de kreativa arrangörerna. Återigen ett lysande exempel på att Lviv när ett riktigt rikt musikliv.

Share

%d bloggers like this: