viewpoint-east.org

Lvivs nya musikaliska hjärta

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Haydn. Ja, det var honom jag tyckte att 2018 skulle låta sig inspireras av. Denne kreativa mästare, med sina mycelliknande kreationer som hade en tillsynes oändlig förmåga att föröka sig. Och det kändes därför extra ödesmättat att årets första konsert inleddes med just Haydn, framfört av Collegium Musicum Orchestra i Orgelsalen.

Haydns symfoni nr 59, även kallad Feuer (Eld) är vackert och betraktas som ett tidigt verk (skrevs 1769). Det är väl främst sista satsen som får det att bränna till. Här ställs det höga krav på trä- och bläckblås. Jag tyckte att hornen klarade det bra, eftersom jag utgår ifrån att det är ett förträffligt svårspelat instrument. Dirigenten Theodor Kuchar hade dessutom ett mycket sympatiskt och inspirerande sätt att leda orkestern, vilket spred sig via tonerna till oss åhörare.

Kvällens stora stjärna var dock violinisten Noah Benedix-Balgley. Orkestern och han lämnade inte ett öga torrt efter att de briljerat med Mozarts violinkonsert nr 5.

Men trots detta, var kvällens största behållning avslutningen, Mendelssohns nionde stråksymfoni (MWV N 9). Det hördes att kvällens gästdirigent drillat orkestern under repetitionerna så att det skulle sitta perfekt. En viss nervositet kunde vi i publiken därför skönja efter pausen, men den spolades bort när kvällens solist plötsligt steg in och tog plats bland violinisterna. Ganska snart var de spända ansiktsuttrycken borta, och de hade förbytts mot roade leenden. Och med vilken bravur orkestern tog sig an denna symfoni! Hela publiken fångades in bland tonerna och snart var vi alla sammanflätade med detta vackra partitur, som Mendelssohns nionde symfoni är. Det låter så vilseledande enkelt, men det är just när det låter som enklast som det tycks som svårast.

Hjärnorna bakom Collegium Musicum, Taras Demko och Ivan Ostapovitj, har tagit över ledarskapet för Orgelsalen. Det bådar gott inför framtiden och i synnerhet 2018. Lvivs stadshus gör därför en fenomenal insats genom att stödja de här krafterna i Lviv. Det är precis vad vi behöver, en fast scen för Collegium Musicums energi, som definitivt kommer fortplanta sig ut bland stans alla nervceller. Det var därför extra trevligt att åter skönja borgmästaren, Andrij Sadovyj, i publiken.

Jag tror nog att vi alla lyfter på våra imaginära plommonstop, för konsertens gäster, musiker, arrangörer och för Lvivs stad.