Tag: Felix Mendelssohn

  • Dagens anteckning – 24 maj 2025

    Dagens anteckning – 24 maj 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Det sägs ibland lite slentrianmässigt att Gustav Mahlers femte symfoni är en kärleksförklaring till hans unga hustru, Alma Schindler. Och det är inte helt osannolikt att hon hade en mycket stor inverkan på hans tankar under den tid som han tonsättare symfonin. Alma Mahler var ju enormt intelligent, karismatisk och dessutom vacker. De båda träffades i november 1901, och gifte sig några månader senare. Mahler hade visserligen redan inlett arbetet med symfonin innan de träffades, men den slutfördes deras första sommar tillsammans. Symfonin är också tillägnad henne, så visst kan den ses som någon slags kärleksförklaring.

    Men man ska nog ändå vara lite försiktig med att alltför tvärsäkert hävda att Mahler bara hade hade fokus på Alma under tiden för symfonins tillkomst. Gustav Mahler själv har nämligen yttrat att symfonin inte bär på något särskilt budskap om romantik, kärlek eller mystik. Han betonade snarare att symfonin ska ses som “[…]ett uttryck för enorm energi. Det är en människa på höjdpunkten av sitt liv.” Och det sistnämnda framgår med all önskvärd tydlighet.

    Den sats som man ofta tillskriver Gustavs kärlek till Alma är den fjärde satsen, kallad “Adagietto”, och många verkar anse att det är den vackraste satsen. Men jag tillhör ju dem som nästan alltid tycker annorlunda än gemene man. Satsen låter i mina öron mest tragisk och innerligt sorglig, och ibland nästan onödigt andfådd. De satser jag njuter av mest är först och främst den tredje satsen, med sina medryckande hornsolon. Under kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester framfördes dessa solon med, för orkesterns hornstämma, sedvanlig briljans. Den sista satsen är tillika också den som mest grabbar tag om mitt hjärta, och Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av Sasha Goetzel, återgav avslutningen med exceptionell glöd. Det blev förstås stående ovationer från hela publiken.

    Kvällens konsert inleddes dock med Felix Mendelssohns violinkonsert i e-moll (op 64), som tillkom mellan åren 1838-1845. Solist var Liya Petrova, som med fulländad teknik och stor passion skänkte oss en musikalisk njutning. En enastående solist, som därtill uppvisade sin stora kärlek till musiken, genom att sätta sig i andra violinen under Mahlers femte symfoni.

  • Dagens anteckning – 16 april 2025

    Dagens anteckning – 16 april 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Vissa dagar är världen sådär rivjärnslik. Vad man än gör visar den sin riviga yta mot en. Det är sådana dagar som jag önskar att jag vore en annan än den jag är. Nä, inte någon annan mer framgångsrik person än den jag är, utan något helt annat. Och varför inte ett instrument. Tänk vad underbart att få vara ett blåsinstrument, och få känna luften fara genom en. Från huvud till tå.

    Jag skulle inte ha något emot att få vara krokig och slingrig som en serpent. Så elegant men också egensinnig. Och jag skulle då med glädje låta ljuden strömma ur mig. Men det behöver inte vara så speciellt, jag kan vara en blockflöjt, och det går också bra att vara en tvärflöjt, trots att jag är lite avogt inställd till den efter alla år som vi övade tillsammans. Men bäst vore ändå om jag fick vara en zinka, närmare bestämt en tenorzinka (som du ser näst längst till vänster på den röda bilden), enär den är lite större än de andra zinkorna och för att den har den vackraste röst man kan tänka sig. Detta instrument, som var populärt under 1500- och 1600-talet, blev utkonkurrerad av puzonen, alltså de tidiga trombonerna. Tänk hur vår tillvaro hade varit om vi fortfarande lät zinkorna var den som balanserade trumpeternas efterklang? (Inget ont om tromboner eller trumpeter, men försök föreställa dig hur vår värld skulle vara om vi hade zinkor istället för tromboner.)

    Så jag tror helt bestämt att jag inte vill vara något annat än ett blåsinstrument om jag fick vara ett instrument. Varken percussion eller klaverinstrument passar ju mitt kynne, ty jag är dålig på att vända andra kinden till. Och inte heller tycker jag det verkar särskilt trevligt att vara ett stränginstrument, inte vill man väl ha någon att gnida på en på det viset? Fast det kanske har sin charm, vad vet jag?

    Så om jag nu skulle vara tvungen att vara något stråkinstrument så går det alldeles utmärkt det också, men då helst en viola eller cello i Felix Mendelssohns oktett (op 20) som jag fick njuta av igår. Stycket skrevs 1825 av den blott 16 år gamla Felix, och intar en unik plats i Mendelssohns verkförteckning, enär ingen har skrivit en så pass fulländad oktett vare sig före eller efter honom. Verket har fyra satser och den första sprudlar av ungdomlighet och vitalitet, som löper in i den andra melankoliska satsen. Tredje satsen beskrivs ofta som det parti som tydligast visade hur Mendelssohn tonsättarkonst skulle te sig längre fram. När vi med en våldsam intensitet kastas in i sista satsen, får vi följa hur Mendelssohn skickligt hanterar kontrapunkten med en fuga som låter melodislingan löpa mellan instrumenten. Vackert och nervkittlande på en och samma gång, så nog kan jag tänka mig att vara ett stränginstrument ändå.

  • Dagens anteckning – 15 april 2025

    Dagens anteckning – 15 april 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    När jag cyklar genom staden börjar det regna. Det är små vilsna regndroppar som seglar ner och möter marken. Nästan ljudlöst lägger den sin kropp över markens yta, och låter sig slutligen uppslukas. Snart har droppen förvandlats till näring åt någon annan, och fortsatt sin resa i det ständiga kretsloppet. Det luktar gott, som det gör efter ett vårregn.

    Jag är på väg hem från en musikalisk rendezvous, och i mitt inre hör jag ännu tonerna av Arnold Schönbergs “Verklärte Nacht” (op 4) från 1899. Förvandlad natt, skulle det kunna vara i en svensk översättning. Schönberg (1874-1951) skrev stråksextetten efter att han hade träffat sin blivande fru, Mathilde Zemlinsky (som också var syster till hans lärare Alexander von Zemlinsky, som förövrigt under en tid hade en romantisk relation med Alma Schindler, som senare gifte sig med Gustav Mahler). Stycket är mycket känslomässigt och starkt, men det är knappast några ljuva toner som hörs, utan en slags smärtsam åtrå som understundom nästan är outhärdlig.

    Kanske kände han på sig att deras relation skulle åsamka dem båda mycket smärta. Mathilde var livlig och viljestark och trots att hon inte var fager enligt normen, blev många män handlöst förälskade i henne. En av dem var den unge konstnären Richard Gerstl, som började umgås med familjen Schönberg 1908. Kärleken mellan Gerstl och Mathilde ledde till att Mathilde lämnade Arnold Schönberg med deras barn. Flykten från familjen gav Mathilde samvetskval och hon återvände till Arnold Schönberg efter några månader med Gerstl. Men Gerstl kände fortsatt åtrå till Mathilde, och efter några ångestfyllda dagar, där han brände många av sina brev och alster, beslöt han sig för att dö för egen hand. Därmed var en sorglig och uppslitande kärleksaffär var över. Men Arnold och Mathilde skulle aldrig bli lyckliga tillsammans igen, och hon dog 1923, blott 46 år gammal.

    (Övriga verk som framfördes var Mieczysław Weinberg Stråktrio (op. 48) och Felix Mendelssohns Stråkoktett i Es-dur (op. 20) och musikerna var enastående: Viviane Hagner (violin), Fanny Fheodoroff (violin), Juliette Beauchamp (violin), Bilal Alnemr (violin) Miguel Elrich (viola), Kinga Wojdalska (viola), Alexei Stadler (cello), Zuzanna Sosnowska (cello))

  • Dagens anteckning – 6 april 2025

    Dagens anteckning – 6 april 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Igår, när jag sökte information om Wojciech Sowiński, snubblade jag över Ignacy Feliks Dobrzyński. Det var förvisso inte första gången som jag mötte honom, ty jag har både läst om honom och fått höra hans tonsättningar tidigare. Och igår väckte han åter en gång till liv min nyfikenhet på honom. Orsaken är att jag sedan tio års tid har närt ett intresse för tonsättare från det som kan kallas för den polsk-litauiska periferin. Jag anspelar alltså på det Polsk-litauiska samväldet som en gång sträckte sig långt österut i det som idag ligger i Ukraina.

    Ignacy Feliks Dobrzyński föddes år 1807 i en musikerfamilj i Romanów, som idag heter Romaniv (Романів) och ligger nära Zjytomyr. Hans pappa, som hette Ignacy Dobrzyński, var utbildad i Wien och var musiker, tonsättare och dirigent. 1779 fick pappan en anställning som dirigent för orkestern på palatset i Romanów, där den polske adelsmannen Józef August Iliński höll sitt hov. Palatset de bodde i byggdes under 1700-talet och var en enorm byggnad, så hovet måste ha varit stort. Det ska ha innehållit över hundra rum fördelade över en huvudbyggnad och med två tillhörande flyglar. På palatset fanns det en stor konstsamling och en helt unik interiör, så som ett skrivbord som hade tillhört Marie Antoinette och en säng som tillhörde Katarina den stora (oklart om hon sov i den någon gång). Runt om palatset låg en park med ett kapell och djurpark med exotiska djur. Man hade även låtit uppföra ett operahus, och det kan ha varit där som Ignacy Feliks Dobrzyńskis pappa arbetade. 1876 brann hela palatset ner och lågorna slök också alla dessa dyrgripar. Operan klarade sig, men förvandlades snart till ruiner, då man aldrig lät byggdes upp palatset igen. På Google Maps lyckas jag gissa med till var palatset kan ha legat, enär det fortfarande finns en damm med en ö som ser märkbart konstgjord ut.

    Nåväl, låt oss återgå till Ignacy Feliks Dobrzyński. 1825 flyttade han till Warszawa där han studerande för Józef Elsner, vem annars? Dobrzyński hade redan inlett sin tonsättarbana under sin tid i Romanów, och tonsättningarna fick av beröm av Elsner. 1827 framfördes således hans första verk (en ouvertyr med opusnummer 1). Under 1830-talet var hans verkliga storhetstid, och hans verk framfördes i Wien, Warszawa och till och med i Leipzig där en annan Felix, nämligen Mendelssohn, dirigerade en tonsättning av Dobrzyński. Det var också under denna tid han skrev det förtjusande stycket Sextett i Ess-dur, (op 39).

    Under 1840-talet hamnade han i ekonomisk knipa och blev tvungen att bosätta sig i Berlin för att arbeta som pianolärare. Han trivdes dock inte i Berlin och längtade hela tiden tillbaka till Warszawa, och tio år senare kunde han så slutligen återvända för bli dirigent vid Stora teatern (Teatr Wielki) i Warszawa. Under denna tid verkade han också för att bilda en musikhögskola i Warszawa samt att han var medlem i Lvivs musiksällskap.

    Mot slutet av sitt liv led han av dålig hälsa och kunde inte delta i kulturlivet, men han fortsatte arbetet med sin tonsättarkonst ändå fram till sin bortgång 1867. Och han skulle tonsätta nära 200 verk, av vilka vi tyvärr inte får höra särdeles ofta här i Kraków.

    Jag bifogar ett foto på de tulpaner jag har studerat medan jag knåpade på denna text, samt en bild föreställande Ignacy Feliks Dobrzyński och det omnämnda palatset i Romanów, eller Romaniv som byn heter idag.

  • Dagens anteckning – 30 mars 2025

    Dagens anteckning – 30 mars 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    I den nordamerikanska delen av Botaniska trädgården i Kraków hittar jag ett litet oansenligt träd med ett särdeles intresseväckande namn, nämligen amerikansk trollhassel. Enligt närmare granskning visar det sig att trädet just inte blir mycket högre än tre till åtta meter, vilket tydligen anses litet i trädens värld. Trollhasseln är ett prydnadsväxt, men kan tydligen också användas som örtmedicin mot exempelvis åderbråck. Men ingen tycks vilja med bestämdhet ange varifrån trollhasseln har fått sitt svenska namn. Kanske beror det på dess böjliga stam, som man kan trolla fram nästan vilka former som helst med. På engelska kallas trädet för Witch-hazel, alltså häxhassel, men prefixet “witch” kommer inte från ordet häxa, utan härrör från fornengelskan “wice” som betyder böjlig. På ukrainska har den också fått ett intressant artnamn, nämligen “Чарівний горіх”, som betyder “magisk nöt”, och anspelar på dess tidiga blomning och att frukten mognar först påföljande sommar. Kanske anspelar även det svenska namnet på samma fenomen.

    Nåväl, nu är inte trollhasselns knoppar (med sina små gula spröt och röda blommor) särskilt intressanta att beskåda, därför lägger jag till några bilder på andra knoppar och blommor som jag dessvärre inte hann fördjupa mina kunskaper om, enär jag hade en rendezvous Franz Schubert och hans Divertissement à la hongroise (D. 818), som är ett fyrhändigt pianostycke i tre satser. Verket tillkom under en vistelse på ungerska landsbygden men skrevs klart när han hade kommit tillbaka till Wien år 1824. Återigen börjar jag tänka på troll, för det svävar nästan något trolskt och drömlikt över stycket. Men om detta beror på tempot eller de ungerska tonskalorna förmår jag inte att avgöra.

    Stycket blev omåttligt populärt efter det hade publicerats 1826, men framfördes senare i mindre utsträckning. Orsaken kan vara att Rickard Wagner kallade stycket för trivialt och att Felix Mendelssohn i sin tur menade att det hade ett alldeles för monotont tempo. Men Franz Liszt tilltalades däremot av verket och skrev om det för en pianist (han hade väldigt långa fingrar) och samt att han orkestrerade den andra satsens march. Under kvällens gratiskonsert framförde den unga duon El Tiempo Piano Duo detta stycke med briljans och givetvis på tidstypiskt piano.


    Amerikansk trollhassel