viewpoint-east.org

Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.

Share

Efraim Moses från Drohobytj

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

9 december
Dagens polska affisch
Affisch till en utställning med Efraim Moses Liliens grafisk
Av Efraim Moses Lilien
År 1914

Det är en späd man med en väldig lie lutad mot axeln som syns på affischen. Klumpiga stövlar banar väg genom en äng med bångstyrigt högt gräs. Kanske är det svårt för er att ana i denna affisch, men Efraim Moses Lilien beskrivs som en av jugendstilens viktigaste företrädare. Född i Drohobytj i Galizien 1874 åkte han som ung man till Kraków för att studera under den store mästaren Jan Matejko.

Lilien var inte bara konstnär. Bara och bara, förresten. Som om det inte vore stort nog. Nå, han brann även för sionismen, och kallas därför ofta för den första sionistiska konstnären. Under sin levnad medverkade han till att grunda en konstskola i Jerusalem, samt att han grundade det första judisk-sionistiska förlaget i Europa.

Utställningen som affischen härrör från var bland annat initierad av Maximilian Goldstein, som var eldsjälen bakom det kortlivade judiska museet i Lemberg, Lwów, Lviv, eller vad du kallar vår älskade lejonstad. Goldstein och hela hans familj mördades i förintelsen. Lilien dog dock långt tidigare. Han gick ur tiden 1925, 51 år gammal.

Share

Efterlängtat nytt museum

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Alltid när jag följer de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på bensinmacken Okko i Rohatyn, så tänker jag på Olga Tokarczuk och Jakobsböckerna. Berättelsen tar sin utgångspunkt från 1700-talets Galizien och hon börjar just i Rohatyn. År 1752 närmare bestämt, på gårdsplanen till fader Benedykt Chmielewski boning.

Gårdsplanen framför Okko är visserligen en fullkomligt opersonlig plats. Så som bensinmackarnas fysionomi tydligen alltid ska vara, enligt någon hemlig internationell uppgörelse. Men det hjälps inte. Jag tänker lika förbaskat på fader Benedykt Chmielewski och hur han står där på de första raderna av Jakobsböckernas enorma skapelse, och retar upp sig på någon ur den judiska församlingen som på hans uppdrag ristat in orden:

Idag då, imorgon sedan
Vad livet givet har du redaи

Juden som fått i uppdrag att rista in devisen har alltså använt den krylliska bokstaven “И” istället för den latinska “N”. De båda bokstäverna har inte något släktskap (“И” kan närmast liknas vid “Y”), och det är det som retar fader Benedykt Chmielewski när han står där och tittar på de inkarvade bokstäverna. Det är, enligt min mening, ingen slump att Olga Tokarczuk har valt att sätta in Rohatyns judar i det första andetaget av denna väldiga roman. De var en av de större folkgrupperna, och de hade avgörande betydelse för staden ända fram till att nazisterna och förintelsen kom för att förinta dem alla.

I dagens Rohatyn kan det vara svårt att skönja att judarna har bott här. Lika svårt är att finna bevis på att det någonsin bott några polskspråkiga i staden. Idag är staden praktiskt taget helt homogen. Jag hör främst ukrainska och ibland några inslag av ryska när jag står på bensinmacken och bränner tungan på mitt kaffe. Rohatyn skiljer sig inte från ändra små och stora städer i Galizien. De har sedan andra världskriget blivit rånade på sin mångkulturella identitet. Dagens Galizien har egentligen inte särskilt många likheter med det Galizien jag ofta gå runt och dagdrömmer om. Saken blir väl egentligen inte bättre av att förvånansvärt få här känner till hur det egentligen förhöll sig med områdets etniska konstitution. Utbildningsväsendet bär väl största skulden. Ukrainsk historieundervisning lär vara undermålig. Så man kan ju knappast anklaga någon för att inte känna till av vilka som befolkade regionen tidigare.

Det finns de som vill ändra på avsaknaden av kunskap. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage som vill synliggöra judarnas historia i stan. (Tidigare blogginlägg.) Ett av alla projekt de engagerat sig i har varit att hjälpa till med att bygga upp ett stadsmuseum. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har lagt ner mycket arbete på att sätta samman texter om judiskt liv före förintelsen. De har samlat ihop bilder, flera judiska föremål samt att de donerat en surfplatta som visar en film från tiden före kriget.

Men museet har inte slagit upp sina portar. Kriget i östra Ukraina är ett ekonomiskt slukhål, och det har inte funnits ekonomi för museets verksamhet. Vi är flera som väntat otåligt och stundtals har vi misströstat helt. Det är väl när det ser som mörkast ut som ljusningen uppenbarar sig. Så var det i alla fall med museet i Rohatyn. Ty plötsligt nåddes jag av nyheten att invigningen av skulle ske den 19 november.

Så då bar det av på de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på gårdsplanen framför Rohatyns museum som heter Opillja. I kyligt väder, med retsamma snöflingor som singlade ner från skyn och förstörde våra frisyrer alldeles, fick vi oss till livs en riktigt invigning så som det sig bör häromkring. Med tal av många män i kostymer eller skinnrockar, en flicka som läste på vers och en fader som välsignade det hela. (Nej, jag är inte elak eller ironisk. Jag bara förfrämligade det hela. Ty jag är ändå en främling. I synnerhet på platser som Rohatyn.)

När banden äntligen klippts av tre män, fick vi komma in i värmen och museets samlingar. Det är en mycket fin utställning. Med små medel har man gjort sitt bästa för att fånga stadens historia. Marla Raucher Osborns och Jay Osborns bidrag finns precis vid entrén till höger. En lyckad placering då de flesta vek av till höger direkt när de kom in i genom entrén. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har gett mer material till museet än det som hänger uppe, och de planerar att ge ut en folder med mer material på engelska som ska ge en större inblick i judarnas historia i Rohatyn. Det finns även en liten polsk hörna tack vare Piotr Lewicki i Kraków som skänkt museet vykort och bilder från mellankrigstiden. Den avdelningen borde givetvis vara större, men utan ett brett engagemang från Polen är det svårt att få till en sådan. Förintelsen finns i den sektion som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn tagit fram, men det skulle inte skada om den även hamnat på synlig plats i den avdelning som handlade om krigen under 1900-talet. Fördrivningen av polackerna är inte omnämnd, men det tror jag kommer sig av avsaknaden av ett ordentligt polskt engagemang. Och vad händer efter andra världskriget? undrar jag. Det finns i princip ingenting från den sovjetiska tiden. Hur ska alla babusjas (mormor eller farmor) kunna gå till museet och berätta om sitt Rohatyn för sina barnbarn?

Det är mycket svårt att ringa in en stads historia i fyra små rum utan att råka ägna sig åt historiebruk. Frågor man måste ställa sig är för vem man gör museet eller varför. Annars blir risken att man gör ett museum som faller politiker i smaken. Rohatyns museum har just slagit upp portarna, och är ett projekt i varande. Projektet kommer att utvecklas med tidens gång. Att både judar och polacker finns representerade på museet är ett stort steg i rätt riktning. Så för tydlighetens skull upprepar jag, det är ett fint museum. Man har utgått från det man har, och man har fått, och tagit emot, värdefull hjälp av folk utifrån, så som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn. Mina synpunkter ska ses i ljuset av att jag kommer utifrån. Jag ser allt lite från sniskan, och inte helt sällan genom olika böcker, som Olga Tokarczuks litterära raster.


Vasyl Jusjtjyn rattar oss säkert genom galiziens kullar och dalgångar.


Museet är invigt!


Marla Raucher Osborn vid den judiska delen som hon och Jay Osborn har bidragit till.


Slava Durach (från Shofar Newspaper Lviv), Marla Raucher Osborn och Jay Osborn framför den polska avdelningen.


Marla Raucher Osborn vid de judiska föremål som Rohatyn Jewish Heritige hjälpt till att samla ihop.


Ukrainskt allmoge. Vackert arrangerat.


Ett av de polska vykorten.

Läs också Rohatyn Jewish Heritage rapport från invigningen.

Share

%d bloggers like this: