viewpoint-east.org

En inte okänd Alter Kacyzne

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

21 december 2021
Dagens okända
Lublin. Pojkar på en cheder.
Fotograf Alter Kacyzne
År 1924

I Peter Handbergs bejublade översättning av Alfred Döblins bok “Resa i Polen” möts man redan på omslaget av en oförlåtlig fadäs. På omslaget ser vi nämligen ett av Alter Kacyznes fantastiska fotografier. Kacyzne är verkligen inte okänd, och var bilden togs är inte heller okänt. Den togs i Lublin 1924. Det må hända att en översättare lyckas förbise att leta upp information om omslagsbilden, men förläggaren Bokförlaget Faethon borde ha gjort en lite grundligare efterforskning innan man lät översättningen av Döblins bok gå till tryck.

Alter Kacyzne var inte bara fotograf, han var också skriftställare och satiriker. Hans fotografiska gärning kom sig av att, som undertecknad tidigare skrivit, “den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins.” Läs hela inlägget här: https://viewpoint-east.org/2019/01/13/alter-kacyzne-en-fotografisk-valgarning/

Alter Kacyznes fotografiska värv är ovärderligt, och de 700 fotografier som finns bevarade, bildar tillsammans en större gärning än den förvanskade bild Döblin ge genom sin tids antisemitiska lins. I Kacyznes fotografier finns ingen självförhärligande uppblåsthet. Han inte bara ser och skildrar. Han möter och känner. Och det är något som kan läsas av än i dag.

Här finner ni Alter Kacyznes fotografier: http://polishjews.yivoarchives.org/archive/index.php?p=collections/classifications&id=1314390253&q=


En last med bröd

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2021
Dagens okända
En bröddistributör
Ignacy Krieger
Omkring 1870

Vi dröjer oss kvar en stund bland Ignacys fotografiska skatt. Han hade ju en förkärlek för att fånga Galiziens brokiga befolkning, och det förefaller som han närde en särdeles förkärlek för det vanliga folket. Bland hans bilder återfinns endast få porträtt på kända personer.

Den här mannen var nog under sin tid, känd av de flesta i det kvarter han arbetade. Som bröddistributör måste han varit känd för alla och envar. Det ser tungt ut, och inte undra på det. Hans limpor ser ut att vara grandiosa. Var bröd alltid av denna storlek, på Ignacys tid? Eller var mannen på fotografiet väldigt kortväxt? Kan det kanske vara så att de monstruösa bröden har tillagats enkom för fotograferingstillfället? De kanske var bakade till ett särskilt högtidligt tillfälle, som tarvade rejäla brödbitar? Ignacy lämnade inga svar på dessa frågor. På sitt självklara och skarpsynta vis, fångade han denne distributör av bröd, och många andra av sorten “vanligt folk”, och därmed förtäljde han något om sin tid. Om hur folket faktiskt framhärdade sina liv.

Men nu är ni kanske hungriga, och därför tilldelas ni ett recept på ett väldigt polskt bröd, chałka, som förvisso egentligen kom med judarna under Polsk-litauiska samväldet. Judarna snappade upp brödet i dagens Tyskland, och de tyckte det var så gott att det fick bli sabbatsbrödet challah. Polackerna lät sig inspireras, och på det viset blev brödet också ett polsk bröd.

Det är dock inte troligt att det chałka som vår bröddistributör kånkar på. Till formen påminner de mer om det polska vete- och rågbröd (Chleb pszenno-żytni na drożdżach), som varje bagare med ett uns av självaktning än idag bakar.


Med en bonnett

Category: by sophie engström, Galizien, hutsuls, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2021
Dagens okända
Judisk kvinna i traditionella kläder
Fotograf Ignacy Krieger
År omkring 1870-1880

Amalia Kriegers pappa hette Ignacy Kriger och han var, och är, då gunås ingen okänd person. Om det inte vore för honom hade Kraków nog inte haft sin fotografiska skattkammare, som idag förvaltas av stadens fotografiska museum, Mufo.

På mitten av 1800.talet kom Ignacy till Kraków från Mikołaj, som ligger sydväst ut, sett från Kraków. Man vet inte hur han lärde sig det fotografiska skrået, men mycket talar för att han hade varit i Prag, och där tillskansat sig tillräckligt med kunskap för att öppna en fotoateljé.

Han dokumenterade inte bara staden, utan även dess folk. Han hade en särskild förkärlek för personer i traditionella kläder. Bland hans skatter kan man hitta hundratals porträtt av bergsfolken goraler, krakowitiska judar, rutenska huzuler, polska bönder och alla iklädda sina traditionella kläder. Det är ett myller av kulturer, språk och uttryck som ljuder ur hans bilder. Ett slags tvärsnitt av Galiziens mångkulturella smältdegel.

Den judiska kvinnan på bilden sitter med ett handarbete i knät. Garnnystanet har rullat ur hennes knä, och ligger lite dekorativt på hennes högra sida. Blicken är fäst någonstans bakom Ignacys lins, troligen för att hon inte ska blinka när han tryckte på avtryckaren. På hennes huvud ser vi en hätta, eller kanske snarare en bonnett. I Galizien kallades de shterntikhl och var helt enkelt i ropet bland de gifta judiska kvinnorna under denna tid. En shterntikhl var ofta vackert dekorerad med pärlor och volanger. De återfanns främst i den polsk-judiska, men i exempelvis Litauen hade de sin egen variant, som de kallade binda. Utseendet på kvinnornas kläder och huvudbonader förändrades dock över tid, då de ofta påverkades av mönster och trender som förekom utanför de judiska samfunden. Och troligt är ju att de olika grupperna i det mångkulturella Galizien faktiskt påverkade varandra.

Kanske var det som vår Ignacy Krieger intresserade sig för. Nå, det lär vi aldrig med säkert få fastslå.

Källa: https://yivoencyclopedia.org/article.aspx/dress


På en gata uti staden…

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december 2021
Dagens okända
Fotograf Jaworski Kościesza
Omkring 1912

På en gata i staden som då lystrade till tilltalsnamnet Lemberg, men idag heter Lviv, står en stolt far med sina barn. Vi kan med säkerhet säga att det rör sig om två flickor, men den minsta kan lika gärna vara en liten gosse. Det är idag inte lika lätt att avgöra vilket kön de allra minsta då bar. Gossebarn fick inte helt sällan låta de små babymjuka lockarna växa långt och vågigt.

Nåväl, den stolta pappan på bilden har en resolut plommonstop nedtryckt i pannan. Kanske är han ägare till firman, vars namn står att läsa på skylten uppe på husets gavel. “Skład gipsu” förkunnar den. Ägaren av firman hette vid denna tid Franz i efternamn, och här tillverkades något av gips. Kanske var det stuckaturer, eller utsmyckningar till stadens alla vackra hus som man sysselsatte sig med.

Innan familjen Franz tog över huset, bodde och verkade här en judisk man vid namn Dawid Igel. Hans familj var i dåtidens Lemberg välkända antikvarier, och de hade flera butiker runt omkring i staden. Men när fotot togs hade han redan flyttat sin firma till en mer fashionabel byggnad.

Men låt oss återgå till fotografiet. Tillsammans med den stolte fadern och hans telningar, återfinns fyra pojkar. Två av dessa håller i vars en lång pinne. Vad kan de ha sysslat med? Kanske har de fäktats. Eller har de varit upptagna av någon lek som vi i dagens samhälle helt har valt att undanträngt ur våra minnen. Leken var i vart fall nog rolig, enär en av pojkarna har svårt att stå helt still, som det då krävdes av de porträtterade för att fastna på plåten.

Ytterligare lite längre bort ser vi en herre, iklädd en hatt med brett brätte, samt två damer med likaledes iögonfallande huvudbonader. Det tycks för övrigt som om Lembergs modister hade inkomstbringande rörelser under denna tid.

De står alla på en gata, som då hette Ulica Rzeźnicka, vilket enligt källor betyder slaktaregatan. Idag bär den namnet Nalyvajka (Наливаика), och anspelar på en kosack vid namn Severyn Nalyvajko (Северин Наливайко). Han ledde förövrigt ett ganska framgångsrikt uppror mellan 1594-1596, alltså under det Polsk-Litauiska samväldets tid.

Huset där antikvarien Dawid Igel och sedermera familjen Franz firma hade sina rörelser, står idag dessvärre inte kvar. Men i fotografiets förtrollande värld lever huset, och människorna runt omkring, måhända alltjämt.

Läs mer om Nalyvajko-upproret: https://en.wikipedia.org/wiki/Nalyvaiko_Uprising


Bircza – en genomsnittlig galizisk berättelse.

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en karta över Galizien från 1900-talets början, som återfinns i nästan varje bokhandel eller souvenirbutik i Kraków med någorlunda självaktning, kan man skönja hur en liten gudsförgäten galizisk håla utmärker sig från de andra. Någon har nämligen dragit ett bestämt, och nästan uppkäftigt streck under orten Bircza. Så här i efterhand kan vi bara spekulera kring varför någon så resolut valt att rita ett streck under Bircza. Kanske tyckte denna någon att byn föreföll ligga i mitten av habsburgarnas Galizien. En annan teori skulle kunna vara att byn på något vis tilltalade understryckaren, eller så var helt enkelt Bircza en drömmars by för vår okända kartfantast, eller möjligen en resas slutgiltiga mål.

Bircza har förvisso inte alltid lystrat till detta tilltalsnamn. Under sin långa historia, som löper från 1100-talet till vår samtid, har den kallats Byrcza, vilket dök upp i skrift 1435. Bara några år senare (1448) kallades den Byercza och 1645 syntes Biercza på pränt. Vad Bircza betyder är inte helt fastställt. Enligt vissa kan namnet härledas till efternamnet Birek. Andra menar däremot att Bircza måste komma från det urslaviska ordet bьrati som betyder “att plocka upp” samt “att samla”. Men spekulationerna tar inte slut härvidlag, enär det finns sådana som även menar att Bircza är ett diminutiv av namnet Bernhard. Hur det förhåller sig med den saken kan vi alltså enkom grunna kring.

Från det att Bircza fästes på kartan, fram till andra världskriget bestod byn av tre folkgrupper: rutener (senare bland annat ukrainare), polacker och judar, och det var rutenerna som dominerade fram till slutet av 1800-talet. Det var alltså tre religioner, åtminstone tre olika sätt seder och bruk, samt i alla fall minst tre språk som samsades mellan husknutarna i Bircza.

Bircza har alltså, som nämndes ovan, mycket gamla anor. Byn omnämns för första gången på 1100-talet, men det skulle dröja ända till 1934 som den upphöjdes till stad. Däremellan var Bircza dock inte helt betydelselös. Som exempel kan nämnas att ägaren till Bircza, en viss Kowalski, under Krakówupproret 1846 (ett polsk uppror mot överhögheten i Wien), lät fånga revolterande bönder i de omkringliggande byarna. Han ska ha planerat en offentlig avrättning av dessa, som de österrikiska trupperna lyckades förhindra, då de slutligen anlände till Bircza.

De första judarna anlände till Bircza på 1500-talet, och redan på 1800-talets mitt utgjorde de hälften av befolkningen. När byn erövrades av Tsarryssland under första världskriget försvårades deras tillvaro, och de utsattes för upprepade pogromer. Det är möjligt att det föranledde att judarna organiserade sig efter kriget, och den sionistiska rörelsen stärktes. Flera betydelsefulla sionistiska ungdomsorganisationer verkade i Bircza, samt i angränsande byar.

När Nazityskland och Sovjetunionen slet Polen mitt itu 1939, hamnade Bircza i den sovjetiska delen. Det innebar att stadens judar skonades i inledningen av Förintelsen. Men 1942 var den strimman av hopp över. Tyskarna invaderade staden, och inrättade ett getto. Praktiskt taget alla judar mördades i två aktioner samma år. De som lyckades undkomma döden vid dessa auktioner tvingades gå till fots till Przemyśl, som ligger tre mil öster om Bircza, som idag balanserar på gränsen mot Ukraina. Där sattes de i stadens getto, innan de senare transporterades till förintelselägret Bełżec. Idag finns blott en enda Förintelseöverlevare från Bircza kvar i livet. Denne bor dock inte i staden, utan i Israel, och inga källor gör gällande att någon endaste jude återvände till staden efter Förintelsen.

I Bircza återfinns även ett palats med anor från 1700-talet, som lär ha byggts för att att bevaka handelsvägen mot Ungern. Här bodde förresten ovan nämnde Kowalski på 1800-talets mitt. Under det polsk-ukrainska kriget 1945 brändes palatset ned, och det dröjde några år innan man beslöt att återuppbygga det. Från 1950 till 1970-talet fick det tjäna som grundskola. Slottet byggdes om ytterligare två gånger, och idag är det svårt att urskilja att det en gång skulle ha varit ett palats, och det är tveksamt om Kowalski skulle ha känt igen sin gamla boning. På kyrkogården återfinns det förövrigt ett ståtligt mausoleum över släkten Kowalski.

Det finns även en judisk begravningsplats i Bircza. Den äldsta gravstenen är från 1808. Var judarna begravde sina anhöriga före denna tid återger inte källorna, men det var inte ovanligt att judar i området inte fick tillstånd att begrava sina döda där de bodde, utan fick vända sig till närbelägna begravningsplatser.

Egentligen är inget av det som förtäljts ovan särdeles ovanligt för denna region. Historierna, som löper in i och om varandra skulle nästan kunna kallas en genomsnittlig galizisk berättelse. Vem vet, kanske var det därför som vår undertryckare gjorde den där understrykningen av Bircza.


På böckernas sidogata

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han står och väger från fot till fot. Ögonen letar sig fram mellan de prydligt utplacerade rariteterna som hägrar innanför skyltfönstret till det antikvariat på gatan Szpitalna i Kraków som han står framför. Det råder en särdeles ordning här, en sådan ordning som nog allt skulle tilltala en herre med den slags ytterrock som han bär. Här hänger ålderstigna kartor, gulblekta affischer av exotiska djur, 60- eller möjligen 70-tals pocketböcker med färgglada och sällsamma omslag. De samsas med gedigna men ändå ganska uråldriga och något stofila uppslagsverk, samt att här också skymtar fram en polsk affisch som sin vana trogen har tolkat en helt vanlig företeelse genom en ellips av vettlösa förvrängningar.

Szpitalna har sett många ålderstigna böcker vandra från hand till hand, och om sanningen ska fram har Szpitalna även sett hur många med förhållandevis städade överrockar eller kappor stått och trånat efter någon skrift. I över 200 år har gatan nämligen varit en scen för försäljning av begagnade böcker. Szpitalna var dock inte antikvariehandlarnas val. De flockades initialt på Rynek Główny, men fick flytta till Szpitalna när deras handel blev för omfattande. Inledningsvis var det ett skrå som före andra världskriget och Förintelsen främst innehades av stadens judar. Varför det förhöll sig så har dock tidens tand valt att gömma i bland historiens alla upplysningar.

Det var därtill männen i familjerna som startade rörelserna, men när de gick ur tiden tog döttrarna eller hustruarna över. Därav blev yrket följaktligen ett skrå för många judiska kvinnor i staden. Ett sådant exempel är historien om Leibl Taffets antikvariat. Han tillhörde en av de första som år 1800 öppnade sitt antikvariat på Szpitalna. När han dog tog hans son över, som flankerades av sina båda döttrar. Båda döttrarna skulle sedermera starta egna antikvariat, men det var dottern Dina (som gift fick hon efternamnet Seiden) som skulle föra yrket vidare.

Hennes dotterdotter, Maria Seiden, skulle förfoga över ett antikvariat ända till 1950-talet. Det skulle dock visa sig vara svårt att övertyga kommunisterna att få fortsätta hennes verksamhet på Szpitalna, och hon plågades ständigt av deras försök att sätta käppar i hjulen för hennes verksam. Det hjälpte inte heller att hon påtalade att hennes antikvariat var det enda i Polen som hade en gedigen judisk avdelning med flera viktiga verk. Tilläggas bör att antikvariat under denna tid även fungerade som privata bibliotek. När Maria så drog sina sitt sista andetag, valde hennes efterlevande att skänka verken till Jagellonska universitetets bibliotek, där de återfinns än idag.

Men det var emellertid nu inte enkom kvinnor som drivit antikvariat på Szpitalna, och som lämnat spår till eftervärlden. Izaak Mandel Himmelblau ägde en ett antikvariat på nämnda gata under 1800-talets senare hälft. Historien förtäljer att hans antikvariat fungerade som vapengömma under januariupproret (1863-64), då polackerna satte sig upp mot sina härskare Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Efter hans död tog hans hustru Estera över tillsammans med sonen Fabian. Det sägs om Fabian att han närde en så otyglad kärlek till sina böcker att han uppfattade varje potentiell kund som en fiende. Fabian hade dessutom en fenomenal kunskap i hur man uppsökte gamla polska trycksaker, vilka han mycket motvilligt sålde. Han gjorde dock ett undantag för Jagellonska biblioteket, till vilka han sålde de mest ovärderliga föremål han hade lyckats lokalisera. Än idag återfinns dessa bland bibliotekets många klenoder.

Mannen som står och väger från fot till fot framför skyltfönstret på Szpitalna kanske har kännedom om denna historia, och kanske är han som Fabian, Maria, Dina och Liebl var; en bibliofil, som har svårt att avstå ytterligare ett förvärv. Och kanske är han därför trots allt tillfreds med att porten till antikvariatet till synes är stängd idag. Vem vet, kanske sitter det en Fabian där inne, som vägrar att avvara några föremål ur sin samling till någon motbjudande illitterat.


Film ORWO photo utgången juni 1994. Kamera Olympus OM-1. Fotograf undertecknad. Fångad i september 2021.


Vid syrsornas sång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längst ut på ett vajande grässtrå sitter en syrsa och omsorgsfullt gnider sina antenner med sina långa gängliga framben. Ett tidlöst tidsfördriv, inför en möjlig entonig konsert i solnedgången eller när natten därpå svept sin mörka cape över syrsornas hemvist. När natten inträtt måste man som syrsa vara extra vaksam, och använda sitt enda öra, som för övrigt sitter på magen, för att lyssna efter fladdermösssens vingslag. När de svingar genom luftrummet bör man man falla platt till marken, på syrsors vis.

Kanske sjöng just en sådan här syrsa för Lena Küchler-Silberman, när hon någon gång som liten flicka hade lämnat sitt föräldrahem för att strosa på bergknallen ovanför Wieliczka, som ligger därnere nerbäddad i sin trygga dal.

Lena Küchler-Silberman såg dagens ljus för första gången i Wieliczka för 111 år sedan. Det finns mycket sparsam information om Lena Küchler-Silbermans unga år. Det går varken att uppbåda i vilken skola hon gick, eller var hon bodde i Wieliczka. Vad vi däremot känner till är att hon senare studerade vid det hebreiska gymnasiet i Kraków, och sedermera pedagogik och psykologi innan hon återvände till Wieliczka och gifte sig och fick en dotter.

Man skulle ju önska att Lena Küchler-Silberman därpå skulle ha skänkts ett förutsägbart och ganska händelselöst liv, men tyskarnas ockupation av Polen, och den efterföljande Förintelsen, ville dessvärre annat. Tillsammans med traktens alla judar, spärrades Lena och hennes familj in i gettot i Wieliczka. Enligt Lena Küchler-Silbermans vittnesbörd ska hennes dotter ha rykts ifrån henne under denna tid. Trots den bottenlösa sorg som åsamkats henne, lyckades Lena Küchler-Silberman uppbringa styrka och kunde mirakulöst fly ut ur gettot i Wieliczka till Warszawa.

Lena Küchler-Silberman levde under falsk identitet i Warszawa, och kunde således röra sig ganska fritt i staden. Det innebar att hon även kunde bistå med att ta förnödenheter till alla som internerats i Warszawas getto, och det var vid ett av dessa uppdrag som hon satte sitt avtryck i historien. En dag i juni 1942, upptäckte hon ett ensamt spädbarn som låg ovanpå sin döda mamma. Skärrad av åsynen av det ensamma och dödsdömda barnet, beslutade Lena Küchler-Silberman att fjärma barnet från dess utsatta plats. Med barnet bokstavligen instoppad under kappan lyckades hon smuggla barnet förbi Gestapo och ut ur gettot. Väl på andra sidan gick hon till en kloster, som efter viss övertalning, beslöt att ta sig an barnet.

Resten är, skulle man kunna säga, historia. Lena Küchler-Silberman skulle under åren för Förintelsen, rädda hundratals barn.

Det fanns många kvinnor med Lena Küchler-Silbermans mod under Förintelsen. De kallas av forskare och levnadstecknare för “surrogatmammor“. Kvinnor, som med risk för sina egna liv, räddade försvarslösa barn undan en annars säker undergång. Lena Küchler-Silberman fortsatte sitt arbete för barnen även efter Förintelsen, då återvände hon till Kraków, och kunde med den judiska församlingens hjälp inrätta ett hem i Zakopane för föräldralösa judiska barn. Från Zakopane tog sig Lena Küchler-Silberman och alla hennes skyddslingar senare vidare till Israel, som de anlände till 1949. Tio år senare utkom hon med boken Mina hundra barn, där hon beskriver sina uppleva under Förintelsen, samt resan till Israel. Boken blev en enorm succé, och filmatiserades 1987, samma år som Lena Küchler-Silberman gick ur tiden.

Tystnaden bryts av att syrsan beslutat sig för att sjunga sin entoniga sång, trots att skymningen ännu kan dra benen efter sig ytterligare några timmar innan den ska gå till sitt arbetspass. Och nog är det så att den sjunger så som syrsorna gjorde för Lena Küchler-Silberman, när hon som liten, och ovetande om vad som väntade henne, kanske gick en promenad uppför denna kulle. Där borta i horisonten, bortom Wieliczka, kunde hon nog också skönja hur Kraków breder ut sig i sitt böljande landskap.


Lena Küchler-Silberman 1945.


Utsikten mot Kraków.


%d bloggers like this: