viewpoint-east.org

Vad är polsk stil?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vad är polsk stil? Svaret på den frågan blir nog olika beroende på vem man frågar, och i vilket sammanhang den ställs. Vi tenderar ju att svara så som vi tror att frågeställaren vill ha svar. På nationalmuseet i Kraków (Muzeum narodowe w Krakowie) pågår just nu en utställning där man gör ett försök att mejsla ut vad som möjligen kan vara en polsk stil. Under fyra år kommer museet att skapa fyra utställningar med samlingsnamnet 4 x nowoczesność (4 x moderniteten). Under dessa fyra utställningar kommer man att fördjupar sig i fyra olika epoker.

Den första utställningen heter Polskie style narodowe 1890-1918 (Polska nationella stilar) och tar sitt avstamp i förra sekelskiftet, som på många vis var en dynamisk tid i Europa. Industrialiseringen vederfors i de flesta europeiska länderna, och gemensamt med denna förändring ville folken söka sin identitet. Det här var således inte något som enkom skedde i Polen. I övriga europeiska länder förekom samma slags vilja att söka sin unika röst i moderniseringens tidevarv.

Utställningen på nationalmuseum i Kraków inleds med att vi får stifta närmare bekantskap med konstnären, konstteoretikern och amatörarkitekten Stanisław Witkiewicz (1851-1915). Witkiewicz la grunden till en helt ny konstinriktning, Zakopane-stilen. Upprinnelsen var att Witkiewicz fick i uppdrag att bygga en villa i Zakopane. Istället för att blicka mot utländska stilar, lånade han byggteknik och mönster till utsmyckningar från bergsfolket goralerna som lever i de västra delen av den Karpatiska bergskedjan, en region som kallas Podhale. Det var hos detta folk som Witkiewicz tyckte sig finna den riktiga polska stilen. Men Witkiewicz valde även att införa vissa element från jugend, den tidens tongivande konstuttryck. Resultatet blev den rustika villan Koliba, som finns att besöka än idag i ovannämnda stad.

I spåren efter Witkiewicz succé med sin villa (och flera andra byggnationer som han ritade), följde en stöm av efterföljare. Bergsfolkens folkloristiska uttryck (alltså inte bara deras hus) hade helt enkelt blivit dåtidens stilikon. Alla ville vara som och med Podhales folk. Witkiewicz menade att man genom Zakopane-stilen nu hade lyckats föra samman låglandets folk med bergsfolken, och därmed förena det polska folket under ett gemensamt tak, med en gemensam kultur.

Men Stanisław Witkiewicz var inte ensam om att göra anspråk på att vara en stilbildare under förra sekelskiftet. En annan Stanisław, den store dramatikern, konstnären, poeten Stanisław Wyspiański, var inte sen med att ansluta sig. Wyspiański tillhörde konstgruppen Młoda Polska (Unga Polen), en samling konstnärer, poeter, författare, dramatiker, som vurmade för dekadens och bohemisk leverne. Folkloristiska uttryck passade denna grupp väl, och eftersom gruppen var tongivande under denna tid, fick deras intresse för Zakopane-stilen ett stort genomslag. Wyspiański var en man som gick sina egna vägar, och när han tog sig an Zakopane-stilen, gjorde han sin vana trogen att gå något längre än andra vågade. Wyspiański förstärkte och överdrev uttrycken. Ett exempel som talar sitt tydliga språk är inredningen till konstnärsklubben i Kraków, som han skapade. Möblerna som visas på utställningen på nationalmuseet är på samma gång lekfulla som de är bombastiskt pompösa. Det är troligen blott Wyspiański som kan skapa något så provocerande svulstigt utan att det för den delen blir fult.

Några mil längre österut, i Lviv, pågick en liknande strömning som den som skedde i Kraków och Zakopane, och en del av utställningen tillägnas denna rörelse. Men i Lviv blickade man istället mot Karpaternas huzuler. Här förenades både polska och ukrainska konstnärer i sin fascination för huzulerna och deras brukskonst. För ett ovant öga kan skillnaden mellan goralernas och huzulernas bild- och symbolspråk förefalla vara identiska. Men vid en närmare granskning ser man att där goralerna använder blommor och blad som uttryck, väljer huzulerna istället abstrakta mönster, med glimmande pärlor och stenar för att förhöja formerna. Det var dock inte ovanligt att man kombinerade huzulernas motiv med Zakopane-stilen. Man skulle således även kunna säga att det därmed uppstod ett unikt och mycket säreget galiziskt uttryck.

Utställningen på nationalmuseet i Kraków är gedigen och man har gjort ett brett urval av föremål för att ringa in vad som skulle kunna vara polsk stil vid förra sekelskiftet. Man har bland annat samlat fotografier, målningar, keramik, vävda mattor (kallade kelim), möbler, affischer. Utfallet blir gott, då besökaren skänks en unik möjlighet att urskilja de olika yttringar som rymdes under denna tid. Utställningen lyckas dessutom med konststycket att vara särdeles informativ, utan att för den delen använda sig av politiska pekpinnar. Det bådar gott för de tre kommande utställningarna.

Sammanfattningsvis kan man hävda att den polska stilen under förra sekelskiftet således var lika mycket del av en europeisk rörelse att söka sin identitet, som ett myller av olika regionala uttryck. Men det är klart, det beror ju på vem man frågar och i vilket sammanhang.


Fotografier på Stanisław Witkiewicz och hans vän Józef Siedelcki, samt en modell till ett av Witkiewicz hus.


Stol och bord från villan Koliba.


Intressant detalj på en hylla.


Konstnären Józef Mehoffers förslag till utsmyckning av armeniska katedralen i Lviv. Förslaget ratades.


Stol ritad av Wyspiański. Beställare var Tadeusz Boy-Żeleński och hans fru Zofia.


En av Wyspiańskis stolar till konstnärsklubben i Kraków.


Vävda mattor, kelim.


Inredning av konstnären och designeern Karol Tichy. Runt förra sekelskiftet.


Inspirerades av huzulerna.


Ett kylskåp med rejäla beslag.


På Wandas kulle

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mellan området som tidigare rymde Polens märkligaste stålverk, Huta im. T. Sendzimira, och en bullrig motorled, höjer sig en vacker, grön kulle. Trots dess omgärdade tillstånd, råder här ett exceptionellt lugn. Vägens rytande stämma göre sig inte besvär. Stålverket har idag tystnat, och det är väl egentligen bara dess anläggningar med tillhörande tågspår, som skvallrar om att det här en gång var arbetsplats för runt 40 000 och att de producerade stål till hela världen. Men kullen vi står på tillkom långt före någon kände till vad stålverk månde vara.

Wandas kulle (Kopiec Wandy), som kullen heter, och har ett omtvistat ursprung. Man vet helt enkelt inte hur gammal kullen kan vara. Den kan vara över tusen år gammal, eller kanske ännu äldre. Namnet kullen fått kommer från legenden om den särdeles vackra, hedniska prinsessan Wanda, som enligt samma källa skulle ha levt på 700-talet. Hon skulle, om vi nu ska lita på legender, vara dotter till Krakóws grundare, kungen Krak. Wanda ska även ha haft två bröder, Krak och Lech. Legenden är förtegen om vem som var deras mor.

Nåväl, Krak var kung över det hedniska folket som levde vid Wisła. De hade det dock besvärligt, ty de plågades av en glupsk och lättretad drake som (möjligen) lystade till tilltalet Waweldraken (Smok Wawelski). Han åt allt som kom i hans väg, därtill var han även listig. Draken bodde i en grotta under det som sedermera skulle bli slottet Wawel. Man började därför smida planer för hur man för gott skulle kunna göra sig av med draken, och som med många sagor (om man får kalla legender så) lyckades man. Det enda problemet är att det råder lite oenighet bland legenderna om hur det gick till. Ena versionen säger att Kraks två söner, hans namne och den andre sonen Lech, överlade med varandra, och kom fram till att det enklaste sättet att göra sig av med en besvärlig drake var att fylla ett kalvskinn med svavel, och sedan lura draken att äta upp deras fyllda kalv. Planen lyckades, draken var slug men också sugen på att sluka det mesta, och lär därmed gått en hiskelig död till mötes. Efter att draken var död började de två bröderna träta om vem som hade tagit draken av daga. Lech mördade sin bror, och utropades till kung. Men hans illgärning hann i kapp honom, och han avsattes, och jagades ut ur landet. Folket döpte därefter platsen till Kraków, efter den mördade brodern. Den andra legenden säger däremot att det var kung Krak själv som mördade draken, och att han därefter byggde slottet Wawel på berget ovanför drakens tidigare boning. Vi lär nog aldrig kunna få någon reda i det där, enär legender har en förmåga att gäcka sanningen en smula.

Men Wanda då? Gjorde hon något annat förutom att vara vacker? Jodå. Man skulle kunna säga att hon räddade Kraków från att erövras av dåtidens tyskar. En tysk prins ska ha blivit så förälskad i henne att han beslöt sig för att försöka härska över det hedniska folket vid Wisła. Men trots att kung Krak och hans folk var hedningar, lyckades de besegra den mer rustade tyske prinsen. Fast hotet från prinsen ville inte försvinna, och Wanda ska ha dränkt sig i Wisła, för att förhindra den tyske prinsen från att få bestiga tronen över Wisłas folk. Hennes grav ska enligt legenden var den kulle vi står på. Men trots att man gjort utgrävningar har man inte lyckats bevisa att kullen innehåller någon Wanda. Hennes far, kung Krak, ska ha en egen kulle, Krakus Kopiec i Podgórze. Även där har man gjort utgrävningar, utan att ha lyckats fastställa något överhuvudtaget, frånsett att kullen är mycket gammal.

Legenden om Wanda var, under romantikens 1800-tal, av många mycket kär. Kanske är det därför som vi kan finna en skulptur på Wandas kulle som den store konstnären Jan Matejko har formgett. Skulpturen placerade på toppen år 1890, och finns här än idag. Ryktet om legenden om prinsessan Wanda nöjde sig inte med att stanna i Polen. Den letade sig även till Tjeckien, och till tonsättaren Antonín Dvořák, som under några intensiva månader 1875, skrev operan Vanda i fem akter om den vackra och viljestarka Wanda. Operan hade premiär ett år senare i Prag.

Oavsett om det ligger någon sanning i historien om Wanda, är hennes kulle den kanske mest charmerande av Krakóws kullar. Förutom kung Kraks kulle, som nämndes ovan, finns två till. Den kanske mest iögonfallande är Kościuszkos kulle (Kopiec Kościuszki), som färdigställdes 1823. Lite längre ut från stan ligger Piłsudskis kulle (Kopiec Piłsudskiego) som tillkom under mellankrigstiden. Båda dessa, samt Kraks kulle, är mycket större och pampigare än Wandas kulle. Men Wandas kulle har den fördelen att den hart när känns mer genuin. Kanske beror det på kulles lite undangömda placering, eller så är det för att här faktiskt vilar en alldeles riktig hednisk prinsessa. Ty här råder rentav ett magiskt lugn.


Wandas kulle.


Jan Matejkos skulptur.


Wanda tolkat av Andrzej Piotrkowczyk år 1578.


Galiziska degknyten

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På tallriken ligger de nu, de degknyten som förenar västra och östra Galizien. I folkmun kallas de här i Kraków, för Pierogi ruskie. Men deras egentliga tilltal torde vara pierogi galicyjskie, galiziska piroger, tycker undertecknad, som när ett nästan ohälsosamt intresse för allt som rör Galizien. De är måhända även det mest galiziska man kan uppbringa, då de genom sin blotta existens förenar de västra och östra delarna.

Det finns nu möjligen någon av er som tror att pierogi ruskie har något med Ryssland att göra, men det är givetvis fel. Väldigt lite har med Ryssland att göra i den här regionen. Inte ens maten vill kännas vid något släktskap med den bullriga jätten i öster. Ruskie kommer från termen Rutenien, och förnärmligast Röd Rutenien.

Området som ringar in beteckningen Röd Rutenien löper genom Lillpolen, vidare österut längs med floden San, omfamnar Lublin, Przemyśl, Lviv, Ternopil, vidare österut mot floden Dnipro, och i norr avslutas området (enligt vissa) i Prypjat, som ligger i dagens Belarus (den senare är mest känd för att vara närmaste större ort i närheten av Tjernobol).

Det är lite oklart när exakt termen uppkom, men en teori är att den härrör från 1200-talet. Man skulle då ha låtit sig inspireras av det altaiska språket, som enligt vissa lingvister innefattar bland annat de turkiska och mongoliska språken. Inom det altaiska språket lär det ha förekommit en förkärlek för att ge väderstreck olika färger. Rött befiniera söder, vit skulle känneteckna väster, och svart var norr. Termen Rutenien kommer troligen från folket som bodde i området som undertecknad envisas med att kalla Galizien, och de lär ha kallat sig själva för just rus. Men termen Rutenien bär en latinsk språkdräkt, och det var nog inte så det östslaviska folket själv kallade sitt landområde. Tilläggas bör att det alltså även finns Vit Rutenien och Svart Rutenien, men de ligger ju inte i Galizien, och får därför finna sig i att nonchaleras i denna text.

Man bör dock erinra sig ännu en gång att Rutenien inte är samma sak som Ryssland. Hur Ryssland blev just Ryssland tvistar ännu de lärde. En, förhållandevis accepterad, teori är att hela missförståndet och sammanblandningen mellan Rutenien och Ryssland skapades av Ivan den förskräcklige år 1547. Han hade då erövrat delar av Rutenien, och ville därmed, för att använda modern svenska, förtydliga sitt CV. Han tillförde “tsar och storfurste över hela Rus” till sin titel. Därav uppkom en förvirring som lever kvar än idag, i synnerhet när några tillfälliga besökare i Galizien tror sig äta något som härrör från Ryssland, när de istället äter det kanske mest oryska man kan tänka sig, nämligen galiziska piroger. I det här området har man nämligen aldrig sett med blida ögon på Ryssland. Liknande degknyten i Ryssland kallas pelmeni men har helt annat innehåll, och har en väldigt tillkrånglad form, som det sig bör när något är ryskt.

Fast egentligen är det hela ännu mycket mer komplicerat än ovan angivet, ty bara några mil från Kraków finns det inga pierogi galicyjskie att finna. I östra Galizien, i exempelvis Lviv, lystrar dessa små degknyten till tilltalet varenyky (вареники), och de tillhör husmanskosten. Så som de tillika gör här i västra Galizien. Skillnaden mellan dessa två syskonrätter är dock försumbar, och det är möjligen enkom dess lite olika storlek (de är mindre i östra Galizien), och deras form (i västra Galizien är kanterna något mer vågiga än de är i östra Galizien) som gör att man kan hävda att det alls finns någon differens mellan dem. De är således kanske inte ens syskon, utan snarare en och samma, eller möjligen tvillingar, med olika tilltal. Galiziska är de vilket som. Tillbehör till våra galiziska degknyten är, både väster- och österut, lök. I Lviv är det dock inte ovanligt att man strör över stekt svål (шкварки).

Men nu kan man ju undra vad de galiziska pirogerna, eller varenyky, innehåller. Insidan av dem rymmer en härlig sammanblandning av ost, potatis, lök, salt och peppar. Denna massa omslutes av en deg bestående av mjöl, vatten och salt (ibland tillsätter man ett ägg för att få en mindre klibbig konsistens). Degen kavlas ut till det att den är så tunn att den nästan ger vika. Ju tunnare desto skickligare kock. Man skär därefter ut runda kakor (bäst är att använda ett glas som form), och därpå fyller man rundlarna med den härliga massan, viker dem på mitten, innan man fäster ihop dem, med eller utan vågig kant. Sedan är det dags att koka dem i rikligt med vatten. När våra knyten flyter upp till ytan är de nästan klara. Ha bara tålmod någon sekund till, så att innanmätet blir ordentligt genomkokt.

Så var det med det! Smaklig spis!


Våra galiziska degknyten.


Fragment av karta över Lillpolen och Röda Rutenien, från 1507, och Av Martin Waldseemüller.


Från glasveranda till brutalism

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det slamras lite nervöst med tallrikarna och besticken när de lyfts från bordet. Kanske är servitrisen lite ovan i sin gärning att servera törstig och hungrig klientel, ty det har ju gått sju månader sedan senast det satt besökare vid alla borden. Ja, alla borden, enär det är svårt att finna en ledig plats på uteserveringarna i Kraków. Redan kl 00.01 på natten mot lördagen den 15 maj satt det, möjligen något frusna själar vid borden, och girigt läppjande på ett glas fyllt till bredden med öl, vin, eller en drink med ett egenartat namn. Det var nämligen då, exakt på det klockslaget, som det äntligen blev tillåtet för restaurangerna, kaféerna, barerna att hålla öppet för sittande gäster.

Kraków har känts onödigt intig och nästan naken utan slamrande servis och restaurangbesökares glada tillrop. Just det inslaget i stadsmiljön är något som hart när blivit en av de viktigaste beståndsdelarna i Krakóws gestalt. Och det är givetvis inte något nytt fenomen. Som allt i Kraków, vilar det på en fast stöttepelare som kilar sig rakt genom decennier och århundraden.

Det finns många serveringar att hänvisa till, för att befästa det påståendet, men en av dessa är det omtalade kaféet Wiosenna. I folkmun kallades det dock rätt och slätt Drobnerion, efter ägarna Roman Drobner och hans hustru Anna. Kaféet slog upp portarna 1904, på den fashionabla adressen Plac Szczepański 3.

Paret Drobner var båda av judisk börd, men beskrivs som poloniserade judar. De var således starkt patriotiska, och kämpade för Polens självständighet, och de lär båda ha deltagit i Januariupproret, som ägde rum 1863–1864. Roman Drobners far hade även han deltagit i ett liknande uppror för Polens självständighet, Novemberupproret, som skedde trettio år dessförinnan. När de startade sitt kafé var Roman Drobner och Anna alltså till åren komna, men det hindrade dem inte att lyckas locka stor besökarskara. Det här var ju en tid då åldrande inte enkom sågs som något ofördelaktigt.

Paret Drobners kafé, Drobnerion, ritades av den kände arkitekten Jan Zawiejski (tillika av judisk börd), som även var upphovsman till Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, samt det iögonfallande bostadshuset Ohrensteins tornhus, som ligger i gatukorsningen Dietla-Stradom. Interiören hos Drobnerion ska ha präglas av huzulernas vackra mönster och färger, och freskerna var målade av konstnären och scenografen Karol Frycz. I delen som vette mot Planty fanns en glasveranda där kaféets musiker huserade, vars toner spred sig inte bara till gästernas fröjd, utan även till de som flanerade i parken.

Men säg den glädje som varar för evigt. Tre år efter att Drobnerion hade slagit upp portarna, totalförstördes kaféet i en brand. Man beslöt dock att bygga upp kaféet igen, men nu med hjälp av arkitekten Władysław Kleinberger. Kaféet fick emellertid nya ägare, och namnet Drobnerion byttes mot Pawilon. Nu fick också musiken en mer framskjuten roll, och flera kända orkestrar och ensembler passerade i revy på Pawilons scen. Därtill hade en cabaret, under ledning av skådespelaren Leon Wyrwicz, sin hemvist på kaféet.

Pawilon blev med tiden ganska eftersatt, och på 1950-talet beslöt man att riva byggnaden,delar av huset, för att istället bygga ut flyglar som skulle innehålla en konsthall. Galleriet fick sedermera namnet Bunkiers galleri (Bunkier Sztuki) för samtida konst. Galleriet öppnade 1965, men för tillfället är det stängt för ombyggnad. Bunkier Sztuki, med sina två klumpiga grå flyglar i betongfysionomi, står i bjärt kontrast till de vackra hus som omger det. Byggnationen kan ses som ett fint exemplar av brutalism, om man nu skulle ha förkärlek för den inriktningen inom arkitektur. För 19 år sedan öppnade man en uteservering till galleriet. Kaféet fick senare namnet Bunkier café, och blev snabbt en kär hemvist för studenter, konstnärer och nyfikna turister.

Men när man i pandemins förödande fotspår, (för andra gången) beslöt att stänga alla restauranger och kaféer för sittande gäster, blev det ett dråpslag för caféet, som stängde portarna för gott i höstas. Galleriet byggs ju om, och något café vid en byggarbetsplats passar sig knappast inte. Kanske kan man i framtiden åter få avnjuta någon dryck med tilltugg på platsen där Drobnerion, Pawilon och senare Bunkier café har tjänat de dryckesglada krakowiterna. Men i väntan på det råder det ingen brist på ställen att lyfta ett krus, nu när Kraków åter vaknar från sin pandemiska medvetslöshet.


Drobnerion när det begav sig.


Jan Zawiejskis arkitektritning till Drobnerion.


Pawilon.


Partitur och trädgård

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är bara jag som förstår sig på dem”, säger tonsättaren Krzysztof Penderecki, och kikar lite gäckande rakt förbi kamerans sökare. Vi sitter i källaren till Pałac Zbaraskich (i folkmun Potockipalatset) på Rynek główny i Kraków, där galleriet Bunkier just nu huserar emedan deras egentliga boning renoveras. Den pågående utställningen, Partytura i ogród (Partitur och trädgård) handlar om Krzysztof Pendereckis säregna intresse för sin trädgård, och hans egensinniga sätt att ta sig an en ny tonsättning.

Tonsättaren Krzysztof Penderecki (1933-2020) gick bort förra våren, till musikvärldens, och alla krakowiters, stora bestörtning. Efter sig lämnade han en 60 års lång produktion, med över 160 verk. Verken har ett brett spektrum, med flera olika kompositionsstilar och genrer. Han skrev flera symfonier, operor, solokonserter, körverk med religiösa texter, samt kammarmusik. Under inledningen av sin bana som tonsättare lät han sig påverkas av avantgardistiska tonsättare från det fria Europa. Han själv bodde ju i Polen, där socialistisk realism var en dogm. Men i och med att han flyttade till USA, förändrades hans sätt att se på tonsättarrollen. Han har sedermera förkunnat att han ansåg att avantgardistisk musik är mer destruktiv än konstruktiv. Under sin tid i USA gick han över till att komponera i mer klassisk stil, där han inte var främmande att använda exempelvis Johann Sebastian Bach tonspråk. Bland hans mest kända kompositioner återfinns Tren Ofiarom Hiroszimy (Elegi till Hiroshimas offer) från 1961, som han dessutom tilldelades ett pris för av UNESCO.

På utställningen finner vi också ett partitur till ovannämnda verk. Men det är inte ett regelrätt partitur vi får se, utan något som Krzysztof Penderecki kallade för prepartytury, alltså förpartitur. Det är just de här som Penderecki talade om på filmen vi såg inledningsvis, där han menade att ingen annan än han kan läsa och förstå dem. Några av dessa förpartitur använde han för att snabbt skissa en uppkommen idé. Därefter satte han sig för att komponera enligt kotym. Men i vissa fall kunde det, enligt Penderecki, gå flera år mellan förpartituret och det färdigställda verket. Som betraktare, med enkom rudimentära kunskaper i tonsättarkonsten, öppnar sig en särdeles intressant värld av toner, klanger och tankar.

Den andra delen av utställningen visar fotografier från hans trädgård, eller kanske rättare sagt, park, som omsluter den mindre herrgård i Lusławice (utanför Tarnów). Huset i Lusławice köpte Penderecki och hans fru på 1970-talet, och då var det ett ruckel. De har tillsammans byggt upp både boningshus och park. (Penderecki hade även ett hus i Kraków.) Det är en enorm park, sammanlagt 30 hektar, var av 15 hektar är planterad med över 2000 olika sorters träd, buskar och blommor. Genom parken löper stigar, som tillsammans utgör 3 kilometer. Den är i både fransk och engelsk stil, och här finns en enorm labyrint som är skapad med utgångspunkt från en labyrint från 1200-talet som Penderecki själv fanns i en bok från den tiden. Penderecki intention med parken var att arrangera den som en symfoni. Det är ett oerhört tilltalande projekt, men inte helt transparent för den som varken förstår sig på trädgårdsarbete eller hur tonsättningar kommer till världen. Kanske lämnas lite väl mycket över till betraktarens fantasi. På en plats hänger en lista med olika fantasifulla namn. Är det namn på växter, eller titlar till några slagdängor som Penderecki aldrig hade tid att skriva? Om det får besökaren ingen förvissning om.

Bilden klarnar dock, när man ser den intervju med tonsättaren själv som förevisas i innersta rummet. Här får vi se honom som trädgårdsarkitekten Penderecki, och han gör sig väl i rollen. Han går runt i sin park och sätter sina undersåtar i arbete. Nästan som en riktig godsherre! Men egentligen är det tonsättaren vi ser, när denne flyttar runt harmonierna, intervallerna mellan stämmorna, samt deras placering.

I den sista delen av utställningen skymtar den lekfulle Penderecki fram. I en serie fotografier från 1976, får vi se hur Salvador Dali kommer på besök till Penderecki. Men det är inte den riktiga Dali vi ser, utan en skådespelare utklädd i bästa surrealistiska utstyrsel. På fotografierna får vi se en performance som deltagarna satte upp, med Dali och Penderecki i dess absoluta centrum. Upprinnelsen till denna performance var ett möte Penderecki hade med Dali några år tidigare. Från det föddes tanken att bjuda in den store konstnären, men eftersom det inte gick att realiseras, arrangerade man alltså istället en performance.

När man lämnar Bunkiers galleri känner man nästan som att man förärats en liten hemlig och väldigt privat del av Penderecki. Det hela känns mycket intimt och väldigt privilegierat. Och trots att han aldrig skulle tro det, är det nog så att en och annan besökare kan höra några satser ur ett stycke. Om denna dock hör det samma som Penderecki gjorde, är dock förhållandevis ovisst.


Elegi till Hiroshimas offer till vänster.

Utställningen på Bunkiers galleri pågår till september 2021.


En viljestark Maria

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det tycks som om det finns en gata vid namn Konopnickiej i varje polsk stad med lite självaktning. Med en enkel sökning återfinns ett sådant gatunamn i Bydgoszcz, Białystok, Szczecin, Gdańsk, Przemyśl, Warszawa och givetvis i Polens kulturella huvudstad Kraków. Men vad är det då tänkt att gatunamnet ska föra tankarna till? Den som är bevandrad i polsk litteraturhistoria kan med säker stämma förtälja att det är författaren, Maria Konopnicka som vi bör rikta vår uppmärksamhet mot när vi passerar över ett övergångsställe på en gata som bär hennes namn.

Maria Konopnicka liv och produktion är inte lätt att kortfattat skildra. Hon var nämligen inte “enkom” författare, utan bör även tituleras journalist, översättare, kritiker, poet, barnboksförfattare, aktivist, feminist, en förkämpe för Polens självständighet, samt att hon brann för de polska judarnas ofta utsatta situation. Hennes liv bör dessutom beskrivas som förhållandevis turbulent, och om man en gång korsat hennes livsöde, lär man inte gå oberörd förbi. Något att betänka nästa gång du har möjlighet att korsa en gata uppkallad efter henne.

Maria Konopnicka såg dagens ljus för första gången i småstaden Suwałki, i maj 1842. Hon kom från ett borgerligt hem, med en far som var advokat. När Maria var sju flyttade familjen till Kalisz. Fem år senare gick hennes mor dessvärre bort. Hennes far antog därför rollen som uppfostrare, och Maria och hennes syskon uppfostrades i strikt och kristen tradition. I hemmet rådde en sann patriotisk atmosfär, och det var här hon la grunden till sin starka övertygelse om Polens självständighet, något hon dock aldrig fick uppleva. I skolan blev hon bekant med en flicka vid namn Eliza Pawłowska, som sedermera skulle bli en mycket känd författare fast med efternamnet Orzeszkowa, och som vi lär återkomma till.

När Maria var 20 år ingick hon äktenskap med den 12 år äldre Jarosław Konopnicki. Under tio år fick de två tillsammans sex barn. Äktenskapet var djupt olyckligt, då Jarosław aldrig accepterade Marias litterära ambitioner. Trots detta debuterade hon åtta år efter att de gift sig. Men Jarosław obstruerade och ville istället prompt att hon skulle sköta hemmet, något som inte gav henne särskilt mycket tillfredsställelse. Maria lämnade därför sin man 1877, och flyttade till Warszawa. Med tog hon alla sina sex barn. Några av hennes barn skulle dock sedermera åsamka henne en del bekymmer, så som självmordsförsök och stölder.

Efter att Maria Konopnicka lämnat sin man, tog hennes karriär fart, och hennes författarskap skulle prisas av Henryk Sienkiewicz, som sedemera tilldelades Nobelpriset i litteratur (1905). Hon verkade som journalist, redaktör, och publicerade under denna tid flera verk som provocerade konservativa krafter, och såldes även kyrkan. Det fanns de inom kyrkan beskrev henne som en hedning. Trots det var hon inte rädd för sitt fortsatta engagera för de särskilt utsatta, de fattiga och de åtsidosatta, i samhället. Hennes engagemang för kvinnors fri- och rättigheter var särskilt provocerande för kyrkan och de konservativa.

Det är värt att hålla i minnet att under Maria Konopnickas livstid var Polen delat mellan Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen. Hon var särskilt bekymrad över förtyskningen av de delar av Polen som återfanns i Preussen, och hon skrev flera pamfletter kring ämnet, vilket gjorde att hon ådrog sig ytterligare fiender. Vidare engagerade hon sig mot förtrycket och diskrimineringen av de polska judarna, vilket ledde till att hon idag beskrivs som filosemit (alltså en person som har ett starkt intresse för och positiv inställning till judisk religion och kultur). Men Maria Konopnicka författargärning var också starkt patriotisk, och här även sentimentala anslag med inslag av folksagor och folksånger.

Maria Konopnicka inspirerade många, och däribland dem återfinns den ukrainska författarinnan, dramatikern, poeten och skribenten Lesja Ukrajinka, som även översatte Maria Konopnicka till ukrainska. (Lesja Ukrajinka kommer för övrigt att uppmärksammas lite extra här på bloggen i år, då det är 150 sedan hon föddes. Ni kan bland annat följa inläggen under taggen Kretsen kring Lesja Ukrajinka.) Även Lesja Ukrajinka använde ukrainska folksagor, sägner och sånger (Ukraina var tillka införlivat i Tsarryssland) för att ingjuta patriotiska känslor hos läsaren. Därtill hade både Maria Konopnicka och Lesja Ukrajinka en förkärlek för att sätta viljestarka kvinnor i centrala positioner i sina berättelser, något som kan tillskrivas deras gemensamma intresse för kvinnors rättigheter.

Det är inte helt känt när Maria Konopnicka mötte konstnären och kvinnosakskvinnan Maria Dulębianka. Men många daterar deras första möte till år 1886. Det finns de som vill göra gällande att de två var ett kärlekspar, men andra gör istället sitt bästa för att motsätta sig detta. Vad vi vet är att de två var oskiljaktiga fram till Maria Konopnickas död.

1903 valde Maria Konopnicka och Maria Dulębianka att flytta till den mer toleranta delen av det delade Polen, och det kan kanske förvåna några av er att det var Galizien i det Habsburgska riket som ansågs som mer överseende med bland annat polsk patriotism. De bosatte sig tillsammans på en gård i Żarnowiec, Nedre Karpaternas vojvodskap.

Maria Konopnicka slöt sina ögon för sista gången år 1910 i Lviv. Vid hennes begravning närvarade över 50 000 sörjande, vilket ger en tydlig bild av vilken berömmelse hon åstadkommit under sin livstid. Men kyrkans män närvarade inte, då ärkebiskopen hade utfärdat ett förbud mot prästerskapet att närvara vid begravningen. Maria Konopnicka vilar på Lychakiv-kyrkogården i Lviv (Личаківський цвинтар), men hennes liv och gärning har inte fallit i glömska, ty genom många städer i Polen pulserar gator till erinran om Maria Konopnicka.


Det här är faktiskt andra blogginlägget om Maria Konopnicka, men det beror inte på glömska som hon tas upp igen, utan för att hon var en särdeles intressant kvinna, från vars liv löper flera trådar. Ni finner alltså här både gammal skåpmat, och lite nya godbitar.


Ewelina – en lokal kosmopolit

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det cyklas som aldrig förr i Kraków. Ja, i alla fall om man ska tro statistiken. På vissa platser har cykeltrafiken ökat med över 100%. Att det förhåller sig så beror givetvis på stadens enträgna arbete med att bygga nya cykelvägar. I vissa fall har även bilisterna fått lämna plats åt pedalerna, som på Grunwaldzka-bron, där två filer avsedda för bilar har överlämnats till cyklisterna. Givetvis har detta inte skett utan att bilisterna har gruffat, så som det sig bör på bilistvis. Men att cyklister nu tar mark från bilisterna i Kraków är förhållandevis ny företeelse. Det fanns en tid då cyklar var ungefär lika ovanliga som de tyvärr är i Lviv, där de fortfarande främst är en statussymbol och mer sällan ett färdmedel mellan bostad och arbetsplats.

Det här för oss givetvis in på en tankebana som rör hur Kraków kan ha tett sig före bilisterna tog över stadsbilden. Var det då fler som vågade sig ut på sina tvåhjulingar i staden? Faktum är att det troligen inte förhöll sig så, enär cyklar då var som de är i Lviv idag, alltså åtrådda statussymboler som väldigt få ändå hade möjlighet att lägga rabarber på.

En som däremot lyckades fånga in en cykel i Kraków var Ewelina Anisfeld. Hon lär nämligen, enligt egen utsago, varit Krakóws första kvinnliga cyklist. Om hon är helt sanningssägande i den här frågan, ska vi inte fördjupa oss i här, ty tanken att vi skulle ha dokumenterat vem som faktiskt var stadens första kvinnliga cyklist är alltför kittlande för att ifrågasätta. Vem som var den första manliga cyklisten i Kraków är dock en väl gömd pärla i historiens skattkammare.

Nå, vem var då denna Ewelina Anisfeld som gör anspråk på att vara Krakóws första kvinnliga cyklist? Tyvärr har våra nutida runstenar, de olika sidorna på internet, inte behagat utelämna särdeles mycket kunskap om den frågan. Det vi kan lära är att hon föddes i ett intellektuellt, judiskt hem, med föräldrar som var rättrogna och fromma. Hennes mor Helena Anisfeld, och föddes 1880. Tjugo år senare förde hon Ewelina till världen. Dottern visade tidigt intresse för kosmopolitiska synsätt. Världen utanför Kraków lockade alltså den unga Ewelina. Det är dock ovisst om det var därför hon hoppade upp på cykelsadeln, men det är ju ganska troligt.

Den unga Ewelina tyckte också om att omge sig med människor som delade hennes nyfikenhet på världen utanför Kraków, och hon initerade därför en salong för likasinnade. Vilken trosbekännelse de vigde sina liv åt, eller vilken etnicitet de möjligen menade att de hade, bekom henne inte. Alla var välkomna, såvida de bar på samma intresse för olika kulturyttringar.

Till de här sammankomsterna kan Ewelina ha erbjudit något att smörja kråset med, enär hon har efterlämnat några intressanta recept. Exempelvis hennes ostkaka (alltså Sernik).

Vad behöver man då för att anrätta Ewelinas ostkaka? Till en början med behöver du
tio ägg
1 kg ost, troligen färskost
350 gram socker
vaniljsocker
250 gram smör

Börja med att separera äggvitorna från deras gula kusiner. Piska upp äggvitorna ordentligt med en liten gnutta salt, till det att de har blivit ett hårt vitt skum. Ställ sedan in de piskade äggvitorna i kylen, där de får stå skämmas en stund. Under tiden rör du samman äggulorna med sockret, sedan tillsätter du smöret, och därefter osten. När det är gjort rör du försiktigt ner äggvitorna. Blanda väl. Häll smeten i en smord form och grädda i 200° i en timme och tjugo minuter.

Eftersom det här är en ganska ordentligt stor kaka utgår vi från att sällskapet i Ewelinas salong var månghövdad.

Under andra världskriget ska Ewelina och hennes man Stanisław Eibenschütz hållit sig gömda under namnet Mańkowski. Ewelinas mor och far, och flera av hennes syskon, mördades däremot i Förintelsen. Ewelina fick en son, som sedemera blev professor och en efterfrågad arkitekt. Han hette Tomasz Mańkowski, och i hans ljusare stunder kunde han rita riktigt intressanta byggnader, som exempelvis Radio Krakóws hus. (Klicka på den här länken så får ni se Tomasz radiohus, med tillhörande cyklister.) Men tyvärr är de flesta byggnader som tillskrivs honom ganska fantasilösa, så som AGHs studentbostäder i Kraków.

Ewelina Anisfeld slutade där hon började, alltså i Kraków. Hon fick leva i 89 år, och fick nog se staden förändras ett antal gånger. Men det är oklart om hon cyklade annat än i sin ungdom. Det torde dock vara troligt att hon skulle ha åsett dagens uppsving för cykeln med viss förtjusning.


Ewelina Anisfeld år 1918.


%d bloggers like this: