viewpoint-east.org

Bland våtmarker och dynamit

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

5 december 2023
Dagens ukrainska oblast
Tjernihiv oblast eller Tjernihivsjtjyna
Nikolaj Kibaltjitj från Korop

Väster om Sumy ligger Tjernihivsjtjyna, och det skulle också kunna sägas vara början av Polesien, ett vidsträckt område med våtmarker. Lite slarvigt kan man säga att området löper från Polen, längs med den ukrainska och belarusiska gränsen och fram till ryska gränsen. På 1870-talet gjorde Tsarryssland sitt bästa för att försöka bemästra områdets blöta uppenbarelse. Genom att torrlägga stora delar av Polesien lyckades man bland frigöra åkermark, men troligtvis på bekostnad av fauna och flora.

Och i det som en gång var Polesiens våtmarker ligger den lilla staden Korop, ett litet samhälle med runt 5000 invånare. Här föddes Nikolaj, eller Mykola på ukrainska, Kibaltjitj år 1853 i en prästfamilj. Efter att ha hamnat i bråk med sin fader, lämnade han familjen och började studera på en gymnasieskola långt från hemmet. Det var under sina första år på gymnasiet som han började intressera sig för olika revolutionära idéer. På gymnasiet blev han också intresserad av kemi, och ska av klasskamraterna ha kallats “pyroteknikern Mykolka”.

Nåväl, hans kunskaper om kemi ledde honom i alla fall till Ingenjörshögskolan S:t Petersburg, och det är kanske här som historien om pyroteknikern Mykolka tar en ny mer destruktiv vändning. Han börjar nämligen att liera sig med revolutionära grupper, och i ett hemligt laboratorium tillverkar han sprängmedel med enorm sprängkraft. Det sägs att han dynamit var mycket kraftigare än Nobels förlaga.

Mykolkas liv skulle dock få ett snöpligt slut. Han deltog i mordförsöket på tsaren Alexander II år 1881. Några dagar efter attacken arresteras han och döms till döden. Men i sin fängelsehåla fortsatte han enträget sitt arbete, och han skissade på en jetflygplansmotor(!), vars skisser han lyckades smuggla ut ur fängelset innan han avrättades den 3 april 1881.


Staden med den svarta floden

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Sumy oblast eller Sumsjtjyna.
Psel och Tjechov

Från Charkiv tar vi norrut till Sumy oblast, eller kanske hellre det ukrainska tilltalet Sumsjtjyna. Vi landar mitt i stan och stannar till en stund för att njuta av floden Psels säregna flöde. Första gången floden omnämns var i Nestorskrönikan som tillkom 1113. Många har frågat sig varifrån flodens besynnerliga namn härstammar, och det finns de som menar att floden fått sitt namn från det grekiska ordet för mörker (psellos), enär vattnets färg är mörkt, ja, nästan svart.

Men i Sumy finns förstås även annat att företa sig. Man kan exempelvis besöka Anton Tjechov-museet. Under några sommarmånader i slutet av 1880-talet bodde Tjechov med familj i ett annex till stor herrgård här i Sumy. Herrgården ägdes av familjen Lyntvarovy, och de var en välkänd kosackfamilj, och som alla hyste en stor kärlek för Ukraina, det ukrainska språket och dess kultur.

Det finns källor som gör gällande att Tjechov kan ha varit ukrainare. Enligt dessa källor ska han vid tillfälle ha sagt att han var “lillryss” (som ukrainarnas nedsättande epitet löd på denna tid) och att han talade “lillryska”. Det är inte alls omöjligt. Tjechov föddes nämligen i Taganrog, som ligger vid Azovska sjön, i dagens Ryssland, och absolut inte fjärran från Ukraina. Ukrainska språket återfanns dessutom i det området, så om Tjechov sa att hans modersmål var ukrainska behöver det inte alls vara osant. Men det kan ju också vara så att han försökte göra sig märkvärdig, det har ju hänt förut.


Sumy, troligen slutet av 1800-talet.


Med en bandura i Charkiv

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna
Bandura

Så har vi då kommit fram till Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna om man föredrar det. Och vad är det vi hör, om inte en bandura, eller kobza, som den också kallas! Detta vackra stränginstrument som förknippas med just Ukraina och de långa vidsträckta områdena som kallas eurasiska stäppen, vilken sträcker sig från norra Kina till Ungern.

Det är nu inte alls konstigt att vi hör en bandura ljuda just här i Charkivsjtjyna. Området har nämligen gett namnet åt en särskild teknik att framföra instrumentet på. Charkiv-tekniken, som den givetvis heter, innebär att man håller instrumentet mot sin mage, så att man ledigt kan använda båda händerna när man knäpper fram tonerna. Tekniken illustreras i teckningen nedan. Den andra vanligt förekommande tekniken kallas Kyjiv-tekniken, och den innebär att man håller instrumentet vinkelrätt ut från kroppen. Denna teknik är idag något vanligare än den som uppkallats efter Charkiv.

På teckningen nedan ser ni förövrigt en förhållanden känd bandurist (som instrumentets spelmän kallas). Han hette Pavlo Myxhajlovytj Hasjtjenko (Га́щенко Павло́ Михайлович). Ingen vet när han föddes, men troligen föddes han i dagens Ryssland under 1800-talets andra hälft. När han var 11 år förlorade han synen i sviterna av smittkoppor. Det hindrade honom dock inte från att utveckla sin konst och han tillhörde, tillsammans med sin något mer kända bror Stepan Pasjuha Artemovutj (Пасюга Степан Артемович), bland de främsta av dem som behärskade Charkiv-tekniken.

Första gången som en bandura omnämndes var långt tidigare och det var i en polsk krönika år 1441. En ruthen (alltså en ukrainare) vid namn Taraszko var anställd vid Sigismund Vasas hov för att underhålla den polske kungen med att spela på sin bandura, samt spela schack. I Tsarryssland var banduran däremot illa sedd under lång tid, och mellan 1876-1902 fanns det hårda restriktioner mot att spela instrumentet.

De båda bandurist-bröderna Pavlo och Stepan gick tyvärr samma sorgliga öde till mötes. Båda svalt ihjäl år 1933 under den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrofen Holodomor. Men Stepans toner finns bevarade, och nedan kan ni lyssna på en skramlig inspelning med honom.


Längs med floden Donets

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

2 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Luhansk oblast eller Luhansjtjyna
Siverskyj Donets, Donets eller Dinets

Från Donetsk tar vi oss till Luhansk oblast och det gör vi ju förstås på vatten, genom floden Siverskyj Donets vatten. Donets, eller Dinets som den också kallas, är ungefär 1000 kilometer lång och har otal kilometer biflöden. Bland de mest namnkunniga floderna finner vi Don och Oskil. Donets färdas inte bara genom oblasterna Donetsk och Luhansk utan även vidare mot Charkiv och in i Ryssland.

Siverskyj Donets är uppkallad efter furstendömet Novgorod-Siverskyj, som hade sin storhetstid under 1000- och 1100-talet. På 1200-talet ödelades furstendömet av gyllene horden, alltså mongolerna, men reste sig ur askorna och blev senare befriade av litauisk-ryska härer.

Siverskyj Donets är givetvis mycket äldre än så. Man har funnit föremål från både stenåldern och bronsåldern. De gamla grekerna lär ha seglat på denna flod. På 1400- och 1500-talet dominerades dess flodbäddar av kosacker, och då de som man ofta kallar för ukrainska kosacker, alltså hetmaner. Dessa valdes och avsattes när de inte lyckades behaga de som valde dem.

Nåväl, nu glider vi vidare över Dinets blanka yta, in i Charkiv oblast, och lämnar Luhansk oblast bakom oss.


Bildens källa.


Vid ett vägskäl i Donetsk

Category: by sophie engström, eastern europe, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

1 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Donetsk oblast eller Donetjtjyna
Chrestivka

Låt oss nu bege oss norrut och lämna Krym, som tillhör Ukraina, och bege oss till Donetsk oblast. Här har det, som ni vet pågått ett krig, eller invasion av Ryssland, sedan 2014. Det finns givetvis många platser, minnen eller människor att upphålla sig vid, men vi stannar till i den lilla blågula staden Chrestivka. Ty Chrestivka är, trots att det nu är ockuperat av Ryssland, blågult in i märgen. Inte nog med att det är Ukraina, inte tu tal om saken, stadens flagga är dessutom blå och gul, och förvillande lik den svenska. På gul botten ligger ett blått kors förnöjsamt, utsträckt och vilar ut sig.

Staden ligger längs med den snart utdöende floden Klenova, vars vatten flödat bort någonstans oklart var. Det finns 27 000 invånare i staden. Majoriteten kallade sig ukrainare i 2001 års folkräkning, men blott 16% sade sig tala ukrainska. Orsaken till detta kan vara flera, men en viktig delförklaring beror troligen på inflödet av rysk arbetskraft som anlände till Donetsk under 1800-talets slut och 1900-talets början. Under den tiden behövde man arbetskraft till alla gruvor, fabriker och byggnationer, som under då blommade upp i det mineralrika Donetsk.

Men Chrestivka har äldre och mer utsträckta rötter än så. Staden ska tidigt ha varit en tysk boplats, och grundades redan 1888. Kärt barn har många namn, säger man ju och detta gäller även för Chrestivka. Staden hade nämligen tre namn samtidigt. Den uppkallades officiellt efter den tidigare godsägaren Orlov och döptes därför till Orlivka, men bland de tyskspråkiga kallades den för Neu-Mannheim. Stadens geografiska placering gjorde dock att många transporter färdades genom den. Dessa transportörer kallades på 1800-talet för tjumak, och de hade ett alldeles eget namn på staden. De kallade den för Chrestivka, eftersom det fanns vägskäl vid staden som bar en skylt som såg ut som ett kors. Kors heter förövrigt chrestyk på ukrainska. Fram till 1917 vittnade staden om stark tysk prägel då dess religiösa samfund dominerats av den lutherska och romersk-katolska kyrkan.

Chrestivka heter fortfarande Chrestivka. Ja, i vilket fall i Ukraina. Däremot bär staden dessvärre även det sovjetiska namnet den tilldelades 1956, enär den av de ryska ockupanterna kallas för “Kirovskoye”, efter Sergej Kirov, den sovjetiska ledaren vars mord föranledde Stalin att inleda Stora utredningen på 1930-talet.

Men låt oss återvända till tjumakerna, njuta av en affisch föreställande en av dessa, och i tanken återvända till den tid då denne kanske passerade Chrestivkas vägskäl.


De 24… och så en autonom

Category: by sophie engström, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

30 november 2022
Dagens ukrainska oblast
som dagen till ära är en autonom republik
Krym

De är 24 till antalet. De ukrainska regionerna, som kallas oblaster. Och så har vi den autonoma republiken Krym. Den är autonom, men tillhör förstås Ukraina.

24 stycken.

Som en adventskalender.

Nå, vi gör ett försök även i år. Kanske når vi i mål redan den 24 december. Kanske fortsätter vår resa en bit in på det nya året. Denna, mycket egensinniga och ytterst opålitliga adventskalender, lovar inte att leverera, utan blott att roa, eller oroa, för en stund, och det får helt enkelt ta den tid det tar. Vi kommer att göra nedslag på tidigare postningar. Återuppta gamla bekantskaper. Vi kommer också göra nya bekantskaper. Vi kommer att hoppa hit och dit runt omkring i Ukraina. Vi kommer att hoppa fram och tillbaka i tiden.

Låt oss nu därför fara runt omkring i Ukraina, över dess vidder, kullar, berg och längs med deras floder och doppa oss i deras sjöar. Låt oss fara som osaliga, oerhört nyfikna, vetgiriga och frågvisa andar.

Först ut är således, och alldeles självfallet, Krym. Under de senaste åren har Krym figurerat i media och diskussioner om vem som har rätten till Krym. Men alltför sällan talar vi nuförtiden om alla de som tvingades fly 2014. Många av dem har inte haft möjlighet att återvända hem sedan dess. Därför ska vi återvända till en postning från 2019, och stifta bekantskap med illustratörerna och konstnärerna Andrij och Dinka Netjaevskij som bodde på Krym, fram till våren 2014.

Var så goda! Följ länken -» Flykten från Krym!


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till boken “Маленька Відьма та КіР” – “Den lilla häxan och KIR” (KIR står för Kattens intellektuella resonemang).


Ömhetsbetygelser till en stad

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår, uppe på Wawels kulle, spejandes ut över staden, föll det sig plötsligt helt logiskt att utbrista: “vad jag trivs i denna stad”. Det kan bli så när man tittar över tinnar och torn, och nämner nästan alla dessa vid namn, riktiga eller påhittade, som man dessutom har en personlig koppling till (“det var då som vi…”, “minns du när vi var…”).

Men plötsligt dyker han upp, där han står fastkilad på sitt tak. Enträget tittar han bort, oavsett vinkel man står i. Tydligen lite blyg. Nå, vi har mötts förut, enär han är en riktig krakowit, eller krakuska, som de boende i Kraków lite kärleksfullt och skämtsamt kan kallas av andra polacker. Att han är en riktig krakuska syns på hatten, som faktiskt just kallas krakuska. Röd ska den vara till färgen, och helst försedd med en påfågelfjäder käckt på sida. Precis som vår blyga herre som sitter fastkilad i sin triangel på taket, med utsikt mot Wawel, eller törhända ännu längre bort upp mot bergen i söder eller ut över vidderna i norr.

Förresten, den röda hatten, som ofta associeras med krakuskorna, eller krakowiterna, har nog aldrig varit en huvudbonad som använts till vardags. På 1800-talet, då folkdräkten blev på modet inte bara i Kraków utan i hela Europa, var det inte alls vanligt med denna hatt, frånsett vid stora högtider, såsom bröllop eller andra festligheter. Det var vanligare att man såg en magierka, en slags filtmössa vilken kan liknas vid en tillplattad svamp. Eller så bar männen filthatt. Inte helt ovanligt var det med stråhatt sommartid som skydd mot den starka solen, eller cylinderhatt för den som ville vara lite märkvärdig.

Kvinnorna fick nöja sig med hucklen, om de var gifta, eller blomsterkransar när de stod inför ett bröllop. Deras sjalar kunde dock vara broderade med vackra mönster och färger. Så när det väl kommer till kritan var deras huvudbonad trots allt kanske intressantare än en röd hatt med påfågelfjäder käck på sidan. Men trots det får hon nog inte så ofta stå fastkilad i en triangel på något tak, med utsikt över nejden, bergen i eller vidderna i norr.

Blicken sveper nu bort från vår krakuska och ut över staden, över dess vackra mönster av tinnar och torn. Över takåsarna som är stadens ryggrader eller artärer. Dessa som ackompanjeras av kullarna och bergen i horisonten. En perfekt symbios av skönhet.

Och ur strupen väller ord av ömhetsbetygelser.


Fastkilad i en triangel.


Som en krakuska kunde te sig i färg.

Några källor:
1) https://dziennikpolski24.pl/krakuska-i-sukmana/ar/1971824

2) https://pl.m.wiktionary.org/wiki/krakuska


%d bloggers like this: