viewpoint-east.org

En fet torsdag

Category: by sophie engström, Kåseri
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag är det fettorsdagen i Polen, vilket är en polsk motsvarigheten till vår fettisdag. Men man äter inte semlor, eller fastlagsbulle, som utan pączki, som liknar en munk med fyllning. Det är i alla fall en dag då köerna ringlar sig långa utanför konditorierna. Ingen verkar bekymra sig över kalorier denna dag, då polackerna tillsammans äter i genomsnitt 100 miljoner pączki, alltså minst 2 och en halv paczki var.

Precis som den svenska fettisdagen är fettorsdagen en dag som markerar inledningen på fastan. Traditionen har gamla anor, som kanske löper tillbaka till hednisk tid. Fram till 1600-1700-talet måste pączki dock ha varit förfärligt tillplattade historier, ty det var först vid denna tid som man började använda jäst. Munkarna antog därmed dagens runda och fina form, och fick därmed ordentligt fäste i den polska folksjälen.

De första munkarna var dock inte söta så som dagens, utan var ofta fyllda med kött, och tillhörande dryck var inte sällan vodka. Man åt ju inte bara pączki på fettorsdagen, utan det gällde att smörja kråset storligen inför fastan. Varför dagens polacker känner sig tvingade att genomföra denna ritual är dock svårare att begripa, då det inte längre är lika vanligt att fasta. Och det är inte heller svårt att få tag på pączki andra dagar om året, då det finns ett rikstäckande konditori som bara säljer pączki året runt! Men traditioner är traditioner, och på fettorsdagen ska man köa efter pączki, tycks polackerna säga.

Jag har förgäves sökt efter musik för att ackompanjera denna dag. Det hade passat ypperligt om Chopin hade skrivit en liten polonäs om pączki, eller Górecki hade skrivit en mazurka för pączki, eller om Szymanowski hade skrivit en vals tillägnad dessa små heliga degklumpar. Men tyvärr har jag inte hittat någon sådan musik, utan ni får helt enkelt nöja er med att försöka fantisera ihop musiken som nedanstående pączki dansar till.


“Pączki tańcujące” (Dansande pączki/munkar), satirteckning från 1843.


Mozart och Korngold på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den legendariska dirigenten Marin Alsop, pionjär och banbrytare, har precis inlett sitt chefskap över polska radiosymfonikerna och ett besök i Katowice bör varje musikintresserad företa sig. Men om man bor i Kraków behöver man då rakt inte ta sig till Katowice för att få njuta av utmärkt vackra framföranden.

Ett exempel på det var kvällens konsert på Filharmonia krakowska, där de framförde Korngolds violinkonsert (op 35) med den skickliga violinisten Jarosław Nadrzycki, samt Mozarts mässa KV 427 i c-moll.

Korngolds violinkonsert är en krävande solokonsert, som fodrar en hög grad av teknisk skicklighet av violinisten. Kvällens solist bemästrade de tekniskt svåra passagerna med stor skicklighet, utan att för den förlora känslan och närvaron. Violinkonserten innehar dessutom också en rik, dramatisk och klangfull orkestrering, vilken utfördes med sedvanlig bravur av orkestern och fenomenala dirigenten Alexander Humala.

Det var ändå Mozarts mässa som särskilt berörde, och här skulle man förvisso kunna skriva rader av hyllningar till kvällens framförande. Man skulle mångordigt kunna hylla kören, orkestern, solisterna och inte minst dirigenten för deras briljanta prestationer. Men ibland förvandlas inte intrycken till ord, utan fångas i en slags ordlös élan. Likväl jag vill särskilt lyfta “Qui tollis” som framfördes med en sådan emfas att jag bokstavligen fullkomligt tappade andan av förtjusning. Jag är fortfarande helt förstummad, och kan blott utbrista “Bravo!”.

Eftersom jag inte tog någon bild under konserten får denna duga, vilket jag tror den gör, enär den väl tangerar temat med “Qui tollis”. På bilden ser ni en takmålning från en träkyrka i Rabka-Zdrój. Kyrkan är från 1600-talet och idag hyser den ett museum (Muzeum im. Władysława Orkana w Rabce – Zdroju) som förfogar över en mycket sevärd samling med hantverk av bergsfolket goraler.

Ps. Den enda brasklapp som kan ges till kvällens konsert går till publiken. Att börja applådera innan dirigenten tar ned sina händer, är faktiskt som att svära i kyrkan. Det må vara att man blir exalterad, men i konserthusen råder dirigentens lag och ordning, och det är hen som bestämmer när konserten är slut. Punkt!


Ny säsong på Krakóws filharmoni – en resa genom musikens förlovade landskap

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Krzysztof Pendereckis (1933-2020) Te deum är inte ett verk som man lätt finner vägen in i. Det är ett oerhört mångfacetterat verk, med en kombination av experimentella element och traditionell kyrkomusik, och upplevs således som både traditionellt och modernt på samma gång. Penderecki använde sig av atonalitet och dissonanser, vilket förstärker känslan av att det är ett känslosamt stycke, med anslag av sorg och eftertänksamhet. Måhända förvånar det därför att Penderecki skrev Te deum 1980, med anledning av att Johannes Paulus II valdes till att bli den förste polske påven. Man skulle till äventyrs förvänta sig att ett sådant stycke skulle vara av en festligare karaktär, men Penderecki var en egensinnig man, med förkärlek för udda uttryck och förhållningssätt. De är också viktigt att komma ihåg att stycket skrevs under den kommunistiska tiden, när kyrkan var en del av kampen mot förtrycket, och att man således bör läsa in Te deum i en sådan kontext. Kanske kan man till och med kalla den en lied för ökad självständighet och frihet från kommunismens förtryck.

Att Krakóws filharmoni valde just detta stycke som centrala verk till öppningen av den 79:e säsongen kan förefalla osedvanligt, men faktum är att det passar ypperligt, enär det i två polska grannländer, Ukraina och Belarus, pågår en kamp för självständighet, om än på väldigt olika vis. Dessutom är det i år 90 år sedan Krzysztof Penderecki föddes i Dębica. Krakóws filharmoni kommer att turnera med Te deum under hösten. Orkestern, kören och solisterna gjorde ett excellent framförande av Te deum och filharmonins konstnärlig ledare, Alexander Humala, lyckades vackert mejsla ut det mångfacetterade i Pendereckis komplexa verk. Man kunde erfara styrka i samma andetag som eftertänksamhet, och där sorg speglas som en del av en kamp för självständighet och frihet.

Men detta var inte den enda programpunkten på säsongens första konsert. Ett annat huvudnummer, som föregick Te deum, var Karol Szymanowskis (1882-1937) fjärde symfoni (op 60). (Szymanowski är för övrigt Krakóws filharmonins skyddspatron.) Symfonin, som skrevs i ett rasande tempo från april till juni 1932, skulle kunna betraktas som en pianokonsert, men Szymanowski valde alltså att kalla den för symfoni. Stycket dedikerades till pianisten och vännen Arthur Rubenstein, men det var tonsättaren själv som spelade på premiären i Poznań i oktober 1932. Det blev en omedelbar succé, och publiken älskade detta stycke, kanske främst för att det väl tangerade dåtidens nationalistiska anda. Allt sedan premiären har Szymanowskis fjärde symfoni spelat en viktig roll för den polska klassiska musiken. Men inte alla blev förtjusta på premiären för över 90 år sedan. Många yngre tonsättare ansåg att Szymanowski hade övergett sin musikaliska identitet, genom att ha skrivit detta, enligt dem, alltför lättsmälta stycke. Om det är lättsmält eller inte, är en diskussion som får föras på annat håll. Vad som däremot är klart är att det är ett svårspelat stycke, med tvära tempoväxlingar i vilka man kastas mellan polsk folkmusik över till orientaliska tongångar. Den första satsen är fröjdefull, men även vackert stämningsfull. Den andra satsen är fridfull och nära nog sentimental, vilket sedan skiftar till den upprymda och energiska tredje satsen. En riktig juvel i tredje satsen är tuban, som pressar, föser eller bjuder in orkestern till dans. Framförandet av Szymanowskis symfoni var storstilat, och det bör framhållas att den unga pianistens Tymoteusz Bies, orkesterns och dirigentens virtuositet verkligen var övertygande.

Först ut på säsongens första konsert var dock Henryk Mikołaj Góreckis (1933-2010) Tre danser (op 34) som skrevs 40 år efter Szymanowskis symfoni. Som så ofta med Góreckis tonsättningar är Tre danser tydlig och hart när enkel till sin karaktär, med stark känsla för rytm och puls. Stycket är komplext men samtidigt lättillgängligt för åhörarna. Första satsen består av korta och upprepade mönster, som sedan varieras i den sista satsen, medan den mellersta satsen består av långa harmonier. Även här gjorde orkestern och dirigenten ett elegant och tadelfritt framförande.

Góreckis danser ledde alltså sedan vidare mot Szymanowski för att avslutas i Pendereckis Te deum. En ny säsong på Krakóws filharmoni är härmed öppnad. Orkestern, kören, solisterna och dirigenten övertygade med första konserten, och varslade om en formidabel säsong, fylld med resor genom musikens förlovade landskap.


En åhörare betraktar affischen till Krakóws filharmonins 79:e säsong.

Konserten ingår i festivalen Szymanowski IV festiwal Polska/Świat (Szymanowski Polen/Världen – Den fjärde festivalen).


En kväll med en puzonet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Katarinakyrkan (Kościół św. Katarzyny Aleksandryjskiej i św. Małgorzaty w Krakowie) i Kraków är det en brokig skara som samlats för att, sent en torsdagskväll i september, avnjuta en konsert. Här återfinns allt från de minsta barnen till de mest krokiga av alla åldringar. Här samsas arkitekter i strama, svarta och genomtänkta utstyrslar, trötta kontorister, vemodiga lärare, närsynta bibliotekarier, med reggaekillar i storblommiga harembyxor.

Konserten som ska avnjutas cirklar nyfiket kring instrumentet puzonet. Puzoneten ska inte förväxlas med sin samtida kusin trombonen. Den har förvisso ett förvillande överensstämmande utseende, lång, slank och gnistrande elegant. Och deras ton kan nog också förväxlas, om man lyssnar lite slarvigt. Men som det ofta är med kusiner, blir dock likheterna nästan alltid överröstade av olikheterna. Puzoneten är mycket äldre trombonen. Man har lyckats spåra den ända tillbaka till 1300-talet, då de utvecklades ur den raka trumpeten buisine, alltså fanfartrumpeten. Man ville få en djupare klang, och utvecklade därför dess långa metallrör. Efter hand kom man även på att man kunde förändra tonen genom att förlänga eller förkorta röret. Men instrumentet hade inga ventiler, så tonen styrdes helt av metallrörets längd. Puzoneten utvecklades vidare, och under 1500-1600-talet blev den viktig som förstärkning av körer.

Därefter föll instrumentet i glömska, och det skulle dröja till 1800-talet innan den åter fick uppskattning. Nu började man också utveckla instrumentet. Bland annat fick den klaffar, eller ventiler, formen utvecklades och trombonen fick slutligen det utseende och ton som vi har vant oss vid idag.

Vi kan också upphålla oss en del vid själva namnet på instrumentet. Vi känner det idag som en “trombon” och det kommer faktiskt från italienskans “tromba”, som betyder trumpet. Suffixet “-one” ska betyda “stor”. Med andra ord betyder trombon därmed “stor trumpet”. Det var alltså detta tilltal instrumentet fick efter att den återupptäcktes på 1800-talet. Dessförinnan hade instrumentet faktiskt flera olika namn. Puzonet kommer från tyskans “Posaune”, och används i denna text enär instrumentet kallas så i Polen. Termen “sackbut” kommer från franskan, och användes tidigare på de brittiska öarna och i de fransktalande länderna innan instrumentet föll i glömska. På svenska kallas vi det barocktrombon, och det är så hopplöst fantasilöst och torftigt, att det helt enkelt får respass ut ur denna text.

I Katarinakyrkan denna kväll fick den brokiga skaran således stifta bekantskap med en puzonet. Under ledning av belgaren Wim Becu, som spelade puzonet, fick de höra följande stycken:

Andrea Gabrieli: Ricercata
Giovanni Paolo Cima: Sonata per cornetto e trombone (Concerti ecclesiastici, a una, due, tre, quattro, & a cinque voci)
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Kyrie-Christe-Kyrie
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Gloria
Nicolas Gombert / dim. Doron Sherwin: Missa in Illo Tempore
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Credo
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Sanctus
Giovanni Pierluigi da Palestrina / Giovanni Bassano: Tota pulchra es
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Agnus Dei I, II, III

Förutom puzonet återfanns även bland instrumenten teorb, som är en luta vilken användes främst på 1600-1700-talet, och en zinka, blåsinstrument som var mycket populärt fram till 1650-talet, samt en orgel, som nog inte behöver någon närmare presentation. Ensemblen hade även begåvats med sju sångare, med stämmor från sopran via countertenor till bas.

Styckena var vackert sammanvävda i ett sammetslent flätverk, som gjorde att publiken helt enkelt valde att inte applådera mellan verken. Det här åstadkom en nära nog högtidlig och sakral stämning. En duett med puzoneten och zinkan skapade säkerligen en inre fägnad hos varje åhörare. Vackrast under konserten var, trots puzonetens närvaro, ändå kanske när sångarnas röster i Monteverdis “Missa in Illo Tempore” virvlade mellan kyrkpelarna upp mot taket, för att där uppe möta något himmelskt publiken inte kunde se, men ändå på något påtagligt vis kunde erfara. Och som av en händelse möter den även på Nicolas Gomberts verk med samma namn, som Monteverdi lät sig inspireras av. Gomberts verk är känt för sin komplexa polyfoni och sin användning av kontrapunkt. Monteverdi använde således tema ur Gomberts mässa, men han färgar den med sitt eget uttryck och sin egen stil, som hördes, och stundtals nästan syntes, där uppe i kyrkans takvalv.

Och det var möjligen därför denna brokiga skara hade tagit sig till Katarinakyrkan i Kraków, en torsdagskväll i september, för att få fly från samtidens påträngande brus av bilar, maskiner och mobiler, och för en stund glida fram, helt tyngdlöst, på toner från renässansen och den tidiga barocken.


Konserten arrangerades av Capella Cracoviensis.

—-
Anmärkning:
Tyvärr får ni stå ut med mina rapporter från olika konserter. De är en del av ett försök att ta mig ur den skrivkramp som jag dragits med sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Jag förväntar mig dock aldrig att skriva något vettigt om den, det överlåter jag åt folk som kan hålla känslorna i styr, samt helst låter bli med att sätta sina egna upplevelser i centrum (om de inte är ukrainare förstås, för de får faktiskt vara hur privata eller personliga som de önskar).


En inflytelserik Ignacy

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna intresseväckande kalufs tillhör Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) — en av Polens kanske mest inflytelserika tonsättare och pianister. Nåväl, nu var det kanske inte främst musiken som gav honom inflytande, enär det var hans politiska gärning som gjorde att han kan betecknas som “inflytelserik”. Han var nämligen den första premiärministern samt utrikesministern i det självständiga Polen efter första världskriget. Under hans tid som premiärminister togs flera viktiga beslut, så som att man introducerade en lagstiftning för skydd av minoriteter i Polen, införde regelverk för demokratiska val, ratificerade Versaillesfreden, och reformerade utbildningssystemet. Tyvärr var Paderewski inte någon administrativ begåvning, och han tvingades avgå efter tio månader.

Men Paderewski var alltså också en mycket framstående pianist och tonsättare. Redan som barn uppvisade han ett stort intresse för musik, som hans far inte var kallsinnig inför, och han lät intresset därför spira, först i byn Kurylivka och senare i Zjytomyr, i dagens Ukraina, där familjen ägde gods. Hans far var politiskt engagerad och deltog i Januariupproret mot den tsarryska ockupationen av Polen år 1863. Hans engagemang resulterade dessvärre i att han fängslades, vilket skulle kunna ha gjort Ignacy föräldralös (modern gick nämligen bort strax efter hans födsel), men fadern släpptes lyckligtvis snart ut ur fängelset och livet kunde ta vid igen.

Ignacys första trevande steg i musikens förlovade land skedde med hjälp av en privatlärare i piano, men redan som tolvåring blev han antagen till konservatoriet, alltså musikhögskolan, i Warszawa. Han utexaminerades sex år senare. När Ignacy var 20 gifte han sig med Antonina Korsakówna, en före detta klasskamrat från konservatoriet, men deras lycka blev kortvarig. Efter att ha fött en svårt handikappad son dog Antonia i barnsäng. Ignacy var förtvivlad, och beslutade sig därför att ägna sitt liv åt musiken. Sonen lämnades i goda vänners vård.

Från Warszawa tog sig Ignacy till Berlin där han förfinade sina kunskaper som pianist. Men hans högst eftertraktade mål var att få komma till den tidens kulturella huvudstad, Wien, och få studera piano vid stadens kända musikhögskola. Och med hjälp av privata donationer, bland annat från musiksällskapet i Kraków, skulle hans dröm förverkligas.

Hans stora genombrott kom i just Wien år 1887, och snabbt spreds rykten om den karismatiske Ignacy Paderewski. Han turnerade flitigt i Europa och givetvis i USA, och han ansågs vara en av sin tids mest framstående pianister, en riktig virtuous, med andra ord. Under denna tid komponerade han också i ett rasande tempo. Bland annat skrev han en opera, inspirerad av Wagner, “Manru”, och den ska enligt uppgift vara den enda opera av en polsk tonsättare som framförts på Metropolitan i New York.

Men Ignacy Paderewski skrev också flera symfonier och konserter. Bland de mest kända finner vi Polonia op 24, som skrevs mellan 1903-1908. Symfonin är ett magnifikt verk, som tar 75 minuter att framföra i sin helhet. Det här skulle tyvärr bli hans sista stora komposition innan hans politiska karriär tog vid. Men några decennier tidigare skrev han en mycket vacker pianokonsert op. 17, som dessvärre framförs ganska sällan. Han inledde arbetet med första satsen redan 1882 och de två avslutande satserna skrev han 1888. Ignacy Paderewski skrev också flera fina sångcykler, så som 12 Mélodies, Op.22, som är tonsättningar av tolv dikter av den franske poeten Catulle Mendès. Sångerna, som tillkom 1903, är skrivna i flera stilar, från romantiskt till det impressionistiskt uttryck. Och de ger prov på starka känslor, allt från kärlek och förtvivlan till sorg och glädje.

Paderewski återvände till politiken efter andra världskrigets utbrott och han satt i den polska exilregeringen i London. Han blev en betydande centralgestalt för motståndet mot Hitlers Tyskland och som 80-åring arrangerade han flera konserter i USA för insamling av medel till det polska motståndet. Han fick tyvärr aldrig uppleva krigsslutet, utan dog av lunginflammation i juni 1941.

Men hans eftermäle lever väl i dagens Polen, hans musik hörs fortfarande på konserthusen, och många platser och byggnader är uppkopplade efter honom. Undertecknad själv har förresten förmånen att få arbeta i en byggnad uppkallad efter den store och väldigt karismatiske Ignacy Paderewski.

___

Ovannämnda verk

Pianokonsert i A-moll, op. 17


Symfonin “Polonia” i B-moll, op 24.


12 Mélodies, Op.22

Källor
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Ignacy_Jan_Paderewski
https://culture.pl/en/artist/ignacy-jan-paderewski


En pärla i Övre Schlesien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Över fem miljoner invånare bor i ett området som löper från Schlesiens vojvodskap (på polska Województwo śląskie) i södra Polen, till nordöstra Tjeckien, och centralorterna är polska Katowice och tjeckiska Ostrava. Fem miljoner, nästan lika många som bor i Norge, trängs på en yta 5000 kvadratkilometer. Norrmännen, om man nu ska ta den jämförelsen, har nästan åtta gånger så stort utrymme att vistas på. Så det är trångt, i det som kallas Övre Schlesiens storstadsområde, som på polska kallas Górnośląsko-Zagłębiowska Metropolia, eller rätt och slätt Metropolia GZM. Området består av 41 kommuner, stora som små, och är det största storstadsområdet i EU.

Nu är det lätt att tro att detta tättbebyggda område enkom består av stora trista höghusblock, som färgats grå av all kol som eldats i husen. Det kol som eljest varit, och till många delar fortfarande är, områdets huvudsakliga inkomstkälla. Kolgruvorna har här legat tätt. Men precis som tidigare angivits på denna bulletin, gömmer Övre Schlesiens storstadsområde pärlor.

Nikiszowiec är en sådan pärla, som ligger gömd mellan järnvägsspår, gruvlavor (se beskrivning nedan), skorstenar och lockande grönska. Platsen är uppkallad efter ett gruvschakt som på tyska har fått namnet Nickischschacht. Redan under 1800-talets första hälft hittade man kol och de första gruvschakten fanns på plats år 1826. Mot slutet av 1800-talet var gruvan mycket inkomstbringande, men det kvartstod ett problem, som man faktiskt inte hade löst under de decennier som gått sedan man invigde gruvan; det fanns inga bostäder till gruvarbetarna.

Först byggde man arbetarbostäder i närliggande Giszowiec, men det visade sig snart vara alltför ringa till antalet. 1908 tog man därför beslutet att bygga ytterligare bostäder något närmare gruvan. Tanken var att de färdigställda bostäderna skulle rymma 5000 boende på en yta 20 hektar. Man fastslog även att det därtill skulle byggas skolor, inrättas sjukvård, konstrueras vattensystem, instifta en brandkår samt byggas kyrka till de boende.

Det var de båda arkitektkusinerna Emil och Georg Zillmann som fick uppdraget att rita och utforma bostadsområdet. Kusinerna var hemmahörande i Berlin, enär detta ådrog sig på den tid då området låg i Kejsardömet Tyskland. Arbetet inleddes 1908 och pågick ända fram till första världskrigets utbrott, då arbetet gjorde ett uppehåll. Kyrkan, som är ett riktigt praktexemplar i nybarockstil, färdigställdes först på 1920-talet då Nikiszowiec hade blivit polskt, och den rymmer en orgel som äger hela 5350 pipor.

Nikiszowiec är, som sagt, en pärla. Husraderna, byggda i rött tegel och ofta med rödmålade fönsternischer, löper gemytligt sida vid sida, utan att för den delen bli tråkig. Här möter man nämligen välvda fönster, burspråk, terässer, loggia, arkader, balustrader, överbyggnader mellan hus, och trots att husen är byggda i samma tankestil, finns här ett myller av uttryck. Ingen port är den andra lik. Och mellan husen återfinns ofta innegårdar med blommande växter, högväxta träd och lekplatser. På Plac Wywolenia, Befrielsetorget, ligger kaféerna och restaurangerna tätt, och det är en trivsam atmosfär, så där som det ofta är på mindre orter. Det känns väldigt långt från en grå tristess som mången svensk kanske föreställer sig att man finner i detta tättbebodda storstadsområde.

Från Nikiszowiec tar man sig enklast med buss, som i ett rasande tempo kastar sig ner från den kulle som gruvsamhället återfinns på. Runt omkring kullen ligger husen tätt. Flerfamiljshus, villor, gamla, nybyggda, tjusiga sekelskifteshus med vackra ornament samsas i en säregen gemenskap. Och via ett komplicerat vägnät, där avfarter och påfarter väver en tillsynes oändlig väv av människors vilja att förflytta sig, hamnar vi slutligen i pulserande och det alltid lika intagande Katowice.


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Gustav Söderström

Källor
https://www.zabytkitechniki.pl/poi/1715
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Nikiszowiec
Om gruvlave: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Lave

—-

Man kan, med all rätt, vara kritisk till användningen av begreppet “Övre Schlesien”. Schlesien är ju den tyska benämningen på regionen. Bättre hade varit att utgå från polska språket och göra ordvalet Śląsk/Slonsk eller Silesien, och om jag återkommer till regionen lovar jag att använda någon av dessa istället.


Hos jultomten i Reni

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

24 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Odesa oblast eller Odesjtjyna
Agneta Bergström och Novy Dom

Din resa genom Ukrainas oblaster har nu nått sitt slut, eller kanske mål. Och hur firar man inte en sådan tilldragelse om inte att besöka Ukrainas största oblast, Odesa oblast, eller Odesjtjyna. Så vad gör man då här? Jo, man kan, som du nu gör, stå vid foten av Potemkintrappan i Odesa och blicka ut mot Svarta havet. Men trots att Odesa är en vacker stad och har mycket att bjuda på, så har du inte alls tid att stanna. Du ska nämligen ge dig ut på en bilresa till slutet av Ukraina. På den skumpiga vägen M15 ska du färdas jämsides med Svarta havet i riktning mot Rumänien. Du ska passa Majaky och köra över Dnister och vidare genom nationalparken Nyzjnodnistrovskyj, vars flodbäddar är ett viktigt område för övervintrande sjöfåglar. Men du fortsätter västerut, och kör in i en bit i Moldavien, innan du snabbt slinker ut igen och fortsätter din färd på M15 i riktning mot Kyrnytjy. Här kliver du ur bilen en stund, men konstaterar snabbt att här inte finns något att se. Nu svänger du av söderut, mot Izmajil. Tröttheten tränger sig på, men du har nog en chokladbit från Roshen, som förre presidenten Petro Porosjenko grundade. Chokladens namnen kan du också finna i hans efternamn Po-Rosjen-ko. Nåväl, han föddes inte långt härifrån, i Bolhorod, men vi ska inte dit, utan nu är det dags för sista biten till Ukrainas slut, i Reni.

Varför har du då färdats till Reni? Jo, för det är nämligen här som jultomten har bott, och i detta fall är jultomten en kvinna från Sverige som hette Agneta Bergström. 1996 grundade hon Barnens hopp, vars syfte var att samla in kläder och förnödenheter till barn i Ukraina. Efter en tid startade hon familjehemmet Novy Dom i Reni, där hon också själv slog sig ner. På Novy Dom fick utsatta barn ett nytt hem i en trygg miljö.

Agneta Bergström var en sann eldsjäl, med stort hjärta, som arbetade outtröttligt med att försöka hjälpa barnen i området. Hon var älskad i hela regionen och många såg henne nog lite som en äkta jultomte, när hon kom med sina gåvor till de fattiga i Ukraina från det rika Sverige. I januari i år orkade dessvärre hennes hjärta inte längre, och hon avled i Reni.

Men hennes livsverk finns består, ty Agneta Bergström jobbade inte allena. I Sverige arbetar den ideella föreningen Barnens hopp med att samla in pengar och förnödenheter till Novy Dom, och i Reni sprider de anställda på Novy Dom fortfarande dessa små tomtebloss av glädje till barnen i familjehemmet och sedan vidare ut i samhällena runt omkring Reni.

Barnens hopp har ett 90-nummer, och en liten gåva tas så tacksamt emot. Många bäckar små gör en en å, heter det ju. Och här i Reni finns det givetvis också vatten. Floden Donau, som inte är en å, skär fram genom landskapet, och på andra sidan floden tar Rumänien vid. Så därmed har vår resa nått sitt slut. Med det sagt återstår det väl bara att säga

God jul och gott nytt år! eller som man säger på ukrainska З Новим роком та Різдвом Христовим! men ukrainarnas hälsning inleds med att önska gott nytt år och därefter god jul, eftersom det faktiskt är i den ordningen de ofta celebrerar dessa högtider (även om det sedan det senaste ryska anfallskriget mot Ukraina blivit vanligare att man firar jul den 25 december).


Floden Donau tolkad av den ukrainske konstnären Denys Savtjenko. Donau på kvällen (2017)
Bildens källa.