viewpoint-east.org

Ett inte helt vanligt hus på nr 22

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På ulica Krupnicza 22 finns ett hus som skulle kunna vara som vilket annat hus i Kraków, men som så ofta i Kraków, är ingenting riktigt som “vilket som helst”. Och så inte heller med det här huset vi nu står och ser på. I bottenplan hyses idag en vegetarisk restaurang, och några av fönstren på översta våningen skvallrar om att det nog var en tid sedan någon bodde där. Huset är klätt i simpel grå skrud, och det enda som gör huset lite speciellt är de två burspråk som kikar ut ur fasaden. Men även de lyckas med konststycket att vara ganska oansenliga, trots att de faktiskt är burspråk.

Men att vi står här just idag, den 14 februari, är ingen tillfällighet. Ty idag för exakt 76 år sedan blev huset på ulica Krupnicza 22 blev ett författarhus. Huset hade sedan andra världskrigets slut gått mellan olika händer, bland annat hade Röda armén haft huset som sin boning. Under en tid tjänade det även som bostad åt de många flyktingar som kom från östra Galizien. En av alla dessa flyktingar, som passerade genom huset innan det blev författarhus, var den blivande författaren Stanisław Lem. Om sin framtida yrkesbana visste varken Stanisław eller någon annan, enär han hade föresatt sig att bli läkare, men det visade sig att vår blivande författare inte tålde att se blod, så den karriären grusades. Nåväl, Stanisław Lem bodde alltså här en mycket kort tid, före vare sig han eller huset hade något med författarskap att göra.

När huset på ulica Krupnicza 22 då blev författarhus fick det genast mycket prominenta hyresgäst. Bland de mer namnkunniga återfinns Sławomir Mrożek, som bland annat författade Słoń (Elefant) som kom ut 1957 med ypperliga illustrationer av Daniel Mróz.

Nobelpristagaren Wisława Szymborska bodde här som nygift, och trots att hon hyste stor respekt för de flesta författarna som bodde i huset, lär hon ha slagit fast att det enda bestående minne av huset hon hade var den starka doften av mögel.

Jadwiga Witkiewiczowa lär dock inte ha omnämnt något om mögel. Hon bodde på Krupnicza 22 några år efter att hon blivit helt utblottad. Hon är kanske mest känd för att hon var målaren, författaren, dramatikern, fotografen och filosofen Witkacys (Ignacy Witkiewicz) sista hustru, men under den här tiden försökte hon själv slå sig fram som författare. Witkacy skrev brev till sin hustru varje dag, då de under stora delar av sitt äktenskap inte bodde tillsammans. Brevväxlingen har blivit en kulturskatt för dem som intresserar sig för mellankrigstidens atmosfär. När Jadwiga bodde på Krupnicza 22 hade Witkacy varit död i flera år, och elaka tungor sa om den vackra Jadwiga att hon var något av en manslukerska. Hon klädde på sig först till lunch, och kläderna åkte av redan vid middagen, sades det.

Ewa Lipska är nog ett känt namn för många som har en förkärlek för centraleuropeisk poesi. Även hon har bott på Krupnicza 22. Trots att hon kanske är mest känd för sin poesi, så har hon flera strängar på sin lyra. Bland annat har hon varit kulturattaché på polska ambassaden i Wien, samt chef för Polska institutet i samma stad. Hon gav också ut romanen Sefer år 2009. Det är en intrikat, men också fullkomligt vardaglig berättelse om hur en son söker sin fars liv före Förintelsen.

Poeten Jerzy Hordyński, som under 1930-talet var en lokal kändis i Lviv/Lwów, bodde också på Krupnicza 22 efter kriget, och enligt sägen ska han varje dag gått ut med soporna endast iklädd pyjamas.

Under 1970-talet blev antagligen mögellukten, som Wisława Szymborska känt flera år tidigare, alltför påträngande, och man bestämde att huset skulle renoveras. Men när så Författarförbundet upplöstes efter kommunismens fall stod huset utan ägare, och under 1990-talet var det så illa att staden stängde av både elektriciteten och gasen. Kraków stad har vid tillfälle flaggat för att huset borde göras om till museum för stadens författare och poeter, men planerna har aldrig realiserats.

Nu står alltså detta hus, med sin ärorika historia, i hopplös anonymitet. Här finns ingen plakett som tillkännager vad som föregåtts i huset, vilket är en underlig arrogans, från en stad som annars är så stolt över sina författare. Varför inte sätta upp en tillfällig plakett? Det skulle kunna göra fler krakowiter intresserade för husets öde. Och varför inte installera en porttelefon, där man kan ringa upp de olika författarna och få höra ett smakprov på deras konst? Ett billigt och enkelt sätt att visa sin respekt för husets tidigare inneboende.

Leave a Reply

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

%d bloggers like this: