viewpoint-east.org

En tidsresa med Jama Michalika

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ibland är avståndet mellan Lviv och Kraków synnerligen kort, så som exempelvis när vi går till historien. De två städerna låg ju under tiden för delningen av Polen (mellan 1795-1918), samt under mellankrigstiden i samma rike. Så det är kanske inte så märkligt att en av de mest anrika kaféerna i Kraków grundades av en äkta lvivian.

1895 slog nämligen lvivanen Jan Apolinary Michalik upp portarna till sitt kafé i Kraków, som passande nog fick heta Cukiernia Lwowska (Lvivianska konditoriet). Han började i liten skala, och det första kaféet hade inte några fönster mot gatan. Och det är egentligen inte särskilt underligt. Ty gatan Floriańska i gamla stan var en fashionabel adress redan då.

Kaféet blev snabbt populärt bland Krakóws konststuderande. Konstnärliga akademin låg nämligen bara ett stenkast från Michaliks kafé. Men inte bara konstnärer trivdes på kaféet. Många författare och politiker höll gärna till där. Gemensamt för dem alla var deras opposition mot det Habsburgska styret.

Kaféet hade som sagt inledningsvis inga fönster. Ganska snart övergavs Michaliks namn på kaféet. Istället kallades det av stamgästerna för Jama Michalika, vilket betyder Michaliks håla. Ett namn som följt med stället in i nutiden.

1905 hade kabarén Zielony Balonik, Den gröna ballongen, urpremiär på Jama Michalika. Kabarén blev känd för sin hätska satir av det Habsburgska styret. Man inledde varje kabaré med dockteater, vilket var ett bra sätt att undkomma censuren, som vid tid var onådig.

Kabarén blev omåttligt populär, och det gav möjlighet att öppna ytterligare ett rum. Hela kaféet fick då även ny interiör, och färgen som dominerar är varmt grön. Vid denna tid fick kaféet sitt särpräglade utseende som finns kvar än idag. Väggfasta soffor i grönt, ackompanjerade av robusta stolar och bord i mörkt trä. Väggarna målades, lika så sattes vackra glasmålningar in i nischerna. Förutom glasmålningar och väggmålningar finns även karikatyrer av kända krakowiter som befolkade staden vid förra sekelskiftet. Hela kaféet andas jugendstil, eller secesja som man säger här.

Någon som tilltalades av kaféets utseende var Krakóws stolthet, konstnären och teatermannen Stanisław Wyspiański. Det är lätt att förstå, enär hans skisser och konstverk har något Jama Michalikiansk över sig. Och många andra författare och konstnärer som tillhörde Młoda Polska, Unga Polen, gick hit. Młoda Polska var en rörelse inom bildkonst, litteratur och musik som var starkt kritiska mot positivismen, som tidigare dominerat den kulturella sfären. Man förordade istället jugendstil, symbolism och impressionism.

Många av stadens invånare tyckte dock att Jama Michalika var ett riktigt otyg. Besökarna strömmade ut från lokalerna på morgonkvisten, och man befarade att det förekom orgier i kaféet. Dekadens, ropade man, vilket säkert tilltalade männen och kvinnorna inom Młoda Polska, eftersom de tyckte att världen behövde lite mer av just det sistnämnda.

1918 lämnade Michalik Kraków, och flyttade till Poznań. Innan han packade sitt bohag, överlämnade han sitt framgångsrika kafé i servitörernas ägor. Det gick sig till 1935, då lönsamhet avtog, och stället gick i konkurs. Mycket av inredningen gick då tyvärr på auktion.

Under andra världskriget kunde Jama Michalika hålla öppet trots de kärva tiderna, men efter kriget nationaliserades kaféet i vanlig kommunistisk ordning. Under 1950-talet genomgick lokalerna en renovering, som mer var mer till skada än till nytta. 1960 öppnade kaféet igen, och nu med en bar som vette ut mot Floriańska. Under denna tid återkom även kabarén.

Men säg den lycka som varar för evigt. 1991 fick de slå igen portarna för nya reparationer. Denna gång genomfördes renoveringen, och restaureringen, av husets ägare. Resultatet är det vi har idag. Inredningen känns så äkta, att man faktiskt luras att tro att möblerna är från kaféets guldålder, alltså förra sekelskiftet. Idag har också kabarén, Den gröna ballongen, regelbundet föreställningar. Utöver det arrangerar man ofta författarkvällar, paneldebatter och poesiaftnar. Både Czesław Miłosz och Wisława Szymborska har för övrigt läst sina alster inför publik på Jama Michalika.

Tidens tand har trots alla renoveringar och ägarbyten varit skonsam mot Jama Michalika. Att gå dit för en kaffe, ett glas likör, eller för en riktig brakmiddag, innebär något av en tidsresa. En tidsresa som är få förunnat. I Lviv finns inga motsvarande kaféer kvar, som fått ha sin själ i behåll.

Vid mitt besök var stället nästan tomt. Det var jag och G som tillsammans med några polska och tyska pensionärer njöt av en stunds vila från samtidens galenskaper. Och på något vis är jag oerhört tacksam över att gamla stan i Kraków är översållad av pizzerior, steakhouse, MacDonalds, ty de skräniga brittiska turisterna håller sig helst där. Men om sanningen ska fram tror jag inte att de hyser någon längtan efter ställen som Jama Michalika. Till min innerliga hugnad.

Share

En cigarett på en söndag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag står på gatan Radziwiłłowska i centrala Kraków, ett stenkast från tågstationen, och tittar in i ett skyltfönster till en liten kvartersbutik. Den tycks vilja göra gällande att den funnits här en tid, ty både skyltningen och butikens insida känns märkbart ålderstigna. Trots sitt åldrade utseende känns den allt annat än dammig. Jag skulle snarare vilja karaktärisera den som vördnardsvärd, så som en äldre kvinna eller man med väldigt mycket erfarenhet och klokhet.

När jag står där och tittar in genom fönstret till denna relik, tänker jag att det var nog hit som den kedjerökande poeten Wisława Szymborska gick och köpte sina cigaretter. Och det tordes ha varit många gånger om dagen, enär hon rökte praktiskt taget hela tiden. Om inte mina bristfälliga polska kunskaper stod i vägen för min nyfikenhet i denna fråga, hade jag givetvis gått in och undersökt hur det förhåller sig i detta mycket viktiga spörsmål. En av de första frågorna jag hade frågat skulle ha varit om de hade söndagsöppet på hennes tid. För var skulle hon annars gå om hennes fingrar letade sig fram till den sista giftpinnen i paketet?

Det här med söndagsöppet är annars en politisk het potatis här i Polen. Nå, het och het, jag vet inte det. Men det är en fråga som krakowiter gärna tar upp om man samtalar med dem om ditt och datt. Första frågan de tar upp är den dåliga luften. Den andra frågan är det här med söndagsöppet… Eller vi borde kanske snarare säga söndagsstängt, ty under 2020 får affärerna bara hålla öppet sju söndagar.

Det var fackförbundet Solidaritet (Solidarność) som först väckte frågan om söndagsstängt. De ville göra så för att ge deras medlemmar utökade möjligt att få vara lediga tillsammans med sina familjer. 2017 infördes därför en lag som innebär att affärerna, och i synnerhet de stora kedjorna, måste hålla stängt. För varje år har det blivit färre söndagar som affärerna får vara öppna. I Polen kryllar det annars av butiker som har öppet dygnet runt, men således inte längre på söndagar. Det finns de som uppriktigt uppskattar lagen om söndagsstängt. Det finns också de som innerligt avskyr den. Andelen personer som är skeptiska till att affärerna är stängda nästan alla söndagar har ökat i takt med att de söndagsstängda söndagar ökat. Men de flesta är ändå positiva till att affärerna är stängda någon söndag i månaden.

När jag flyttade hit fasade jag för de söndagar som innebär att affärerna måste hålla stängt, men jag har märkt att det inte alls är så opraktiskt som jag trodde att jag skulle tycka. Faktum är att jag inte en enda söndagsstängd söndag haft problem med att hitta det jag behöver. De affärskedjor som får hålla öppet kan alltid tillgodose mina olika önskemål. Det är till och med så att jag faktiskt upplever en slags befrielse. Jag slipper helt enkelt gå och shoppa kläder, heminredningsprylar eller möbler.

Men det kan ändå bli så att ni i framtiden kommer att få höra min stämma klaga över de söndagsstängda affärerna. Lagen kan nämligen utökas, och även gälla de matvarubutiker jag nyttjar om söndagarna. Solidaritet vill nämligen få genom en förstärkning av lagen, och i skrivande stund vet jag faktiskt inte hur framgångsrika de är i sin lömska plan. Om de lyckas kommer även de snabbköp, som ofta varit min livlina till en lyckad middag, vara stängda.

För mig skulle detta visserligen inte innebära några större problem. Jag jobbar så att vissa vardagar är lediga från undervisning. Det betyder att jag kan gå och uträtta mina ärenden dessa dagar. Men för de andra, som sitter ihoptryckta och instängda på kontor från tidig morgon till sen kväll varje vardag, ja, för dem är det inte lika enkelt att välja.

Det blev jag varse för en tid sedan när jag gick in på köpcentret Galeria Krakowska på en lördagkväll. Stämningen var långt ifrån gemytlig. Det var ett slags panikartat shoppade jag aldrig skådat tidigare. Inte ens dagarna före jul i Femman i Göteborg kan överträffa den panik jag skådade på Galeria Krakowska den där lördagskvällen. Familjer med skrikande och dödströtta barn, halvsprang mellan affärerna. Föräldrarna såg milt sagt ut att vara nära den död barnen trodde sig redan äntrat. Det hela var oerhört sorgligt och nästan smärtsamt att se. Jag insåg då plötsligt hur privilegierad jag är, som helt kan välja bort att trängas. Men de flesta i Polen har det verkligen inte så förspänt.

Och det är inte bara de stressade barnfamiljerna, som måste göra alla sina inköp på lördagen, som knorrar. Många butikskedjor flaggar med att de har fått en negativ omsättning. Lika så är det många mindre butiker som klagar, då de får svårt att få slantarna att räcka till. Utgifterna, som hyran, har ju inte gått ner. I gengäld har många butikskedjor höjt priserna, för att kompensera uteblivna intäkter. Vilket ju drabbar de familjer som Solidaritet vill värna om. Och till och med kyrkorna knorrar, ty färre kommer till gudstjänsten på söndagarna. Underligt, kanske du tänker, men förklaringen är mycket enkel. Tidigare gick familjerna i kyrkan och tog sedan en sväng till något köpcentrum. När de senare nu är stängda, ser man ingen mening med att gå ut över huvud taget. Inget ont som inte för något gott med sig, skrockar nu ateisten.

Men visst är det ändå möjligt att familjerna får mer tid över tillsammans, men man kan ju fråga sig till vilket pris. Och jag kan inte låta bli att undra hur Wisława Szymborska hade kommenterat det hela. Kanske med någon av hennes underfundiga dikter, eller så bara med en svavelosande, syrlig och mycket röksugen kommentar. Något som alldeles säkert hade gått till eftervärlden.

Share

En dag att minnas

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är idag den första november, och således också Alla helgons dag. En dag som tidigare passerat förbi mig utan att göra något väsen av sig. Alla helgons dag har för mig förefallit vara en synnerligen tråkig dag, fylld med bara död och andra dysterheter som kommer med att man förlorar någon man håller av. Dagen har helt enkelt varit en dag jag inte gärna högtidlighållit. Döden vill man ju inte gärna tänka på.

Men nu bor jag i Polen, och här är Alla helgons dag en stor högtid. Polackerna vallfärdas en dag som denna till kyrkogårdar och minnesmonument. Jag vill ju inte vara sämre, och beslöt mig därför för att göra det samma. Mitt val av kyrkogård föll på den anrika kyrkogården Rakowickikyrkogården (Cmentarz Rakowicki) som grundlades under 1800-talets första hälft.

Eftersom jag var lite osäker på vägen tog jag rygg på en grupp präster. Något sa mig att de visste var de skulle. Men vi var sannerligen inte ensamma på vår vandring. Runt omkring oss körde bilar med chaufförer som förtvivlat letade efter lediga parkeringsplatser. Spårvagnarna åt båda hållen var proppfulla, och det skapades dessutom en enorm kroki (trafikstockning), vilket gjorde att ingen på hjul kom vare sig hit eller dit.

Väl framme vid kyrkogården var det ett myller av folk. Jag har nog aldrig varit på en kyrkogård med så mycket liv och rörelse. Några visste precis vilka de skulle besöka, och gick med bestämda kliv i riktning mot den grav de ville besöka. Andra vimsade runt bland gravstenarna, och hade väldiga bestyr med att hitta till den plats där någon de ville minnas låg. Ur några högtalare vid ett kapell mässade en monoton röst något, för mig, helt främmande. Från någon annan högtalare hördes en soundcheck. Det vankades tydligen någon slags konsert. Mellan gravarna stod man och pratade, någon stämde upp i en bön, eller sång. Det rådde en febril aktivitet överallt på kyrkogården, som lystes upp av ett hav av lyktor och blommor.

Och när jag stod där i detta myller av människor, drabbades jag av djup sinnesrörelse. Det slog mig nämligen att Alla helgons dag inte alls handlar om döden. Den handlar om de levandes minne. Det är inte döden som högtidlighållit, utan livet. Se där hur det är för sådana som, likt mig, vandrar i de okunnigas dalgång.

Efter en stunds letande hittade jag i alla fall poeten, och tillika nobelpristagaren, Wisława Szymborskas grav. Väl framme vid hennes blygsamma grav kände jag mig dock lite skamsen över att jag inte hade med mig vare sig lykta eller blommor. Och inte heller hade jag med mig några cigaretter, till den inbitna rökaren Szymborska. Men jag fick snabbt sinnesro, då jag upptäckte att någon annan faktiskt hade varit förutseende och lagt cigaretter på hennes gravsten.

Vid konstnären Jan Matejkos grav, som egentligen inte är en grav utan ett helt mausoleum, grubblade jag åter över att det var synd att jag inte tagit med mig någon lykta. Den första november är ju till råga på allt hans dödsdag. Han gick ur tiden denna dag år 1893.

Jag strosade vidare, men det var inte lätt i den täta dimman. Plötsligt krockade man med någon. Å andra sidan gjorde det ingen skada, ty idag alla är idag lite extra empatiska.

Så ser jag en äldre man, som trots den kyliga eftermiddagen inte har något på huvudet. Han gnuggar sina frusna händer mot varandra, och med krokig rygg snubblar han huvudstupa fram mellan gravarna. Han söker någon, eller kanske några. Hans blick fladdrar över gravstenarna i ett försök att finna deras namn. Namnen på dem han söker. Jag får ett intryck av att han är fullständigt ensam. Ja, inte bara här på kyrkogården, utan även i livet. Men just idag är han inte ensam om att minnas, och inte andra dagar heller för den delen. Ty i Polen är åminnelse en kollektiv rörelse, som sträcker sig långt bortom Alla helgons dag.


Monumentet till minnet av andra världskrigets offer.


Monumentet över kommunismens offer.


Wisława Szymborskas grav. Lägg märke till cigarrerna till höger i bild.


Ett enkelt ljus vid en nästan bortglömd grav.


Någon för mig okänd, men ändock mycket vacker grav.


Ljushav vid Jan Matejkos grav.

Share

Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.

Share

%d bloggers like this: