Dagens anteckning – 2 juli 2025
Category: by sophie engström
Tags: Dagens anteckning, Wisława Szymborska
Det tycks svårt att med säkerhet säga hur det varmt det var i Polen för exakt 102 år sedan. Om det då också for en ökenhetta över Polens slätter, kullar och städer. Man kan förvisso fråga AI, men som ni säkert redan märkt att det lite si och så med tillförlitligheten hos den tjänsten. Vi får därför vända oss till fantasin och rådfråga den, och min fantasi säger att det var ungefär lika varmt som det är idag när det föddes en liten flicka i en familj i staden Prowent, som ligger i Poznańs vojvodskap. Flickan var Wisława Szymborska och hon var föräldrarnas andra dotter. Föga anade föräldrarna nog att hon en dag skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur.
När hon föddes hade blott 19 fått utmärkelsen, och endast en av dem var kvinna. Alla vet ju att denna ensamma kvinna bland alla män var Selma Lagerlöf, som tilldelades priset 1909. Fyra år tidigare hade förövrigt polacken Henryk Sienkiewicz, som jag nämnde igår, fått den stora äran.
Wisława Szymborska kom till Kraków först 1929 och familjen bosatte sig i en lägenhet på Radziwiłłowska, närmare bestämt nummer 29. Huset ligger bara ett stenkast från Krakóws centralstation, och idag finns där faktiskt en plakett som förtäljer att hon bodde där. Några år senare, nämligen strax efter andra världskriget, skulle hon faktiskt få anställning just inom järnvägen, och hennes yrkestitel ska ha varit “järnvägsbiträde”. Det är dock mycket oklart för mig vad en sådan pysslar med. Det var också vid denna tid som hon fick sina första alster utgivna, men då inte poesi, utan med illustrationer av bland annat barnböcker. Diktandet och annan skrivkålda tog form något år därpå, och hennes första diktsamling utkom 1952. Den bar titeln “Dlatego żyjemy”, vilken Anders Bodegård översatte med “Därför lever vi”.
Ända sedan jag besökte Kraków första gången på 1990-talet har jag uppfattat Kraków och Wisława Szymborska som oskiljaktiga. Som ett gammalt strävsamt par går de två i hand i hand i mitt inre och ibland förfaller det nästan som de vore en och samma. Så när jag färdas genom staden har jag sålunda skapat en egen, inre karta över staden, markerad med olika hållpunkter som berör Wisława. Jag känner till de flesta av alla de olika adresser hon hade, som den hon lite skämtsamt kallade för “lådan” (“szuflada” på polska) eftersom den var så liten, och jag stannar alltid upp och hälsar artigt och vördnadsfullt på henne. Jag känner till flera av de ställen hon besökte och när jag passerar de adresser där hennes vänner bodde stannar jag också gärna till, som om jag hoppades på att jag skulle bli bjuden på en kopp te eller kaffe. Utanför Kornel Filipowicz port stannar jag oftast upp en lite längre stund. Min blick trevar nyfiket och vetgirigt uppför husfasaden, och ibland tycker jag mig nästan skymta honom bakom en gardin. Men om det är honom jag tycker mig se, är det knappast mig han väntar på, ty det kan aldrig ha varit någon annan än Wisława Szymborska för honom under de åren de var särbos.
Och givetvis har även Wisława Szymborskas dikter flätats in bland Krakóws gator, efter ett eget mönster som bara jag förstår.
Och när jag tänker på Wisława Szymborska förs mina tankar givetvis också till Joanna Helander, som har fångat så många fina porträtt av Szymborska. Och ett av dem hänger faktiskt också på min ytterdörr.
—
Wisława Szymborska, 1984, foto av Joanna Helander.