viewpoint-east.org

En dag att minnas

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är idag den första november, och således också Alla helgons dag. En dag som tidigare passerat förbi mig utan att göra något väsen av sig. Alla helgons dag har för mig förefallit vara en synnerligen tråkig dag, fylld med bara död och andra dysterheter som kommer med att man förlorar någon man håller av. Dagen har helt enkelt varit en dag jag inte gärna högtidlighållit. Döden vill man ju inte gärna tänka på.

Men nu bor jag i Polen, och här är Alla helgons dag en stor högtid. Polackerna vallfärdas en dag som denna till kyrkogårdar och minnesmonument. Jag vill ju inte vara sämre, och beslöt mig därför för att göra det samma. Mitt val av kyrkogård föll på den anrika kyrkogården Rakowickikyrkogården (Cmentarz Rakowicki) som grundlades under 1800-talets första hälft.

Eftersom jag var lite osäker på vägen tog jag rygg på en grupp präster. Något sa mig att de visste var de skulle. Men vi var sannerligen inte ensamma på vår vandring. Runt omkring oss körde bilar med chaufförer som förtvivlat letade efter lediga parkeringsplatser. Spårvagnarna åt båda hållen var proppfulla, och det skapades dessutom en enorm kroki (trafikstockning), vilket gjorde att ingen på hjul kom vare sig hit eller dit.

Väl framme vid kyrkogården var det ett myller av folk. Jag har nog aldrig varit på en kyrkogård med så mycket liv och rörelse. Några visste precis vilka de skulle besöka, och gick med bestämda kliv i riktning mot den grav de ville besöka. Andra vimsade runt bland gravstenarna, och hade väldiga bestyr med att hitta till den plats där någon de ville minnas låg. Ur några högtalare vid ett kapell mässade en monoton röst något, för mig, helt främmande. Från någon annan högtalare hördes en soundcheck. Det vankades tydligen någon slags konsert. Mellan gravarna stod man och pratade, någon stämde upp i en bön, eller sång. Det rådde en febril aktivitet överallt på kyrkogården, som lystes upp av ett hav av lyktor och blommor.

Och när jag stod där i detta myller av människor, drabbades jag av djup sinnesrörelse. Det slog mig nämligen att Alla helgons dag inte alls handlar om döden. Den handlar om de levandes minne. Det är inte döden som högtidlighållit, utan livet. Se där hur det är för sådana som, likt mig, vandrar i de okunnigas dalgång.

Efter en stunds letande hittade jag i alla fall poeten, och tillika nobelpristagaren, Wisława Szymborskas grav. Väl framme vid hennes blygsamma grav kände jag mig dock lite skamsen över att jag inte hade med mig vare sig lykta eller blommor. Och inte heller hade jag med mig några cigaretter, till den inbitna rökaren Szymborska. Men jag fick snabbt sinnesro, då jag upptäckte att någon annan faktiskt hade varit förutseende och lagt cigaretter på hennes gravsten.

Vid konstnären Jan Matejkos grav, som egentligen inte är en grav utan ett helt mausoleum, grubblade jag åter över att det var synd att jag inte tagit med mig någon lykta. Den första november är ju till råga på allt hans dödsdag. Han gick ur tiden denna dag år 1893.

Jag strosade vidare, men det var inte lätt i den täta dimman. Plötsligt krockade man med någon. Å andra sidan gjorde det ingen skada, ty idag alla är idag lite extra empatiska.

Så ser jag en äldre man, som trots den kyliga eftermiddagen inte har något på huvudet. Han gnuggar sina frusna händer mot varandra, och med krokig rygg snubblar han huvudstupa fram mellan gravarna. Han söker någon, eller kanske några. Hans blick fladdrar över gravstenarna i ett försök att finna deras namn. Namnen på dem han söker. Jag får ett intryck av att han är fullständigt ensam. Ja, inte bara här på kyrkogården, utan även i livet. Men just idag är han inte ensam om att minnas, och inte andra dagar heller för den delen. Ty i Polen är åminnelse en kollektiv rörelse, som sträcker sig långt bortom Alla helgons dag.


Monumentet till minnet av andra världskrigets offer.


Monumentet över kommunismens offer.


Wisława Szymborskas grav. Lägg märke till cigarrerna till höger i bild.


Ett enkelt ljus vid en nästan bortglömd grav.


Någon för mig okänd, men ändock mycket vacker grav.


Ljushav vid Jan Matejkos grav.

Share

Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.

Share

%d bloggers like this: