Tag: Gustav Mahler

  • Dagens anteckning – 20 november 2026

    Dagens anteckning – 20 november 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    I mörkret utanför tågfönstret syns regnet dansa i gatlyktornas sken. Små grå sammanslutningar av fukt som tillsammans tillämpar höstens gråmulna praktik. Och i den överfulla tågvagnen på väg mot Katowice hörs två ynglingar skratta åt hart när varje ämne de avhandlar. Det är nästan så man kunde tro att de skulle mena att livet vore ett skämt i sig. En äldre kvinna vid min sida suckar tungt som svar. Kanske har hon inte samma humor. Och humor är ju något som är väl inkapslat i språk, generation, och inte minst yrke, något som jag erfar varje gång jag lyssnar på Gustav Mahlers fjärde symfoni.

    Temat för denna symfoni ska nämligen vara humor, men Mahler ägnar sig åt en slags musiker och tonsättarhumor, som kanske inte är helt lätt för lekmän att upptäcka. Symfonin skrevs i slutet av 1890-talet, men den sista satsen skrevs redan 1892 och var en tonsättning av texten till en folksång med titeln “Das himmlische Leben” (Det himmelska livet) som ingick i vissamlingen “Des Knaben Wunderhorn” (Pojken med det magiska hornet). Mahler hade initialt tänkt att låta sången ingå i den tredje symfonin, men lyckades måhända inte hitta rätt plats för den.

    Men vad är det då för skämtsam Mahler vi möter? Jo, han kan nog bäst beskrivas som motsägelsefull. De inledande satserna präglas förvisso av en bekymmerslös anda, tonerna tultar fram ute i naturen med en för Mahler ovanlig uppsluppenhet. Plötsligt bryts promenaden av ett valthorn som pockar på uppmärksamhet. I nästa stund tar konsertmästaren ton några snäpp över de andra violinerna, i vilken även en lekman kan upptäcka Mahlers blinkning.

    Men i den tredje satsen hörs en helt annan Mahler, en mer eftertänksam och lite vrång Mahler, där tragedin lurar bakom varje hörn. Frågan är om inte detta är den sats av alla Mahlers satser som griper mig mest. Det är något med kontrasterna mellan den förhållandevis obekymrade vandringen i de två första satserna och denna tredje, med violinernas klagande, hornens plågade rop, de vresiga slagverken, den trumpna kontrabasen, den smäktande harpan.

    När vi leds in i den sista satsens sång möter vi istället den Mahler som är märkbart fixerad vid döden. Vi befinner oss i himlens vardag, där vinet inte kostar ett öre och änglarna bakar brödet i tavernan, där grödorna växer ur marken nästan helt av sig själv, och fiskarna hoppar ur vattnet rakt i håven. Men trots allt detta ruvar det en kuslig stämning över hela satsen, som när de små gulliga lamm lydigt låter sig ledas till slakt, eller när Lukas utan tvekan slaktar oxen och där änglarnas uppsluppna naivitet också skapar ett slags äckel. Bjällrorna, som också följer oss genom hela symfonin, skapar än mer oro, något som skaver, något skevt och otäckt. Och slutet, då de sista tonerna klingar ut, är nästan dävet, orkeslöst och uppgivet. Men vackert, så vackert.

    I de flesta uppsättningar väljer man en sopran som solist, men Leonard Bernstein har vid ett tillfälle valt en ung pojke till sången, vilket måste vara mycket passande val för den avslutande sången. En ung pojkröst torde förstärka den där kusliga atmosfären, och lura örat att det är änglarnas sång. Under kvällens konsert, med den fantastiska dirigenten Yaroslav Shemet och fenomenala Schlesiens filharmoniska orkester, fick vi höra sopranen Joanna Kędzior som solist, och hennes klara och ungdomliga röst passade ypperligt för Mahlers fyra. Dirigenten Shemet, sin vana trogen, skapade också en magisk atmosfär, där man som åhörare sögs in i ett mahlerianskt universum, mycket olik vår tillvaroform.

    När så de sista tonerna far genom den förtätade atmosfären i konsertsalen i Katowice, känns det nästan som om jag skulle kunna sträcka ut handen och nudda vid dem. Bara för ett ögonblick. Ett ögonblicket som jag önskar skulle vara för evigt.

  • Dagens anteckning – 15 november 2026

    Dagens anteckning – 15 november 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Man kan med viss rätt fråga sig vem som var Gustav Mahlers (ja, nu är vi där igen, men felet är inte mitt utan en konsert med Sinfonietta Cracovias, som ikväll gick i Mahlers fotspår) inspirationskälla, och jag skulle inte hålla det alltför otroligt att det vid sidan av honom själv faktiskt skulle kunna röra sig om Franz Schubert. För att styrka ett sådant påstående kan man peka på att Gustav Mahlers tonsättarkonst liksom Schuberts innehåller flera sångcykler, samt att det var Mahler som lyfte upp Franz Schuberts symfoniska verk ur glömskans gömslor. Därtill gav sig Mahler i kast med att orkestrera Schuberts näst sista stråkkvartett, den legendariska “Döden och flickan” (nr 14, D. 810).

    Mahler inledde arbetet med att orkestrera “Döden och flickan” för större stråkorkester under hösten 1894, och det var i huvudsak andra satsen som han fullbordade. Arrangemanget av den satsen skulle ha sitt uruppförande i november i Hamburg samma år. Men mottagarsndet blev extremt kyligt, för att inte säga frostigt, och det ledde till att Mahler aldrig fullbordade arbetet med orkestering av hela stråkkvartetten. Han lär dock ha gjort en ganska utförlig skiss för de andra satserna, men det var bara den andra satsen som gavs en mahleriansk karaktär.

    Under kvällens konsert, där detta arrangemang uppfördes av Sinfonietta Cracovia under ledning av sympatiske John Axelrod, erfor jag just hur Mahler satte sin tydliga prägel på Schuberts kvartett. Som så ofta med Mahler, vilar det en mustig elegisk stämning över verket, något som jag inte förknippar med Schubert. De övriga satserna har dock en svagare sammansättning och förefaller inte alls lika fylliga, trots att de har sina förtjänster.

    Under kvällens konsert fick vi höra ytterligare en orkestering för stråkorkester signerad Mahler, nämligen den av Ludwig van Beethovens stråkkvartett Serioso (op 95). Arbetet inleddes ungefär samtidigt som “Döden och flickan”, men det skulle dröja några år innan han fick möjlighet att framföra den för publik. Mahler hade hunnit flytta till Wien och man måste ju tillstå att det var ganska modigt (på gränsen till dåraktigt) att försöka smickra den konservativa publiken i Wien med ett så djärvt grepp som en orkestering av Beethoven. Och inte blev det några stående ovationer inte. Vissa källor anger att det utbröt ett fasligt buande och till och med handgemäng i publiken, där musikerna skickades ner till parketten för att hejda publiken från att rusa upp på scenen för att slita Mahler i stycken.

    Efter sådana mottagande av hans orkesteringar av Schuberts och Beethoven stråkkvartetter är det lätt att förstå att han la sina alster på hyllan. Och även om jag är en inbiten mahlerian måste jag medge att jag nog föredrar Beethoven och Schubert i sina egen utsmyckningar, och att jag likaså föredrar Mahler när han är rätt och slätt Mahler. Under kvällens konsert fick vi också ett litet smakprov på hur Mahler lät när han var sig själv, nämligen med hans Adagietto ur den femte symfonin. Detta är dock den sats av Mahler som jag har svårast för.

    Orsaken är (förstås) inte Mahlers musik, utan hur den presenteras. Man brukar nämligen kalla satsen för Mahlers kärleksförklaring till sin unga hustru Alma Mahler. Men i mina öron hör jag ingen människa upprymd av kärlek, det är helt enkelt outhärdligt där inne, att lyssna på tonernas smärtsamma färgklanger, där harpan och violinernas andnöd suger allt syre ur mitt blod, och där jag skönjer rädsla snarare en förtröstan. Om det var Mahlers kärleksförklaring till Alma förutspår den de mest fruktansvärda kval en människa kan tänkas genomleva. Det vore snarare rimligt att kalla satsen en framställning av inre smärta och lidande.

    Men å andra sidan är väl lidelsen och ett slags lidande, något som Mahler måhända skulle kunna ha skrivit under på.


    Konserten tillägnades offren för förra veckans tragedi i Kraków.

  • Dagens anteckning – 14 oktober 2026

    Dagens anteckning – 14 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuterPå dagens datum, för exakt 155 år sedan, föddes ett litet gossebarn på Odeongasse 3 i Wien. Pojken skulle senare lystra till namnet Alexander. Hans pappa, som hette Adolf, led av ett bekant syndrom som kallas för “stora författarambitioner”. Detta syndrom ledde till att han skulle ändra stavningen på sitt efternamn, från Semlinsky till von Zemlinsky, i förhoppningen att det skulle skriva nya kapitel i hans framgångssaga. Men någon adelstitel hade han i egentligen meningen inte, och det skulle också visa sig vara svåraste än så att bli en stor författare. Pappa Adolf var för övrigt född och uppvuxen i ett strikt katolskt hem, men han skulle lämna kyrkan när han fann sin livskamrat, Clara Semo, som var av judisk börd. Adolf konverterade för den sakens skull till judendomen, så Alexander von Zemlinsky, eller blott Zemlinsky om man hellre önskar så, växte upp i ett judisk hem.

    Det sägs att Alexander bara var fyra år när han blev förälskad i musik. Upprinnelsen var att en vän till familjen flyttade in i deras lägenhet och med sig hade vännen ett piano. Lille Alexander visade sig ha musikalisk talang, vilket gjorde att vännen till familjen såg till att pojken fick ta lektioner i piano samt att han fick lära sig spela orgel. Så småningom blev Alexander såpass duktig att han spelade på gudstjänsterna i synagogan. När Alexander var 13 år skrev pappa in honom vid konservatoriet i Wien där han fick utbildning i bland annat musikteori.

    Alexanders enträgna studier ledde till att han sju år senare publicerade sin första tonsättning, men han lär aldrig riktigt ha varit nöjd med det verket. Men måhända skulle han få ny insikt om tonsättarvärvet när han kom i kontakt med Johannes Brahms, som också skulle rekommendera att Alexander borde ta nya tag och våga publicera nya verk.

    Under 1900-talets inledande år skulle antisemitiska strömningar härja över hela Europa och inte minst i Wien. Alexander valde därför att lämna den judiska församlingen, och källor anger att det främst kan ha berott på att han inte brydde sig om vare sig politik eller religion. Det här skedde också ungefär samtidigt som han förälskade sig i Alma Schindler. Hennes katolska familj tyckte dock inte att Alexander var ett lämpligt val, dels beroende på hans föga smickrande yttre samt att han saknade ekonomiska tillgångar. Hon lämnade honom också för istället gifta sig Gustav Mahler.

    Det är också möjligt att Alexander Zemlinsky val att lämna judendomen skulle underlätta för honom att få tjänst som vid olika operahus, såsom kapellmästare på Vienna Volksoper, och som chefsdirigent i Prag och tillika i Berlin. Men när nazismen tog makten i Tyskland 1933 beslöt han sig för att fly till USA. Där skulle han verka fram till sin död år 1942. Den nya världen skulle dessvärre visa sig vara avogt inställd mot Alexander Zemlinsky och han fick aldrig något erkännande i sitt nya hemland. Och det är möjligt att det också är orsaken till att han i dag är orättvist förbisedd.

    Man kan nämligen med rätta kalla honom för en av viktigaste tonsättarna och dirigenterna under 1900-talets första årtionden. Bland de som inspirerades av honom återfinns betydelsefulla tonsättare som Alban Berg, Anton Webern, Erich Wolfgang Korngold samt Arnold Schönberg (de var förövrigt svågrar enär Arnold gifte sig med Alexanders syster Mathilde). Alexander Zemlinsky skulle under flera år också sprida Gustav Mahlers tonsättarkonst.

    Bland Alexander Zemlinskys mest kända verk finns hans Lyriska symfoni (Lyrische Symphonie op. 18) från 1922-1923. Han har själv angett att hans främsta inspirationskälla till den var Gustav Mahlers “Das lied von der Erde”, som utgick från en översättning av kinesiska dikter. Zemlinsky valde också dikter från öster, nämligen den bengaliske poeten Rabindranath Tagore (som fick Nobelpriset i litteratur 1913). Men trots att Zemlinsky inspirerades av Mahler, finns det skillnader mellan de två verken, som främst ligger i sången; Zemlinsky valde en mer operaliknande karaktär, istället för att förena musik och sång som Mahler eftersträvade. Men temat i de två verken är likartat, där handlingen kretsar mellan melankoli och längtan efter kärlek, till försoning för livets gång.

    —

    Vid flygeln sitter Alexander Zemlinsky och stående syns Arnold Schönberg. Fotot troligen fångat i Prag 1917.

  • Dagens anteckning – 10 oktober 2026

    Dagens anteckning – 10 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuterNär Gustav Mahler (ja, nu är jag där igen) skrev sången “Liebst du um Schönheit” (ungefär “Om du älskar för skönhet”) var han upp över öronen förälskad i Alma Schindler. Sången var en kärleksförklaring och en mycket privat sådan, vilket gjorde att han aldrig skulle orkestrera den. Trots det brukar den framföras med hans fyra sånger kallade Rückert-lieder (från 1901-1902) i orkestrering av Max Pullman. Tillkomsten för de fyra andra sångerna präglades däremot med största sannolikhet av det faktum att Mahler dessförinnan med nöd och näppe hade överlevt en våldsam hemorrojdblödning. De fem sångerna har därför mycket olika utgångspunkter, men de framförs alltså ofta tillsammans. Orsaken till det går att finna i att alla sångerna utgår från dikter av poeten Friedrich Rückert.

    När de fyra sångerna, alltså utan den till Alma, framfördes första gången, fick de ett gott mottagande, men skulle senare överskuggas helt av andra tonsättningar där Mahler utgick från Rückert, såsom Des Knaben Wunderhorn och Kindertotenlieder.

    Rückert-lieder är ingen sångcykel i traditionell mening. De är inte sammanfogade i ett bestämt narrativ. Man kan därför framföra dem i vilken ordning man än behagar, och i mitt tycke var det utmärkt val att under kvällens konsert sätta den minst intressanta sången, som är “Liebst du um Schönheit”, först. Då har man den avklarad och kan gå vidare till nästa. Ikväll placerades de två vackraste sångerna i mitten respektive i slutet. Den tredje sången var sålunda den suggestiva och gripande “Um Mittnacht” (Vid midnatt) som vid uruppförandet var den sista sången. Betoningen i stycket ligger på samspelet mellan sången, som ikväll framfördes av den fenomenala mezzosopranen Ester Pavlu, samt trä- och bleckblås. I samspelet mellan dem lösgör sig en kamp mellan ljuset och mörkret, som avslutas med en acceptans för ovissheten i livet. Ikväll avslutades Rückert-lieder med sången “Ich bin det Welt abhanden gekommen” (“Jag är förlorad för världen”) som också är den vackraste av sångerna. Här träder i mina öron också ett orientalisk tema fram, särskilt i den underbara avslutningen med ett solo av engelskt horn (förövrigt ett nytt favoritinstrument).

    Konserten inleddes emellertid av den av Mahler själv borttagna andra satsen i hans första symfoni. Blumine (Blommor) som den kallas, är ett åtta minuter långt stycke som därför oftast framförs som ett eget stycke. Det är oklart varför Mahler lyfte ut satsen. Vissa källor anger att det kan ha berott på att dess tonart var för lik de omkringliggande satserna. Andra källor menar istället att det kan ha berott på att satsen fick hård kritik av vissa recensenter, där någon till och med kallade den för trivial. Med andra ord vet vi inte anledningen till varför Mahler lyfte ut satsen, men jag vågar hävda att den först angivna anledningen låter troligast. Mahler lät sig förhållandevis sällan styras av andras omdömen om hans musik. Blumine gör sig också fint som eget stycke, och under kvällens konsert alltså som en slags ouvertyr.

    Som avslutning på kvällens konsert fick vi höra ett av orkestern mycket inkännande framförande av Jean Sibelius sjunde symfoni. Framförandet förstärktes av dirigenten Sascha Goetzels energi och uttrycksfulla ledsagning, där betoningen förefaller ligga på musikens kraft, och inte lika mycket på olika teknikaliteter. Det var också därför som det var lätt att bli engagerad i den sjunde symfonin, trots att jag känner den dåligt. Jag blev till och med fångad av den anslutande Finlandia, av samma tonsättare, som annars faktiskt brukar lämna mig helt oberörd.

  • Dagens anteckning – 25 september 2026

    Dagens anteckning – 25 september 2026

    Läsningstid: 4 minuterNär Gustav Mahler (ja, jag beklagar för er som tröttnat på Mahler att jag återvänder hit, men under nästkommande säsong kommer det inte bli många gånger jag återkommer till honom, ty han verkar ha förpassats ut ur programmen i Kraków) satte sig för att skriva sin tionde symfoni i maj 1910, visste han givetvis inte att det skulle bli hans sista och dessvärre också ofullbordade. Men vi tenderar att läsa liven av människor som flockar vår historia baklänges, och antar därför att de besatt en slags förmåga att se in i sina framtida öden. Men ingenting tyder på att Gustav Mahler trodde att hans dagar var räknade, och faktum är att mycket tyder på det motsatta.

    Han hade nämligen precis avslutat sin nionde symfoni och kunde dra en suck av lättnad. Han var precis som många andra tonsättare under denna tid, besatta av tanken på att Beethoven gick bort när han avslutat sin nionde symfoni. Men Mahler hade faktiskt redan åstadkommit en slags nionde symfoni, genom “Das lied von der Erde”.

    Man vet också att Mahler under sommaren 1910 hade börjat planera för att återvända till Europa från USA. Han hade ju som bekant fått lämna Wien efter antisemitiska kampanjer mot honom, och även om han behandlades som en hjälte i New York, saknade han Europa. Han och Alma hade dessutom inte riktigt slagit ner sina bopålar i New York, och bodde på ett hotell.

    Men längtan till Europa var inte den enda orsaken till att han planerade att flytta från USA. Tre år tidigare hade han fått reda på att han hade ett medfött hjärtfel, något som i längden skulle göra det svårt för honom att fortsätta som dirigent. Och mycket tyder på att han hellre ville koncentrera sig på att utveckla sitt tonspråk än att dirigera. Hans komponerande hade ju genom åren hänvisats till sommarledigheterna.

    Allt detta tror jag påverkade honom under arbetet med den tionde symfoni, och då i lika hög grad som den äktenskapliga kris som ofta anges som skälet till varför tian låter som den gör. Här ryms både smärta och passion. Vi kan höra avskedet och längtan efter den plats han hade starkast band till. Rädslan inför döden och likaså ensamheten som hörs tydligt i den ensamma ton från en trumpet som skär eller borrar sig in i ens medvetande. Men vi leds också in mot ett nytt tonspråk, och det smärtar på många sätt att han aldrig fick möjligheten att utveckla detta.

    Lika lite som Mahler visste att hans tionde skulle bli den sista, kunde han med säkerhet säga att den första verkligen skulle bli en i raden av många. Det skulle lika gärna kunna ha blivit ett riktigt fiasko. Fast vänta nu, det blev faktiskt ett fiasko. Så till den milda grad att han senare lyfte ut andra satsen. Det finns också upp till sex versioner av hans första symfoni. Han skulle som bekant inledningsvis kalla den för Titan efter Jean Pauls roman med samma namn, men senare förkasta tanken om att musiken på något sätt beskrev handlingen. Och jag är nog böjd att hålla med hon, enär det är ett verk som snarare förefaller beskriva olika temperamentsyttringar eller karaktärer, och inte något narrativ i vanlig ordning. Vid första uppförandet skulle han förövrigt också kalla den för en symfonisk dikt i två delar, fast att den hade fem satser som sedemera blev fyra.

    Det som alltså blev Mahlers första symfoni intar en särskild plats i mitt inre. Måhända är det dess friska mod och dramatiska växlingar mellan olika uttryck, något som förvisso kännetecknar Mahler, men i ettan finns det en slags fräschör över det hela. Men det starkaste skälet till att jag tilltalas av Mahlers förstling är att det på många sätt är en symfoni för valthorn. Hela åtta stycken, som på ett eller annat sätt är närvarande i nästan varje takt och dessutom med en hel rad charmerande solon. Lägg där till att symfonin har en fenomenal final, där de åtta hornisterna ställer sig upp i ett förtjusande valthornsfyrverkeri, och ni förstår min förtjusning.

    Under kvällens konsert med den helt enastående dirigenten Yaroslav Shemet skulle Schlesiens filharmoniska orkester briljera från början till slut. Det var en fascinerande resa Shemet bjöd på, där han lyckades plocka fram halsbrytande tempoväxlingar och stämningar som jag annars inte riktigt lagt märke till. Han lyckades sprida en förtätad atmosfär i konsertlokalen som nog inte lämnade någon oberörd. Jag tror nog allas ögon fylldes med tårar av hänrycking och understundom glömde nog en och annan att andas. Med andra ord var det länge sedan jag hade en så formidabel Mahlerupplevelse.

    Konserten livesändes förövrigt av Medici TV, och konserten kommer med största sannolikhet sändas även vid senare tillfälle.