viewpoint-east.org

När tåget gungade med mjuka rörelser in mot perrongen på Helsingborgs centralstation, tog jag ett fast grepp om min rullväska och banade väg mot dörrarna. Plötsligt lösgjorde sig en stämma ur den annars stilla tågvagnen. “Vi mahlerianer håller ihop”, konstaterade rösten på engelska, som visade sig tillhöra en stiligt ekiperad man i övre medelåldern.

Det tog ett ögonblick innan jag förstod, hur han kunde veta vad som rörde sig i mitt inre (ty det är där Mahler oftast uppehåller sig, om ni nu undrade) tills jag drog mig till minnes att det satt ett klistermärke på min väska som förkunnade “Mahler grooves” (en slogan som förövrigt myntades av Leonard Bernstein på 1970-talet). Nu sitter förvisso klistermärket ännu kvar på väskan och jag skulle av den anledningen egentligen kunna använda presens som tempus, men eftersom händelsen som skildras ådrog sig för några år sedan är jag nödd och tvungen att använda preteritum.

Nåväl, när jag väl hade återfått fattningen efter chocken att någon faktiskt hade uppmärksammat och förstått innebörden av klistermärket på min väska, började vi språka. Det visade sig att den stiligt ekiperade mannen var på affärsresa och kom från Amsterdam, där han var en regelbunden besökare på konserthuset Concertgebouw, på vilken det stundade en Mahler-festival. Vi hann avhandla än det ena och än det andra om Mahlers musik innan våra vägar skildes åt.

Men till trots att mötet var kort erhöll jag en solid känsla själsfrändskap av ovanligt slag. Känslan som uppstod berodde dock inte alls på den stiligt ekiperade mannen i sig, utan att den födde insikten om hur Mahlers musik förenade oss. Det var som om det löpte ett osynligt band från den lilla böhmiska hålan Kaliště, där Gustav Mahler föddes idag för 166 år sedan, till vårt samtal. Bandet som knöt oss samman färdades över årtiondena, via världskrig, gränsförflyttningar, Förintelsen, modernisering, internet, och flätade sig samman våra liv, våra känslor, minnen, sorger och glädjeämnen med Mahlers musik. Ty även om man är ensam i det ögonblick man lyssnar till Mahlers toner, delar man alltid effekten av att bli berörd.

Men jag torde nog också våga påstå att en annan bidragande orsak till min starka reaktion på mötet också kan gå att finna i att det var så ytterst oväntat. Det är nämligen nästan ställt bortom all rimlighet och även tänkbarhet att man kan springa på en mahlerian på ett tåg som rullar in på Helsingborgs centralstation.

Hur många av vår sort som finns i världen vågar jag mig inte på att skatta. Det kan månne röra sig om flera miljoner som drabbats av Mahler. Men gemensamt för oss alla är att vi nog aldrig riktigt kan räkna med att bli befriade, och inte heller tror jag att det är något vi traktar efter.

Gustav Mahler (1860-1911) år 1909 i Toblach.

Det är stundtals svårt att förstå att styckets upphovsman blott skulle vara 15-16 år, ty det svävar närapå något garvat över tonerna, som om det bar på en äldres klokskap om farliga och mörka djup. Det ruvar dock inte enkom olycksbådande stämning i verket. Understundom finner vi även gläntor av ljus, som strilar in och skänker en slags förhoppning. Det förefaller sålunda vara ett stycke musik som skrivits av någon med stor erfarenhet av livets olika vedermödor. Men Gustav Mahler (1860-1911) var alltså blott runt 15 när han skrev sin pianokvartett i a-moll. Han är ju som bekant mest känd för sina stora symfonier, men under sin ungdom skrev han flera verk så som kammarmusik och stycken för solister. Dessa verk har dessvärre inte överlevt till våra dagar och förklaringen till det går att finna i att Mahler var osedvanligt sträng mot sig själv och förstörde därför de verk som han inte var nöjd med. Denna pianokvartett har dock överlevt, men hittades faktiskt, enligt vad jag förstått, först 59 år efter Mahlers bortgång. Stycket har sedermera blivit förhållandevis känt, men detta är första gången jag fått äran att höra det framföras levande.

Och det var sannerligen en sann njutning att få uppleva, inte bara för musikens skull, utan även för att verket ackompanjerades av svenska och isländska dikter reciterade av studenter från institutionen för germanistyk och nordistik vid Jagellonska universitetet, samt med stycken av för mig tidigare okända isländska tonsättare. Musikerna var därtill studenter på musikaliska akademin i Kraków, och en av dem dessutom en kollega till mig.

Jag skulle nog tro att Mahler skulle uppskatta att få vara i ett sådant kompetent sällskap.