Tag: Gustav Mahler

  • Dagens anteckning – 14 juli 2026

    Dagens anteckning – 14 juli 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Över himlen sträcker sig ett oroväckande moln, vars fysionomi nästan förefaller vara ludet, som om det hade vuxit ut päls på molnet och att den var stadd till att resa ragg. På avstånd hörs ett respektingivande muller, och där borta lär regnet ackompanjera molnets imponerande framtoning. Med andra ord råder det juliväder i mina trakter, och det är möjligt att vädret var ungefär liknande på dagens datum år 1872. Fast det vågar jag förstås inte svära på. Vad jag däremot törs påstå är att sopranen Irene Abendroth föddes på dagens datum ovannämnda år, och att hon gjorde så i Lemberg, eller Lviv som staden heter idag.

    Irene Abendroths familj kom ursprungligen från Schlesien och hade kommit till den galiziska huvudstaden, som Lemberg var då, för att bedriva handel med tyg. Irene skulle tidigt visa prov på sin röstkapacitet och blott åtta år gammal hade hon sitt första publika framträdande i hemstaden. Familjen beslöt därför för att skicka henne till Milano för vidare utbildning. Det är oklart hur länge hon stannade där, men redan 1888 hade hon premiär på operan i Karlsbad. Året därpå skulle hon göra bejublad premiär på Staatsoper i Wien. Irene var förövrigt koloratursopran, vilket gjorde att hon behärskade det högre registret utmärkt. Det var också en av anledningarna till att hon blev mycket efterfrågad som solist. Hon skulle sålunda under några år framträda i Riga och München, innan hon återvände till Wien.

    På Staatsoper hade det dock tillträtt en ny konstnärlig ledare, vilken var ingen mindre än Gustav Mahler. Han hade stora planer för operan, och ville bland annat ta ett riktigt grabbatag om institutionen för att lyfta dess kvalitet. Bland annat ville han göra rent hus med slentrianmässiga produktioner och andra enligt honom olater som operahusen höll på med. “Schlamperei” kallade han dessa otyg för. En av alla olater var att operasångarna på Staatsoper ofta anställde “applåderare”, alltså folk som applåderade särskilt ivrigt för den operasångare som hade betalat en slant. När Mahler så försökte städa upp bland de olika olaterna bröt en vild batalj ut. Flera av operasångarna valde att lämna Staatsoper, och däribland Irene.

    Det är dock oklart exakt varför hon kom i luven på Mahler, men vad vi vet är att hon aldrig skulle återvända till Wien, och inte ens efter Mahler fått sparken (där hans kamp mot schlamperei angavs som skäl, med den egentliga orsaken var antisemitiska strömningar som var på frammarsch i Wien).

    Från Wien styrde Irene kosan mot Dresden, där hennes karriär skulle nå sin kulmen. Hon skulle bland annat medverka i den tyska premiären av Puccinis Tosca, till tonsättarens stora förtjusning. Därefter sjöng hon i flera bejublade uppsättningar på operahusen i Berlin, Leipzig och Prag, innan hon gick i pension 1907.

    Men Irene låg inte på latsidan, då hon under flera år skulle vara verksam som sånglärare samt framträda som liedersångerska. Hennes make var en förmögen järnvägsdirektör, så det gick överhuvudtaget ingen nöd på henne. Men så kom första världskriget och därefter den ekonomiska krisen, vilket gjorde att hon förlorade hela sin förmögenhet. De sista åren levde hon i armod. Hon gick ur tiden 1932.

    Ni kanske är sugna på att höra hur hennes röst kan ha låtit, och faktum är att det faktiskt finns inspelningar, så som denna. Frågan är bara om de gör henne rättvisa.

  • Dagens anteckning – 7 juli 2026

    Dagens anteckning – 7 juli 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    När tåget gungade med mjuka rörelser in mot perrongen på Helsingborgs centralstation, tog jag ett fast grepp om min rullväska och banade väg mot dörrarna. Plötsligt lösgjorde sig en stämma ur den annars stilla tågvagnen. “Vi mahlerianer håller ihop”, konstaterade rösten på engelska, som visade sig tillhöra en stiligt ekiperad man i övre medelåldern.

    Det tog ett ögonblick innan jag förstod, hur han kunde veta vad som rörde sig i mitt inre (ty det är där Mahler oftast uppehåller sig, om ni nu undrade) tills jag drog mig till minnes att det satt ett klistermärke på min väska som förkunnade “Mahler grooves” (en slogan som förövrigt myntades av Leonard Bernstein på 1970-talet). Nu sitter förvisso klistermärket ännu kvar på väskan och jag skulle av den anledningen egentligen kunna använda presens som tempus, men eftersom händelsen som skildras ådrog sig för några år sedan är jag nödd och tvungen att använda preteritum.

    Nåväl, när jag väl hade återfått fattningen efter chocken att någon faktiskt hade uppmärksammat och förstått innebörden av klistermärket på min väska, började vi språka. Det visade sig att den stiligt ekiperade mannen var på affärsresa och kom från Amsterdam, där han var en regelbunden besökare på konserthuset Concertgebouw, på vilken det stundade en Mahler-festival. Vi hann avhandla än det ena och än det andra om Mahlers musik innan våra vägar skildes åt.

    Men till trots att mötet var kort erhöll jag en solid känsla själsfrändskap av ovanligt slag. Känslan som uppstod berodde dock inte alls på den stiligt ekiperade mannen i sig, utan att den födde insikten om hur Mahlers musik förenade oss. Det var som om det löpte ett osynligt band från den lilla böhmiska hålan Kaliště, där Gustav Mahler föddes idag för 166 år sedan, till vårt samtal. Bandet som knöt oss samman färdades över årtiondena, via världskrig, gränsförflyttningar, Förintelsen, modernisering, internet, och flätade sig samman våra liv, våra känslor, minnen, sorger och glädjeämnen med Mahlers musik. Ty även om man är ensam i det ögonblick man lyssnar till Mahlers toner, delar man alltid effekten av att bli berörd.

    Men jag torde nog också våga påstå att en annan bidragande orsak till min starka reaktion på mötet också kan gå att finna i att det var så ytterst oväntat. Det är nämligen nästan ställt bortom all rimlighet och även tänkbarhet att man kan springa på en mahlerian på ett tåg som rullar in på Helsingborgs centralstation.

    Hur många av vår sort som finns i världen vågar jag mig inte på att skatta. Det kan månne röra sig om flera miljoner som drabbats av Mahler. Men gemensamt för oss alla är att vi nog aldrig riktigt kan räkna med att bli befriade, och inte heller tror jag att det är något vi traktar efter.


    Gustav Mahler (1860-1911) år 1909 i Toblach.

  • Dagens anteckning – 25 maj 2026

    Dagens anteckning – 25 maj 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    Det är stundtals svårt att förstå att styckets upphovsman blott skulle vara 15-16 år, ty det svävar närapå något garvat över tonerna, som om det bar på en äldres klokskap om farliga och mörka djup. Det ruvar dock inte enkom olycksbådande stämning i verket. Understundom finner vi även gläntor av ljus, som strilar in och skänker en slags förhoppning. Det förefaller sålunda vara ett stycke musik som skrivits av någon med stor erfarenhet av livets olika vedermödor. Men Gustav Mahler (1860-1911) var alltså blott runt 15 när han skrev sin pianokvartett i a-moll. Han är ju som bekant mest känd för sina stora symfonier, men under sin ungdom skrev han flera verk så som kammarmusik och stycken för solister. Dessa verk har dessvärre inte överlevt till våra dagar och förklaringen till det går att finna i att Mahler var osedvanligt sträng mot sig själv och förstörde därför de verk som han inte var nöjd med. Denna pianokvartett har dock överlevt, men hittades faktiskt, enligt vad jag förstått, först 59 år efter Mahlers bortgång. Stycket har sedermera blivit förhållandevis känt, men detta är första gången jag fått äran att höra det framföras levande.

    Och det var sannerligen en sann njutning att få uppleva, inte bara för musikens skull, utan även för att verket ackompanjerades av svenska och isländska dikter reciterade av studenter från institutionen för germanistyk och nordistik vid Jagellonska universitetet, samt med stycken av för mig tidigare okända isländska tonsättare. Musikerna var därtill studenter på musikaliska akademin i Kraków, och en av dem dessutom en kollega till mig.

    Jag skulle nog tro att Mahler skulle uppskatta att få vara i ett sådant kompetent sällskap.

  • Dagens anteckning – 18 maj 2026

    Dagens anteckning – 18 maj 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    (Tonarten för dagen har gått i moll. De osedvanligt långdragna timmarna har ackompanjerats av mörka moln som inte burit på regn utan istället strofer av något diffust dunkelt, som ett oskarpt fotografi som vägrar meddela sina konturer. Och det är inte särdeles egendomligt att dagen färdats i sådant svårmod, ty) idag är det 115 år sedan Gustav Mahler (1860-1911) gick ut tiden, inte ens fyllda 51 år. Mycket har skrivits om Mahler och hans betydelse för utvecklingen av konstmusiken, och här kommer inte följa några tillägg med sådana resonemang.

    Inte heller tänker jag utropa någon särskild av hans tonsättningar som den mest epokgörande. Ty till skillnad mot många andra mahlerianer, som jag kallar oss älskare av Mahlers musik, föredrar jag inte något verk av honom framför de andra. Alla tonsättningar han skrev bär på en unik röst. Och jag är så pass hängiven Mahlers musik att jag kan fånga något ur varje verk.

    Men om man nu ändå skulle envisas med att försöka tvinga fram ett svar från mig huruvida det finns något verk av Mahler som jag skulle kunna välja torde jag efter idel protester svara: den åttonde symfonin. Mitt svar innebär dock inte att jag vill påskina att den åttonde symfonin på något sätt äger något som de andra inte förfogar över. Sanningen att säga handlar mitt val nog främst om de två konserter med detta verk jag har förärats. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att hävda att dessa två upplever har omdanat min uppfattning om hur musik borde klinga.

    Nej, nu menar jag inte att jag kräver att alla verk måste bestå av två fullstora körer, en barnkör, solister bestående av två sopraner och likaledes två altsångerskor, en baryton, en tenor, en bas, och en orkester med två piccolo, fyra flöjter, fyra oboer, ett engelskt horn, fem klarinetter, fyra oboer, fem fagotter, åtta horn, åtta trumpeter, sju tromboner och en tuba, samt fyra timpani, en bastrumma, cymbaler, triangel, tam-tam, klockor, klockspel, och därtill en vanlig orgel och en tramporgel, en flygel, celesta, två harpor, första och andra violiner, viola, cello och kontrabas i plural och sist men inte minst en mandolin (som dessvärre inte hörs eftersom de andra gör sitt bästa för att överrösta den, men jag tror att dess närvaro är mycket viktigare än man kan tro, ty det är möjligt att den faktiskt är ett av många uttryck för Mahlers mycket omtalade humor, vilken tyvärr ofta underskattas, men sannerligen var en mycket viktig del av hans tonsättarkonst).

    Det finns de som tycker att Mahler tog i lite i överkant när han skrev sin åttonde symfoni, men då har man bara lyssnat på den men inte hört tillräckligt uppmärksamt. Det är enligt min mening nämligen inte de starka partierna eller den väldiga instrumentationen det kommer an på i detta verk, utan det är med den skicklighet han utformade kontrasterna mellan starkt och svagt, ljust och mörkt, mjukt och hårt, glädje och sorg. Och på det sättet som han lyfter oss i eufori för att i nästa andetag släppa taget om oss och hur vi då faller handlöst innan vi helt oväntat fångas upp igen, men försätts nu i en helt annan stämning. Och det är inte bara kontrasterna i själva musiken, utan även hur vi svävar mellan senromantiken och modernismen, (vilken jag lite vitsigt titulerar som “romernismen”).

    Och när man har nått de sista takterna och verkligen tillåtit sig att höra varje skiftning i varje ton torde man med lätthet förnimma vad den avslutande “mystika” kören sjunger (även om vi inte nödvändigtvis förmår att förklara exakt vad Goethe osyftar på här i “Faust”, som Mahler utgår från i åttan) nämligen:

    Alles Vergängliche
    Ist nur ein Gleichnis;
    Das Unzulängliche,
    Hier wird’s Ereignis;
    Das Unbeschreibliche,
    Hier ist’s getan;
    Das Ewig-Weibliche
    Zieht uns hinan.

    (Eller som i Viktor Rydbergs översättning av Goethes “Faust”:

    “Vad är det sinnliga?
    Bildspråk och hägring;
    men det ohinnliga
    sanning och fägring.
    Det översvinnliga,
    fullgjort dess bud.
    Det evigt kvinnliga
    drar oss till Gud.”)

  • Dagens anteckning – 2 maj 2026

    Dagens anteckning – 2 maj 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Plötsligt bryter en välkänd signatur fram genom forsen av fåglarnas olika harmonier. Det är göken som äntligen tagit bladet från munnen, eller rättare sagt, från sin näbb, och låter sin måhända något enformiga och vemodiga sång kokoa någonstans bland träden. Med andra ord är det idag gökdagen, ja, det var så man förr kallade den dag då man hörde årets första gök gala.

    Göken finns ju förvisso även i Sverige, men det är först här i Kraków som dess sång blivit mig kär. Kanske är den mer utbredd här omkring, eller så var jag tidigare bara dålig på att uppskatta dess tvåtonssång. Och kanske är det också så att jag värdesätter den mer idag, då den gärna för mina tankar till Gustav Mahler, vilket jag ägnar mig åt med förtjusning.

    Göken förekommer nämligen i många av Mahlers tonsättningar. Måhända tyckte han lika mycket om den som jag gör. Det mest välkända gökmotivet bland Mahlers tonsättningar återfinns rimligtvis i hans första symfoni (1887-1888), där man skulle kunna säga att klarinetten för gökens talan. Därefter sprider sig gökens koko genom hela första satsen. Ja, det är nästan som om den lägger ägg mångenstädes och följaktligen dyker upp där man minst anar, precis som riktiga gökar gör.

    Men det finns även andra verk av Mahler där göken gör sig påmind. Som exempelvis i sångcykeln “Des Knaben Wunderhorn” (ungefär “Pojken med det magiska hornet”) för orkester och sopran eller baryton, som tillkom ungefär samtidigt som första symfonin. Här får vi egentligen inte förmånen att höra så mycket av gökens sång, men i alla fall smaka lite på dess karaktär. Sången “Lob des hohen Verstandes” (kanske ungefär något i stil med “Prisad vare det stora intellektet”) inleds med att en gök och en näktergal beslutar sig för att tävla mot varandra om vem av dem som har den finaste sången. På gökens anmodan väljer de åsnan som domare, eftersom åsnan har två stora öron och därför kan höra mycket bättre än andra, menar göken. Näktergalen går med på detta, möjligen för att han är lite väl styv i korken och tror han redan tagit hem spelet. När åsnan väl anlänt inleder näktergalen sin skönsång. Han sjunger och sjunger, tills åsnan nästan baxnar. “Jösses, vad komplicerat”, stånkar åsnan. “Jag blir bara helt förvirrad. Vad försöker du egentligen säga?” fortsätter åsnan. Nu tar göken vid och sjunger sitt koko först en gång, sedan en gång till och därpå ytterligare två gånger. Åsnan är exalterad och konstaterar att han med sitt fulla intellekt kårar göken till vinnare, även om det kostar ett helt rike.

    Texten till sången är dock inte Mahlers egen, utan kommer från en samling med tyska folkvisor som publicerades i början av 1800-talet. Men musiken är omisskännligt underbart mahleriansk. Hela sångcykeln är därjämte väl värd att lyssna på, då den på många sätt leder fram till hans efterföljare tonsättningar.