Det är stundtals svårt att förstå att styckets upphovsman blott skulle vara 15-16 år, ty det svävar närapå något garvat över tonerna, som om det bar på en äldres klokskap om farliga och mörka djup. Det ruvar dock inte enkom olycksbådande stämning i verket. Understundom finner vi även gläntor av ljus, som strilar in och skänker en slags förhoppning. Det förefaller sålunda vara ett stycke musik som skrivits av någon med stor erfarenhet av livets olika vedermödor. Men Gustav Mahler (1860-1911) var alltså blott runt 15 när han skrev sin pianokvartett i a-moll. Han är ju som bekant mest känd för sina stora symfonier, men under sin ungdom skrev han flera verk så som kammarmusik och stycken för solister. Dessa verk har dessvärre inte överlevt till våra dagar och förklaringen till det går att finna i att Mahler var osedvanligt sträng mot sig själv och förstörde därför de verk som han inte var nöjd med. Denna pianokvartett har dock överlevt, men hittades faktiskt, enligt vad jag förstått, först 59 år efter Mahlers bortgång. Stycket har sedermera blivit förhållandevis känt, men detta är första gången jag fått äran att höra det framföras levande.
Och det var sannerligen en sann njutning att få uppleva, inte bara för musikens skull, utan även för att verket ackompanjerades av svenska och isländska dikter reciterade av studenter från institutionen för germanistyk och nordistik vid Jagellonska universitetet, samt med stycken av för mig tidigare okända isländska tonsättare. Musikerna var därtill studenter på musikaliska akademin i Kraków, och en av dem dessutom en kollega till mig.
Jag skulle nog tro att Mahler skulle uppskatta att få vara i ett sådant kompetent sällskap.
