viewpoint-east.org

Inget fjäsk på Orgelsalen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Stämningen är förtätad, koncentrerad, och det förefaller mig som om hela publiken och ensemblen Orgelsalen i Lviv har formats till en enhetlig organism. Förväntansfullt väntande. Om några minuter kommer Svyatoslav Lunyovs (1964) Libera me att fälla ut sina tonala vingar, ut över den stora salen, och ut i etern. Jag bevistar Ukrainian Live, en konsert som sänds direkt online, ett nytt och spirande påfund av Orgelsalens kreativa producenter.

Ukrainian festival orchestra (UFO) leds skickligt av Ivan Ostapovitj genom ett stycke ukrainsk samtida konstmusik. Här finns inget fjäsk eller inställsamhet mot publiken och de åhörare och tittare som följer konserten online. Det är musik som kräver koncentration och skärpa. Därav den förtätade stämningen. Direktsändningen spelar nog också in, så att säga.

I det inledande stycket av Lunyov, Libre me, byggs en trevande dialog mellan stråkorkestern upp. Sakta makar de sig varandra till mötes. Trevande. Det finns en sorg i stycket, som ibland skjuts undan så att några strålar kan bryta sig im. Stundtals får stycket mig att tänka på den estniske tonsättaren Arvo Pärt, men här finns en annan tyngd och volym. Libre me pendlar mellan förtvivlan och resignation. Det så vackert att jag faktiskt upplever att jag får lite svårt att andas.

En av de kanske kändaste ukrainska tonsättarna heter Valentyn Sylvestrov (1937). Hans tonsättningar innehåller också ofta ett vemod, ett ukrainskt vemod. Pianisten Dmitrij Mykytyn framför Kitsch Music No. 1 med just den eftertänksamhet och försiktighet som finns inskrivet i stycket.

Oleg Bozborodko är en ny bekantskap för mig. Hans Lantern för stråkorkester är rytmiskt, och lekfullt. Med sirliga svängar och ibland retfulla avbrott förs vi fram genom stycket. Det är ett ljust stycke. Förväntansfullt. Kärleksfullt. Ett välförtjänt “bravo” hörs när orkestern möts av applåder.

Även Gennadij Lyasjenkos (1930-2017) Kontrapunkter för harpa är en oerhört fascinerande stycke. Det är tekniskt, men genom tonerna hörs ibland rent folkloristiska element, ukrainska så som österländska. Jag tycker mig också kunna skönja en ilska, innan stycket abrupt och lite retsamt tar slut.

Det stycke som var svårast att för mig att finna mig till rätta i var Lubava Sydorenkos (1979) Etyder för den gamla staden. Ett stycke för cello och elektronik. Det är ett intensivt verk, som nästan angränsar till frijazz och ukrainska avantgarde, som nog är okänt för många svenskar. Med kontraster och disharmonier föser cellisten oss allt längre in i en okänd värld, fylld av energi. Det finns en intensitet och koncentration i solistens framförande som gör att jag slutligen följer stycket.

Konserten avslutas med två stycken av Bohdana Froljak (1968). Orbis Terrarum är ett stycke för stråkorkester och orgel. Orgeln ligger som ett orosmoln, svagt bullrande. Knappt skönjbart. Froljaks tonsättningar är ofta skira, nästan spröda. Men de är också täta, intensiva på ett helt unikt sätt. Jag kan tydligt höra Valentyn Sylvestrovs filosofi, men hon är sin egen. Inte en kopia på någon annan. Utan helt självständig. I konsertens sista stycke, Venus in furs, för flygel och violin, kan vi också höra hennes unika röst.

Nå, det här var förfärligt många ord. Och kanske borde jag helt enkelt låta musiken tala för sig själv. Men det är svårt att motstå frestelsen att hylla ett så inspirerande och modigt initiativ. Jag försöker att föreställa mig att något liknande skulle ske i Sverige – en fullsatt konsertsal när en lokal orkester framför svensk samtida konstmusik, samt att man på eget bevåg sänder konserten online. Men min inlevelseförmåga räcker inte till. Om ni är begåvade med Facebook kan ni se och höra hela konserten. Då får ni även känna något av vår särpräglade atmosfären i Lviv, och få tillgång till ett axplock av några av de finaste tonsättarna inom ukrainsk samtida konstmusik.

Konserten skedde i samarbete med Malmö akademiska kör och orkester.

Här kan ni se bilder från konserten.

En återkommande resa genom Bachs musikaliska labyrinter

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit en del om mina upplevelser från Lvivs rika musikliv. Små personliga betraktelser av det jag åhört. Och ni som läst vet att det uteslutande handlat om klassisk musik. Men på senare tid har det varit tunnsått med sådana inpass på denna sida.

Nej, det beror inte på att jag slutat gå på konserter. Tvärtom, faktiskt. Vissa helger har jag gått på flera konserter. Ibland varje kväll från torsdag till söndag. Och det är också förklaringen till att jag slarvat med att skriva. Det har helt enkelt funnits för lite tid för reflektion och eftertanke, något som just blogginlägg om klassisk musik kräver.

Jag är fullkomligt autodidakt inom området (om man frånser att jag är dotter till två musiker), så ni har nog också märkt att mina betraktelser inte innehåller särdeles mycket av musikvetenskaplig terminologi. Det här är både en tillgång och en brist. En tillgång så tillvida att jag har hittat nya sätt att beskriva det jag hört. En brist, då okunskap inom ett så rikt fält kan generera slentrianmässiga och platta beskrivningar. Tomma ordytor som nervöst famlar efter fast mark att landa på.

Men trots att jag känner av mina tillkortakommanden tänker jag nu skriva några rader om musik, men ska försöka hålla mig från att beskriva musiken i sig. Om jag nu kan hålla mig från det…

Det jag vill skriva om idag är Orgelsalen i Lviv. Ni som läst här på bloggen vet att denna konsertsal har genomgått något av en transformation. När Ivan Ostapovitj tog över den musikaliska ledningen över Orgelsalen förra vintern, började den gamla kyrkan på toppen av Dorosjenka-gatan att sjuda av liv. Orgelsalen har alltid haft många konserter, men nu hade man inbjudna gäster från hela världen. Internationella och inhemska organister, tonsättare, solister, dirigenter dök upp i Lviv med flera bejublade konserter. Och i somras hade Orgelsalen till och med ett besök från Malmö. Daniel Hansson, som är konstnärlig ledare för Malmö akademiska kör och Malmö akademiska orkester, kom till Orgelsalen med dessa två ensembler. Det var ett mycket uppskattat besök, så uppskattat att Daniel Hansson nu blivit gästprofessor i dirigering på Nationella Musikkonservatoriet i Lviv.

Men Orgelsalen har även flera fasta och lokala ensembler och musiker. Dit hör den utomordentligt fina orkestern UFO, en kör samt två organister, Olena Matseljuk och Nadija Velytjko. Bara för att nämna några.

Och som inte det vore nog, Orgelsalen har även blivit något av EUs utpost i Lviv. När man kommer upp till kyrkan möts man av designade träkonstruktioner, där man kan sitta och vila före eller efter konserten, eller duka upp sin picknick. Till och med papperskorgarna känns som ditsända från en plats på andra sidan Schengen. Och när man träder in i entrén känns det nästan som om man hamnat i en entré till en protestantisk kyrka. Vitkalkade väggar med elegant upplysning. Många av dessa förändringar är projektledaren Taras Demkos förtjänst.

Idag hade jag alltså åter möjlighet att besöka Orgelsalen. Rubriken för dagens tema var “I’ll be Bach“. Tonsättaren behöver ju ingen nämnare introduktion, så vi hoppar rakt över till organisten Nadija Velytjko. Första gången jag hörde henne spela var för ungefär ett år sedan. Därefter har jag regelbundet besökt hennes framträdanden. Men på senare tid har de ofta kolliderat med annat, och det var därför nästan en månad sedan jag hörde henne senast.

Och det är väl då, när man tagit ett steg tillbaka, som man plötsligt ser hur vackert den där stjärnan lyser, som man tidigare betraktat som vardagsmat. Nadija Velytjko har alltid varit en mycket duktig organist. Men idag hörde jag tydligt att hon slipat sin glans ytterligare. Hennes tidigare lyhörda spel, har blivit än mer inkännande. Man hör hur hon lyssnar till och ger oss Johann Sebastian Bach med hela sitt hjärta.

Egentligen borde vart och ett av verken hon framförde idag omnämns, men jag väljer att blott förtälja om Sei gegrüßet, Jesu gütig, BWV 768. Stycket består av elva vackra koraler (kyrkovisor) för orgel. Verket tonsattes 1705, och tillhör därför Bachs tidigare kompositioner. Utgångspunkten för stycket ska tydligen vara den folkliga visan Sei gegrüßet, Jesu gütig, som spelas först, och därefter kommer de elva variationerna som har olika motiv och teman. Det är ett spirande verk. Lite nyfiket och stundtals trevande, och det låter oss kika in i den framtida Bach.

Nadija Velytjko har ett vackert handlag med det här stycket. Hon ledsagar oss säkert genom den unge Bachs bryderier och försök. Och för en stund häjdar hon vår tids tjurrusning. Inte ens några ivriga mellansats-applådörer bryter den andhämtning hon låter oss ta.

När jag lämnar Orgelsalen, och sladdar nerför backen på de nyisade gatorna, tänker jag på vilken ynnest det är, att bara få bo några stenkast från en plats som ger så mycket själslig stimulans. Och jag tänker på alla åhörare som idag besökte Orgelsalen. Unga som gamla. Orgelnördar som noviser. Hipsters och militärer på permission. Alla samlades de idag i Orgelsalen, för att resa genom Bachs musikaliska labyrinter. Och det var nog flera av oss som sa till oss själva “I’ll be Bach”.

——

Här kan ni läsa tidigare blogginlägg om Orgelsalen.


Nästan fullsatt när Nadija Velytjko sitter vid orgeln.

Musiken är gränslös

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Musik är på sätt och vis gränslös. Man behöver inte kunna tala samma språk för att kunna samtala genom musik. Men även i musik finns olikheter. Där finns olika tonskalor. De är kanske lite som vårt talade språks dialekter. Det finns dur- och mollskalor, men också indiska, arabiska och orientaliska skalor. Det finns till och med tonskalor som kännetecknar en ganska kort tidsperiod, till exempel Heltonsskalan som bland annat impressionisterna Claude Debussy och Maurice Ravel utgick från.

Men trots det är musiken gränslös. Jag tänkte på detta när jag igår hörde svenske dirigenten Daniel Hansson tolka den ukrainske tonsättaren Ljudkevytjs symfoni på Orgelsalen. Det finns säkert de som tror att den bästa uttolkaren av Ljudkevytj torde vara en ukrainare, men jag tror att man då möjligtvis har missförstått musikens kraft. Daniel Hansson lyfter fram något hos denne tonsättare, något nytt som jag tidigare inte hört. Plötsligt är Ljudkevytjs toner mjuka, varma och vänliga. De bombastiska dragen har tonats ner till förmån för de mer lekfulla inslagen i symfonin. För min syn ser jag hur dansande par omslingrar varandra, fält med spannmål som låter vinden leka i sin yviga kalufs. Ljudkevytjs symfoni känns både främmande och väldigt bekant på en och samma gång. Musik är gränslös, ty man kan inte stänga inne den kraften som den har bakom nationella gränser. Det kanske behövs en svensk för att förmedla en ukrainsk tonsättare. Eller varför inte vice versa?

När Diana Tjubak sätter sig vid flygeln för att särskåda Beethovens pianokonsert nr 3, förflyttas mina tankar från gränslösheten. Det är omöjligt att inte förtjusas av denna fenomenala pianist. I henne finns en riktig världsstjärna. Hennes toner häver sig upp ur flygeln, sprider sig genom Orgelsalens alla vinklar och slutligen omsluter oss. Vi är alla hänförda, enär hennes framförande och skickliga förmåga att skildra konsertens olika tonspråk är häpnadsväckande. Hon tycks vara helt lugn, men tonerna hon skänker oss skälver av känslor.

Gårdagens konsert avslutades med Mendelssohns skottska symfoni (symfoni nr 3). Återigen drabbas jag av den ton som Daniel Hansson lyckas förmedla. Musikerna följer hans mjuka rörelser, och Ukrainian Festival Orchestra (UFO) får en helt ny framtoning. Stundtals känner jag nästan inte igen den. Orkestern tassar tyst ena sekunden för att i nästa explodera i emotioner. Hansson får orkestern att våga släppa fram muntra inslag, samtidigt som de inte räds de tvära kast och bråddjup som stundtals öppnar sig. De dansar lika mjukt som Hansson gör på podiet. Vi kan alla se och höra hur de ger sitt yttersta, samtidigt som det inte går att ta miste på att de har väldigt roligt tillsammans med den svenske dirigenten.

Och nog är det ändå så att musiken är gränslös, tänkte jag återigen. När en dirigent från Sverige hjälper till att öppna nya för nya uttryck hos en orkester med oerhört mycket potential. Man kanske inte alltid förstår varandra i det talade språket, men genom musiken kan man faktiskt få till en gemenskap och förståelse. Gårdagens konsert gav prov på just det, musikens gränslöshet. Och genom att vara just sådan förskaffad, tillhör den oss alla.

Heroic Symphonizm

Heroic Symphonizm

Heroic Symphonizm

Bilder från Collegium Musicums Flickr-konto.

Muzak? Nej tack!

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, photo by prallin
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Allt skulle väl egentligen kunna vara frid och fröjd. Jag sitter på en av mina Lvivs kaféer, med en kopp kaffe framför mig och tittar ner på ett fat med en liten ljuvlig ukrainsk havrekaka. De är en mycket avlägsen släkting till havreflarn, och så goda att de bara smälter i munnen, som mamma brukar säga när hon berömmer något ätbart.

Men allt är inte frid och fröjd.

Över mig, genom mig och mina försök till tankeverksamhet dånar skvalmusik, som så ofta på liknande tillhåll. Det tycks inte bekomma skvalmusiken att man byter stad, land eller att man byter havrekakan mot popcorn och kaffet mot öl. Skvalmusik tycks nämligen besitta en fenomenal övertalningsförmåga. Den har lyckats övertala snart sagt varje kaféägare, restaurangägare och butiksinnehavare världen över om sin förträfflighet.

Kaféet jag sitter på nu är tillägnat Franz Sacher, den konditor som skapade kanske en av världens mest kända bakverk, sachertårtan. Runt omkring på väggarna hänger bilder från Wien, Lviv före andra världskriget samt bilder på bakverk. Tapeterna domineras givetvis av medaljonger, och borden och stolarna är hyfsat stilrena.

Men högtalarna talar ett helt annat språk. Det är ett fasligt dunkade, lite swich-ljud och pling-plong så där lite hipp som happ. På det klegas det ut en smörig och tillika grötig mansröst som ackompanjeras av några pipiga flickröster. Det finns de som säkert kallar detta musik, men jag är tveksam om jag tycker sattyget som kommer ur högtalarna kan ges det epitetet. När jag är på gott humör kallar jag det skvalmusik. Annars kallar jag det rätt och slätt oljud.

Vi omges hela tiden av skvalmusik som den på kaféet. Vi har inte själva valt att höra ljudet, och är den ofta uppskruvad, hetsande och stressande. Oljudet används som någon slags piska för att få oss att köpa mer, dricka mer, äta mer. Och helst fort också. Ju fortare vi gör de där sakerna jag nämnde ovan, och ju mer vi intar eller inhämtar det där, ju bättre anses det tydligen vara. Att vi kanske inte mår så bra utav det, förefaller vara ett mindre viktigt fenomen.

När jag var liten var det någon som drev en kampanj mot hissmusik. En del kallar det muzak, men det var faktiskt ett varumärke, eller rättare sagt ett skivbolag som bland annat gav ut, ja, exakt, hissmusik. Nå, den där kampanjen jag mötte som liten var möjligtvis inte rikstäckande. Det var någon musiker i mammas bekantskapskrets. Eller om det var någon student på Musikhögskolan i Göteborg. Jag minns i alla fall någon långhårig sak som hade en pin där det stod “Muzak? Nej tack!”. (En liten gullig flört med “Atomkraft? Nej tack!”.) En liten miniundersökning jag gjorde ikväll med sambons utomordentliga minne, ledde till resultatet att det eventuellt kunde röra sig om en större kampanj, och inte bara en långhårig sak jag mötte på som barn när jag ledsagade mamma till jobbet på Musikhögskolan eller någon annan plats där hon jobbade med musik.

Jag tycker mig se behovet av en ny sådan kampanj mot skvalmusiken. För varför ska varje gemensamt rum smetas ner med denna styggelse några envisas med att kalla musik? Förlåt, jag kanske sårade någon av er. Kanske älskar ni just skvalmusiken på H&M, eller pling-plonget på kafé Franz Sacher. Men jag har så oerhört svårt att förstå vad den tillför. Alla tycks även vara så vana vid dess påträngande existens att ingen säger ifrån.

Eller så är det bara jag. Sedan jag lämnade all populärmusik bakom mig, och tog steget in konstmusiken, har jag svårare att stänga ute skvalmusiken. Den äter sig in i mig. Förstör mitt humör. Gör mig deprimerad och håglös. Havrekakan, hur god den än är, lämnar bara en fadd smak (för att låna ett favorituttryck från mormor) efter sig. Kaffet dricker jag så fort att jag bränner mig på tungan.

Och snabbt flyr jag ut från kaféet. Till Orgelsalens trygga famn. Där man har vett att framföra riktigt skön musik – världsstjärnan Midori briljerar med Robert Schumanns violinkonsert i D-moll.


Bild: Gustav Söderström.

Svensk sommar på besök i Ukraina

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det råder upprymdhet i Orgelsalen. Utspridda i lokalen står deltagarna i Malmö akademiska kör. När de tar ton lyfter många av åhörarna ögonbrynen i förtjusning, likaså i förvåning. Det är ett genialt drag. Genom att flytta kören från scenen till åhörarnas plats, bryts också avståndet mellan oss i publiken och sångarna. Ljudet från deras strupar omfamnar oss och suddar ut gränsen mellan åhörare och sångare. I min (möjligen) överdrivet sentimentala hjärna, förvandlas deras handling till en förbrödningsgest. Och det skapar närvaro och en känsla av samhörighet.

Gårdagens konsert i Orgelsalen kan på många plan just beskrivas som en gest av samhörighet. Orgelsalens Taras Demko inleder med orden “Hej! Välkomna”, och dirigenten Daniel Hansson avslutar med orden “Slava Ukraini” (Ära åt Ukraina). Så nära som det var mellan Sverige och Ukraina igår har det snudd på aldrig varit tidigare.

Det är inte bara Malmö akademiska kör som tagit sig hela vägen till Lviv. Med dem är också Malmö akademiska orkester. Både kör och orkester är amatörer, men de är samspelta och har en egen mycket vacker ton.

Orkestern och kören har för övrigt tagit sig ner till Ukraina för egen maskin. Pengarna till resan kommer från alla de konserter de ger i Sverige. Så om du varit på en konsert med Malmö akademiska kör och orkester, så har du också bidragit till att sprida glädje i Ukraina.

Programmet för kvällen återger hur fästa vi nordbor är vid sommaren. Betoningen ligger på svenska tonsättare. Bland verken som framfördes igår fick lvivianerna bekanta sig med Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar, Erland von Koch, samt flera traditionella svenska och nordiska sånger. Trots att sommaren är så kort, har vi skrivit förfärligt mycket musik om detta efterlängtade besök av sydligare breddgraders normaltillstånd.

Man framför även ett nyskrivet verk av Staffan Storm, som tillika befinner sig på plats i Ukraina. På engelska är titeln “the Lark sings, and summer hastens away”. (Tyvärr är Stims webbplats blockerad och jag kan därför inte kontrollera den svenska titeln.) Storms tonsättning är tät och tidvis antagligen svårspelad, och just den leder den obönhörligt mina tankar till det svenska vemodet.

Ty det är vemodet som löper som en röd tråd genom hela konserten. Detta säregna nordiska känslouttryck, som varken betyder att man är ledsen eller glad. Det är en känsla av att se sin omgivning med tillförsikt, men kryddat med en nypa misstro. För vi vet ju alla att bakom nästa hörn, eller bortom landsvägen, lurar ett okänt tingest. I detta fall är det okända sommarens ofrånkomliga bortgång.

Det är många som får ta del av det svenska vemodet. Orgelsalen är fullsatt, och det råder stundtals nästan akut syrebrist. Men det bekommer varken musiker, sångare eller åhörare. Vi är, på båda sidor om scenen, intensivt nyfikna på varandra. Man kan nästan ta på vår känsla av samhörighet. Den hänger i luften ovanför våra huvuden och innesluter oss.

Sammantaget skulle jag vilja säga att gårdagens konsert var en unik lektion i svenskt sinnelag. Det är nog kanske så, att en kunskap och förståelse för hur vi nordbor betraktar sommaren, säger mycket mer om oss, än att traggla tabeller i grammatik. Här var vägen in till det svenska hjärtat vidöppet, och inte behäftat med elakartade böjningsformer. Varje åhörare gick hem med en liten bit ny förståelse för Sveriges natur, kultur och speciella karaktär.

Den här formen av projekt är otroligt berikande och stimulerande. Vi får en exklusiv inblick i varandras liv och förutsättningar. Som enfaldig kulturtant, så kan jag inte låta bli att hoppas på att jag någon gång får uppleva att Orgelsalens stolthet UFO (Ukrainian Festival Orchestra) får uppträda på en svensk scen.

En särskild eloge måste gå till Orgelsalens Taras Demko och Ivan Ostapovitj för deras enorma energi, driv och engagemang. Vi här i Lviv är, som sagt många gånger tidigare, välsignade med att få ha dessa två herrar vid rodret på Orgelsalen.

Jag hoppas innerligt att de tre återstående konserterna blir lika välbesökta, som den i Lviv, och att orkestern och kören kommer hem med lika många positiva känslor som de gav oss på åhörarplats.

Malmö akademiska orkester och kör kommer att ge tre till konserter i Ukraina.

19 juni kl 19.00 National Philharmonic of Ukraine i Kyjiv.
21 juni kl 20.00 Khmelnytskyi Philharmonic Hall
22 juni kl 20.00 Chernivtsy Regional Philharmonic Society

Music of North

Music of North
Daniel Hansson.

Bilderna är fångade av Orgelsalens fotografer.

Fångenskapens toner

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis då de sista tonerna klingar ut i Alfred Schnittkes Concerto grosso nr. 1, letar sig ljudet av tornseglarnas tjut in Orgelsalen. En kontrast, som likväl skulle kunna vara tonsatt av självaste Schnittke. Tårar väller upp i mina ögon, halsen snörps åt. Det gör så vansinnigt ont, men är ändå oemotståndligt vackert.

Schnittkes Concerto grosso nr 1 kräver absolut koncentration från sina åhörare. Det finns lättsamma partier, som han lånade från filmmusik, som han komponerade vid den tiden. Men de mals ner, hackas sönder, pulviseras av desperationens styrka. Hela konserten, slutar som den börjar. Med klangen ett prepareta piano, men det inte som i inledningen, då det var ett nytt oskrivet blad för oss åhörare. Nu hör vi all den klaustrofobiska vrede som konserten innehåller.

Trots känslan av hopplöshet, glimmar här ett hopp. En önskan om frihet. Det är diktaturens våld mot människorna vi hör. Men Schnittke ville inte låta sig krossas. Han hade alla fall kraft då, 1976, att opponera sig. Han försöker vrida sig och slita sig från de bojor han fjättrats i. Men utmattad störtar han mot marken. De sista tonerna, symboliserar, för mig, de sista desperata försöken att slita sig fri. Som tornseglarna utanför fönstret.

Det sliter och river i mig. Det gör som sagt så vansinnigt ont. Det finns egentligen bara ett annat stycke som har samma inverkan på mig, och det är Allan Petterssons sjunde symfoni. Han var inte fjättrad av en diktatur, utan av reumatism. En sjukdom som bokstavligen slet hans inre i stycken. Men det var nog inte bara sjukdomen som gjorde ont i honom. Det var nog lika mycket hans fattiga barndom, och känslan av utsatthet som styrde tonerna han skapade.

Det som förenar dessa båda tonsättningar är hur skönheten försöker bryta sig in, skänka ljus, men den ondskefulla kraften segrar. Det finns säkert de som värjer sig från tonsättningar som de båda ovan. De tycker kanske att musik bara ska vara vackert och smyckande. Men smärtan i musiken talar också till alla de som inte ges möjlighet att fly från sina trauma. Och det inbringar också en känsla av samhörighet, hos alla oss som inte förmår se livet som ett glättig YouTube-klipp.

Under kvällens konsert omringades Schnittke av Johann Sebastian Bach. Det var ett ypperligt val, då Concerto grosso nr 1 just korresponderar med barockmusiken. Jag har dock fortfarande inte bestämt mig för om jag tyckte om att man valt rätt med att avsluta konserten med BWV 1060R. Kanske fanns det de som räds smärtan i Schnittke, och behövde något som dövar minnet av Concerto grosso nr 1. Men för mig hade det inte behövts. Jag räds inte att se in i andras mörker.

Det var dessutom en fullkomligt strålande prestation av kvällens båda solister, Midori Goto från Japan och Orest Smovtj. Men ändå är jag kanske mest rörd över orkestern, Ukrainian Festival Orchestra och dirigenten Ivan Ostapovitj framförande. Som en trygg, fast hand lotsar de varsamt solisterna genom de vanskligt partierna. De stående ovationerna var lika mycket till deras ära som till solisternas.

Och utanför seglar tornseglarna fritt och vigt genom sina glädjebringande tjut.


Strax före orkestern, dirigenten och solisterna gör entré.

Kvinnors röster i krig

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, poetry, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“I krig lider kvinnor mest”, säger Richard Moriarty med eftertryck från scenen i Orgelsalen. Det råder en spänd atmosfär efter hans ord. I Ukraina känner man väl till de civilas lidande, men det är oftast soldaternas offensiver, och död, som skapar de stora hyllningskörerna. Kvinnornas lidande möts ofta med en stum tystnad. Vi vet att de finns, att deras lidande är verkligt, men det delas inte ut några tapperhetsmedaljer i civilt lidande.

Richard Moriartys verk “We That Wait”, som ikväll uppfördes första gången i Ukraina, består av sju sånger, baserade på i huvudsak kvinnors röster. En tonsatt cykel, där krigets grymhet gestaltas i en skicklig orkestering. Orden faller ut i pukslagarnas bombardemangskaskad. Ett fält om våren, där blommor skulle blomma, har bytts ut mot en lerig sörja av våld. Det låter kanske groteskt, men stundtals är det smäktande vackert. Skönheten och livet försöker bryta upp, bort och förbi våldet. De reser sig upp mot skyn, men tvingas ner av de fasor som följer med kriget. Emily Dickinson tillhör de mest välkända poeterna som Moriarty har valt, men det är tonsättningen av Ella Wrens dikt “We Have Parted”, som griper tag i mig. Den rymmer både sentimentalitet, och en ilska över det som förlorats.

Jag har ingen kunskap om hur vanligt det är med tonsättningar som hyllar kvinnors lidande i krig, men en snabb genomgång i mitt inre kartotek leder inte till några resultat. Det betyder inte att de inte finns, men det är ändå talande att jag inte känner till en endaste liknande tonsättning.

Efter pausen tar Richard Moriarty tag i ett annat känsligt ämne. Kvinnors rätt till prästerskap i den katolska kyrkan. “Adsum!”, som betyder “Jag är här” på latin, är en symfoni i nio satser för orkester, kör samt två sångare, en sopran och en tenor. Stycket är till sin karaktär inte lika lättillgängligt som ovannämnda “We That Wait”. Här finns en återhållen vrede, som lyser fram genom tonerna. Varje sats, ja, praktiskt taget varje ton, hamrar in i oss åhörare att rätten att få leda en gudstjänst ska ges till alla som känner sig kallade. Vreden slungas ut i det rum, som även tjänar som just katolsk kyrka. Den slår mot kyrkans väggar, och plötsligt släpps ljuset in, när de två sångarna förenas och sjunger simultant. För mitt inre förvandlats kvällens konsert därför till en revansch. Kanske är det Moriartys personliga revansch, men vi alla görs ändock delaktiga.

Det är oerhört vackert och även mycket intressant att denne tonsättare tycks brinna för kvinnors rätt att göra sina röster hörda. För lika mycket som styckena handlar om krig och rätt till att vara präst, handlar de om kvinnor, i sammanhang där de oftast är osynliga.

Kvällens dirigent är den mycket uppskattade Theodore Kuchar, och jag tror mig ana att han ligger bakom att Richard Moriarty låter uppföra sina två mest kända verk här. Det är en ynnest att Orgelsalen har fått ett ledarskap som gör att den här typen av konserter vanligare i Lviv. Och som så ofta på just Orgelsalen så är medelåldern i publiken låg. Det bådar ju gott för framtiden. En ny scen har inte heller lett till att publiken sinar på andra håll (det kan jag själv intyga), utan har endast inneburit att nya människor får smak på konstmusik.

Och i en bättre värld hade vi skapat och lyssnat till mer musik, istället för att slakta varandra på våldets blodtörstiga och tillika omättliga altare.

%d bloggers like this: