viewpoint-east.org

I begynnelsen var det Chopin…

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tredje december
Dagens musik
Borys Ljatosjynskyj
Ukrainska kvintetten, op 42

Från Grażyna Bacewicz kan steget till Borys Ljatosjynskyj (1895-1968) tyckas vara långt, men det finns givetvis beröringspunkter, och i detta fall är det Karol Szymanowski. Båda tonsättarna inspirerades nämligen initialt av nämnde Karol, och i var det ett inflytande som skulle figurera i många av Ljatosjynskyjs verk. Det finns de som vill göra gällande att det före Ljatosjynskyj inte fanns några ukrainska tonsättare kunde kombinera ett traditionellt uttryck med atonala och modernistiska inslag, så som exempelvis Karol Szymanowski gjorde.

Och det polska inflytandet löper också som en röd tråd i Ljatosjynskyjs liv, ja, i alla fall inledningsvis. Han växte upp i ett hem med en far som beundrade polsk litteratur och historia, något som hade stor inverkan på sonen Borys. Hans första tonsättningar var starkt inspirerade av Chopin. Borys far ville dock inte att sonen skulle studera komposition, utan istället juridik på universitetet i Kyjiv. Borys böjde sig efter faderns vilja, men efter påverkan lyckades han få tillstånd av fadern att studera komposition vid den nystartade Musikhögskolan i Kyjiv. Han skulle stanna kvar efter utbildningen och bli en mycket uppskattad lärare i komposition. Många av de mest inflytelserika tonsättarna i Ukraina skulle också studera för honom.

Borys Ljatosjynskyj stod under en stor del av sitt liv i ständig opposition med Sovjetunionen och deras krav på estetiska uttryck. För att kunna verka som tonsättare tvingades han följa deras krav vid flera tillfällen. Att han böjde sig för deras krav betydde att han trots allt kunde verka under den sovjetiska tiden, vilket annars hade varit omöjligt.

Många menar att Ljatosjynskyjs största bidrag var, och är, att han var den som la grunden till dagens ukrainska akademiska musik. Utan honom hade den ukrainska konstmusiken under 1900-talet, samt den samtida konstmusiken kanske inte låtit som den gör. Den ukrainske tonsättaren Valentyn Sylvestrov, som också var Ljatosjynskyjs elev, lär ha sagt att den senare var bland de viktigaste och mest betydelsefulla tonsättare under 1900-talet.

Vi ska nu lyssna på ett av Ljatosjynskyjs kanske mest kända verk, den Ukrainska kvintetten op 42 från 1942. Lyssna särskilt på de sista takterna av tredje satsen, som i mitt tycke kommer nära en ukrainsk kulturell essens – en slags vild och brinnande eufori som avslutas med några spröda toner i dur, och ett litet plupp. Effektfullt, vackert och förtvivlat förtjusande.


Inget fjäsk på Orgelsalen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Stämningen är förtätad, koncentrerad, och det förefaller mig som om hela publiken och ensemblen Orgelsalen i Lviv har formats till en enhetlig organism. Förväntansfullt väntande. Om några minuter kommer Svyatoslav Lunyovs (1964) Libera me att fälla ut sina tonala vingar, ut över den stora salen, och ut i etern. Jag bevistar Ukrainian Live, en konsert som sänds direkt online, ett nytt och spirande påfund av Orgelsalens kreativa producenter.

Ukrainian festival orchestra (UFO) leds skickligt av Ivan Ostapovitj genom ett stycke ukrainsk samtida konstmusik. Här finns inget fjäsk eller inställsamhet mot publiken och de åhörare och tittare som följer konserten online. Det är musik som kräver koncentration och skärpa. Därav den förtätade stämningen. Direktsändningen spelar nog också in, så att säga.

I det inledande stycket av Lunyov, Libre me, byggs en trevande dialog mellan stråkorkestern upp. Sakta makar de sig varandra till mötes. Trevande. Det finns en sorg i stycket, som ibland skjuts undan så att några strålar kan bryta sig im. Stundtals får stycket mig att tänka på den estniske tonsättaren Arvo Pärt, men här finns en annan tyngd och volym. Libre me pendlar mellan förtvivlan och resignation. Det så vackert att jag faktiskt upplever att jag får lite svårt att andas.

En av de kanske kändaste ukrainska tonsättarna heter Valentyn Sylvestrov (1937). Hans tonsättningar innehåller också ofta ett vemod, ett ukrainskt vemod. Pianisten Dmitrij Mykytyn framför Kitsch Music No. 1 med just den eftertänksamhet och försiktighet som finns inskrivet i stycket.

Oleg Bozborodko är en ny bekantskap för mig. Hans Lantern för stråkorkester är rytmiskt, och lekfullt. Med sirliga svängar och ibland retfulla avbrott förs vi fram genom stycket. Det är ett ljust stycke. Förväntansfullt. Kärleksfullt. Ett välförtjänt “bravo” hörs när orkestern möts av applåder.

Även Gennadij Lyasjenkos (1930-2017) Kontrapunkter för harpa är en oerhört fascinerande stycke. Det är tekniskt, men genom tonerna hörs ibland rent folkloristiska element, ukrainska så som österländska. Jag tycker mig också kunna skönja en ilska, innan stycket abrupt och lite retsamt tar slut.

Det stycke som var svårast att för mig att finna mig till rätta i var Lubava Sydorenkos (1979) Etyder för den gamla staden. Ett stycke för cello och elektronik. Det är ett intensivt verk, som nästan angränsar till frijazz och ukrainska avantgarde, som nog är okänt för många svenskar. Med kontraster och disharmonier föser cellisten oss allt längre in i en okänd värld, fylld av energi. Det finns en intensitet och koncentration i solistens framförande som gör att jag slutligen följer stycket.

Konserten avslutas med två stycken av Bohdana Froljak (1968). Orbis Terrarum är ett stycke för stråkorkester och orgel. Orgeln ligger som ett orosmoln, svagt bullrande. Knappt skönjbart. Froljaks tonsättningar är ofta skira, nästan spröda. Men de är också täta, intensiva på ett helt unikt sätt. Jag kan tydligt höra Valentyn Sylvestrovs filosofi, men hon är sin egen. Inte en kopia på någon annan. Utan helt självständig. I konsertens sista stycke, Venus in furs, för flygel och violin, kan vi också höra hennes unika röst.

Nå, det här var förfärligt många ord. Och kanske borde jag helt enkelt låta musiken tala för sig själv. Men det är svårt att motstå frestelsen att hylla ett så inspirerande och modigt initiativ. Jag försöker att föreställa mig att något liknande skulle ske i Sverige – en fullsatt konsertsal när en lokal orkester framför svensk samtida konstmusik, samt att man på eget bevåg sänder konserten online. Men min inlevelseförmåga räcker inte till. Om ni är begåvade med Facebook kan ni se och höra hela konserten. Då får ni även känna något av vår särpräglade atmosfären i Lviv, och få tillgång till ett axplock av några av de finaste tonsättarna inom ukrainsk samtida konstmusik.

Konserten skedde i samarbete med Malmö akademiska kör och orkester.

Här kan ni se bilder från konserten.


Metamusik från Sovjetunionens fall

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag hade en vän. Som alla vänner, öppnade han nya vyer för mig. Det första han gjorde var att övertyga mig om att jag borde åka till Kyjiv. Om inte han vore hade jag kanske inte varit där jag är idag. Sedan introducerade han mig för Valentyn Sylvestrovs musik. Om han inte hade gjort så, hade jag nog inte varit den jag är idag. Tre år efter att jag mött min vän första gången, stod jag framför hans namnlösa grav på en begravningsplats strax utanför Kyjiv. Namnlös, eftersom han hade valt att ända sitt liv. Självmördare får egentligen inte begravas på kristnad mark.

Jag tänker på honom när jag ikväll sitter på filharmonin och omsluts av Sylvestrovs “Metamusic”. Trots att det i år är tio år sedan min väns röst tystnade, och hans levnadsglada uppsyn förintades, söker han ibland upp mig. Särskilt när jag lyssnar till Sylvestrovs musik.

I “Metamusic” letar sig Sylvestrov fram genom toner av kristaller. Klockspel löper in i vibrafonen, vrider sig åter mot klockorna, för att glida genom stråkarna och slutligen flyta ut i flygeln. Puckorna varnar. De ligger som en dov smärta bakom allt. När man minst anar det, reser sig deras smärta hög. Men så drabbas de av tvivel och tystnar oförklarligt.

Kanske är det inbillning, men jag tycker mig kunna urskilja att “Metamusic” färdigställdes 1992. Sovjetunionens fall återspeglar sig i det 50 minuter långa stycket. Här finns både förhoppningar och ovisshet. Den sträcker sig ut för att hitta fasta punkter att klamra sig fast vid, men samtidigt finns det en ovilja i stycket att finna ro. Inte heller finner jag någon eufori. Verkets habitus är sökande. Trevande. Som om det gick på en svag och rutten is om våren. Varje steg tas med största försiktighet – en oro över att isen kan brista, och vi med det, skulle falla ner i ett mörkt och hotfullt okänt.

Vid flygeln ikväll sitter József Örmény, ukrainsk pianist (med ungerska rötter). Hans specialitet är just samtida musik, och om man vill höra Sylvestrovs verk för piano, ska de framföras av Örmény. Han besitter en särskild förmåga att återge Sylvestrovs sprödhet. Klangen är kosmisk. Svävande. Så lätt och tunn på sina ställen att jag nästan tror att det bara är en illusion.

Jag sitter där, lyssnar till ett stycke som är så mycket, och förbannar mig själv för att jag återigen tänker på frågan jag vill ställa min vän, frågan om varför, en fråga som aldrig kommer få något svar. Och liksom den frågans natur löper “Metamusik” över ett helt spektrum av ovisshet, och går oundvikligt mot en tystnad.


I väntan på Sylvestrov.


Valentyn Sylvestrov

Category: by sophie engström, music
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Den 30 september fyllde min ukrainske favoritkompositör 77 år – Valentyn Sylvestrov. Som en hyllning till denne eminente musikhjärna publicerar jag ett axplock av några av mina favoritkompositioner av honom.

silvestrov1 2