Category: Centraleuropa

  • Dagens anteckning – 25 november 2024

    Dagens anteckning – 25 november 2024

    Läsningstid: 4 minuter

    På Poznańs pittoreska stora torg, mitt i deras gamla stan, råder det som sagt julstämning. Poznań är nämligen alltid först i landet med att öppna sin julmarknad. Man skulle kunna tro att det vore Toruń som ägde den ledartröjan, enär de stoltserar med Polens godaste pepparkakor, men så är alltså inte fallet.

    Det är inte särskilt många besökare på julmarknaden, men det kan ju bero på att det är fredag förmiddag och de flesta är upptagna med sina lönesysslor. Det är bara några grupper med tillresta skolbarn som surrar runt, med sin omisskännliga hyperaktivitet, bland ställen med kylskåpsmagneter. Att samla kylskåpsmagneter som föreställer platser man besökt är något av en idrottsgren här i Polen, och likaså i Ukraina. Jag har aldrig mött en lika utbredd fascination för dessa, ofta hopplöst kitschiga, tingestar i Sverige. (Dessvärre har jag också själv drabbats av denna smitta, och måste alltid köpa med mig en kylskåpsmagnet när jag är på resa.)

    Men jag lämnar snabbt småfolkets nöjespark, för att bege mig till min lustgård. Det förhåller sig nämligen tursamt nog så att det här på torget härbärgerar ett musik- och instrumentmuseum. Och den första jag får möta, när jag kommer in i museet, är den förtjusande serpent, som ormar sig precis som den borde i en lustgård. Den två meter långa serpenten hade sin storhetstid under 1500-talet, och dess ljuvliga trombonliknande munstycke ger ett särdeles tilltalande ljud. Jag skulle kunna skriva långa essäer om detta instrument, men den essän avslutas abrupt när jag vänder mig om och får jag syn på en puzonet, en äldre släkting till trombonen med anor från 1300-talet. Inte långt från dessa skönheter syns några tidiga klarinetter stiligt poserande. Jag får träffa flera olika cembalo, alla av förnäm börd. Detsamma gäller alla dessa charmerande klavikord med vackert målade insidor. Och glasharmonikan med sin underliga, spolformade kropp. Här finns uppresta flyglar med oemotståndlig utsmyckning, men det vette fåglarna hur strängarna är placerade i den där som har formen av en harpa.

    Och vi ska inte glömma alla viola di gamba och viola d’amore som jag får möta. Men det går helt enkelt inte att presentera alla och envar.

    I avdelningen för folkmusik finns massor av olika säckpipor. Ja, inte är det bara i Skottland man har spelat på detta uppblåsta instrument. Här finns vanliga violiner och träskofioler (de som bara är som en planka). Men instrumenten från Indien tar nog ändå priset för bästa kostym, så som exempelvis den påfågelsliknande gottuvadyam, eller sarangin med sin lite fyrkantiga uppsyn.

    Dessa instrument är inte bara intagande att titta på, deras röster väcker också känslosvall hos mig, när får jag höra dem med hjälp av den surfplatta som museet lånar ut. Så ni förstår nog att detta på många sätt ett paradis på jorden för någon som förälskat sig i musik.

  • Dagens anteckning – 23 november 2024

    Dagens anteckning – 23 november 2024

    Läsningstid: 2 minuter

    Idag skulle Krzysztof Penderecki (1933-2020) ha fyllt 91 år, och det passar därför bra med nedanstående anteckning.

    Det är inte lätt att tränga in i Krzysztof Pendereckis pianokonsert, kallad “Zmartwychwstanie” (på svenska “Uppståndelse”), tänkte jag häromkvällen när jag besökte konserthuset och hörde Krakóws filharmoniska orkester framföra just detta verk. Ibland känns verket alltför fragmentariskt och förefaller nästan vara oregelbundet utstött, som om Penderecki hade duttat ut lite uppslag till idéer lite här och var. Men det här hindrar inte att jag blir instreserad av det jag hörde, och som alltid med Pendereckis tonsättningar blir jag väldigt engagerad och nyfiken. Hans ljudvärld är helt unik, med sina val av ovanliga instrumentkombinationer. Det senare förstärker en kaotisk atmosfär, som likafullt är eggande och medryckande. Den drar in mig till sitt egna unika kosmos, och snart låter jag mig helt uppslukas av Pendereckis originella tonspråk.

    Pendereckis pianokonsert skrevs i början av vårt sekel, och var nästan färdigt den elfte september 2001. Han beslutade sig då för att skriva ett mörkare verk, lyfte därmed ut delar och skapade en ny struktur. Verket är sannerligen mörkt, och ackompanjerade väl min sinnesstämning i söndags kväll. Och även om Penderecki hade elfte september i tankarna när han slutförde verket, passar dess oroväckande stämning väl för vår tid.

    Solist i söndags var den skickliga pianisten Mūza Rubackytė och dirigerade gjorde den inkännande Alexander Humala.

    Konserten avslutas med ett bejublat framförande av Antonín Dvořáks åttonde symfoni i g-dur (op 88. B 163), och jag kan därmed som sedvanligt bara tacka för en enastående resa in i musikens universum.

    Man kan läsa mer om pianokonserten här
    https://culture.pl/pl/dzielo/krzysztof-penderecki-koncert-fortepianowy-zmartwychwstanie

  • Dagens anteckning – 22 november 2024

    Dagens anteckning – 22 november 2024

    Läsningstid: < 1 minut

    Ofta syns de sida vid sida, det nya och det gamla Polen. Den gamla tomma och sönderslagna fabriken vid sidan av det nya, redan bebodda, bostadsområdet med sina färggranna utsmyckningar. Till och med inne i tågkupén möts gammalt och nytt, med nunnan som och surfar på mobilen. Hon är också den första som upptäcker att tåget är försenat, då hon följer dess framfart på en app som följer tågen i realtid.

    Utanför vårt tågfönster syns höstsåddens spira grönt under ett tunt snötäcke. Rovorna ligger i prydliga högar och väntar på något okänt öde.

    Men mörkret lägger sig nu över landskapet, och hindrar fler observationer ut genom fönstret. Molnen slukar, lite förstött och slentrianmässigt upp träden, som står där med sina mistlar, på centraleuropeiskt manér. I vattenputsarna syns ljusskärvor som speglar himmels sista kvarvarande ljus. Som om himlen klämde ut de sista ljusdropparna ut sin himmelska färgtub.

    När mörkret slutligen tagit över syns bara den fyrkantiga rutan med ljuset från tågfönstret.

  • Dagens anteckning – 26 oktober 2024

    Dagens anteckning – 26 oktober 2024

    Läsningstid: 2 minuter

    När jag flyttade till Kraków var det stora samtalsämnet luftföroreningar. Det ordnades konferenser där till och med Katowice, staden som dittills hade haft Europas sämsta luft, gjorde sig känd som en stad som försökte göra något åt den ohälsosamma luften.

    I Kraków var det var inte alls ovanligt att man såg cyklister eller gångtrafikanter med munskydd, rådigt designade efter den tidens tycke för smak.

    Sedan kom pandemin och man verkar ha blivit mer oroad över andra föremål som flög runt i vår luft. Alla ålades av nervösa politiker att bära munskydd (under en tid), men det var bara ett fåtal som orkade engagera sig i eventuell design.

    När pandemin inte längre skrämde upp oss tillräckligt kom så Rysslands misslyckade försök till fullskaliga invasion av Ukraina. Några munskydd sågs inte längre till och faktum är att munskydd nog står sig slätt mot Rysslands aggressivitet.

    Men hur förhåller det sig med luften i Kraków i detta nu? Det kan man undra, en sådan här dag, när solen nästan svämmar över av lyskraft och höstlöven skimrar i sina på en gång starka så som skira färger. Jo, den är dålig. Nå, inte riktigt lika uselt dålig som den var före pandemin, men alltjämt dålig för lungor. Det är inte så att politikerna har legat på latsidan. Man har infört olika regler för att få bukt med koleldningen, men tyvärr har det har gått troll (läs = politik) i frågan, med allt vad sådana charader innebär.

    Regeringen i Warszawa är dock inte särskilt intresserad av vare sig munskydd eller luftföroreningar. Deras blickar riktas inte ut i tomma luften, utan mot belarusiska och ryska gränsen, vilket inte är att undra på.

    Men det också en helt annan fråga.

    —

    För att illustrera dagens anteckning får ni njuta av bilder från Botaniska trädgården i Kraków.

  • Kanske något av en schubertiad

    Kanske något av en schubertiad

    Läsningstid: 4 minuter

    Vår samtida rädsla för åldrandet, drabbar i allra högsta grad även litteraturen. Alldeles för många böcker glöms bort, och förtvinar på glömskans hyllrad. Om man vill gå på tvärs med vår samtid, kan man enkelt revoltera genom att läsa en äldre bok och låta tanken befinna sig långt bortom dagens hets efter det senaste och evig ungdom. Åldrandet, vare sig det rör människor eller böcker, bör ju inte ses som en sjukdom. Det är snarare ett diplom för ett gott liv. För visst är det är sorgligt med dem som aldrig får lämna ungdomsåren.

    Franz Schubert (1797-1828) fick aldrig uppleva åldrandet, och om det och mycket mer kan man läsa i Newman Flowers snart 100 år gamla biografi “Franz Schubert, the Man and His Circle” från 1928. I denna bok kan vi tillskansa oss kunskap om Schubert och hans krets (kallad schubertianerna) som kanske gått några förbi. Som exempelvis att hans bäste vän var odågan Franz von Schober, född på Torups slott utanför Malmö, och att han därför kallade sig Torupsonen i olika sammanhang. von Schober försökte sig på många karriärer, bland annat som skådespelare på estraden i Wrocław (då Breslau), men han var nog mest framgångsrik i sängkammaren. Här kan man också läsa om svenske Isak Albert Berg, operasångare och pedagog, som hjälpte Jenny Lind till hennes framgångar. Flower ger också en utförlig beskrivning av Schuberts sjukdomstid och dess fasor. Schubert hade ådragit sig syfilis när han följde med Torupsonen på dennes nattliga eskapader. Vi kan också läsa om Schuberts usla ekonomi, vilken delvis kan förklaras av att han var synnerligen envis och inte vek sig för samtidens ideal.

    Här återfinns också en gripande beskrivning av Ludwig van Beethovens sista tid i livet. Vi får möta honom som stendöv på en parkbänk i Wien, där han ihärdigt pratar om sig själv, utan att ta någon notis om någon annan än just sig själv. Åhörarna omkring honom tycks vara förtjusta och lyssnar lika tacksamt som vetgirigt på hans långa monologer. (Vi har med andra ord alltid hänförts av sådana som kan framhäva sig själva.) Schubert var dock på tok för blyg för att närma sig den Store Mästaren, och deras möten blev få och korta.

    Newman Flower belyser också hur livet kunde te sig i Wien under 1800-talets första årtionden. Det är en mörk bild som återges, där en slags wienersk Jantelag verkar ha rått, och kejsarens klåfingriga censur slog ner på allt, vilket ledde till att många flydde staden. Som exempel kan man ge konstnären Moritz von Schwind och tillika en av schubertianerna, som efter att ha förnedrats i Wien, flyttade till München och fick stor framgång.

    Allt detta lyckas Newman Flower skildra utan att för den delen utgå från sig själv och inleda varje kapitel med ett “jag”. Och trots att boken själv är ålderstigen och säkert viftas bort som passé av vissa, så har den många förtjänster just i det att den inte är författad av en samtida författare. Det ger läsningen ett djup, enär man läser den både genom dåtidens och samtidens syn på Schubert.

    Det som Flower till exempel inte förtäljer är att det var Gustav Mahler som lanserade Schuberts symfonier, och då särskilt Symfoni i C-dur (D 944), för eftervärlden. På Mahlers tid ansåg man att Schuberts symfonier var för undermåliga och knappast något virke för en riktig symfoni som kunna grabba tag i åhörarnas känsloliv. Mahler lyckades att övertyga sin samtid om att Schubert var en stor tonsättare. Utan Mahler hade vi kanske inte fått njuta av Schuberts verk för större ensembler. Detta nämner inte Newman Flower av den enkla orsaken att Gustav Mahler var en förhållandevis bortglömd tonsättare och dirigent år 1928. Det skulle dröja några decennier innan Leonard Bernstein lyfte fram Mahler för en bredare publik, och därmed medverkade till att skapa Mahlers ryktbarhet.

    Nå, nu kanske ni undrar varför en postning om Schubert och Wien återfinns på denna sida som helst blickar österut. Förklaringen till detta ligger i det faktum att Wien under lång tid agerade huvudstad åt det område som ofta belyses här, alltså sydöstra Polen och västra Ukraina. Och om du vidare tar dig en titt på kartan ser du att Wien definitivt skulle kunna kvalificera som en metropol i det vi ofta slarvigt kallar östra Europa, men egentligen bör kallas Centraleuropa. Wien ligger i sydöstlig riktning i förhållande till Prag och ungefär på samma latitud som Wrocław. Så det är bara för er att vänja er vid tanken att Wien kan komma att figurera i fler postningar.


    En schubertiad (alltså en konsert med Franz Schuberts musik) teknad ur minnet år 1868 av Moritz von Schwind. På teckningen ser ni Franz Schubert vid pianot samt Josef von Spaun, Johann Michael Vogl, Franz Lachner, Moritz von Schwind själv, Wilhelm August Rieder, Leopold Kupelwieser, Eduard von Bauernfeld, “Torupsonen” Franz von Schober, Franz Grillparzer samt ett porträtt av grevinnan Karoline Esterházy på väggen.

    Utöver ovanstående bok är informationen bland annat hämtad från:
    The Eighth: Mahler and the World in 1910, Stephen Johnson, University of Chicago Press (2020)