viewpoint-east.org

En tidsresa med Jama Michalika

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ibland är avståndet mellan Lviv och Kraków synnerligen kort, så som exempelvis när vi går till historien. De två städerna låg ju under tiden för delningen av Polen (mellan 1795-1918), samt under mellankrigstiden i samma rike. Så det är kanske inte så märkligt att en av de mest anrika kaféerna i Kraków grundades av en äkta lvivian.

1895 slog nämligen lvivanen Jan Apolinary Michalik upp portarna till sitt kafé i Kraków, som passande nog fick heta Cukiernia Lwowska (Lvivianska konditoriet). Han började i liten skala, och det första kaféet hade inte några fönster mot gatan. Och det är egentligen inte särskilt underligt. Ty gatan Floriańska i gamla stan var en fashionabel adress redan då.

Kaféet blev snabbt populärt bland Krakóws konststuderande. Konstnärliga akademin låg nämligen bara ett stenkast från Michaliks kafé. Men inte bara konstnärer trivdes på kaféet. Många författare och politiker höll gärna till där. Gemensamt för dem alla var deras opposition mot det Habsburgska styret.

Kaféet hade som sagt inledningsvis inga fönster. Ganska snart övergavs Michaliks namn på kaféet. Istället kallades det av stamgästerna för Jama Michalika, vilket betyder Michaliks håla. Ett namn som följt med stället in i nutiden.

1905 hade kabarén Zielony Balonik, Den gröna ballongen, urpremiär på Jama Michalika. Kabarén blev känd för sin hätska satir av det Habsburgska styret. Man inledde varje kabaré med dockteater, vilket var ett bra sätt att undkomma censuren, som vid tid var onådig.

Kabarén blev omåttligt populär, och det gav möjlighet att öppna ytterligare ett rum. Hela kaféet fick då även ny interiör, och färgen som dominerar är varmt grön. Vid denna tid fick kaféet sitt särpräglade utseende som finns kvar än idag. Väggfasta soffor i grönt, ackompanjerade av robusta stolar och bord i mörkt trä. Väggarna målades, lika så sattes vackra glasmålningar in i nischerna. Förutom glasmålningar och väggmålningar finns även karikatyrer av kända krakowiter som befolkade staden vid förra sekelskiftet. Hela kaféet andas jugendstil, eller secesja som man säger här.

Någon som tilltalades av kaféets utseende var Krakóws stolthet, konstnären och teatermannen Stanisław Wyspiański. Det är lätt att förstå, enär hans skisser och konstverk har något Jama Michalikiansk över sig. Och många andra författare och konstnärer som tillhörde Młoda Polska, Unga Polen, gick hit. Młoda Polska var en rörelse inom bildkonst, litteratur och musik som var starkt kritiska mot positivismen, som tidigare dominerat den kulturella sfären. Man förordade istället jugendstil, symbolism och impressionism.

Många av stadens invånare tyckte dock att Jama Michalika var ett riktigt otyg. Besökarna strömmade ut från lokalerna på morgonkvisten, och man befarade att det förekom orgier i kaféet. Dekadens, ropade man, vilket säkert tilltalade männen och kvinnorna inom Młoda Polska, eftersom de tyckte att världen behövde lite mer av just det sistnämnda.

1918 lämnade Michalik Kraków, och flyttade till Poznań. Innan han packade sitt bohag, överlämnade han sitt framgångsrika kafé i servitörernas ägor. Det gick sig till 1935, då lönsamhet avtog, och stället gick i konkurs. Mycket av inredningen gick då tyvärr på auktion.

Under andra världskriget kunde Jama Michalika hålla öppet trots de kärva tiderna, men efter kriget nationaliserades kaféet i vanlig kommunistisk ordning. Under 1950-talet genomgick lokalerna en renovering, som mer var mer till skada än till nytta. 1960 öppnade kaféet igen, och nu med en bar som vette ut mot Floriańska. Under denna tid återkom även kabarén.

Men säg den lycka som varar för evigt. 1991 fick de slå igen portarna för nya reparationer. Denna gång genomfördes renoveringen, och restaureringen, av husets ägare. Resultatet är det vi har idag. Inredningen känns så äkta, att man faktiskt luras att tro att möblerna är från kaféets guldålder, alltså förra sekelskiftet. Idag har också kabarén, Den gröna ballongen, regelbundet föreställningar. Utöver det arrangerar man ofta författarkvällar, paneldebatter och poesiaftnar. Både Czesław Miłosz och Wisława Szymborska har för övrigt läst sina alster inför publik på Jama Michalika.

Tidens tand har trots alla renoveringar och ägarbyten varit skonsam mot Jama Michalika. Att gå dit för en kaffe, ett glas likör, eller för en riktig brakmiddag, innebär något av en tidsresa. En tidsresa som är få förunnat. I Lviv finns inga motsvarande kaféer kvar, som fått ha sin själ i behåll.

Vid mitt besök var stället nästan tomt. Det var jag och G som tillsammans med några polska och tyska pensionärer njöt av en stunds vila från samtidens galenskaper. Och på något vis är jag oerhört tacksam över att gamla stan i Kraków är översållad av pizzerior, steakhouse, MacDonalds, ty de skräniga brittiska turisterna håller sig helst där. Men om sanningen ska fram tror jag inte att de hyser någon längtan efter ställen som Jama Michalika. Till min innerliga hugnad.

Share

Tonsatt motstånd – Vita rosen i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi trevar oss in i lokalens halvdunkel. Stämningen är förväntansfull, men även något dämpad. Ty det vi valt att skåda är ett framförande av operan Weiße rose signerad Udo Zimmermann på Krakóws operafestival Opera rara.

Berättelsen om Vita rosen, och om syskonen Sophie och Hans Scholl, behöver nog inte någon närmare presentation. De flesta av er har någon gång mött skildringar om de unga syskonen som protesterade mot nazisternas våld, vilket ledde till att de två avrättades.

Udo Zimmermanns opera om de två syskonen är dock kanske mindre känd för en svensk publik. Operan finns i två upplagor. Den första hade premiär den sjuttonde juni 1967. Dess narrativ var då klassiskt, vilket innebär att berättelsen löpte från det att syskonen fick idén till sitt upprop till deras avrättning.

1986 skrev Udo Zimmermann en kammaropera, och den fick inte ett lika ordinärt narrativ. Åskådarna kastas fram och tillbaka i handlingen, och avslutningen är mindre slutet. Sophie och Hans Scholl förefaller nästan gå segrande ur berättelsen. Deras röster, och tolkning av verkligheten, besegrar den nazistiska ideologin. Avslutningen är, trots sin dystra upptakt, därför hoppfull.

Tonsättningen är klaustrofobisk, och varje ton värker och skaver. Klara och precisa nedslag, kantiga och kalla, driver fram berättelsen. Och det är musikerna som är den stora behållningen. Jag kommer på mig själv med att inte studera det som händer på scenen, enär min blick fastnar på musikernas samspel eller utsatta solon. Ensemblen Sinfonie Orchester Biel Solothurn, från Schweiz, handskas med operan både varsamt och resulut i samma andetag. Det är främst deras prestation som gör operan hörvärd och intressant.

Att det förhåller sig beror på hur operan är sammansatt. Emedan musikerna får färdas mellan flera olika tonklanger och emotioner, tampas de två briljanta sångarna med förhållandevis toftiga stämmor. Deras uttryck, eller röstläge, förändras endast minimalt under den 70 minuter långa operan. Det är troligt att Udo Zimmermanns avsikt är att förmedla tvång och förtryck genom detta förfarande. Det lyckas visserligen, men resultatet blir att sången kan uppfattas som uttryckslös. I synnerhet i en jämförelse med de levande och varierade uttryck som ålagts musikerna. Det hela ger en känsla av dissonans, tyvärr på bekostnad av helhetsintrycket.

Lika så är jag ytterst tveksam till att förflytta berättelser som dessa till en slags nutid. Gympadojor och jeans och luvtröjor i all ära, men vad försöker man säga oss betraktare, när man fråntar oss möjligheten att koppla iscensättningen med de faktiska omständigheterna? Jag är inte säker på att jag är enig med regissören om att det tillför något väsentligt för förståelsen. Vilket förtryck slåss de mot? Varför syns inga nazister? Och vem är det som sätts i godsvagnar och sänds mot sin död? Operan speglar sin tid, då ord som judar och nazister inte var accepterat att använda. Men det tvingar ju inte dagens scenografer att sudda ut minnet av dessa, vilket blir konsekvensen.

Men misstolka mig nu inte, genom att tro att jag är missnöjd med framförandet av Weiße rose på Opera rara. Faktum är att jag ledigt kan tillstå att det här framförandet tillhör en av de mest utmanande och spännande operor jag någonsin upplevt på en scen. Och jag gläds främst åt att man inte gömt de utmärkta musikerna i något mörkt och onåbart orkesterdike. Musikerna sitter rakt framför näsan på oss åskådare, och vi kan med stor behållning följa varje ton och rörelse i deras framställning. Opera rara har därmed gjort ett alldeles ypperligt val av lokal för denna föreställning. En lokal, Małopolski ogród Sztuki, som inte vanligtvis huserar just operor.

Festivalen Opera rara har nämligen flera olika scener under de tre veckor som festivalen pågår. Och man har i år, festivalens elfte år, ett program som spänner över flera sekel. Det är första året som man har inslag av samtidsmusik. Betoningen har tidigare legat på bland annat barocken. Ambitionen med festivalen är förövrigt beundransvärd. Man vill genom den bredda Krakóws kulturliv, både i ett nationellt och internationellt perspektiv. Vilket man genom sitt engagemang verkligen tycks göra. I synnerhet med så modiga initiativ som framförandet av operan Weiße Rose.


Fotograf: Dufaj
Bilden är lånad från Opera raras Facebooksida
.

Share

En cigarett på en söndag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag står på gatan Radziwiłłowska i centrala Kraków, ett stenkast från tågstationen, och tittar in i ett skyltfönster till en liten kvartersbutik. Den tycks vilja göra gällande att den funnits här en tid, ty både skyltningen och butikens insida känns märkbart ålderstigna. Trots sitt åldrade utseende känns den allt annat än dammig. Jag skulle snarare vilja karaktärisera den som vördnardsvärd, så som en äldre kvinna eller man med väldigt mycket erfarenhet och klokhet.

När jag står där och tittar in genom fönstret till denna relik, tänker jag att det var nog hit som den kedjerökande poeten Wisława Szymborska gick och köpte sina cigaretter. Och det tordes ha varit många gånger om dagen, enär hon rökte praktiskt taget hela tiden. Om inte mina bristfälliga polska kunskaper stod i vägen för min nyfikenhet i denna fråga, hade jag givetvis gått in och undersökt hur det förhåller sig i detta mycket viktiga spörsmål. En av de första frågorna jag hade frågat skulle ha varit om de hade söndagsöppet på hennes tid. För var skulle hon annars gå om hennes fingrar letade sig fram till den sista giftpinnen i paketet?

Det här med söndagsöppet är annars en politisk het potatis här i Polen. Nå, het och het, jag vet inte det. Men det är en fråga som krakowiter gärna tar upp om man samtalar med dem om ditt och datt. Första frågan de tar upp är den dåliga luften. Den andra frågan är det här med söndagsöppet… Eller vi borde kanske snarare säga söndagsstängt, ty under 2020 får affärerna bara hålla öppet sju söndagar.

Det var fackförbundet Solidaritet (Solidarność) som först väckte frågan om söndagsstängt. De ville göra så för att ge deras medlemmar utökade möjligt att få vara lediga tillsammans med sina familjer. 2017 infördes därför en lag som innebär att affärerna, och i synnerhet de stora kedjorna, måste hålla stängt. För varje år har det blivit färre söndagar som affärerna får vara öppna. I Polen kryllar det annars av butiker som har öppet dygnet runt, men således inte längre på söndagar. Det finns de som uppriktigt uppskattar lagen om söndagsstängt. Det finns också de som innerligt avskyr den. Andelen personer som är skeptiska till att affärerna är stängda nästan alla söndagar har ökat i takt med att de söndagsstängda söndagar ökat. Men de flesta är ändå positiva till att affärerna är stängda någon söndag i månaden.

När jag flyttade hit fasade jag för de söndagar som innebär att affärerna måste hålla stängt, men jag har märkt att det inte alls är så opraktiskt som jag trodde att jag skulle tycka. Faktum är att jag inte en enda söndagsstängd söndag haft problem med att hitta det jag behöver. De affärskedjor som får hålla öppet kan alltid tillgodose mina olika önskemål. Det är till och med så att jag faktiskt upplever en slags befrielse. Jag slipper helt enkelt gå och shoppa kläder, heminredningsprylar eller möbler.

Men det kan ändå bli så att ni i framtiden kommer att få höra min stämma klaga över de söndagsstängda affärerna. Lagen kan nämligen utökas, och även gälla de matvarubutiker jag nyttjar om söndagarna. Solidaritet vill nämligen få genom en förstärkning av lagen, och i skrivande stund vet jag faktiskt inte hur framgångsrika de är i sin lömska plan. Om de lyckas kommer även de snabbköp, som ofta varit min livlina till en lyckad middag, vara stängda.

För mig skulle detta visserligen inte innebära några större problem. Jag jobbar så att vissa vardagar är lediga från undervisning. Det betyder att jag kan gå och uträtta mina ärenden dessa dagar. Men för de andra, som sitter ihoptryckta och instängda på kontor från tidig morgon till sen kväll varje vardag, ja, för dem är det inte lika enkelt att välja.

Det blev jag varse för en tid sedan när jag gick in på köpcentret Galeria Krakowska på en lördagkväll. Stämningen var långt ifrån gemytlig. Det var ett slags panikartat shoppade jag aldrig skådat tidigare. Inte ens dagarna före jul i Femman i Göteborg kan överträffa den panik jag skådade på Galeria Krakowska den där lördagskvällen. Familjer med skrikande och dödströtta barn, halvsprang mellan affärerna. Föräldrarna såg milt sagt ut att vara nära den död barnen trodde sig redan äntrat. Det hela var oerhört sorgligt och nästan smärtsamt att se. Jag insåg då plötsligt hur privilegierad jag är, som helt kan välja bort att trängas. Men de flesta i Polen har det verkligen inte så förspänt.

Och det är inte bara de stressade barnfamiljerna, som måste göra alla sina inköp på lördagen, som knorrar. Många butikskedjor flaggar med att de har fått en negativ omsättning. Lika så är det många mindre butiker som klagar, då de får svårt att få slantarna att räcka till. Utgifterna, som hyran, har ju inte gått ner. I gengäld har många butikskedjor höjt priserna, för att kompensera uteblivna intäkter. Vilket ju drabbar de familjer som Solidaritet vill värna om. Och till och med kyrkorna knorrar, ty färre kommer till gudstjänsten på söndagarna. Underligt, kanske du tänker, men förklaringen är mycket enkel. Tidigare gick familjerna i kyrkan och tog sedan en sväng till något köpcentrum. När de senare nu är stängda, ser man ingen mening med att gå ut över huvud taget. Inget ont som inte för något gott med sig, skrockar nu ateisten.

Men visst är det ändå möjligt att familjerna får mer tid över tillsammans, men man kan ju fråga sig till vilket pris. Och jag kan inte låta bli att undra hur Wisława Szymborska hade kommenterat det hela. Kanske med någon av hennes underfundiga dikter, eller så bara med en svavelosande, syrlig och mycket röksugen kommentar. Något som alldeles säkert hade gått till eftervärlden.

Share

En lärares lott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

De flesta av er är nog kanske ganska förtrogna med honom. Ni har sett hans målningar med flygande par eller ensamt svävande kvinnor eller män. Ni har har nog även sett hans målningar från pogromer i Belarus. Ja, ni vet antagligen vem jag syftar på, eller hur? Ty inte många i vår samtid med lagom stort intresse för Öst- eller Centraleuropa har missat att det fanns en konstnär som hette Marc Chagall.

Men hoppa nu inte i galen tunna och inbilla er att ni tror er veta vad jag tänkt att skriva om idag, ty jag har inte tänkt att skriva om Marc Chagall. Min nyfikenhet har istället landat hos hans lärare!

Jag kan tillstå att mitt intresse för Marc Chagalls lärare bottnar i att jag under senare år i allt större utsträckning börjat uppskatta Chagalls målningar. I synnerhet de som tar sitt avstamp från hans minnen från olika shtetl. (Om någon vet hur man böjer shtetl i pluralis för ni gärna bistå mig.) Trots att målningarna ofta tangerar otäcka situationer, så som pogromer, är de oerhört fascinerande målningar. De lyckas med konststycket att glänta på dörren till en värld som genom förintelsen berövats oss.

På samma vis är målningarna skapade av Chagalls lärare, Jehuda Pen, oerhört fascinerande. Liksom sin elev skildrade han ofta det judiska livet i den region han huserade i.

Jehuda Pen föddes 1854 i den judiska byn Zarasai, i dagens Litauen. Redan i unga år blev han av oklara omständigheter föräldralös. Detta skulle dock kunna sägas vara hans smala lycka, ty han blev tidigt tvungen att försörja sig och hamnade som lärling hos en dekorationsmålare i Dvinsk (idag Daugavpils).

1879 tog han sig till S:t Petersburg för att söka in på konstnärliga akademin, men eftersom han inte behärskade ryska ratades han vid uttagningarna. Under en tid levde han illegalt i Tsarryssland, innan han vid ett andra försök blev intagen till akademin för studier i konst.

Efter studierna flyttade han till Lettland och slog sig ner i Riga, där han blev vän med Ilja Repin. Pen stannade dock bara några år i Riga. 1891 flyttade han till Vitebsk, som ligger i dagens Belarus. Ett år senare öppnade han den första judiska konstskolan i Belarus, och en av hans elever var Marc Chagall. En annan elev, som senare skulle bli en framstående konstnär inom avantgardismen, var El Lisitskij. Skolan var verksam till 1919, då Pen blev lärare vid Vitebsk konsthögskola. Källor säger att det var Chagall som hjälpte sin gamla lärare till anställningen. På Vitebsk konsthögskola avancerad han till studierektor, men tvingades bort efter att en ny rektor tillträdde 1923. Därefter återgick Pen till att undervisa elever i sitt hem.

Av Jehuda Pens digra produktion återstår endast 200 verk, vilket anses vara en ytterst liten bråkdel av hans gärning. Målningarnas kan vid en första anblick se ut som väsensskilda hans elev Marc Chagalls målningar, men skenet bedrar. Pen skildrade ofta judiskt liv, med fokus på vardagliga situationer. Här finns dock sällan antydan om våld, som man kan se hos eleven. Men det som förenar de båda är att i Pens målningar ser vi samma vördnad inför dem han avbildade. En stor skillnad mellan deras två konstnärskap är att Pen återger exakt den person eller de personer har vill avbilda. Chagall däremot tycks vilja avbilda ett tillstånd snarare än person. Ibland flyter Chagalls karaktärer ut, och minnet av dem tycks suddigt och diffust. När Pen avbildar en urmakare avbildar han just den han mötte. Urmakaren blir därför inte en symbol, utan en faktisk och fysisk person.

Att det råder en skillnad Chagall och Pen emellan är inte svårt att förstå. Chagall målade flera av sina kända målningar om livet i shtettlarna efter det att han lämnat sina hemtrakter. Pen målade dem när han var där, mitt i bland människorna och deras liv. Han visste inte heller vad som skulle hända bara några år senare. Ty förintelsen slapp han uppleva.

Omständigheterna kring Jehuda Pens död är oklara. Natten mellan den 28 februari och den 1 mars 1937 mördades han i sitt hem. Några källor gör gällande att han bragts om livet av någon som ville komma åt hans arv. Andra källor hävdar att det var NKVD (den ökanda sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten) som mördade honom då de försökte förhindra att Marc Chagall lämnade landet. Men det senare är troligen en sådan där östeuropeisk skröna som växer fram från mun till mun och blir större och mer invecklad för varje gång den berättas.

Jehuda Pen följdes till sin sista vila av en stor skara. Men tiden har tyvärr inte handskats väl med honom. Hans stora gärning, att grunda den första judiska konstskolan i Belarus, är idag få som minns. Och alltför få låter sina tankar gå till läraren Jehuda Pen när de tänker på Marc Chagall. Ett öde han nog delar med många lärare.


Urmakaren (1914)


Ett hus med get (1920-talet)


Den unge Marc Chagall (c:a 1915)

Share

Böner som hörs än idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en av de trånga gränderna i Kraków ståtar en vacker byggnad, som genom sin fysionomi skvallrar om att detta en gång var en viktig plats för de religiösa judarna i Kraków. Byggnaden, som återfinns i korsningen ulica Bożego ciała och ulica Mieselsa i stadsdelen Kazimierz, har vackert välvda fönster som paraderar i tät följd. Ett utseende som ger huset ett lätt förvånat uttryck.

Byggnaden heter, eller snarare hette, Beit Midrash Hevra Tehilim och tjänade som både bönehus och synagoga fram till förintelsen. Huset byggdes 1896 av Nachman Kopald.

Inuti finner man vackra fresker, som skildrar Jerusalem, varvat med mytiska figurer och palmer. Mellan fönstren finns detaljerad ornament med lockande blomsterprakt. Och längs med taket snirklar sig hebreisk text fram (det senare fick jag tyvärr inte med på bild).

Det är bedövande vackert, men ändå så oerhört sorgligt att se dessa väggmålningar. Ty under förintelsen vandaliserades byggnaden och stora delar av freskerna gick förlorade.

Och vandaliseringen fortsätter tyvärr än idag. Sedan en tid återfinns här en restaurang. Mellan de vackra freskerna säljs öl och vin, och besökarna ges ingen möjlighet att få information om vad denna byggnad en gång var. En plakett vid entrén skulle ha räckt. Det finns de som reagerat, och ett upprop har skapats för att försöka få hyresgästerna att återställa de skador som de åsamkat byggnaden. De ska bland annat ha öppnat upp en ny entré, samt förstört fresker.

Den judiska församlingen i Kraków hyr ut byggnaden, och Krakóws rabbin försvarar sig med att den judiska församlingen har så många synagogor att sörja för. Det är något som inte kan bestridas, och inte heller borde någon skugga falla på dem. Men staden Kraków borde ändå kunna upplysa de förbipasserande om byggnadens historia.

Men det föresvävar ändå en risk att det är de nya hyresgästerna som inte vill ha in turister som inte söker efter att få stilla sin törst när de kommer in i deras boning, utan hellre vill fotografera freskerna.

Jag tror att jag fick stjäla några bilder, eftersom jag med resuluta lärarsteg gick in och frågade på engelska om det gick bra att jag fotograferade. Det är inte lätt för en 20-åring som jobbar som servitris, att säga nej till en fröken.

Share

Płaszów bär polyfonisk sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Skymningen gör sig redo, när jag och G går mot Płaszów. Målmedveten om att skriva om den plats där tusentals polacker, judar och kristna, mördades, går jag med bestämda steg mot den kullar och dalgångar som rymmer de mest gruvliga historier från tiden kring andra världskriget och förintelsen i Kraków.

Men när jag går genom det de höga tuvorna, som olycksbådande knastrar under mina kängor, känner jag hur min stridslystna lans dalar. Jag är inte längre så säker på att jag kommer att förmå att förmedla något väsentligt från denna plats – koncentrationslägret Płaszów – en plats som bara ligger ett stenkast från mitt hem.

Mellan träden tornar en ruin upp. Ruinen jag ser framför mig var det kapell där man inom judendomen utför riten tahara, vilket innebär att de döda görs i ordning inför sin sista resa. Varje plats som nazisterna valde där judarna skulle förslavas in i sin egen död, valdes med avsikt att uppnå största möjliga förnedring. Płaszów är inget undantag från den regeln, då det före förintelsen var det den nya judiska begravningsplatsen i Kraków.

Jag och G går genom ruinen, och kanske är det där någonstans som jag förstår att jag inte kommer att kunna återge berättelsen om koncentrationslägret Płaszów. Inte så som du som läsare kanske förväntar dig att en text om Płaszów borde te sig. Det här blir en annan skildring.

Nedanför ruinen stirrar ett dystert hus ut över slänten som leder upp mot den plats där koncentrationslägret låg. Huset kallas det grå huset, och det var här som lägrets härskare, SS-männen, bodde (!). I källaren lär de ha haft tortyrkammare. De gallerförsedda källargluggarna tittar sorgset upp mot oss. Det går inte att vända på klacken och springa därifrån. Det går inte heller att stanna kvar och stirra ner i de svarta hålen.

Mina tankar går till arkitekten Diana Reiter. Hon mördades här någonstans på Płaszów. Fram till andra världskriget var hon en ledstjärna inom den funktionalistiska arkitekturen i Galizien. När kriget kom hamnade hon i lägret, och en av hennes uppgifter var att leda arbetet med bygga lägrets baracker.

Men Diana Reiter var inte bara en duktig arkitekt, utan även envis och pedantisk. Hon påpekade för lägervakterna att husen var undermåligt konstruerade. Det här ledde till att hon avrättades på platsen. Minnet av henne hade nog begravs i Płaszów, om det inte vore för Steven Spielberg. I filmen Schindler’s list återges berättelsen om Diana Reiter. Filmen spelades för övrigt in ett stycke härifrån, nämligen i den dalsänka som under förintelsen var ett stenbrott.

Kvällens mörker har nästan tag över Płaszów, men jag och G går längre in i området. När vi trevar upp för en brant backe känner jag hur en panik väller upp i mig. Det här är en plats där tusentals bragts om livet. Här, som på så många andra platser där förintelsens läger ligger på, har människor mördats på det mesta bestialiska sätt. Samtidigt väller även en frustration över mig. Varför känns denna plats så bortglömd och negligerad? Jag tänker på alla de diskussioner som nu pågår om platsen. Hur man just i skrivande stund försöker hitta en lösning som tilltalar alla. Ett projekt som givetvis kommer att misslyckas. Hur ska alla viljor kunna tillgodoses? De som tycks bekymmerslöst använda platsen till rastplats för sina hundar, provocerar dem som ser det som en plats för sorg. Och de som vill göra platsen mer tillgänglig för tillresta anhöriga och intresserade, får mothugg från dem som känner avsky inför förintelseturismen. Att tillmötesgå alla är inte möjligt.

Men i platsens bortglömda tillvaro vilar även en viktig påminnelse, den om att döden och sorgen här talar med en polyfonisk röst. Det finns flera olika judiska minnesmonument, och tillika finns det flera minnesmonument över kristna som mördades.

Samtidigt är det också så att Płaszóws genom sitt bortglömda tillstånd även förstärker perceptionen av det bestialiska våld som pågick här. Det är idag, den fjortonde januari, exakt 75 år sedan lägret likviderades, men dess sår blöder än.

Vi står nu vid det monumentet över förintelsens offer som byggdes 1964. Som så ofta vid denna tid undvek man att använda ord som judar. Så var det i alla de kommunistiska länderna. Om det var antisemitism eller en vilja att förena alla folken, tvistar de lärde.

Själv tänker jag inte på det just nu. Jag tänker på poeten Zuzanna Ginczanka. Hon mördades någonstans i Kraków under de sista dagarna innan sovjetiska trupper körde in i staden och drev ut nazisterna. Många har försökt att finna platsen där hon blev avrättad. En av de platser som namnes är Płaszów. Vi lär aldrig få svaret på var hon mördades, men hennes minne, och minnet av alla de andra kända eller namnlösa, ska aldrig suddas ut. Det är därför jag står här nu, när de sista skärvorna av ljus sjunker ner under horisonten.


Ruinen efter tahara-kapellet.


Det grå huset.


Monumentet från 1964.


Ett av de monument över de kristna som mördades på Płaszów.


Ett av de monument över de judar som mördades på Płaszów. I bakgrunden ser ni monumentet från 1964.

Share

Inte en kråksång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag minns det som att det var en sådan där sladdrig overhead-bild som var mitt första egentliga möte med råkorna. Min föreläsare på slaviska institutionen på Göteborgs universitet förtäljde om målningen Råkorna har kommit från 1871 av den ryske konstnären Aleksej Savrasov. Målningen föreföll mig enormt fantasieggande. I vindpinade björkar sitter stora svarta fåglar, och i bakgrunden ser vi några dystra och färglösa byggnader, som strängt övervakas av ett toppigt kyrktorn.

Målningens titel uttrycker en glädje över att råkorna återkommit. De är det första tecknet på att våren är här, och de manar landskapet att vakna upp efter den långa istid som ryssarna kallar för vinter.

Min fantasi skenade genast iväg mot livet som rörde sig under hustaken, och mot vidden som bredde ut sig bakom kyrkan. Faktum är att målningen inte enkom var mitt första egentliga möte med råkorna. Det var nog också mitt första möte med det riktiga Ryssland, bortom tsarer och Lenin-statyer.

Sedan det mötet med råkorna på slaviska institutionen på Göteborgs universitet, har jag alltid känt en fascination för dessa majestätiska fåglar. Med sin glänsande och svarta fjäderdräkt, och sin bastanta näbb, är de både förföriska och respektingivande på samma gång. Kanske beror denna min fascination också på att jag till största delen av mitt liv befunnit mig på breddgrader dit råkorna inte gärna beger sig. Ty de trivs inte särskilt väl i Sverige. Deras favorittillhåll sträcker sig från Irland och Skottland och ner mot Centraleuropa. Och till bland annat Galizien.

De förekommer givetvis även i Sverige, men inte i stor utsträckning. Och när de kommer är de sällan lika efterlängtade som de var av Aleksej Savrasov. I Helsingborg minns jag även att man gjorde sitt bästa för att göra sig av med dessa magnifika prydnader i trädens kronor. De väsnades och bajsade, menade deras tvåbenta grannar (som sannerligen också väsnas och bajsar en del). Man förstörde därför råkornas bon, och högg till och med ner träden.

Det är dock allmänt känt att råkor faktiskt kan vara bra av många anledningar, till exempel genom sin iver att hålla rent på marken, vilket i sin tur leder till färre råttor. Det finns även en mytbildning att de förstör för jordbruket. Det har dock aldrig med exakthet varit möjligt att bevisa att råkorna varit roten till olika misslyckanden inom jordbruket.

I Polen har man idag ett lite annat förhållningssätt råkan än man till exempel har i Helsingborg. Sedan en tid har man märkt att råkorna minskar i antal. Troligen beror det på att tillgången till föda minskat, samt konkurrens av kajan, som gjort att råkorna blivit färre. Det gläder mig därför när jag läser att råkan idag är skyddad i Polen. Ingen jakt eller skadegörelse av deras bon får ske.

Det är för övrigt inte bara i verkligheten som råkan fått konkurrens av kajan. Här i trakterna har man till och med låtit kajan lägga vantarna, eller möjligen näbbar och klor, på traktens tilltal. Det är i alla fall den slutsatsen jag har dragit efter år av kontemplation. Enligt min mening råder det en total missuppfattning kring hela namnet Galizien, och allt har att göra med att man blandat ihop råkan med kajan. Namnet Galizien sägs härstamma från det gamla slaviska ordet “halka”, som betyder… Kaja! Men på Galiziens tjusiga heraldiska vapen skrider däremot en råka vackert fram. Undertecknad kan verkligen se skillnad på en råka och en kaja. (Nåväl, jag kan väl medge att råkan på det galiziska heraldiska vapnet ibland ser ut som en råka som liknar en kaja.) Jag är vidare av den meningen att ordet halka faktiskt kan ha varit ett samlingsnamn för råkor och kajor då de gärna samsas om samma utrymme. Även på heraldiska vapen!

De två lever alltså sida vid sida, men det råder ingen tvekan om råkan är den klokare och mer raffinerade av dessa två släktingar. För det första har råkan en benägenhet för att ta till redskap när de söker mat. De ska tydligen både använda pinnar för att gräva fram föda, och använda pinnarna för att uppnå en hävstångseffekt – något som troligen tog oss tvåbenta varelser århundraden att klura ut. Råkorna har dessutom ingen som helst tilltro till oss människor. Om man stannar bara en bråkdelen av en sekund för att skåda deras vackert glänsande fjäderdräkt, flyger de i väg fortare än du hinner blinka. De är med andra ord fortfarande övertygade om att vi är oförbätterliga i vår iver att skövla natur och mörda råkor. Kajan däremot stolpar kaxigt runt, med sin karaktäristiska knyckiga gång. Om man stannar upp framför dem, knatar de godtroget fram mot oss mördare och förväntar sig lite utfodring.

På min promenad till mitt arbete här i Kraków möter jag vid denna årstid råkorna. Och tillika mötte jag dem varje vinter i Lviv. Ty vintertid tillhör de städerna. Så när de anländer i november brukar jag förnöjt muttra Råkorna har kommit. Precis som Aleksej Savrasov gjorde den där våren 1871. Så för att summera, vart än de kommer bringar de således glädje, de förnämliga och majestätiska råkorna. Oavsett om det är på en vinterpromenad i staden, en utflykt till landsbygden på våren, när de skådas på en suddig overhead-bild eller när de skrider fram på ett heraldiskt vapen.


Bildens källa.

Share

%d bloggers like this: