viewpoint-east.org

Bondsonen från Rusiv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

På Lubicz, strax intill Krakóws opera, står en äldre villa och åldras med inte riktigt så mycket värdighet som man skulle önska. Putsen har rasat på sina håll, och en vacker dekoration på husets framsida har tyvärr blekts av tidens tand. Men trots det drar villan till sig den förbipasserandes uppmärksamhet. Kanske är det för att dess fysionomi skvallrar om fornstora dagar.

Och mycket riktigt, här går det att finna saker av intresse. På husets ena sida sitter en plakett. Den förkunnar att här bodde minsann den store Vasyl Stefanyk. Ett namn dessvärre okänt för det stora flertalet från våra breddgrader. Men på andra sidan gränsen, alltså i Ukraina, är han en välkänd figur.

Vasyl Stefanyk föddes 1871 i den lilla byn Rusiv, som ligger strax norr om gränsen till Rumänien, och som då låg i Galizien, det Habsburgska rikets periferi. Han kom från en förhållandevis rik bondefamilj. Redan i unga år hade han problem med sin far, så tillvida att de tyvärr aldrig riktigt kom överens. Hans mor var den han tydde sig till, och det var hon som uppmuntrade honom. Som barn fick han tidigt bekanta sig med de ukrainska folksångerna, sagorna och berättelserna som förekom i Pokuttja, alltså de trakter där han växte upp. Sagorna och sångerna var ofta befolkade med mystiska väsen och skeenden, vilket fascinerade den unge Vasyl, och kanske inspirerade en av hans framtida yrkesbanor.

Som sjuåring skickades han till skolan i den större staden Sniatyn, och därefter till Kolomija. I den senare skolan blev han enligt egen utsago utsatt för regelrätt mobbning för sin kortväxthet. Kanske var det då han la grunden till sin avsky mot orättvisor. I gymnasiet träffade han aktivisten, kvinnosakskvinnan och författarinnan Anna Pavlyk, och det var hon som visade honom vägen in till den ukrainskspråkiga litteraturen, samt ukrainarnas kamp för sina rättigheter. I gymnasiet fick han dock inte lära sig något om ukrainsk kultur, enär inte ens språket fanns på schemat. Hans engagemang för den ukrainska frågan ledde dessvärre till att han slutligen relegerades från skolan i Kolomija, och han flyttade till Drohobytj, där han sedermera fick sin gymnasieexamen 1892.

Den som är bevandrad i Galiziens geografi, tror nog att han nu begav sig till Lviv (då Lemberg) för att studera. Men så var inte fallet. Vasyl Stefanyk flyttade till Kraków, och skrev in sig på den medicinska fakulteten på Jagiellonska universitetet. Det skulle dock visa sig att Vasyl inte föredrog att bota människors fysiska tillkortakommanden, ety han istället började fördjupa sig i polsk litteratur och kultur. Han blev ett välkänt namn i de konstnärliga och litterära sällskapen, och han blev också nära vän med flera inom Unga Polen (Młoda Polska). Det var också här i Kraków som han inledde sina första trevande försök som författare. Under några intensiva år efter sin tid i Kraków, skrev han de verk som han idag är ihågkommen för.

Väl hemkommen till sina hemtrakter hade han ständigt återkommande gräl med sin far, som vägrade stödja sonens författarambitioner. Mitt i all bedrövelse gick hans mor bort och Vasyl drabbades av en djup depression. Poeten Lesja Ukrajinka, som mötte honom i Tjernivtsi 1901, noterade hans nedstämdhet, samt hans tilltagande skrivkramp och överdrivna självkritik. Men redan tre år senare lyste lyckan mot honom igen, då han gifte sig med sin stora kärlek, Olha Hamorak. Bröllopet stod i Lviv, på hotell Wanda, och bland gästerna återfanns den store författaren och frihetskämpen Ivan Franko.

Det var just under denna tid, vid sekelskiftet 1900, som han stod på höjden av sin litterära karriär. Efter 1905 skulle det dröja ända till 1916 innan han publicerade nya verk. Vasyl Stefanyk var nämligen lika mycket politiker och frihetskämpe som han var författare. 1908 valdes han således in i det Habsburgska rikets parlamentet. Där satt han ända till hela det stora imperiet slets sönder av inbördes splittring och yttre angrepp. Under den mycket korta tiden för Västukrainska folkrepublikens existens (1918-19) var han vicepresident, och i den Ukrainska folkrepubliken (1918-21) hade han en uppburen ställning. När så det första självständiga Ukraina besegrades av polska och sovjetiska styrkor, införlivades de västra delarna i Polen, emedan de östra delarna blev inlemmade i Sovjetunionen. Vasyl Stefanyk hamnade följdaktligen i den sistnämnda. Han utnämndes bland annat till västra Ukrainas viktigaste författare av sovjeterna, men Vasyl Stefanyk vägrade ta emot utmärkelsen och prispengarna i protest mot den orkestrerade svältkatastrofen Holodomor, som 1932-33 drabbade bönderna i östra Ukraina. Tre år senare, år 1936, gick Vasyl ur tiden på samma plats som han föddes. Därmed hade han slutit cirkeln.

Vasyl Stefanyks författarskap består främst av noveller, några av dem bara någon sida lång. Han skrev (minst) 59 stycken noveller och oräkneligt antal dikter. Hans författargärning kretsade kring de ukrainska böndernas svåra liv och deras ofta utsatta situation. Hans hjältar brottas med både stora och små livsfrågor, och vi får följa dem genom att ta del av deras inre röster. Det var inte ovanligt att Vasyl Stefanyk använde dialektala uttryck, vilket inbegriper en del besvär för de översättare som ger sig i kast med hans litterära alster. Bland hans mest betydande verk återfinns Den blå boken (Синя книжечка) (1899), och åren därpå kom Stenkorset (Камінний Хрест) (1900), Vägen (Дорога) (1901) samt Mitt ord (Моє слово) (1905).

Den stora villan på Lubicz, där Vasyl Stefanyk bodde under sin tid i Kraków, tittar dystert ut på den trafikerade vägen. På hans tid var den säkerligen också trafikerad, men då låg villan i stadens utkant, och vi kan anta att här ändå rådde en lantlig atmosfär. Något som nog passade bondsonen från Rusiv.


Vasyl Stefanyk porträtterad av Ivan Trush, 1896.


Vasyl Stefanyks bostad i Kraków.


En framgångssaga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, economy, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En kylig söndag i mars, singlar några envisa snöflingor ner mellan husen och landar på kullerstenarna på Szpitalna i gamla stan i Kraków. Här är det nästan tomt på folk, men så gnisslar det till och runt om hörnet kommer en cyklist med jäktat kroppsspråk. På ryggen har han en stor, grön och fyrkantig ryggsäck, och med det vet vi att han är en av alla cykelbud som levererar mat från restauranger till hungriga krakowiter. “Kåly i dä?” (“коли і де?”) vrålar han in i mobilen han som han mirakulöst lyckas balansera på örat medan han susar fram. Därmed har vi ytterligare en nyckel till vem denne cyklist är, ty språket han talar är ukrainska, och frågan han vrålade i sin mobil är “när och var“, sådana frågor som många cykelbud nog brottas med.

I Kraków kryllar det är dessa cykelbud. Det finns nästan lika många olika firmor som det finns färger på en färgkarta, och varje firma har valt sin färg på ryggsäckarna buden levererar mat i. Väldigt många av dessa cykelbud kommer från grannlandet Ukraina. Överhuvudtaget finns det en ansenlig mängd ukrainare i Polen, och deras betydelse för den polska ekonomin är inte att underskatta. De arbetar dock inte enbart som just cykelbud, utan återfinns i alla sektorer, men med betoning på jordbruk, service yrken, byggnadssektorn, IT och tillverkningsindustrin. Utöver det är det många unga från Ukraina som väljer att studera i Polen. Ukrainarna är för övrigt centrerade till vissa områden i Polen. De flesta män hamnar i medelstora städer eller på landsbygden, emedan de flesta kvinnor främst arbetar inom service yrken i de större städerna.

2019 slog den polska centralbanken fast att Polens starka ekonomiska tillväxt inte hade skett utan hjälp från dessa bröder och systrar från öster. Orsaken till att man inte hade klarat det här själv är Polens åldrande befolkning, samt att många drivna polacker emigrerar till andra EU-länder i jakten på högre lön och bättre arbeten. Samma myndighet påpekade även att ukrainarnas arbetsinsatser i Polen sedan 2014 har stått för 11% av Polens totala BNP-tillväxt. Förra året noterade dessutom den ukrainska motsvarigheten till centralbanken att aldrig tidigare hade ukrainarna skickat så mycket pengar hem till sina familjer. Så man fröjdas nog på båda sidor om gränsen.

Det är tyvärr ingen som kan ange en exakt siffra på hur många ukrainare som bor i Polen, men den ukrainska ambassaden i Warszawa uppger att det kan röra sig om upp till 1,5-2 miljoner. Polen har dessutom varit väldigt frikostig med uppehållstillstånd för ukrainarna, och 2018 utfärdades nästan 700.000 nya uppehållstillstånd till ukrainska medborgare. De flesta som flyttar från Ukraina till Polen väljer att stanna en kortare tid, och det är därför bara ett fåtal av dessa som sedan ansöker om permanent uppehållstillstånd. Efter att kriget i östra Ukraina bröt ut 2014 kom det förvisso in en del asylansökningar, men de flesta avslogs, då Ukraina är ett självständigt land och det föresvävar inte risk för liv och lem i alla delar av landet.

Att ukrainare lever i Polen är tvivelsutan inte något nytt. Redan under den senare delen av medeltiden bodde det ukrainare på polskt territorium. Orsaken var att det Polsk-litauiska samväldet expanderade österut. Kasimir den store gav ukrainarna samma rättigheter som polackerna, och de fick även rätt att utöva sin religion i den ukrainsk ortodoxa kyrkan. Han gjorde dessutom en åtskillnad mellan moskoviterna, alltså ryssarna, och Rus-ukrainarna, även kallade rutenerna. Ukrainarna, eller rutenerna, var inte ryssar, slog han fast. Många inom den rutenska adeln valde även att konvertera till katolicismen, och därmed ingå i den polska adeln szlachta. Trots att det rådde förhållandevis goda relationer mellan folken, fanns det de ukrainare som menade att polackernas styre över dem utarmade de områden där ukrainarna bodde. Motsättningarna fanns alltså, och fick ny fart under och efter första världskriget och det inbördeskrig som utbröt när Polen blev självständigt 1918. Ukrainarna förlorade kriget, men motståndet mot Polen levde kvar hos vissa ukrainare. Med andra världskrigets utbrott innebar det att många oförrätter begicks särskilt av de ukrainare som allierat sig med nazisterna. Krigsslutet innebar dock inte att man återgick till en samlevnad, enär de polacker som bodde på ukrainsk-sovjetiskt område deporterades västerut. Före kriget bodde det över 400 000 polacker på det område som senare blev Sovjetunionen. Samtidigt bodde ungefär 140 000 ukrainare i Polen vid samma tidpunkt, och praktiskt taget alla tvingades lämna sina hem. Det är därför kanske ett ödets ironi att det nu bor närmare femton gånger fler ukrainare i Polen än det gjorde före andra världskriget.

Men det är nog inte av historiska skäl som ukrainarna idag söker sig till Polen. Ukrainas dåliga ekonomi, och kaotiska samhällskropp, är väl det troligaste svaret på varför ukrainarna söker sig hit. Och de kommer hit för att Polen har gjort det enkelt för dem att söka uppehållstillstånd, samt att de båda kulturerna och språken ändå har många beröringspunkter. Polen har dessutom flitigt använt som en förebild av ukrainska politiker. På senare tid har det dock höjts röster i Ukraina att man borde söka sig en ny förebild. Vissa ukrainska bedömare går så långt att de menar att Polens nuvarande regering försöker urholka de demokratiska institutionerna.

Vårt cykelbud försvinner bort mellan huskropparna i gamla stan i Kraków. Han finner troligen inte någon tid att ponera över ovanstående. Hans liv består mest av att han måste söka rätt på var “var” är, och förhoppningsvis hinner han till den tid då “när” torde vara.


En lintott mellan två avgrunder

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

24 december
Dagens polska affisch
Na gwiazdkę dobry książki (En bra bok till jul)
Av Jan Mucharski
År 1930

När jag inledde den här adventskalendern den första december med blyga lucka 1, trodde jag att min livs första egenhändigt tillverkade adventskalender skulle bli sporadisk. Dyka upp lite här och var när den behagade. Det enda som den, min första analys av min verksamhet tordes visa på, var en särdeles dålig självkännedom. Jag är tydligen mer envis än jag anade. Dessutom verkar det som om att jag har en fasligt god förmåga att tävla med mig själv. Det är väl ett resultat av att jag är enda barnet. I avsaknad av andra att tävla med har jag lärt mig att köra med mig själv.

Men nu låter det kanske som om mitt adventskalender-projekt enkom inneburit en hetsjakt mot mitt ego. Så har det inte varit. Det har varit otroligt givande. Flera nya kunskaper har jag förärats på denna marsch mot lucka 24. Saker som gett mig än lite bättre insikt i den region jag bor i, i Polens historia och rika kulturarv. Jag har också fått se hur nära förbundet Ukraina är med sin granne i väster. Adventskalendern har dessutom fått mig att försöka tänka i nya banor. Ibland har det ju inte funnits någon information om vare sig affischens skapare eller produkten den vill uppmärksamma. Då fick jag försöka hitta på något annat sätt att fylla raderna. Som idag, där skaparen av affischen inte fått något annat renommé på internet än att han var grafiker och arkitekt.

Fast det är inte riktigt sant att det inte finns något annat att säga, ty den fina affischen, med flickan som läser en bok vid granen, är en beställning av det polska krigsministeriet. Man skulle ju kunna tänka sig att de ville ha en julaffisch med bomber och granater. Men icke. De väljer en liten lintott i klänning.

Och det är förstås fullkomligt logiskt. 1930 var Polen ett land som upplevt en över 100 år lång delning och förtryck av Tsarryssland, Preussen och Habsburgska imperiet innan man efter första världskriget uppnådde självständighet 1918. Därefter hade man flera uppslitande krig med sina grannar under de första åren av självständighet. Man hade 1930 faktiskt bara haft fred i nio år.

Inte visste väl krigsministeriet då, 1930, att nio år senare skulle landet åter kastas in i ett krig, och med en ockupation som skulle mörda många tusentals polacker och i princip utplåna alla judar i landet. Och inte heller den lilla linotten vid granen hade ju en aning om det. Ty vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte.

Med dessa, lite bombastiska ord, önskar jag er alla i alla fall en synnerligen God jul, mina välartade läsare. Och jag vill också tacka er för ert tålamod och stöd. För era inpass och hjälp med idéer och er sakkunskap. Och för era delningar och hjälp att sprida min adventskalender. Ingen nämnd ingen glömd! Utan er skulle mina oförtröttliga ordkrumbukter bara vara pladder ut i tomma luften.

Med en djup bugning,
Er allra ödmjukaste tjänare


Lejonstaden har huvudrollen

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har ont. Hjärtat svider. Mina andetag känns klibbiga och taggiga på samma gång. Så som det känns när man är nyförälskad, eller när man tvingats vara frånskild från den man älskar mest.

För en tid sedan förstod jag för första gången att en plats kunde ha en sådan inverkan på mig (och säkert på andra också för den delen). Det var när en bild fladdrade förbi i flödet på Facebook. En vän, som jag egentligen mest förknippar med asfaltsdjungeln i Kyjiv, poserade framför en mycket hemtam horisont. Till höger om henne syntes ett grått streck och precis bakom henne höjde sig en stad. När jag såg det sved det till i hjärtat. För det var Helsingborg och Ven sett från Helsingör jag såg. Det var väl först då jag förstod hur starkt jag håller av den platsen på jorden. Kanske förstärktes min längtan av att jag då befann mig långt bort. I Lviv.

När jag läser Żanna Słoniowskas roman “The house with the stained-glass window” (“Dom z witrażem’) erfar jag samma känsla, men nu sitter jag i Skåne och läser om Lviv. Kanske är det därför som jag andas lite tungt. En längtans suck lämnar mina läppar.

Żanna Słoniowskas roman är en regelrätt kärleksförklaring till Lviv. Men inte på det vis vissa tycks anse att kärleksförklaringar bör se ut. Det är inte en romantiserat eller tillrättalagd bild av staden hon ger. Här finns motsättningar mellan ukrainare och ryskspråkiga och många andra grupper. En märklig historisk bitterhet som löper som en tråd över sidorna.

Många har känt sig kallade att skriva lovord till lejonstaden i Galizien. För en tid sedan rönte översättningen av Józef Wittlins minnesresa “City of Lions” stor uppmärksamhet och förtjusning. Kanske för att Philippe Sands, tillika Lviv-skildrare, höjde honom till skyarna. I Polen har man uppmärksammat Debora Vogel, poet, filosof, i en stor utställning. Även hon var en stor skildrare av Lviv. Och vi ska inte glömma Stanisław Lems utmärkta memoar “Höga slottet”, där han romantiserar livet i mellankrigstidens Lwów så till den milda grad att han glömmer att nämna den förbittrade stämning som rådde mellan polacker och ukrainare i staden efter inbördeskriget.

Żanna Słoniowska romantiserar dock inte, men hon ägnar sig för den sakens skull inte åt tråkiga listor med fakta. Det är en levande text, som vackert blommar ut i en självständig prosa, där orden rör sig över sidorna som om de förde ett alldeles eget och egensinnigt liv. Ordens betydelse återföds i en annan kropp och kostymering. Jag blir förvånad på ett uppfriskande, energigivande vis.

Det är det Lviv jag känner. Eller så är det just det Lwów, eller Lvov, eller Lemberg som jag känner. Även Lemberik och Leopolis finns där, om än på en mindre upplyst plats. Jag släpps in i familjernas inre liv, och även där sliter och drar Lviv i invånarna. På det där fullkomligt hänsynslösa, men ändå likväl bedårande vis, som endast Lviv behärskar. Staden – med sitt folk som vandrat dit av egen vilja eller de som tvingats dit av makthavare som vill ändra stadens karaktär – tar sig in köken, finrummen, kring middagsborden. Den är ständigt närvarande, och styr samtalsämnen, beslut, drömmar, förhoppningar inför framtiden.

I romanens hjärta finns fyra kvinnor. Gammelmormor, mormor, mamma och hennes dotter. Berättelsen löper från det polsk-ukrainska inbördeskriget till dagens Lviv. Ibland får jag en känsla av att Żannas Lviv befolkas av människor utan makt. De som känner att de skvalpar runt som äggskal på en ocean, oförmögna att styra sina liv. Men så ser jag att det är en missuppfattning. Det är nämligen så det är i Lviv, där historiens vingslag alltid är lite våldsammare och mer abrupta än på andra platser. Och kanske kommer sig känslan av maktlöshet att den egentliga huvudkaraktären är staden, och de som bor i den är endast små statister som nästan viljelöst flyter med i stadens blodomlopp.

Och jag är där, när jag läser Żanna Słoniowska. I det Lviv jag älskar så villkorslös. Min kärlek är inte alltid besvarad, men det har vi lvivianer lärt oss att respektera. I Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Lemberik, Leopolis är det staden som bestämmer. Vi andra är bara tillfälliga, emedan staden är det beständiga som vi inte äger.

Detta lyckas Żanna Słoniowska beskriva, långt mycket trovärdigare än någon av de herrar och den dam som presenteras ovan. Och kanske är nyckeln till hennes framgång valet av karaktärer. Hon lämnar de namnkunniga männen därhän, och ägnar sig istället åt berätta en berättelse född i ett samtal över en kopp te eller kaffe, eller född i betraktelsens av ett hus eller väg. Eller helt enkelt född ur ett glasmålat fönster i en hemkär trappuppgång i Lviv.


Boken om staden, mot sundet, jag älskar…


%d bloggers like this: