Tag: Lesja Ukrajinka

  • Dagens anteckning – 3 april 2025

    Dagens anteckning – 3 april 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    En båt med turister guppar förbi mig där jag sitter vid Wisła. Båten är en sådan där liten motordriven gondolliknade tingest man ser på vattnet här i Kraków. De tar turister kors och tvärs över floden och bjuder givetvis på guidning för en djupare förståelse för stadens historia.

    De är ganska många dessa båtar, men det är alltid just denna farkost jag registerar, och det beror på att hon heter Rusałka. Jag skulle nämligen aldrig åka ut med en liten bark, som denna, med det namnet. De av er som känner till centraleuropeisk folktro förstår nog vad jag syftar på. Rusałka är nämligen ett väsen som man inte ska lita på om man befinner sig nära vatten. Med sin fagra uppsyn ska hon tydligen locka både män och kvinnor ner i djupet.

    Rusałka har många olika skepnader. Hon kan vara ung, men i vissa områden är hon en gammal och ful kvinna. Ibland har hon brunt hår, och ibland blont. Men ett är säkert, om du kommer för nära blir hennes hår alldeles grönt, ja, som pilen du ser på bilden nedan. Hennes släktskap med Mavka, som återfinns i den ukrainska folktron, tordes därför vara oomstritt. Som säkert alla vet utgick Lesja Ukrajinka från Mavka i sin pjäs “Skogssång” (från 1911) som handlar om detta farliga och vackra väsen.

    Om man istället vill lyssna på musik som handlar om Rusalka är Antonín Dvořáks fantastiska opera med samma namn ett utmärkt val. Den skrevs 1900-1901 och blev en enorm succé när den uruppfördes i Prag. Snart försökte Dvořák få den uppförd utanför de tjeckisk språkliga områdena i Habsburgska riket. Han hade bland annat kontakt med Gustav Mahler, som under en tid var positivt inställd till att uppföra den på Wiener Staatsoper. Men av någon anledning drog Mahler öronen åt sig och planerna rann ut i sanden. Det skulle dröja till 1910 innan den sattes upp i Wien, och då hade både Dvořák och Mahler gått ur tiden.

    Den lilla båten med namnet Rusałka har nu guppat iväg utom synhåll. Solen glimmar förföriskt i vågorna på Wisła. Och kanske är det Rusałka som försöker locka, vem vet.

  • Dagens anteckning 21 mars 2025

    Dagens anteckning 21 mars 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    I en liten rumänsk stad, med det fantasieggande namnet Gura Humorului (betyder det “mun av humor” på rumänska?), föddes den 27 november 1863 en liten flicka som döptes till Olha Julianivna. Hennes pappa, Julian Jakovytj Kobyljanskyj, var ukrainare av börd och jobbade som bokhållare och skatteindrivare. Mamman hette Marija Josypivna Werner och hon hade både polskt och tyskt påbrå, vilket innebar att lilla Olha var flytande på tre språk – tyska, polska och ukrainska – redan vid barnsben.

    Det skulle tidigt visa sig att Olha hade en litterär begåvning och hon fick sin skolning i hemmet. Hennes första noveller kom ut på 1880-talet. Dessa skrev hon på tyska, vilket inte motiverades med att hon ansåg att tyska var hennes modersmål, utan berodde på att Gura Humorului låg i det tyskspråkiga Habsburgska riket.

    Allt skulle dock förändras när familjen till Tjernivtsi (som idag ligger i Ukraina) på 1890-talet. Där träffade hon nämligen intellektuella som pläderade för det ukrainska språket. Eftersom Olha redan kunde ukrainska innebar det således inga svårigheter för henne att byta språk, och hon skulle hädanefter uteslutande skriva på ukrainska. Hennes första noveller på ukrainska kom ut bara några år efter det att hon bytt språk. En av de mest kända novellerna av Olha Kobyljanska bär titeln “Jorden” (på ukrainska “Земля”) och utkom 1902. Den handlar om en ung man som bor i Karpaterna. En viktig hörnsten i berättelsen är att han uppvaktar två kvinnor samtidigt, med alla de problem som det innebär. Men det är hennes användning av språket som är utmärkande, som också gör novellen till en av de viktigaste inom den ukrainska modernismen som formades under denna tid.

    Olha Kobyljanska var också mycket engagerad i sociala frågor, och hon brann särskilt för kvinnors rättigheter och socialt utsatta grupper. Hennes iver ledde bland annat till att hon bildade en kvinnoförening Tjernivtsi.

    Bland de intellektuella hon umgicks med finns namnkunniga personer och författare så som Ivan Franko, Vasyl Stefanyk och Lesja Ukrajinka. Den sistnämnda skulle spela en viktig roll i Olhas liv. Vissa rykten säger att de kanske var ett amoröst par, och beviset på det ska vara deras kärleksfulla brev de skrev till varandra. Men detta avfärdas idag av flera kännare, som menar att man förvisso kan utläsa vissa homoerotiska drag i breven, men det finns inget som tyder på att de verkligen var ett par.

    Hur det än förhöll sig med detta lär vi aldrig få veta. Vad vi däremot vet är att Olha Kobyljanska och Lesja Ukrajinka var mycket goda vänner, och att de stöttade varandra i deras litterära gärning. De båda hade dessutom drabbats hårt av sjukdomar, Lesja Ukrajinka hade tuberkulos och Olha Kobyljanska blev 1903 delvis förlamad efter en förkylning. Lesja skulle senare gå bort i sviterna av sin sjukdom, men Olha klarade sig fram till 1932 med mindre besvär.

    Efter första världskriget hamnade Tjernivtsi i Rumänien, till Olha Kobyljanskas stora sorg. Hon motarbetade de nya regimen och när de sovjetiska trupperna vandrade in i Tjernivtsi år 1940 skulle hon användas i deras propaganda. Men det är inte troligt att hon skrev de hyllningstexter till Sovjetunionen som de menade att hon hade skrivit, enär hon då var svårt sjuk och nästan fullständigt förlamad. Hon var så pass sjuk att hon var helt sängliggande när de rumänska styrkorna året därpå återtog Tjernivtsi. De påbörjade genast en förundersökning mot henne för att försöka få henne fälld för att ha samarbetat med sovjeterna. De skulle dock aldrig lyckas ta henne till rättegång, då hon gick bort på denna dag för 83 år sedan.

    —
    På fotografiet nedan ser ni Olha Kobyljanska stå bakom Lesja Ukrajinka. Fotot togs 1901 i Tjernivtsi.

  • Dagens anteckning – 25 februari 2025

    Dagens anteckning – 25 februari 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Med sina gröna och sköra armar sticker de upp ur marken och hälsar blygt och kanske sparsmakat på omvärlden. Och det förvånar mig att även små gester kan skapa såpass mången glädje. Människor, som annars tycks vara upptagna med hundpromenader, proviantering och bilköer, stannar yrvaket upp, böjer sig ner mot de uppsträckta armarna och beundrar deras små vita och blåa huvuden.

    Gårdagens mörka tankar har tydligen bleknat något, och förbytts mot ett svagt men ändå envist lysande hopp, och kanske beror det inte bara på snödroppar och krokus, utan även på att det idag är årsdagen av Lesja Ukrajinkas (1871-1913) födelse. Egentligen hette hon Larysa Petrivna Kosatj (som gift la hon till efternamnet Kvitka), men blev tvungen att använda en pseudonym eftersom det under hennes levnadstid var förbjudet att publicera verk på ukrainska i det ryska imperiet. Lesja är en diminutiv på Larysa, och Ukrajinka betyder “ukrainsk kvinna”. Således kan man dra slutsatsen att hennes pseudonym betyder “den lilla ukrainska kvinnan”.

    Men Lesja Ukrajinka var, och är, inte liten. Hon är kanske en av de största bland ukrainska poeter, författare och dramatiker. Ingen som hon kunde beskriva hopp och motstånd. Och att hennes födelsedag inträffar just dagen efter den tjugofjärde februari känns som en hälsning genom historien, som ger lindring, tröst och kraft.

    Jag skulle kunna hänvisa till flera av hennes verk, men tänker nu på inledningen av dikten “Contra spem spero” (från latin “Jag hoppas mot hopp”):

    “Гетьте, думи, ви хмари осінні!
    То ж тепера весна золота!”

    “Ge er iväg, ni höstmoln!
    Nu är våren gyllene!”

  • Dagens anteckning – 22 februari 2025

    Dagens anteckning – 22 februari 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Hur tonsätter man förtryck och motstånd? Det förra är kanske något lättare att kreera i ett inre, med utgångspunkt från skärande och skriande toner och ihållande disharmonier. Och det var också det som den polska tonsättaren Piotr Peszat hade utgått från under dagens konsert med Spółdzielnia muzyczna Contemporary ensemble, en ensemblen för samtida musik med hemvist i Kraków. Peszat utgick i sitt första verk (Untitled folder #4) från förtrycket under den kommunistiska folkrepublikens Polen, och de betydelsenyanser han tangerar är troligen helt bekanta och lättbegripliga för en polack, men för någon som inte kan all symbolik tedde sig verket förhållande lösryckt och lite ytligt. Där fanns referenser och betydelsebärande associationer som jag inte kunde relatera till. Och trots att han lyckades skapa en förlamande ljudmatta som borde gripa tag i åhöraren, så kändes tillvägagångssättet en aning väntat och föga överraskande. Med sitt andra verk (Real life proof) valde Peszat att ta sig an bland annat Trump. Jag borde ju vara mer hemma i denna symbolik och bland dessa associationsbanor, men även här upplevde jag att jag aldrig riktigt släpptes in i verket. En orsak till denna negativa upplevelse tordes kunna härledas till att de akustiska instrumenten drunknade i den elektroniska del som också ingick i verket.

    Konsertens andra del tilltalade mig dock mer. Den schweiziska tonsättaren Daniel Glaus verk “Sing against the breaking night” utgick från den ukrainske poeten Serhij Zjadans dikt “співай проті ночі, яка заступає”. Glaus verk skulle kunna beskrivas som en samtida lieder, med tonsatta dikter av nämnde Zjadan, Lesja Ukrajinka, Taras Sjevtjenko, Tanja Maljartjuk, Paul Celan och Selma Meerbaum-Eisinger, vilka alla är födda i det som idag är Ukraina.

    Betoningen i verket låg på det ukrainska motståndet mot förtyck och den ryska aggressionen. Även om det var en i många stycken minimalistisk tonsättning föreföll den äga en större spännvidd än verken under konsertens första del. Om det berodde på att jag har lättare att relatera till det ukrainska motståndet eller om tonsättningen var mer sammansatt låter jag vara osagt. (Men tilläggas bör att jag aldrig har levt i en diktatur, men däremot upplevt det ukrainska språket.)

    Den enda kritik jag skulle vilja framföra mot framförandet av Glaus verk var att arrangörerna hade valt att bara återge dikterna i översättning till polska och engelska, och inte på dess originalspråk. Detta förtog något av det intressanta möte som uppstod mellan Glaus verk och dikterna, som förövrigt framfördes på orginalspråken av den skickliga mezzosopranen Christina Daletska.

  • Med Lesja i Volyniens skogar

    Med Lesja i Volyniens skogar

    Läsningstid: 3 minuter

    16 december 2022
    Dagens ukrainska oblast
    Volyn oblast, eller Volyn
    Lesja Ukrainka och hennes Skogssång

    Välkommen till Volyn. Idag ska vi få bekanta oss med den kanske viktigaste av alla författare i Ukraina, men först ska vi lära känna oblasten. Det är lätt att tro att Volyn är samma sak som den historiska regionen Volynien. Den senare sträcker sig från östra Polen in i Ukraina, genom Volyn, vidare genom Rivnensjtjyna och slutar någonstans i Zjotomyrsjtjyna.

    Volynien nämndes i Nestorskrönikan, på 1100-talet, men då var regionen redan ett känt faktum. Den hade nämligen redan på 800-talet omnämnts av en arabisk historiker och geograf. Ungefär samtidigt ska Olha av Kyjiv ha skapat ett tidigt administrativt fäste (kallat pogost) i Volynien. Nåväl, vi tar raska kliv till 1300-talet då regionen delades mellan kungen av Polen, och storfurstendömet Litauen. Under den polska delningen på 1700-talet, tillföll Volynien det ryska imperiet. Och 200 år senare, under inbördeskriget på 1920-talet, var Volynien en krigsdrabbad region, som tillslut delades mellan Sovjetunionen och Polen. Andra världskriget innebar ett sorgligt kapitel för de ukrainsk-polska relationerna, vilket inte hjälptes av att regionen efter andra världskriget kom att tillhöra Sovjetunionen, och dessa oförrätter aldrig fick komma till ytan. (Här kan ni läsa om mer om de händelser som tilldrog sig i Volynien under andra världskriget.) Det var väl egentligen också först då som regionen delades upp, och Volyn fick en liten skärva av Volynien.

    Trots denna dramatiska historia kan Volyn tyckas vara en perifer liten region i Ukrainas nordvästra hörn, men precis som alla delar av Ukraina är den likfullt betydelsefull. Och det var dessutom här som den största (menar undertecknad bestämt) av alla ukrainska författare fick uppslag till sitt kanske viktigaste verk. Ja, exakt, här syftas på Lesja Ukrajinka och hennes pjäs Skogssång (Лісова пісня).

    Lesja Ukrajinka (egentligen Larysa Petrivna Kosatj-Kvitka) föddes 1871 dock inte i det som idag utgör oblasten Volyn, utan i Zjotomyrsjtjyna, men förvisso i det som utgjorde Volynien. Vi kan här inte skriva en rättvis redogörelse för hennes levnadsår, och gör därför bara några nedslag. När Lesja var 8 år flyttade familjen till Lutsk, och hennes pappa började bygga familjens hus i byn Kolodjazjne (Колодяжне), där familjen sedan slog sig ner.

    Sommaren 1884 tog Lesjas mamma, den kända författaren, etnografen och politiska aktivisten Olena Ptjilka, barnen med sig till en stuga i byn Skulyn vid sjön Netjymne i Volyniens skogar. En kväll berättade mamma Olena en saga för Lesja och hennes syskon. Sagan handlade om Mavka, ett skogsväsen som levde i skogarna i Volynien och som enligt ukrainsk mytologi var oerhört vacker, med långt, böljande hår. Enligt sägnen skulle hon kunna vara oerhört farlig för unga män.

    Berättelsen ska dock inte ha skrämt den unga Lesja. Istället blev hon så fascinerad av berättelsen att hon en natt begav hon sig ut i skogen och satt en hel natt under ett träd för att försöka få en skymt av Mavka. Till Lesjas besvikelse dök Mavka inte upp, men sagan om detta skogsväsen levde med Lesja under flera år. Det skulle dock dröja över 25 år, innan hon 1911 skrev sin tolkning av berättelsen om Mavka. Då var Lesja redan mycket tärd av den bentuberkulos hon ådrog sig som barn, och hon dog två år efter att hon avslutat Skogssång. Lesja Ukrajinka skulle aldrig få se uruppförandet av verket, som skedde först 1918 i Kyjiv, men efter det har pjäsen blivit en av de mest älskade och kanske en av de allra viktigaste eposen i ukrainsk litteratur.


    Sjön Netjymne är lika fängslande idag som på Lesjas tid. Bildens källa.

    Några källor:
    https://www.l-ukrainka.name/en/Gallery/MemPlaces/Nechimne.html
    https://en.m.wikipedia.org/wiki/Mavka