viewpoint-east.org

Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det måste ha varit grått ute. Sådär östeuropagrått som det bara kan bli här i krokarna, och ungefär så långt som till Berlin. Ty den här berättelsen tilldrar sig till den tid då jag fortfarande var en av alla dessa svenskar som smått maniskt reser till Tysklands huvudstad.

Jag gick väl på någon av Berlins alla trottoarer, djupt försjunken i tankar på någon av dem jag hade intervjuat. Mitt helt galna projekt för resan var att försöka förstå just dragningskraften med Berlin. Varför flyttade och åkte så många kulturarbetare till Berlin, var min egentligen helt hopplösa fråga (även om jag nog tycker att jag lyckades besvara den förhållandevis väl).

Nå, när jag nu gick där med näsan pekande ner i trottoarens stenbelagda rutor, tänkte jag nog ändå inte så mycket på mina skriverier. Jag var, om jag inte minns helt fel, mycket hungrig. Och lycksalig som jag var hade min vän David hotat med att tillreda mig någon typ av anrättning.

Tyvärr fick jag avsluta huvudrätten fortfarande hungrig. Jag hade tydligen glömt att berätta för honom att jag inte åt/äter kött. Fisken åt jag visserligen med god aptit, men det var skralt med firre och den hade dessutom inlindats in i bacon.

När därför efterrätten kom på bordet hade jag föresatt mig att äta mig mätt på den. Det var en tårta han kallade Napoleon. Innan vi fick äta skulle han gagga en massa om hur svårt det varit att tillreda den, och att han hade fått receptet från sin mamma. Hon i sin tur hade fått den från hans moster. Och receptförfattaren ska ha varit hans mormor.

Det här var ett stort ögonblick för min vän David. Det var hans första egna Napoleon. En efterrätt som hans mamma gjort vid särskilt viktiga högtider. Hon hade gjort den i avsaknad av släkt och vänner i Ryssland, sa han. David och hans familj tillhörde de judar som förvisades från Sovjetunionen efter sexdagarskriget. (Några av hans släktingar fick stanna, så som hans moster och mormor.) Tårtan Napoleon hade ätits i hans hem som en protest mot den där hemska dagen då de utvisades, och i ett fåfängt försök att försöka återuppleva smakerna från det forna hemlandet. David själv mindes inget av det eftersom han då låg i mammas mage. Men Napoleon tillhörde ändå en favoritefterrätt.

Det dröjde inte länge innan Davids första egna Napoleon istället låg i våra magar. Den var helt enkelt fantastiskt god.

Nu för tiden, när jag bor i en stad där Napoleon serveras på varje kafé med självaktning, tänker jag ofta på den där berlinska kvällen, när jag äntligen förstod tjusningen med Napoleon. Kanske var det så att Davids inramning av förtärandet även gjorde sitt till. Jag fick en inblick både i vilka vedermödor hans familj fått erfara (fördrivningen och dömda till utanförskap), och en detaljerad beskrivning av hur svårt det faktiskt är att göra Napoleon. Ty det är extremt svårt, och kräver både uthållighet och precision. Tårtan är gjord av flera lager av millimetertunna tårtbottnar som varvas med smarrig kräm. Det tar i alla fall upp till ett dygn innan man kan sätta tårtspaden i den efter allt bökande i köket. Men resultatet är häpnadsväckande. Man tröttnar helt enkelt aldrig på en Napoleon.

Tårtan Napoleon kom till Ryssland någon gång under 1800-talet, och blev särskilt populär efter 1812 då man besegrat Napoleons trupper. På hundraårsjubileet av segern framtogs det recept som än idag är den förhärskande Napoleon-normen i Ryssland och i de länder som tillhörde Sovjetunionen. De många lagren anspelar av någon anledning på Napoleons armé, och det fina strössel ovanpå är en hyllning till den ryska snön (som slutligen knäcktes Napoleons strävan efter att lägga vantarna på Moskvas godsaker).

Och om ni nu känner er upplagda för ett rejält fältslag med köksredskapen, så finner ni receptet här (om än inte Davids mormors recept). Själv har jag förmånen att bo i Rysslands intressesfär, vilket egentligen bara för med sig ett gott ting, och det är att Napoleons krossade storhetsvansinne går att äta upp nästan lite varstans häromkring. Och inte har den Napoleon vi äter här särskilt mycket med den svenska bakelsen. Även om också den har sina förtjänster.

Share

Det här är det sista jag skriver om presidentvalet 2019

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Några av er kanske redan vet att jag har en facebooksida för viewpoint-east. Den är inte riktigt som den här sidan, utan där delar jag främst länkar till andra artiklar. Fokus ligger på politik. Egentligen är det väl inte så jag vill ha det. Men så har det i alla fall blivit. För det första skrivs det att väldigt många intressanta artiklar om politik, och för det andra har jag upptäckt att vissa av mina följare gärna vill läsa artiklar om just politik.

Under den senaste tiden har jag av förklarliga skäl delat många artiklar om det ukrainska presidentvalet. Kanske lite väl många. Jag är den första att medge det. De veckor som gått sedan första omgången av presidentvalet i Ukraina har varit, för att uttrycka det milt, omtumlande. Vi har kastats mellan det ena galna upptåget efter det andra.

Idag skrev jag på nämnda facebooksida att jag fram till valet inte kommer att dela några fler artiklar om presidentkandidaterna. Och orsaken är att jag känner en allt större hopplöshet. Artiklarna som skrivs handlar i allt mindre utsträckning om politik. De handlar nästan inte alls om vad kandidaterna har tänkt att göra för att ge ukrainarna en drägligare vardag. Det är som om folket helt försvunnit ur kandidaternas och journalisternas synfält.

Artiklarna som skrivs om presidentvalet har istället främst handlat om när de båda kandidaterna ska debattera. Den orutinerade Zelenskyj tycks vilja skjuta upp debatten till absolut sista dagarna. Inte konstigt egentligen. Petro Porosjenko har ägnat hela sitt liv åt affärer och politik. Han är enormt rutinerad. En person som definitivt kan hålla sina känslor i styr. Zelenskyj jobbar antagligen nu med att försöka tona ner sina känslouttryck. Han har, som komiker och skådespelare, ju ägnat hela sitt liv åt just känslor. Men om han är skicklig klarar han det galant. De intervjuer jag sett med honom har dock skvallrat om en mycket temperamentsfull herre som tycks gilla att bli förbannad.

Det råder väl idag inte mycket tvivel om att Zelenskyj har mycket stora chanser att vinna valet, och det med bred marginal. Och det är väl det de andra artiklarna har handlat om. Kommer Ukraina att ta ett kliv närmare Ryssland med honom vid rodret, frågar man sig. Det är ju fullkomligt omöjligt att svara på. Han är ett oskrivet blad. Helt oprövad.

Jag vågar ändå påstå att det finns en överskuggande risk att Ukraina ändå lämnar den inslagna banan mot ett närmare samarbete med EU. Orsaken är att Zelenskyj tycks omge sig med personer som har koppling till den förre presidenten, Viktor Janukovitj. Det behöver ju inte betyda att Janukovitjs män och kanske till och med han själv kommer tillbaka, men det går faktiskt inte heller att utesluta.

Något som ändå kanske står (ganska) klart är att det här presidentvalet endast är ett slag mellan de ukrainska eliterna. Bakom kulisserna står oligarken Kolomojskyj, som tvingades lämna Ukraina och sin bank, Privat bank, när IMF krävde att Ukraina styrde upp banksektorn. Kolomojskyj står med största sannolikhet bakom Zelenskyj. Och han avskyr tillika Porosjenko.

Enligt min uppfattning är Zelenskyj inte heller någon produkt av en gräsrotsrörelse (som vissa inhemska och internationella journalister tycks/vill tro). Zelenskyj skulle därför kunna vara en skapelse från början till slut, ämnad för att krossa sittande presidenten. Men jag är inget politiskt orakel och spekulerar endast så här på kvällskvisten.

Jag tar ett kliv bort från presidentvalet och ut på balkongen och tittar på vårt stympade päronträd. Min granne Anja tittar också ut på sin balkong. Hon är upprörd över vår ledsamma stam som står ensamt pekar upp med sin nakna kropp mot skyn. “Det var bilisterna på gården som gjorde det”, säger hon, och vreden väller upp från hennes strupe. “De ville inte ha skräp från trädet på sina bilar”, fnyser hon. “Men jag vill inte ha olja från deras bilar på min blomsterrabatt”. (Om det inte vore för Anja och hennes blommor hade jag nog flyttat härifrån för länge sedan.) Jag nickar instämmande. Jag känner samma sak. Och känner mig lika arg och förbisedd som hon.

“Och så är det det där presidentvalet också”, säger hon. “Om det blir Porosjenko blir det knappast bättre, om inte värre”, fortsätter hon. “Om det blir den där andre är det väl åter till Ryssland vår skuta ska gå.” Hon tar en paus. Hämtar andan och avslutar. “Då får vi gå till Majdan ingen,” säger hon och syftar på det torg i Kyjiv där båda orange revolutionen och Euromajdan utspelade sig.

Det är som om jag nästan kan ta på den, hennes känsla av maktlöshet. Att hennes röst och behov aldrig ses eller tas hänsyn till är påfallande. Om det är något som detta presidentval visat så är det elitens fullkomliga och totala ointresse för det folk de vill styra över. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om det här valet.

Men Anja har inte tänkt ge upp. Imorgon är det upp till kamp mot trädmarodörer och för en större rabatt. Och jag kommer att stå vid hennes sida i den kampen. Inte för att mitt stöd förändrar något för henne, eller någon annan. Men som jag ser det är det något av min plikt, att stå vid sidan av den som egentligen behöver det mest. Om någon av presidentkandidaterna tänkte så vore Ukraina ett helt annat land.

Spring is here  #phoneshots
Inte vårt päronträd.

Share

Utan dem vore de nyckfulla hjälplösa

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, gender, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den åttonde mars varje år försöker jag skriva något klokt om åttonde mars. Okej, jag försöker skriva något om åttonde mars, fasiken vet om det verkligen är klokt.

Nå, 2019 ska ju inte försöka göra sig märkvärdig på något sätt, så jag skriver väl om åttonde mars även i år.

Frågan är bara om vad.

Först tänkte jag att jag kunde skriva något om kvinnlig representation. Det är ju presidentval och parlamentsval i Ukraina i år. Men så pratade jag med mina studenter och insåg att representation visserligen är viktig, men är ett ämne som innehåller extremt många fallgropar, i ett land med en nyckfull politik elit. Ja, det är faktiskt som om alla politiker i Ukraina, oavsett om de är kvinnor eller män, stolt bär epitetet nyckfull, något som vi ofta förknippar med just kvinnor. Här är man alltså extremt jämställda. Även om de flesta politikerna är män, ty det ser inget vidare ut med kvinnlig representation i Ukrainas parlament Verchovna rada. Således kan man alltså rösta på vilket som, det kommer bli nyckfullt. Så om man till exempel röstar på Petro (Porosjenko), Julia (Tymosjenko) eller Volodymyr (Zelenskij), så spelar det ingen roll. I två av fallen (Julia och Volodymyr) blir det en nyckfull gris i säcken. I ett av fallen blir det en nyckfull gottegris, rätt och slätt. (Petro kallas ju också Chokladkungen, eftersom han äger en enorm chokladkoncern.) Fördelen med Petro är att man vet vad man får. Nästan hela tiden. Utom då han blir så där nyckfull och ingen verkar förstå vad som är på gång.

Men det här är Ukraina. Så folk löser ändå allting på något mirakulöst sätt. Detta tappra folk!

Ja, alla här, förutom de i den nyckfulla politiska eliten, är tappra. Särskilt kvinnorna, men också männen. Gamla som unga. Sjuka som friska. Till och med de som inte är politiker men ändå är lite nyckfulla är faktiskt tappra. Och de förutsägbara är också tappra. Det är tappert att vara förutsägbar här, enär politikerna är så nyckfulla formas samhället till det samma. Så att vara förutsägbar är lite som att gå mot strömmen. Att vara en kärring mot vinden, helt enkelt.

Vänta nu. Visst var det något om kärringar som jag höll på att skriva om? Just det, åttonde mars. Nå, det finns egentligen väldigt mycket jag skulle kunna skriva om när jag utgår från kvinnors rättigheter, eller vad som förväntas av kvinnor. Saker som faktiskt är helt uppåt väggarna fel. Som när unga flickor säger att de får höra att det är viktigare för dem är att hitta en man, än att satsa på utbildning. Enligt det resonemanget finns det inte tillräckligt med jobb för alla, så de jobb som finns ska ges till männen så att de kan försörja kvinnorna.

Och sedan kriget i östra Ukraina inleddes har även våld mot kvinnor ökat i landet, samt att många rapporter tyder på att ålderdomliga genusordningar håller på att cementeras. Något som drabbar både kvinnor och män, då männen förväntas vara aggressiva odjur och kvinnorna underkasta sig. På vissa plan går alltså Ukraina i motsatt riktning i en jämförelse med västra Europa.

Många hemma i Sverige, skulle nu kanske säga att “då får man försöka påverka sina politiker”. Men som ni redan vet så är de alltså nyckfulla män och därför inte något att hålla i handen när man försöker göra reformer så som dessa.

Men ibland är det viktigt att försöka se bortom de dystra tabellerna om hur det ter sig med jämställdheten i Ukraina. Som till exempel när en kollega för en tid sedan uttryckte med eftertryck: “Nu har du blivit en riktig ukrainsk kvinna!”

Och tillfället hon sa det var det bästa tänkbara. Det var när hon berömde mig för att jag inte var rädd för att sätta ner foten och ryta till. “Som en riktig ukrainsk kvinna” helt enkelt. Så fjärran från föreställningen om en kvinna som hunsas hit och dit. Och väldigt fjärran från “nyckfull”, som oftast bärs av politiker här i Ukraina, vilka i huvudsak är män. Och en bild som egentligen stämmer väldigt väl med min egen uppfattning om de ukrainska kvinnorna.

Så åttonde mars tillägnar jag i år, och alla andra år för den delen, de riktiga ukrainska kvinnorna. De som sätter ner foten och ryter till. Ty sanningen är den, att det är de som får det här landet att fungera. Oavsett vad de nyckfulla politikerna företar sig.

waiting for our turn
En av alla dessa riktiga kvinnor i Ukraina.

Share

Ett annat slags evro

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett av de första begrepp jag lärde mig när jag kom till Lviv var Evroremont (Євроремонт). Med en granskande blick fick jag frågan var jag bodde, och om min lägenhet hade genomgått evroremont. Efter en tid förstod jag vad det betydde. Att lägenheten jag bodde i hade renoverats till EU-standard. Ja, det var i alla fall vad man hävdade.

Själv förstod jag då inte riktigt varför EU behövde förknippas med nya fönster med vita, plastiga och klumpiga karmar. Och varför man i och med det där evro, blev tvungen att riva ut allt i lägenheten. Dörrar, fönster, väggar, golv. Allt ska bort där evro löper amok.

Men jag har nog blivit lite klokare. Orsaken att man väljer att riva ut allt, beror inte på illvilja, utan på att lägenheterna ofta blivit enormt slitna, och det är ju svårt att bygga på något som står och faller ihop. Då fungerar det bara att riva ut och sätta in nytt. Men ibland undrar man ju hur man tänkt, som när man sätter in nya fönster, men lämnar stora sprickor i fasaden, samt tätningmatrial som hänger som stora gula klumpar runt fönstren. Det ser lite ut som om fönstren tuggar fragda. Inte helt inbjudande.

Jag tror att det finns en betydelseskillnad mellan svenska “renovering” och ukrainskans “remont”. Renovering för oss betyder oftast att man försöker rädda så mycket som möjligt. Man lagar fönstren, även om de är i dåligt skick. Man slipar golvet, för att försöka rädda plankorna. Remont däremot betyder att man ska möta ett mål på något man har en uppfattning om så där mellan tummen och pekfingret. Problemen är väl inte att man vill möta det där målet, utan att föreställningen om målet tycks lite felaktigt. Att sudda ut historiens tand från äldre hus, är något man nästan aldrig sysslar med i EU.

Just nu pågår det två evroremonts runt mitt hus. I det ena fallet är det bara glädjande. En vacker gammal fabrikslokal från mellankrigstiden kommer äntligen få nytt liv, och det tycks som om man försöker göra en ganska fin upprustning. Taket har dock blivit nästan en våning högre. Jag hoppas verkligen att de sökt lov om att göra så, annars lär huset stå ofärdigt till det att man lyckas lösa de juridiska dispyter som lär uppstå. En del mindre hederliga byggbolag gör så här i Lviv: de ansöker om en sak men gör en annan. Ett sådant fall var när ett byggbolag lovat att bygga upp en äldre fastighet. Istället rev man huset, och staden reagerade med fasa. Då var det försent att rädda det gamla huset från 1800-talets mitt. Efter lite bråk i domstol och löjligt låga böter, tog man vid och byggde upp ett helt nytt hus, som egentligen inte alls följer i stil med husen runt omkring.

Det finns hundratals liknande fall, och det här är bara ett bland dessa. Det är sorgligt att se hur girighet och dumhet förfular Lviv. Men byggbolagen struntar i vad alla lvivianer säger, ty ni ska veta att många protesterar. Men byggbolagen har bara egen vinning och pengar för ögonen. Och sedan Ukraina har fått IMF-lån har dessutom remont-verksamheten tilltagit. Jag tror inte att jag är ensam om att oroa mig för att det pågår en del pengatvätt i alla dessa husbyggen.

Men det var en lång parantes, enär jag hade tänkt att skriva om den andra remont-verksamheten som pågår intill mitt hus. Det är före detta Televerkets lokaler som remonteras. Och det grundligt, må jag säga. I fyra veckors tid har man borrat bort allt som fanns i lokalen. De fyller varje dag flera lastbilsflak med grejer de borrat bort. Man undrar ju vad Televerket sysslande med där inne. Något väldigt hårt och väggfast var det i alla fall. Ty borrandet är stundtals så ivrigt att våra lampor i taket vibrerar misstänksamt.

Men det finns de som försöker renovera sina lägenheter så som vi känner till. De rustar upp fönstren. (Och till det kan de söka medel från Lviv stad.) De slipar de gamla parkettgolven. De räddar stuckaturen i taket, och de ber om stöd att reparera sina gamla balkonger. De som gör så blir dessutom allt fler. Därmed börjar det gamla begreppet evroremont få konkurrens, av de som renoverar med finess. Och på något vis har de nog närmat sig det där evro med lite mer självaktning, och med kärlek till sin hemstads alla skönheter.

split in two
Ett exempel på evroremont. Den här typen av isolering är nu förbjuden.

Share

Paweł Adamowicz – till minne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det förefaller som om Sverige drabbats av internationell närsynthet. Som om omvärlden inte längre fanns. Jag slås ofta av det. Särskilt när det händer något i Sveriges närområde. Det kan passera utan att det tycks bekomma svenskarna över huvud taget.

Gdańsk borgmästare, Paweł Adamowicz, har avlidit av de skador han fick efter en knivattack. Det hände på en välgörenhetsgala för ett barnsjukhus i Gdańsk. Han stod på scenen, när en man med kniven i högsta hugg rusade fram och började attackera honom. Hundratals personer stod och bevittnade det. Det är ett trauma för staden och för hela Polen.

Min utgångspunkt för att tolka vad som försiggår i svenskarnas huvuden är ju som bekant via sociala medier. Där råder det idag nästan total tystnad kring det mord som begåtts bara några sjömil från Sverige. Något säger mig dessutom att fikarummen i Sverige inte heller fyllts med diskussioner om vad mordet på Paweł Adamowicz kommer att leda till för staden Gdańsk och Polens politiska klimat.

Det här mordet händer visserligen samtidigt som Sverige står för ett nytt politiskt landskap. Men vi borde faktiskt kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Det vore ju tragiskt om vi inte både skulle kunna debattera vår ankdamm och den politiska framtiden i Sverige, och samtidigt klara av att vända oss till våra grannar och uttrycka medkänsla och sympati. Vi borde klara av det, ty det förtjänar Polen och minnet av Paweł Adamowicz. I en jämförelse med mina ukrainska vänner blir skillnaden påfallande obehaglig. Till och med de som annars helst delar bilder på bullrecept, gulliga djur eller bilar, har ikväll delat länkar om mordet på Paweł Adamowicz. De har delat bilder från Gdańsk, där tusentals personer samlats för att uttrycka sin sorg. Mina ukrainska vänner tycks inte alls ha några svårigheter att känna med sina grannar, trots att ukrainarna själva har väldigt många sorger att tänka på.

Men kanske är det så enkelt att Paweł Adamowicz på något vis inte bekräftar vår bild av vilken typ av land Polen är. Samtidigt som svensk media gör ett fasligt effektivt jobb med att framställa Polen som en mörkblå kloak, så finns det de människor i landet som faktiskt arbetar i motsatt riktning. Paweł Adamowicz var en sådan person.

Hans vision för Gdańsk var att skapa en tolerant stad. En öppen stad, som välkomnade flyktingar och där alla skulle känna sig trygga. Han arbetade mycket för hbtq-personers rättigheter. Vid prideparaden i Gdańsk 2017 sa han att “de som är de perversa är de som hatar“. Det har givetvis inte varit en lätt balansakt för honom i det katolska Polen, och han har även blivit hårt kritiserad. Det finns fler exempel på Paweł Adamowicz orädda agerande. Under senare tid har det varit attacker mot synagogan i Gdańsk, och Paweł Adamowicz har starkt fördömt dessa attacker och gått i bräschen i kampen mot antisemitism. Han har även stött den muslimska minoriteten i staden.

Man skulle kunna tro att ödet spelar oss ett särdeles grymt spratt, när just Paweł Adamowicz mördas. Men det är inte ödet. Vi vet i skrivande stund bara att förövaren ska vara en tidigare dömd man, som under sin fängelsetid blev psykiskt sjuk. Han anklagar Adamowicz parti, Medborgarplattformen (PO), för att ha utsatt honom för tortyr. Jag tänker inte ta honom i försvar, men det politiska klimatet i Polen är, milt uttryckt, skruvat. Tonläget är högt och alla grupperingar har en tendens att skrika i falsett. En sådan inrikespolitik situation gör ju knappast verkligheten enklare för någon som är psykiskt sjuk. (I skrivande stund håller dessutom denna tragedi på att politiseras. Vilket bara gör det hela etter värre. Och än mer sorgligt.) Det här är ju inte något fenomen som enbart förekommer i Polen. Även i Sverige ser vi hur en oförmåga att tala till, och med varandra, breder ut sig.

Oavsett vem som bragd Adamowicz om livet, så är det en förlust för dem i Europa som kämpar för ett öppet och tolerant samhälle. Alla som företräder dessa ståndpunkter måste nu ha ögon i nacken. Mordet på Paweł Adamowicz är inte “bara” ett mord på Gdańsks borgmästare. Det är också en attack mot alla som kämpar för ett samhälle där hatet inte tillåts råda.

Därför borde alla i Europa, som står för dessa värderingarna, sörja. Och våld som detta känner inte politisk färg. Alla kan drabbas. Därför borde vi alla visa vår sympati med dem som sörjer Paweł Adamowicz idag.

Även vi svenskar.

Det borde vi ha simultanförmåga att göra.


Paweł Adamowicz (1965-2019). Bild från hans Facebook-sida.

Share

Europadagen – en dag för samverkan… och fred

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett taktfast trummande ljuder över vår gård. Det är en av våra grannar som beskådar segerparaden i Moskva. Så här har det varit alla år jag bott här. Oavsett kriget i Ukraina, annekteringen av Krym, segerparaden ska beskådas, tycks min granne tycka.

Egentligen motsätter jag mig inte detta. Vad vet jag om skälen? Kanske beror det på att de hade någon släkting som dog i andra världskriget? Kanske gör de det slentrianmässigt? Oavsett skälen tycker jag att de har sin fulla rätt att göra så. Ukraina är en demokrati, och här ryms lika många förhållningssätt till detta som det finns medborgare.

Men under min tid här har jag sett hur 9 maj förvandlats från en dag som firades med pompa och ståt, till en dag bland många andra dagar. Det är ingen stor högtid nuförtiden. Det var faktiskt flera år sedan det var så.

Det kan bäst förklaras av Rysslands aggressiva politik mot Ukraina. För oavsett var man står i konflikten, bör man kunna hålla med om att Ryssland är ett fasligt stort rike, som faktiskt gav sig på en väldigt mycket mindre och svagare broder. Broderskapet är sedan fyra år stendött. Frågan man kan ställa sig är om vi i vår livstid kommer att kunna se en normalisering av relationerna. Mycket talar för att vi aldrig kommer uppleva det.

När min grannes TV basunerar ut Moskvas militära parad, tänker jag i min stillhet på Europadagen. Det är ju egentligen inte så konstigt, för det var ju just krig som ledde fram till att den tillkom överhuvudtaget. Den 9 maj 1950 uttryckte Robert Schuman, en fransk politiker och tillika dåvarande utrikesministern för Frankrike, en deklaration för ett enat Europa. Enligt hans mening skulle en sådan modell förhindra att ett nytt krig bröt ut på kontinenten. Långt senare resulterande hans deklaration i det EU som vi har idag.

Det finns de som vill motverka att EU får mer makt, och det finns de som helst ser det falla sönder. Till den senare kategorin hör Rysslands president Vladimir Putin. EU är långt ifrån perfekt. Det finns många problem i detta kolossala bygge. Många kritiserar det för dess nyliberala ordning. Andra säger att det är en överstatlig konstruktion som hindrar nationerna att ta egna beslut. Trots att dessa två kritiska röster kommer från både vänster och höger, förenas de i en vilja i att riva upp EU av idag.

Det finns visserligen en punkt jag kan hålla med kritikerna av EU, och det är den fortliknande konstruktion gör allt för att hålla ute de som inte välsignats med att födas i EU. Jag har inget recept på hur man ska lösa migrationsfrågan, men dagens slarvigt ihoptråklade lösningar kommer inte gagna oss i framtiden. De saknas långsiktigt tänkande. Som om man trodde det fanns några Quick fix på århundraden av slaveri och utnyttjande av andra kontinenter… Som sagt, jag har ingen lösning, men kan se att de som tror att lösningen är att bygga högre murar kommer att få fel. Murar har aldrig varit någon långsiktig lösning.

Från min horisont är båda grupperna lika förryckta (och ofta förvillande lika). EU har brister, och de borde åtgärdas, utan att för den delen rasera det projekt som just nu håller samma vår splittrade kontinent. Det är också så att EU har många fördelar som ofta glöms bort av dessa kritiska eller negativa röster. EU har samarbetsprojekt som utbildning, inom kultur, inom polisväsendet, inom miljöarbetet, inom infrastrukturprojekt, inom den fria rörligheten och så vidare. Utan dessa vore vi fullkomligt eftersatta, och väldigt svaga. Att EU är ett nylibelt projekt är givetvis något inte ens jag särskilt vurmar för. Men i kölvattnet på detta förhatliga har alltså projekt tillkommit som är synnerligen viktiga om man önskar ett Europa som kan samverka. Sådant uppkommer nämligen inte av sig själv. Man måste ge det en knuff i rätt riktning.

Och när det finns de som trummar på sina krigspukor är det extra viktigt med samverkan och samarbete.

Min grannes TV trummar på. Speakern, som berättar om de krigiska härligheterna, säger “Ryssland” i praktiskt taget varje mening. Jag vänder mina öron och ögon istället mot de som hoppas på en framtid där vi inte använder nationalismen som gödning för gemenskap. Och för mig framstår EU som det enda uppriktiga försöket att skapa det. Därför firar jag Europadagen idag den 9 maj, med resten av EUs medborgare.

Men eftersom jag bor i Ukraina kan jag tursamt nog fira dagen en gång till. Den 19 maj är det dags igen, för då firar Ukraina Europadagen. Och tro mig, det brukar vara med pompa och ståt.


Bildens källa.

Share

Den ukrainska kärleken – till Europa

Category: by sophie engström, EU, Euromajdan, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Jevropa”, säger vår taxichaufför och lägger upp ett skratt som kittlar oss hela vägen ner till tårna. Ja, håller vi med i skrattet, visst är det en liten bit av Europa, det vi ser. Vår taxichaufför har nämligen pekat på det nya omgjorda torget Mytnja. Tidigare var det här torget en plats man helt glömde redan då man gick över det. De gamla sovjetiska gatstenarna hade börjat krulla upp sig, som små gatustensberg vilka gjorde sitt bästa för att förhindra vår framfart över torget. Faktum är att det nästan var så att man trodde att torget försökte komma bort ifrån sig själv. Så mycket skämdes torget över sin eländiga uppenbarelse.

Annat är det idag. På torget finns nu en fontän som sprutar vatten så där lite här och var. Så att barnen och hundarna kan springa runt bland vattenstrålarna. Ljusdioder lyser upp mot den mörka natthimlen. Träd står lydigt i sina specialdesignade lådor. Bänkarna inbjuder till en stunds vila. Allt är kanske vanligt för ett svenskt öga, men skapar stolhet i ett lvivianskt hjärta. En stolthet som vi omöjligt kan greppa. För när stod du senast på någon plats i Sverige och tjöt, med din krämigaste stoltröst, “Europa”?

Tidigare när jag mött det där “jevropa”-uttrycket har det oftast kommit i sällskap av saker just från Europa. (“Titta hit, frun. Massor av schampo från ta-da jevropa!”) Det är först nu jag hör hur lvivianerna stolt pekar på sitt Europa. Deras alldeles egna Europa. Det Europa som de skapar. Inte det som vi tror oss ha ensamrätten till.

Det får mig att tänka på de inledande dagarna av Euromajdan, då en vän till mig stod med ett plakat som sa: “You can’t give us Europe. We are Europe!” Det är så det alltid varit. Skillnaden nu är att man skapar sitt Europa. Ett alldeles eget Europa. Ingen annanstans på hela kontinenten är kärleken till Europa så stark som här. Drömmen om Europa innebär inte bara att man vill åka dit, västerut. Drömmen om Europa är att Europa också ska finnas här.

Och på ett litet torg, strax utanför den gamla stadsmuren, ser vi hur den drömmen förverkligas. Det är visserligen bara ett litet torg, men för många här ett av många steg mot en drägligare tillvaro.

Ett eget Europa!

in our horizon
Här börjar drömmen om ett eget Europa.

Share

%d bloggers like this: