viewpoint-east.org

Tankar om EU på Europadagen 2020

Category: by sophie engström, EU, Euromajdan, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

TV-tornet i Podgórze i Kraków lyser klart i blått och gult ikväll, ty idag är det Europadagen.

Den nionde maj varje år, firas denna dag över hela EU. På vissa platser mer än på andra platser. I Lviv firades den ivrigt för några år sedan, med start 2014 efter revolutionen Euromajdan. Men med tiden antog firandet en mer pliktskyldig form, än den initiala ivern. Kanske hade det med att göra att man insåg hur lång tid det kunde dröja till ett eventuellt inträde i den heliga gemenskapen. Tålamod är kanske inte ukrainarnas starkaste gren…

Här i Kraków ser jag inga starka uttryck för den påstådda polska glädjen över att vara med i unionen. Visserligen flaggade lokaltrafiken med små EU-flaggor på varje buss och spårvagn. Och visst är det så att TV-tornets lyster är en markering. Men det tycks också vara de enda som har flaggat idag för EU i Kraków.

Däremot var det många som fortfarande flaggade med den röd-vita polska flaggan. Möjligen hängde den kvar sedan igår, då man hade en hågkomst för andra världskrigets slut. Folket visar således väldigt litet engagemang för EU. Så är det väl överallt inom unionen. Även i Sverige. Man tar den för givet, och förväntat sig att man inte behöver göra något för att den ska bestå.

Men visst intresse för den här dagen just idag skulle man ändå kunna förvänta sig, för idag är det inte vilken vilken Europadag som helst. Det är nämligen 70 år sedan Robert Schuman la grunden till det som skulle bli dagens union. Robert Schuman var vid denna tid utrikesminister i Frankrike. Genom ett tal, som kallas för Schumandeklarationen, la han upp en plan för hur man skulle upprätta en kol- och stålgemenskap mellan hans eget land och Tyskland. Det var dock långt senare som man beslöt att göra dagen Robert Schuman höll sitt tal till Europadagen. I juni 1985 bestämde man att nionde maj skulle bli Europadagen. Det var också då som man bestämde utseendet till Europeiska flaggan.

I år är det alltså 70 år sedan Robert Schuman höll sitt tal, och sedan dess har gemenskapen förändrats och utvecklats. Man kan inte låta bli att fråga sig vad Robert Schuman hade tyckt om vår gemenskap. Och vad hade tyckt om att så få i dagens EU verkar brinna för projektet EU?

Jag är själv en sann vän av EU. Projektet har, precis som alla andra projekt, sina brister. Men det har ju i sanningens namn även nationalstaterna. De är också projekt som verkligen skulle behöva fräschas upp en hel del. I en jämförande mellan idén nationalstaten och idén EU, är den senare synnerligen ungdomlig och obefläckad. Mycket få brott mot mänskligheten har begåtts i EUs namn. Även om katastrofala misstag har begåtts i EUs namn, så är de inte tillnärmelsevis så grova överträdelser mot människors rättigheter som det som våra nationalstater gjort sig skyldiga till.

I dagsläget ser det dessutom inte särskilt ljust ut för EU. Under coronavirusets härjningar (och då tänker jag inte på viruset i sig själv, utan på de märkliga tilltag som nationalstaterna gjort för att bekämpa viruset) har EU fått klä skott för invånarnas irritation. Men faktum är att det mesta av kritiken svingar rakt ut i luften utan att träffa målet särskilt väl. Exempelvis har man bland annat hävdat att EU är satt ur spel eftersom nationerna i unionen inledningsvis inte var villiga att hjälpa varandra. Men just det argumentet faller på att det snarare var just nationalstaterna som inte var villiga att hjälpa till. EU uppmanade faktiskt länderna att vara solidariska och hjälpa varandra.

Invånarna i EU verkar inte heller bry sig särskilt mycket om att deras fria rörlighet har tagits ifrån dem. En rörlighet som inte lär återkomma inom en snar framtid. Det verkar inte finnas någon stark vilja hos varken invånare eller politiker att öppna gränserna. Invånarna vill vara instängda, eftersom man tror att det skyddar dem. Politikerna i nationalstaterna har alltid varit lite tveksamma till just den fria rörligheten. Den är inte något som gynnar dem. Socialdemokraterna i Sverige har varit lite tveksamma till den fria rörligheten, eftersom det kan hota sådant som kollektivavtal och diverse andra fackliga verktyg som styr svensk arbetsmarknad.

Ylva Johansson är just nu den som basar för frågan om att EU-länderna ska återgå till den fria rörligheten. Eftersom hon är socialdemokrat kan man ju oroa sig för hur hon kommer att handskas med uppgiften. Men man behöver förhoppningsvis inte oroa sig, ty om Ylva Johansson fortfarande är sig lik så tillhör hon de socialdemokratiska politiker som är mest EU-positiva. Hon lar grunden till nätverket Vänster för Europa 2004, vars mål var att knyta EU-länderna närmare varandra. Motivationen var att det är med en federal EU-modell som man kan få bukt på de sämsta konsekvenserna av globaliseringen. Så kanske finns där ändå ett frö av hopp. Kanske kommer EU en dag att bli sig likt. Och en dag som denna vill man ju helst tro så.

Och när jag från mitt fönster skådar TV-tornet i Podgórze, så fylls mitt hjärta av värme. Ty i mitt hjärta är jag först och främst europé. Och jag hyser en förhoppning om att jag inte är ensam.


En äldre man med en EU-flagga 2013 i Lviv under Euromajdan.

Share

Inställt på grund av corona

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Emellanåt får jag telefonsamtal från personer som söker någon annan än mig på mitt polska nummer. Det var faktiskt så att ett av de första samtalen jag fick i höstas på mitt polska nummer var en ledsen och vilsen röst som undrade varför jag inte visste var Bodgan var. Det spelade tyvärr mindre roll för den tröstlösa rösten att jag försäkrade att jag inte kände till någon Bogdan i Polen som hade någon anknytning till mig. Efter flera upprepade telefonsamtal från samma tröstlösa röst blev jag tvungen att blockera numret.

Det var väl kanske därför som jag inte svarade igår när ett och samma nummer ringde mig om och om igen. Men när jag väl svarade visade det sig vara biljettkontoret för Krakóws filharmoniska orkester. Den unge mannen berättade att kvällens konsert var inställd. Likaså var konserten på lördag inställd. Det var mitt första möte med coronaviruset.

Därefter gick det mycket snabbt. Efter en lång rad mejl kom slutligen beskedet från min dekan på Jagellonska universitetet, all undervisning på plats är inställd. Genast började jag brottas med universitetets distansstudieverktyg. Jag har fortfarande en oplockad gås med det där verktyget. Men kanske lyckas jag till slut få den att dansa efter min pipa.

Coronaviruset har alltså kommit till Polen. I dagsläget är det runt 30 personer som testats positiva, men siffran lär stiga. Därför tar regeringspartiet Lag och rättvisa det säkra före det osäkra. Man vill ju helst visa sig handlingskraftig. Dessutom är det presidentval i maj, och att framstå som handlingsförlamad vore något av en katastrof för partiet. Man har således beslutat att alla skolor ska hållas stängda i minst två veckor. Likaså universiteten. Alla konserter och större evenemang ska också ställas in.

Inledningsvis var det osäkert vem som skulle ta hand om barnen som entledigades från undervisningen. Mor- och farföräldrar kan ju knappast komma i fråga, då de tillhör riskgruppen. Regeringen visste genast råd på detta, och föräldrar får därför ett bidrag för de två veckor som de får inkomstbortfall. Vi får väl se om regeringen har spenderbyxorna på om skolorna tvingas vara stängda ytterligare några veckor.

För kulturarbetarna i Polen (och alla andra länder som drabbats) är det givetvis något av en katastrof. Många är frilansande och deras endaste inkomst är de få framträdande de har. De lär inte få några bidrag från några regeringar. Därför tar jag tillfället i akt och förordar att du sänder ett ekonomiskt bidrag till de musiker, skådespelare osv som du håller av. Ja, jag menar allvar! De är en grupp som kommer att drabbas väldigt hårt av den här pandemin.

Men samtidigt som jag skriver det här ser jag framför mig hur väldigt få kommer att följa mitt råd. Ty det förefaller som vi mest har anlag för egoism. Ett utslag av detta fula anlag ser man idag i matvarubutikerna. Hyllorna gapar tomma eftersom många av tagit beslutet att hamstra för egen räkning. Själv har jag inte gjort något sådant, och lär väl därför gå en synnerligen hungrig framtid till mötes. Men vad gör det? Jag har ju musiken! Fast det är klart, hur vackert violinisten Valeriy Sokolov än framför Bela Bartoks andra violinkonsert lär den inte mätta min mage.

Inte heller kommer det där distansverktyget att mätta min mage. Hungrig och utsvulten på både mat och levande musik kommer jag att grilla mina studenter med omöjliga och förvirrande uppgifter.

Nå, skämt åsido. Det här är nog en av de mest skrämmande situationer jag upplevt. Det går nog bara att jämföra med de sista dagarna under Euromajdan 2014, och när Ryssland annekterade Krym. Då, när jag satt mitt i dessa händelser (måhända i en periferi, men man är liksom alltid i centrum av sitt eget liv) så var jag ofta oerhört rädd, och kände mig maktlös och väldigt vilsen. Idag känner jag mig väl maktlös på ett annat sätt. Och det är väl bara det där distansverktyget som ännu så länge gjort mig vilsen. Men det är nog ändock lika skrämmande, ty framtiden är så otroligt oviss.

De enda i de polska samhället som inte tycks drabbas av panik är kyrkan. De kommer att fortsätta, och till och med utöka, sina tjänster. Ja, alltså gudstjänster. De tycks dessutom känna till något som vi andra inte känner till, ty de menar att coronaviruset inte är något annat än en vanlig influensa. De framhärdar dessutom att människor behöver själavård i tider som dessa. Det senare kan jag förvisso hålla med om. Men då borde ju jag få kunna få gå på mina konserter. Om kyrkan inte har lust att bidra till att sprida ett virus som är ett hot främst mot de äldre, de som oftast besöker deras gudstjänster, bör de tänka om. Och om nu de har så starka krafter att de kan få coronaviruset på fall, kan de väl be på distans för sin församling, eller hur?

Och om det inte känns rätt för prästerna kan jag tipsa om ett förträffligt distansstudieverktyg som kräver nära på gudomligt tålamod. Annars går det lika bra att använda telefon. Så länge man vet vart man ringer. Och vem vet, de kanske hittar den där borttappade Bogdan!


Några krokusar och en gran framför Sankt Josefkyrkan i Podgórze.

Uppdateringar: Krakóws borgmästare har precis beslutat att en stor gudstjänst som var planerad att hållas den 19/3 kommer att ställas in.

Share

Kulturens pelare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Våren 2013 gjorde jag något som jag faktiskt lovat mig själv att inte göra. Jag köpte en smartfån. Ganska snart upptäckte jag att nästan ingenting med denna pryl var smart. I synnerhet blev jag själv ganska osmart. Plötsligt satt jag i timmar på bland annat Facebook och gillade bilder på söta katter.

Men sedan kom Euromajdan, och mobilen blev min livlina. Det var genom den jag snabbt fick viktig information från vänner och bekanta som befann sig i stridens hetta, så att säga. Faktum är att smartfånen var ganska smart under denna tid. Med den i handen kunde jag följa allt som hände i Ukraina. Jag slapp känna mig rädd och maktlös.

Men efter revolutionen blev den lika korkad igen. Den har väl blixtrat till ibland, visat sig vara något annat än ett tidsätande monster, men dessa tillfällen har ändå varit ovanliga och slumpartade händelser som genast bytts ut mot gulliga kattbilder som ätit min tid.

Inte nog med det, fånen har en mörkare sida. Den är inte bara dum, utan till och med ganska ondskefull. Den håller reda på vad jag är, och olika appar i den håller reda på vad jag gillar och när. I förhållande till det blir jag maktlös på riktigt. Det ironiska är att jag faktiskt inte förstod det under Euromajdan 2013-14. Jag trodde då att fånen var ett verktyg för att befria.

När nu fånen bara blivit en kattbildsproducent, och allmänt tidsslukande, kan man ju undra varför jag har den kvar…

På senare tid har jag därför allt oftare erfarit att den där fåntratten till mobil kanske inte behövs. (Nåväl, nu skriver jag visserligen de flesta blogginlägg på just detta tidsätande tingest, men de skulle lätt kunna författas på datorn, eller – håll i hatten – till och med på papper!) Ty varför ska man vara anträffbar under alla omständigheter? Och varför använder jag mobilen, och särskilt Facebook, för att ta reda på vad jag ska ta mig till i Kraków. Här behövs faktiskt inget/n fån. Jag skulle klara mig ändå, eftersom jag lätt skulle kunna få reda på vad som sker i stan utan att använda olika sociala medier eller verktyg på min fån.

Jag konstaterade just exakt det, när jag häromdagen stod vid en av alla de affischpelare som pryder Krakóws gatubild. Med sin majestätiska uppsyn blir man andaktsfull bara genom att skåda dem. Här råder ingen oreda, utan polsk ordning och reda. Dessutom är de särdeles vackert prydda. Polsk affischkonst är ju, som ni säkert redan vet, i särklass bäst, mest personlig och dessutom smartast. Ingen smartfån med massor av appar klår dem.

Det finns dessutom något mycket rituellt, sensuellt och givetvis väldigt kulturellt, att snurra runt dessa totempålars lekamen. Och eftersom min rörelse runt dem är befriad från olika appars klåfingriga nyfikenheten, uppstår även en känsla av att vara obunden och självständig. Fri från sociala mediers bojor.

Sedan jag flyttat till Kraków har jag fått kännedom om de flesta konserter, operor, utställningarna, föredrag etc via dessa kulturens bärare. Jag har dessutom ibland fått kontakt med andra kulturtörstande krakowiter, när jag snurrat runt dessa affischpelare. Appar och Facebook göre sig inte besvär. Affischpelarna är de som har lyckats ordna reda i den djungel av utbud som Kraków bistår med.

När man ensam, eller tillsammans med någon känd eller okänd, snurrar runt Krakóws affischpelare, medsols eller motsols, inser man därför hur överskattade, och till och med odugliga, alla appar med events är. Ty när du sitter där med pekfingret och susar genom cyberrymden, för att fånga det perfekta evenemanget för din lediga stund, har du ett avgrundsdjupt avstånd mellan dig och eventet. Ofta är både titeln på eventet, och den stackars minimala bilden som ska försöka representera det samma, fullkomligt intetsägande. När du däremot snurrar runt en affischpelare, får du en rent fysisk relation till det evenemang du vill besöka.

Nå, nu förstår till och med jag att vissa händelser i vår tillvaro inte kan nå sina själsfränder genom en affisch. De behöver sociala medier för att gräva sig ur de bortglömdas dal. Och lite är det väl så vi använder våra smartfåns, som ett sätt att ta oss ut från de bortglömdas gömmor. Varje ledig stund tar vi därför fram den, smeker skärmen med våra fingrar. Men frågan är om vi inte lyckats krama lite mer essens ur våra liv, om vi övergav våra skärmar, och istället riktade dem någon av alla affischpelare… Där vi kan dessutom kanske kan mötas på riktigt.


Kulturens pelare.

Share

Epoken Marek…

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poetry, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…


Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.


På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.


På Lycharkivskij kyrkogården.

Share

När inte ödmjukheten står på spel – Valerij Sokolov

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Jews, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödmjukhet. Det är inte ofta som det ordet flyger genom mina hjärnvivlar när jag åhör en konsert med en solist på podiet. Men när det gäller Valerij Sokolov (1986) är det precis vad jag tänker, och känner. Ty Sokolov besitter just den egenskapen. Det är en utpräglad ödmjukhet och medkänsla med styckena som utmärker hans fenomenala tolkningar.

Kvällens konsert på festivalen Virtuosy var inte något undantag. Snarare ett gigantiskt utropstecken på den tesen.

Det första stycket som Sokolov framförde vid dagens konsert på Lvivs filharmoni var en komposition av den ryske tonsättaren Vladimir Genin (1958). Genin kommer från en känd rysk-judisk familj. Hans farfar, Jossif Spinel, var scenograf till, bland andra, filmaren Sergej Eisenstein. Genin nådde stor ryktbarhet 2014, då han kraftfullt tog avstånd från den ryska aggressionen mot Ukraina. Det främsta beviset på hans engagemang för Ukraina är att han då skrev ett mycket omtalat stycke som han kallar för Threnody for the victims in Ukraine.

Ikväll fick vi dock ett stycke som är komponerat för Valerij Sokolov. De båda har samarbetat sedan 2015. Pietà heter det, och anspelar på en känd skulptur i Peterskyrkan i Rom skapad av Michelangelo, där jungfru Maria sitter med sin mördade son, Jesus, i famnen.

Pietà är ett verk som domineras av spröda, nästan lidande, toner. Men trots det finns här en enorm viljestyrka, en slags märklig levnadsglädje, som trotsar sorgen, utmanar den, och gör att sorgen ändå inte känns avgrundsdjup utan nästan möjlig att övervinna.

Och det är ungefär mitt i det här stycket som jag erfar ordet ödmjukhet. För mitt inre ser jag hur Sokolov böjer sig fram, och lägger sitt öra mot stycket för att urskilja alla dess nyanser.

Kvällen avslutas med Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) första violinkonsert (op 77). Konserten skrevs 1947-48 men fick inte framföras förrän 1955. I och med Zjdanovdoktrinen införande föll nämligen Sjostakovitjs kompositioner i onåd 1946. Hans stycken följde väl inte tillräckligt väl den socialistiska realismen. (Det står dock över mitt förstånd hur konstmusik skulle kunna följa socialistiska realismen överhuvudtaget.)

Violinkonsert nr 1 är en konsert som kräver total skärpa och inlevelse av både solist och orkester. Stundtals upplever jag att kvällens orkester inte helt förmår att bemästrar detta intensiva verk.

Men det gäller inte utomordentliga Sokolov. Även här hör jag hans utpräglade ödmjukhet inför stycket. Han vill att vi ska förstå och höra alla nyanser. Verket är intensivt och emellanåt så tätt packat att det inte rymmer mycket utrymme för inblick. Men Sokolov lyckas öppna verket för oss. Han får oss att höra hur Sjostakovitj sträcker ut sin hand för att möta andra verk (som exempel kan man urskilja Stravinskijs Petrusjka i sista satsen). Jag har själv annars svårt för Sjostakovitj, ty jag erfar en väldigt stark känsla av klaustrofobi när jag hör hans tonsättningar. Men med Sokolov som vägvisare genom verket känner jag mig inte instängd. Han gör instängdheten begriplig, dock inte bejakad. Emellanåt tycker jag mig till och med höra en gnutta ljus sippra in.

Och jag undrar om inte Sjostakovitj ikväll log förnöjt från sin plats på andra sidan livets slut, när han hörde hur Sokolov talade till och genom hans tonsättning.


Bilden kommer från Wikipedia.

Share

Döden bakom styret

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni kanske tycker att jag verkar vara en hopplöst orörlig fysisk massa. Ni kanske är av den meningen eftersom det inte kommer så många rapporter om olika utflykter utanför Lvivs stadsgräns. Och ni har helt rätt. Jag färdas mycket sällan på hjul. Jag tar mig helst inte mycket längre än mina två ben orkar ta mig.

Någon kanske tror att jag lider av någon slags bristsjukdom som innebär att jag inte när någon nyfikenhet på vad som händer utanför Lviv. Men det är givetvis fel. Det finns så många platser jag önskar att jag besökt i den här regionen, men som jag ännu så länge är hänvisad till att drömma om. Och det finns också platser som jag vill återkomma till, och som jag önskar att jag besökte oftare.

En av orsakerna är att jag kan uppfattas som orörlig är att kommunikation i Ukraina alltid är kringgärdat med diverse problem. Tågen ut ur staden går ofta okristligt tidigt (eller så är tågavgångar i ottan just ett kristligt påfund). Och återresan är ofta alltför sent inställd. Inte sällan innebär en utflykt ut ur Lviv att man måste vara ute på resande fot i runt tio till tolv timmar. Det är något som egentligen bara är möjligt under vår, sommar och tidig höst.

Det finns även bussar, eller vad man nu ska kalla de där små likkistorna som lystrar till tilltalet marsjuktka. Om man trots deras ruffa utseende nödvändigt vill åka med dem, har man ett bestyr. För det första är det svårt att veta varifrån de går. Om man pekar ut på kartan att “dit vill jag”, måste man sedan hitta vilken av stans alla busstationer de går från. (Nej, Google Maps har ingen information om dessa likkistor.) Det går, men är ofta svårt att hitta informationen. Det bästa är att hitta någon som bor på platsen dit man vill. Då kan man fråga dem. Om man har tur vet de också på en höft när bussarna avgår. Fast då ska man ha tur. I vilket fall som helst, så kan det vara så att jag ändå hittar en sådan där marsjuktka som jag känner lite förtroende för. Då får jag ha fullt fokus på att inte hyperventilera hela vägen, övertygad om att jag att min sista stund är kommen. Det brukar tyvärr sällan lyckas.

Nu tänker du kanske att “det är synd att hon inte har körkort, för då hade hon haft möjlighet att hyra en bil”. Smart tänkt, men ändå så fullkomligt fel. Ty trots att bilen kanske skulle vara lättare att hitta, vara säkrare och avgå när jag vill, så hade jag ändå varit utelämnad till de ukrainska vägarna och de andra bilisterna. Det är faktiskt så att jag är än mer rädd för en bilresa än jag är för marsjuktkorna. Jag skyr verkligen resor med bil i Ukraina!

Nej, min vän. Det är inte bara mina hjärnspöken som försöker få mig att undvika resor på vägarna i Ukraina. Som en trogen läsare av olika lokala nyheter, vet jag tyvärr hur illa det är ställt med trafiksäkerheten här. Olycksstatistiken är bedrövlig. Under 2018 och 2019 tre första månader skedde det 185 300 olyckor på vägarna i Ukraina, vilka resulterade i 3 954 dödsfall och 36 422 skadade. Av dessa var det ungefär 6000 olyckor med minibussar, och bland dem finner vi också marsjuktkorna. De regioner där flest bilolyckor skedde var Kyjiv, Charkiv, Odesa och Lviv. Under 2018 skedde 10 780 trafikolyckor i Lvivs region, med 292 döda. (Det här är visserligen en förbättring i jämförelse med 2017.) Men det nya året inleddes sorgligt. Bara i januari dog 15 personer och 171 skadades i 118 olyckor. (Den svenska nollvisionen om inga dödsfall i trafiken, känns extremt avlägsen och nästan lite bisarr.) Orsakerna till de höga dödstalen och de många olyckorna är främst dåliga vägar och alltför hög hastighet.

Så mina vänner, det är inte bara mina hjärnspöken. Fast lite är det kanske så ändå. Min säkerhet till fots är endast bedräglig. 41,4% av dödsolyckorna i trafiken i Lviv sker vid övergångsställen. Därför har jag utvecklat en särskild aversion mot bilar i närheten av övergångsställen. Överhuvudtaget har jag i Lviv utvecklat en enormt stor illvilja mot bilar. Orsaken är att de banne mig är överallt. I innerstaden kan man överhuvudtaget inte undfly deras dåliga andedräkter och påträngande brummande röster. Under min tid i Lviv har jag upplevt en dramatisk ökning av deras antal. Och sedan revolutionen och bankernas kollaps har bilarna dessutom bara blivit större och dyrare. (Jag kan visserligen sympatisera med ukrainarnas misstänksamhet mot bankerna, men att investera i en bil är egentligen inte lösningen. Bara man öppnar dörren till den nya bilen har den förlorat några tusenlappar i värde.) Det är också ganska lätt att förstå att man vill ha bil. Det visar på framgång (ty det är tydligen så vi mäter framgång). Och dessutom är kollektivtrafiken under all kritik, så om man bor en bit utanför stan behöver man en bil för att inte bli inneboende på någon av stans alla marsjuktkor. Men alla dessa argument till trots, det hjälps ändå inte. Min aversion mot bilarna i Lviv, växer i takt med att deras antal ökar.

Fast trots all dyster statistik, misstänksamhet mot bussar och motvilja mot alla morgonpigga tåg, lär jag nog snart ta mig på några fler turer ut ur stan än jag brukar. Och då ska jag också försöka känna mig hugad att skriva några rapporter. Ty det är väl också så vi bedömer hur pass framgångsrika vi är. Ju rörligare, desto mer lyckad. Vare sig det sker med marsjuktka, bil eller tåg.

"The Life and Adventures of Shed Number XII"
Bilarnas tidigare boplats. Nu har det flyttat in på gårdar och upp på trottoarerna.

En bland många källor.

Share

Det här är det sista jag skriver om presidentvalet 2019

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Några av er kanske redan vet att jag har en facebooksida för viewpoint-east. Den är inte riktigt som den här sidan, utan där delar jag främst länkar till andra artiklar. Fokus ligger på politik. Egentligen är det väl inte så jag vill ha det. Men så har det i alla fall blivit. För det första skrivs det att väldigt många intressanta artiklar om politik, och för det andra har jag upptäckt att vissa av mina följare gärna vill läsa artiklar om just politik.

Under den senaste tiden har jag av förklarliga skäl delat många artiklar om det ukrainska presidentvalet. Kanske lite väl många. Jag är den första att medge det. De veckor som gått sedan första omgången av presidentvalet i Ukraina har varit, för att uttrycka det milt, omtumlande. Vi har kastats mellan det ena galna upptåget efter det andra.

Idag skrev jag på nämnda facebooksida att jag fram till valet inte kommer att dela några fler artiklar om presidentkandidaterna. Och orsaken är att jag känner en allt större hopplöshet. Artiklarna som skrivs handlar i allt mindre utsträckning om politik. De handlar nästan inte alls om vad kandidaterna har tänkt att göra för att ge ukrainarna en drägligare vardag. Det är som om folket helt försvunnit ur kandidaternas och journalisternas synfält.

Artiklarna som skrivs om presidentvalet har istället främst handlat om när de båda kandidaterna ska debattera. Den orutinerade Zelenskyj tycks vilja skjuta upp debatten till absolut sista dagarna. Inte konstigt egentligen. Petro Porosjenko har ägnat hela sitt liv åt affärer och politik. Han är enormt rutinerad. En person som definitivt kan hålla sina känslor i styr. Zelenskyj jobbar antagligen nu med att försöka tona ner sina känslouttryck. Han har, som komiker och skådespelare, ju ägnat hela sitt liv åt just känslor. Men om han är skicklig klarar han det galant. De intervjuer jag sett med honom har dock skvallrat om en mycket temperamentsfull herre som tycks gilla att bli förbannad.

Det råder väl idag inte mycket tvivel om att Zelenskyj har mycket stora chanser att vinna valet, och det med bred marginal. Och det är väl det de andra artiklarna har handlat om. Kommer Ukraina att ta ett kliv närmare Ryssland med honom vid rodret, frågar man sig. Det är ju fullkomligt omöjligt att svara på. Han är ett oskrivet blad. Helt oprövad.

Jag vågar ändå påstå att det finns en överskuggande risk att Ukraina ändå lämnar den inslagna banan mot ett närmare samarbete med EU. Orsaken är att Zelenskyj tycks omge sig med personer som har koppling till den förre presidenten, Viktor Janukovitj. Det behöver ju inte betyda att Janukovitjs män och kanske till och med han själv kommer tillbaka, men det går faktiskt inte heller att utesluta.

Något som ändå kanske står (ganska) klart är att det här presidentvalet endast är ett slag mellan de ukrainska eliterna. Bakom kulisserna står oligarken Kolomojskyj, som tvingades lämna Ukraina och sin bank, Privat bank, när IMF krävde att Ukraina styrde upp banksektorn. Kolomojskyj står med största sannolikhet bakom Zelenskyj. Och han avskyr tillika Porosjenko.

Enligt min uppfattning är Zelenskyj inte heller någon produkt av en gräsrotsrörelse (som vissa inhemska och internationella journalister tycks/vill tro). Zelenskyj skulle därför kunna vara en skapelse från början till slut, ämnad för att krossa sittande presidenten. Men jag är inget politiskt orakel och spekulerar endast så här på kvällskvisten.

Jag tar ett kliv bort från presidentvalet och ut på balkongen och tittar på vårt stympade päronträd. Min granne Anja tittar också ut på sin balkong. Hon är upprörd över vår ledsamma stam som står ensamt pekar upp med sin nakna kropp mot skyn. “Det var bilisterna på gården som gjorde det”, säger hon, och vreden väller upp från hennes strupe. “De ville inte ha skräp från trädet på sina bilar”, fnyser hon. “Men jag vill inte ha olja från deras bilar på min blomsterrabatt”. (Om det inte vore för Anja och hennes blommor hade jag nog flyttat härifrån för länge sedan.) Jag nickar instämmande. Jag känner samma sak. Och känner mig lika arg och förbisedd som hon.

“Och så är det det där presidentvalet också”, säger hon. “Om det blir Porosjenko blir det knappast bättre, om inte värre”, fortsätter hon. “Om det blir den där andre är det väl åter till Ryssland vår skuta ska gå.” Hon tar en paus. Hämtar andan och avslutar. “Då får vi gå till Majdan ingen,” säger hon och syftar på det torg i Kyjiv där båda orange revolutionen och Euromajdan utspelade sig.

Det är som om jag nästan kan ta på den, hennes känsla av maktlöshet. Att hennes röst och behov aldrig ses eller tas hänsyn till är påfallande. Om det är något som detta presidentval visat så är det elitens fullkomliga och totala ointresse för det folk de vill styra över. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om det här valet.

Men Anja har inte tänkt ge upp. Imorgon är det upp till kamp mot trädmarodörer och för en större rabatt. Och jag kommer att stå vid hennes sida i den kampen. Inte för att mitt stöd förändrar något för henne, eller någon annan. Men som jag ser det är det något av min plikt, att stå vid sidan av den som egentligen behöver det mest. Om någon av presidentkandidaterna tänkte så vore Ukraina ett helt annat land.

Spring is here  #phoneshots
Inte vårt päronträd.

Share

%d bloggers like this: