viewpoint-east.org

Skönheten som skymmer ett författarskap – Zuzanna Ginczanka

Category: antisemitism, art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ikväll hade jag föresatt mig själv att skriva en text om Zuzanna Ginczanka. Fylld av sprudlande motivation och skrivarglädje äntrade jag således hennes wiki-sida. Jag hade bara läst några stycken tills modet sjönk. Nej, jag kommer inte skriva någon text om Zuzanna Ginczanka, tänkte jag bistert. Jag kommer att skriva en text om texten om henne.

Det är väl sådant som händer när man plötsligt känner en fundamental alienering gentemot texterna om någon. De där orden lämnar en helt utan ett uns incitament till vilja att författa. Ni undrar givetvis varför, och det gör även jag. Ty hur jag än vänder och vrider på mitt kikarsikte tycks jag förlora fokus.

Genom textraderna gluttar endast fram en liten gubbsjuk blick. Hennes författarskap omnämns givetvis i stora och bombastiska ordalag. Men fram tittar hela tiden en bild av hennes skönhet. Märk väl att jag lyckas undvika att skriva “påstådda skönhet”, ty man bör vara inbilsk eller gemen om man inte vågar tillskriva henne detta epitet. Ja, hon var vacker. Men varför måste en wiki-sida om henne innehålla en kilometer lång bladdrande text om alla okändingar som ville slå läger vid hennes barm?

Om vi föreställer oss en liknande text om en hårfager man som tyvärr inte fick leva sitt liv till ålderns höst, hade vi då fått läsa om alla dessa okända fjällor som kom i hans väg? Nej, det hade kanske varit en kort passage, men inte textens själ.

Nu ruskar jag på mitt huvud, som knappast kommer till gå till eftervärlden som en skönhet, och försöker skriva något om Zuzanna Ginczanka som inte handlar om hennes skönhet.

Men jag misslyckas.

Det går inte. Kanske beror det på att jag läst den där wiki-sidan, eller för att jag egentligen är en ogin person som helst också vill vara så där skön, men inte är det. Eller så beror det på att jag nyligen bevistade en utställning på Galleri Dzyga i Lviv av den polska konstnären Krystyna Piotrowska där Zuzanna Ginczankas skönhet stirrade envist på mig.

Någonstans tror jag att det är en kombination.

Krystyna Piotrowska verk “War or Love” består i huvudsak av Zuzanna Ginczankas sköna ansikte som tittar mot oss. Hennes huvud omges av olika ting. Parafraserna går till kvinnlighet, judendom, Galizien och ta-da hennes skönhet. Trots att jag tror att Piotrowskas ambition är att lyfta fram Ginczankas författarskap, ser jag endast hennes skönhet. Med det sagt så är det inte det inte sagt att det är något fel på Piotrowskas verk, det kan lika gärna vara fel på mitt huvud. Jag har tydligen nått en plats i livet där kvinnors skönhet känns oändligt… slitet. Utnött. Tuggat till att ämnet blivit helt utmärglat.

Jag vill förstå vem Zuzanna Ginczanka var. Hur hon blev den som skrev det hon skrev. Inte hur hon såg ut. Är det för mycket begärt?

Kanske är det bara så att jag har svårt att relatera till skönhet. Tacka vet jag päron.

Kanske tycker du att det inte finns något samband mellan päron och skönhet, men i min tankevärld, relativt likt lustiga huset, finns det ett samband. Jag tänker nämligen på Stanisław Lem.

I sin barndomsskildring “Höga slottet” beskriver Lem sin egen barndoms fysionomi som päronformad. Jag har mycket lättare att relatera till det. Av förklarliga skäl. Således skulle jag få mer ut av en utställning som försökte göra Lem till den där päronformade kroppen (det hade kanske gett en helt annan dimension till hans författarskap), än att framhäva en vacker kvinnas ansikte som just vackert.

Kanske är det även så jag inte alls förstår Zuzanna Ginczankas diktning. Jag har en fabläss för skandinavisk diktning. Den är ofta tunn och skir, med invanda ord som exploderar i en kristall av tolkningar. Tunn. Men oändligt drabbande. Den centraleuropeiska diktningen är, i enlighet med det jag bekantat mig med, ofta svårgenomtränglig, tung, tjock som en päls, med lager av svårtolkade begrepp som för mitt inre endast flyter ut en en gröt. En slags centraleuropeisk rotvälska som bara återfinns i poesin.

Nå, det finns ingen anledning att bli upprörd! Jag är sannerligen ingen kännare av centraleuropeisk poesi, utan refererar endast till det lilla brottstycke jag orkat crawla mig igenom.

Det är med bakgrund av detta, och allt annat, som jag inte lyckas skriva någon text om Zuzanna Ginczanka. Det finns andra som lyckats så mycket bättre än jag att förstå hennes texter. De är värda att lyftas. Mitt bidrag gör inte anspråk på att ha förstått eller lyckats belysa någonting över huvud taget. Utom möjligen den att wiki-sidan om Zuzanna Ginczanka är en sida som lämnar några av oss med en känsla av att kvinnors eftermäle bäst beskrivs genom deras leenden och skönhet. Och deras helt okända friare.

Jag hade istället önskat att få läsa en text om varför Zuzanna Ginczankas författarskap ansågs som så banbrytande. Jag hade önskat att jag hade fått någon förståelse för hur hon formades till en så egensinnig poet. Vad var det som ledde henne dit? Var det för att hon lämnades av både sin far och mor? Var det för att hon växte upp hos en mormor som önskade och verkade för den unga Zuzannas orubbliga karaktär? Var det för att hon levde som ung vuxen i ett Polen som hade tydliga antisemitiska tendenser? Eller formades hon till författaren hon blev av en egen kraft? Vad läste hon? Vilka var hennes förebilder? Om detta finner jag intet. Ty hennes omtalat vackra ansikte står som en mur mellan mig och en djupare förståelse av hennes författarskap.


Zuzanna Ginczanka som Galizien. Egentligen vill jag inte alls ha med den här bilden från Krystyna Piotrowskas utställning, ty Ginczankas skönhet är ju redan omvittnad. Men jag undrar om det inte underlättar för er läsare, om ni nu inte redan har tröttnat och slutat läsa.

Share

Bruno Schulz och hans tid

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Bruno Schulz. Ett namn som påtagligt ofta kombineras med lyriska ögonpar. Och förhoppningsvis ofta är dessa ögonpar tillika svenska. Det har alltid förundrat mig, den där förtjusning i Bruno Schulz som vandrat hela vägen upp till vårt avlånga land. Varför är det så, har jag undrat, och ibland frågat. Men trots min uppriktiga vilja att förstå, har jag inte funnit någon liten krake som lyckats förklara varför. Svaret att “han är fantastisk” biter inte på mig. Jag tillhör nämligen den, troligen, glesa skara som inte känner någonting för denne herre.

Nej, jag har sannerligen inte förstått den påstådda storheten med Schulz. Ingen kan beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har läst hans böcker. Jag har gått på flera konstutställningar med hans kludderier. Jag har läst om honom. Men hur mycket han än åbäkar sig för mig har han inte lyckats förföra mig. Jag tycker mest att det bara luktar lite instängt. Ungefär så där som killarnas omklädningsrum som jag och mina olyckssystrar på högstadiet passade efter att vi plågats i gymnastiksalens tortyrkammare. Det var något annat som pågick där inne. Inte det som vi tjejer sysslade med. Det var väsensskilt. Ja, så kan mitt förhållande till Bruno Schulz lättast beskrivas.

Han har inte ens lyckats få mig lyrisk, trots att han har för ovana att dyka upp närhelst jag läser om andra, för mig mer intressanta, konstnärer och författare. Han brevväxlade antagligen med alla som var intressanta under hans tid. Kanske en förklaring till varför minnet av honom så envetet bitit sig fast. (Han måste haft en svårartad skrivklåda. Det är väl ungefär det enda som förenar oss.)

Däremot tilltalas jag enormt av hans tid. Det var en tid som befolkades av mycket sympatiska uttryck. Här finner vi Leopold Levitskij, Erno Erb, Debora Vogel, Olena Kultjytska, Henryk Streng, Ludwik Lille, Ludwik Fleck, Martin Buber, Joseph Roth och så vidare, och så vidare…

Det var därför som jag med stor förtjusning idag steg in över tröskeln på Lvivs tavelgalleri för att titta på utställningen “Bruno Schulz och hans tid”. (Alla ovan nämnda finns givetvis inte representerade på utställningen, ty några av dem är inte konstnärer utan poeter, författare, filosofer. Men bland verken finner jag till min glädje några av mina favoriter från tiden.)

Det är en tät utställning. Det finns knappt tillräckligt med luft mellan de olika konstnärernas verk. Ibland talar de till varandra. Ibland talar de i munnen på varandra. Men ganska ofta maler de på i sin egen monolog, helt ointresserad av att utbyta tankar med verken runt omkring. Men det är precis som det ska vara! Det var en tid av myllrande kreativitet. Polyfon och spretig. Egensinnig och fullkomligt unik.

Lvivs tavelgalleri lyckas att återge den känslan, just genom hur man valt att hänga verken. Här finns verk som talar på tvättäkta avantgardism, sida vid sida med de som talar romantik eller jugend. Vissa präglas av internationella influenser. Andra har ett mer lokalt uttryck. Det är uppfriskande. Omruskande. Och omvälvande. Precis som tiden var under mellankrigstiden.

I denna polyfona kackafoni finns även verk av Bruno Schulz. Jag gör ytterligare en ansträngning att fascineras av honom, men landar åter i samma utslitna ointresse. Men det är för mig uppenbart att han var barn av sin tid. Dock inte vassare än de andra. Tyvärr snarare tvärtom om.

Tre nyanlända besökare på utställningen kommer in i salen. Med omistlig entusiasm samlas de runt en av Schulz teckningar. De är begeistrade. Ja, så är det. Även ukrainarna har tagit Bruno Schulz till sitt hjärta. Och de älskar honom som sin egen. En kärlek som de delar med polackerna.

När jag står där och smygkikar på dessa tre, tänker jag att jag kanske ändå är lite orättvis mot Bruno Schulz. Genom honom lever minnet vidare om det multietniska Galizien. Även om jag inte tilltalas av hans uttryck, så tilltalas jag av att just en person som Bruno Schulz har lyckats inta en så specifik position i vårt återskapande sv centraleuropeisk mellankrigstid. En sekulariserad jude som skrev enkom på polska. Genom att bevara minnet av hans karaktär, bevarar vi även minnet av hur Centraleuropa såg ut före andra världskriget.

Och därmed lyfter jag på min imaginära plommonstop, böjer lätt på huvudet för Bruno Schulz. Vi behöver inte dra jämt, du och jag. Men betydelsen av minnet av dig ska inte underskattas.

Utställningen på Lvivs tavelgalleri pågår till första augusti.


Leopold Levitskij. Gata. (1930)


Fem verk av Ludwik Lille. (Dock inte den mittersta i övre raden.)

Share

Jazz bez levererar

Category: avantgarde, by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jazz bez inleddes redan i går, men själv kunde jag inte gå förrän idag. Det var dock ingen dålig start på mitt Jazz bez. Jag fick glädjen att återse, eller snarare återhöra, en favorit från Köpenhamns jazzfestival 2013. Igor Osypovs kvartett. Denne gitarrist, bördig från Donetsk, är en fascinerade improvisationsexpert. Lägg där till påhittiga kompositioner, och du får en härlig sammansmältning. En extra eloge ska gå till altsaxofonisten Logan Richardson. Hans varma, men också vågade spelstil, lyfter Osypovs kompositioner.

image

image

Första setet var också lysande. Trombonisten Bartosz Pernal från Polen, har sammanställt ett intressant gäng. Kajetan Galas på hammondorgel var helt enkelt fenomenal. Att få höra någon bemästra detta svåra instrument är alltid en njutning. Själv är jag dessutom mycket svag för tromboner, och det är härligt när någon verkligen kan, och vågar, tänja denna trilskande metallsnabel.

image

Min första dag på Jazz Bez var med andra ord idel lyckoträffar. Jag längtar redan till morgondagens jazzövningar.

Share

borelgrip vs. yaremchuktokar

Category: avantgarde, by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Bokmässan i Lviv avslutades för egen del på Dzyga, med ett internationellt och instrumentellt möte, mellan två giganter och två, möjligen tre, uppstickare. Den svenske bassisten Joel Grip som spelar tillsammans med den franske saxofonisten Pierre Borel (tillsammans kallar de sig borelgrip) mötte Yuri Yaremchuk och Mark Tokar i något som kan liknas vid en tandemspelning. Kvällen inleddes med filmen Valerik 0.9s (se nedan) en film gjord av en hemlös pojke i Odessa. Filmen, som sammanställts av Joel Grip, kom till under projektet “Homeless Voices Heard in Ukraine” som finansierades av Drottning Silvias barnfond.

Därefter tog giganterna Yaremchuk och Tokar vid. Duon är enormt rutinerad och trots att de spelar inom den svåråtkomliga genren avantgarde är deras samspel, deras unika dialog, helt möjlig att följa och känna med.

Att komma efter dessa giganter är troligen inte lätt. Men borelgrip klarade den uppgiften. De är mindre rutinerade, hälften så gamla, med färre erfarenheter, som givetvis avtecknar sig i deras spel. Men de är även kanske ivrigare, och därför mer utmanande. Det var även här fint att följa deras spel, som dessutom lovar om en mycket intressant framtid.

Kvällen avslutades med att de fyra spelade tillsammans. Det var en fantastisk upplevelse att höra hur de fyra lyssnade på varandra och hur de föll in i en intressant dialog. En dialog som i alla fall jag önskat varat längre. När det fyrspelta mötet löd mot sitt slut bröt musikern, producenten, poeten (?) Sergei Kleyn in med en megafonljudande störningar som ljöd lika mycket muntert som provokativt. En avslutning som gav en särskild extra udd till en mycket fin spelning.


Mellanrum av Joel Grip

Share

Ett besök på Book Forum i Lviv

Category: avantgarde, by sophie engström, literature, photo by prallin, ukraina, ukraine
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Book Forum i Lviv är sannerligen kaotiskt och trångt, men enligt min mening mycket mysigare och mer inbjudande än Göteborgs bokmässa. Book Forum känns mer som en plats som handlar om just böcker – i Göteborg känns det ofta som en plastig branschmässa, vilken som helst. En av de mest välbesökta montrarna var förlaget Piramida och bland titlarna återfanns Anna-Lena Laurens “De är inte kloka, de där ryssarna” som nyligen översatts till ukrainska av Natalia Ivanchuch.


Ute på gården var det härligt folkliv.


Inomhus var det dock lite stökigare,
men ändå en gemytlig atmosfär.


Ursprungligt tryck.

Men efter någon timme i folkhavet var det ändå härligt att kunna smita iväg till Kupol och av en händelse mötas av Juriy Jaremchucks underbara saxofonspel. Det var sannerligen en inspirerande avslutning på en trevlig eftermiddag.


Ni kan finna ett spår på Juriys myspace.

Share

Halvsvensk experimentell duo på Dzyga

Category: avantgarde, by sophie engström, music, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

På söndag, den 18 september, får Lviv svenskt besök i den experimentella musikens tecken. Den svenska basisten Joel Grip kommer att spela tillsammans med den franske saxofonisten Pierre Borel. De framträder förstås på Dzyga och tiden är satt till 19.00.

På deras hemsida finns det möjlighet att se dem på film samt få ett smakprov på deras ekvilibristika utsvävningar.

Share

Yuriy Zmorovych: “An avantgardist should always be in opposition to the norm”

Category: art, avantgarde, by sophie engström, music, theatre, ukraine
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Read the Swedish version here.

What is avantgarde? I ask myself while sitting with avant-garde sculptor, musician, poet and theatre man Yuriy Zmorovych in his chaotic but very cozy studio in central Kyiv. Books, sculptures, self-made instruments, videotapes, DVDs and vinyl records are stacked in a very wayward regime only known by Yuriy. How should I manage to explain the greatness, humor and the presence of this man’s work, by just using some few words? I ask myself further. For many the term avant-garde have elitistic, pretentious and even obsolete conjections. But Yuriy Zmorovychs avantgarde do not fit into this description. His avantgarde expression is playful, intelligence which feels current and contemporary, without being pretentious. It must be the humor that is key to, I think, for Yuriy has no problem laughing captivating when he talks about his own creations and ideas.

ЮРИЙ ЗМОРОВИЧ / YURIY ZMOROVYCH

ЮРИЙ ЗМОРОВИЧ / YURIY ZMOROVYCH

Yuriy Zmorovych has a great production. He began his career as an improviser in early 1970s. And in the early 1980s, he met the Russian musician and avantgardist Sergei Letov. This meeting has led to several collaborations, but in the beginning it was actually mainly film-making and Yuriy made two films together with Letov, improvised on the theme of creation.

In the 1990s he started to work with international artists and one of the more memorable was when he worked with the French group improvisation ARFI. (ARFI stands for Association à la recherche d’un Folklore imaginaire.) In a few weeks in August 1991 they played on a river boat that went from Kiev to Odessa. Between their improvisations, they all sat like glued in front of the radio and listened to the reports on events from Moscow. It was the time when the Soviet Union fell apart.

In constant opposition
For Yuriy, this was symbolic. He went on his river boat and broke new ground, or traveling in new waters, with avantgarde musicians who had similar views on the creation of his own. And in then same time Soviet Union came to an end. For him, avantgarde must constantly stands in opposition to the norm, fighting oppression and those who exercise power.

It was never easy to be improvisational in the Soviet Union, he says, adding that it is of course much easier for young people today to choose that path. Jazz was, for example, prohibited, and he tells emphatically how he, after several years of searching, found “A Drum Is a Woman” by Duke Ellington on a black market in Odessa.

– Duke Ellington had a great spontaneity and it has always been fruitful for my own creativity. But since I came into improvised jazz and avant-garde, I must admit that I abandoned him to others. Along with the Dadaism and Malevich, Ellington are my icons, Yuriy implies.

Yuriy would not want to notify other sources of inspiration, and responds that it could be anything. The rain, a cat jamar, no talking, cars driving along the street, or an internal flow.

The key to the avantgarde expression, according to Yuriy to listen to the spontaneous creative process, to dare to open the doors to the inner voice and not be afraid of what you hear, and the second cornerstone of the avantgarde expression is that always stand in opposition against the norm. This expression is found in the inner voice if you just listen, he says.

His untuned piano was a great beginning
Already in the beginning, in 1970s, his drive was to create a kind of noise generator or stream from the innermost of the soul and the body. He says that he therefor began to play on an untuned piano. An excellent choice, Yuriy implies.

– In my ears it sounded accurate, of course, he laughs.

YURIY ZMOROVYCH

YURIY ZMOROVYCH

By then he started to build his own instruments. The material was everything he found around him. Metal, plastic, cloth, paper, combined with a guitar string can make miracles.

– Like this, he says and picks up an old plastic bottle with a round hole in the middle. Through the plastic bottle, he has strained a guitar string. When he plays on the string, while screws on the cap, it sounds actually strangely surreal.

Avantgarde theater
In the 1990s Yuriy had the opportunity to become the creative leader for avantgarde theater Teatr AA. His partner was Olexandr Nesterov (link in Ukrainian), a legendary avantgarde guitarist and composer who dead in 2005. They worked with both amateur and professional actors. Important for the project was to lead the actors to learn to play instruments, and to act spontaneously, to improvise. This was not always easy, since many were trained actors. To release an already learned knowledge of how acting should be is not easy, says Yuriy.


In Memoriam Nesterov – with Kiritchenko, Коtrа, Zagaykevych, Letov, Makarov, Borisov, Yaremchuk, Tovstukha, Khmelyov, Ohrymchuk, Strelnikov, Klymenko, Zmorovych, Smetanin, Rudyi, Putyatin, Khmelyov, Makhno. NOTE! You hear Zmorovych in the second piece (if ou have any problem hearing it here, go to the website, see the link above) and not on the first, that is Yuriy Yaremchuck performing!

Teatr AAA got much attention, not only in former Soviet Union but also in Western Europe and the USA. But during the crisis years of the 1990s the sponsors fled and the theater had to be closed.

“Avantgarde should never be decorative”
Yuriy loves to to work with amateurs. He argues that the most important thing is to be creative and to be self-taught and that does not necessarily mean that you do not know how to create. He argues that many musicians or artists in avantgarde often are overly decorative in their design and not in opposition to the norm. He points a little at his compatriot Yuriy Jaremchych, he also worked with previously. But they have chosen different ways and is therefore not entirely agree on the avantgarde expression. At the same time Yuriy Zmorovych would never allow condemnation against other artists.

I ask him what he thinks about the future and he urge that he believes that a new generations will bring avantgarde further to new dimensions. The forms will of course be different, but the most incentives will stand.

– The human mind is collective, and our knowledge is shared. New influences will of course be added as our lives are changing. These are doors that the avantgardist should open. But how it will be can only the future reveal, he concludes.

And I am really feel enthusiastic by his optimism.

Share

%d bloggers like this: