viewpoint-east.org

Några rader om förintelseturism

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland, turism
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Blev du upprörd?” “Nej, inte särskilt. Kanske när hon pratade om barnen, då kanske. Men nej, det var inte så farligt” Två kvinnor i medelåldern, från någon ort i trakten kring Mälardalen, samtalar om sina upplevelser från ett besök i Auschwitz eller möjligen Schindlersfabriken i Kraków.

Jag hör dem av en tillfällighet, likt en snyltgäst glufsar jag i mig deras replikskifte. Och helst hade jag nog sluppit höra. Ty det är ett föga smickrande drag hos oss, vår oförmåga till inlevelse och empati med andras lidande.

Det är som om de båda kvinnorna försöker tävla i vara oberörda. Och jag tycker mig till och med höra en liten gnutta besvikelse över att de inte blev mer uppskrämda och illa berörda. Kanske är det till och med så att det nästan undkommit deras medvetande att förintelsen är (inte “var”) ett verkligt skeende, där oskyldiga människor mördades, där alla – oavsett om de var barn, vuxna eller äldre – faktiskt var oskyldiga. Jag fick nästan för mig att de uppfattade förintelsen som en skräckfilm, eller thriller, som man kan tillåta sig att bli lite (bara lite) uppskrämd av. Men förintelsen är inte en skräckfilm, eller thriller. Den är inte ens en Steven Spielberg-film. Förintelsen är på riktigt.

Och ja, förintelsen är i allra högsta grad fortfarande, enligt mig. Det besinningslösa mördadet, som förintelsen innebar, ska inte förpassas ut ur samtiden presens till historiens dammiga preteritum.

Det har skrivits spaltmeter om förintelseturism, och jag tänker inte bidra till den debatten, då jag inte har något nytt att tillföra. Men jag kan i alla fall påpeka att jag undrar om det är särskilt hedrande att flåsa runt på platser där tusentals mördades, med mobilen eller kameran i högsta hugg, för att fånga den perfekta instagrambilden. Och tillåta sig att bli lite lagom uppskrämd. Jag kan inte låta bli att undra om man verkligen försöker hedra de mördade när man glatt poserar framför monument över förintelsens offer? Det hela blir bara än mer bestialiskt och grymt. Det är som om oförrätterna mot Europas judar aldrig tar slut.

Jag förstår visserligen att man faktiskt måste göra något om förintelsen för turisterna som översköljder Kraków. Så jag pekar nu inte finger åt alla de krakowiter som arbetar med att visa turisterna platser för förintelsen. Deras arbete hyser jag stor respekt för. Nej, jag pekar finger åt alla de turister som besöker dessa platser. Om man nu nödvändigtvis ska besöka platserna bör man 1) läsa in sig på ämnet 2) vara vördnadsfullt, respektfull och med eftertanke. Ty det är vi alla skyldiga dem som mördades.

Jag ville egentligen bryta in i deras samtal, det där samtalet kvinnorna från Mälardalen höll. Jag ville säga dem allt det här jag nu skrivit, men jag valde att låta dem passa ut ur mitt blickfång, ty jag erfor en väldigt påtaglig känsla av att de nog inte ens riktigt skulle vilja förstå… Förintelsen för dem är nog mest en Steven Spielberg-film. Något som man låter sig skrämmas av, så där lite lagom svenskt.


Från Schindlersfabriken, som jag besökte senast 2017.


Mannen som skapade Lviv – Jan Levynskyj

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

För att vara mannen som skapade Lviv är han förhållandevis osynlig. Det finns överhuvudtaget väldigt få minnesmärken över honom. Egentligen förtjänar han en staty. Men det har han ännu inte fått. Och kanske skulle han inte ens förorda det, om han hade förmågan att tala från de döda. Den smakfulle och innovative Ivan Levynskyj. På polska bär han namnet Iwan Łewynski. Men här i Lviv kallar vi honom däremot Jan Levynskyj.

Varje gång jag hör hans namn ler jag ett litet leende. Jag ler för att jag känner djup tacksamhet mot denne man, som med sin skicklighet såg till att göra Lviv till en av världens vackraste städer. Och jag ler även när jag ser alla hans alster, ty de har spridit glädje till Lvivs invånare och besökare i mer än hundra år.

Och vilka är hans alster då, undrar du nu. Jo, han var arkitekt, byggherre och ägde fabriker som tillverkade tegelstenar och keramik. Flera av de mest beundrade byggnaderna i Lviv byggdes av hans byggfirma. För att ta några exempel, han ritade och byggde Lvivs ståtliga järnvägsstation. Hans byggfirma byggde Lvivs operahus (även om han inte ritade det). Han ritade och byggde Lvivs första och enda riktigt fashionabla passage, Mikolaschapassagen (som tyvärr inte finns kvar idag då det bombades under andra världskriget). Det var även han som fick uppdraget att rita den byggnad som skulle innehålla rutensk kultur och verka för social samverkan mellan rutenerna. (Vid den tiden använde man begreppet rutener för ukrainare.) Och det är kanske hos den byggnaden man tydligast ser hans unika arkitektoniska stil, en inriktning som är en stilig mix av folkloristiska element lånade från huzulerna och Wiensecessionen (Wiens jugend).

Han ser ut att ha varit en liten man till växten, den gode Jan Levynskyj. Men nog var han en stor man till sinnet. Han föddes i 1851 i staden Dolyna, som ligger vid Karpaternas fot. Hans far, som var chef för en skola, dog när Jan var liten grabb. Jan tvingades därför tidigt ut i yrkeslivet. Man upptäckte dock tidigt att pojken hade en konstnärlig ådra. Han hade nämligen en oerhört vacker röst, och anlitades därför ofta som sångare.

Men det var ändå hans fars starka intresse för folkloristisk keramik som visade riktningen för Jans framtida yrkesval. Efter att han utexaminerats från Tekniska högskolan i Lviv, som då hette Lemberg, startade han sin första firma, ett krukmakeri. Det gick snabbt mycket bra för honom och snart expanderade han och lät en ny gren växa ur hans affärsverksamhet, en kakelugnstillverkning. Från sekelskiftet till 1914 hade han ungefär 1000 anställda.

1903 blev han professor i arkitektur vid sitt gamla lärosäte. Det här betydde att många av hans studenter följde i hans arkitektoniska spår. De ritade och hus som andades folkloristiska element och Wiensecession. Vilket i sin tur innebar att de beställde kakel till utsmyckningar på husens fasader, trapphus och entréer från Jans fabrik. Det betyder att det är långt många fler hus som Jans ande svävar över, än de hus han de facto byggde. Hans ande svävar faktiskt över en stor del av det Lviv som byggdes runt förra sekelskiftet.

Efter första världskriget fick dock Jan Levynskyj oväntat problem med de de polska myndigheterna. De vägrade helt sonika att betala Jan för de byggnader som Österrike-Ungern beställt men inte betalat för. Jans företag gick omkull. Det blev ett slag för hårt för honom, och han dog 1919 som en bruten man i en hjärtinfarkt.

När jag går runt i Lviv tänker jag allt som oftast på Jan Levynskyj. Otal är de hus som bär hans skapelser, eller rätt och slätt är hans skapelse. Jag har så många favoriter att jag inte kan utnämna en som den absolut vackraste. Det är också så att föreningen av alla dessa hus med sina utsmyckningar tillsammans skapar det unika arv Jan har överlämnat till oss. Det är därför extra glädjande att det nu finns ett nytt och spirande intresse för hans arkitektoniska eftermäle. Exemplen på det är många, och det kommer därför kanske inte som någon överraskning att det just nu pågår en utställning om hans livsgärning. Etthundra år efter hans död tycks det alltså som om han äntligen ska återfå sin rättmätiga titel som Mannen som skapade Lviv.

Och när jag tänker närmare på det så behöver han faktiskt ingen staty, enär han skapelser redan ståtar i full majestät runt omkring i staden.

Några bilder från utställningen som just nu pågår i Lviv:


Exempel på Jan Levynskyjs vackra utsmyckningar.


Så här vackert målade var ofta taken i trapphusen.


Affischen till utställningen. I bakgrunden ser ni den byggnad som Jan Levynskyj ritade till rutenerna.


Test av en stegräknar-app

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Igår laddade jag ner en stegräknar-app till min mobil. Jag tänkte att det vore spännande att se hur många steg jag och G tar på våra gemensamma utfärder i staden. De när vi utan plan eller mål sliter våra skosulor mot gatorna i Lvivs utkanter.

Givetvis fallerade jag redan inledningsvis. Jag hade nämligen glömt att starta appen, och det var först efter att vi avverkat ungefär en sjättedel av dagens gåsmarsch, som jag kom på att jag borde satt på appen.

Nå, nu blev den ändå till slut påslagen och det visade sig att vi satt ner våra fötter mot de lvivianska gatorna hela 19253 gånger. Det innebär ungefär 12.71 km, men eftersom jag glömde att starta appen var nog dagens nötande av våra skosulor ungefär 1.5 mil. Eller lite mer. Igår företog vi oss en liknande utsvävning, men eftersom jag inte hade någon räknare som höll koll på mitt hasande i Lvivs utkanter, kan jag inte heller svära på exakt hur lång promenaden (eller vad det nu är vi sysslar med) var. Mina trötta hälsenor säger mig dock att den utflykten var ungefär lika lång, på några steg så när. Det betyder alltså att vi troligen knatat tre mil denna helg.

Man kan fråga vad det är vi sysslar med, jag och G. Jag skulle inte vilja kalla det ett försök att motionera. Anledningen till att jag avfärdar den teorin är att man då oftast har som mål att motionera. Man skulle också kunna tro att det är någon typ av antropologisk forskning vi sysslar med. Men vid närmare eftertanke avfärdar jag även den teorin. Det är kanske så att vi inledningsvis tycker att vi sysslar med någon typ av forskning där vi försöker förstå någonting, men ganska snabbt, alldeles omedelbart faktiskt, acklimatiserar vi oss fullständigt med vår omgivning och känner oss helt delaktiga, ja, till och med i enighet med vad vi ser omkring oss. Vi blir liksom en del av det vi ser. Ingenting är oss främmande.

Och kanske är det just det som är vårt mål med dessa skoslitande utflykter. Att bli del med det som omger oss.

Den här typen av vandrande fungerar bäst i Lvivs utkanter. Det är därför vi dras dit. I innerstan störs den av alltför många turister. Turisterna stör på ett kanske oväntat vis. De speglar sig nämligen i oss, och plötsligt tror alla lvivianer att vi också är turister. Ibland tänker jag att jag borde ha en tröja där det står står tryckt “Я не туристична. Я живу тут, хоча я виглядаю інакше” – vilket betyder “Jag är inte turist(ska), även om jag ser annorlunda ut“.

Men turisterna är inte enbart av ondo. Det finns nämligen ändå stora fördelar med dem. Och den är alltså att vi letar oss bort från centrum, ut i periferin. Här ute tycks vi kanske lite annorlunda, men “inte kan en turist söka sig så långt från gamla stan“, tänker man nog. Således tilltalar alla oss på ukrainska. Och de blir inte ens otåliga när vi inte förstår ögonblickligen. Man tar det hela bara en gång till, med lite extra krusiduller för att förtydliga, egentligen skapar de bara mer förvirring, men det är vi för artiga att påpeka och därmed utvecklas ett ganska gemytligt samtal.

Men oftast säger vi inte så mycket till dem vi möter på vår väg. Ett enkelt Dobriy den’ eller Dobroho dnja (God dag) räcker långt för att bli bemött som betrodd. Själv föredrar jag det sistnämnda uttrycket eftersom det låter mer ukrainskt, och är roligare att säga. (Det tog mig faktiskt flera ukrainska lektioner att få till rätt släng på dnja. Ihop med dobroho är det nämligen slirigt att få till.)

Så vad har jag då att rapportera från dagens utflykt? Jo, vi mötte en äldre kuf som målat hela cykeln i silver. På pakethållaren hade han en trattformad silvrig skapelse som jag fastslog måste vara en egentillverkad foliehatt. Han fick mig att tänka på plåtniklas. Med ett leende tryckte han på sin tutan han fäst på styret. Den lät som ett bilalarm. Dobroho dnja, sa vi till varandra. Vi mötte en gumma som gjorde sig redo för kvällen, genom att fösa in geten i uthuset. Efter följde alla höns, emedan den sköldpaddsfärgade katten belåtet tittade på. Vi mötte fasligt många hundar som endast tycktes ha som livsmål att skälla ut vartenda jävel. Vi såg hur det påtades i trädgårdslanden, och hur man efter allt påtande stod med hakan lutad mot spadens skaft för att beskåda dagens verk. Samtidigt som hunden intill skällde ut vartenda jävel. Vi såg hur man fikade (ja, det sker även på andra platser än i Sverige) i trädgården. Och vi såg barn som outtröttligt cyklade fram och tillbaka, hit och dit, som om de trodde att mänskligheten egentligen inte hade någon annan uppgift att göra precis så. Det hela kändes märkvärdigt hemtamt. Ja, som om jag alltid funnits här och alltid företagit mig samma vandring. Jag menar “alltid” som i det alltid som förekommit ända sedan jorden beslöt sig för att börja sin bana kring solen. Och solen, ja, den sken så där galiziskt som den egentligen bara kan göra här.

När jag sedan kom hem för att titta på den där stegräknar-appen visade det sig att den inte alls höll koll på allt det där som jag tyckte väsentligt. Den hade inte alls sett gumman med geten och hönsen och den fina katten. Det var som om stegräknar-appen inte alls hade träffat på plåtniklas, och inte heller hade den funderat över alla spadtag som tagits i trädgårdslanden. Den hade inte ens uppmäksammat barnen som cyklade hit och dit. Den räknade steg och kilometer och kalorier. Det var då jag förstod att mina steg och andras tankar om steg faktiskt aldrig kommer att bli samma sak… Imorgon ska jag avinstallera stegräknar-appen. Jag tror nog att jag ändå har bättre koll på vad som händer under våra promenader, eller vad det nu är vi företar oss.


Behövs bildtext här?


Minnet av förintelsen i Judisk krönika

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, Recension av tidskrift, Sverige, turism, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Precis när jag läst de sista raderna, och en av de sista artiklarna i Judisk krönikas senaste nummer, JK 4, så nås jag av nyheten att Amos Oz gått bort. 79 år gammal. Blott 79 år, höll jag på att skriva, ty det är ju egentligen ingen ålder idag, när allt fler av oss landar runt, eller till och med långt över, 90 årsdagen.

När jag läste Anneli Rådestads intervju med Amos Oz i JK 4 snuddade jag dock vid tanken på hans ålder. Eller rättare sagt, jag funderade på vilka som kunde ta vid efter honom. Vilka andra på den israeliska litteraturscenen kan axla hans utmärkta förmåga att särskåda och förstå var tillvaro? (Det råder säkert delade meningar om vem det skulle vara. Själv väljer jag att avstå från åsikt, som annars skulle avslöja min alltför dåliga kunskap i israelisk samtid).

Intervjun med Amos Oz i JK 4 tillhör inte någon parantes på förekomst av relevans i detta nummer av tidskriften. Snarare tvärtom. Med ett fokus på förintelsen, minnet av förintelsen, känns den till och med extremt dagsaktuell. Ty det är nu, när så många av överlevarna från förintelsen går ur tiden, som vi känner en kollektiv oro över hur vi ska “axla ansvaret”, som det formuleras i en artikel av Sarah Schulman. Frågan har kanske än mer aktualiserats i och med Kulturhusets fotoutställning Witness. Fotografen Michael Jansson har fått stor uppmärksamhet, men han är inte ensam. Schulman lyfter fram vilka svårigheter detta innebär – att förintelsen också kan trivialiseras, eller användas som moraliskt slagträ i en politisk debatt.

Det senare poängteras även Hannah Berlin, men hennes fokus är också riktat mot hur dagens judar ska leva med förintelsen. “Vad händer när man genom språket identifierar sig personligen, inte bara ansvaret och minnet utan också med själva utsattheten för ett brott som man själv inte behövt erfara?” frågar hon sig.

Men förintelsen har även andra dimensioner, än de hur vi alla ska förhålla sig till minnet av dessa grymma brott. Trivialiseringen har också skett i och med en ny sorts turism. Förintelseturismen, kallas den. Konstanty Gebert och Natalie Lantz belyser och kritiserar denna nya yttring, som även blivit alltmer vanlig i mina krokar, alltså Lviv. Det behöver inte vara så att åka till platser för förintelsen innebär att man ägnar sig åt att förminska de fasor som upplevdes där. Men risken finns, ty det är oerhört svårt att för oss förstå essensen av det lidande som förekom. Även om det förhåller sig så att man är mycket påläst och insatt. Och precis som Konstanty Gebert påpekar, risken är att judarnas 900 år långa historia i Polen reduceras till “en lång väntan på förintelsen”.

För mig som bor i Lviv har chassiderna en stor betydelse för min uppfattning om judarna. Dels beror det på att chassidismen hade en central roll i staden fram till förintelsen. Men det beror också på att vi varje år möts av tusentals chassider som vallfärdas till och från den ukrainska staden Uman. Eller låt mig förtydliga, det är en gren av chassidismen som vallfärdas till Uman. Dit åker de för att besöka Nachman från Bratslavs grav. I Anita Goldmans lysande bidrag till JK 4 tecknar hon med lätt pennskaft och med hjälp av David Biale, ut varför så många lockas till chassidismen och varför deras inflytande tycks bli större. Baile vet vad han talar om, ty han är en av vår tids främsta forskare på chassidismen.

I JK 4 får vi även möta Mickey Gitzin, en tongivande politiker i Tel Aviv. Han har nått ryktbarhet genom att reta gallfeber på Israels premiärminister Netanyahu. På nästa uppslag möter vi Gitzins motsats, Alyelet Shaked. Dessa två artiklar gav mig större insikt i hur pass tudelad och komplex Israels inrikespolitik är.

Ni kanske nu frågar er varför jag, som annars fokuserar på livet som är och var i Centraleuropa, plötsligt skriver om Judisk krönika. Svaret på det är en egen artikel, eller blogginlägg. Men jag nedlåter mig till att förtydliga något, det var först när jag kom hit som jag förstod hur viktig Judisk krönika är, och har varit, för judisk kultur i Europa. Det är märkbart att man faktiskt måste förflytta sig för att få grepp om vad som är av betydelse.

Ty det förhåller sig så, att trots att jag slukar allt som kommer i min väg om judarnas historia, liv och om judendomen, så är jag påtagligt okunnig. Judisk krönika är en av dem som har möjlighet att råda bot på det. Jag tilltalas främst av tonen i tidskriften. Här finns inga moralkakor eller fingervisningar åt den ena eller andra. Den hjälper mig istället att lyfta blicken, se bortom min tidigare horisont, och på så sätt göra mig mindre självisk. En själviskhet som vår samtid besmittats av, som Amos Oz ödmjukt påpekar. Och insikten om att det är så det förhåller sig är också början på slutet för själviskhetens existens. Något som jag tycker att JK 4 mycket tydligt lyckas förmedla.


JK 4 tillsammans med adventsljus och en tomteduk.


Ett omtyckt bergsfolk

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december
Dagens polska affisch
är på ukrainska
“Виставки домашнього промислу в Коломиї” (ungefär: Husgerådsutställningen i Kolomyja)
Av Zygmunt Rozwadowski
År 1912

1912 arrangerades det en mycket viktig utställning i staden Kolomyja i Galizien. Faktum är att den var viktig för hela Galizien, då som nu. Utställningen gjorde en noggrann sammanställning av husgeråd, allmoge och andra föremål från huzulernas hem. Dessa finns bevarade än idag och har blivit ett viktigt incitament till förståelsen av och synen på den tidens huzuler och kulturen i regionen.

Huzulerna bor i Karpaterna, och det finns många olika teorier om varifrån och hur huzulerna blev de som de är. Men ingen teori kan ensamt säga att den har rätt. Därför lämnar vi det därhän. Intressant är dock ordet huzul, som vissa menar komma från rumänskans hoț, som betyder tjuv och rövare. Men även detta är omtvistat och man kan med enkelhet avfärda det med hjälp av en annan teori. Huzulerna är en mycket omtyckt och respekterad folkgrupp i dagens Ukraina. Alla får nog något lyriskt i blicken när man säger huzul. Och kanske bär deras klädesplagg förklaringen till det. Kläderna är mycket säregna och fascinerar folk från alla håll. De ser lite ut som en slags urtidshippies, eller hur? (Se affischen nedan.)

Konstnären som skapade affischen hette Zygmunt Rozwadowski och han är väl egentligen mest ihågkommen för sina krigsmålningar. Zygmunt Rozwadowski föddes i Lemberg, idag Lviv, år 1870. Men han fick sin konstnärliga skolning i Kraków. Efter utbildningen återvände han till sin födelsestad och blev en betydande person inom stadens konstnärliga elit. När första världskriget bröt ut tog han genast värvning, men han fick hälsoproblem och blev efter en tid hänvisad till reservarmén.

Efter några utflykter till bland annat Ungern, återvände han till sin hemstad 1939. Han tycks ha bott i staden under hela andra världskriget, men efter krigets slut tvingades han på flykt och slog sig ner i Zakopane. Han gick ur tiden 1950.


Från en affisch och ett bokomslag via konfektyr för att landa på en restaurang

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland lägger jag ut polska affischer på Facebook. Det är ett litet nöje jag har, att fungera kring dessa ofta ovanliga kreationer. Som denna, som egentligen inte är någon affisch, utan rätt och slätt ett bokomslag. Ok, nu kör vi!

Dagens polska affisch:
är ett bokomslag till boken “Harce elektronów. Popularny wykład o falach elektrycznych, o radjofonji i telewizji” från 1930. (Ungefärlig – och troligen alldeles bristfällig – översättning: “Lekfulla elektroner. Populärvetenskapliga föreläsningar om elektriska vågor, radio och TV”)

Illustrationerna är signerade Janina Petry-Przybylska (1898-1960). Hon var illustratör och gjorde sig känd som konfektyr-illustratör i Lwów under sina tidiga år. Senare blev hon en uppburen kvinnlig illustratör i Lwów. Konfektyren ska ha omnämnts av den kände författaren Jan Parandowski. Nå, jag vet inte om han omnämnde Janinas vackra förpackning till den eftertraktade konfektyren. Utöver det har jag endast lyckats få fram att hon var verksam i Lviv (fast då var det ju först Lemberg och sedan Lwów) fram till kriget, men att hon senare flyttade till Kraków, och att hon ska ha varit en aktad konstnär när hon bodde här.

Boken då? Jo, den är utgiven på förlaget Atlas (Książnica-Atlas). Ett legendariskt förlag i Lwów, och under mellankrigstiden var förlaget det viktigaste i Polen (skröt man i alla fall själv med). Många viktiga publikationer utkom tydligen på förlaget. Fokus låg på pedagogiska och vetenskapliga verk, och förlaget ansågs vara mycket progressivt. Men främst är Książnica-Atlas idag ihågkommet för sin gedigna produktion av kartor. Om man minns det alls, vill säga. Ty för dagens lvivianer är Atlas en restaurang…


Lvivianernas Lviv

Category: by sophie engström, krönika, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar förbi på gatan utanför vårt paradis. Ovanför våra huvuden svävar tornseglarna, och mellan deras tjut letar sig andra fåglar in. Vinden prasslar lekfullt i vårt päronträd. Ja, det är ett paradis, och vi är lyckligt lottade att bara ha fönster in mot gården.

För de riktiga lvivianerna (de som bor i Lviv) är staden inte hel utan en gård. Eller rättare sagt, vi har två Lviv. Ett som är fasaderna, och ett liv som är inne i vävnaderna hos huskropparna. Där inne ser man tydligare de mönster av årsringar som bestämt tidernas gång och regler.

Sovjetunionen försökte måla över, skyla, tidigare epoker. Eftersom medborgarna i detta välde alltid erbjöds det sämsta möjliga, ville färgerna aldrig riktigt fästa. Deras tjocka och grötiga lekamen faller sönder bit för bit. Och bakom den tittar en svunnen tid uppkäftigt fram. Stanisław Lem, som kallade Lviv Lwów, har ju sagt att “man kan ta lwowianen ur Lwów, men inte Lwów ur lwowianen”. Faktum är att han hade fel. Lviv har inte glömt någon. Bakom färg och puts tittar deras Lwów, eller Lemberg, fram bakom det sovjetiska Lvov. Och det är på gårdarna det särskilt syns. De här lagren av epoker. Det Lviv man hittar på gårdarna är oftast blomsterrabatter. En reform på 1990-talet, gjorde att praktiskt taget varje gård har en åldrad dam eller herre som utövar gerillaodling.

Häromdagen var jag på en fotoutställning om Lvivs gårdar. Just nu står gårdarna inför ett paradigmskifte. Det är frågan om de ska renoveras eller glömmas bort. Vissa tycker att gårdarnas väggar ska vara målade i en enhetlig färg. Inga mystiska utbyggnader eller annan uppfinningsrikedom ska tillåtas. Men då skulle Lvivs gårdar förlora sin karaktär, bli som till exempel Berlins innergårdar. Vita väggar. Gröna buskar som är så lika att det tycks som om det inte alls är olika buskar utan samma som bara går mellan gårdarna.

På min gård känner jag alla, utan att kunna allas namn. Vi har de som tycker om mig, och de som önskar mig sämre hälsa. Vi hade till förra veckan två skrotbilar på gården. Nu är det bara en. Vi har massor av knasiga utväxter, som helst inte korresponderar med varandra utan sjunger sin egen egensinniga melodi. Vi har en underbar rabatt, som sjunger till oss alla, och vårt päronträd är vän med nästan alla. Och i vårt paradis, där staden hålls lite på håll, råder vår egna symmetri, som bara existerar på vår gård.


Från utställningen om Lvivs gårdar.