viewpoint-east.org

I sakta mak med Polenpodden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är skönt att vara ute och promenera i sakta mak här i Lviv”, sa Ted Bergdahl förra veckan när han var på en kort visit i vår vackra galiziska pärla. Vi hade precis suttit på mitt favorithak, kafé och bar Nadija, som oftast är garanterat fri från turister, och pratat om presidentvalet i Ukraina. Pratat och pratat, förresten. Ted Bergdahl intervjuade mig för sin podds räkning. Polenpodden, som jag skrivit om tidigare. (Här kan ni höra vårt samtal.)

Nu hade vi alltså lämnat Nadijas turistfria zon, och lät våra fötter nöta kullerstenarna och trottoarerna på jakt efter polska spår.

“Sakta mak”, fnös jag för mitt inre. “Det är ju så här fort man ska gå om man ska hinna se och upptäcka alla guldkorn”, tjafsade jag vidare med mig själv. Men så slog det mig, det som jag aldrig hade trott skulle hända just mig, att jag nuförtiden går som en där sömnig och seg lvivivan. Ja, ni ska tro att jag har kämpat för att inte slänga ur mig svavelosande förbannelser över alla lvivianer som tycks vara ute och söndagsflanera oavsett dag.

Men ungefär då som Ted sa det där, insåg jag att det var väldigt länge sedan jag faktiskt retade mig på att någon gick för långsamt. På senare tid förhåller det sig ungefär tvärtom. När någon går i lviviansk takt, faller jag lydigt in bakom dem, men när det kommer någon stressig streber som flåsar mig i nacken och nafsar mig i hälarna, får jag hålla min tunga helt platt mot gommen för att inte råka säga något mindre trevligt.

Jag har för övrigt vid sådana tillfällen utvecklat en helt unik åtgärd för att få stopp på streberns nafsande och flåsande. Jag stannar tvärt, som om jag plötsligt kom på något mycket viktigt, och strebern faller ut ur sitt spår, måste gira för att undvika kollision, och förhoppningsvis har jag förstört dennes takt fullkomligt, så att strebern resten av dagen ofrivilligt kommer att kastas in i den sakta mak lejonstaden faktiskt förtjänar. Som väl är finns det inte särskilt många strebrar i Lviv.

Nå, jag kom alltså på, när Ted sa det där, att jag nu alltså går som en riktig lvivian. Alltså inte längre som en svensk på besök i Lviv. Ty vi svenskar går fasligt fort. Det förefaller mig som om svenskens promenerande har något med motion att göra. Man ska räkna steg, kilometer och kalorier.

I Lviv finns det säkert även sådana som räknar kalorier och steg, det finns ju galningar överallt, eller hur? Men jag tror ändå att majoriteten i vår lejonstad inte har samma förhållningssätt till själva traskandet. Enär om det vore fler som anammat en kaloriräknande promenadstil, hade stadens tempo sett helt annorlunda ut. Snabba promenader är nämligen egentligen bara koncentrerade till vissa platser, tidpunkter och situationer, och de är ganska lätta att undfly om man vet var och när de förekommer.

Promenerandet har en stolt tradition här. När jag frågar mina studenter vad de gjort i helgen svarar de ofta “promenerat med mina vänner”, och när jag pressat dem på lite mer information har det alltid framkommit att de faktiskt bara har promenerat runt omkring i staden. Och det upplever man också om man ser sig runt omkring. Man går två och två, eller flera, och pratar, skrattar, gestikulerar ivrig. Det sociala livet sker ofta till fots. Det finns ingen åldersgräns för promenerandet. Unga som gamla beter sig på samma sätt. Det spelar inte heller någon större roll vilken dag i veckan det är. Långsamt lunkande sida vid sida för man varandra genom staden.

När jag tänkte allt detta gick jag alltså, tillsammans med Ted Bergdahl och G, i en helt rimlig takt. Precis som alla andra här. Rimlig fort (eller långsamt om man vill så) för att kunna hitta det vi sökte, polska spår. Rimlig för att vi på så vis fick luft att prata utan att tappa andan av andfåddhet. Vi gick alltså precis som man ska göra i Lviv. Men visst händer det att vi ibland måste ta ett snabbt språng, men det görs i princip bara av nöd och under absolut tvång. Kanske har vi blivit lite som stadens namn, lejon. De rör sig också oftast långsamt (eller mindre fort om man så vill), utom vid enstaka tillfällen, men de tillfällena varar inte särskilt länge, och snart sträcker vi ut oss som lejonen gör, och landar i vår hemtama lunk (som alltså ibland beskrivs som sakta mak).

Och se där, då hittar man ju också de där guldkornen, de som aldrig syns för dem som stretar så som en streber.

Kunz Lwów - one of my favourite manholes

walk away. looking out the wall

Lwów in Lviv

Share

Test av en stegräknar-app

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Igår laddade jag ner en stegräknar-app till min mobil. Jag tänkte att det vore spännande att se hur många steg jag och G tar på våra gemensamma utfärder i staden. De när vi utan plan eller mål sliter våra skosulor mot gatorna i Lvivs utkanter.

Givetvis fallerade jag redan inledningsvis. Jag hade nämligen glömt att starta appen, och det var först efter att vi avverkat ungefär en sjättedel av dagens gåsmarsch, som jag kom på att jag borde satt på appen.

Nå, nu blev den ändå till slut påslagen och det visade sig att vi satt ner våra fötter mot de lvivianska gatorna hela 19253 gånger. Det innebär ungefär 12.71 km, men eftersom jag glömde att starta appen var nog dagens nötande av våra skosulor ungefär 1.5 mil. Eller lite mer. Igår företog vi oss en liknande utsvävning, men eftersom jag inte hade någon räknare som höll koll på mitt hasande i Lvivs utkanter, kan jag inte heller svära på exakt hur lång promenaden (eller vad det nu är vi sysslar med) var. Mina trötta hälsenor säger mig dock att den utflykten var ungefär lika lång, på några steg så när. Det betyder alltså att vi troligen knatat tre mil denna helg.

Man kan fråga vad det är vi sysslar med, jag och G. Jag skulle inte vilja kalla det ett försök att motionera. Anledningen till att jag avfärdar den teorin är att man då oftast har som mål att motionera. Man skulle också kunna tro att det är någon typ av antropologisk forskning vi sysslar med. Men vid närmare eftertanke avfärdar jag även den teorin. Det är kanske så att vi inledningsvis tycker att vi sysslar med någon typ av forskning där vi försöker förstå någonting, men ganska snabbt, alldeles omedelbart faktiskt, acklimatiserar vi oss fullständigt med vår omgivning och känner oss helt delaktiga, ja, till och med i enighet med vad vi ser omkring oss. Vi blir liksom en del av det vi ser. Ingenting är oss främmande.

Och kanske är det just det som är vårt mål med dessa skoslitande utflykter. Att bli del med det som omger oss.

Den här typen av vandrande fungerar bäst i Lvivs utkanter. Det är därför vi dras dit. I innerstan störs den av alltför många turister. Turisterna stör på ett kanske oväntat vis. De speglar sig nämligen i oss, och plötsligt tror alla lvivianer att vi också är turister. Ibland tänker jag att jag borde ha en tröja där det står står tryckt “Я не туристична. Я живу тут, хоча я виглядаю інакше” – vilket betyder “Jag är inte turist(ska), även om jag ser annorlunda ut“.

Men turisterna är inte enbart av ondo. Det finns nämligen ändå stora fördelar med dem. Och den är alltså att vi letar oss bort från centrum, ut i periferin. Här ute tycks vi kanske lite annorlunda, men “inte kan en turist söka sig så långt från gamla stan“, tänker man nog. Således tilltalar alla oss på ukrainska. Och de blir inte ens otåliga när vi inte förstår ögonblickligen. Man tar det hela bara en gång till, med lite extra krusiduller för att förtydliga, egentligen skapar de bara mer förvirring, men det är vi för artiga att påpeka och därmed utvecklas ett ganska gemytligt samtal.

Men oftast säger vi inte så mycket till dem vi möter på vår väg. Ett enkelt Dobriy den’ eller Dobroho dnja (God dag) räcker långt för att bli bemött som betrodd. Själv föredrar jag det sistnämnda uttrycket eftersom det låter mer ukrainskt, och är roligare att säga. (Det tog mig faktiskt flera ukrainska lektioner att få till rätt släng på dnja. Ihop med dobroho är det nämligen slirigt att få till.)

Så vad har jag då att rapportera från dagens utflykt? Jo, vi mötte en äldre kuf som målat hela cykeln i silver. På pakethållaren hade han en trattformad silvrig skapelse som jag fastslog måste vara en egentillverkad foliehatt. Han fick mig att tänka på plåtniklas. Med ett leende tryckte han på sin tutan han fäst på styret. Den lät som ett bilalarm. Dobroho dnja, sa vi till varandra. Vi mötte en gumma som gjorde sig redo för kvällen, genom att fösa in geten i uthuset. Efter följde alla höns, emedan den sköldpaddsfärgade katten belåtet tittade på. Vi mötte fasligt många hundar som endast tycktes ha som livsmål att skälla ut vartenda jävel. Vi såg hur det påtades i trädgårdslanden, och hur man efter allt påtande stod med hakan lutad mot spadens skaft för att beskåda dagens verk. Samtidigt som hunden intill skällde ut vartenda jävel. Vi såg hur man fikade (ja, det sker även på andra platser än i Sverige) i trädgården. Och vi såg barn som outtröttligt cyklade fram och tillbaka, hit och dit, som om de trodde att mänskligheten egentligen inte hade någon annan uppgift att göra precis så. Det hela kändes märkvärdigt hemtamt. Ja, som om jag alltid funnits här och alltid företagit mig samma vandring. Jag menar “alltid” som i det alltid som förekommit ända sedan jorden beslöt sig för att börja sin bana kring solen. Och solen, ja, den sken så där galiziskt som den egentligen bara kan göra här.

När jag sedan kom hem för att titta på den där stegräknar-appen visade det sig att den inte alls höll koll på allt det där som jag tyckte väsentligt. Den hade inte alls sett gumman med geten och hönsen och den fina katten. Det var som om stegräknar-appen inte alls hade träffat på plåtniklas, och inte heller hade den funderat över alla spadtag som tagits i trädgårdslanden. Den hade inte ens uppmäksammat barnen som cyklade hit och dit. Den räknade steg och kilometer och kalorier. Det var då jag förstod att mina steg och andras tankar om steg faktiskt aldrig kommer att bli samma sak… Imorgon ska jag avinstallera stegräknar-appen. Jag tror nog att jag ändå har bättre koll på vad som händer under våra promenader, eller vad det nu är vi företar oss.


Behövs bildtext här?

Share

%d bloggers like this: