viewpoint-east.org

Kulturens pelare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Våren 2013 gjorde jag något som jag faktiskt lovat mig själv att inte göra. Jag köpte en smartfån. Ganska snart upptäckte jag att nästan ingenting med denna pryl var smart. I synnerhet blev jag själv ganska osmart. Plötsligt satt jag i timmar på bland annat Facebook och gillade bilder på söta katter.

Men sedan kom Euromajdan, och mobilen blev min livlina. Det var genom den jag snabbt fick viktig information från vänner och bekanta som befann sig i stridens hetta, så att säga. Faktum är att smartfånen var ganska smart under denna tid. Med den i handen kunde jag följa allt som hände i Ukraina. Jag slapp känna mig rädd och maktlös.

Men efter revolutionen blev den lika korkad igen. Den har väl blixtrat till ibland, visat sig vara något annat än ett tidsätande monster, men dessa tillfällen har ändå varit ovanliga och slumpartade händelser som genast bytts ut mot gulliga kattbilder som ätit min tid.

Inte nog med det, fånen har en mörkare sida. Den är inte bara dum, utan till och med ganska ondskefull. Den håller reda på vad jag är, och olika appar i den håller reda på vad jag gillar och när. I förhållande till det blir jag maktlös på riktigt. Det ironiska är att jag faktiskt inte förstod det under Euromajdan 2013-14. Jag trodde då att fånen var ett verktyg för att befria.

När nu fånen bara blivit en kattbildsproducent, och allmänt tidsslukande, kan man ju undra varför jag har den kvar…

På senare tid har jag därför allt oftare erfarit att den där fåntratten till mobil kanske inte behövs. (Nåväl, nu skriver jag visserligen de flesta blogginlägg på just detta tidsätande tingest, men de skulle lätt kunna författas på datorn, eller – håll i hatten – till och med på papper!) Ty varför ska man vara anträffbar under alla omständigheter? Och varför använder jag mobilen, och särskilt Facebook, för att ta reda på vad jag ska ta mig till i Kraków. Här behövs faktiskt inget/n fån. Jag skulle klara mig ändå, eftersom jag lätt skulle kunna få reda på vad som sker i stan utan att använda olika sociala medier eller verktyg på min fån.

Jag konstaterade just exakt det, när jag häromdagen stod vid en av alla de affischpelare som pryder Krakóws gatubild. Med sin majestätiska uppsyn blir man andaktsfull bara genom att skåda dem. Här råder ingen oreda, utan polsk ordning och reda. Dessutom är de särdeles vackert prydda. Polsk affischkonst är ju, som ni säkert redan vet, i särklass bäst, mest personlig och dessutom smartast. Ingen smartfån med massor av appar klår dem.

Det finns dessutom något mycket rituellt, sensuellt och givetvis väldigt kulturellt, att snurra runt dessa totempålars lekamen. Och eftersom min rörelse runt dem är befriad från olika appars klåfingriga nyfikenheten, uppstår även en känsla av att vara obunden och självständig. Fri från sociala mediers bojor.

Sedan jag flyttat till Kraków har jag fått kännedom om de flesta konserter, operor, utställningarna, föredrag etc via dessa kulturens bärare. Jag har dessutom ibland fått kontakt med andra kulturtörstande krakowiter, när jag snurrat runt dessa affischpelare. Appar och Facebook göre sig inte besvär. Affischpelarna är de som har lyckats ordna reda i den djungel av utbud som Kraków bistår med.

När man ensam, eller tillsammans med någon känd eller okänd, snurrar runt Krakóws affischpelare, medsols eller motsols, inser man därför hur överskattade, och till och med odugliga, alla appar med events är. Ty när du sitter där med pekfingret och susar genom cyberrymden, för att fånga det perfekta evenemanget för din lediga stund, har du ett avgrundsdjupt avstånd mellan dig och eventet. Ofta är både titeln på eventet, och den stackars minimala bilden som ska försöka representera det samma, fullkomligt intetsägande. När du däremot snurrar runt en affischpelare, får du en rent fysisk relation till det evenemang du vill besöka.

Nå, nu förstår till och med jag att vissa händelser i vår tillvaro inte kan nå sina själsfränder genom en affisch. De behöver sociala medier för att gräva sig ur de bortglömdas dal. Och lite är det väl så vi använder våra smartfåns, som ett sätt att ta oss ut från de bortglömdas gömmor. Varje ledig stund tar vi därför fram den, smeker skärmen med våra fingrar. Men frågan är om vi inte lyckats krama lite mer essens ur våra liv, om vi övergav våra skärmar, och istället riktade dem någon av alla affischpelare… Där vi kan dessutom kanske kan mötas på riktigt.


Kulturens pelare.

Share

En lintott mellan två avgrunder

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

24 december
Dagens polska affisch
Na gwiazdkę dobry książki (En bra bok till jul)
Av Jan Mucharski
År 1930

När jag inledde den här adventskalendern den första december med blyga lucka 1, trodde jag att min livs första egenhändigt tillverkade adventskalender skulle bli sporadisk. Dyka upp lite här och var när den behagade. Det enda som den, min första analys av min verksamhet tordes visa på, var en särdeles dålig självkännedom. Jag är tydligen mer envis än jag anade. Dessutom verkar det som om att jag har en fasligt god förmåga att tävla med mig själv. Det är väl ett resultat av att jag är enda barnet. I avsaknad av andra att tävla med har jag lärt mig att köra med mig själv.

Men nu låter det kanske som om mitt adventskalender-projekt enkom inneburit en hetsjakt mot mitt ego. Så har det inte varit. Det har varit otroligt givande. Flera nya kunskaper har jag förärats på denna marsch mot lucka 24. Saker som gett mig än lite bättre insikt i den region jag bor i, i Polens historia och rika kulturarv. Jag har också fått se hur nära förbundet Ukraina är med sin granne i väster. Adventskalendern har dessutom fått mig att försöka tänka i nya banor. Ibland har det ju inte funnits någon information om vare sig affischens skapare eller produkten den vill uppmärksamma. Då fick jag försöka hitta på något annat sätt att fylla raderna. Som idag, där skaparen av affischen inte fått något annat renommé på internet än att han var grafiker och arkitekt.

Fast det är inte riktigt sant att det inte finns något annat att säga, ty den fina affischen, med flickan som läser en bok vid granen, är en beställning av det polska krigsministeriet. Man skulle ju kunna tänka sig att de ville ha en julaffisch med bomber och granater. Men icke. De väljer en liten lintott i klänning.

Och det är förstås fullkomligt logiskt. 1930 var Polen ett land som upplevt en över 100 år lång delning och förtryck av Tsarryssland, Preussen och Habsburgska imperiet innan man efter första världskriget uppnådde självständighet 1918. Därefter hade man flera uppslitande krig med sina grannar under de första åren av självständighet. Man hade 1930 faktiskt bara haft fred i nio år.

Inte visste väl krigsministeriet då, 1930, att nio år senare skulle landet åter kastas in i ett krig, och med en ockupation som skulle mörda många tusentals polacker och i princip utplåna alla judar i landet. Och inte heller den lilla linotten vid granen hade ju en aning om det. Ty vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte.

Med dessa, lite bombastiska ord, önskar jag er alla i alla fall en synnerligen God jul, mina välartade läsare. Och jag vill också tacka er för ert tålamod och stöd. För era inpass och hjälp med idéer och er sakkunskap. Och för era delningar och hjälp att sprida min adventskalender. Ingen nämnd ingen glömd! Utan er skulle mina oförtröttliga ordkrumbukter bara vara pladder ut i tomma luften.

Med en djup bugning,
Er allra ödmjukaste tjänare

Share

En polsk-ukrainsk angelägenhet

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december
Dagens polska affisch
Naftusia, zeson zimowy Trukawiec (Naftusia, vintersäsongen i Trukavets)
Av Jan Janosz
År 1930

År 1827 öppnade första hälsobadet i Trukavets, och nio år senare stod de första stora hotellkomplen färdiga på kurorten. Det blev en omedelbar succé. Många rika knösar vallfärdade dit. På 1850-talet besökte brodern till den habsburgska kejsaren Franz Josef orten. För att få fler besökare till platsen färdigställde man 1911 en järnväg, och två år senare hade man runt 5000 besökare om året.

Efter första världskriget blev Trukavets polskt. Ja, nu skedde det inte bara av sig själv och helt utan knot. Först skulle det polsk-ukrainska kriget skapa oreda fram till 1919. Sedan tog det polsk-sovjetiska kriget vid. Det pågick ända till 1921. När freden kom blev kurorten alltså polsk.

Under den polska mellankrigstiden formligen exploderade Trukavets. Nå, nu på ett positivt sätt. Hotell poppade upp som ur jorden. Kända polacker åkte dit för att vila upp sig. Bland dem fanns poeten Julian Tuwim, författaren och konstnären Bruno Schulz, författaren Zofia Nałkowska, statsmannen Józef Piłsudski och så vidare.

1931 nådde dock kaoset och mörkret åter Trukavets. Två ukrainska nationalister mördade den polska politikern Tadeusz Hołówko. Märkligt kan man tycka, ty han var den främsta förespråkaren för en fredlig lösning på de spänningar som rådde mellan ukrainare och polacker. Mordet på honom ledde i alla fall till att ukrainarnas rättigheter inskränktes än mer, och en misstänksamhet mellan folken slog rot. En misstänksamhet som än idag tittar fram och sprutar sitt gift över kontakterna länderna mellan.

Men det bekommer egentligen inte Trukavets, enär kurorten är fortfarande ett populärt resmål för trötta eller bara törstiga besökare. I dagens Ukraina är man mycket stolt över kurorten, och om man har befunnit sig i västra Ukraina en tid så har man nog fått rådet att åka dit både en eller flera gånger. (Eller så ser jag bara väldans trött ut.)

Share

En sexig rökslinga

Category: art, by sophie engström, eastern europe, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december
Dagens polska affisch
Egipskie przednie. Aromatyczne łagodne papierosy. (De bästa är egyptiska – Aromatiska milda cigaretter)
Av Tadeusz Gronowski
År 1931

För er som följer min adventskalender är Tadeusz Gronowski ett redan känt namn. Ty den 19 december kunde ni ju läsa om hans mest livaktiga logga.

I dagarna tog Sveriges riksdag beslutet att förbjuda rökning på bland annat uteserveringar och lekplatser. Det sistnämnda tordes ju inte behöva förbjudas. Varför röka på lekplatser? Men uteserveringar är för mig en svårsmält nöt. Som så många redovisat före mig, så är avgaser från bilar långt farligare i utomhusmiljö än cigarettrök. Så att förbjuda rökning på uteserveringar är bara ett slött försök att läxa upp de få kvarvarande rökarna.

Nej, hela upptåget med lagen får mig att längta till en tid som jag aldrig upplevt. Den då herrar satt tillbakalutade i kurviga fåtöljer och med filosofisk blick betraktade rökslingorna som åmade sig i luften. Kanske letade sig något förvirrat ljus in genom de fördragna gardinerna om det skedde under dagen. Eller om det vore om natten, då staden sov, då endast ljudet av en ensam spårvagn, som sömnigt sökte sig fram längs de mörka gatorna, letade sig in till den rökande mannen. Det finns också något elegant och självsäkert i hur han håller cigaretten. Som om det vore en fullkomlig självklarhet, och inte alls något att skämmas över.

Givetvis finns det en sexuell underton i affischen. Sex säljer, då som nu. Skillnaden är bara att vi nu hellre tycks vilja sexualisera oss själva, än en rökslinga som dansar genom luften.

PS. För er som är intresserade. Klicka på den här länken så ser ni hur cigarettpaketet såg ut.

Share

Annas former av tre

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

21 december
Dagens polska affisch
Hel, port, kiosk, “formy trzech”
Av Anna Birtus-Seifert
År 1930-talet

Jag förstår inte alls vad detta är reklam för. Är det ett fodral? Eller är det en hållare av något slag? Och vadå “i tre former” (formy trzech)? Hel, det är ju en stad i Polen. Port betyder hamn, och kiosk betyder det vi är vana vid. Någon mer förståndig än jag får hjälpa till här.

Under tiden kan jag berätta lite om Anna Birtus-Seifert som skapat vår fina affisch. Ja, nu har jag inte så förfärligt mycket att förtälja, ty internet drunknar inte i information om henne precis. Hon föddes 1900. Var? I Kraków gissar jag. Ty hon tycks ha bott där hela livet. Hon gifte sig med Franciszek Seifert någon gång och la hans efternamn till sitt.

Det jag lyckats få fram är att de arbetade sida vid sida i en gemensam ateljé i Kraków. Många av de affischer som bär hans namn, kan egentligen vara hennes verk, menar vissa. Han hade en tjusig logga med ett snirkligt “f” som svävande ovanför Seifert. Nästan lite feminint, faktiskt. Annas logga är dock mer ihopsatt, en stadig fyrkant med alla hennes tre namn. Hmmm, nästan maskulint, faktiskt. Intressant. Eller så är det inte så intressant. Vi släpper det.

Nå, Anna Birtus-Seifert har i alla fall lämnat spår av sig på internet. Det tråkiga är bara att det antagligen inte är hennes eget verk som ofta bär hennes namn på där. Troligen är det en affisch av Antonia Richterówa (?) som bär Annas namn på internet. Någonstans har det blivit fel, men det rör inte internet ryggen. Vips har dess ettor och nollor massproducerat denna felaktiga information i en oändlig spiral.

Så är det ganska ofta med affischkonst. Vem som har skapat affischen är en information som ofta utelämnas. Och ibland står det fel namn som skapare. Affischkonst är ju lite som allmoge. Tanken är att de ska användas, och vem som är hjärnan bakom är ibland mindre intressant. I synnerhet om kreatören är en okänd nykomling.

Anna Birtus-Seifert gick ur tiden 1960, så hon lär ju ha hunnit skapa många affischer, och vissa av dessa bär tack och lov hennes namn, så som denna.

PS. Det kanske är lite intressant att se prov på Franciszek Seiferts affischkonst. Här hittar ni en snygging från 1926.

Share

Från ett tryckeri till Australien och Lvivs operahus

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december
Dagens polska affisch
Wystawa Książki Hebrajskiej i zabytków sztuki żydowskiej (Utställning om hebreiska böcker och judisk konst)
Av Henryk Piotr Mund
År 1928

Långt ovanför markplan, längst uppe på fasaden till vårt hus, finns resterna av en polskspråkig reklam från mellankrigstiden. Det är reklam för Ignacy Jaegers tryckeri. Tidens tand har suddat ut reklamen, som målats rakt på fasaden. Jag har i alla år försökt urskilja bokstäverna, men det enda jag lyckades uttyda var Jaeger. Det var länge sedan jag gav upp hoppet om att någonsin få reda i vad som står där. Så ni kan nog förstå hur lycklig jag blev när jag snubblade över hans namn när jag tog fram affischer till denna adventskalender. Ty det är hans tryckeri som tryckt originalet till denna affisch.

Var tryckeriet höll till har jag inte lyckats utröna. Inte helt omöjligt dock att det fanns i huset brevid min gård, ty där finns flera före detta fabrikslokaler och möjliga ateljéer.

Ignacy Jaeger föddes 1883 i Stryj, strax söder om Lviv, då Lemberg eller Lwów. I unga år tycks han ha flyttat hit. Han blev tydligt mycket engagerad i olika sociala frågor, och beskrivs på Wikipedia som en “social aktivist”. Vad det betydde för tiden vet jag inte, och hur de tog sig till uttryck vet jag inte heller. Frånsett det att han engagerade sig i lokal politik, och sedermera blev en ledamot i polska parlamentet, Sejm. Han gick ur tiden 1933.

Henryk Piotr Mund, affischens skapare, föddes i Lemberg 1902 och kom från en förmögen familj, och hans far var till och med borgmästare i staden under en tid. Henryk Piotr Mund tillhörde något av gräddan i den konstnärliga eliten i staden. Hans specialitet var stilleben, vilket vi tydligt ser på affischen. Två krig hann han med att strida i. Det polsk-sovjetiska kriget samt andra världskriget. I det senare blev han tillfångatagen, men lyckades fly. Han stred sedan med de allierade styrkorna mot nazisterna. Efter kriget slog han sig ner i Australien, där han slutade sina dagar 1960.

Det förhåller sig kanske så att Henryk Piotr hade en bror som hette Jakub. Nåväl, det vågar jag inte svära på, men de bar i alla fall samma efternamn. Jakub Mund var mycket betydelsefull i Lwóws musikliv. Han var ursprungligen violinist i filharmonin, men blev senare en framgångsrik dirigent för både filharmonikerna och andra musikteatrar. Han var även chef för Lwóws operahus 1939-41. Han gick dock ett dystert öde till mötes, ty han mördades 1941 i ett koncentrationsläger (troligen Janowska, som låg i dagens Lviv).

Share

Om en välkänd stork

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

19 december
Dagens polska affisch
Najlepsze jest mydło Kometa (Tvätttvålen Kometa är den bästa)
Av Tadeusz Gronowski
År 1928

Ni har nog sett den där storken, som graciöst glider genom O:et i LOT Polish Airlines logga. Ja, det är faktiskt en stork. Jag har nog stirrat på den understundom, men aldrig riktigt sett den eller för den delen memorerat den. Förrän nu. Ty det var just Tadeusz Gronowski som skapade loggan i flygbolagets barndom. 1931 blev storken officiell symbol för LOT.

En av de första destinationerna de hade var för övrigt till Lwów, eller Lviv som vår lejonstad heter idag. Det säger en hel del om hur viktig man ansåg att staden var för landet, och förklarar kanske varför en del polacker fortfarande framhärdar att Lviv, förlåt Lwów, är en polsk stad.

Här har Gronowski dock gett sig i kast med den förträffliga tvättvålen Kometa. Den bästa, om man ska tro affischen. Fyra färgglada damer tvättar för brinnande livet i ett stort kar, som liksom tycks bågna av allt skum deras flitiga tvättade genererar. Över deras prydliga bruna kalufser sveper en komet fram. Det är ett väldigt svung i rörelserna, så att han något år senare skulle lockas av att göra en logga till LOT, känns inte helt långsökt.

Share

%d bloggers like this: