viewpoint-east.org

Litografen är vaken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2020
Dagens polska affisch
Zakład Art. Litograf. A. Pruszyński (kalendarz)
Karol Frycz
1905

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast litografen är vaken. Ja, så var det nog många gånger när affischerna skulle bli färdiga i tid. Konstnärer är ju som folk är mest, och de skjuter väl också upp allt till sista minuten. Därför fick de anställda på Aureliusz Pruszyńskis litografiska verkstad låta flitens lampa lysa hela natten, så som Karol Frycz skickligt återgett. Men det var nog sällan de som fick mottaga lovord över verkets förträfflighet, de föll oftast i glömska när konstnärerna sög i sig allt beröm.

Det är väl också därför som det endast går att finna mycket lite information om Aureliusz Pruszyński. Verkstaden tycks i alla fall ha öppnat 1873, och de har jobbat med de allra största, så som Stanisław Wyspiański, Józef Mehoffer med flera. Flera av affischerna som återfinns i årets adventskalender har kommit i tryck hos Aureliusz Pruszyński, däribland Abdera. Det var också hos Aureliusz Pruszyński som bland annat Krakóws konstnärsförening tryckte sin katalog.

Aureliusz Pruszyński gick ur tiden någon gång runt 1905, och då tog hans son, Zenon Pruszyński, vid. Zenon gjorde sig snabbt känd hos den mondäna eliten i Kraków. På internet kan man finna att denne Zenon hade en stor samling av ekivoka exlibris (alltså, bokägarmärken). Något som han kanske snappade upp när de med fet plånbok kom för att få sina saker tryckta hos honom.

Zenon Pruszyński samarbetade också gärna med bohemerna och konstnärerna inom Młoda Polska (Unga Polen). Han var nämligen knuten till Den gröna ballongenJama Michalika, och det lär vara hans litografiska verkstad som tryckte första programmet när deras kabaré hade premiär. Den innehöll också satiriska teckningar från tidskriften Liberum veto. En tidskrift som även Kazimierz Sichulski, gårdagens affischkonstnär, var knuten till.

1941 gick Zenon Pruszyński bort, men elva år tidigare hade han av någon anledning stängt sitt tryckeri. Orsaken till det vill inte internet avslöja, men troligen fick han konkurrens av modernare tryckerier.

Aureliusz Pruszyński litografiska verkstad låg på Pijarska 17, en adress i gamla stan i Kraków, ett stenkast från Jama Michalika. Den har inte nämnvärt ändrat karaktär genom åren. Nå, det var väl en sanning med modifikation. Till det yttre är sig allt likt (som ni kan se här), men idag rymmer lokalen en restaurang. Restauranger har för övrigt varit ett tema under året, då de praktiskt taget varit stängda för besökare.

Nu återstår det bara att tacka för ert tålamod med allt pladdrande som undertecknad har åstadkommit. Ni tillönskas därmed en from jul och ett särdeles gott nytt år.


En drake med lejonhjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2020
Dagens polska affisch
Powszechna Polska wystawa architektury rzeźby malarstwa Lwów 1910
Kazimierz Sichulski
1910

Kazimierz Sichulski var en riktig lvivian. Han föddes i lejonstaden Lviv/Lwów/Lemberg/Lemberik (1879) och slutade också sina dagar där (1942), men på sitt sätt är han också starkt förknippad med Kraków. Kanske tyckte han också om, så som undertecknad gör, att resa på en väst-östlig axel mellan de två kronjuvelerna Kraków och Lviv. Hans far var järnvägsingenjör, och det kan ju satt sina spår. Nåväl, nu ska vi inte försöka vara så vitsiga, utan rätt och slätt fördjupa oss i Kazimierz Sichulski.

Efter ett misslyckat försök att avlägga juristexamen på Lembergs universitet, begav han sig till Kraków och började studera på Krakóws akademiska konsthögskola. Där höll han till i åtta år, och hans lärare tillhörde de främsta inom samtida måleri. Bland annat undervisades han av Stanisław Wyspiański.

I Kraków umgicks Kazimierz med andra konstnärer och bohemer inom Unga Polen (Młoda Polska), och han associeras med kretsen kring Jama Michalika. Det var också (bland annat) tack vare Kazimierz Sichulski som kabarén Den gröna ballongen uppstod 1905. Han medverkade även i den satiriska tidskriften Liberum veto.

Det var också under detta år som han första gången bekantade sig med huzulerna, och kärleken till detta folk var omedelbar. Hans fascination för ett av Karpaternas bergsfolk (det finns ju flera) skulle följa honom livet ut, vilket även resulterade i att han bidragit till att sprida kunskap om huzulernas särskilda uttryck och levnadssätt. Men hans alster bidrog möjligen även till att en förskönande uppfattning om huzulerna fick fäste hos både polacker och ukrainare, en uppfattning som frodas än idag. Om det var kärleken till huzulerna som fick Kazimierz Sichulski att efter avslutad utbildning på Akademiska konsthögskolan i Kraków flytta tillbaka till Lwów lär vi aldrig få veta, men staden ligger ju mycket närmare de områden där de bor.

När första världskriget bröt ut blev han inkallad och det skulle dröja flera år innan han kunde återvända till Lwów. Efter kriget började han producera målningar som föreställde stora slag i Polens historia. Kanske var det hans upplevelser under kriget som bidrog till det, eller så var det en följd av att det nya självständiga Polen ville skriva sin historia.

Under mellankrigstiden rönte han också sin största framgång, både nationellt och internationellt. Han tilldelades flera priser, och ansågs vara en av sin tids största konstnärer. Det innebar att han både blev professor på sin gamla läroanstalt, Krakóws akademiska konsthögskola, samt på Lwóws motsvarighet, uppkallad efter den store ukrainske konstnären Ivan Trush.

Den första september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån, och några veckor därpå anföll Sovjetunionen från öster. Lvov hamnade i Sovjetunionen. Det tycks som om Kazimierz Sichulski lyckades navigera genom det nya kommunistiska styret, men när Tyskland bröt Molotov-Ribbentrop-pakten, fick han problem. Han förlorade sin ställning på konsthögskolan, och 1942 avled han efter en hjärtinfarkt.

I dagens polska affisch kan vi tydligt skönja Kazimierz Sichulskis läromästare, den store Stanisław Wyspiański, samt Młoda Polskas vurm för det dekadanta. Affischen skapades för en arkitekt- och konstnärsmässa i Lwów, men skulle lika gärna kunna vara en affisch för någon av Den gröna ballongens uppsättningar. Så luta dig nu tillbaka, och låt dina tankar dröja dig kvar vid hur det månde var på Jama Michalika under denna tid. En stunds välbehövlig verklighetsflykt är nog något vi behöver efter detta år.


Reginas imperium

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Innanför porten råder en funktionalistisk ordning. De breda trapporna som leder upp till entréplan är symmetriskt randiga i svart och vitt. Två pelare står stadigt, och till vänster om dem tittar ett finurligt trappräcke fram. Det är en perfektionistisk arkitektur, men utan att vara pedantisk. Här härskar snarare en kreativ uppfinningsrikedom, precis så som det ofta förhåller sig med polsk 1930-tals arkitektur.

Hyreshuset vi befinner oss i kallas för Aleksandrowiczs hus och ligger på gatan Sereno Fenn’a nummer 6, en liten gatstump som rymmer flera vackra byggnader från förra sekelskiftet fram till mellankrigstidens sista år. I huset vi står bodde bland annat familjen Aleksandrowicz som var en välkänd familj i Kraków fram till andra världskrigets utbrott. Och orsaken till deras ryktbarhet var två av familjens kvinnor.

1877 öppnade en handel för konstnärsmaterial i en kiosk vid torget Kleparz. Initiativtagaren var en ung kvinna vid namn Regina Aleksandrowicz. Hennes man, Wolf Aleksandrowicz, var en from jude, som ägnade mycket av sin vakna tid åt att studera Talmud. Regina startade därför en pappers- och konstnärshandel till familjens försörjning. Elva år efter att hon startat sin verksamhet blev hon helt oväntat änka, och nu stod hon, 35 år gammal, som ensam försörjare för sina fem små barn.

På den här tiden var det inte brukligt att kvinnor stod som ägare till dylika verksamheter, och hon fick själv ta sig till Wien för att söka om tillstånd för att få fortsätta med sin handel för konstnärsmaterial. Tillståndet bifölls, och hon kunde återvända till Kraków och fortsätta sin verksamhet. Regina ville tydligen inte göra stor affär av att hon stod som ägare till företaget, så det döptes till R. Aleksandrowicz och söner (R. Aleksandrowicz i Synowie).

Med sin centrala placering, i närheten av Krakóws akademiska konsthögskola, blev hennes butik ett andra hem för många konstnärer. Det här var tiden för Młoda Polska (Det unga Polen), och hennes kunder var sådana som gått till eftervärlden som Polens stora konstnärer. Det är inte omöjligt att Stanisław Wyspiański var en återkommande besökare och kund hos Regina.

Kanske var det därför som det gick så utmärkt för Reginas konstnärshandel, om det vet vi inte. Men faktum är att hon kunde expandera även till andra städer. Hon etablerade sig i Poznan, Katowice, Bydgoszcz och i Lviv. Regina Aleksandrowicz butik i lejonstaden låg på gatan Ossoliński 15. Idag heter gatan Stefanyjka och lokalen Regina hade sin konstnärsbutik i hyser idag en pub. 1927* hade R. Aleksandrowicz och söner blivit så framgångsrika att de kunde flytta in i bottenvåningen i det vackra huset Pod Globusem (Under globen). Det är en magnifik byggnad, som kräver en egen postning, så undertecknad lovar att återkomma dit.

Några av Reginas barn fortsatte i sin mors fotspår. Dottern Róża öppnade till och med en egen butik för konstnärsmaterial. Hon var vida känd för sin skönhet, och avbildades av flera framstående konstnärer. Den mest kända målningen är signerad den uppburne konstnären Jacek Malczewski. Hans kända porträtt av Róża återfinns idag på Krakóws Nationalmuseum. Sonen Wilhelm (Ze’ev) var däremot inte alls intresserad av moderns affärer, och slog sig in på en bana som fotograf.

Under 1930-talet tillhörde familjen Aleksandrowicz Krakóws kulturelit, och deras position var oomtvistad. Det var i detta skede som de tog initiativ till hyreshuset på Sereno Fenn’a nummer 6. Men innan huset stod klart tvingades familjen fly från Kraków. Andra världskriget bröt ut, och nazisterna ockuperade Polen. Under kriget bodde flera nazister i huset, och lite längre ner på gatan bodde Oskar Schindler, mannen som blev känd för att han förmådde rädda flera av Krakóws judar undan Förintelsen.

Familjen Aleksandrowicz flydde till Lviv, som då ockuperades av Sovjetunionen. Vad som hände där, går det inte att finna några uppgifter om på internet. Men Regina Aleksandrowicz ska, enligt geni.com, gått ur tiden i Lviv någon gång under 1940. 83 (eller möjligen 84) år gammal. Hennes dotter Róża lyckades fly undan nazisterna, när de senare anföll Sovjetunionen.

Efter kriget återvände Róża till Kraków, och försökte återuppta konstnärshandeln, men den hade nationsliserats av kommunisterna. Róża flyttade efter några år till Israel, där även hennes bror Wilhelm slog sig ner. De återvände aldrig till Kraków.

2008 fick familjen något av upprättelse. En plakett på Pod Globusem sattes upp med påskriften att (ungefärlig översättning) Här låg Regina Aleksandrowicz och söners konstnärsbutik mellan åren 1927-1939.

——-

*Det förekommer olika årtal när Regina Aleksandrowicz butik slog upp portarna i Pod Globusem. Plaketten säger 1927, men andra källor anger 1913.


Aleksandrowicz hus har inte raka hörn, vilket ger en känsla av att huset kastar sig upp i skyn.


Entrén.


Smide pryder porten.


Pod Globusem.


Jacek Malczewski porträtt av Róża.


Inne i Reginas butik.


En bestämd Rachela

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, låt oss återvända till Stanisław Wyspiańskis Bröllopet, pjäsen som närmast kan beskrivas som ett polskt nationalepos för teaterscenen. Och det passar ju bra, då det i dagarna är 120 år sedan bröllopet ägde rum (20 november 1900). Bland de många karaktärerna, återfinns en ung judisk flicka vid namn Rachela. Hon hade, som de flesta andra karaktärerna, en verklig förebild.

Rachela hette på riktigt Perel Singer. Hennes far hette Hirsz Singer, och figurerar också i pjäsen. Han ägde ett välbesökt gästgiveri i Bronowice, där bröllopet (både den verkliga händelsen och pjäsen) tog sin tilldragelse. På bröllopet var det han som skötte utskänkningen sv alkohol. Under den här tiden var det ofta de av judisk börd som fick tillåtelse att handla med alkohol. Perel Singer, eller Rachela, beskrivs i Bröllopet som en ung kvinna med vigt intellekt och stor kunskap om litteratur och konst.

Men det var några som ifrågasatte hennes livliga intellekt. En av de mest tongivande i ett sådant ifrågasättande var litteratur- och teaterkritikern Tadeusz Boy-Żeleński. Han påstod att Stanisław Wyspiański hade överdrivit Perel Singers interkulturella förmåga, och att hon efter pjäsens premiär och stora framgång, sedermera levde i skuggan av karaktären Rachela. Den verkliga Rachela var en grå mus, utan djup kunskap om litteratur och konst, menade han. Så här i efterhand är det ju svårt att disputera kring sanningshalten i Boy-Żeleńskis uttalande, men mycket talar för att han helt enkelt inte ville acceptera att en ung kvinna kunde ha stor kunskap om något som han värderade högt. Hon var ju bara en ung kvinna, judinna till på köpet, och hade inte avlagt någon akademisk examen, tyckte han troligen.

Trots att Boy-Żeleński nog inte skulle vilja kännas vid det, så var Perel Singer en viktig person i Krakóws kulturliv. Hon lär ha haft tillgång till de innersta av kulturkretsar i staden, och om henne sägs att hon rökte cigaretter (ganska ovanligt för en kvinna vid denna tid), läste dagstidningar, diskuterade högljutt och var inte alls var rädd för att hamna i vilda dispyter.

Perel Singer föddes den 19 september 1881 i Bronowice. Hennes far ägde som nämnts ovan ett gästgiveri, och hennes mor hette Debora. Äktenskapet var olyckligt, och fadern övergav senare familjen. Rachela gick först i skolan i Bronowice innan hon började studera på en handelsskola i Kraków. Redan på 1890-talet, alltså när hon var i tio års åldern, började hon intresserad sig för poeterna inom grupperingen Młoda Polska (Det Unga Polen), som bland annat Stanisław Wyspiański ingick i. Hon blev också nära vän med flera av dem. Det var således inte en slump att hon blev inbjuden till det kända bröllopet 1900.

Under tidigt 1900-tal övertalades hon att utbilda sig inom sjukvården, och 1914 tog hon examen, vilket ledde till att hon arbetade som sjuksköterska på ett militärsjukhus under första världskriget. Efter kriget blev hon anställd av Krakóws stad som lärare på en sjuksköterskesutbildning. Något år därefter startade hon sin egen praktik. Under den här tiden bodde hon på Floriańska i gamla stan i Kraków. På samma gata ligger Jama Michalika, och det är lätt att föreställa sig att hon nog gick dit för att fukta strupen, röka ett par cigaretter och hamna i en het dispyt.

Perel Singer var en polsk patriot, som så många andra inom det Młoda Polska (Det Unga Polen), och hon svor på att alltid vara Polen troget. Det här ledde till att hon konverterade till katolicismen 1919 strax efter Polens självständighet. Hon fick därmed ett annat tilltalsnamn, Józefa. Kanske var det denna handling som gjorde att hon överlevde Förintelsen.

Ty när nazisterna ockuperade Polen 1939, kunde hon dölja sin judiska bakgrund (vilken hon dock aldrig lär ha skämts över). Józefa vägrade att flytta till det judiska gettot som nazisterna tvingade judarna till. Hon bar inte heller Davidsstjärnan, bodde kvar inne i stan, och levde som tidigare. Men hennes vänner oroade sig, och efter en tid gick hon med på att flytta till Bronowice, där man tänkte att det var lättare att dölja hennes bakgrund. Men efter en tid blev även Bronowice farligt för henne, och hon flyttade till Warszawa. Inledningsvis gick bra en tid att gömma sig bland folkmassorna, men en szmalcownik (utpressare) nosade upp henne och utsatte henne för utpressningsförsök. Józefa var en kvinna med huvudet på skaft, och kunde köpa sig fri från utpressaren. Hon lyckades därmed överleva kriget, och kunde återvända till sitt kära Kraków, där hon levde fram till sin död 1955.

Det finns oerhört få fotografier av Józefa, eller Perel, Singer. Det enda som går att hitta på internet är ett kornigt porträtt där hon med beslutsam blick tittar ut till vänster ut bild. Hennes mun är strängt stängd och under den syns hennes bestämda haka. En målmedveten ung kvinna helt enkelt. Inte konstigt att Stanisław Wyspiański ville gestalta henne, och inte heller konstigt att andra män provocerades av henne.


Perel, Józefa, Singer.


Helena Sulima, den första att gestalta Rachela.


Abrahams horisont

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hustaken ligger sida vid sida. Deras platta hjässor lutar sig lite hemlighetsfullt ned mot deras huskroppar, som tycks stödja sig mot varandra. Mellan deras fysionomier ålar sig gatorna fram. Torgen gömmer sig dock bakom huskropparna och takåsarna. Mellan husen skjuter kyrkspiror kaxigt fram. Deras stora kroppar tycks nästan sväva lite ovanför husen, sådär gudfruktigt som kyrkor förväntas vara. Trots att det är en stad som avbildas, förefaller motivets själ hysa något organiskt. Som om det vore ett landskap, och inte en stad vi betraktade.

Det är en annorlunda vy över Kraków. Inte det perspektivet som de flesta förväntar sig. De flesta som besöker Kraków förundras över, och ser kanske främst, Mariakyrkan och Rynek główny. Eller så minns de särskilt Wawel. Men handen, som med lätta rörelser med penseln fångade vyn nedan, kände ett annat Kraków. Och det var således därför som Abraham Neumann valde att ställa sig uppe på Wawels backe, för att porträttera den judiska stadsdelen Kazimierz.

Det är förresten inte särskilt underligt att det över Abraham Neumanns målning av Kraków svävar en air av landskapsmåleri. Neumann tillhörde nämligen Jan Stanisławskis (1860-1907) “landskapsskola”. Dessa målningar hade som kännetecken att de ofta föreföll vara ett framgent från en större helhet. Kanske är det därför som Abraham Neumann valt att låta horisonten peka nedåt i målningens kanter. Våra blickar letar sig genast mot den, och kanske söker vår fantasi upp oss och teckningar på en fortsättning på Neumanns målning.

Abraham Neumann föddes år 1873 i Sierpc, drygt 10 mil nordväst om Warszawa. Av hans namn förstår ni att han var av judisk börd. Hans far arbetade inom skogsförvaltningen, men den unge Abraham visade tidigt prov på konstnärlig begåvning. Således begav han sig till Warszawa efter gymnasiet och försörjde sig som porträttmålare. När han var 24 år kom han in på Konsthögskolan i Kraków. Hans läromästare där var Jacek Malczewski (1854-1929), som sedermera grundade den legendariska konstföreningen Sztuka tillsammans med bland annat Stanisław Wyspiański. Det var också här som Abraham Neumann tillägnade sig Jan Stanisławskis kunskaper om landskapsmåleri. Under sina studier i Kraków fick Abraham Neumann även möjlighet att resa till Paris, för att där studera vid Académie Julian.

Efter sina studier slog sig Abraham Neumann i Zakopane, men han gjorde flera utlandsresor. Bland annat begav han sig till Palestina. Resan var tänkt att vara en arbetsresa, och han hade en förhoppning om att få skildra Palestinas vackra landskap. Men enligt Abraham Neumann själv var den första tiden mycket svår. Det starka ljuset förvrängde färgerna, och han kände sig inte alls hemma på paletten. Efter en tid måste han ändå ha vant sig, ety han lyckades fånga några riktigt vackra motiv från Palestina.

När Polen invaderades av nazisterna 1939, befann sig Abraham Neumann i Kraków. Han var då 66 år gammal. När han hamnade i Krakóws getto är dock oklart, men man vet med säkerhet att han befann sig där den fjärde juni 1942. Ty det var då han mördades. Enligt uppgifter mördades han i korsningen Dąbrówki och Janowa Wola, när han tillsammans med andra skulle transporteras till förintelselägret Bełżec. I denna grupp återfanns också Mordechaj Gebirtig, vars levnadsöde jag skildrat tidigare.

Mycket av Abraham Neumanns omfattande konstnärliga produktion har gått förlorad, men målningen nedan finns bland de målningar som bevarats. Det är dock oklart när den målades. Uppenbart är förvisso att den skapades en vacker sommardag, ty trädens gröna kostymer pryder förgrunden och horisonten, och således omsluter Abraham Neumanns Kraków.


Wesele – inte en helt vanlig fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Gruset på trädgårdsgången krasar lite uppmärksamhetssjukt. Trädgårdsgången leder upp till gården Rydlówka i stadsdelen Bronowice i Kraków. Gården byggdes 1894 av en bonde som hade en intilliggande gård. Bronowice var då en egen liten by, men idag tillhör den alltså Kraków. Rydlówka är kanske inte så mycket till gård, utan snarare en byggnad, som ligger insprängd mellan andra fashionabla villor. Men trots det är Rydlówka mer specifik än de andra, då den intar en särställning i den polska historien. Det var nämligen här som poeten Lucjan Rydel gifte sig med den unga Jadwiga Mikołajczyk den 20 november 1900.

Festen var som andra bröllopsfester, fylld av glädje, mat och dans, samt släkt och vänner från alla håll och kanter. Bland gästerna återfanns dramatikern, skriftställaren och konstnären Stanisław Wyspiański, ty Rydel tillhörde Młoda Polska (Det Unga Polen). Gruppen var en sammanslutning som förespråkade modernism inom konsterna, kryddat med symbolism och en släng av mystisism. De ville se sig som de nya dekadenta, och de var också kända för sin skarpa kritik av den konstnärliga inriktningen positivismen, och delningen av Polen.

Nå, låt oss återgå till bröllopet. Vid ett tillfälle under festen stod Wyspiański och betraktade de dansande paren. I rummet intill dundrade en het diskussion bland de äldre herrarna. De diskuterade politik, och givetvis cirkulerade diskussionen kring Polens självständighet. Wyspiański stod som sagt mellan denna diskussion och de dansande paren. Hans blick trevade upp längs väggen till en litografi av Jan Matejko som föreställde den legendariska kosacken och tillika banduristen Wernyhora. (Bandura är ett stränginstrument som liknar en luta. Idag förknippar man instrumentet främst med Ukraina.) Wernyhora är en mytomspunnen karaktär, möjligen utan verklig förlaga. Han ska enligt sägnen ha förutspått delningen av Polen innan den skedde. Wernyhoras profetia kallas den, men idag tror man att den nog skrevs efter delningen. Det här bekymrade dock inte Wyspiański nämnvärt vid nämnda bröllop. Han började genast skissa på en pjäs, med utgångspunkt från festen.

Hans pjäs Wesele (Bröllopet) hade premiär på Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, den 26 mars 1901. Lite mindre än ett år efter Rydels bröllop och festen där Wyspiański fick sitt uppslag. Flera av karaktärerna i pjäsen hade Wyspiański lånat från Rydels fest, bland annat Rachel, som jag ska återkomma till i en senare postning.

Till skillnad mot vad många tror idag, rönte pjäsen inte någon större finansiell framgång. Den spelades flitigt, men enligt slavisten Tony H. Lin förstod inte skådespelarna vad det var de skulle gestalta. Wesele är full av konnotationer till polsk historia, och karaktärerna i pjäsen ackompanjeras av olika historiska figurer. Den tidigare nämnda Wernyhora återfinns givetvis i pjäsen, och lyfter ett gyllene horn som ska symbolisera den polska nationens mål, att folket ska revoltera mot överhöghet (Habsburgska riket, Tsarryssland och Preussen). Det finns dessutom ingen huvudkaraktär i Wesele. För att förstå Wesele måste man kunna den polska historien, som en Facebook-bekant uttryckte saken. De skådespelare som vid premiären var satta att tolka Wyspiańskis pjäs besatt, med andra ord, inte någon sådan kunskap.

Men det här förtog inte Weseles framgång. Pjäsen blev snabbt mycket populär i den del av det delade Polen som befann sig i Habsburgska riket. I den tsarryska, samt preussiska delen blev pjäsen förbjuden, då deras censorer förstod pjäsens politiska sprängkraft.

Det finns givetvis många minnesvärda uppsättningar av Wesele, men en av de mindre kända är den som tilldrog sig till Lviv (då Lvov) den 14 april 1945. Mitt under andra världskriget. Staden hade intagits av sovjetiska styrkor. (För andra gången. Första gången var 1939. 1941 tågade nazisterna in i staden, som senare kördes ut av sovjeterna 1944.) Till skillnad mot Sovjetunionens föregångare (Tsarryssland) tyckte sovjeterna att det vore en god idé att försöka få polsk teaterkonst att sammansmälta med den sovjetiska. Därför fick regissören Bronisław Dąbrowski i uppdrag att sätta upp pjäsen. Fast det krävdes en del förändringar för att sovjeterna skulle tycka att den passade i den nya sovjetiska tillvaron. Bland annat fick Wernyhoras gyllene horn istället symbolisera upptäckten av den gemensamma fienden (vilket torde vara nazisterna). Folket på bröllopsfesten fick inte hornet från Wernyhora – så som det står i Wyspiańskis manus – de letade upp hornet tillsammans, i sann sovjetisk anda. Ett år senare var det praktiskt taget omöjligt att sätta upp Wesele i Lviv, eftersom sovjeterna då hade beslutat att all polsk kultur, polska institutioner och polackerna själva, skulle förvisas ut ur staden.

Rydlówka står idag som ett museum över den plats där Wyspiański fick idén till pjäsen som fortfarande formar och påverkar landet. Huset ser ganska oansenligt ut, men ändock rymmer så mycket historia som vi här endast snuddat vid. Vi lär således återvända.


Rydlówka.


Det var i det här rummet som de äldre herrarna diskuterade politik.


Rollbesättningen till första uppsättningen av Wesele.


På fotografiet står Marian Jednowskis namn skrivet med blyerts, men det var Stanisław Knake-Zawadzki som tolkade Wernyhora vid urpremiären 1901.


Żeleńskis värld av glas

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid då man visade sin rikedom genom att smycka utsidan av sina hus. Dagens estetik är dock helt annorlunda. De med stor eller medelstor portmonä bygger helst in sig i fyrkanter med stora fönster som vetter ut mot en perfektionistisk gräsmatta utan alltför många rabatter. Husen är raka. Stelt uppställda. Och de påminner om alla våra politiker och affärsmän i sina raka kostymer och dräkter. Inte ens sömmarna sticker ut för att reta fantasin. Allt är slätt och perfekt. Och inte heller färgerna retar ögat. Deras kostymer är som husen, märkligt färglösa trots att de ändå kan kallas för att bära något slags färg.

Hur kan det ha blivit så här, kan man undra. Ty före första världskriget förhöll det sig inte så. Då innebar en nybyggnation att man ofta sökte efter olika möjligheter att framhäva byggnadens utformning. På den tiden satte man ofta ut årtal på fasaden som sa när huset hade byggts. Man dekorerade med figurer och olika slag av tegel och puts. Och det var inte ovanligt att man beställde en glasmålning till trapphuset och entrén.

Om man bodde i Kraków vände man sig till mästaren och arkitekten Stanisław Gabriel Żeleński. Det var 1904 som han slog upp portarna till sin verkstad Krakowski Zakład Witrażów S. G. Żeleński (Krakóws verkstad för glasmåleri). Stanisław Gabriel Żeleński själv kom dock inte ursprungligen från Kraków. Han föddes 1873 i Warszawa, och utbildades vid tekniska högskolan i Lviv (då Lemberg). Efter utbildningen flyttade han till Kraków och köpte firman Krakowski Zakład Witrażów, och la till sina initialer och efternamn.

Det var i och med Stanisław Gabriel Żeleńskis övertagande som verkstaden gjorde sin stora framgång. Nyckeln till framgången låg i att han lät sig inspireras av hur man arbetade med glasmåleri i andra länder. Żeleński kuskade runt i hela Europa, och sög upp all kunskap som kunde göra hans verkstad ledande inom området. De fick uppdrag av kyrkor, men även av förmögna byggherrar eller privatpersoner. I både Kraków och Lviv kan man fortfarande hitta glasmåleri i entréer som bär Żeleńskis signum. Flera är de namnkunniga konstnärer som samarbetat med Żeleński. Bland dem återfinns Stanisław Wyspiański, Józef Mehoffer, Stefan Matejko (brorson till Jan Matejko) och många andra.

När första världskriget bröt ut blev Stanisław Gabriel Żeleński, som så många andra, inkallad. Det skulle för hans del innebära slutet för hans livsgärning som ägaren av Krakóws främsta verkstad för glasmåleri. Efter att han sårats i strid, avled han 1914. Men det betydde dock inte slutet för hans verkstad, enär hans hustru och barn tog över verksamheten. De kunde fortsätta att driva den 1952, då verkstaden nationaliserades i och med kommunisternas maktövertagande. Det här innebar tyvärr att familjen Żeleńskis verkstad förlorade sin position, och den hade kanske gått bort i total glömska, om inte glaskonstnären Piotr Ostrowski hade köpt verkstaden 1999. Han fick familjens tillstånd att driva vidare verksamheten i enlighet med den tradition de format.

Idag driver verkstaden både ett museum, samt att de fortfarande skapar glasmålning i den tradition som Stanisław Gabriel Żeleński grundade. Som vi redan vet är det ganska sällsynt att förmögna privatpersoner önskar en glasmålning, så dagens uppdragsgivare är främst kyrkor.

På museet gör man en resa i tiden. Ateljéerna ser praktiskt taget ut som på Stanisław Gabriel Żeleńskis tid. Endast små förändringar har gjorts, och dessa handlar uteslutande om att förenkla konstnärernas arbetssituation. Här andas man fortfarande in en skönhet, som är bortom de fyrkantiga kuber som vi idag omger oss med, och som vi tydligen trängtar efter. När man står här på museet, och i verkstaden, tycks förklaringen till det vara bortom allt mänskligt förstånd.


Ateljén.


Av Wojciech Jastrzębowski.


Glasmålning i taket i trapphuset.


%d bloggers like this: