viewpoint-east.org

Oceaner av färg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Höger arm ligger utsträckt längs med bänkens ryggstöd, emedan vänster hand håller ett solparasol som vilar mot axeln. Solens strålar silar genom trädens grenar, och i horisonten syns en kulle stiga upp, med små vita hus strödda över dess ås. Här råder en förförisk doft av sommar och ro, och vi kan nog nästan höra cikadornas sång. Men det var inte det som intresserade kvinnan som höll i penslarna. Dorota Seydenmanowa (född Berlinerblau) som hon hette, intresserade sig inte för motivet. Hon intresserade sig för ljusets samspel med färgerna. Och färgerna spelar ett märkligt lustspel för betraktaren. Skuggorna under träden är inte enfaldigt svarta, utan svävar i oceanernas blå färg.

Dorota Seydenmanowa tillhörde konstnärsgruppen kapisterna, eller KPisterna. Gruppen uppkom på 1920-30-talet då polska konststuderande via ett stipendieprogram fick möjlighet att studera måleri i Frankrike. Namnet på gruppen är sprunget ur initialerna till stipendieprogramnet Pariskommitten, (Hjälp till studenter som studerar konst i Frankrike) (På polska Komitet Paryskiej Pomocy dla Wyjeżdżających Studentów na Studia Malarskie do Francji). Kapisterna ville frigöra sig från den rådande konstnärliga inriktningen i Polen, som vurmade för symbolism ofta med inslag av historisistskt måleri. De undvek därför att ha några symboler, eller att göra parafraser till litteratur samt historiska händelser. Kapisterna menade vidare att konstverket har ett eget liv, och de ville skapa ett konstverk som motsvarade deras upplevelse av naturen, snarare än att återge naturen som den möjligen kunde te sig för en betraktare. Kapisterna är kanske främst kända för sitt landskapsmåleri.

De verk som finns bevarade av Dorota Seydenmanowa utgör prov på kapisternas filosofi. Men hennes konstnärliga bana började före denna inriktning korsade hennes spår. Dorota föddes år 1898 i Warszawa i ett assimilerat judiskt hem. Två av hennes bröder blev arkitekter, och hennes syster blev sedermera en mycket omtalad advokat. Dorota avlade examen vid Krakóws akademiska konsthögskola 1927, och under 1925 fick hon möjlighet att åka till Frankrike inom ramen för ovannämnda stipendieprogram. Hon lär ha gripits av ljuset i Frankrike, och det var här hon utformade sin egen färgskala med mycket intensiva toner.

Det finns ytterst sparsamt med uppgifter om Dorota Seydenmanowas verksamhet efter att hon återvände till Polen. Vad som framgår är dock att hon medverkade i flera samlingsutställningar, bland annat i Geneve, Poznań, Kraków och Lviv, då Lwów. Det går tyvärr inte heller att finna hur hennes alster mottogs. Då hennes namn ändå omnämns vid sidan av många andra namnkunniga konstnärer från denna tid, är det rimligt att tro att hon tillhörde en av de bästa i sin generation. När Tyskland anföll Polen 1939, blev Dorota Seydenmanowa, med sitt judiska ursprung, tvungen att införskaffa falska identitetshandlingar. Hon gömdes av en av sina bästa vänner, konstnärinnan Hanna Rudzka-Cybis, men då denna förlorade sitt hyreskontrakt, valde Dorota att lämna sin vän för att inte utsätta Hanna Rudzka-Cybis för risken att bli avslöjad med att gömma judar. Att gömma judar innebar ofta att man mördades. Dorota begav sig till sin kusin som bodde i Rabka-Zdrój. Av skäl som inte går att finna svaret till, valde Dorota att flytta från sin kusin. Hennes position måste ha varit ytterst sårbar då hon nu var helt ensam. Och mycket riktigt, en skomakare i den lilla staden Dobra ska i slutet av 1942 ha angivit henne och hon skickades till fängelse i Nowy Sącz. Det finns inga säkra källor om när, och var, hon mördades, men de flesta anger att hon mördades runt nyåret 1942-43.

Kvinnan på målningen vi ser på, tittar rakt på oss. Dorota Seydenmanowa var kanske inte intresserad av motivet, men det finns något kärleksfullt i linjerna som omsluter kvinnan på bänken. Kanske var det Hanna Rudzka-Cybis som satt modell till Dorota Seydenmanowas målning, och senare stod de kanske tillsammans och diskuterade hur färgerna spelade sin egen harmoni över duken. Emedan cikadorna spelade sin sång.


Solnedgång i parken (årtal okänt)


Dorota Seydenmanowa-Berlinerblau


Reginas imperium

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Innanför porten råder en funktionalistisk ordning. De breda trapporna som leder upp till entréplan är symmetriskt randiga i svart och vitt. Två pelare står stadigt, och till vänster om dem tittar ett finurligt trappräcke fram. Det är en perfektionistisk arkitektur, men utan att vara pedantisk. Här härskar snarare en kreativ uppfinningsrikedom, precis så som det ofta förhåller sig med polsk 1930-tals arkitektur.

Hyreshuset vi befinner oss i kallas för Aleksandrowiczs hus och ligger på gatan Sereno Fenn’a nummer 6, en liten gatstump som rymmer flera vackra byggnader från förra sekelskiftet fram till mellankrigstidens sista år. I huset vi står bodde bland annat familjen Aleksandrowicz som var en välkänd familj i Kraków fram till andra världskrigets utbrott. Och orsaken till deras ryktbarhet var två av familjens kvinnor.

1877 öppnade en handel för konstnärsmaterial i en kiosk vid torget Kleparz. Initiativtagaren var en ung kvinna vid namn Regina Aleksandrowicz. Hennes man, Wolf Aleksandrowicz, var en from jude, som ägnade mycket av sin vakna tid åt att studera Talmud. Regina startade därför en pappers- och konstnärshandel till familjens försörjning. Elva år efter att hon startat sin verksamhet blev hon helt oväntat änka, och nu stod hon, 35 år gammal, som ensam försörjare för sina fem små barn.

På den här tiden var det inte brukligt att kvinnor stod som ägare till dylika verksamheter, och hon fick själv ta sig till Wien för att söka om tillstånd för att få fortsätta med sin handel för konstnärsmaterial. Tillståndet bifölls, och hon kunde återvända till Kraków och fortsätta sin verksamhet. Regina ville tydligen inte göra stor affär av att hon stod som ägare till företaget, så det döptes till R. Aleksandrowicz och söner (R. Aleksandrowicz i Synowie).

Med sin centrala placering, i närheten av Krakóws akademiska konsthögskola, blev hennes butik ett andra hem för många konstnärer. Det här var tiden för Młoda Polska (Det unga Polen), och hennes kunder var sådana som gått till eftervärlden som Polens stora konstnärer. Det är inte omöjligt att Stanisław Wyspiański var en återkommande besökare och kund hos Regina.

Kanske var det därför som det gick så utmärkt för Reginas konstnärshandel, om det vet vi inte. Men faktum är att hon kunde expandera även till andra städer. Hon etablerade sig i Poznan, Katowice, Bydgoszcz och i Lviv. Regina Aleksandrowicz butik i lejonstaden låg på gatan Ossoliński 15. Idag heter gatan Stefanyjka och lokalen Regina hade sin konstnärsbutik i hyser idag en pub. 1927* hade R. Aleksandrowicz och söner blivit så framgångsrika att de kunde flytta in i bottenvåningen i det vackra huset Pod Globusem (Under globen). Det är en magnifik byggnad, som kräver en egen postning, så undertecknad lovar att återkomma dit.

Några av Reginas barn fortsatte i sin mors fotspår. Dottern Róża öppnade till och med en egen butik för konstnärsmaterial. Hon var vida känd för sin skönhet, och avbildades av flera framstående konstnärer. Den mest kända målningen är signerad den uppburne konstnären Jacek Malczewski. Hans kända porträtt av Róża återfinns idag på Krakóws Nationalmuseum. Sonen Wilhelm (Ze’ev) var däremot inte alls intresserad av moderns affärer, och slog sig in på en bana som fotograf.

Under 1930-talet tillhörde familjen Aleksandrowicz Krakóws kulturelit, och deras position var oomtvistad. Det var i detta skede som de tog initiativ till hyreshuset på Sereno Fenn’a nummer 6. Men innan huset stod klart tvingades familjen fly från Kraków. Andra världskriget bröt ut, och nazisterna ockuperade Polen. Under kriget bodde flera nazister i huset, och lite längre ner på gatan bodde Oskar Schindler, mannen som blev känd för att han förmådde rädda flera av Krakóws judar undan Förintelsen.

Familjen Aleksandrowicz flydde till Lviv, som då ockuperades av Sovjetunionen. Vad som hände där, går det inte att finna några uppgifter om på internet. Men Regina Aleksandrowicz ska, enligt geni.com, gått ur tiden i Lviv någon gång under 1940. 83 (eller möjligen 84) år gammal. Hennes dotter Róża lyckades fly undan nazisterna, när de senare anföll Sovjetunionen.

Efter kriget återvände Róża till Kraków, och försökte återuppta konstnärshandeln, men den hade nationsliserats av kommunisterna. Róża flyttade efter några år till Israel, där även hennes bror Wilhelm slog sig ner. De återvände aldrig till Kraków.

2008 fick familjen något av upprättelse. En plakett på Pod Globusem sattes upp med påskriften att (ungefärlig översättning) Här låg Regina Aleksandrowicz och söners konstnärsbutik mellan åren 1927-1939.

——-

*Det förekommer olika årtal när Regina Aleksandrowicz butik slog upp portarna i Pod Globusem. Plaketten säger 1927, men andra källor anger 1913.


Aleksandrowicz hus har inte raka hörn, vilket ger en känsla av att huset kastar sig upp i skyn.


Entrén.


Smide pryder porten.


Pod Globusem.


Jacek Malczewski porträtt av Róża.


Inne i Reginas butik.


Som balsam för ögat

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Dagens polska affisch
“Balsam”
Av: Marian Kazimierz Olszewski
År: okänt, men troligtvis strax före 1915.

Mellankrigstidens Lwów, idag Lviv, var något av ett konstnärligt Mekka, med en stor grupp verksamma konstnärer. De behövde ju försörja sig, och då som nu, fick man som konstnär söka sig till mer inkomstbringande skrå. Och reklambranschen var en sådan. Därför lär det ha myllrat av polska affischer under den tiden. Men givetvis lades grunden till stadens konstnärliga storhet före mellankrigstiden.

Marian Kazimierz Olszewski tillhörde dessa konstnärer som tidigt verkade som affischkonstnär. Han föddes 1881 i Lemberg och uppvisade tidigt konstnärlig begåvning och studerade konst i Lemberg (idag Lviv), München och Berlin. I München utvecklade han ett intresse för psykologi och filosofi. I Lemberg blev han sedermera en viktig inspiratör, och han var känd som konstnär, kritiker och filosof. Det var under hans tid som affischkonsten utvecklades och grundlades i Lemberg.

En av de mest kända affischerna signerat Marian Kazimierz Olszewski är “Balsam”. Ingen vet riktigt när den målades, men strax före hans död 1915. På affischen ser vi en man som sitter tillbakalutad i en skön fåtölj och röker något rökverk. Rökslingorna åmar sig genom luften och formar ett par i en innerlig omfamning. Så förföriskt att vi kanske skulle sprungit ut och köpt dessa rökerier om det inte vore för att de sedan länge rullat ihop sig i historiens gömmor. Affischen är vackert milt som balsam för ögat.

Idag finns den på Lvivs etnografiska museum, och tillhör en av deras stoltaste exemplar från tiden då polska affischer prydde husen, reklampelare och till och med på många hästekipage.


1-0 till Jan Matejko

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Igår hotade jag min stackars tålmodiga omgivning med att jag kanske skulle skriva om fotboll idag. Men det var givetvis bara tomma ord. Lika tomma som självaste fotbollen, faktiskt. Nej, idag bör man istället skriva om Jan Matejko. Ty just i denna stund firar världen 180 år sedan han kikade ut första gången.

Jan Matejko uppfattas säkert av vissa som det polskaste man kan tänka sig. Många av hans målningar är viktiga element i den polska självbilden, vågar jag (trots kanske bristfälliga kunskaper) påstå. Det är därför lite lustigt att denne man faktiskt var produkten av en tjeckisk-polsktysk kärlek.

Sina första andetag tog han den 24 juni 1838 i det som kallas tiden för det fria Kraków. Egentligen var det inte så fritt, utan staden kontrollerades av Österrike, Preussen och Tsarryssland. Han växte upp med en fasligt massa syskon på Floriańska gatan, som ligger i gamla stan i Kraków.

Som ung pojke såg han på nära håll revolutionen i Kraków. Staden försökte få självständighet, men upproret krossades av de österrikiska styrkorna som tog över makten. Det här upproret måste ha präglat honom mycket, då han endast var en 8 eller 9 år när det skedde. Två av hans bröder deltog också i upproret. Den ena stupade emedan den andra blev tvungen att leva i exil.

Trots att Jan tidigt uppvisade stora konstnärlig talanger, tog det flera år innan han blev erkänd konstnär. Han ska tydligen ha varit så fattig att han skulle kunna sägas gestalta talesättet “svältande konstnär”. Han tycks också tyvärr varit mycket givmild. Under det polska upproret 1863 var han för sjuk för att delta. I gengäld donerade han alla sina blygsamma besparingar till ändamålet. Dock slogs även det upproret ner, och Polens plats på kartan var fortsatt gömd bakom andra länders epitet.

Matejko bodde med sin familj, fru och barn, på samma gata som han föddes. I byggnaden ligger nu ett mycket sympatiskt museum till hans ära. Här får man se många fina exempel på hur skicklig tecknare han var. Han hade dessutom ett mycket utpräglat intresse för heminredning, och varje rum ska symbolisera olika känslor och uttryck. Rummen är vackert dekorerade av Matejko själv, och utsmyckningarna är originella och vackra. Vid vårt besök hade vi dessutom turen att träffa en mycket kunnig vakt på museet, som kunde mer om Matejkos person och konstverk än vad man förväntar sig av personal på museer.

Eftervärldens kunskap om Matejkos produktion domineras av hans gigantiska oljemålningar som skildrar olika händelser i polsk historia. “Lublinunionen”, som han arbetade med mellan 1867-69, tillhör kanske en av de mest välkända verken. Hans produktion var talrik, och det finns många andra, kanske till och med mer intressanta, exempel. I varje målning pågår en myriad av berättelser. Ansikten och uttryck ger flera olika narrativ, och en målning är lika händelserik som en film. Själv tilltalas jag mycket av hans självporträtt, som ofta är helt skoningslösa betraktelser av det egna åldrandet. Han räds inte är avbilda sig som svag, rynkig, sjuklig eller ömklig. Något som jag tycker att vår tids notoriska selfies borde inspireras av.

Lvivs tavelgalleri invigdes idag, till minne av Matejkos födelse för 180 år sedan, en liten utställning med verk från de egna samlingarna och med betoning på skisser till större verk. Återigen är det hans självporträtt som intresserar mig, men även skisserna till olika beställningsverk. Skisserna skiljer sig från målningarna. De är en pågående experimentverkstad, med perspektiv som förskjuts, ansiktsuttryck som skissas i kanterna av pappret. Det är livligt, kaotiskt och helt väsentligt från den Matejko som inramad i stora oljemålningar.

Bland skisserna på Lvivs tavelgalleri finns några på Sigismund II August, Katarina Jagellonicas bror. Även här framgår Matejkos skarpa blick för den åldrande människan. Det är både vackert och kusligt att se Sigismund från unga spänstiga steg, till en äldre man med hängande huvud. Det finns en ärlighet i hans skisser och målningar som är väldigt tilltalande, och på något vis känns hans bilder långt mycket mer verkliga än fotboll.


Sigismund II August.


En skiss till en större målning. Notera ansiktena i kanten av pappret,


En nyfiken man funderar på Sigismund II August.


Ett vackert självporträtt.


Är religion alltid enkom av ondo?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Om du står uppe på utkiksberget Höga slottet i Lviv och skådar ut över staden, så är det antagligen några saker som slår dig. Det första du tänker på är kanske alla grönområden. Därefter slås du av hur kompakt staden är. Som ett vattenlöst och sammanpressat Wien. Sedan är det ganska troligt att dina tankar upptas av alla kyrktorn som uppkäftig spretar mot skyn. Då är det möjligt att du övergår till att filosofera över ukrainarnas fixering vid religion.

Det är inte lätt att för en svensk förklara det ukrainska förhållandet till religionen. Ibland försöker jag med att den var förbjuden av Sovjetunionen, och därför betraktas som en protest mot kommunismen. Men eftersom det snart gått 25 år sedan detta förbud, tror jag att man också måste söka förklaringar på andra håll.

En förklaring jag under senare tid börjat använda mig av är att det handlar om ett trygghetsbehov. I en orolig tid, med krig och ekonomisk otrygghet, är religionen ett familjärt nav som taktfast rullar på i sina invanda spår. Religioner verkar nämligen inte vara mycket för överraskningsmomentet. Religionen blir därför det enda som inte förråder eller förändras på ett oberäkneligt vis.

Men det är lätt som svensk att utgå från att religionens inflytande enkom har negativa konsekvenser. Jag tror mig i alla fall kunna skönja några positiva följder. Och i nedanstående tankefnurra kommer jag främst titta närmare på de sköna konsterna.

I Ukraina finner du lätt många konstuttryck som​ inte räds att vara ovärldsliga. Konst är helt enkelt konst. Punkt. Den behöver inte vara en parafras på något annat inom konsten. Den behöver inte heller vara en kommentar på någon politisk debatt. Den bara är, utan att för den delen hänvisas till epitetet “torgkonst”. Och den uppskattas, även av den så kallade konstnärliga eliten.

Jag inbillar mig att orsaken till detta är det ukrainska förhållandet till religion. Närheten till religion leder till en konstnärlig frihet som inte liknar den i Sverige. Vår konstnärliga frihet handlar till stor del om yttrandefrihet. Den ukrainska konstnärliga friheten handlar ofta om att ge konsten att ett fritt rum. En plats bortom världsliga frågor.

Vår svenska antipati mot religion kan därför ha orsakat en oförmåga att betrakta konst som bara konst, eftersom den inte är ett fritt rum bortom vår vardag. Bra konst i Sverige ska helst vara en kommentar på någon politisk debatt. De själsliga frågorna betraktas ofta lite misstänksamt. Jag baserar den slutsatsen på mig själv. På hur jag tidigare betraktade konst. Hade den inte en politisk udd, tappade jag snabbt intresset.

Den ukrainska förmågan att skapa konst utanför de politiska arenorna ger också lindring till de som betraktar konsten. De behöver inte förhålla sig till eller inta en ståndpunkt i en politisk debatt för att kunna erfara en intellektuell stimulans på en konstutställning.

När du nu står där uppe på Höga slottet så funderar du kanske på vad jag försöker säga. Jo, jag vill påstå att vårt förhållande till religion lättast kan beskrivas som förljuget. Vi envisas med att firar religiösa högtider, men med kapitalismen som allsmäktige Gud. I Ukraina firar man jul utan tonvis av julklappar, och påsken innebär inte kolossala mängder av plockgodis. Man går till kyrkan, eftersom det är en religiös högtid. Om vi nu är så sekulariserade, borde vi skrota alla våra kommersiella tolkningar av religiösa högtider. Eller så helt enkelt sluta kritisera sådana som vill utföra religiösa ritualer.

Vi ska dock inte sticka under stol med att religionens​inflytande faktiskt också kan innebär problem, så som reaktionära förhållningssätt till människors liv och levnadssätt. Men samtidigt öppnar den alltså upp för annat. En friare konstscen. Det måste vara möjligt att acceptera att det inte existerar något svartvitt svar på den här frågan.

Det tar också tid att förstå en annan kontext. Mig har det tagit flera år, och det är först nu som jag tillfullo kan njuta av det ukrainska konstuttrycket. Precis som det säkert tar lång tid för en ukrainare att förstå vårt.

Den enda vägen till att en djupare vänskap mellan våra kulturer är tålamod, och lyhördhet. Att acceptera att vi har olika syn på konsten, och religionen, men att det för den delen inte betyder att ett uttryck är bättre än det andra.

Emedan vi kommit dit, betraktar vi den här vackra utsikten över Centraleuropas charmigaste stad.

Looking at that heart


%d bloggers like this: