viewpoint-east.org

1-0 till Jan Matejko

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Igår hotade jag min stackars tålmodiga omgivning med att jag kanske skulle skriva om fotboll idag. Men det var givetvis bara tomma ord. Lika tomma som självaste fotbollen, faktiskt. Nej, idag bör man istället skriva om Jan Matejko. Ty just i denna stund firar världen 180 år sedan han kikade ut första gången.

Jan Matejko uppfattas säkert av vissa som det polskaste man kan tänka sig. Många av hans målningar är viktiga element i den polska självbilden, vågar jag (trots kanske bristfälliga kunskaper) påstå. Det är därför lite lustigt att denne man faktiskt var produkten av en tjeckisk-polsktysk kärlek.

Sina första andetag tog han den 24 juni 1838 i det som kallas tiden för det fria Kraków. Egentligen var det inte så fritt, utan staden kontrollerades av Österrike, Preussen och Tsarryssland. Han växte upp med en fasligt massa syskon på Floriańska gatan, som ligger i gamla stan i Kraków.

Som ung pojke såg han på nära håll revolutionen i Kraków. Staden försökte få självständighet, men upproret krossades av de österrikiska styrkorna som tog över makten. Det här upproret måste ha präglat honom mycket, då han endast var en 8 eller 9 år när det skedde. Två av hans bröder deltog också i upproret. Den ena stupade emedan den andra blev tvungen att leva i exil.

Trots att Jan tidigt uppvisade stora konstnärlig talanger, tog det flera år innan han blev erkänd konstnär. Han ska tydligen ha varit så fattig att han skulle kunna sägas gestalta talesättet “svältande konstnär”. Han tycks också tyvärr varit mycket givmild. Under det polska upproret 1863 var han för sjuk för att delta. I gengäld donerade han alla sina blygsamma besparingar till ändamålet. Dock slogs även det upproret ner, och Polens plats på kartan var fortsatt gömd bakom andra länders epitet.

Matejko bodde med sin familj, fru och barn, på samma gata som han föddes. I byggnaden ligger nu ett mycket sympatiskt museum till hans ära. Här får man se många fina exempel på hur skicklig tecknare han var. Han hade dessutom ett mycket utpräglat intresse för heminredning, och varje rum ska symbolisera olika känslor och uttryck. Rummen är vackert dekorerade av Matejko själv, och utsmyckningarna är originella och vackra. Vid vårt besök hade vi dessutom turen att träffa en mycket kunnig vakt på museet, som kunde mer om Matejkos person och konstverk än vad man förväntar sig av personal på museer.

Eftervärldens kunskap om Matejkos produktion domineras av hans gigantiska oljemålningar som skildrar olika händelser i polsk historia. “Lublinunionen”, som han arbetade med mellan 1867-69, tillhör kanske en av de mest välkända verken. Hans produktion var talrik, och det finns många andra, kanske till och med mer intressanta, exempel. I varje målning pågår en myriad av berättelser. Ansikten och uttryck ger flera olika narrativ, och en målning är lika händelserik som en film. Själv tilltalas jag mycket av hans självporträtt, som ofta är helt skoningslösa betraktelser av det egna åldrandet. Han räds inte är avbilda sig som svag, rynkig, sjuklig eller ömklig. Något som jag tycker att vår tids notoriska selfies borde inspireras av.

Lvivs tavelgalleri invigdes idag, till minne av Matejkos födelse för 180 år sedan, en liten utställning med verk från de egna samlingarna och med betoning på skisser till större verk. Återigen är det hans självporträtt som intresserar mig, men även skisserna till olika beställningsverk. Skisserna skiljer sig från målningarna. De är en pågående experimentverkstad, med perspektiv som förskjuts, ansiktsuttryck som skissas i kanterna av pappret. Det är livligt, kaotiskt och helt väsentligt från den Matejko som inramad i stora oljemålningar.

Bland skisserna på Lvivs tavelgalleri finns några på Sigismund II August, Katarina Jagellonicas bror. Även här framgår Matejkos skarpa blick för den åldrande människan. Det är både vackert och kusligt att se Sigismund från unga spänstiga steg, till en äldre man med hängande huvud. Det finns en ärlighet i hans skisser och målningar som är väldigt tilltalande, och på något vis känns hans bilder långt mycket mer verkliga än fotboll.


Sigismund II August.


En skiss till en större målning. Notera ansiktena i kanten av pappret,


En nyfiken man funderar på Sigismund II August.


Ett vackert självporträtt.


En oväntad utflykt – om ett besök i fotbollarnas värld

Category: by sophie engström, EURO2012, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ibland blommar asfalten. Det vet jag, då jag bor på en plats där den dåliga asfalten ofta får ge vika för mer ihärdiga arters framväxt. Nå, den här texten ska inte handla om ukrainska vägar, även om just det ämnet förtjänar ett helt eget blogginlägg… Ja, faktiskt flera blogginlägg. Nej, det här ska handla om något jag gjorde igår som var fullkomligt oväntat även för mig själv. Fast egentligen är den blommande asfalten inte alls ett bra idiom att använda här… Det är nämligen inte alls lika oväntat som det jag gjorde igår. Att asfalten blommar är nästan praxis här.

Igår gick jag på fotboll. För några av er är det vardagsmat. För mig är det en utflykt till en annan värld. Det är oerhört länge sedan jag företog mig ett liknande underligt företag. För länge sedan, när min hud ännu var sammets len och mjuk, gick jag visserligen på fotboll. Jag tror det hände en eller möjligtvis två gånger. Det tilldrog sig på den tiden då HIF (ett fotbollslag från Helsingborg) ofta spelade mot Landskrona BoIS. Jag minns tydligt hur jag om mina vänner stod utanför Olympia i Helsingborg, och tjatade oss till att få komma in i pausen. (Om det nu heter så när man spelar boll?) Det tydligaste minnet, vid sidan av att vi gratis inträdde på läktaren, är en äldre herre med hemskickad mössa i HIFs färger. Han hade för övrigt kaffekask i termosen. Hur matchen slutade minns jag inte. Det berodde inte på att jag smakade på kaffekasken, utan för att jag tappade intresset för bollandet efter några minuter. Jag tillät mig istället roas av Landskrona BoIS supportrar, som hade synnerligen festliga ramsor.

Igår var det alltså dags igen, att beträda fotbollsarenan. Fast nu i Lviv. Här är det så billigt att gå på match att man inte behöver tjata sig in. 50 UAH betalde jag. (Ungefär 17 SEK) Damen i kassan tyckte jag borde slå till med biljetterna för 600 UAH. Bevare mig, sa jag. Det är ju lika mycket som ett abonnemang för ett helt år på Lvivs filharmoni!

Det är dock en sanning med modifikation att jag äntrade fotbollsarenan. De som knallade ut på arenan var svenska damlandslaget i fotboll och deras ukrainska kollegor. De båda lagen skulle kvala om kvalet att åka till Frankrike nästa år för att få bolla vidare där. Själv befann jag mig, uppenbart förbryllad, på läktaren.

Tanken var nog att Sveriges damer skulle krossa det inte lika erkända ukrainska laget. Men, om vi ska summera de oändligt långa 90 minuterna: det gjorde de inte. Svenskorna led alla helvetes kval, och ukrainskornas försvarsspel var extremt… ja, vad skriver man… tajt. Planen var helt full av dessa gulklädda ukrainska damer som slogs för att deras mål skulle vara prickfritt. Och det lyckades till allas förvåning, och tillika, förtjusning. Till och med jag var mycket förtjust.

Nej, fotboll är sannerligen inte min domän. Jag är inte som den ukrainske poeten och författaren Zjadan som kan skriva hela romaner om fotbollandet. Det finns en underlig föreställning att alla förstår och uppskattar fotboll, men så är det alltså inte. Tänk om jag utgick från att alla uppskattade Lutosławskis underbara tonsättningar. Det finns till och med de som rent av blir förbannade över att höra hans verk. För mig är det helt obegripligt, men det är de facto ett faktum… Nu blir jag inte förbannad av att behöva titta på fotboll, men jag blir ganska… uttråkad. Min blick glider hela tiden till urverket, som jag hoppas ska traska lite fortare fram över tiden. Jag har således faktiskt inte så mycket att rapportera om det som allas uppmärksamhet drogs till. Det var vansinnigt långtråkigt, men jag lyckades faktiskt se riktigt engagerad ut. Nå, i alla fall stundtals.

Jag intresserade mig dock mycket mer för de omgivande människornas entusiasm. Det var faktiskt underbart att se dessa glada och stolta ukrainare. Jag kan ärligt erkänna att det inte alls vore lika roligt att åka bussen in till stan efter matchen om Sverige vunnit. Det var härligt, att på hemvägen, vifta lite tarvligt med min medhavda svenska flagga, och få ett glatt leende tillbaka från någon av alla de ukrainska fotbollssupportrarna.

Men så har vi det här med asfalten. Ja, utanför Lviv Arena har den grå mattan av asfalt blivit befläckad med massor av gröna tuvor. Denna arena byggdes inför fotbolls-EM 2012 under Janukovitjs tid, två år före revolutionen 2014. Ett av alla dessa byggprojekt som inför EM sas ge Ukraina en ljusare framtid, men istället grävde ner landet i en allt djupare korruption. Något som dessutom förutspåddes långt före själva fotbolls-EM, men det var många som inte ville ta talet om ökad korruption i samband med stora sportevenemang på allvar. Nu står i alla fall arenan där, lite ensamt och gåtfullt vid stadens rand, och blickar ut över ringleden. Arenan har åldrats, och den spruckna betongen och asfalten ser lite ut som rynkor i ett för tidigt åldrat ansikte.


Två förbryllande varelser i en okänd värld. För mig var det länge sedan. För sambon var det debut.