viewpoint-east.org

Med utsikt mot ett litterärt sällskap

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Se hit, här bjuds det på ett knippe författare, översättare och poeter, som står på Królewska-gatan i Kraków. De hör alla ihop men ändå är ändå så betydelsefulla var och en för sig.

Längst ut till höger står Adam Włodek (1922-1986) som ofta presenteras som “Wisława Szymborskas man“, vilket förvisso är en helt riktig anmärkning om nämnde Adam, men något fattig på information. Adam Włodek var nämligen också poet liksom Szymborska, samt även journalist, redaktör och översättare. Under andra världskriget deltog han i den kulturella och underjordiska delen av upproret mot Nazityskland. Han var efter kriget var han redaktör bland annat på Dziennik Polski och verkade även som poet och översättare. Adam Włodek gav ut tio diktsamlingar samt att han översatte från tjeckiska, slovakiska, tyska, engelska och ryska. Adam och Wisława gifte sig 1948, och de levde tillsammans författarhuset på ulica Krupnicza, (som jag tidigare har skrivit om). Deras äktenskap blev kort, och de skilde sig redan 1954. De skulle dock vara vänner livet ut, och som ni ser, även 1977, när nedanstående sällskap förevigades tillsammans.

Till vänster om Adam Włodek står Wisława Szymborska, som säkert inte behöver någon närmare presentation för de allra flesta i Sverige, och någon längre levnadsteckning kommer inte ges nu, då en sådan lätt skulle bli alltför omfattande. Att hon är så pass välkänd i Sverige har vi översättaren och författaren Anders Bodegård (1944-2024) att tacka för. Det är nämligen möjligt att Wisława Szymborska aldrig hade tilldelats Nobelpriset i litteratur år 1996 om det inte vore för Anders Bodegård och hans översättningar av hennes särpräglade diktning. Anders Bodegård kom till Polen första gången 1967, men det var först 1981 som han slog ner sina bopålar i Polen för en längre tidsperiod, och då för att verka som lärare i svenska på det prestigefyllda Jagellonska universitetet. Avdelningen som han arbetade på firar för övrigt 50 års jubileum i höst. Det är beklagligt att Anders Bodegård inte kan delta i festligheterna, då han gick bort i juni, men minnet av hans arbete lever ännu kvar på institutionen.

Anders Bodegård har en diger lista över verk och författare som han översatte. Bland de polska namnen märks, förutom Szymborska, Witold Gombrowicz, Ryszard Kapuściński, Zbigniew Herbert och Ewa Lipska. Den sistnämnda står vid sidan om Wisława Szymborska, och det ser nästan ut som om de båda är djupt inbegripna i ett samtal. Ewa Lipska kanske vänder sig mot Wisława Szymborska och uttrycker förvåning över något. “Vad är det du säger?” tycks hon säga. Lipskas diktning jämförs ibland med Szymborskas, och då i synnerhet med den sistnämndas humoristiska uttryck. Men Lipska har ett alldeles eget uttryck. På bilden ser de båda i alla fall ut att vara helt omedvetna om att någon alldeles nyss har tryckt på avtryckaren och förevigat detta möte.

De två till vänster i bild är däremot helt på det klara med vad som försegår. Med lite gäckande blir tittar de in i kamerans lins. Barbara Czałczyńska, som kvinnan heter, föddes i Lwów (idag Lviv i västra Ukraina). Det är oklart när hon lämnade staden, men troligtvis efter andra världskriget, då de flesta polacker tvingades bort från de delarna av dagens Ukraina. Efter att hon hade utexaminerats vid Jagellonska universitetet, debuterade hon som författare i Dziennik Polski strax efter det att Adam Włodek lämnat posten som redaktör på nämnda tidning. Barbara Czałczyńska verkade även som översättare från franska till polska. Året före sin bortgång tilldelades hon orden Polonia Restituta, som är en orden som ges till betydelsefulla, polska eller utländska, aktörer inom litteratur, konst, vetenskap, sport, utbildning och även för att främja goda relationer med andra länder.

Längst ut till vänster står Kornel Filipowicz och tittar på oss med sina lugna och vänliga ögon. I sin hand håller han belevat en cigarett. Mungiporna slokar lite, men det är inte tu tal om annat än att detta är en vänlig och snäll man. Han håller Barbara Czałczyńska i ett stadigt och hjälpsamt grepp, och de två delar dessutom en erfarenhet. Kornel Filipowicz föddes nämligen också i den del av dåtidens Polen som idag tillhör Ukraina. Han föddes i Tarnopol (idag Ternopil), men hans familj flyttade redan 1923 till Cieszyn, som gränsar till Tjeckien och därmed ligger i dagens Polen. Även Kornel Filipowicz tog sin examen vid Jagellonska universitetet, men ämnet var biologi, och låg därmed på behörigt avstånd från litteraturen, skulle man kunna kunna tro. Men före andra världskriget började han närma sig avantgardet, och i dessa kretsar mötte han sin blivande fru, konstnären Maria Jarema, som likt Kornel, och hade fötts i den del av Ukraina som under mellankrigstiden tillhörde Polen. När Nazityskland anföll och slutligen ockuperade Polen engagerade han sig i motståndsrörelsen, ett engagemang som skulle leda till att han sattes i koncentrationslägret Sachsenhausen. Han överlevde till eftervärldens stora lycka, och efter krigsslutet bosatte han sig i Kraków.

Kornel Filipowicz presenteras ofta som “Wisława Szymborskas partner“, och det är riktigt att de två levde som särbo fram till Kornel Filipowicz död, men precis som med Adam Włodek är det inte en fullständig beskrivning. Kornel Filipowicz lämnade efter sig ett omfångsrikt författarskap, men mycket lite är översatt till svenska. Några lysande undantag finns, som de delar som är översatta av Joanna Helander, Bo Persson och ovan nämnda Anders Bodegård. De har därmed medverkat till att ge en svensk publik inblick i Filipowicz finstämda och säregna alster.

Nåväl, dessa prominenta och angelägna skriftställare står alltså på Królewska i Kraków, möjligen en sommardag 1977. De hade, som du nog redan förstått, mycket gemensamt, men ett kriterium har ännu inte återgivits här. De tillhörde nämligen alla den litterära sammanslagningen Grupa Literacka Biprostal. För att tillhöra denna mycket eminenta gruppering var man tvungen att ha ett fönster från vilket man kunde se det 15 våningar höga kontorskomplexet Biprostal, som låg, och fortfarande ligger på Królewska-gatan i stadsdelen Krowodrza i Krakow. Ja, som du nog redan förstått var detta en lite skämtsam sammanslutning, men det kan man kanske nästan läsa av fotografiet, eller hur?


Från vänster till höger: Kornel Filipowicz (1913-1990), Barbara Czałczyńska (1929-2015), Ewa Lipska (1945-), Wisława Szymborska (1923-2012) samt Adam Włodek (1922-1986)

Några källor
https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Adam_W%C5%82odek

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Anders_Bodeg%C3%A5rd

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Barbara_Cza%C5%82czy%C5%84ska#:~:text=Barbara%20Cza%C5%82czy%C5%84ska%20

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Kornel_Filipowicz

https://gazetakrakowska.pl/biprostal-na-archiwalnych-zdjeciach-przez-25-lat-byl-najwyzszym-budynkiem-krakowa/ar/c9-18275133


I Mahlers Böhmen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För 164 år sedan idag föddes Gustav Mahler i hjärtat av Böhmen i den lilla hålan Kaliště, eller Kalischt som man kallade den på Mahlers tid. Idag ligger byn i Tjeckien. Byn har bara två saker att stoltsera med, och det är en kyrka, som egentligen inte ser så mycket ut för världen, och att det är Mahlers födelseort. Det senare syns ju inte direkt på platsen, eftersom det inte heller verkar finnas någon minnesplatta eller staty över denna storhet, som på många sätt var statslös och inte heller önskad någonstans. Om detta lär han lär själv har yttrat Jag är hemlös tre gånger, som infödd i Böhmen i Österrike, som österrikare bland tyskar och som jude över hela världen. Överallt en inkräktare, aldrig välkomnad. I dagens västerländska samhällen, där antisemitiska föreställningar vädrar morgonluft, är det värt att påminna om att antisemitismen är en väl etablerad och integrerad del av vår kultur. Man skulle ju kunna tro att Förintelsen fått oss att inse att problemet inte ligger hos den judiska befolkningen, utan hos dem som inbillar sig vara hotade av judendomen, men ack…

Gustav Mahler kom inte ihåg särskilt mycket av Kaliště, eller Kalischt, eftersom de flyttade till Jihlava, på tyska Iglau, när han var blott fem månader. Iglau var ett viktigt handelscentrum i Böhmen. (Ja, precis, Iglau kan härledas till det tyska ordet för “igel” som i igelkott.) I Iglau introducerades den lille pojken Mahler till musikens förtrollade värld genom att lyssna på de sånger och musik som spelades på gatorna i den livliga handelsstaden. Det är ganska troligt att du kan höra några i dessa sånger i någon av Mahlers symfonier.

Nåväl, vi ska inte traggla oss genom hela Mahler liv idag, utan i stället hylla honom med att lyssna på någon, eller några, av hans symfonier. Själv har jag inte någon särskild favorit bland hans bevarade alster. De symfonier jag dock brukar undvika är hans första och femte symfoni. Orsaken är att dessa symfonier har missbrukats och rentav fördärvats av den kommersiella filmindustrin. Men detta innebär inte att jag inte lyssnar på dem, eftersom det är precis som Mahler själv kanske har sagt, att man måste lyssna på alla verk av en tonsättare för att verkligen förstå. Själv föredrar jag att lyssna på Gustav Mahlers musik levande, allt framfört av en orkester. Det är något jag inte är särskilt bortskämd med. I september vankas i alla fall Mahlers sjua med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Jaroslav Sjemet. (Han använder dock den engelska translittereingen av sitt ukrainska namn, alltså Yaroslav Shemet). Och nästa år, bortom kullar och berg av arbete, vinter, vedermödor och glädjeämnen, hägrar ett framförande av Mahlers åttonde symfoni, med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, samt ett framförande av Mahlers första symfoni under ledning av Marin Alsop.

Men nu far vi tillsammans med födelsedagsbarnet Gustav Mahler ut över de böhmiska bergen och dalarna. Stannar till i någon liten by och tittar på stadslivet, hör någon sjunga en visa, förundras över kyrkklockornas klang, oroar oss över en annalkande storm, störtar dödströtta till marken, innan vi slutligen far ut över någon vacker utsikt med euforisk inlevelse. Och vi behöver inte ens uppsöka den faktiska utsikten i Böhmen, för som Mahler själv lär ha sagt Bry dig inte om att titta på utsikten – jag har redan komponerat den.


På bilden ser vi Gustav Mahler drömma bland partituren i Rom 1907.