viewpoint-east.org

En stad som ger mersmak

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

För många år sedan, när jag var ute på en ökänd och redan omskriven resa genom Polen tillsammans med mina kurskamrater från östeuropakunskapen på Göteborgs universitet, passerade jag Katowice. Staden utmärkte sig på den tiden med sin dåliga luft. Jag vevade därför ner tågfönstret för att dra in några andetag av den usla katowitiska luften. Till min besvikelse kändes den ganska ren, och luktade inte alls så som jag trodde att dålig luft skulle lukta.

När jag häromdagen satte mig på bussen för att åka till Katowice var det inte luften som lockade. Kanske har det att göra med att den nuförtiden är bättre, och därför inte är lika omtalad. Nej, det var något annat som lockade mig till staden. Ty när man säger Katowice till folk i Kraków flinar de ofta lite spotskt. Katowice, säger de. Där har de en massa problem med luften, och det är en region med många problem. Katowice kommer dessutom ofta upp som exempel när man söker i sitt inre efter en dålig stad i Polen.

Till och med personerna som kommer från Katowice tycks nära ett kärvt förhållningssätt till sin egen stad. Katowice, säger de och ler smått generat när man frågar dem var de kommer ifrån. Sådana fenomen har alltid intresserat mig, och därför ville jag undersöka varför Katowice behandlas så styvmoderligt. Men jag har dock föresatt mig ett ärende i staden. Ett ärende som dessvärre skulle visa sig vara svårare att genomföra än jag trott.

Den hypermoderna bussen från Kraków svänger skickligt in på den minimala busstationen i Katowice, och min utflykt tar sin början. Och på sitt sätt kan man säga att jag befinner mig utomlands. Jag är nämligen inte längre i mitt älskade Galizien, utan är nu i Śląskie, eller Schlesien som man säger på tyska och svenska. Det är väl då ungefär, som jag inser att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om Katowice. Jag kände ju till att Polens radiosymfoniker huserar i staden, och att Katowice sedan 2015 ingår i UNESCO Creative Cities Network.

Från busstationen styr jag mina steg bort från de andra bussresenärernas inkörda bana. Det betyder att jag lyckligtvis hamnar på en liten kort stump till gata som Fryderyk Chopin har fått namnge. Här inmundigades en ljuvlig lunch med tofu till tonerna av hemtrevlig jazz. Men jag har huvudbry under min lunch. Vad ska jag företa mig under min dag i Katowice. Jag har ju ett ärende, men det är uträttat på en halvtimme.

Efter lunch stegar jag med bestämda steg mot en gata som tydligen heter Tredje maj-gatan. Och det är här, på denna trevliga gågata, som ackompanjeras av ljudet från spårvagnarna, som jag förstår varför katowiterna ler så där generat när de säger varifrån de kommer. De vill helt enkelt hemlighålla hur vacker staden är, så att de slipper att dränkas i den ström av turister som just nu sköljer som en väldigt tsunami över nästan varje centraleuropeisk stad med lite egen karaktär.

Hus efter hus visar upp praktfulla och alldeles bedårande exempel på historiskt stil, jugendstil (på polska secesja), och stilig funktionalism. Men det är ett hus som bryds av detaljerade reliefer av ekblad och ekollon som först fångar min uppmärksamhet. Och kanske är det för att jag går så nära som jag upptäcker dess prakt. Huset känns därav som om det är lite blygt, och liksom smyger fram sin skönhet.

Min promenad fortsätter upp genom staden, ty den ligger på en kulle. Och husen fortsätter oförtrutet att förbluffa mig sin fägring. Som till exempel ett hus dekorerat med vinblad, druvor och små kinesiska lyktor. En kubisk uggla tittar frågande på mig. Lite längre upp på gatan stirrar några buttra kineser ut från ett balkongräcke. Så här fortsätter det. För varje steg blir jag stärkt i min förvissning om att Katowices dåliga rykte vilar på en oförskämd okunskap.

Nu slinker jag in på gågatan Mariacka. I slutet av den tornar en kyrka upp. Den ser väldig och pompös ut, men det visar sig vara en skickligt genomförd synvilla. Det är bara vinkeln som gör att kyrkan känns väldig. När jag kommer fram till den visar det sig att den till och med mindre än Björnekulla kyrkan i Åstorp.

Kościół Niepokalanego Poczęcia Najświętszej Marii Panny heter kyrkan. På svenska betyder det på ett ungefär Kyrkan till den obefläckade befruktningen av jungfru Maria. Trots att den inte är så väldig är den ändå ganska pompös. Ungefär som det anstår kyrkor från 1800-talets senare hälft. Stilen är nygotisk, och inuti finner jag bland annat målningar av Jan Matejkos svärson.

Fast nu känner jag att det är dags att ta mig till den judiska begravningsplatsen, ty det var det som var mitt ärende. Med resoluta steg går jag under tågspåren för att ta mig till andra sidan av staden. Det är oerhört svårt att skynda på stegen, ty var jag än tittar upptäcker jag något vackert eller förunderligt. Därför beslutar jag mig för att bara titta framåt. Men, vad är det där för staty som står och hänger mot en husvägg på en sidogata?

Väl framme ser jag att det är Stanisław Ignacy Witkiewicz, mer känd som Witkacy. Han står och lutar sig Katowices stadsmuseum. Varför han gör det är dock oklart, enär han mig veterligen inte har någon koppling till staden. Jag måste givetvis gå in, trots att museet inte alls var mitt ärende.

Och det skulle visa sig vara ett mycket gott beslut. Museet har en gedigen avdelning som visar på hur ett borgerligt hem kunde se ut vid förra sekelskiftet. Väl bevarad interiör med informativa texter. Så här såg det kanske ut inuti de hus jag just beundrat. På övervåningen finner jag en påkostad och synnerligen informativ utställning om staden. (All information finns på engelska.) Här får lära mig att platsen tidigt befolkades av bönder, men eftersom området inte var så bördigt var det glesbefolkat. Det var först under 1800-talet som området fick en större grupp bofasta. Och det var tack vare industrialiseringen. Det visade sig nämligen att den näringsfattiga marken gömde en rikedom – malm. Nu gick det undan. Gruvor etablerades. Järnvägen drogs in genom Katowice, eller Kattowiz på tyska, som blev stad först år 1865. Stadens befolkning bestods främst av tyskar (det här var ju Preussen), judar och polacker. Det fanns ständigt motsättningar mellan polackerna och de andra två grupperna. De förra ansåg nämligen att de var först på platsen, där ger historien också dem viss rätt.

Efter första världskriget blev Katowice polskt, men motsättningarna fortsatte. Staden byggdes vidare, och därför finns det flera fina exemplar av polsk funktionalism. Nazisterna stegade in i Polen 1939, och staden intogs med lätthet av dessa då den polska armén dragit sig tillbaka för att försöka försvara Kraków.

Den polska befolkningen, som alltid misstrott tyskarna, försökte bekämpa nazisterna, vilket resulterade i att de deporterades, avrättades eller hamnade i koncentrationsläger. Den judiska befolkningen mördades, och efter kriget var församlingen helt utplånad. Den praktfulla synagogan brändes ned 1939. Idag finns det blott ett monument över synagogan där den en gång stod.

1945 tågade sovjetiska trupper in i staden, och Katowice blev senare åter polskt. Jag får också lära mig att Katowice hette Stalinogród mellan 1953-56. Ett obskyrt tilltag som inte fick befolkningens godkännande.

Men nu är det verkligen dags att gå till begravningsplatsen. När jag väl hittat dit är porten stängd, och ingen svarar när jag ringer på klockan. Besviken står jag och tittar över muren in på gravstenarna. Titta, där är ju en med Cohens händer, säger jag till G.

Något missnöjd vandrar jag tillbaka till stationen för att ta bussen hem till Kraków. Men när jag sitter där på bussen känner jag ingen sorg över att mitt uppdrag att besöka begravningsplatsen gick om intet. Det föranleder ju bara ett nytt besök, inom en snar framtid. Och nästa gång kan jag kanske få höra filharmonikerna eller radiosymfonikerna framföra stycken av stadens söner, tonsättarna Henryk Górecki och Wojciech Kilar.


Huset av ek.


Vinblad och kinesiska lyktor.


Mariacka.


Välbevarad port med intakt glasmålning.


En föregångare till dagens piano. Strängarna ligger på längden, istället för uppåt som de gör på ett piano.


Här skulle man vilja inta en måltid.


Begravningsplatsen… Sedd på håll.


Synagogan i Katowice. Idag ett minne blott.

PS. Jag lär alltså återkomma till Katowice, både rent fysiskt och genom min penna.


Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.


Simon Laks – en tonsättare av denna värld

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Musik i koncentrationslägren var inte underhållning, lär tonsättaren och violinisten Simon (Szymon) Laks ha sagt. Den var inte heller ett medel för motstånd eller lindring. Musiken skulle döva lägerfångarna. Paralysera dem till arbete och underkastelse. Han visste vad han pratade om, den gode Simon Laks, ty under mer än två år satt han fånge på Auschwitz-Birkenau, där han tvingades verka som orkesterledare för lägerorkestern.

Kanske är han mest känd för det, att han var orkesterledaren som överlevde förintelsen. Kapellmeister in Auschwitz. Men som det är med varje historia med en överlevare, finns det så mycket mer att berätta.

Simon Laks föddes i Warszawa 1901 i en judisk familj. Det finns inte många uppgifter om hans förehavanden under unga år, frånsett att han lär ha studerat matematik innan han som 20-åring började studera musik på konservatoriet (Musikhögskolan) i Warszawa. Det är troligt att han tidigt rönte viss framgång, ty redan 1924 uppförde symfoniorkestern i Warszawa en av hans tonsättningar.

Två år senare tycks han ha mött på viss patrull, tillåter jag mig att tro, ty han lämnade Warszawa för att arbeta som stumfilmspianist i Schweiz. Därefter packade han åter sin kappsäck. Nu var siktet inställt på Paris. Här slog han sig ner, och han blev 1929 antagen till legendariska Conservatoire de Paris, alltså Musikhögskolan i Paris.

Simon Laks behärskade även flera språk, och han tycks varit lika tilltalad av att skriva musik som att författa och översätta. Han kunde utan svårigheter bemästra polska, ryska, franska, engelska och tyska. Det här intresset skulle senare göra att hans liv tog en oväntad vändning.

Under 1930-talet utvecklade han sin musikaliska stil, och den var distrinkt nyklassicistisk. Du kan tydligt höra ordningen, reaktionen mot den experimentella musik som hade varit på modet före mellankrigstiden. Tonsättare som Laks ville också markera mot romantikens kanske lite svulstiga och bombastiska uttryck. Det skulle vara enkelt och fräsch. Luftigt och nästan dansant. Hos Laks kan man även höra lite drag av barock. Det är ofta sirligt och där gömmer sig många yviga krusiduller, men tonsättningarna har ändå en mycket stark 1900-tals prägel. Trots att musiken kanske vill lura mig att se pudrade peruker framför mig, så är det ändå så att bilarnas metallsjälar och betongens entré lyser genom. I hans tonsättningar hör man även andra andetag. Här finns judiska tonklanger, polsk folkmusik, och givetvis jazz.

1942 arresterades han av nazisterna i Frankrike och skickades alltså till Auschwitz-Birkenau. Han förflyttades sedemera till Dachau, där han och de andra överlevande befriades av amerikanarna 1945. Blott 20 dagar efter han blev fri åkte han till sin forna hemstad Paris, där han levde fram till sin död 1983.

Simon Laks fortsatte att verka som tonsättare, men efter kriget hade intresset för nyklassicistisk musik tynat hos åhörarna. Trots det ändrade aldrig Laks sin syn på musik. Han fortsatte som tidigare. Det finns några fåtal tonsättningar av honom på temat förintelsen, men jag har bara lyckats höra några av dem. Men man göre man sig inte besvär att leta efter förfärliga förintelseberättelser i Laks tonsättarkonst. Han hade ett annat kall, och jag tror att det snarare handlade om att försöka återskapa liv, än att framkalla död för våra öron. Förresten, visste ni att han även tonsatte dikter av Julian Tuwim. (Jag har ju sagt att den där Tuwim har en fantastisk förmåga att dyka upp i tid och otid.)

1967 beslutade sig Simon Laks för att sluta tonsätta. Orsaken var den ökande antisemitismen i Polen. Antisemitismen hade nämligen efter 6-dagars kriget i Israel, åter krupit upp ur sina hålor i hans gamla hemland Polen. Enligt Laks son ska han ha sagt att tonsätta musik inte längre tjänade något till. Det behövdes starkare medel för att bekämpa antisemitismen, menade Simon Laks. Eftersom han alltid hyst ett intresse för språk och lingvistik, bytte han alltså bana som 66-åring och blev författare, journalist och översättare. I en av hans kanske mest beryktade böcker behandlar han sina upplevelser från Auschwitz. På polska heter den Gry oświęcimskie och utkom 1979. I engelsk översättning heter den Music of another world (1989). Boken lär vara en unik skildring av förintelsen, med musiken som utgångspunkt.

Här kan ni höra några exempel på tonsättningar av Laks:
Poem för violin och orkester (1954)
Åtta judiska sånger – för sopran och piano. (1947)

En dokumentärfilm om Simon Laks från 2012.

Ett tidigare blogginlägg om musiken i koncentrationslägren.


Julian Tuwim – En egensinnig man

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ni vet som en sådan där ihärdig strandfluga, som troget kittlar er på benen när ni ligger där och latar er på stranden. Ja, ungefär så har det varit med mig och Julian Tuwim. Där slutar givetvis flugliknelsen, men han har troget kittlat mig. Helst när jag önskat att tänka på något annat. Då har han dykt upp, från ingenstans, full av iver har han pockat på min uppmärksamhet. Men jag har viftat bort honom, fortsatt med det jag företog mig, trots att han inte riktigt vill ge mig ro.

Egentligen är det inte alls konstigt. Ty jag har ju haft en benägenhet att på senare tid röra mig i hans trakter, eller i alla fall i hans tid och rum. Det förefaller som om han var något av spindeln i nätet under sin tid, och flera efterföljande decennier. Herrans massa insektsliknelser det blev. Märkligt, ty när det gäller Tuwim borde det väl egentligen vara lokomotiv som är de självklara bärarna av lämpliga liknelser.

Lokomotivet tillhör kanske en av Tuwims mest kända verk. Jag skriver “kanske”, ty hans ryktbarhet tycks se olika ut beroende på vilken av hans olika uttrycksformer man fokuserar på. Lokomotivet är en dikt skriven för barn, och handlar om ett överfullt tåg som stånkar fram på sina runda fötter av järn. (Här kan ni läsa den i engelsk översättning.)

Vem var han då, denne retsamma Julian Tuwim, som dyker upp i tid och otid? 1894 såg han dagens ljus i Łódź. Hans uppväxt präglades av den atmosfär av assimilerad judisk medelklass, som var ganska vanlig under den tiden. Det judiska arvet var inte särdeles påtagligt i deras vardag. Den unge Julian hade nog huvudet uppe i det blå, enär han inte klarade sjätte året i skolan, och tvingades gå om den. Enligt engelskspråkiga Wikipedia tvingades Julians familj att fly Łódź till den tyska staden Breslau (idag Wrocław) när han var nio år. Orsaken ska ha varit att hans far eventuellt varit inblandad i 1905 års revolution i Ryssland. Det här går dock inte att bekräfta på någon annan sida. Julian Tuwim avslutade nämligen sin gymnasieutbildning i Łódź, och begav sig därefter till Warszawa för att studera på universitet. Det var nu hans litterära bana tog sin början. Och han bröt tydligt mot rådande konventioner om poesins utformning.

Julian Tuwim tycks ha älskat det urbana livet. Hans diktning präglades tidigt av stadens liv och ljud. Han var inte heller främmande för att plocka in slang i sina dikter, och det var det vardagliga språket som dominerade. Han värjde sig mot nationalistiskt pompös diktning, och ville att poesin skulle tillhöra folket. Det var kanske därför som han bildade den litterära gruppen Skamander 1918.

Men om man ska vara riktigt korrekt så fick inte gruppen något namn när den bildades. Det kom först ett år senare. Namnet Skamander ska syfta på floden Skamandros som flöt genom Troja i antikens Grekland. Varför de uppkallade sig efter denna flod, får någon av mina mer pålästa läsare förtälja, ty jag har inte lyckats hitta någon förklaring som jag kan förstå väl nog för att återge den i ord.

Precis som med Julian Tuwims egna diktning, ville gruppen göra rent hus med nationalromantiska strömningar. De var skeptiska mot den nationalism som under mellankrigstiden växte sig stark i Polen. Det var under denna tid som Tuwim skrev den dikt som gjorde honom känd för en bredare publik. 1929 publicerades dikten Do prostego człowieka, (En enkel man), i tidskriften Robnitik. Dikten är ett kraftfullt avståndstagande från krig och eliternas utnyttjande av de vanliga medborgarna. Tuwim vänder udden av sin antipati mot de som skor sig på vapenhandel, och mot de som skapar hat och misstro mellan folken. Det är en på samma gång enkel, och djup dikt. Språket är det som vilken person som helst, av de han mötte på sina urbana promenader, skulle kunna använda. Men kärnan i dikten plöjer rakt genom bankvärldens egoism, och politikers maktfullkomlighet.

Dikten i engelsk översättning:
A Common Man
When plastered billboards scream with slogans
‘fight for your country, go to battle’
When media’s print assults your senses,
‘Support our leaders’ shrieks and rattles…
And fools who don’t know any better
Believe the old, eternal lie
That we must march and shoot and kill
Murder, and burn, and bomb, and grill…

When press begins the battle-cry
That nation needs to unify
And for your country you must die…
Dear brainwashed friend, my neighbor dear
Brother from this, or other nation
Know that the cries of anger, fear,
Are nothing but manipulation
by fat-cats, kings who covet riches,
And feed off your sweat and blood – the leeches!
When call to arms engulfs the land
It means that somewhere oil was found,
Shooting ‘blackgold’ from underground!
It means they found a sneaky way
To make more money, grab more gold
But this is not what you are told!

Don’t spill your blood for bucks or oil
Break, burn your rifle, shout: ‘NO DEAL!’
Let the rich scoundrels, kings, and bankers
Send their own children to get killed!
May your loud voice be amplified
By roar of other common men
The battle-weary of all nations:
WE WON’T BE CONNED TO WAR AGAIN!

När jag läser En enkel man i ovanstående översättning blir det glasklart för mig varför Julian Tuwim är en poet som tycks ha befunnit sig i poesins absoluta mitt under mellankrigstiden. Dikten är ju, som ni själva kan se, både genialt politik och med en konstnärlig personlighet som är få skriftställares tillgång. (Vi är väl fler som känner oss manade än de som verkligen behärskar detta ansvarsfulla skrå.)

Men mellankrigstiden övergick ju som ni vet i andra världskriget, det krig som han faktiskt varnar för i ovanstående dikt, och med den kom också förintelsen. Med sitt judiska påbrå visste Julian Tuwim att han var tvungen att fly. Han flydde för till Frankrike, därefter till Brasilien, för att slutligen slå sig ner i USA. Därifrån samarbete han med den exilregeringen och de polska intellektuella som verkade från London. Samarbetet gnisslade dock tidigt, ty Tuwim kunde inte ställa upp på deras syn på Sovjetunionen.

Jag börjar osökt tänka på hans far. Var det kanske ändå så att hans far hade stött revolutionen 1905 i Ryssland, och att Tuwim kanske var en vänsterman?

Jag leker vidare med den tanken en stund, ty kan det förklara varför det är förhållandevis tyst om denne ordens mästare? Tuwim-året 2013 gick ju mig helt obemärkt förbi. Eller beror det på att jag först senare började intressera mig för Polen? Må så vara. Men det förklarar ju inte varför det bara finns några fåtal översättningar av Tuwim till svenska. De få översättningar vi har kan vi tacka fenomenala Anders Bodegård och Polska institutet för. (Vad skulle vi göra utan alla dessa tappra översättare?).

Någonting är i alla fall fel, ty Julian Tuwims diktning har en märklig aktualitet. Han spände dessutom enkelt mellan satirisk till mer allvarsam diktning. Enkelt han behärskade han även konsten att trollbinda barn med dikter som Lokomotivet. Och det har den dikten gjort i decennier. Det är kanske helt enkelt så, att riktigt stor konst inte blir rynkig och slapp som vi andra, utan får spänst och lyster ju äldre den blir.

Julian Tuwim återvände till Polen efter kriget och slog sig ner i Zakopane. Men han skulle inte bli särskilt produktiv i det stalinistiska Polen. Vad det berodde på kan vi bara sia om, men en unik och egensinnig begåvning som Tuwim kan haft det lätt att stå i givakt för överheten. Han var ju en man som inte tycks ha tilltalats av någon slags kult, kommunistisk eller nationalistisk. Men det måste också ha gjort så oerhört ont att återvända till Polen, när många av hans tidigare vänner och samarbetspartners dött eller mördats i kriget och förintelsen.

Julian Tuwim gick bort 1953, 59 år gammal.

Men jag tror inte att hans dikter någonsin kommer sluta söka upp sina läsare. Och mig fann han ju, efter en tid. Han kom snurrande som en sådan där ihärdig strandfluga, när jag läste om andra poeter från mellankrigstiden, så som Zuzanna Ginczanka. Han hade väl surrat runt en tid, men det var först då jag på allvar började studera hans fägring, och tillät mig att hänföras.


Julian Tuwim fångad i Stanisław Ignacy Witkiewicz penseldrag.


Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.


Om Abrahams sorg

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En ensam get står i förgrunden. Med lyft huvud tycks han speja ut ur bilden. Som om han frågar sig om mördandet och oroligheterna ska komma tillbaka. Himmeln har en oroväckande brandgul ton. Där borta brinner det. Vi förstår det helt tydligt. Målningen är skapad av Abraham Manievitj och föreställer enligt titeln pogromen i Kyjivs judiska getto 1919. (Destruction of the Ghetto, Kyiv) Han förlorade sin då 17-årige son i den pogromen. Det är lätt att erfara hans sorg i penseldragen. En ensam förtvivlad man, som fråntagits förmågan att känna glädje.

För 100 år sedan var Ukraina ett land och område som hade en stor judisk befolkning. Det är idag ofta svårt att tro. Under förintelsen mördades praktiskt taget alla judar i det vi idag kallar Ukraina. Men förföljelser och pogromer skedde långt tidigare. Under Chmelnytskyj-upproret på 1600-talet blev judarna utsatta för våld och mördades i tiotusentals. Man tvistar än idag om hur många som mördades då, men många källor säger att ungefär hälften av alla judar mördades under det uppropet.

Under hela tsartiden förekom pogromer, och det är därför kanske inte så konstigt att många judar trodde att bolsjevikernas revolution i Ryssland skulle leda till att judarna äntligen fick frid. Men det skulle tyvärr visa sig vara en svåruppnåelig dröm. I kölvattnet på inbördeskriget späddes fördomarna mot judar på. Alla sidor i konflikten gav sig faktiskt på judarna. De vita (alltså de som stödde den tidigare tsarens styre) begick flera pogromer. Även de röda bolsjevikerna gjorde sig skyldiga till pogromer samt de styrkor som stred för ukrainsk självständighet. Judarna var alltså ansatta från alla håll.

Det här våldet drabbade alltför många judar, och även då Abraham Manievitj. Han hade egentligen fram till dess att hans son mördades trott på bolsjevikerna. Han hade till och med varit i Moskva och genom sitt konstnärliga arbete visat sitt stöd för revolutionen. Men allt ändrades i och med att hans son mördades. Han tappade tron på det förlovade kommunistiska landet, och flydde.

Först begav han sig till Polen, därefter till London, men siktet var inställt på USA. Där hamnade han 1922. Den första tiden präglades av sorg och förvirring, men snart fann han en ny kreativ glöd. När han gick bort 1942 var han en buren konstnär och författare i det nya hemlandet. Han blev 61 år gammal.

Målningen nu ser nedan tillhör en av hans mest kända. Kanske för att förödelsen och sorgen är så tydligt markerat. Den här även jämförts med Picassos målning Guernica, som skildrar inbördeskriget i Spanien under 1930-talet.

Det är i år 100 sedan denna målning skapades till minnet av mordet på Abraham Manievitjs son. Ett minne som måste bevaras, och kanske borde 2019 också vara året då vi minns dem som mördades i dessa pogromer. Ty de förtjänar inte att gömmas undan i glömskans rike.


Målningen är funnen på Jewish Museums hemsida.


Minnet av förintelsen i Judisk krönika

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, Recension av tidskrift, Sverige, turism, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Precis när jag läst de sista raderna, och en av de sista artiklarna i Judisk krönikas senaste nummer, JK 4, så nås jag av nyheten att Amos Oz gått bort. 79 år gammal. Blott 79 år, höll jag på att skriva, ty det är ju egentligen ingen ålder idag, när allt fler av oss landar runt, eller till och med långt över, 90 årsdagen.

När jag läste Anneli Rådestads intervju med Amos Oz i JK 4 snuddade jag dock vid tanken på hans ålder. Eller rättare sagt, jag funderade på vilka som kunde ta vid efter honom. Vilka andra på den israeliska litteraturscenen kan axla hans utmärkta förmåga att särskåda och förstå var tillvaro? (Det råder säkert delade meningar om vem det skulle vara. Själv väljer jag att avstå från åsikt, som annars skulle avslöja min alltför dåliga kunskap i israelisk samtid).

Intervjun med Amos Oz i JK 4 tillhör inte någon parantes på förekomst av relevans i detta nummer av tidskriften. Snarare tvärtom. Med ett fokus på förintelsen, minnet av förintelsen, känns den till och med extremt dagsaktuell. Ty det är nu, när så många av överlevarna från förintelsen går ur tiden, som vi känner en kollektiv oro över hur vi ska “axla ansvaret”, som det formuleras i en artikel av Sarah Schulman. Frågan har kanske än mer aktualiserats i och med Kulturhusets fotoutställning Witness. Fotografen Michael Jansson har fått stor uppmärksamhet, men han är inte ensam. Schulman lyfter fram vilka svårigheter detta innebär – att förintelsen också kan trivialiseras, eller användas som moraliskt slagträ i en politisk debatt.

Det senare poängteras även Hannah Berlin, men hennes fokus är också riktat mot hur dagens judar ska leva med förintelsen. “Vad händer när man genom språket identifierar sig personligen, inte bara ansvaret och minnet utan också med själva utsattheten för ett brott som man själv inte behövt erfara?” frågar hon sig.

Men förintelsen har även andra dimensioner, än de hur vi alla ska förhålla sig till minnet av dessa grymma brott. Trivialiseringen har också skett i och med en ny sorts turism. Förintelseturismen, kallas den. Konstanty Gebert och Natalie Lantz belyser och kritiserar denna nya yttring, som även blivit alltmer vanlig i mina krokar, alltså Lviv. Det behöver inte vara så att åka till platser för förintelsen innebär att man ägnar sig åt att förminska de fasor som upplevdes där. Men risken finns, ty det är oerhört svårt att för oss förstå essensen av det lidande som förekom. Även om det förhåller sig så att man är mycket påläst och insatt. Och precis som Konstanty Gebert påpekar, risken är att judarnas 900 år långa historia i Polen reduceras till “en lång väntan på förintelsen”.

För mig som bor i Lviv har chassiderna en stor betydelse för min uppfattning om judarna. Dels beror det på att chassidismen hade en central roll i staden fram till förintelsen. Men det beror också på att vi varje år möts av tusentals chassider som vallfärdas till och från den ukrainska staden Uman. Eller låt mig förtydliga, det är en gren av chassidismen som vallfärdas till Uman. Dit åker de för att besöka Nachman från Bratslavs grav. I Anita Goldmans lysande bidrag till JK 4 tecknar hon med lätt pennskaft och med hjälp av David Biale, ut varför så många lockas till chassidismen och varför deras inflytande tycks bli större. Baile vet vad han talar om, ty han är en av vår tids främsta forskare på chassidismen.

I JK 4 får vi även möta Mickey Gitzin, en tongivande politiker i Tel Aviv. Han har nått ryktbarhet genom att reta gallfeber på Israels premiärminister Netanyahu. På nästa uppslag möter vi Gitzins motsats, Alyelet Shaked. Dessa två artiklar gav mig större insikt i hur pass tudelad och komplex Israels inrikespolitik är.

Ni kanske nu frågar er varför jag, som annars fokuserar på livet som är och var i Centraleuropa, plötsligt skriver om Judisk krönika. Svaret på det är en egen artikel, eller blogginlägg. Men jag nedlåter mig till att förtydliga något, det var först när jag kom hit som jag förstod hur viktig Judisk krönika är, och har varit, för judisk kultur i Europa. Det är märkbart att man faktiskt måste förflytta sig för att få grepp om vad som är av betydelse.

Ty det förhåller sig så, att trots att jag slukar allt som kommer i min väg om judarnas historia, liv och om judendomen, så är jag påtagligt okunnig. Judisk krönika är en av dem som har möjlighet att råda bot på det. Jag tilltalas främst av tonen i tidskriften. Här finns inga moralkakor eller fingervisningar åt den ena eller andra. Den hjälper mig istället att lyfta blicken, se bortom min tidigare horisont, och på så sätt göra mig mindre självisk. En själviskhet som vår samtid besmittats av, som Amos Oz ödmjukt påpekar. Och insikten om att det är så det förhåller sig är också början på slutet för själviskhetens existens. Något som jag tycker att JK 4 mycket tydligt lyckas förmedla.


JK 4 tillsammans med adventsljus och en tomteduk.