viewpoint-east.org

Förintelsens minnesdag 2021

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Förintelsens minnesdag.

För varje år blir det svårare att nedteckna några tankar till den här dagen. Det beror inte på att det inte finns något att skriva, ty det finns det nog alltid. Nej, tveksamheten som infinner sig beror på att ord ibland har en tendens att väga lätt, eller till och med bidra till att trivialisera, det lidande miljoner utsattes för. Under det senaste året har vi sett hur livet har släkts ut hos många av de som bär på det direkta minnet av Förintelsen. Därför är det idag än mer angeläget att vi som lever här i nuet, bär deras minne vidare till de generationer som kommer efter.

Som ung vill man kanske helst blicka framåt, och efter det här året, med så mycket död och förlust, är det kanske lätt att hänfalla åt att vilja vända historien ryggen. Några kanske tror att minnas de mördade i Förintelsen görs enkom av respekt för de mördade eller för de överlevande. Men så förhåller det sig inte. Vår gemensamma åminnelse är en handling för framtiden. Man skulle kunna se det som en gåva till framtidens människor – ett sätt att eftersträva att något liknande inte sker igen. Vi minns, och för minnet av de mördade vidare in i framtiden, och genom det låter vi minnet av dem leva.

____

Några snöflingor singlar försiktigt ner, och lägger sig som ett vitt dun över marken. En spårvagn gungar förbi innan den hastar vidare längs med Limanowskiego. Under Förintelsen låg här i Podgórze ett barnhem för föräldralösa judiska barn. Minst 200 barn levde här, till den tjugoåttonde oktober 1942. Det var då som nazisterna kom, och föste samman dem, och sände dem in i döden. Gräset som växer på platsen symboliserar alla de barn vars liv togs ifrån dem, och alla dem som försökte rädda barnen.

I vår kommer det här gräset att klippas ner, och till sommaren kommer det åter att växa sig starkt och tåligt. Nästa år sker samma procedur. I varje strå, i varje grästuva, växer ett minne av de barn som inte fick leva. Det minnet växer nu i oss. Att vi minns idag, är en gåva till framtiden. Att minnas är inte att blicka bakåt. Det är ett sätt att ge framtiden en riktning och vägledning.


Bortom min fattningsförmåga – förintelsens minnesdag 2020

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Förintelsens minnesdag. För varje år blir det svårare att författa något om denna dag. Troligen beror det på att min kunskap om förintelsen har blivit djupare, och intensifierats.

I Lviv gick jag varje år till gettomonumentet för att tända ett ljus. Det gjorde, och gör fortfarande alla som brinner för att minnet av de mördade aldrig ska släckas ut. För mig var det en ritual, som för varje år blev alltmer smärtsam.

Här i Kraków ser dock situationen annorlunda ut. Det finns så många olika minnesmärken i staden, att det är svårt att veta vilken jag torde besöka. Först bar mina steg mig mot platsen som var umschlagplatz i Kraków. Grupper av turister stod och lyssnade på guider som beskrev de fasor som utspelat sig på platsen. Någon av turisterna bröt sig ur sin grupp, och började oroligt vanka runt bland de stolar som är monumentet över dem som deporterades till koncentrationsläger och förintelseläger som Auschwitz och Bełżec.

Men någonting kändes fel. Kanske beror det på att jag allt oftare upplever en aversion mot förintelseturismen. Syftet med denna är dock god, men det händer även att jag urskiljer en slags bisarr vilja att låta sig skrämmas. Som om förintelsen vore en film av Steven Spielberg. Det här är kanske inte en helt rättvis tolkning, men omständigheterna kring förintelseturismen talar för mig sitt eget tydliga språk. Jag har nämligen aldrig sett en sådan grupp stå tysta tillsammans för att hedra de mördade. Snabbt ilar man istället iväg till nästa hållpunkt där förskräckligheter levereras som om de vore några anekdoter.

Jag lämnar således platsen för umschlagplatz, och går över den vältrafikerade gata som idag skär genom det som en gång var gettot. På andra sidan finns nämligen ett litet minnesmärke som ofta förbises. Vackert gyllene gräs ståtar längs med trottoaren, och mellan gräsets tuvor vilar en minnessten. Stenen, och gräset, är ett minne över alla de mördade barn som en gång fanns i gettot. Egentligen är minnestenen tillägnat de föräldralösa barn som bodde på barnhemmet i gettot, och som mördades i Bełżec. Men den sista raden på stenen förkunnar att minnesmärket även är tillägnat alla barn i gettot. Gräset är också en del av monumentet. De spröda stråna representerar barnen som berövades sin framtid.

Jag tänder ett ljus. Jag tar några steg tillbaka, och står en stund i tystnad.

Ett kvarter bort, länge in i det som var gettot, finns platsen där Mordechaj Gebirtig mördades. Husväggen, med de igenmurade fönstren, stirrar blint ut i tomheten, när jag tänder ännu ett ljus. Här ligger också några stenar, minnesstenar för Mordechaj Gebirtig.

Jag går sakta därifrån, längs med Wisła, ut ur det som var gettot. Mina tankar vill gå till var och en av de mördade, men det är bortom min fattningsförmåga. Istället tänker jag på Primo Levi, och jag tycker att han bör avsluta denna märkliga betraktelse från förintelsens minnesdag i Kraków. Ty bara han hade förmågan att sätta ord på den särskilda sorg som är förknippad med förintelsen:

The sea of grief has no shores, no bottom; no one can sound its depths.
Primo Levi If Not Now, When? (1982)


Płaszów bär polyfonisk sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Skymningen gör sig redo, när jag och G går mot Płaszów. Målmedveten om att skriva om den plats där tusentals polacker, judar och kristna, mördades, går jag med bestämda steg mot den kullar och dalgångar som rymmer de mest gruvliga historier från tiden kring andra världskriget och förintelsen i Kraków.

Men när jag går genom det de höga tuvorna, som olycksbådande knastrar under mina kängor, känner jag hur min stridslystna lans dalar. Jag är inte längre så säker på att jag kommer att förmå att förmedla något väsentligt från denna plats – koncentrationslägret Płaszów – en plats som bara ligger ett stenkast från mitt hem.

Mellan träden tornar en ruin upp. Ruinen jag ser framför mig var det kapell där man inom judendomen utför riten tahara, vilket innebär att de döda görs i ordning inför sin sista resa. Varje plats som nazisterna valde där judarna skulle förslavas in i sin egen död, valdes med avsikt att uppnå största möjliga förnedring. Płaszów är inget undantag från den regeln, då det före förintelsen var det den nya judiska begravningsplatsen i Kraków.

Jag och G går genom ruinen, och kanske är det där någonstans som jag förstår att jag inte kommer att kunna återge berättelsen om koncentrationslägret Płaszów. Inte så som du som läsare kanske förväntar dig att en text om Płaszów borde te sig. Det här blir en annan skildring.

Nedanför ruinen stirrar ett dystert hus ut över slänten som leder upp mot den plats där koncentrationslägret låg. Huset kallas det grå huset, och det var här som lägrets härskare, SS-männen, bodde (!). I källaren lär de ha haft tortyrkammare. De gallerförsedda källargluggarna tittar sorgset upp mot oss. Det går inte att vända på klacken och springa därifrån. Det går inte heller att stanna kvar och stirra ner i de svarta hålen.

Mina tankar går till arkitekten Diana Reiter. Hon mördades här någonstans på Płaszów. Fram till andra världskriget var hon en ledstjärna inom den funktionalistiska arkitekturen i Galizien. När kriget kom hamnade hon i lägret, och en av hennes uppgifter var att leda arbetet med bygga lägrets baracker.

Men Diana Reiter var inte bara en duktig arkitekt, utan även envis och pedantisk. Hon påpekade för lägervakterna att husen var undermåligt konstruerade. Det här ledde till att hon avrättades på platsen. Minnet av henne hade nog begravs i Płaszów, om det inte vore för Steven Spielberg. I filmen Schindler’s list återges berättelsen om Diana Reiter. Filmen spelades för övrigt in ett stycke härifrån, nämligen i den dalsänka som under förintelsen var ett stenbrott.

Kvällens mörker har nästan tag över Płaszów, men jag och G går längre in i området. När vi trevar upp för en brant backe känner jag hur en panik väller upp i mig. Det här är en plats där tusentals bragts om livet. Här, som på så många andra platser där förintelsens läger ligger på, har människor mördats på det mesta bestialiska sätt. Samtidigt väller även en frustration över mig. Varför känns denna plats så bortglömd och negligerad? Jag tänker på alla de diskussioner som nu pågår om platsen. Hur man just i skrivande stund försöker hitta en lösning som tilltalar alla. Ett projekt som givetvis kommer att misslyckas. Hur ska alla viljor kunna tillgodoses? De som tycks bekymmerslöst använda platsen till rastplats för sina hundar, provocerar dem som ser det som en plats för sorg. Och de som vill göra platsen mer tillgänglig för tillresta anhöriga och intresserade, får mothugg från dem som känner avsky inför förintelseturismen. Att tillmötesgå alla är inte möjligt.

Men i platsens bortglömda tillvaro vilar även en viktig påminnelse, den om att döden och sorgen här talar med en polyfonisk röst. Det finns flera olika judiska minnesmonument, och tillika finns det flera minnesmonument över kristna som mördades.

Samtidigt är det också så att Płaszóws genom sitt bortglömda tillstånd även förstärker perceptionen av det bestialiska våld som pågick här. Det är idag, den fjortonde januari, exakt 75 år sedan lägret likviderades, men dess sår blöder än.

Vi står nu vid det monumentet över förintelsens offer som byggdes 1964. Som så ofta vid denna tid undvek man att använda ord som judar. Så var det i alla de kommunistiska länderna. Om det var antisemitism eller en vilja att förena alla folken, tvistar de lärde.

Själv tänker jag inte på det just nu. Jag tänker på poeten Zuzanna Ginczanka. Hon mördades någonstans i Kraków under de sista dagarna innan sovjetiska trupper körde in i staden och drev ut nazisterna. Många har försökt att finna platsen där hon blev avrättad. En av de platser som namnes är Płaszów. Vi lär aldrig få svaret på var hon mördades, men hennes minne, och minnet av alla de andra kända eller namnlösa, ska aldrig suddas ut. Det är därför jag står här nu, när de sista skärvorna av ljus sjunker ner under horisonten.


Ruinen efter tahara-kapellet.


Det grå huset.


Monumentet från 1964.


Ett av de monument över de kristna som mördades på Płaszów.


Ett av de monument över de judar som mördades på Płaszów. I bakgrunden ser ni monumentet från 1964.


Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.


Må vi aldrig glömma – Förintelsens minnesdag 2018

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I min lägenhet bodde tidigare en judisk man. Det vet jag, eftersom min granne Anja berättat det för mig. Hon har berättat om hur han varje påsk kom till henne för att bjuda henne och hennes man på matza. Ni vet det där osyrade och osaltade judiska brödet. Jag tänker nu på honom, just hemkommen från min årliga promenad till monumentet över förintelsen och gettot i Lviv. Och jag tänker på hur oerhört viktigt det är att minnet av honom, och alla de som bodde här före förintelsen, finns kvar. Att vi aldrig tillåts glömma.

I dagarna har jag läst många utmärkta artiklar om förintelsens minnesdag, om vad vi kan göra för att inte tillåta att det upprepas. Och det enda vapen jag ser att vi har, i en tid av ökande antisemitism, är att kämpa för att minnet finns kvar. Det finns hyllmeter författade om förintelsen, men jag har svårt att läsa mer om den bestialiska ondska som härskade i Europa då. Jag klarar inte av fler ingående beskrivningar av avrättningsmetoder eller dödsmarscher. För mig har det därför blivit mycket viktigare att försöka finna ett sätt för att förhindra en urholkning av vårt kollektiva minne.

När jag stod vid monumentet över förintelsen och gettot i Lviv idag kände jag hur en rädsla blommade upp inom mig. Där var så vansinnigt få ljus tända. Bara en handfull. På andra sidan gatan stod ljusen tätt vid monumentet över kommunismens offer, trots att det inte varit någon speciell hågkomst nyligen. Men här vid monumentet över förintelsen var det väldigt glest bland ljus som tänts i eftertanke över de mördade. Samtidigt är ju förklaring till varför det förhåller sig så lätt att ge. Väldigt få här har som Anja begåvats med ett minne av en judisk man i huset. Allt handlar till syvende och sist om att man kan sätta sådana här händelser i förbindelse till ett minne eller till en relation. I synnerhet om man lever i ett samhälle som ägnat decennier åt att inte minnas. Den glömska vi ser här är inte baserad på något hat eller antisemitism. Den har planterades och närdes av det sovjetiska systemet. Därför vore det enkelt för dagens makthavare att lyfta den här frågan. Synliggöra den. Så som Göran Persson gjorde när han hörde att många unga tvivlade på att förintelsen verkligen skett. Ukraina borde ha ett …om detta må ni berätta… Och det är uppenbart att Sverige också behöver ett nytt sådant initiativ. Tjugo år efter det förra. Det är tydligen så, att just händelser som förintelsen, tycks lätta att förtränga.

I Ukraina finns ändå många som arbetar med den här frågan, och ju mer insatt jag blir, ju mer förstår jag hur viktigt det arbetet är. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage, men de är inte ensamma. (Del 1 och Del 2.) Många arbeten görs, och det finns en kunskapstörst. Lärare har till exempel bett Rohatyn Jewish Heritage att översätta alla texter de skriver till ukrainska. De historieböcker de annars är hänvisade till är föråldrade och hopplöst usla på att beskriva vad som verkligen skedde på ukrainsk mark.

Från Busk nås jag av bilder från Bogdan Lytvyn, aktivist och multimediaansvarig på biblioteket, där ett ljus fladdrar i vinden vid monumentet över förintelsen. Det är rörande och känns så oerhört betydelsefullt. På det sättet minns vi tillsammans.

Folket här hatar inte judar. Det tillhörde den sovjetiska propagandan att framställa ukrainarna som antisemiter. Det var ett effektivt sätt att skapa splittring och hat. Ingen har getts chansen att läka. Och det krävs för att tillsammans kunna bygga ett samhälle där minnet av dem som mördades finns synligt i gatubilden. Människorna är borta, men minnet av deras plats här kan vi bevara, och i många fall, återta.

Nedan ser du bland annat bilder på före detta judiska sjukhuset vars tak äntligen renoverats. Nazisterna förstörde utsmyckningarna, och det stod i det skicket under hela sovjettiden. Först nu har man återställt det. Monumentet över förintelsen och gettot i Lviv uppfördes 1992, alltså efter Sovjetunionens fall.


Överallt i stan skrapas minnet av dem fram. Det här är bara en av alla väggmålningar som återigen ser dagens ljus.


Tankar på förintelsens minnesdag

Category: antisemitism, by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Förintelsens minnesdag idag. Förintelsen. Det är så svårt att förstå vidden av någonting så ondskefullt. Att förstå vi kan bli så ondskefulla. Att vi kan hata varandra så mycket. Detta trots att jag i hela mitt liv hört historier, läst böcker, sett filmer m.m. om förintelsen.

Men det finns en bild, som griper tag i mig mer än någon annan bild. Det är en bild av kvinna som jagas över en gata. Jagad av män, och en ung pojke. Varför griper den bilden tag i mig mer än andra bilder? Varför brister jag i gråt när jag ser denna bild, men inte lika enkelt brister i gråt när jag ser andra bilder?

Kanske är det för att hon är kvinna som jag. Hennes avslitna kläder gör att jag känner hennes nakenhet och utsatthet. Blodet som rinner från hennes näsa bränner i mitt ansikte. Skräcken, hennes skrik. Jag känner och hör det.

Det är också pojken till höger. Hans klubba av trä. Att han jagar henne som de andra. Och kanske är det benet som sticker in från vänster. En mans ben. Sekunderna innan han fäller henne till marken.

Men det är också troligt att det är platsen. Det är en bild från Lvivs fasansfulla pogromer. När folkets vrede över sovjeternas ondska, vändes mot den judiska befolkningen i Lviv. Det är en gata jag passerat så många gånger. En plats där hennes liv troligen tog slut.

Den gången var det hennes liv som var mindre värt än andras. Den gången kunde man rättfärdiga sitt hat mot hennes folk, med att de var fiender till de rättfärdigas folk. Låt oss aldrig glömma, eller förneka, att vi kan förvandlas till monster. För om vi gör det kommer vi åter öppna dörren till vår ondska. Ondskan är vår. Den är vi.

Lika mycket som vi är hennes skräck och smärta.

————————-

Läs även denna artikel i Independent om pogromerna i Lviv.