viewpoint-east.org

Tag: Förintelsens minnesdag

  • Dagens anteckning – 27 januari 2026

    Dagens anteckning – 27 januari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Under Piłsudski-bron har isen bildat ett lapptäcke med sina flak. Ett osymmetriskt mönster av vita och grå sjok, som långsamt följer Wisła från söder mot norr. Det mörka vattnet skymtar på sina håll fram. I mars 1941 tvingades Krakóws judar färdas på just denna bro mot gettot i Podgórze. På en kornig film från tiden, filmad av en tysk soldat, syns utmärglade hästar dra vagnar över bron fyllda med de vettskrämda människornas bohag. Vissa hade inte tillgång till hästar, utan fick använda skraltiga kärror. Några släpade det de ägde med sina bara händer. De hade alla slitits från sina hem, i den judiska stadsdelen Kazimierz eller andra delar av staden. Det här var inledningen av det som tyskarna kallade för den slutliga lösningen, den som i det närmaste skulle utplåna judarna från Europa. Det som vi idag kallar Förintelsen. På dagens datum hedras dess offer med en internationell dag för hågkomst.

    Varje gång jag går över Piłsudski-bron färdas mina tankar till de judar som berövades sina liv, och till omvärldens passivitet som utmärkte dåtidens attityd mot judarnas lidande. Minnet av Förintelsen är påtaglig i Kraków, inte bara på dagens datum. I min stadsdel finns flera minnesmärken och likaså plaketter som berättar om Förintelsen. Staden har ett antal museer och snart kommer ytterligare ett museum öppnas samt ett nytt minnesmärke resas vid resterna av koncentrationslägret Płaszów, som ligger ett stenkast från min bostad. Minnet av Förintelsen är därför påtagligt årets alla dagar i Kraków.

    Men det är lätt att känna viss misstänksamhet kring hur minnet av utplåningen av judarna används för ekonomisk vinning. Det finns nämligen en stor Förintelse-turism, som blivit hjälpt av filmen “Schindler’s list” (från 1993). Ibland undrar jag om det är viljan att förstå antisemitismen eller nyfikenheten på filmen som lockar vissa turister. Därför drabbas jag ofta av tvivel att Förintelse-turismen verkligen tjänar syftet att upplysa om antisemitismens konsekvenser, eller om det finns de som företar sig resan hit för att få uppleva lite spänning. Ja, jag är rädd att sådana människor faktiskt finns.

    På samma sätt kan man fråga sig om en dag som denna, Förintelsens minnesdag, kan leda till att man årets övriga dagar försummar att skänka alla mördade en enda tanke. Jag vill tro att det inte förhåller sig så, men det hjälps inte, för man kan med viss rätt tvivla på människors förmåga till inlevelse.

    Just det senaste är kanske särskilt påtagligt i våra tider, då antisemitismen åter igen syns på gator och torg. Hur man åter angriper judar runt om i världen, och hur många försvara dessa angrepp med att peka på Israel. Allt detta tycks dessutom bygga på en slags förnekelse av att antisemitismen ens existerar.

    Men människorna som tvingades från sina hem de där dagarna i mars 1941 hade inte lyxen att förneka antisemitismen. De mördades av den antisemitism som lever än idag.

  • Dagens anteckning – 27 januari 2025

    Dagens anteckning – 27 januari 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Sirenerna ljuder över Kraków. Stora bilkonvojer med statsmän och statskvinnor kör genom staden. Det blå ljuset blinkar oroligt förbi oss och klipper varje skuggbild från att formeras. Helikoptrarna kretsar över Wisła och deras vingar smattrar ilsket över våra huvuden. Vi vet ju alla varför, ty idag infaller 80 årsdagen av befrielsen av Auschwitz och alla dessa dignitärer är nu på väg till Auschwitz för att hedra minnet av de mördare.

    I Kraków lever minnet av Förintelsen kvar. Jag bor i den stadsdel där Krakóws getto låg under andra världskriget fram till att alla judar deporterades till förintelse- eller koncentrationsläger. I varje kvarter finns plaketter med skildringar av vilka som inkvarterades här under Förintelsen. Man kan förvisso ha en mening om att minnet av Förintelsen exploateras alltför hårt, men faktum är att det ändå finns ett minne och att det är många som gör sitt bästa för att förvalta minnet av både Förintelsen och livet dessförinnan. Därför gapar minnet av dem som levde här, innan de utplånades, som ett stort sårigt hål.

    Mitt första möte med minnet av Förintelsen fick jag också här i Kraków, när jag som student besökte staden för första gången på 90-talet. Trots normal svensk skolgång hade jag en ytterst ytlig kunskap om förödelsen och omfattningen av Förintelsen. Jag var kanske inte förberedd på vad jag skulle möta på Auschwitz, för någonstans mellan barnskorna, glasögonen och hårtussarna brast jag i gråt. Och kanske berodde också min starka reaktion på att jag kunde urskilja vidden av antisemitismen. Jag såg inte “bara” antisemitismen under andra världskriget, utan även den i min samtid. Jag förstod där och då att Förintelsen inte är någon engångsföreteelse, ifall vi inte förhindrar det.

    Antisemitismen är nämligen så djupt rotad i vår kultur att man idag ser hur normalbegåvade och hyfsat utbildade människor drar likhetstecken mellan judar och Israels politik, utan att förstå att det också gör dem till antisemiter. Det är oerhört skrämmande och också vämjeligt att behöva åse.

    Inne i mitt huvud har idag inga sirener eller helikoptrar hörts. Där har det under dagen pågått ett slags rekvium, som är en blandning av alla rekvier jag hört. Min tysta hyllning till alla mördare. Och på vägen hem från jobbet går jag förbi en minnesplats som jag passerar så ofta. Inte långt härifrån fanns ett barnhem under gettots dagar. I oktober 1942, deporterades över 200 av barnhemmets barn till olika förintelseläger. De återvände aldrig.

    Jag böjer mig fram och tänder ett ljus för dem, drar mina fingrar genom gräset. Som om varje strå vore ett av dessa barn. Jag minns er, och det är inte bara tomma ord.

  • Förintelsens minnesdag 2021

    Förintelsens minnesdag 2021

    Läsningstid: 2 minuter

    Förintelsens minnesdag.

    För varje år blir det svårare att nedteckna några tankar till den här dagen. Det beror inte på att det inte finns något att skriva, ty det finns det nog alltid. Nej, tveksamheten som infinner sig beror på att ord ibland har en tendens att väga lätt, eller till och med bidra till att trivialisera, det lidande miljoner utsattes för. Under det senaste året har vi sett hur livet har släkts ut hos många av de som bär på det direkta minnet av Förintelsen. Därför är det idag än mer angeläget att vi som lever här i nuet, bär deras minne vidare till de generationer som kommer efter.

    Som ung vill man kanske helst blicka framåt, och efter det här året, med så mycket död och förlust, är det kanske lätt att hänfalla åt att vilja vända historien ryggen. Några kanske tror att minnas de mördade i Förintelsen görs enkom av respekt för de mördade eller för de överlevande. Men så förhåller det sig inte. Vår gemensamma åminnelse är en handling för framtiden. Man skulle kunna se det som en gåva till framtidens människor – ett sätt att eftersträva att något liknande inte sker igen. Vi minns, och för minnet av de mördade vidare in i framtiden, och genom det låter vi minnet av dem leva.

    ____

    Några snöflingor singlar försiktigt ner, och lägger sig som ett vitt dun över marken. En spårvagn gungar förbi innan den hastar vidare längs med Limanowskiego. Under Förintelsen låg här i Podgórze ett barnhem för föräldralösa judiska barn. Minst 200 barn levde här, till den tjugoåttonde oktober 1942. Det var då som nazisterna kom, och föste samman dem, och sände dem in i döden. Gräset som växer på platsen symboliserar alla de barn vars liv togs ifrån dem, och alla dem som försökte rädda barnen.

    I vår kommer det här gräset att klippas ner, och till sommaren kommer det åter att växa sig starkt och tåligt. Nästa år sker samma procedur. I varje strå, i varje grästuva, växer ett minne av de barn som inte fick leva. Det minnet växer nu i oss. Att vi minns idag, är en gåva till framtiden. Att minnas är inte att blicka bakåt. Det är ett sätt att ge framtiden en riktning och vägledning.

  • Bortom min fattningsförmåga – förintelsens minnesdag 2020

    Bortom min fattningsförmåga – förintelsens minnesdag 2020

    Läsningstid: 3 minuter

    Förintelsens minnesdag. För varje år blir det svårare att författa något om denna dag. Troligen beror det på att min kunskap om förintelsen har blivit djupare, och intensifierats.

    I Lviv gick jag varje år till gettomonumentet för att tända ett ljus. Det gjorde, och gör fortfarande alla som brinner för att minnet av de mördade aldrig ska släckas ut. För mig var det en ritual, som för varje år blev alltmer smärtsam.

    Här i Kraków ser dock situationen annorlunda ut. Det finns så många olika minnesmärken i staden, att det är svårt att veta vilken jag torde besöka. Först bar mina steg mig mot platsen som var umschlagplatz i Kraków. Grupper av turister stod och lyssnade på guider som beskrev de fasor som utspelat sig på platsen. Någon av turisterna bröt sig ur sin grupp, och började oroligt vanka runt bland de stolar som är monumentet över dem som deporterades till koncentrationsläger och förintelseläger som Auschwitz och Bełżec.

    Men någonting kändes fel. Kanske beror det på att jag allt oftare upplever en aversion mot förintelseturismen. Syftet med denna är dock god, men det händer även att jag urskiljer en slags bisarr vilja att låta sig skrämmas. Som om förintelsen vore en film av Steven Spielberg. Det här är kanske inte en helt rättvis tolkning, men omständigheterna kring förintelseturismen talar för mig sitt eget tydliga språk. Jag har nämligen aldrig sett en sådan grupp stå tysta tillsammans för att hedra de mördade. Snabbt ilar man istället iväg till nästa hållpunkt där förskräckligheter levereras som om de vore några anekdoter.

    Jag lämnar således platsen för umschlagplatz, och går över den vältrafikerade gata som idag skär genom det som en gång var gettot. På andra sidan finns nämligen ett litet minnesmärke som ofta förbises. Vackert gyllene gräs ståtar längs med trottoaren, och mellan gräsets tuvor vilar en minnessten. Stenen, och gräset, är ett minne över alla de mördade barn som en gång fanns i gettot. Egentligen är minnestenen tillägnat de föräldralösa barn som bodde på barnhemmet i gettot, och som mördades i Bełżec. Men den sista raden på stenen förkunnar att minnesmärket även är tillägnat alla barn i gettot. Gräset är också en del av monumentet. De spröda stråna representerar barnen som berövades sin framtid.

    Jag tänder ett ljus. Jag tar några steg tillbaka, och står en stund i tystnad.

    Ett kvarter bort, länge in i det som var gettot, finns platsen där Mordechaj Gebirtig mördades. Husväggen, med de igenmurade fönstren, stirrar blint ut i tomheten, när jag tänder ännu ett ljus. Här ligger också några stenar, minnesstenar för Mordechaj Gebirtig.

    Jag går sakta därifrån, längs med Wisła, ut ur det som var gettot. Mina tankar vill gå till var och en av de mördade, men det är bortom min fattningsförmåga. Istället tänker jag på Primo Levi, och jag tycker att han bör avsluta denna märkliga betraktelse från förintelsens minnesdag i Kraków. Ty bara han hade förmågan att sätta ord på den särskilda sorg som är förknippad med förintelsen:

    The sea of grief has no shores, no bottom; no one can sound its depths.
    Primo Levi If Not Now, When? (1982)

  • Płaszów bär polyfonisk sorg

    Płaszów bär polyfonisk sorg

    Läsningstid: 5 minuter

    Skymningen gör sig redo, när jag och G går mot Płaszów. Målmedveten om att skriva om den plats där tusentals polacker, judar och kristna, mördades, går jag med bestämda steg mot den kullar och dalgångar som rymmer de mest gruvliga historier från tiden kring andra världskriget och förintelsen i Kraków.

    Men när jag går genom det de höga tuvorna, som olycksbådande knastrar under mina kängor, känner jag hur min stridslystna lans dalar. Jag är inte längre så säker på att jag kommer att förmå att förmedla något väsentligt från denna plats – koncentrationslägret Płaszów – en plats som bara ligger ett stenkast från mitt hem.

    Mellan träden tornar en ruin upp. Ruinen jag ser framför mig var det kapell där man inom judendomen utför riten tahara, vilket innebär att de döda görs i ordning inför sin sista resa. Varje plats som nazisterna valde där judarna skulle förslavas in i sin egen död, valdes med avsikt att uppnå största möjliga förnedring. Płaszów är inget undantag från den regeln, då det före förintelsen var det den nya judiska begravningsplatsen i Kraków.

    Jag och G går genom ruinen, och kanske är det där någonstans som jag förstår att jag inte kommer att kunna återge berättelsen om koncentrationslägret Płaszów. Inte så som du som läsare kanske förväntar dig att en text om Płaszów borde te sig. Det här blir en annan skildring.

    Nedanför ruinen stirrar ett dystert hus ut över slänten som leder upp mot den plats där koncentrationslägret låg. Huset kallas det grå huset, och det var här som lägrets härskare, SS-männen, bodde (!). I källaren lär de ha haft tortyrkammare. De gallerförsedda källargluggarna tittar sorgset upp mot oss. Det går inte att vända på klacken och springa därifrån. Det går inte heller att stanna kvar och stirra ner i de svarta hålen.

    Mina tankar går till arkitekten Diana Reiter. Hon mördades här någonstans på Płaszów. Fram till andra världskriget var hon en ledstjärna inom den funktionalistiska arkitekturen i Galizien. När kriget kom hamnade hon i lägret, och en av hennes uppgifter var att leda arbetet med bygga lägrets baracker.

    Men Diana Reiter var inte bara en duktig arkitekt, utan även envis och pedantisk. Hon påpekade för lägervakterna att husen var undermåligt konstruerade. Det här ledde till att hon avrättades på platsen. Minnet av henne hade nog begravs i Płaszów, om det inte vore för Steven Spielberg. I filmen Schindler’s list återges berättelsen om Diana Reiter. Filmen spelades för övrigt in ett stycke härifrån, nämligen i den dalsänka som under förintelsen var ett stenbrott.

    Kvällens mörker har nästan tag över Płaszów, men jag och G går längre in i området. När vi trevar upp för en brant backe känner jag hur en panik väller upp i mig. Det här är en plats där tusentals bragts om livet. Här, som på så många andra platser där förintelsens läger ligger på, har människor mördats på det mesta bestialiska sätt. Samtidigt väller även en frustration över mig. Varför känns denna plats så bortglömd och negligerad? Jag tänker på alla de diskussioner som nu pågår om platsen. Hur man just i skrivande stund försöker hitta en lösning som tilltalar alla. Ett projekt som givetvis kommer att misslyckas. Hur ska alla viljor kunna tillgodoses? De som tycks bekymmerslöst använda platsen till rastplats för sina hundar, provocerar dem som ser det som en plats för sorg. Och de som vill göra platsen mer tillgänglig för tillresta anhöriga och intresserade, får mothugg från dem som känner avsky inför förintelseturismen. Att tillmötesgå alla är inte möjligt.

    Men i platsens bortglömda tillvaro vilar även en viktig påminnelse, den om att döden och sorgen här talar med en polyfonisk röst. Det finns flera olika judiska minnesmonument, och tillika finns det flera minnesmonument över kristna som mördades.

    Samtidigt är det också så att Płaszóws genom sitt bortglömda tillstånd även förstärker perceptionen av det bestialiska våld som pågick här. Det är idag, den fjortonde januari, exakt 75 år sedan lägret likviderades, men dess sår blöder än.

    Vi står nu vid det monumentet över förintelsens offer som byggdes 1964. Som så ofta vid denna tid undvek man att använda ord som judar. Så var det i alla de kommunistiska länderna. Om det var antisemitism eller en vilja att förena alla folken, tvistar de lärde.

    Själv tänker jag inte på det just nu. Jag tänker på poeten Zuzanna Ginczanka. Hon mördades någonstans i Kraków under de sista dagarna innan sovjetiska trupper körde in i staden och drev ut nazisterna. Många har försökt att finna platsen där hon blev avrättad. En av de platser som namnes är Płaszów. Vi lär aldrig få svaret på var hon mördades, men hennes minne, och minnet av alla de andra kända eller namnlösa, ska aldrig suddas ut. Det är därför jag står här nu, när de sista skärvorna av ljus sjunker ner under horisonten.


    Ruinen efter tahara-kapellet.


    Det grå huset.


    Monumentet från 1964.


    Ett av de monument över de kristna som mördades på Płaszów.


    Ett av de monument över de judar som mördades på Płaszów. I bakgrunden ser ni monumentet från 1964.