viewpoint-east.org

Med Gusta Dawidson Draenger i Planty

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Runt gamla stan i Kraków löper Planty. Med sin gröna fysionomi omfamnar den de gamla byggnaderna, vars kroppar pekar in mot gamla stans centrum, Rynek główny. I Planty återfinns ett lugn, som bara träd och deras tillhörande fåglar kan erbjuda. Längs med Planty står parkbänkar, där trötta fötter kan få välbehövlig vila. Flera av bänkarna är tillägnade prominenta krakowiter, och andra som betytt, eller fortfarande betyder, mycket för staden.

Bland namnen som pryder bänkarna återfinns Jan Matejko, Stanisław Wyspiański, Stanisław Lem, Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, för att bara nämna några få bland de mer välkända. Men här finns också sådana som kanske inte är lika kända för en bredare allmänhet. Zuzanna Ginczanka har fått en bänk dit många hemlösa söker sig. Det bjuder emot att tro att hon inte skulle tycka om tanken att hennes bänk är ett härbärge för de mindre lyckligt lottade. Mittemot henne finns Diana Reiter.

De här namnplaketterna på bänkarna är en sann källa till att förkovra sig, ty här återfinns namn på personer som lätt skulle kunna falla i allas vår glömska. En sådan person är Gusta Dawidson Draenger. Utan en bänk tillägnad henne hade jag nog aldrig lyckats söka upp henne.

Gusta Dawidson föddes i Kraków 1917, samma år som Zuzanna Ginczanka föddes i Kyjiv, och femton år efter Diana Reiter. Gustas familj tillhörde den chassidiska dynastin Ger, som uppstod i den polska staden Góra Kalwaria. På jiddisch heter dock staden Ger. Med runt 100 000 anhängare tillhörde de en av de mest inflytelserika chassidiska grupperingarna i Polen före förintelsen.

Redan som ung började Gusta engagera sig politiskt. Hon gick med i den ortodoxa rörelsen Agudas Yisroel, och hon bidrog till undervisningen inom den judiska organisationen Akiva. Hennes politiska engagemang skulle följa henne livet ut.

När nazisterna tågade in i hennes hemstad Kraków, var hon 22 år. Genast anslöt hon sig till en underjordisk judisk motståndsrörelse. Det var här hon träffade Shimshon Draenger, som inte enkom var motståndskämpe, utan även redaktör för en betydelsefull judisk tidskrift. Det dröjde dock inte länge innan Shimshon Draenger arresterades. Dock inte för sin verksamhet som motståndsman, utan just i rollen som redaktör. Hans tidskrift hade nämligen publicerat en anti-nazistisk essä, som nazisterna inte kunde tåla. Straffet blev att skickas till ett koncentrationsläger i närheten av Opava.

Gusta och Shimshon var redan ett par, och hon kunde inte leva med tanken på att vara separerad från sin älskade. Hon angav därför sig själv, och bad om att få bli skickad till samma läger som Shimshon satt i.

I våra dagar skildras ofta Förintelsen som om man en gång hamnat i nazisternas klor, var man fast. Men andra världskriget var långt mer rörig och kaotisk än vad dagens människor tycks vilja förstå. Det var nämligen inte helt ovanligt att man lyckades fly från koncentrationsläger eller fångenskap. Många lyckades även att betala mutor för att komma ut. Zuzanna Ginczanka frigavs på detta sätt, efter att hon fängslats av nazisterna i Lviv. Även Gusta och Shimshon blev frisläppta genom att någon betalade en saftig muta till nazisterna. Man skulle ju kunna tro att det unga paret, i och med att de blivit frisläppta, skulle vara lite mer försiktiga, men frågan är om sådana tankar ens föresvävade paret.

Efter att de frigavs blev de engagerade i på en gård där de utförde arbete, övervakade av Gestapo. Men samtidigt arbete de med att sabotera för nazisterna. Gusta engagerade sig i den judiska stidsorganisationen ŻOB, (Żydowska Organizacja Bojowa). En organisation som Marek Edelman också var engagerad i. Här bidrog Gusta bland annat till att planera strider, hitta gömställen till motståndsmän, och stjäla vapen. Gusta bar i den här organisationen täcknamnet “Justyna”.

Men efter ett attentat mot ett kafé i Kraków där nazisterna ofta satt, greps Shimshon. När de fick reda på att han var gift med Gusta greps även hon i januari 1943. De sattes i det ökända fängelset Montelupich. Två år senare skulle även Zuzanna Ginczanka hamna här. Mycket tyder på att det var just på Montelupich-fängelset Zuzanna slutade sina dagar.

Gusta var däremot mer lyckosam. Både hon och hennes man Shimshon flydde från fängelset efter några månader. Under sin tid i fångenskap skrev Gusta en dagbok som återfanns efter kriget. Den publicerades 1946 med titeln Pamiętnik Justyny (Justynas dagbok) och tillhör en av de viktig källa till kunskap om den terror den judiska befolkningen fick genomlida under Förintelsen.

Gusta och Shimshon flydde till trakterna kring Bochnia. Där fortsatte de sitt modiga gärning att sabotera för nazisterna. Bland annat hjälpte de andra judar att fly. Men i november 1943 blev Shimshon återigen gripen. Denna gång i Wieliczka. De båda hade gjort upp om att om en av dem greps, skulle den andre uppge adressen till det gömställe där den som ännu var på fri fot befann sig. Shimshon uppgavs därför Gustas gömställe och hon greps.

Det är okänt var de mördades, men det är troligt att det skedde ögonblickligen. Det finns därför ingen grav att gå till, men väl en parkbänk i Planty. Jag tror jag ska ta för vana att stanna lite extra hos Gusta Dawidson Draenger, innan jag knatar vidare och hälsar på Zuzanna Ginczanka och Diana Reiter.

Följ länkarna bland taggarna för mer information om Zuzanna Ginczanka, Diana Reiter, Marek Edelman och Wieleczka.

Share

Płaszów bär polyfonisk sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Skymningen gör sig redo, när jag och G går mot Płaszów. Målmedveten om att skriva om den plats där tusentals polacker, judar och kristna, mördades, går jag med bestämda steg mot den kullar och dalgångar som rymmer de mest gruvliga historier från tiden kring andra världskriget och förintelsen i Kraków.

Men när jag går genom det de höga tuvorna, som olycksbådande knastrar under mina kängor, känner jag hur min stridslystna lans dalar. Jag är inte längre så säker på att jag kommer att förmå att förmedla något väsentligt från denna plats – koncentrationslägret Płaszów – en plats som bara ligger ett stenkast från mitt hem.

Mellan träden tornar en ruin upp. Ruinen jag ser framför mig var det kapell där man inom judendomen utför riten tahara, vilket innebär att de döda görs i ordning inför sin sista resa. Varje plats som nazisterna valde där judarna skulle förslavas in i sin egen död, valdes med avsikt att uppnå största möjliga förnedring. Płaszów är inget undantag från den regeln, då det före förintelsen var det den nya judiska begravningsplatsen i Kraków.

Jag och G går genom ruinen, och kanske är det där någonstans som jag förstår att jag inte kommer att kunna återge berättelsen om koncentrationslägret Płaszów. Inte så som du som läsare kanske förväntar dig att en text om Płaszów borde te sig. Det här blir en annan skildring.

Nedanför ruinen stirrar ett dystert hus ut över slänten som leder upp mot den plats där koncentrationslägret låg. Huset kallas det grå huset, och det var här som lägrets härskare, SS-männen, bodde (!). I källaren lär de ha haft tortyrkammare. De gallerförsedda källargluggarna tittar sorgset upp mot oss. Det går inte att vända på klacken och springa därifrån. Det går inte heller att stanna kvar och stirra ner i de svarta hålen.

Mina tankar går till arkitekten Diana Reiter. Hon mördades här någonstans på Płaszów. Fram till andra världskriget var hon en ledstjärna inom den funktionalistiska arkitekturen i Galizien. När kriget kom hamnade hon i lägret, och en av hennes uppgifter var att leda arbetet med bygga lägrets baracker.

Men Diana Reiter var inte bara en duktig arkitekt, utan även envis och pedantisk. Hon påpekade för lägervakterna att husen var undermåligt konstruerade. Det här ledde till att hon avrättades på platsen. Minnet av henne hade nog begravs i Płaszów, om det inte vore för Steven Spielberg. I filmen Schindler’s list återges berättelsen om Diana Reiter. Filmen spelades för övrigt in ett stycke härifrån, nämligen i den dalsänka som under förintelsen var ett stenbrott.

Kvällens mörker har nästan tag över Płaszów, men jag och G går längre in i området. När vi trevar upp för en brant backe känner jag hur en panik väller upp i mig. Det här är en plats där tusentals bragts om livet. Här, som på så många andra platser där förintelsens läger ligger på, har människor mördats på det mesta bestialiska sätt. Samtidigt väller även en frustration över mig. Varför känns denna plats så bortglömd och negligerad? Jag tänker på alla de diskussioner som nu pågår om platsen. Hur man just i skrivande stund försöker hitta en lösning som tilltalar alla. Ett projekt som givetvis kommer att misslyckas. Hur ska alla viljor kunna tillgodoses? De som tycks bekymmerslöst använda platsen till rastplats för sina hundar, provocerar dem som ser det som en plats för sorg. Och de som vill göra platsen mer tillgänglig för tillresta anhöriga och intresserade, får mothugg från dem som känner avsky inför förintelseturismen. Att tillmötesgå alla är inte möjligt.

Men i platsens bortglömda tillvaro vilar även en viktig påminnelse, den om att döden och sorgen här talar med en polyfonisk röst. Det finns flera olika judiska minnesmonument, och tillika finns det flera minnesmonument över kristna som mördades.

Samtidigt är det också så att Płaszóws genom sitt bortglömda tillstånd även förstärker perceptionen av det bestialiska våld som pågick här. Det är idag, den fjortonde januari, exakt 75 år sedan lägret likviderades, men dess sår blöder än.

Vi står nu vid det monumentet över förintelsens offer som byggdes 1964. Som så ofta vid denna tid undvek man att använda ord som judar. Så var det i alla de kommunistiska länderna. Om det var antisemitism eller en vilja att förena alla folken, tvistar de lärde.

Själv tänker jag inte på det just nu. Jag tänker på poeten Zuzanna Ginczanka. Hon mördades någonstans i Kraków under de sista dagarna innan sovjetiska trupper körde in i staden och drev ut nazisterna. Många har försökt att finna platsen där hon blev avrättad. En av de platser som namnes är Płaszów. Vi lär aldrig få svaret på var hon mördades, men hennes minne, och minnet av alla de andra kända eller namnlösa, ska aldrig suddas ut. Det är därför jag står här nu, när de sista skärvorna av ljus sjunker ner under horisonten.


Ruinen efter tahara-kapellet.


Det grå huset.


Monumentet från 1964.


Ett av de monument över de kristna som mördades på Płaszów.


Ett av de monument över de judar som mördades på Płaszów. I bakgrunden ser ni monumentet från 1964.

Share

Om arkitekten Diana Reiters mod

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

Inte Dianas verk, men i hennes anda.

Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.

Share

%d bloggers like this: