viewpoint-east.org

Flickan från Podolien

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Vinnytsia oblast eller Vinnytjtjyna
Flickan från Podolien

Vi stannar kvar en stund till i Podolien, enär även Vinnytjtjyna kan infattas i den historiskt betydelsefulla regionen. Ty trots att Podolien inte längre är tydligt markerad på dagens kartor, är det kollektiva minnet av regionen distinkt hos de flesta ukrainare. En av orsakerna är de särskilda ikonostaser som ofta återfanns i mer välbeställda hem i Podolien under 1800-talet. Dessa ikonostaser har en specifik betydelse för den ukrainsk identiteten. En annan orsak till att många ukrainare har ett tydligt kollektivtrafik minne av regionen är en målning av den ryske konstnären Vasilij Tropinin (1776-1857). Han målade i huvudsak porträtt och ett av dessa porträtt syns ofta i Ukraina. Den heter “Flickan från Podolien“, och föreställer en ung kvinna iklädd den särskilda folkdräkt som förknippas med regionen. På huvudet syns en broderad huvudbonad, som dock inte enbart förknippas med Podolien. Huvudbonaden kallas för otjipok (очіпок) på ukrainska. För att röra till det kan den också kallas för namitka (намітка), peremitka (перемітка), serpanok (серпанок), rantuch (рантух), sklendjatjka (склендячка) och chustka (хустка). Men låt oss för enkelhetens skull kalla den för otjipok. Enligt källor blev denna bonad mycket vanligt förekommande under Hetmanatet, den period från 1649 till 1775, då det rådde viss självständighet från Tsarryssland. Modet att bära en otjipok spred sig sedan både österut och västerut bland de slaviska länderna. Med tidens gång raffinerades utseendet och det var inte helt ovanligt att man broderade pärlor eller färgglada stenar på dessa huvudbonader.

Vem den avporträtterade flickan var, vet vi inte. Vasilij Tropinin valde att inte avslöja hennes namn. Och kanske var det hennes eget val att förbli okänd, ty visst finns det något nästan hemlighetsfullt över henne, hur hon tycks studera oss ingående. Kanske studerade hon konstnären lite extra kritiskt, han var ju trots allt den ryske kolonisatören som kom för att avbilda folket i Podolien. Det kanske mest kända porträttet Vasilij Tropinin målade var dock ett annat, det föreställer av den ryske poeten Pusjkin. Det räcker med att ni söker på internet på poetens namn, och ni lär finna porträttet.

Men det finns även andra anledningar till regionens ställning i ukrainskt medvetande. En sådan orsak skedde år 1927, när en folklig resning av ukrainare mot Sovjetunionen tog sin början här. Med ursinnig brutalitet slogs upproret ner och några källor anger att över 4000 mördades av de sovjetiska härskarna. Genom århundradenas gång finns det många sådana händelser, där ryska härskarna tog till våld mot de frihetstörstande ukrainarna. Något som nog trots allt kan förklara varför ukrainarna så tappert och envist försvarar sitt land i det senaste anfallskriget mot Ukraina.


Bildens källa.


Lejonet från Ternopil

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Från ett lejon till ett annat, men denna gång från Ternopil oblast eller Ternopilsjtjyna. Vi ska åter få bekanta oss med Michailo Lvovytj Bojtjyk. Hans andranamn, Lvovytj, är ju riktigt lejonlikt. Huvudorten i Ternopilsjtjyna är Ternopil och den grundades 1540. Dess var grundare greven och hetmanen Jan Amor Tarnowski (1488-1561). Staden var under 1500-talets slut ett viktigt militärt fäste under Sigismund I av Polen.

Men nu ska vi ta några raska kliv fram i historien till 1900-talets början, och samtidigt fördjupa oss i lite konst.

En katt bland hermeliner… Eller nåja, en katt omgivningen av fyra kvinnor. Målningen, som egentligen är en skiss till en trolig större målning, tillkom 1912, bär namnet Fyra kvinnor och en katt och upphovsmannen är Michailo Lvovytj Bojtjyk (Миха́йло Льво́вич Бойчу́к).

Bojtjyk föddes 1882 i Romanivka, som då låg i Habsburgska riket, och idag infinner sig i västra Ukraina i Ternopils oblast. Pappa hette Lev, därav Michailos tjusiga fadersnamn, som inte helt osökt för tankarna till Lviv, och till lejon, då Lev betyder lejon på ukrainska (лев) och faktiskt också på polska. Familjen var en fattig bondefamilj, och deras situation förbättrades inte av att deras hem brann ner. Tyvärr gick även Michailos tidiga konstnärliga alster till spillo i den branden.

Redan som 16-åring kom Michailo till Lviv, eller då Lemberg, för att studera konst. Hans begåvning resulterade i att han tilldelades ett stipendium av överhuvudet för den grekisk-katolska kyrkan, metropoliten Andrej Sjeptytskyj, för att studera vid Konstnärliga akademin i Kraków. Han hade senare förmånen att studera vid motsvarande lärosäten i Wien samt München, men det var trots allt i Kraków som han avslutade sina studier.

Efter sina studier begav han sig, så som det sig bör, till Paris, han skulle slipa sitt konstnärliga uttryck, och lägga grunden till den konstnärliga inriktning som skulle bära hans namn – Bojtjykismen. Grundtanken i inriktningen var att reformera den ukrainska konsten genom att sammanföra element från ukrainarnas vardag, livsstil, folkloristik och allmoge med ikonografi och bysantinska uttryck. Resultatet blev en unik ukrainsk nationell stil.

1911 återvänder han till Lviv, och får anställning som konservator på nationalmuseet i staden. Här befinner han sig till första världskriget, då han flyr undan kriget till Kyjiv för att 1917 vara en av grundarna till den ukrainska konstnärliga akademin. Sju år senare skulle han utnämnas till professor vid nämnda lärosäte.

Michailo Bojtjyk var nu en anlitad konstnär i den unga sovjetrepubliken Ukraina. Han fick uppdrag att utsmycka operan i Kyjiv och likaledes i Charkiv. Vidare renoverade han freskerna i Sophiakaterdalen i Kyjiv, samt Dormitionskatedralen i Tjernihiv, utformade stora väggmålningar i Kyjiv, Odesa, Charkiv och så vidare och så vidare. Han stod nu på höjden av sin karriär.

Michailo Bojtjyk strävade, som nämndes ovan, efter att skapa ett ukrainskt uttryck i konsten. Under 1920-talet beredde detta honom inga svårigheter att verka, men allt eftersom att Sovjetunionen började forma sin diktatur, och då dess klåfingriga samt paranoida ledare inte kunde hålla sig från att försöka styra varje del av människornas liv, fick Bojtjyk det allt svårare att finna plats för sin konst. Bojtjykismen, hans konstnärliga inriktning och skötebarn, hamnade på kollisionskurs med den sovjetiska konstnärliga inriktningen socialistisk realism. Det här ledde till att han blev tvungen att lämna Kyjiv år 1931. Han begav sig till Leningrad, och undervisade där en tid på den konstnärliga akademin innan han ett år senare återvände till hem Ukraina. Han kunde förvisso inte återvända till Kyjiv, utan slog sig ner i Charkiv.

I början av 1930-talet tilltog Stalins och Kremls paranoia. Man iscensatte därför en klappjakt på inbillade fiender. Denna klappjakt kallas för Stora utrensningen och pågick mellan 1934-39. I november 1936 knackade det på Michailo Bojtjyks dörr, och hans arrestering var ett faktum. Han anklagades för att ha ägnat sig åt spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland tio år tidigare. Inte mycket är känt om Bojtjyks tid i fångenskap, men man vet dock att han arkebuserades den 13 juli 1937 i Kyjiv. Några månader senare skulle hans fru, den kända grafikern Sofija Nalepinska-Bojtjyk (som vi lär återkomma till i framtida blogginlägg), gå samma öde till mötes. Hennes “brott” var att hon varit gift med Michailo Bojtjyk.

Men låt oss återvända till vår målning. Enligt Ukrartarchive på Twitter ska katten vara ett självporträtt av konstnären själv. Vi får anta att han var en riktig jamare, och hans fadersnamn indikerar ju också att han var något av ett lejon. Fotografierna på honom visar en stram och elegant man, med bestämda men vänliga ögon. Elegant som en katt! Och precis som en katt har han också minst nio liv, ty minnet av Michailo Bojtjyk har inte falnat i dagens Ukraina. Hans själ och ande återfinns i många verk skapade av samtida ukrainska konstnärer.


Målad i Petrykivka

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

7 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna.
Petrykivka

Så, nu har vi anlänt till Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna. Men snart kan det namnet vara ett minne blott, enär ukrainska parlamentet, Verchovna Rada, har påbörjat arbetet med ett namnbyte till Sitjeslavska oblast, eller det mer ukrainska tilltalet Sitjeslavsjtjyna. Det nya, eller kanske snarare nygamla, namnet anspelar på Zaporogiska Sitj, som var den självstyrande region som på 1500-1700-talet i tsarryska imperiet var en viktig tillflyktsort för de bönder som flydde undan livegenskapen.

Men vad gör man då i Dnipropetrovsjtjyna, eller Sitjeslavsjtjyna? Jo, man åker förstås till byn Petrykivka (Петриківка) och tittar på det traditionella måleri som har uppkallats efter byn. En del skulle nog vilja kalla petrykivka för allmoge, men faktum är att det faktiskt är en alldeles särskild konstform som är mycket uppskattad i Ukraina. Andra associerar petrykivka felaktigt med Ryssland, och några av er har kanske till och med köpt ett föremål med sådant måleri vid något besök i Ryssland, i tron att det är rysk allmoge.

Man tror att petrykivka härstammar från de utsmyckningar som gjordes i boningshusen under 1700-talet, men ingen vet faktiskt säkert. På den tiden målade man sina stugor två gånger om året, och det var då som någon kom på idén att man kunde dekorera med olika motiv. Man har också hittat prototyper till petrykivka inom ikonmåleri. Under 1800-talet blev det änmer vanligt att dekorera hemmet med olika blomstermotiv, och sedan följde att man började dekorera skrin och andra föremål. På den vägen uppstod petrykivka.

I början av 1900-talet tilltog intresset för denna konstform, och nu blev den till och med utställd på konsthallar i S:t Petersburg, senare Leningrad, och Moskva. Och på 1930-talet var petrykivka redan en erkänd konstinriktning, med en egen utbildning. Nu var petrykivka riktigt i ropet. 1958 grundades därför en fabrik i byn Petrykivka som bara ägnade sig åt, ja, just det, petrykivka. Storhetstiden för petrykivka var under 1960-70-talet, och även om intresset för inriktningen fortfarande är stort, är den idag inte lika eftertraktad.

Petrykivka-måleri återfinns trots allt idag på väldigt många föremål. Man kan se det på allt från frimärken, pappersservetter, hårspännen, örhängen, väggmålningar, påskägg, vaser och krukor och givetvis på de traditionella askarna. Och 2013 beslöt man slutligen att petrykivka skulle hamna på UNESCO:s världsarvslista.


AnnaTroicka, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons


De 24… och så en autonom

Category: by sophie engström, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

30 november 2022
Dagens ukrainska oblast
som dagen till ära är en autonom republik
Krym

De är 24 till antalet. De ukrainska regionerna, som kallas oblaster. Och så har vi den autonoma republiken Krym. Den är autonom, men tillhör förstås Ukraina.

24 stycken.

Som en adventskalender.

Nå, vi gör ett försök även i år. Kanske når vi i mål redan den 24 december. Kanske fortsätter vår resa en bit in på det nya året. Denna, mycket egensinniga och ytterst opålitliga adventskalender, lovar inte att leverera, utan blott att roa, eller oroa, för en stund, och det får helt enkelt ta den tid det tar. Vi kommer att göra nedslag på tidigare postningar. Återuppta gamla bekantskaper. Vi kommer också göra nya bekantskaper. Vi kommer att hoppa hit och dit runt omkring i Ukraina. Vi kommer att hoppa fram och tillbaka i tiden.

Låt oss nu därför fara runt omkring i Ukraina, över dess vidder, kullar, berg och längs med deras floder och doppa oss i deras sjöar. Låt oss fara som osaliga, oerhört nyfikna, vetgiriga och frågvisa andar.

Först ut är således, och alldeles självfallet, Krym. Under de senaste åren har Krym figurerat i media och diskussioner om vem som har rätten till Krym. Men alltför sällan talar vi nuförtiden om alla de som tvingades fly 2014. Många av dem har inte haft möjlighet att återvända hem sedan dess. Därför ska vi återvända till en postning från 2019, och stifta bekantskap med illustratörerna och konstnärerna Andrij och Dinka Netjaevskij som bodde på Krym, fram till våren 2014.

Var så goda! Följ länken -» Flykten från Krym!


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till boken “Маленька Відьма та КіР” – “Den lilla häxan och KIR” (KIR står för Kattens intellektuella resonemang).


Sofijas nya land – Sofija Nalepinska-Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kärlek känner ju inga gränser, sägs det. Historien rymmer också många som korsat gränser för sin kärlek till någon. Inte bara nationella gränser, utan även inre sådana, för att närma sig sin älskade. I Polen och Ukraina finner man många personer som gjort en resa från en nationell hemvist till en ny tillvaro, utan att egentligen förflytta sig geografiskt. Orsaken var att varken Polen eller Ukraina var självständiga länder vid förra sekelskiftet då nationell tillhörighet blev viktig för människor i Europa.

Ett exempel på en sådan individ är den österrikiske ärkehertigen Wilhelm Habsburg, som blev så förtjusad av de ukrainska huzulerna, att han bytte språk (från polska till ukrainska), blev delaktig i Ukrainas frihetskamp under första världskriget, samt bytte tilltalsnamn och lystrade till Vasyl Vysjyvanyi. Efternamnet anspelade på att han alltid bar en vysjyvanka, alltså den ukrainska folkloristiska skjorta/blus som idag bärs av många ukrainare och landets vänner. Nyligen syntes till exempel Magdalena Andersson iklädd en sådan borderad blus när hon besökte Kyjiv.

Men Wilhelm Habsburg var inte ensam i historien om göra en sådan resa. Låt oss bekanta oss med Sofija Nalepinska-Bojtjyk, som valde en liknande väg. Hon föddes 1890 i en polsk familj i staden Łódź, som då ingick i Tsarryssland. Hennes far var järnvägsingenjör, och mamman var pianist. Pappan var en sann polsk nationalist, och drömde om ett självständigt Polen, en dröm som han delade med sin fru. När Sofija var mycket liten omplacerades hennes far till S:t Petersburg, och det var här som hon fick växa upp och fick sin skolgång. Sofija visade tidigt prov på en konstnärlig begåvning och hon undervisades av den polske impressionisten Jan Ciągliński.

Efter avslutad utbildning i S:t Petersburg flyttade hon först till München för att studera vidare. Därefter packade hon sina väskor och flyttade till Paris, för att fortsätta sin verksamhet. I Paris mötte hon många konstnärer som skulle forma hennes utveckling som konstnär, men bland dessa fanns det en person som skulle påverka henne särskilt mycket, och det var Michailo Bojtjyk. Det finns inga skildrar från deras första möte, men kärleken ska ha spirat från första stund, och de var snart gifta.

Och det är nu som Sofijas stora livsresa började. Enligt hennes syster skulle Sofija helt vinnlägga sig för att bli en assimilerad ukrainska. Hon lärde sig språket, spelade på det traditionella ukrainska instrumentet bandura. Hon inredde sitt hem i ukrainsk stil, med kelimmattor på väggarna och säkerligen med ukrainsk keramik. Hon klädde sig i vysjyvanka och ja, hon var kanske även mer ukrainsk än vad många ukrainare var vid denna tid. Sofijas kärlek till sin man, och hennes nya nationella tillhörighet, skulle dock inte hindra henne från att fortsatt älska Polen och dess kultur. Hon hade helt enkelt bara erhållit ytterligare en hemvist.

Sofija följde sin make till Ukraina, och här undervisade hon bland annat på konstnärliga akademin i Kyjiv. Hennes specialitet var träsnitt, och hon föredrog små konstuttryck framför monstruösa monumentet. Bland de mest kända av hennes alster finner vi hennes illustrationer till Taras Sjevtjenkos poem Kataryna, samt träsnitt som skildrar svälten under Holodomor.

När Sofija var 44 år gammal övergavs hon av Michailo. Det här var ett fasansfullt slag för Sofija. Hon hade ju investerat så mycket till deras gemensamma liv och kärlek. Det påverkade hennes självkänsla och hon gick in i en depression. Deras uppbrott skulle kunna ha lett till att hon hade avslutat sin konstnärliga aktivitet. Så skulle det nu inte bli, ty snart var hon lika produktiv som under den tid hon var gift med Michailo. Men nu annalkande nästa katastrof. Michailo Bojtjyk arresterades i den Stora utrensningen, och anklagades för spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland. Sofija var med på denna resa, och snart arresterades även hon. Fem månader efter att Michailo hade avrättats, dömdes Sofija till döden. Hon avrättades i Kyjiv, december 1937.

Sofija Nalepinska-Bojtjyks skildringar av Holodomor, som nämndes ovan, är känslomässiga utan att vara sentimentala eller pompösa. Med orädd uppriktighet skildrar hon de fasor ukrainarna tvingades utstå i den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrof som av ukrainarna kallas Holodomor. (1) Hennes skildringar måste ha provocerat de styrande i Kreml, då det på 1930-talet inte var tillåtet att diskutera eller kritisera svältkatastrofen. Men Sofija var en modig kvinna, som aldrig gav avkall på sina principer. Hon var dessutom en viljestark person, vilket hon visat både i sitt privatliv och med sin gärning. De sovjetiska utrensarna lyckades kanske beröva henne livet, men minnet av hennes mod, viljestyrka och konstnärliga gärning lever kvar än idag.

(1) Holodomor inträffade 1932-33 och var en effekt av Sovjetunionens anti-ukrainska politik. Dödstalen beräknas vara mellan 3,5 till 5 miljoner. Ordet betyder “dödad/mördad av svält” på ukrainska.

En källa:
https://arthive.com/artists/31850~Sofiya_NalepinskaBoychuk


“Fyra kvinnor och en katt” – ett möte med Michailo Lvovytj Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En katt bland hermeliner… Eller nåja, en katt omgivningen av fyra kvinnor. Målningen, som egentligen är en skiss till en trolig större målning, tillkom 1912, bär namnet Fyra kvinnor och en katt och upphovsmannen är Michailo Lvovytj Bojtjyk (Миха́йло Льво́вич Бойчу́к).

Bojtjyk föddes 1882 i Romanivka, som då låg i Habsburgska riket, och idag infinner sig i västra Ukraina i Ternopils oblast. Pappa hette Lev, därav Michailos tjusiga fadersnamn, som inte helt osökt för tankarna till Lviv, och till lejon, då Lev betyder lejon på ukrainska (лев) och faktiskt också på polska. Familjen var en fattig bondefamilj, och deras situation förbättrades inte av att deras hem brann ner. Tyvärr gick även Michailos tidiga konstnärliga alster till spillo i den branden.

Redan som 16-åring kom Michailo till Lviv, eller då Lemberg, för att studera konst. Hans begåvning resulterade i att han tilldelades ett stipendium av överhuvudet för den grekisk-katolska kyrkan, metropoliten Andrej Sjeptytskyj, för att studera vid Konstnärliga akademin i Kraków. Han hade senare förmånen att studera vid motsvarande lärosäten i Wien samt München, men det var trots allt i Kraków som han avslutade sina studier.

Efter sina studier begav han sig, så som det sig bör, till Paris, han skulle slipa sitt konstnärliga uttryck, och lägga grunden till den konstnärliga inriktning som skulle bära hans namn – Bojtjykismen. Grundtanken i inriktningen var att reformera den ukrainska konsten genom att sammanföra element från ukrainarnas vardag, livsstil, folkloristik och allmoge med ikonografi och bysantinska uttryck. Resultatet blev en unik ukrainsk nationell stil.

1911 återvänder han till Lviv, och får anställning som konservator på nationalmuseet i staden. Här befinner han sig till första världskriget, då han flyr undan kriget till Kyjiv för att 1917 vara en av grundarna till den ukrainska konstnärliga akademin. Sju år senare skulle han utnämnas till professor vid nämnda lärosäte.

Michailo Bojtjyk var nu en anlitad konstnär i den unga sovjetrepubliken Ukraina. Han fick uppdrag att utsmycka operan i Kyjiv och likaledes i Charkiv. Vidare renoverade han freskerna i Sophiakaterdalen i Kyjiv, samt Dormitionskatedralen i Tjernihiv, utformade stora väggmålningar i Kyjiv, Odesa, Charkiv och så vidare och så vidare. Han stod nu på höjden av sin karriär.

Michailo Bojtjyk strävade, som nämndes ovan, efter att skapa ett ukrainskt uttryck i konsten. Under 1920-talet beredde detta honom inga svårigheter att verka, men allt eftersom att Sovjetunionen började forma sin diktatur, och då dess klåfingriga samt paranoida ledare inte kunde hålla sig från att försöka styra varje del av människornas liv, fick Bojtjyk det allt svårare att finna plats för sin konst. Bojtjykismen, hans konstnärliga inriktning och skötebarn, hamnade på kollisionskurs med den sovjetiska konstnärliga inriktningen socialistisk realism. Det här ledde till att han blev tvungen att lämna Kyjiv år 1931. Han begav sig till Leningrad, och undervisade där en tid på den konstnärliga akademin innan han ett år senare återvände till hem Ukraina. Han kunde förvisso inte återvända till Kyjiv, utan slog sig ner i Charkiv.

I början av 1930-talet tilltog Stalins och Kremls paranoia. Man iscensatte därför en klappjakt på inbillade fiender. Denna klappjakt kallas för Stora utrensningen och pågick mellan 1934-39. I november 1936 knackade det på Michailo Bojtjyks dörr, och hans arrestering var ett faktum. Han anklagades för att ha ägnat sig åt spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland tio år tidigare. Inte mycket är känt om Bojtjyks tid i fångenskap, men man vet dock att han arkebuserades den 13 juli 1937 i Kyjiv. Några månader senare skulle hans fru, den kända grafikern Sofija Nalepinska-Bojtjyk (som vi lär återkomma till i framtida blogginlägg), gå samma öde till mötes. Hennes “brott” var att hon varit gift med Michailo Bojtjyk.

Men låt oss återvända till vår målning. Enligt Ukrartarchive på Twitter ska katten vara ett självporträtt av konstnären själv. Vi får anta att han var en riktig jamare, och hans fadersnamn indikerar ju också att han var något av ett lejon. Fotografierna på honom visar en stram och elegant man, med bestämda men vänliga ögon. Elegant som en katt! Och precis som en katt har han också minst nio liv, ty minnet av Michailo Bojtjyk har inte falnat i dagens Ukraina. Hans själ och ande återfinns i många verk skapade av samtida ukrainska konstnärer.

En källa: http://www.encyclopediaofukraine.com/display.asp?linkpath=pages%5CB%5CO%5CBoichukMykhailo.htm
Ukrartarchive på twitter: https://twitter.com/patsulanastya?s=20&t=kBRQ7YSZmERlY0BnX9B30w


En annorlunda Kantor

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vid Wisłas strand, på Podgórze-sidan, tornar en märklig skapelse upp sig. Ett äldre hus, tittar uppkäftigt upp mellan benen på en samtida arkitektonisk obegriplighet. Men man bör inte döma byggnaden efter dess yttre, ty innanmätet är lika provocerande som dess yttre. Huset rymmer nämligen Cricoteka, som är ett museum för den egensinnige kreatören Tadeusz Kantor (1915-1990). Han föddes dock förhållandevis långt från Podgórze, i Wielopole Skrzyńskie, ett litet samhälle i sydöstra Polen.

För det stora flertalet är han nog känd som teaterregissör, men han var likaledes grafiker, målare, scenograf och konst- och teaterkritiker. Som ung blev han antagen vid Konstnärliga akademin i Kraków. Där studerade han för Karol Frycz, som likaså både var verksam som konstnär och teaterman. Kantors första teateruppsättningar sattes upp under andra världskriget i privata hem, då de var tvungna att ske i hemlighet eftersom Polen då löd under den tyska ockupationen.

Nåväl, direkt efter andra världskriget började Kantor arbeta som scenograf, men det var efter en resa till Paris 1947 som hans konstnärliga gärning tog en ny vändning, och han närmade sig avantgardismen, dadaismen och surrealismen. 1955 skulle han öppna en ny teater, som han kallade för Cricot 2 i Kraków. Året därpå satte han upp Mątwa (Bläckfisken) av Stanisław Ignacy Witkiewicz (Witkacy). Uppsättningen skulle innehålla flera element som senare skulle vara en del av Kantors unika uttryck.

Namnet Cricot togs från en annan teater som varit verksam i Kraków och Warszawa under 1930-talet. En av dess initiativtagare var konstnären, skulptören, skådespelerskan Maria Jarema. Hon skulle under en tid samarbeta med Kantor på Cricot 2. Det finns olika tolkningar av vad ordet kan denotera. Några menar menar att ordet lät intresseväckande. Men teaterkritikern Jerzy Lau ansåg dock att det fanns en djupare avsikt med ordet. C skulle enligt honom stå för polska ordet kultura (alltså kultur på svenska), R för ruch (rörelse), I för inaczej (annorlunda), vidare C skulle stå för komedia (komedi), O för oko (öga), och slutligen T för teatr (teater). Fast andra invänder och gör gällande att det helt enkelt bara anspelar på det franska ordet coquelicot, som betyder vallmo.

Den andra uppsättningen på Cricot 2 hette Cyrk (Cirkus) och skulle innehålla en ny teknik som Kantor kallade för emballage-tekniken. Skådespelarna var iklädda svarta sopsäckar, som skulle frånta dem deras kroppsformer och personliga uttryck. De skulle helt enkelt inte vara individer, utan behandlades som objekt. (Källa culture.pl) Men Kantor var ändå inte helt nöjd med den informella teaterformen (som han kallade den) och beslutade att överge den. Istället skapade han en slags nollvision för teatern, där man skulle undvika alla former av händelser eller handling. Formen behövde dock utvecklas, menade Kantor och 1975 kom hans manifest “Död åt teatern”. Kantor satte upp flera pjäser med utgångspunkt från sitt manifest. De teman som förekom i dessa pjäser var “[…] death, transcendence, memory and the history inscribed in memory.” (culture.pl) Denna teknik använde han också i sin bildkonst. Lösrykta kroppar tycks sväva, utan mål och riktning, ut i tomma intet.

Bland de mest omtalade pjäserna under denna tid återfinns Umarła Klasa (Den döda klassen). 1976 spelades denna även in som film (se nedan) av den kände filmaren Andrzej Wajda, och i inledningen kan man se en bister Kantor inspektera scenen. Scenen är ett klassrum med bänkar och i bänkraderna sitter skådespelarna. De är likbleka, ty de ska både framställa den döda teatern, samt gestalta de döda i en skolklass, ty huvudtema för pjäsen är döden, bortgång och minnet av de döda. På skådespelarnas kroppar har man fäst dockor, som skulle kunna representera deras egna döda kroppar. Dockorna ska anspela, enligt vad Kantor själv uttryckt, även på stumfilm. Skådespelarna, som ofta var amatörer, kunde själva påverka sitt agerande och sina repliker, så pjäsen var på sitt sätt öppen, men formen hade Kantor skickligt mejslat ut. Han var, som nämndes ovan, också med på scenen, och agerade således tillsammans med skådespelarna.

Kantors konstnärliga uttryck på teaterscenen var unikt. Hans pjäser var som en slags avantgardistisk avspegling av Polens brutala 1900-tal. All grymhet som utspelat sig under 1900-talet blir på en och samma gång ytterst tydlig, distinkt, men blir tillika fullkomligt obegriplig, vilket måhända också var Kantors intention. Ingen före, efter honom har lyckats åstadkomma något liknande på en teaterscen, och det kan kanske förklara varför det just i Kraków idag återfinns detta museum uppkallat efter honom. Där kan man bland annat få se inspelningar av hans pjäser, samt en utställning där man får vandra genom hans mest kända uppsättningar.


Cricoteka.


Tadeusz Kantors bildkonst.


Den döda klassen.

Källor:
culture.pl.
Cricoteka.