viewpoint-east.org

På Wandas kulle

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mellan området som tidigare rymde Polens märkligaste stålverk, Huta im. T. Sendzimira, och en bullrig motorled, höjer sig en vacker, grön kulle. Trots dess omgärdade tillstånd, råder här ett exceptionellt lugn. Vägens rytande stämma göre sig inte besvär. Stålverket har idag tystnat, och det är väl egentligen bara dess anläggningar med tillhörande tågspår, som skvallrar om att det här en gång var arbetsplats för runt 40 000 och att de producerade stål till hela världen. Men kullen vi står på tillkom långt före någon kände till vad stålverk månde vara.

Wandas kulle (Kopiec Wandy), som kullen heter, och har ett omtvistat ursprung. Man vet helt enkelt inte hur gammal kullen kan vara. Den kan vara över tusen år gammal, eller kanske ännu äldre. Namnet kullen fått kommer från legenden om den särdeles vackra, hedniska prinsessan Wanda, som enligt samma källa skulle ha levt på 700-talet. Hon skulle, om vi nu ska lita på legender, vara dotter till Krakóws grundare, kungen Krak. Wanda ska även ha haft två bröder, Krak och Lech. Legenden är förtegen om vem som var deras mor.

Nåväl, Krak var kung över det hedniska folket som levde vid Wisła. De hade det dock besvärligt, ty de plågades av en glupsk och lättretad drake som (möjligen) lystade till tilltalet Waweldraken (Smok Wawelski). Han åt allt som kom i hans väg, därtill var han även listig. Draken bodde i en grotta under det som sedermera skulle bli slottet Wawel. Man började därför smida planer för hur man för gott skulle kunna göra sig av med draken, och som med många sagor (om man får kalla legender så) lyckades man. Det enda problemet är att det råder lite oenighet bland legenderna om hur det gick till. Ena versionen säger att Kraks två söner, hans namne och den andre sonen Lech, överlade med varandra, och kom fram till att det enklaste sättet att göra sig av med en besvärlig drake var att fylla ett kalvskinn med svavel, och sedan lura draken att äta upp deras fyllda kalv. Planen lyckades, draken var slug men också sugen på att sluka det mesta, och lär därmed gått en hiskelig död till mötes. Efter att draken var död började de två bröderna träta om vem som hade tagit draken av daga. Lech mördade sin bror, och utropades till kung. Men hans illgärning hann i kapp honom, och han avsattes, och jagades ut ur landet. Folket döpte därefter platsen till Kraków, efter den mördade brodern. Den andra legenden säger däremot att det var kung Krak själv som mördade draken, och att han därefter byggde slottet Wawel på berget ovanför drakens tidigare boning. Vi lär nog aldrig kunna få någon reda i det där, enär legender har en förmåga att gäcka sanningen en smula.

Men Wanda då? Gjorde hon något annat förutom att vara vacker? Jodå. Man skulle kunna säga att hon räddade Kraków från att erövras av dåtidens tyskar. En tysk prins ska ha blivit så förälskad i henne att han beslöt sig för att försöka härska över det hedniska folket vid Wisła. Men trots att kung Krak och hans folk var hedningar, lyckades de besegra den mer rustade tyske prinsen. Fast hotet från prinsen ville inte försvinna, och Wanda ska ha dränkt sig i Wisła, för att förhindra den tyske prinsen från att få bestiga tronen över Wisłas folk. Hennes grav ska enligt legenden var den kulle vi står på. Men trots att man gjort utgrävningar har man inte lyckats bevisa att kullen innehåller någon Wanda. Hennes far, kung Krak, ska ha en egen kulle, Krakus Kopiec i Podgórze. Även där har man gjort utgrävningar, utan att ha lyckats fastställa något överhuvudtaget, frånsett att kullen är mycket gammal.

Legenden om Wanda var, under romantikens 1800-tal, av många mycket kär. Kanske är det därför som vi kan finna en skulptur på Wandas kulle som den store konstnären Jan Matejko har formgett. Skulpturen placerade på toppen år 1890, och finns här än idag. Ryktet om legenden om prinsessan Wanda nöjde sig inte med att stanna i Polen. Den letade sig även till Tjeckien, och till tonsättaren Antonín Dvořák, som under några intensiva månader 1875, skrev operan Vanda i fem akter om den vackra och viljestarka Wanda. Operan hade premiär ett år senare i Prag.

Oavsett om det ligger någon sanning i historien om Wanda, är hennes kulle den kanske mest charmerande av Krakóws kullar. Förutom kung Kraks kulle, som nämndes ovan, finns två till. Den kanske mest iögonfallande är Kościuszkos kulle (Kopiec Kościuszki), som färdigställdes 1823. Lite längre ut från stan ligger Piłsudskis kulle (Kopiec Piłsudskiego) som tillkom under mellankrigstiden. Båda dessa, samt Kraks kulle, är mycket större och pampigare än Wandas kulle. Men Wandas kulle har den fördelen att den hart när känns mer genuin. Kanske beror det på kulles lite undangömda placering, eller så är det för att här faktiskt vilar en alldeles riktig hednisk prinsessa. Ty här råder rentav ett magiskt lugn.


Wandas kulle.


Jan Matejkos skulptur.


Wanda tolkat av Andrzej Piotrkowczyk år 1578.


Oceaner av färg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Höger arm ligger utsträckt längs med bänkens ryggstöd, emedan vänster hand håller ett solparasol som vilar mot axeln. Solens strålar silar genom trädens grenar, och i horisonten syns en kulle stiga upp, med små vita hus strödda över dess ås. Här råder en förförisk doft av sommar och ro, och vi kan nog nästan höra cikadornas sång. Men det var inte det som intresserade kvinnan som höll i penslarna. Dorota Seydenmanowa (född Berlinerblau) som hon hette, intresserade sig inte för motivet. Hon intresserade sig för ljusets samspel med färgerna. Och färgerna spelar ett märkligt lustspel för betraktaren. Skuggorna under träden är inte enfaldigt svarta, utan svävar i oceanernas blå färg.

Dorota Seydenmanowa tillhörde konstnärsgruppen kapisterna, eller KPisterna. Gruppen uppkom på 1920-30-talet då polska konststuderande via ett stipendieprogram fick möjlighet att studera måleri i Frankrike. Namnet på gruppen är sprunget ur initialerna till stipendieprogramnet Pariskommitten, (Hjälp till studenter som studerar konst i Frankrike) (På polska Komitet Paryskiej Pomocy dla Wyjeżdżających Studentów na Studia Malarskie do Francji). Kapisterna ville frigöra sig från den rådande konstnärliga inriktningen i Polen, som vurmade för symbolism ofta med inslag av historisistskt måleri. De undvek därför att ha några symboler, eller att göra parafraser till litteratur samt historiska händelser. Kapisterna menade vidare att konstverket har ett eget liv, och de ville skapa ett konstverk som motsvarade deras upplevelse av naturen, snarare än att återge naturen som den möjligen kunde te sig för en betraktare. Kapisterna är kanske främst kända för sitt landskapsmåleri.

De verk som finns bevarade av Dorota Seydenmanowa utgör prov på kapisternas filosofi. Men hennes konstnärliga bana började före denna inriktning korsade hennes spår. Dorota föddes år 1898 i Warszawa i ett assimilerat judiskt hem. Två av hennes bröder blev arkitekter, och hennes syster blev sedermera en mycket omtalad advokat. Dorota avlade examen vid Krakóws akademiska konsthögskola 1927, och under 1925 fick hon möjlighet att åka till Frankrike inom ramen för ovannämnda stipendieprogram. Hon lär ha gripits av ljuset i Frankrike, och det var här hon utformade sin egen färgskala med mycket intensiva toner.

Det finns ytterst sparsamt med uppgifter om Dorota Seydenmanowas verksamhet efter att hon återvände till Polen. Vad som framgår är dock att hon medverkade i flera samlingsutställningar, bland annat i Geneve, Poznań, Kraków och Lviv, då Lwów. Det går tyvärr inte heller att finna hur hennes alster mottogs. Då hennes namn ändå omnämns vid sidan av många andra namnkunniga konstnärer från denna tid, är det rimligt att tro att hon tillhörde en av de bästa i sin generation. När Tyskland anföll Polen 1939, blev Dorota Seydenmanowa, med sitt judiska ursprung, tvungen att införskaffa falska identitetshandlingar. Hon gömdes av en av sina bästa vänner, konstnärinnan Hanna Rudzka-Cybis, men då denna förlorade sitt hyreskontrakt, valde Dorota att lämna sin vän för att inte utsätta Hanna Rudzka-Cybis för risken att bli avslöjad med att gömma judar. Att gömma judar innebar ofta att man mördades. Dorota begav sig till sin kusin som bodde i Rabka-Zdrój. Av skäl som inte går att finna svaret till, valde Dorota att flytta från sin kusin. Hennes position måste ha varit ytterst sårbar då hon nu var helt ensam. Och mycket riktigt, en skomakare i den lilla staden Dobra ska i slutet av 1942 ha angivit henne och hon skickades till fängelse i Nowy Sącz. Det finns inga säkra källor om när, och var, hon mördades, men de flesta anger att hon mördades runt nyåret 1942-43.

Kvinnan på målningen vi ser på, tittar rakt på oss. Dorota Seydenmanowa var kanske inte intresserad av motivet, men det finns något kärleksfullt i linjerna som omsluter kvinnan på bänken. Kanske var det Hanna Rudzka-Cybis som satt modell till Dorota Seydenmanowas målning, och senare stod de kanske tillsammans och diskuterade hur färgerna spelade sin egen harmoni över duken. Emedan cikadorna spelade sin sång.


Solnedgång i parken (årtal okänt)


Dorota Seydenmanowa-Berlinerblau


Med galar på Wisła

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I ett litet rum, på utställningen “Aleksander Kotsis – odcienie realizmu” (Aleksander Kotsis – nyanser av realism), som just nu pågår på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus, hänger en teckning, som med sina blygsamma linjer nog lätt går besökaren förbi. Men det finns anledning att dröja sig kvar vid denna teckning en liten stund.

Teckningen, som Aleksander Kotsis mejslade fram med sin blyertspenna år 1867, bär titeln “Podróż wodna na Bielany galarem“, och i en översättning till svenska skulle den kunna heta “På en tur med galar till Bielany“. En galar är enligt Wikipedia en polsk plattbottnad roddbåt som sedan 1700-talet brukats som farkost på floder. Även om den inte är lika vanlig idag, förekommer det att denna mycket intressanta ark syns på Wisła. På teckningen har vår galar alltså satt sikte på Bielany. Byn är kanske mest känd bland krakowiterna för kyrkan, med tillhörande kloster, som ligger på bergets topp, och vars torn kan skymtas redan i stadsdelen Salwator. Kyrkan heter Kościół Wniebowzięcia Najświętszej Maryi Panny på polska, som med vissa akrobatiska översättningskonster skulle man kunna kalla det för Kyrkan för antagandet av den heliga fru Maria. Kyrkan och klostret byggdes på 1600-talet och då anla munkarna i klostret också en trädgård med vinstockar. Munkarna finns kvar än idag, men det är inte dessa som skördar druvorna och producerar det utsökta vinet från dessa trakter. År 1655 kom den svenska syndafloden, Potop szwedzki på polska. Svenskarna skövlade nästan allt i sin väg i Galizien, så även klostret, som dock senare byggdes upp igen.

Bland teckningens tunna linjer ser vi hur ett brokigt sällskap tar form. På Kotsis galar finner vi ett myller av människor, och händelser. I centrum ser vi en liten pojke som sträcker ut sin arm mot sitt syskon som sitter i moderns knä. Det går dock inte att avläsa om han smeker sitt syskon på kinden, bjuder han på en karamell, eller ger den mindre en örfil. Hunden vänder i alla fall bort huvudet, kanske hör hunden en fågel i strandbrynet. Bakom pojken och hans mor, ser vi hur några musiker iklädda uniform, spelar på tuba, trumpet och klarinett. Den ena tuban är riktad rakt mot moderns vänstra öra. Till höger om modern, och bakom pojkens fader, ser vi ett par som verkar tvista om ett parasoll. Nedanför dem ser vi ett barn som trycker sin högra handflata mot sin kind. Kanske har han tandvärk. Om vi lyfter blicken från paret som har en dispyt, ser vi en gytter av tunna linjer, men bland dem tornar en stolt hattbeklädd herre med en cigarett, eller kanske ännu hellre en cigarr, i munnen. En tomtefar med liknade hatt tittar ömsint på den rökande mannen.

I teckningens vänstra hörn ser vi tornen till ovannämnda kyrka spira på sin kulle. Vi ser även två kvinnor i samspråk. En sträng herre står parant med händerna i sidorna, och granskar de båda kvinnorna misstänksamt. Talar de om något som gör honom beklämd, eller försöker han bara göra sig stilig för de två kvinnorna? Om det vill Aleksander Kotsis inte förtälja. Hans teckning ger osedvanligt mycket spelrum för den fria fantasin. Kanske berodde det på att temat för målningarna inte intresserade Kotsis. Han var intresserad av konsten för konstens sak. Inte för dess motiv, säger de lärde. Men det stämmer förstås inte helt. Kotsis ömmande för barnen, och på ovannämnda utställning kan man se hur skickligt han skildrade barns särskilda utsatthet bland de fattiga i Galizien.

Aleksander Kotsis föddes själv i en fattig bondefamilj i en liten by utanför Kraków, år 1836. Byn hette Ludwinów, och ingår idag bland de mer centrala stadsdelarna i Kraków. När han var 14 år kom han in på konsthögskolan i Kraków, och blev nära vän med den store konstnären Jan Matejko. Tio år senare studerade han även i Wien. När han återvände till Kraków beslöt han sig för att bosätta sig i Podgórze, som då inte tillhörde Kraków, utan var en egen stad som löd under Habsburgska riket. Hans adress blev Kalwaryjska 18. Det kan tänkas att det var därifrån han gick den där dagen när han åkte galar till Bielany och målade vår teckning.

Nåväl, Aleksander Kotsis företog flera arbetsresor för att utveckla sin konst, och han var en omtyckt porträttkonstnär. Men sjukdomen lurade i kulisserna. Ingen vet riktigt vad han led av, men enligt flera källor hade han återkommande minnesförlust och förvirring, som kopplades till psykisk sjukdom. Aleksander Kotsis dog 41 år gammal.

Efter Kotsis död föll hans målningar i glömska, och utställningen på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus är den första i sitt slag. Det är en genomarbetad och omsorgsfullt hängd utställning, som inte bara ger inblick i Aleksander Kotsis alltför korta liv, utan även ger perspektiv på hans tid, hur människorna bortom de rika salongerna levde, och hur de tog sig ut när de åkte galar på Wisła mot Bielany.

Ett urval av målningar från utställningen, dock inte den återgivna, som efter nogsamt övervägande valdes bort.


Så som Krieger såg det

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan är kanske runt tolv på dagen, ty solens strålar sprider sin värme över Mariakyrkans södra gavel. På Rynek główny är det ändå ganska tomt på folk. Kanske är de inne i kyrkan, vars port står på vid gavel. Men vi ser ändå några krakowiter utföra sina göromål. Någon säljer blommor. Andra står vid sina bänkar och kanske säljer sina egenodlade grödor. Någon sitter vid sin hästkärra, möjligen med händerna vilande på tömmarna, redo att ge sig av. Vi kan också se hur en häst lite misstroget ruskar sitt huvud, så som på hästars vis. De flesta människorna gömmer sig ändå i trädens skugga. Utom han, som står mitt i bild, vars kropp lutar lite tveksamt åt vänster. Väntar han på någon, eller har han bara fastnat i en tanke, oförmögen att ta något beslut om varthän han borde vandra? Eller tittar han månne upp på Ignacy Krieger, som genom ett fönster fångar denna bild av Kraków en sommardag 1875? Och Ignacy Krieger själv, han står där i fönstret med sin kamera, och genom sin sökare ser han allting uppochner och bak och fram. Lite som kontrapunktisk retrograd inversion. Ty det är så man ser saker och ting genom en storformatskameran.

Ignacy Krieger hade vid denna tid varit fotograf i Kraków sedan något decennium. Det är inte känt hur han tillägnade sig fotografens skrå, men man vet att han tillskansat sig den under en resa. Kanske hade han varit i Prag, som redan då var fotografiets huvudstad i Centraleuropa. Vad vi dock vet är att Ignacy Krieger inte ursprungligen var en krakowit, utan kom hit från sin hemort Mikołaj (sydväst om Kraków). Ganska omedelbart efter att han anlänt till Kraków öppnade han sin första fotoateljé på ulica Grodzka, bara ett stenkast från Rynek główny. Men när fotografiet vi ser på fångades, hade han redan bytt adress till Rynek główny 37 (idag 42). I sin fotoateljé tog han emot alla (med tillräckligt fet plånbok) som kände en särdeles hunger efter att föreviga sina anleten för eftervärlden. Ignacy Krieger har även blivit mycket känd för sina fotografier av bergsfolket goralerna, men också för en serie fotografier av Krakóws judiska invånare. Det senare är inte förvånande, ty Ignacy Krieger var själv av judisk börd.

När Ignacy Krieger gick ur tiden 1889 begravdes han på Miodowa (den nya judiska begravningsplatsen), men hans livsverk skulle leva vidare då hans två barn tog vid där han slutade. Sonen bar namnet Natan och dottern hette Amalia. De fortsatte alltså i sin fars fotspår och signerade dessutom sina alster med sin faders namn. Det är därav svårt att säga med säkerhet vem av syskonen som ligger bakom fotografierna, men det förefaller ändå som om det fanns en uppdelning mellan de båda syskonen. Natan Krieger verkar ha haft en förkärlek för att avbilda stadens framväxt. På de fotografier som däremot tros ha tagits när Amalia tittade in i sökaren, ser vi främst konsthantverk och givetvis porträtt. Det är möjligt att hon var en skickligare porträttfotograf än sin bror.

Natan och Amalia fortsatte sitt gemensamma arbete fram till att den förre gick bort 1903. Amalia stod nu som ensam ägare av den fotoateljé som hennes far byggt upp. Hon arbetade fram till 1926, då hon donerade hela ateljéns arkiv samt all utrustning till Kraków stad. Hon dog två år senare, hela 82 år gammal.

Amalias donation hamnade först på museet för industri, innan det flyttades över till konstakademiens bibliotek. År 1967 blev arkivet en del av Krakóws historiska museum, och idag har Krakóws stadsmuseum gjort en egen hemsida för fotografierna som Ignacy, Natan och Amalia Krieger fångade. Genom deras fotografier möter vi människorna som levde i Kraków för över hundra år sedan. Vi ser hur staden både har bestått och förändrats i grunden. Det är en enastående samling, som kommit till stånd tack vare Amalia Kriegers intiativ att donera allt till staden. Och tack vare att Ignacy Krieger åkte på den där resan som gjorde honom till fotograf. Tänk ändå vilka förtjänster resor kan ha.


En hemvändare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Blicken är avvaktande, nästan tveksam, och möjligen osäker. Men den slutna munnen är ändå bestämt formad. Det här är en orubblig yngling vi ser på, någon som vet målet för sin resa. Så som unga människor ofta ser på sin tillvaro, innan åldrandets alla besvikelser skymmer sikten. Målningen vi ser på heter Självporträtt i en polsk adelsdräkt och konstnären som avbildar sig själv är Maurycy Gottlieb. Han visste också vad han ville, och osäkerheten vi kan skönjas i självporträttet är bara skenbart.

Maurycy Gottlieb föddes 1856 i Drohobycz (idag Drohobytj, som ligger i västra Ukraina), en stad som de flesta med ett intresse för polsk litteratur känner till. Det var nämligen i Drohobycz som författaren och konstnären Bruno Schulz föddes, verkade och senare mördades, men hans tid kom ju långt efter Maurycy Gottliebs tid i staden, och likheterna mellan de två slutar här.

Maurycy föddes i en framgångsrik judisk-polsk familj, i en syskonskara som skulle bli elvahövdad, men Maurycy tillhörde ett av de första barnen, och några av sina syskon skulle han aldrig möta. I mycket unga år visade det sig att Maurycy hade en konstnärlig begåvning. Efter att ha undervisats i sin hemstad, sändes han således till Lemberg (Lwów, Lviv) för att studera vidare på gymnasiet där. Men han blev relegerad efter att ha ritat en karikatyr av en av sina lärare. Det här skulle ju kunna ha inneburit slutet för Gottliebs konstnärliga bana, men så blev det inte, troligen till den humorbefriade lärarens förtret. Maurycy begav sig nämligen bort från provinsen, som Lemberg var, och antogs, blott 15 år, till Wiens akademiska konsthögskola.

I Wien började han intresserad sig för historiskt måleriet, och det polska språket. Det här intresset kan väl förklara varför han föll huvudstupa för Jan Matejkos måleri. Maurycy Gottlieb beslöt sig därför för att flytta till Kraków, för att på så vis kunna studera för mästaren själv. Under den här tiden i Kraków arbetade Maurycy Gottlieb i nära samarbete med Jan Matejko, och förfinade sin skicklighet inom historiskt måleri. Om vi ska tro Matejko var Gottlieb mästarens bästa elev!

Bland verken som gjordes under denna tid återfinns målningen som beskrevs inledningsvis – självporträttet där han avbildar sig själv som polsk adelsman. Denna målning har haft ett sällsamt öde. Målningen kom till 1874, och fanns i privata samlingar i Wien fram till 1936. Någon gång under andra världskriget förflyttades den över till New York, och försvann. Den var som uppslukad av jorden fram till 2009, då den plötsligt dök upp på en auktion i New York.Museet för de polska judarnas historia (kallat POLIN) i Warszawa började genast arbeta för att få målningen till sin permanenta samling. Och i förra veckan blev det verkligen, då en anonym givare donerade verket till museet.

På självporträttet har alltså Maurycy Gottlieb avbildat sig som polsk adelsman, och enligt Renata Piątkowska, kurator på POLIN, var det ett uttryck för att Maurycy Gottlieb ville visa att han, som polsk jude, tillhörde den polska nationen.

Men åter till Maurycy Gottliebs tid på Akademiska konsthögskolan i Kraków. Av någon anledning fick han något otalt med sina studiekamrater i Kraków. Flera källor gör gällande att det handlade om antisemitism riktat mot Maurycy, och det kan inte hållas för otroligt. Gottlieb återvände därför till Wien, men det förefaller som om han inte riktigt trivdes där, då han några månader senare flyttade till München, och fortsatte sina studier på stadens akademiska konsthögskola.

1877 åkte Maurycy Gottlieb på en studieresa till Italien, och han träffade åter sin stora förebild – Jan Matejko. Mästaren övertalade Maurycy att återvända tillsammans med honom till Kraków, och det var ju ett erbjudande som Maurycy inte kunde motstå. Under sex intensiva månader arbetade Maurycy Gottlieb tillsammans med Jan Matejko. Men den 17 juli 1876, blott 23 år, gick Maurycy Gottlieb oväntat bort i sviterna av en helt vanlig förkylning. Detta var ett öde som faktiskt har drabbat många inom hans skrå. Konsthistorien är full av unga begåvade konstnärer som gått bort alldeles för tidigt. En orsak kan ju ha varit deras hårda liv, och att de ofta arbetade och bodde i samma lokaler, och som regel var de dragiga och kalla. Om det var skälet till Maurycy Gottliebs för tidiga bortgång lär vi aldrig få någon klarhet i. Vad vi vet är dock att Jan Matejko aldrig riktigt kom över sin favoritelevs bortgång.

Maurycy Gottlieb ligger begravd på judiska begravningsplatsen, Miodowa, i Kraków, och hans gravsten är formad som en ståtlig obelisk. Den skvallrar om hans berömmelsen under hans samtid, men också om hur han såg på sig själv, enär skriften på stenen enkom är på polska (och inte på hebreiska som är brukligt på judiska gravstenar på Miodowa).


Maurycy Gottlieb Självporträtt i en polsk adelsdräkt (1874)


Litografen är vaken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2020
Dagens polska affisch
Zakład Art. Litograf. A. Pruszyński (kalendarz)
Karol Frycz
1905

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast litografen är vaken. Ja, så var det nog många gånger när affischerna skulle bli färdiga i tid. Konstnärer är ju som folk är mest, och de skjuter väl också upp allt till sista minuten. Därför fick de anställda på Aureliusz Pruszyńskis litografiska verkstad låta flitens lampa lysa hela natten, så som Karol Frycz skickligt återgett. Men det var nog sällan de som fick mottaga lovord över verkets förträfflighet, de föll oftast i glömska när konstnärerna sög i sig allt beröm.

Det är väl också därför som det endast går att finna mycket lite information om Aureliusz Pruszyński. Verkstaden tycks i alla fall ha öppnat 1873, och de har jobbat med de allra största, så som Stanisław Wyspiański, Józef Mehoffer med flera. Flera av affischerna som återfinns i årets adventskalender har kommit i tryck hos Aureliusz Pruszyński, däribland Abdera. Det var också hos Aureliusz Pruszyński som bland annat Krakóws konstnärsförening tryckte sin katalog.

Aureliusz Pruszyński gick ur tiden någon gång runt 1905, och då tog hans son, Zenon Pruszyński, vid. Zenon gjorde sig snabbt känd hos den mondäna eliten i Kraków. På internet kan man finna att denne Zenon hade en stor samling av ekivoka exlibris (alltså, bokägarmärken). Något som han kanske snappade upp när de med fet plånbok kom för att få sina saker tryckta hos honom.

Zenon Pruszyński samarbetade också gärna med bohemerna och konstnärerna inom Młoda Polska (Unga Polen). Han var nämligen knuten till Den gröna ballongenJama Michalika, och det lär vara hans litografiska verkstad som tryckte första programmet när deras kabaré hade premiär. Den innehöll också satiriska teckningar från tidskriften Liberum veto. En tidskrift som även Kazimierz Sichulski, gårdagens affischkonstnär, var knuten till.

1941 gick Zenon Pruszyński bort, men elva år tidigare hade han av någon anledning stängt sitt tryckeri. Orsaken till det vill inte internet avslöja, men troligen fick han konkurrens av modernare tryckerier.

Aureliusz Pruszyński litografiska verkstad låg på Pijarska 17, en adress i gamla stan i Kraków, ett stenkast från Jama Michalika. Den har inte nämnvärt ändrat karaktär genom åren. Nå, det var väl en sanning med modifikation. Till det yttre är sig allt likt (som ni kan se här), men idag rymmer lokalen en restaurang. Restauranger har för övrigt varit ett tema under året, då de praktiskt taget varit stängda för besökare.

Nu återstår det bara att tacka för ert tålamod med allt pladdrande som undertecknad har åstadkommit. Ni tillönskas därmed en from jul och ett särdeles gott nytt år.


En drake med lejonhjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2020
Dagens polska affisch
Powszechna Polska wystawa architektury rzeźby malarstwa Lwów 1910
Kazimierz Sichulski
1910

Kazimierz Sichulski var en riktig lvivian. Han föddes i lejonstaden Lviv/Lwów/Lemberg/Lemberik (1879) och slutade också sina dagar där (1942), men på sitt sätt är han också starkt förknippad med Kraków. Kanske tyckte han också om, så som undertecknad gör, att resa på en väst-östlig axel mellan de två kronjuvelerna Kraków och Lviv. Hans far var järnvägsingenjör, och det kan ju satt sina spår. Nåväl, nu ska vi inte försöka vara så vitsiga, utan rätt och slätt fördjupa oss i Kazimierz Sichulski.

Efter ett misslyckat försök att avlägga juristexamen på Lembergs universitet, begav han sig till Kraków och började studera på Krakóws akademiska konsthögskola. Där höll han till i åtta år, och hans lärare tillhörde de främsta inom samtida måleri. Bland annat undervisades han av Stanisław Wyspiański.

I Kraków umgicks Kazimierz med andra konstnärer och bohemer inom Unga Polen (Młoda Polska), och han associeras med kretsen kring Jama Michalika. Det var också (bland annat) tack vare Kazimierz Sichulski som kabarén Den gröna ballongen uppstod 1905. Han medverkade även i den satiriska tidskriften Liberum veto.

Det var också under detta år som han första gången bekantade sig med huzulerna, och kärleken till detta folk var omedelbar. Hans fascination för ett av Karpaternas bergsfolk (det finns ju flera) skulle följa honom livet ut, vilket även resulterade i att han bidragit till att sprida kunskap om huzulernas särskilda uttryck och levnadssätt. Men hans alster bidrog möjligen även till att en förskönande uppfattning om huzulerna fick fäste hos både polacker och ukrainare, en uppfattning som frodas än idag. Om det var kärleken till huzulerna som fick Kazimierz Sichulski att efter avslutad utbildning på Akademiska konsthögskolan i Kraków flytta tillbaka till Lwów lär vi aldrig få veta, men staden ligger ju mycket närmare de områden där de bor.

När första världskriget bröt ut blev han inkallad och det skulle dröja flera år innan han kunde återvända till Lwów. Efter kriget började han producera målningar som föreställde stora slag i Polens historia. Kanske var det hans upplevelser under kriget som bidrog till det, eller så var det en följd av att det nya självständiga Polen ville skriva sin historia.

Under mellankrigstiden rönte han också sin största framgång, både nationellt och internationellt. Han tilldelades flera priser, och ansågs vara en av sin tids största konstnärer. Det innebar att han både blev professor på sin gamla läroanstalt, Krakóws akademiska konsthögskola, samt på Lwóws motsvarighet, uppkallad efter den store ukrainske konstnären Ivan Trush.

Den första september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån, och några veckor därpå anföll Sovjetunionen från öster. Lvov hamnade i Sovjetunionen. Det tycks som om Kazimierz Sichulski lyckades navigera genom det nya kommunistiska styret, men när Tyskland bröt Molotov-Ribbentrop-pakten, fick han problem. Han förlorade sin ställning på konsthögskolan, och 1942 avled han efter en hjärtinfarkt.

I dagens polska affisch kan vi tydligt skönja Kazimierz Sichulskis läromästare, den store Stanisław Wyspiański, samt Młoda Polskas vurm för det dekadanta. Affischen skapades för en arkitekt- och konstnärsmässa i Lwów, men skulle lika gärna kunna vara en affisch för någon av Den gröna ballongens uppsättningar. Så luta dig nu tillbaka, och låt dina tankar dröja dig kvar vid hur det månde var på Jama Michalika under denna tid. En stunds välbehövlig verklighetsflykt är nog något vi behöver efter detta år.


%d bloggers like this: