viewpoint-east.org

Bondsonen från Rusiv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

På Lubicz, strax intill Krakóws opera, står en äldre villa och åldras med inte riktigt så mycket värdighet som man skulle önska. Putsen har rasat på sina håll, och en vacker dekoration på husets framsida har tyvärr blekts av tidens tand. Men trots det drar villan till sig den förbipasserandes uppmärksamhet. Kanske är det för att dess fysionomi skvallrar om fornstora dagar.

Och mycket riktigt, här går det att finna saker av intresse. På husets ena sida sitter en plakett. Den förkunnar att här bodde minsann den store Vasyl Stefanyk. Ett namn dessvärre okänt för det stora flertalet från våra breddgrader. Men på andra sidan gränsen, alltså i Ukraina, är han en välkänd figur.

Vasyl Stefanyk föddes 1871 i den lilla byn Rusiv, som ligger strax norr om gränsen till Rumänien, och som då låg i Galizien, det Habsburgska rikets periferi. Han kom från en förhållandevis rik bondefamilj. Redan i unga år hade han problem med sin far, så tillvida att de tyvärr aldrig riktigt kom överens. Hans mor var den han tydde sig till, och det var hon som uppmuntrade honom. Som barn fick han tidigt bekanta sig med de ukrainska folksångerna, sagorna och berättelserna som förekom i Pokuttja, alltså de trakter där han växte upp. Sagorna och sångerna var ofta befolkade med mystiska väsen och skeenden, vilket fascinerade den unge Vasyl, och kanske inspirerade en av hans framtida yrkesbanor.

Som sjuåring skickades han till skolan i den större staden Sniatyn, och därefter till Kolomija. I den senare skolan blev han enligt egen utsago utsatt för regelrätt mobbning för sin kortväxthet. Kanske var det då han la grunden till sin avsky mot orättvisor. I gymnasiet träffade han aktivisten, kvinnosakskvinnan och författarinnan Anna Pavlyk, och det var hon som visade honom vägen in till den ukrainskspråkiga litteraturen, samt ukrainarnas kamp för sina rättigheter. I gymnasiet fick han dock inte lära sig något om ukrainsk kultur, enär inte ens språket fanns på schemat. Hans engagemang för den ukrainska frågan ledde dessvärre till att han slutligen relegerades från skolan i Kolomija, och han flyttade till Drohobytj, där han sedermera fick sin gymnasieexamen 1892.

Den som är bevandrad i Galiziens geografi, tror nog att han nu begav sig till Lviv (då Lemberg) för att studera. Men så var inte fallet. Vasyl Stefanyk flyttade till Kraków, och skrev in sig på den medicinska fakulteten på Jagiellonska universitetet. Det skulle dock visa sig att Vasyl inte föredrog att bota människors fysiska tillkortakommanden, ety han istället började fördjupa sig i polsk litteratur och kultur. Han blev ett välkänt namn i de konstnärliga och litterära sällskapen, och han blev också nära vän med flera inom Unga Polen (Młoda Polska). Det var också här i Kraków som han inledde sina första trevande försök som författare. Under några intensiva år efter sin tid i Kraków, skrev han de verk som han idag är ihågkommen för.

Väl hemkommen till sina hemtrakter hade han ständigt återkommande gräl med sin far, som vägrade stödja sonens författarambitioner. Mitt i all bedrövelse gick hans mor bort och Vasyl drabbades av en djup depression. Poeten Lesja Ukrajinka, som mötte honom i Tjernivtsi 1901, noterade hans nedstämdhet, samt hans tilltagande skrivkramp och överdrivna självkritik. Men redan tre år senare lyste lyckan mot honom igen, då han gifte sig med sin stora kärlek, Olha Hamorak. Bröllopet stod i Lviv, på hotell Wanda, och bland gästerna återfanns den store författaren och frihetskämpen Ivan Franko.

Det var just under denna tid, vid sekelskiftet 1900, som han stod på höjden av sin litterära karriär. Efter 1905 skulle det dröja ända till 1916 innan han publicerade nya verk. Vasyl Stefanyk var nämligen lika mycket politiker och frihetskämpe som han var författare. 1908 valdes han således in i det Habsburgska rikets parlamentet. Där satt han ända till hela det stora imperiet slets sönder av inbördes splittring och yttre angrepp. Under den mycket korta tiden för Västukrainska folkrepublikens existens (1918-19) var han vicepresident, och i den Ukrainska folkrepubliken (1918-21) hade han en uppburen ställning. När så det första självständiga Ukraina besegrades av polska och sovjetiska styrkor, införlivades de västra delarna i Polen, emedan de östra delarna blev inlemmade i Sovjetunionen. Vasyl Stefanyk hamnade följdaktligen i den sistnämnda. Han utnämndes bland annat till västra Ukrainas viktigaste författare av sovjeterna, men Vasyl Stefanyk vägrade ta emot utmärkelsen och prispengarna i protest mot den orkestrerade svältkatastrofen Holodomor, som 1932-33 drabbade bönderna i östra Ukraina. Tre år senare, år 1936, gick Vasyl ur tiden på samma plats som han föddes. Därmed hade han slutit cirkeln.

Vasyl Stefanyks författarskap består främst av noveller, några av dem bara någon sida lång. Han skrev (minst) 59 stycken noveller och oräkneligt antal dikter. Hans författargärning kretsade kring de ukrainska böndernas svåra liv och deras ofta utsatta situation. Hans hjältar brottas med både stora och små livsfrågor, och vi får följa dem genom att ta del av deras inre röster. Det var inte ovanligt att Vasyl Stefanyk använde dialektala uttryck, vilket inbegriper en del besvär för de översättare som ger sig i kast med hans litterära alster. Bland hans mest betydande verk återfinns Den blå boken (Синя книжечка) (1899), och åren därpå kom Stenkorset (Камінний Хрест) (1900), Vägen (Дорога) (1901) samt Mitt ord (Моє слово) (1905).

Den stora villan på Lubicz, där Vasyl Stefanyk bodde under sin tid i Kraków, tittar dystert ut på den trafikerade vägen. På hans tid var den säkerligen också trafikerad, men då låg villan i stadens utkant, och vi kan anta att här ändå rådde en lantlig atmosfär. Något som nog passade bondsonen från Rusiv.


Vasyl Stefanyk porträtterad av Ivan Trush, 1896.


Vasyl Stefanyks bostad i Kraków.


Holodomor – ett brott mot mänskligheten

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Folkmord eller brott mot mänskligheten? Två begrepp som allt oftare upptar mina tankar. Idag tänker jag på de där två begreppen då jag ser hur ljusen vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv flämtar i den kyliga novemberkvällen. Jag ser hur de bildar formen av ett kors, tillsammans med de två årtalen 1932-1933. Åren för den stora svälten. Idag är det hågkomsten för Holodomor i Ukraina.

Holodomor. Ett ord som kanske lämnar just dig mindre berörd, men som får mitt blod och många andras att isa i våra ådror. Det är bilderna av de utmärglade barnen. Alla ansikten redan märkta av död. Det är det jag ser framför mig när jag hör ordet. Här i Lviv är nämligen Holodomor ett ofta förekommande tema för diskussion eller eftertanke. Egentligen är det lite paradoxalt, eftersom här var det ingen svält under Holodomor. Lviv hette då Lwów och låg i östra Polen.

2009 skrev jag till vår dåvarande utrikesminister Carl Bildt och frågade varför Sverige inte erkände Holodomor som folkmord. Det var utfört av sovjeterna, och riktat mot ukrainarna. Det var jag var så säker på då. Jag tyckte att jag förstod alla sammanhang. Men nu vet jag bättre, och det måste jag bland annat tacka Phillippe Sands för.

Phillippe Sands föreläsning på katolska universitet lyftes givetvis frågan. “Kan man rent juridiskt fälla någon stat för folkmord på en social grupp?”, frågade en ung man i publiken. Sands går några steg närmare den unge mannen, väl medveten om hur viktig den här frågan är för många i Ukraina. Och han vet att det här är en ny infallsvinkel. Tidigare har de i Ukraina som vill att andra länder ska erkänna Holodomor som folkmord, pekat på att det var en svält särskilt konstruerad för att drabba ukrainare. Eller rättare sagt, en svält särskilt riktad mot bönderna, kulakerna, som vägrade samarbete med sovjeterna. Tanken den unge mannen lanserar är ett relativt nytt perspektiv, och det vet Sands.

Det är inte en lätt fråga, svarar han. För det första finns det bara ett folkmord som skett före rättegångarna i Nürnberg som erkänts av många länder (och där ibland Sverige) som folkmord, och det är mördandet och fördrivningen av armenier ut ur Turkiet mellan 1915-1917. Men har det lett till något erkännande från Turkiet? Har det lett till att man har öppnat upp för att den här tragiska händelsen i historien diskuteras förutsättningslöst och öppet? Nej, säger Sands. Det har istället lett till motsättningar och vrede. Det har skapat mer ont än gott. I Nürnbergrättegångarna valde man att inte använda begreppet folkmord. Varför vet vi inte, men på vilket sätt hade situationen hjäpts av att använda det begreppet? Och det är lätt att förstå hans resonemang. I dagarna har Ratko Mladić dömts för folkmord i tribunalen i Haag, men samtidigt hyllar många serber honom som en hjälte. Kommer det leda till försoning att döma honom för folkmord? På det har vi inget svar idag. Det får framtiden utvisa.

När jag skrev mitt brev till utrikesminister Carl Bildt, så såg jag allt så enkelt. Holodomor var ett folkmord som måste fördömas. Men som Sands säger, hur vet vi att det verkligen leder till försoning och upprättelse av de döda? Och vem ska dömas? frågar han. De ledare och den unionen som gjorde sig skyldiga till brottet finns inte kvar. I alla fall inte på pappret.

När jag nu sitter här, med mitt tända ljus idag på dagen för hågkomsten av Holodomor, så undrar jag om det inte är bättre att släppa tanken om folkmord, och istället fokusera på brott mot mänskligheten. För det var just ett brott mot miljontals av människor. Oskyldiga människor, som inte hade gjort sig skyldiga till något annat “brott” än att bo och leva på en plats som hamnade under sovjetiskt styre. Sovjetunionens brott var dock värre. Att genom svält kuva människor till lydnad.

För dessa döda tänder jag därför ett ljus sista lördagen i november varje år. På samma gång tänder jag ett ljus mot totalitära regimer, och deras lemlästade av våra samfund. Och i den tankefiguren fungerar begreppet brott mot mänskligheten bättre.


Holodomor 2016

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Holdomor “holod” betyder hunger och “mor” betyder hemsökelse. De flesta av oss som läser det här på svenska slipper förstå vad det innebär. Vi har inte heller något kollektivminne av något sådant. Men det har man i Ukraina. 
Jag har under flera år efterlyst att Sverige ställer sig bakom de länder som erkänner att det var ett folkmord. Det jag skrev 2011 kan jag fortfarande stå bakom.

Några bilder från dagens hågkomst i Lviv.



Holodomor 80 år

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

I år är det 80 år sedan Holodomor – den svält som skedde i Ukraina mellan 1932-33. Svälten förvärrades av att den kommunistiska regimen i Moskva tog flera förödande beslut. Bland annat beslagtog man spannmål och foder till boskap för att sända till Moskva. Man utfärdade dessutom reseförbud vilket förvärrade situationen ytterligare. Upp till 32 miljoner personer dog.

Det är bara ett fåtal länder som betraktar detta som ett folkmord. Sverige har valt att inte erkänna folkmordet. Orsaken är att inte stöta sig med Moskva, vilket förstås är genant då vi har en utrikesminister som vanligtvis inte skräder orden i sin kritik av Kreml. Nu är ett perfekt tillfälle att erkänna detta folkmord. På det sättet hade man visat sitt stöd för de Europa-poisitiva krafterna i landet.

(Tidigare postning i frågan.)

image

image

image

image

image

image

image


Autumn 2012 Flashback

Category: by sophie engström, photography
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Found an undeveloped film from last Autumn, including Holodomor celebrations in L’viv and Wine and Cheese Fest… so here we go.

holodomor 2012 III

Traces of light. Holodomor 2012.


Holodomor in the next year

Category: by sophie engström, ukraine
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Taras Shevchenko and holodomor

On a happy day like New Year it is perhaps not usual to think on such dreadful past as the Holodomor. But one of my wishes for the new year is that at least Sweden will accept Holodomor as genocide. (A pervious posing in Swedish about this).

old man thinking

mother and child

the cross

I have used Ilford3200 for this pictures.


Sverige sviker i frågan om Holodomor

Category: by sophie engström, photo by prallin, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I lördags, den 26 november, hedrade ukrainarna de som föll offer för en av Europas kanske värsta svältkatastrofer. Holodomor, som katastrofen kallas, har en årlig minnesdag som sker sista lördagen i november. I Lviv var det två olika ceremonier, en vid Taras Shevchenko monumentet på huvudgatan Svobody och en vid Stepan Bandera monumetet. Det kändes självklart för mig att välja ceremonin vid Taras Shevshenko monumentet.

Men varje år när Holodomordagen närmar sig skäms jag som svensk. Sverige tillhör den dystra skara av länder som vägrar erkänna att svältkatastrofen i Ukraina 1932-33 var ett folkmord. Den enklaste förklaringen är väl att man vill hålla sig väl med Ryssland. Men varför Ryssland själv inte tar avstånd från Sovjetunionens agerande är faktiskt helt obegripligt. Varför försvarar Ryssland Sovjetunionens förorättar?

Enligt min mening är det är sorgligt, för att inte säga direkt nonchalant, av Sverige att inte våga ta ställning mot ett uppenbart diktatoriskt handlande, så som Sovjetunionen faktiskt gjorde sig skyldig till under Holodomor. Varför denna fega utrikespolitik? 2008 erkände till och med Europadomstolen att Holodomor var ett brott mot mänskligheten! Och listan över länder som erkänner Holodomor är ganska lång. Sverige behöver helt enkelt inte känna sig som någon pionjär i denna fråga.

Efter en dansföreställning, tal och sång tändes det ljus.

En annan tradition är att denna dag tända ett ljus i sitt fönster


%d bloggers like this: