viewpoint-east.org

Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.

Share

Simon Laks – en tonsättare av denna värld

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Musik i koncentrationslägren var inte underhållning, lär tonsättaren och violinisten Simon (Szymon) Laks ha sagt. Den var inte heller ett medel för motstånd eller lindring. Musiken skulle döva lägerfångarna. Paralysera dem till arbete och underkastelse. Han visste vad han pratade om, den gode Simon Laks, ty under mer än två år satt han fånge på Auschwitz-Birkenau, där han tvingades verka som orkesterledare för lägerorkestern.

Kanske är han mest känd för det, att han var orkesterledaren som överlevde förintelsen. Kapellmeister in Auschwitz. Men som det är med varje historia med en överlevare, finns det så mycket mer att berätta.

Simon Laks föddes i Warszawa 1901 i en judisk familj. Det finns inte många uppgifter om hans förehavanden under unga år, frånsett att han lär ha studerat matematik innan han som 20-åring började studera musik på konservatoriet (Musikhögskolan) i Warszawa. Det är troligt att han tidigt rönte viss framgång, ty redan 1924 uppförde symfoniorkestern i Warszawa en av hans tonsättningar.

Två år senare tycks han ha mött på viss patrull, tillåter jag mig att tro, ty han lämnade Warszawa för att arbeta som stumfilmspianist i Schweiz. Därefter packade han åter sin kappsäck. Nu var siktet inställt på Paris. Här slog han sig ner, och han blev 1929 antagen till legendariska Conservatoire de Paris, alltså Musikhögskolan i Paris.

Simon Laks behärskade även flera språk, och han tycks varit lika tilltalad av att skriva musik som att författa och översätta. Han kunde utan svårigheter bemästra polska, ryska, franska, engelska och tyska. Det här intresset skulle senare göra att hans liv tog en oväntad vändning.

Under 1930-talet utvecklade han sin musikaliska stil, och den var distrinkt nyklassicistisk. Du kan tydligt höra ordningen, reaktionen mot den experimentella musik som hade varit på modet före mellankrigstiden. Tonsättare som Laks ville också markera mot romantikens kanske lite svulstiga och bombastiska uttryck. Det skulle vara enkelt och fräsch. Luftigt och nästan dansant. Hos Laks kan man även höra lite drag av barock. Det är ofta sirligt och där gömmer sig många yviga krusiduller, men tonsättningarna har ändå en mycket stark 1900-tals prägel. Trots att musiken kanske vill lura mig att se pudrade peruker framför mig, så är det ändå så att bilarnas metallsjälar och betongens entré lyser genom. I hans tonsättningar hör man även andra andetag. Här finns judiska tonklanger, polsk folkmusik, och givetvis jazz.

1942 arresterades han av nazisterna i Frankrike och skickades alltså till Auschwitz-Birkenau. Han förflyttades sedemera till Dachau, där han och de andra överlevande befriades av amerikanarna 1945. Blott 20 dagar efter han blev fri åkte han till sin forna hemstad Paris, där han levde fram till sin död 1983.

Simon Laks fortsatte att verka som tonsättare, men efter kriget hade intresset för nyklassicistisk musik tynat hos åhörarna. Trots det ändrade aldrig Laks sin syn på musik. Han fortsatte som tidigare. Det finns några fåtal tonsättningar av honom på temat förintelsen, men jag har bara lyckats höra några av dem. Men man göre man sig inte besvär att leta efter förfärliga förintelseberättelser i Laks tonsättarkonst. Han hade ett annat kall, och jag tror att det snarare handlade om att försöka återskapa liv, än att framkalla död för våra öron. Förresten, visste ni att han även tonsatte dikter av Julian Tuwim. (Jag har ju sagt att den där Tuwim har en fantastisk förmåga att dyka upp i tid och otid.)

1967 beslutade sig Simon Laks för att sluta tonsätta. Orsaken var den ökande antisemitismen i Polen. Antisemitismen hade nämligen efter 6-dagars kriget i Israel, åter krupit upp ur sina hålor i hans gamla hemland Polen. Enligt Laks son ska han ha sagt att tonsätta musik inte längre tjänade något till. Det behövdes starkare medel för att bekämpa antisemitismen, menade Simon Laks. Eftersom han alltid hyst ett intresse för språk och lingvistik, bytte han alltså bana som 66-åring och blev författare, journalist och översättare. I en av hans kanske mest beryktade böcker behandlar han sina upplevelser från Auschwitz. På polska heter den Gry oświęcimskie och utkom 1979. I engelsk översättning heter den Music of another world (1989). Boken lär vara en unik skildring av förintelsen, med musiken som utgångspunkt.

Här kan ni höra några exempel på tonsättningar av Laks:
Poem för violin och orkester (1954)
Åtta judiska sånger – för sopran och piano. (1947)

En dokumentärfilm om Simon Laks från 2012.

Ett tidigare blogginlägg om musiken i koncentrationslägren.

Share

Inte en svensk Lina

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Första gången jag hörde talas om Lina Kostenko var på Lvivs opera under 350-års jubileet av Lvivs universitet. Jag satt nämligen bredvid dåvarande lektorn i estniska. Vi presenterade oss för varandra, och när hon sa att hon hette Lina, flåsande jag hurtigt fram “åh, ett riktigt svenskt namn”. Men estniskan skakade på huvudet. Nej, det är inte ett svensk namn, ty det finns i många länder. Och själv var hon uppkallad efter den kända ukrainska poeten Lina Kostenko. Givetvis var jag feg nog att inte våga medge att jag aldrig hört talas om henne. “Jaha, vad intressant”, sa jag och framstod antagligen så där otroligt okunnig och kulturlös som franska affärsman tycker att de svenska kollegorna är.

Egentligen är det märkligt att jag inte hört talas om denna Grand Lady i ukrainsk litteratur. Redan under 1950-talet började hon nämligen protestera mot Sovjetunionens litterära doktrin att allt skulle kretsa kring den socialistiska realismens nav. Tillsammans med en grupp sovjetukrainska poeter bildade hon gruppen sextiotalisterna. Med poesin som vapen bekämpade de diktaturen. Ibland var priset för deras kamp högt, och det var flera som åtalades och kastades i fängelse. Lina Kostenko var under denna tid aldrig rädd för att låta sin stämma ljuda. Hon protesterade högljutt och sattes på 1970-talet upp på den “svarta lista” som fanns över de poeter, författare och konstnärer som inte gick i regimens ledband.

Men under 1980-talet vände Lina Kostenkos lycka när hennes kanske främsta verk publicerades, Marusia Churai. 1987 tilldelades hon Taras Sjevtjenko-priset, den kanske finaste utmärkelsen en kulturarbetare kunde få i den sovjetiska republiken Ukraina. (Priset instiftades 1961 och delas ut än idag, och anses fortfarande vara det finaste priset för kulturgärning i Ukraina.)

Men på många sätt är det ändå inte så underligt att jag vid mötet med den estetiska lektorn på Lvivs opera aldrig hade hört talas om Lina Kostenko. Ty det finns endast några få översättningar av hennes poesi. Överhuvudtaget råder det väl totalt mörker på fronten ukrainsk poesi i svensk översättning. Om det inte vore för Halyna Michalyk.

Halyna Michalyk, som är bördig från Lviv, bor sedan flera decennier i Sverige, och sedan en längre tid har hon ägnat sig åt att översätta ukrainsk poesi till en svensk läsekrets. Hennes plattform är Facebook, men hon hoppas på att kunna få sina översättningar publicerade i Sverige.

Nedan kan ni läsa tre dikter av Lina Kostenko i översättning av Halyna Michalyk. Rätten till översättningarna är Halyna Michalyk, så om ni vill använda dem bör ni kontakta henne för att rådslå med henne hur och om de får användas i annat sammanhang.

Vingar
Ingen mark behövs om det finns vingar, så sant. Om jorden inte finns må det finnas himmelen.

Finns inte åkrar, må det finnas frihet istället.
Finns inte ångan, må det finnas moln.

Detta säkert utgör sanningen för fåglar…
Men hur människor gör? Hur människor gör?

Lever på marken. Flyger inte själv.
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!

De vingarna är inte gjorda av dun och fjädrar.
Däremot av sanningen, ärlighet och tillit.

Någon får dem från trogen kärlek.
Någon får dem från eviga strävanden.

Någon får dem från uppriktighet till arbete.
Någon får dem från generositet och omtänksamhet.

Någon får dem från sånger och hopp,
Eller från poesin eller ur en dröm.

En människa sägs inte kunna flyga…
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!

Jag i ditt hem
Jag i ditt hem – som en fågel i åskväder – en icke korsfäst själ och en värld utan våld.
Himmelen täcker oss, och stjärnorna bäddar under, –
å, stunden, att stanna med dig en stund.

Denna värld blev vansinnig, den har närmat till sin gräns, –
hör du hur nionde vågen vrålar?
Bakom grinden till helvettet, i vilket paradis

jag har kysst dig med ansiktet i tårar?
Må tystnad belysas med ord som bedårar, och mörkret avstår från att härja. Så länge du är nära – jag finns för dig kvar.
Så länge du älskar – må världen leva.

Allt fanns
Allt fanns – både längtan och ensamheten. Och sorgen av förlust, och icke falsk vänskap. Och denna kärlek – av förgyllda tråden,
broderat även mina mörka dar.

Allt fanns, har kommit och förflutit.
Och denna kärlek – blir så kallt utan!
Som ödet kyssar dig på huvudet.
Som evigt stön i våra minnen kvar.

Share

Något av en hypnotisör

Category: art, by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

17 december
Dagens polska affisch
Lo-KITAÝ
Av okänd
År sent 1930-tal

Mannen med den hypnotiska blicken kan ha varit just hypnotisör. Låt mig presentera Lo-Kittay, eller Lo-Kitay, eller Lo-kitaý, han tycks ha varit förtjust i att variera stavningen av sitt scennamn. Tydligen var han även filmstjärna. Nå, han verkar dock bara ha fastnat på vita duken två gånger. Första gången 1919 i filmen Matrimonium Sacrum. Det finns inte mycket information om denna film, men huvudrollen tycks ha burits av den tyska filmstjärnan Jeanette Bethge. Hon skulle flera decennier senare spela i den tyska filmen Den svenska näktergalen (Die schwedische Nachtigall), som handlade om romansen mellan den danske författaren H.C Andersen och svenska operaundret Jenny Lind.

Den andra gången han lyckades fastna på vita duken var i den tjeckisk-polska film Dvanáct křesel/Dwanaście krzeseł, alltså De tolv stolarna, från 1933. Det är troligen från den filmen vår affisch härrör. Filmen baseras på den satiriska romanen med samma namn, författad av Ilja Ilf och Jevgen Petrov. Berättelsen tar avstamp från en sömnig provinsiell håla. Där hjälten, vid namn Ippolit Matvejevitj “Kisa” Vorobjaninov, far ut på en absurdisk jakt efter gömda juveler i en av tolv stolar. Det är en våldsamt skrattretande resa genom 1920-talets Sovjetunionen.

Lo-Kittay ska ha spelat en professor i filmen. Jag minns inte riktigt någon professor från romanen, men jag antar att vår käre hypnotisör trollband biobesökarna, då någon gång under 1930-talets mitt. Men något utöver den här knapphändiga informationen om vår herre med de magiskt trekantiga ögonbrynen har jag tyvärr inte.

Share

Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.

Share

Lejonstaden har huvudrollen

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har ont. Hjärtat svider. Mina andetag känns klibbiga och taggiga på samma gång. Så som det känns när man är nyförälskad, eller när man tvingats vara frånskild från den man älskar mest.

För en tid sedan förstod jag för första gången att en plats kunde ha en sådan inverkan på mig (och säkert på andra också för den delen). Det var när en bild fladdrade förbi i flödet på Facebook. En vän, som jag egentligen mest förknippar med asfaltsdjungeln i Kyjiv, poserade framför en mycket hemtam horisont. Till höger om henne syntes ett grått streck och precis bakom henne höjde sig en stad. När jag såg det sved det till i hjärtat. För det var Helsingborg och Ven sett från Helsingör jag såg. Det var väl först då jag förstod hur starkt jag håller av den platsen på jorden. Kanske förstärktes min längtan av att jag då befann mig långt bort. I Lviv.

När jag läser Żanna Słoniowskas roman “The house with the stained-glass window” (“Dom z witrażem’) erfar jag samma känsla, men nu sitter jag i Skåne och läser om Lviv. Kanske är det därför som jag andas lite tungt. En längtans suck lämnar mina läppar.

Żanna Słoniowskas roman är en regelrätt kärleksförklaring till Lviv. Men inte på det vis vissa tycks anse att kärleksförklaringar bör se ut. Det är inte en romantiserat eller tillrättalagd bild av staden hon ger. Här finns motsättningar mellan ukrainare och ryskspråkiga och många andra grupper. En märklig historisk bitterhet som löper som en tråd över sidorna.

Många har känt sig kallade att skriva lovord till lejonstaden i Galizien. För en tid sedan rönte översättningen av Józef Wittlins minnesresa “City of Lions” stor uppmärksamhet och förtjusning. Kanske för att Philippe Sands, tillika Lviv-skildrare, höjde honom till skyarna. I Polen har man uppmärksammat Debora Vogel, poet, filosof, i en stor utställning. Även hon var en stor skildrare av Lviv. Och vi ska inte glömma Stanisław Lems utmärkta memoar “Höga slottet”, där han romantiserar livet i mellankrigstidens Lwów så till den milda grad att han glömmer att nämna den förbittrade stämning som rådde mellan polacker och ukrainare i staden efter inbördeskriget.

Żanna Słoniowska romantiserar dock inte, men hon ägnar sig för den sakens skull inte åt tråkiga listor med fakta. Det är en levande text, som vackert blommar ut i en självständig prosa, där orden rör sig över sidorna som om de förde ett alldeles eget och egensinnigt liv. Ordens betydelse återföds i en annan kropp och kostymering. Jag blir förvånad på ett uppfriskande, energigivande vis.

Det är det Lviv jag känner. Eller så är det just det Lwów, eller Lvov, eller Lemberg som jag känner. Även Lemberik och Leopolis finns där, om än på en mindre upplyst plats. Jag släpps in i familjernas inre liv, och även där sliter och drar Lviv i invånarna. På det där fullkomligt hänsynslösa, men ändå likväl bedårande vis, som endast Lviv behärskar. Staden – med sitt folk som vandrat dit av egen vilja eller de som tvingats dit av makthavare som vill ändra stadens karaktär – tar sig in köken, finrummen, kring middagsborden. Den är ständigt närvarande, och styr samtalsämnen, beslut, drömmar, förhoppningar inför framtiden.

I romanens hjärta finns fyra kvinnor. Gammelmormor, mormor, mamma och hennes dotter. Berättelsen löper från det polsk-ukrainska inbördeskriget till dagens Lviv. Ibland får jag en känsla av att Żannas Lviv befolkas av människor utan makt. De som känner att de skvalpar runt som äggskal på en ocean, oförmögna att styra sina liv. Men så ser jag att det är en missuppfattning. Det är nämligen så det är i Lviv, där historiens vingslag alltid är lite våldsammare och mer abrupta än på andra platser. Och kanske kommer sig känslan av maktlöshet att den egentliga huvudkaraktären är staden, och de som bor i den är endast små statister som nästan viljelöst flyter med i stadens blodomlopp.

Och jag är där, när jag läser Żanna Słoniowska. I det Lviv jag älskar så villkorslös. Min kärlek är inte alltid besvarad, men det har vi lvivianer lärt oss att respektera. I Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Lemberik, Leopolis är det staden som bestämmer. Vi andra är bara tillfälliga, emedan staden är det beständiga som vi inte äger.

Detta lyckas Żanna Słoniowska beskriva, långt mycket trovärdigare än någon av de herrar och den dam som presenteras ovan. Och kanske är nyckeln till hennes framgång valet av karaktärer. Hon lämnar de namnkunniga männen därhän, och ägnar sig istället åt berätta en berättelse född i ett samtal över en kopp te eller kaffe, eller född i betraktelsens av ett hus eller väg. Eller helt enkelt född ur ett glasmålat fönster i en hemkär trappuppgång i Lviv.


Boken om staden, mot sundet, jag älskar…

Share

Bruno Schulz och hans tid

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Bruno Schulz. Ett namn som påtagligt ofta kombineras med lyriska ögonpar. Och förhoppningsvis ofta är dessa ögonpar tillika svenska. Det har alltid förundrat mig, den där förtjusning i Bruno Schulz som vandrat hela vägen upp till vårt avlånga land. Varför är det så, har jag undrat, och ibland frågat. Men trots min uppriktiga vilja att förstå, har jag inte funnit någon liten krake som lyckats förklara varför. Svaret att “han är fantastisk” biter inte på mig. Jag tillhör nämligen den, troligen, glesa skara som inte känner någonting för denne herre.

Nej, jag har sannerligen inte förstått den påstådda storheten med Schulz. Ingen kan beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har läst hans böcker. Jag har gått på flera konstutställningar med hans kludderier. Jag har läst om honom. Men hur mycket han än åbäkar sig för mig har han inte lyckats förföra mig. Jag tycker mest att det bara luktar lite instängt. Ungefär så där som killarnas omklädningsrum som jag och mina olyckssystrar på högstadiet passade efter att vi plågats i gymnastiksalens tortyrkammare. Det var något annat som pågick där inne. Inte det som vi tjejer sysslade med. Det var väsensskilt. Ja, så kan mitt förhållande till Bruno Schulz lättast beskrivas.

Han har inte ens lyckats få mig lyrisk, trots att han har för ovana att dyka upp närhelst jag läser om andra, för mig mer intressanta, konstnärer och författare. Han brevväxlade antagligen med alla som var intressanta under hans tid. Kanske en förklaring till varför minnet av honom så envetet bitit sig fast. (Han måste haft en svårartad skrivklåda. Det är väl ungefär det enda som förenar oss.)

Däremot tilltalas jag enormt av hans tid. Det var en tid som befolkades av mycket sympatiska uttryck. Här finner vi Leopold Levitskij, Erno Erb, Debora Vogel, Olena Kultjytska, Henryk Streng, Ludwik Lille, Ludwik Fleck, Martin Buber, Joseph Roth och så vidare, och så vidare…

Det var därför som jag med stor förtjusning idag steg in över tröskeln på Lvivs tavelgalleri för att titta på utställningen “Bruno Schulz och hans tid”. (Alla ovan nämnda finns givetvis inte representerade på utställningen, ty några av dem är inte konstnärer utan poeter, författare, filosofer. Men bland verken finner jag till min glädje några av mina favoriter från tiden.)

Det är en tät utställning. Det finns knappt tillräckligt med luft mellan de olika konstnärernas verk. Ibland talar de till varandra. Ibland talar de i munnen på varandra. Men ganska ofta maler de på i sin egen monolog, helt ointresserad av att utbyta tankar med verken runt omkring. Men det är precis som det ska vara! Det var en tid av myllrande kreativitet. Polyfon och spretig. Egensinnig och fullkomligt unik.

Lvivs tavelgalleri lyckas att återge den känslan, just genom hur man valt att hänga verken. Här finns verk som talar på tvättäkta avantgardism, sida vid sida med de som talar romantik eller jugend. Vissa präglas av internationella influenser. Andra har ett mer lokalt uttryck. Det är uppfriskande. Omruskande. Och omvälvande. Precis som tiden var under mellankrigstiden.

I denna polyfona kackafoni finns även verk av Bruno Schulz. Jag gör ytterligare en ansträngning att fascineras av honom, men landar åter i samma utslitna ointresse. Men det är för mig uppenbart att han var barn av sin tid. Dock inte vassare än de andra. Tyvärr snarare tvärtom om.

Tre nyanlända besökare på utställningen kommer in i salen. Med omistlig entusiasm samlas de runt en av Schulz teckningar. De är begeistrade. Ja, så är det. Även ukrainarna har tagit Bruno Schulz till sitt hjärta. Och de älskar honom som sin egen. En kärlek som de delar med polackerna.

När jag står där och smygkikar på dessa tre, tänker jag att jag kanske ändå är lite orättvis mot Bruno Schulz. Genom honom lever minnet vidare om det multietniska Galizien. Även om jag inte tilltalas av hans uttryck, så tilltalas jag av att just en person som Bruno Schulz har lyckats inta en så specifik position i vårt återskapande sv centraleuropeisk mellankrigstid. En sekulariserad jude som skrev enkom på polska. Genom att bevara minnet av hans karaktär, bevarar vi även minnet av hur Centraleuropa såg ut före andra världskriget.

Och därmed lyfter jag på min imaginära plommonstop, böjer lätt på huvudet för Bruno Schulz. Vi behöver inte dra jämt, du och jag. Men betydelsen av minnet av dig ska inte underskattas.

Utställningen på Lvivs tavelgalleri pågår till första augusti.


Leopold Levitskij. Gata. (1930)


Fem verk av Ludwik Lille. (Dock inte den mittersta i övre raden.)

Share

%d bloggers like this: