viewpoint-east.org

På en bänk med den rastlöse Bruno

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland är sammanträffanden så påtagliga att man helt enkelt måste ha med det förhatliga ordet “jag” redan i första meningen. Fast det blir kanske först i tredje meningen. När jag (där kom det) satt på en av alla parkbänkar med namnplaketter i Planty häromdagen valde jag Bruno Jasieńskis bänk. Någon slags erindran om vem denne var gjorde sig påmind, men tanken fladdrade vilset iväg ut i tomma intet. Bänken valdes nämligen inte på grund av Bruno Jasieński, utan på grund av vyn mot Jagellonska universitetets huvudbyggnad Collegium Novum. Intet ont anande tog jag fram boken jag läser för tillfället, Courage and fear av Ola Hnatiuk, och satte mig tillrätta. När jag läst något stycke studsade jag till, ty där omnämndes som hastigast just den man vars bänk jag valt ut, Bruno Jasieński.

Men var hade jag stött på honom tidigare, det tog några sökningar på den förhatliga mobilen innan jag fann svaret. Han har skrivit romanen Palę Paryż (på engelska I burn Paris) som sedan några månader tålmodigt stått och väntat på mig i bokhyllan.

Nå, vem var då Bruno Jasieński som så enträget pockar på uppmärksamhet? Bruno Jasieński, eller Wiktor Zysman för att använda det namn som stod i hans dopattest, föddes den 17 juli 1901 i Klimontów, som vid den tiden låg i den del av Polen som kontrollerades av Tsarryssland (även kallad Kongresspolen). Hans far, som var läkare och tillhörde staden intellektuella, var av judisk börd och hette Jakub Zysman. Men han valde att konvertera då han önskade gifta sig med Wiktors adliga mamma, som bar det vackra tilltalet Eufemia Maria (född Modzelewski). Någon gång under Wiktors barndom bytte föräldrarnas efternamn till det polskklingande namnet Jasieński, men i hemmet talades både polska och ryska.

Redan som åttaåring började Wiktor studera på gymnasiet i Warszawa, där han på elevtidningen inledde det som skulle bli hans livsgärning, som skriftställare. Den unge Wiktor översatte till och med dikter från tyska till ryska. När första världskriget bröt ut, anställdes hans far av ryska armén och förflyttades till Moskva. Familjen följde således efter. I Moskva kom Wiktor i kontakt med de unga revolutionära, ett möte som skulle sätta avtryck i honom och leda honom livet ut. I Tsarryssland hade futurismen fått fäste, och det var en konstinrikting som tilltalade Wiktor. Bland de skriftställare som han bekantade sig med återfanns Vladimir Majakovskij. Men när kriget var slut återvände Wiktor till det självständiga Polen, och skrev in sig på det anrika universitet som hans bänk i Planty är riktat mot, Jagellonska universitetet i Kraków.

Väl i Kraków började Wiktor intressera sig för amatörteater, och han satte bland annat upp Stanisław Wyspiańskis kända pjäs Bröllopet (Wesele). Uppsättningen måste ha väckt uppmärksamhet, då han bland annat vävde in delar av Kommunistiska manifestet i introduktionen till akt två. Det var också under denna tid som Wiktor tog förnamnet Bruno och fäste det till sitt efternamn Jasieński.

1919-1920 härjade dessutom det polsk-sovjetiska kriget. Bruno blev, som många andra unga män, inkallad till en kadettskola i den polska armén. Som vi vet var Bruno en varm anhängare av kommunismen. Vissa källor gör därför gällande att Bruno under en poesikväll skulle ha förolämpat en uppsatt militär. Det hela ska ha slutat med att Bruno hamnade i förvar, där han också ådrog sig tuberkulos. Men källorna är motstridiga. Andra menar att han var hemma eftersom han hade tuberkulos och därmed inte förolämpade någon högt uppsatta militär. Utsagan passar ändå väl in på Brunos önskan att vara revolutionär. Bruno Jasieński hade nämligen redan tagit initiativ till en futuristisk gruppering som både var aktiv i Kraków och Warszawa. I april 1920 publicerade han förövrigt sina första dikter, och kom ut med sin första diktsamling But w butonierce (En känga i ett knapphål). Dessutom låg han bakom ett polskt futuristiskt manifest.

Under 1920-talet befäste Bruno Jasieński sin position som en av de centrala personerna inom den polska futurismen. Bland annat åkte han till Lwów, och befrändade Marian Hemar. Tillsammans försökte de starta en kabaré, men utan nämnvärd framgång. Hemar var en poet, satiriker, kompositör, och dessutom bror till Henryk Hescheles, som var far till Janina Hescheles. Utöver det var Hemar dessutom kusin med Stanisław Lem.

Under samma period blev Bruno Jasieński en alltmer övertygad kommunist, vilket ledde till att han stundtals plågades av att den polska polisen gav honom, i hans tycke, alltför stor uppmärksamhet. Polisens ihärdiga nyfikenhet på hans arbete gjorde att han slutligen övergav Polen och flyttade till Paris. Det var här som Bruno skrev, och publicerade, den legendariska romanen Palę Paryż 1928. Den udda romanen, som handlar om kapitalismens kollaps, slog ner som en bomb. Snabbt översatts den till ryska, och 1929 publicerades den i Polen. De franska myndigheterna ogillade dock Brunos fantasier om kapitalismens undergång, och han utvisades. Genast satte han sig på båten mot Sovjetunionen.

Vid sin ankomst till Leningrad var han redan en känd författare. Första upplagan av Palę Paryż hade sålt slut på en dag! Det var troligen därför som han genast hamnade i centrum av den sovjetiska kultureliten. Två år efter sin ankomst publicerar han verket Человек меняет кожу (Mannen som byter skinn), som lär vara författad i sann socialrealistisk stil. Borta var alltså futuristen Bruno Jasieński. Nu hade han blivit socialrealist och han hade lierat sig med Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen NKVD, som var en av hjärnorna bakom den Stora utresningen. Det här innebar bland annat att Bruno Jasieński medverkade i förföljelserna och hetskampanjen mot författaren och journalisten Isaak Babel. När Jagoda arresterades och avrättades förlorade Bruno sin beskyddare. Han arresterad därmed och dömdes till 15 år i straffläger. Men troligen blev han avrättad innan han förvisades till Gulag. De flesta källor gör gällande att Bruno Jasieński avrättades den 17 september 1938 i Moskva. Han blev 37 år gammal.

Czesław Miłosz sammanfattar den polska futurismen med orden “short-lived”, “disorderly and chaotic” i The history of Polish literature. Det är ju också ord som ganska väl överensstämmer med dess grundare och centralfigur Bruno Jasieński. Det finns därför otal fler vinklar och aspekter på Bruno Jasieńskis korta, produktiva och kringflackande liv, men han har idag ändå fått tillfälle till ro, då hans bänk erbjuder vila åt trötta fötter i Planty. Och som av en händelse är det för övrigt också hans födelsedag just idag.


Ett fotografi från 1930-talet på Bruno Jasieński med sin (?) hund.

När man väljer sitt språk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

De flesta som väljer författarskapet som sin bana gör så med hjälp av sitt modersmål. Få väljer att skriva på ett annat språk. I Sverige har vi några författare som valt att skriva på svenska istället för sina modersmål. Som exempel kan ges Theodor Kallifatides, eller Maciej Zaremba. Det är oerhört intressant med författare som väljer sitt skriftställarspråk. Det här blogginlägget ska handla om en person som valde polska som språk för sitt författarskap.

Sara Ginzberg föddes i Kyjiv den 22 mars 1917 (9 mars enligt julianska kalendern). Hennes föräldrar var av judisk börd, och i hemmet talades det ryska. När inbördeskriget bröt ut flydde familjen till Równe (idag Rivne). De slog sig ner i den judiska delen av staden, där man i staden talade ryska, jiddisch och polska parallellt, men i Saras hem talade man ryska. Efter inbördeskriget blev Równe polskt, och Sara Ginzberg gick i polsk skola, då började hon tala polska med sina vänner.

Sara Ginzbergs föräldrar skilde sig, hennes far slog sig ner med ny fru i Berlin, emedan hennes mor flyttade till Spanien. Kvar i Równe blev Sara, där hon bodde med sin mormor. Hennes mormor hade ett apotek, som låg i stadens hjärta. Apoteket låg på nedervåningen, och de bodde på våningen ovanför. Sara Ginzberg kallades för Sana av sina vänner. Kanske var det därifrån som hon tog sin pseudonym, som hon sedermera skulle bli känd under.

Det var nog under denna tid som Sana på allvar började intressera sig för det polska språket. Hemma talades det ju ryska, men med sina vänner talade hon polska. Jiddisch, det språk som de flesta judar hade kunskap om vid denna tid, kunde hon inte alls.

Sana började tidigt visa talang för att skriva. Hennes första alster ska hon enligt hennes mor åstadkommit redan som fyraåring. När hon var åtta skrev hon sin första poetiska ballad. Det är dock oklart vilket språk dessa skrevs på, polska eller ryska.

När hon var i tonåren gick hon på gymnasiet i Równe. Under denna tid fick hon sitt första alster publicerat i en skoltidning. Och redan 1933 fick hon sin första nationella debut. Detta skedde i tidningen Ilustrowany Kuryer Codzienny, som var den största tidningen i Polen vid tiden. Sana var då blott sexton år, men dikten bär på visdom hos en äldre kvinna. Det är dock oklart om hon vid detta tillfälle använde den pseudonym som hon senare skulle bli känd genom. När och hur Zuzanna Ginczanka föddes återges inte i någon av källorna nedan.

Nu börjar man få upp ögonen för den unga, och mycket begåvade, Zuzanna Ginczanka. Och det är poeten Julian Tuwim (1894-1953) som först såg hennes unika begåvningar. Tuwin uppmuntrade henne att delta i dåtidens mest prestigefyllda poesitävling för unga begåvade poeter, Turniej Młodych Poetów. Med sin dikt Gramatyka (Grammatik) tilldelades hon ett hedersomnämnande. Zuzanna Ginczanka var den yngsta deltagaren i tävlingen. Dikten publicerades senare, och lär vara en intressant och egensinnig lek med den polska grammatiken. Att Zuzanna Ginczanka vid så unga år kunde skriva en egensinnig dikt, som enligt källor utmärkte sig bland de andra, kan ha att göra med att hon skrev på ett språk som inte var hennes eget.

Julian Tuwim var vid denna tid en omtalad poet. 1918 hade han grundat gruppen Skamander. Deras mål var att skapa en experimentell poesi som bröt med tendenserna från kretsen Unga Polen (Młoda Polska). Det var en krets som dominerat det konstnärliga uttrycket under lång tid, och deras verk var enormt populära i mellankrigstidens Polen, trots att det var flera decennier sedan många av deras skapare gått ur tiden. Man skulle kunna säga att Skamander försökte utmana Unga Polens hegemoni, och därför var de en grupp som inte var omtyckta i alla kretsar. Zuzanna Ginczanka var nog en ganska modig ung kvinna, ty hennes stora förebilder var just poeterna i denna Skamander. Hon drömde om att flytta till huvudstaden Warszawa och få ingå i denna bohemiska konstnärliga krets.

Som artonåring flyttade hon därför till Warszawa och började studera pedagogik vid universitetet. Samtidigt var hon redan känd för dem som intresserade sig för experimentell poesi, och hon ingick snabbt i de bohemiska och konstnärliga kretsar som under denna tid fanns i huvudstaden.

Trots att hon publicerade alster i tidskriften Szpilki, en poetisk satirtidskrift, ville Zuzanna Ginczanka ändå behålla sin autonomitet från dessa litterära kretsar. Det finns många uppgifter om de caféer (kawiarnia) som poeterna besökte vid denna tid. Varje grupp hade sin egen kawiarnia. Zuzanna Ginczanka lär dock tydligt ha understrukit sin självständighet, och visade sig med dem som hon för tillfället ville associeras med.

Det är oundvikligt att inte omnämna Zuzanna Ginczankas omtalade skönhet. Det förefaller som om nästan varje minnesanteckning om henne också berör hennes mycket ovanliga utseende. Många verkar vilja påskina att hon hade en österländsk skönhet, och det finns de som associerar hennes anletsdrag med hennes poesi. Ginczanka använde ofta österländsk mystisism i sin diktning. Hennes poetiska uttryck ska också innefatta konnotationer till den kvinnliga sexualiteten. Tyvärr finns mycket få dikter av Ginczanka översatta till svenska.

1936 kom O centaurach (Om centaurer) ut. Det var den enda diktsamling av Zuzanna Ginczanka som utkom under hennes livstid. Diktsamlingen blev genast vida känd. Hennes språk och bildvärld var helt unik. Centaurer är en mystisk figur, en hästkropp med ett manshuvud.

Zuzanna Ginczanka skrev inte bara poesi, utan även några pjäser för radioteater. 1937 spelade Polski radio upp hennes pjäs Pod dachami Warszawy (Under Warszawas tak). Zuzanna Ginczanka var dessutom översättare, och översatte från ryska till polska.

Det är möjligt att Zuzanna Ginczanka förutsåg andra världskrigets utbrott. Redan i maj 1939 skrev hon en dikt som kan tolkas som att hon faktiskt förstod vad som höll på att ske. Men i juni 1939 åkte ändå hon som vanligt till Równe för att bo hos sin mormor över sommaren. När Nazityskland och Sovjetunionen anföll Polen, hamnade Zuzanna Ginczanka i den sovjetiska delen.

Sovjeterna började genast att attackera “borgerliga element”, och Zuzanna Ginczankas mormor fick sitt apotek beslagtaget. Dessutom flyttade det in andra hyresgäster i deras lägenhet, och Zuzanna och hennes mormor fick bara ett litet rum för sig själva. Zuzanna Ginczanka flyttade därför till Lvov (Lwów på polska, idag Lviv). Hennes mormor lät packa ner många av familjens dyrgripar, vilket hon gjorde i en förhoppning att ge Zuzanna en bra framtid.

Mellan åren 1939-42 bodde och verkade Zuzanna Ginczanka i Lvov. Hon skrev till och med flera revolutionära dikter. Under den här tiden gifte sig Zuzanna Ginczanka med en äldre man. Många har ställt sig frågan om hon gjorde det i en förhoppning att undkomma nazisterna. Kanske hade hon en föraning om att de skulle invadera Lviv.

I juni 1941 invaderade de Lviv, men Zuzanna Ginczanka lyckades övertyga andra om att hon inte var av judisk börd. Det var först 1942 som en av hennes grannar angav henne. Ryktet säger att Gestapo fick jaga efter Zuzanna en hel dag innan de lyckades fånga in henne. Men blott några timmar senare var hon på fri fot. Det råder dock olika meningar om hur Zuzanna Ginczanka lyckades fly från fångenskapen, men många källor gör gällande att hon själv eller någon i hennes närhet, lyckades muta Gestapo.

En av de mest kända dikterna av Zuzanna Ginczanka skrevs av henne i vredesmod efter det att hon arresterats. Dikten heter Non omnis moriar, vilket är latin och betyder “Icke helt och hållet ska jag dö”. I dikten beskriver Zuzanna Ginczanka hur hon föreställer sig hur hennes angivare vältrar sig i Zuzannas ägodelar, gåvor från hennes mormor. I varje liten ägodel finns också en bit av Zuzanna Ginczanka. Dikten är möjligen den mest kända av Zuzanna Ginczanka, och finns också översatt till svenska.

Zuzanna Ginczanka och hennes man flydde till Kraków. Zuzanna Ginczanka fick falska papper som sa att hon var armeniska, men hennes mycket utmärkande utseende gjorde de svårt för henne att röra sig i Kraków.

När det endast var några veckor kvar av den nazistiska ockupationen av Kraków, tillfångatogs Zuzanna Ginczankas man. Det här innebar att hon snart också skulle kunna gripas. I början av januari 1945 ska hon ha avslöjats av nazisterna och kastades i fängelse. Det finns olika teorier om hur hon slutade sina dagar, men tyvärr finns inga konkreta vittnesmål som kan befästa dessa.

Vad vi vet är dock att i januari 1945 mördades en poet som i större utsträckning skulle kunna ha bidragit till den polska poesin, om hon fått leva.

Zuzanna Ginczanka, eller Sara Ginzberg, blev 27 år.

Efter kriget glömdes många av hennes verk bort. Och det var först senare som hennes gärning uppmärksammades. På senare tid har det utkommit biografier och samlade verk över hennes författarskap, och hennes författargärning har funnit en ny läsekrets. Det har dessutom satts upp pjäser om hennes liv. Kanske är det Zuzanna Ginczankas kärlek till det polska språket som lockar dessa nya läsare, den typen av specifika kärlek till ett språk man får när man lär sig det på egen hand.


Den här texten har undertecknad skrivit till en uppgift inom ramen för kursen Polska II på Uppsala universitet.

Med kompass i riktning mot Skawina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Isaac Bashevis Singers romaner om Polen före andra världskriget kryllar det av liv. Ett judiskt liv som inte längre finns. Städer som Kraków försöker lyfta fram det judiska folkets närvaro, till glädje för vissa, till förtret för andra. Men utanför stadskärnorna är den judiska historien ofta inte lika synlig. Den finns där, men man måste ha lite större tålamod för att kunna finna platserna där judar en gång levde, arbetade och bad. Och det är glädjande nog ofta så att minnet av deras närvaro inte är helt utsuddat.

Ett nöje som undertecknad har är att söka judisk historia i Galizien. Man skulle kunna kalla det för en något annorlunda geocaching, som många finner ett nöje i att sysselsätta sig med. För den oinvigde kan man beskriva geocaching som en slags skattjakt med hjälp av GPS och internet. Tyvärr är det ett ganska komplicerat system, och det tycks förhålla sig så att man bör vara utrustad med tålamod och teknisk kunskap för att kunna delta. Dessutom måste man uppskatta de små skatterna som ska uppsökas, vilket inte alls är säkert att man gör om man har en lite annorlunda syn på vad som är en skatt.

Men det finns andra sätt att utforska sina omgivningar, som inte kräver samma typ av omfångsrika kunskap om internet och GPS. Man kan göra som undertecknad, packa cykelkorgen med en karta, och en liten intellektuell eller inre kompass. En kompass som blott sitter i sinnet och är sammansatt av genomläsning av hyllmeter av böcker om judisk historia i Galizien, samt timmar av samtal med sådana som läst många fler hyllmeter än jag hitintills hunnit med.

Den här kompassen gör att man ganska enkelt kan hitta det man söker. Man liksom glider fram på en osynlig våg, och plötsligt materialiseras det som eftersöktes.

Så var det också på en färd på cykel ut ur Kraków som jag företog mig härför leden. Målet var synagogan i Skawina. Eller rättare sagt, målet var Skawina. Det var först senare som jag kom ihåg att det också fanns en synagoga kvar i staden.

Skawina fick magdeburgrätt år 1364 av Kazimierz den store. Några år där efter fick staden en kyrka, och man hade även skyddsvallar mot angrepp från fiender. 1509 blev staden totalförstörd i en brand, men byggdes upp under Polens guldålder, också kallad Polens renässans, som varade från 1400-talets slut till slutet av 1500-talet. När Karl X Gustavs polska krig nådde Skawina, gick svenskarna hårt åt staden. 50% av invånarna flydde eller mördades av den svenska armén. Några årtionden senare delades Polen mellan Tsarryssland, Preussen och Österrike, Skawina hamnade under den senares förvaltning. Så var det enda till Polen blev självständigt efter första världskriget.

Judarna kom ganska sent till Skawina. Först 1860 fick judar tillåtelse att bo i staden, men det finns dokumenterat att det bodde judar i Skawina redan 1801. Dessa var dock få, och det var först när de gavs tillåtelse att bo i staden som församlingen växte. 1921 bodde det 282 judar i Skawina, vilket innebar ungefär 11% av stadens befolkning. 1939 bodde ungefär 500 judar i staden. Med andra ord, en fördubbling på 18 år! Den judiska befolkningen ökade dock ytterligare i och med att nazisterna tågade in i Polen 1939. Nazisterna tvingade nämligen judar från de intilliggande byarna och städerna att flytta till Skawina. I augusti 1942 deporterades alla judar från Skawina. De flesta mördades i förintelseläger. Några fåtal överlevde och kunde senare berätta om vilka fasansfulla öden människorna från Skawina gick till mötes.

Skawina ser fortfarande ut ungefär som många andra små städer i Galizien. Med slingrande vägar som söker sig trevande in mot ett torg, rynek. Här finns ett vackert rådhus och det tilldragande torg. Husen kurar ihop sig tätt intill varandra. Håller varandra om ryggen, så som goda vänner gör. Det är inte särskilt svårt att finna synagogan, enär jag är utrustad med den där intellektuella kompassen. En förbipasserande, och tillika vänlig man berättar för mig det jag redan visste, att byggnaden jag fotograferar en gång var en synagoga, men att den idag huserar en konstnärsbutik och en språkskola.

Synagogan byggdes år 1894, men förstördes av nazisterna. Efter kriget byggdes den upp igen, men det enda som finns bevarats är dess exteriör, med de karakteristiska halvcirkelformade fönstren. Även om det är svårt kan jag för en stund föreställande mig det judiska liv som en gång fanns här. Utan Isaac Bashevis Singers romaner hade jag nog aldrig riktigt haft den förmågan.

När jag cyklar ut från Skawina beslutar jag ögonblicklig för att återvända igen vid ett annat tillfälle. Om inte annat för att smyga mig fram till herrgården Korabniki som den kände konstnären och dramatikern Stanisław Wyspiański ofta besökte. Men då får jag nog fråga mig fram, för någon intellektuell kompass för polska herrgårdar jag har ännu inte förvärvat.


Synagogan.


Rådhustornet i Skawina.

Om när jag tjuvlyssnar

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Någonstans i läroboken Rivstart A1-A2 ger författarna de hugade studenterna ett tips, lyssna på svenskarna på bussen, tunnelbanan, spårvagnen osv. Boken riktar sig främst till studenter som studerar svenska i Sverige, och jag brukar alltid försöka komma på alternativa lösningar till mina studenterna som studerar svenska utomlands. De kan ju lyssna på P3 eller P4. Där pladdrar de ju på ungefär som folk gör i fikarummen, säger jag full av entusiasm. Men jag tror tyvärr inte att mina artificiella förslag är lika givande som att lyssna på svenskarna när de pratat helt avslappnat, utan en mikrofon i ansiktet.

Nåväl, det här tipset har jag i alla fall tagit med till mina egna polska studier. Jag tjuvlyssnar på nästan vart enda krakowit jag möter. Det är lärorikt så tillvida att jag får höra satsmelodi och de olika egenheter som polska språket besitter, så som de nasala ljuden eller alla uppsättningen av tj-ljud (som jag i sanningens namn inte alls kan höra så stor skillnad mellan).

Samtalsämnena är däremot inte alltid lätta att böka fram, men ganska ofta verkar de handlar de om helt vardagliga ting, och om Kurwa. Nej, kurwa är ingen högt uppsatt politiker, eller någon annan känd person (även om deras namn ibland ackompanjeras av kurwa). Kurwa är ett skällsord som jag helst inte vill översätta. Eller rättare sagt, jag kan inte översätta det, ty det verkar verkligen betyda allt från prostituerad till både det kvinnliga och manliga könsorganet, och mycket annat däremellan. Jag skulle alltså således aldrig ta det i min mun, trots att det kurrar härligt i mitt inre. (Jag lägger särskilt betoning på r:et. Kurrrrrwa. Ungefär så.)

Någonting som gatans språk i alla fall förtäljer är att kurwa är en del av den polska folksjälen. Det uttrycks nog oftare än man säger żurek, en surkålssoppa som är en polsk specialitet. Praktiskt taget varje dag hör jag kurwa. Vissa dagar ofta. Som idag till exempel, då de kraftiga vindarna och det piskande regnet ställde till det för oss i Kraków. Jag hörde de två orden kurwa och wiatr (vind) väldigt många gånger.

Jag uppskattar verkligen hur man säger ordet kurwa. Ofta drar man lite på munnen, och med ett snett leende säger man “kurwa”. Jag är faktiskt väldigt ledsen att jag aldrig kommer att kunna säga det där ordet på ett trovärdigt sätt. Man måste ha polskt blod i ådrorna för att få det att låta äkta, antar jag.

Nå, varifrån kommer då detta ord, undrar du nu. Om det tvistar de lärde. Det finns flera teorier, men en är att ordet bär släktskap med det slaviska ordet för kycklingar (kury). Men det finns andra forskare som menar att ordet härstammar från ett gammalt ord för “ensam kvinna”. Det är därför som kurwa nu associeras med prostituerade, menar denna teori som ändå får mig att skratta till. Ordet har däremot ingen koppling till det latinska ordet curvus, som betyder krokig. Ordet förekommer för övrigt inte bara i polska, utan återfinns även i bland annat ukrainskan och jiddisch!

Ordet har vidare mycket gamla anor, och uppstod i sin nuvarande form redan under 1500-talet. Beslutsfattare har vid många tillfällen försökt att förhindra polackerna från att använda detta deras (förefaller det mig) älsklingsord. Under den kommunistiska tiden censurerades det från skönlitteratur och film. Det hindrade dock inte exempelvis författaren Marek Hłasko. I en novell från 1954 skriver han följande mening: “A cóż ty, kurwo, wiesz o życiu? Czy ty, kurwo, czytałaś Dostojewskiego?” – vilket betyder ungefär “Och vad vet du din prostituerad/kvinnligt alternativt manligt könsorgan/etc (=kurwo) om livet? Har du fan (=kurwa) läst Dostojevskij?”

Idag är dock kurwa ett de mest frekventa skällsorden. Sedan 1990 har dessutom användningen gradvis ökat, och tillhör ett av de viktigare inslagen i polackernas kommunikation. Ja, det slår i alla fall lingvisten Magdalena Hądzlik-Dudka fast. Och jag kan utan svårighet hålla med henne. Kurwa hör jag nästan lika ofta som dziękuję (tack) och do widzenia (adjö/hejdå). Fast bara nästan, ty jag hör det främst när jag rör mig på gator och torg. På universitetet har jag bara snappat upp det vid några enstaka tillfällen. Det som är märkvärdigt dock, är att jag nästan uteslutande hör det i nominativ. Kurwa kan faktiskt böjas i både i plural och i alla kasus! Marek Hłasko använde ju kurwa i vokativ, alltså kurwo, men det har jag aldrig hört. Och varför hör jag det aldrig det i exempelvis lokativ singularis, “w kurwie”. Ganska snyggt, men frågan är vad det förmedlar… Hmm….

I vilket fall som helst, nu förstår ni nog varför polackerna alltid ler lite i mjugg, när de hör Kungens kurva. (Som visserligen ska ha en ganska ekivok historia.) Och man kan ju undra om författarna till Rivstart A1-A2 verkligen tänkte på alla svenska svordomar som far genom luften i det offentliga rummet, när de kom på att tipsa studenterna om att tjuvlyssna. Något får mig att tro de inte tänkte på det, men jag tycker ändå deras tips är alldeles förträffligt. Ty man lär sig ju i alla fall något nytt om språket när man djupdyker bland svordomar. Jag har till exempel lärt mig att det finns 14 former av kurwa och att ordet faktiskt har en väldigt gedigen historia. Trots att det inte ens finns med i min ordbok…

Barnen i ring dansar omkring…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

19 december 2019
Dagens polska affisch
Książka to najtańszy podarunek gwiazdkowy (Boken är den billigaste julklappen)
Av okänd
År 1920-tal

Det lackar mot jul. Eller hur? Kanske sitter du just nu och sliter ditt hår över alla julklappar du ännu inte har köpt. Dagens polska affisch vill därför påminna dig om att det faktiskt går väldigt bra att köpa en bok. Boken är den billigaste julklappen, förkunnar affischen.

Nå, det beror kanske på vilken bok du tänkt dig att köpa. Om du tänkt dig att köpa någon antikvitet kan det bli rejält dyrt. Som exempelvis när The Bay Psalm Book såldes för 92 miljoner kronor år 2013 på Sotheby’s i New York. Boken är från 1640 och är den första boken som trycktes på engelska i Nordamerika. Endast 11 exemplar finns kvar av denna dyrgrip, som lästes av de första nybyggarna.

Men jag tror inte att våra glada barn på affischen dansar kring någon Bibel. Kanske är det en äventyrsroman, eller en sagobok med tomtar och troll. Eller så är det helt enkelt O Janku, który nie chchiał być chłopczykiem (Om Janek, som inte ville bli pojke) av Alina Kwiecińska som utkom 1920… Vem vet?

‘De’ i huset bredvid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

9 december 2019
Dagens polska affisch
Oni (De)
Av: Franciszek Starowieyski
År: 1978

När jag började intressera mig för polska affischer var det egentligen inte den typen av affischer jag har publicerat hitintills i denna adventskalender, eller som jag gjorde i förra årets dito. De som först tilldrog min uppmärksamhet var de ganska… hur ska jag uttrycka det… ekivoka affischer. De kan väl närmast sammanfattas med att de ofta har någon förvrängd naken kropp, eller groteskt ansikte, i förgrunden. Jag kan inte påstå att jag tyckte om dem, men de hade det goda med sig att jag började intressera mig för polsk affischkonst. Jag kan givetvis inte lova något, men jag tror att den här affischen är det mest ekivoka jag kommer att publicera i årets adventskalender. Men vi får se. Jag vill aldrig ge ett löfte, som jag senare bryter.

Nåväl, vad är det nu för märkligt du tittar på? Jo, det är en affisch till Witkacys pjäs Oni, De på svenska.

Att sammanfatta vem Witkacy var är inte en lätt uppgift. Men vi kan börja med hans egentliga namn, Stanisław Ignacy Witkiewicz. Ignacy såg dagens ljus första gången 1885, och hans föräldrar var bördiga från Litauen. Men själv växte han upp i Zakopane, idag ett välkänt turistmål i polska Karpaterna. Hans far ville inte att den unge Ignacy skulle gå i ordinär skola, så barnet utbildades i hemmet. Mot faderns vilja lyckades i alla fall Ignacy bli antagen till konsthögskolan i Kraków.

Ignacy Witkiewicz var nära vän med en annan konstnär som förknippas med Zakopane, tonsättaren Karol Szymanowski. Han var under en tid även mycket nära vän till bildkonstnären Bronisław Malinowski. Om deras vänskap har Agneta Pleijel skrivit romanen Lord Nevermore.

Ignacy Witkiewicz var inte enkom (?) bildkonstnär. Han var även författare, skribent och arkitekt. Som författare skrev han flera verk som på olika sätt tangerade ämnet totalitära ideologier. Han närde en innerlig avsky mot alla ideologier som försökte inskränka yttrandefriheten. Det är möjligt att han tog den positionen efter att ha bevittnat ryska revolutionen 1917. Ignacys skräck för det totalitära samhället ledde bland annat till att han 1920 skrev pjäsen Oni, som antagligen skrevs som en reaktion på nämnda revolution.

Oni handlar om ett par som lever på en herrgård. Mannen på herrgården heter Bałandaszek. Han är förtjust i att samla konst. Han har en älskarinna som heter Spika, men deras relation är problematisk. Spika tycker inte att Bałandaszek ger henne tillräckligt med uppmärksamhet. Han försöker blidka henne med att tillfredsställa henne sexuellt. Men till Bałandaszeks förtret är det inte tillräckligt för Spika. Hon vill ha något mer.

En dag börjar hon tala om De (Oni) i en annan herrgård. Det uppdagas snart att De är en sekt, som lever efter ett totalitärt motto.

Affischen skildrar handlingen i pjäsen med att väcka äckel, men kanske också nyfiken, hos oss betraktare. Två nakna kvinnokroppar, brydda med dödskallar som huvuden, lutar sig smeksamt mot ett groteskt huvud som bara består av stirrande ögon. Hos mig väcker affischen oro. Jag känner mig iakttagen, kontrollerad, och utelämnad. Jag skulle tro att det också är avsikten, och att både Ignacy Witkiewicz och affischkonstnären Franciszek Starowieyski skulle vara väldigt nöjda om de fick höra att deras uppsåt hade lyckats.

Hela pjäsen slutar förfärligt sorgligt, men jag tänker inte avslöja mer, eftersom det vore tråkigt att ta från er möjligheten att bli chockade, om ni nu någon gång får möjligheten att se pjäsen.

1925 tar Ignacy Witkiewicz ett alias, Witkacy. Under denna tid börjar han producera bildkonstverk som visar sig vara mer lönsamma än hans skriverier. “Kunden måste alltid bli tillfredsställd” var hans motto under denna tid. Men redan under det sena 1920-talet återgick han alltmer till att skriva sina mindre lönsamma romaner. En av hans mest kända romaner skrevs just under denna tid, Nienasycenie (Omättlighet).

När nazisterna invaderade Polen 1939 flydde Ignacy Witkiewicz österut. Som ni vet av historien, anföll Sovjetunionen senare från öster. Det blev för mycket för Witkacy. Han avskydde som sagt alla totalitära regimer. Den 18 september 1939 tog han sitt liv. 54 år gammal.

När Ignacy Witkiewicz tog sitt liv hade han endast ringa inflytande över sin samtid. Men efter kriget kom hans namn åter i ropet. Först utanför det kommunistiska Polens gränser, men efter tövädret 1956 sattes bland annat hans pjäser upp av den legendariska teatermannen Tadeusz Kantor.

Idag är det nog ingen som ifrågasätter Ignacy Witkiewiczs enorma betydelse för den modernistiska litteraturen, och hans namn nämns parallellt med författare som Witold Gombrowicz, Bruno Schulz (som Ignacy lyfte fram innan denne var känd) och Czesław Miłosz.

Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.