viewpoint-east.org

Gäst i Stockholm

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december 2021
Dagens okända
Ignacy Warmuth
Träsnitt av Józef Łoskoczyński
År 1895

Nu går det inte att med säkerhet att säga, men det är ganska troligt att detta träsnitt utgår från ett fotografi. Låt oss i alla fall utgå från det, så vår adventskalender besparas uppfattningen att vara inkonsekvent. Ignacy Warmuth må helt enkelt vara med i årets upplaga, enär han har en särskild relevans för svenskspråkiga som intresserar sig för regionen Galizien.

Han föddes i en judisk familj i Kraków år 1853 eller 1858, och han uppvisade möjligt tidigt att han var en riktig sångfågel. Som ung utbildade han sig till operasångare i Wien, Paris och Breslau (idag Wrocław). Hans debut var i operan Faust av Charles Gounod. Han började sedan turnera flitigt, och år 1882 står han på scenen i Stockholm. Källorna ger dock något dunkel information om vilken scen han stod på. Var det Kungliga operan, eller Kungliga teatern? Uppgifterna säger vidare att han sjöng på svenska.

Förutom i provinsiella Stockholm, sjöng han även i Lemberg (idag Lviv), Warszawa, Kraków (förstås), vidare likaså i Italien, Österrike, Tyskland osv. 1905 lämnade han scenen för gott, och återstoden av sitt liv arbetade han som sångpedagog i Kraków, där han också avslutade sina dagar 18 år senare.

Så, nu kan ni bänka er för att se den två och en halv timme långa operan Faust.


Hagith – en studie i människors ondska

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I kyrkan Kościół św. Katarzyny (Heliga Katarinas kyrka) råder en förtätad stämning, ty första konserten i årets upplaga av Festiwal muzyki polskiej (Festival för polsk musik) kommer snart att inledas.

Den första konserten är ett konsertant uppförande av Karol Szymanowskis opera Hagith. Operan skrevs 1912-1913 under Szymanowskis tid i Wien, men uruppfördes först 1922. Hagith utmärker sig för sina påtagliga dissonanser och harmonierna får stå åt sidan. Det är en tät orkesterstruktur och stundtals känns det som om tonerna och de olika stämmorna klättrar över varandra för att nå fram till ett crescendo. När Szymanowski skrev Hagith var operagenren ny för honom. Det är därför möjligt att han inte riktigt behärskade konstformen. I efterhand har verket kritiserats för sitt fattiga libretto, som skrevs av Szymanowskis vän Felix Dörmann, som tidigare främst hade skrivit libretto till operetter. Den sistnämnde var även vän till prins Lubomirski, som tillka var Szymanowskis sponsor. Det är rimligt att anta att man valde Dörmann till att skriva librettot då man hoppades att han skulle kunna bistå med lanseringen av Szymanowski. Trots det fick operan mycket kritik vid uruppförandet. Källor anger att en bidragande orsak kan ha varit att Szymanowski levde i kretsar med homosexuella män, något som givetvis retade kyrkans folk, särskilt då temat för operan är religiöst.

Librettot utgår nämligen från Gamla testamentet, och särskilt första kungaboken. Det är en berättelse om svek, svartsjuka, kärlek och död. Operan har inte bara kritiserats för sitt libretto, utan även för att karaktärerna skulle vara för endimensionella, men samtidigt är det en fascinerande studie i människors ondska, ett tema som fascinerade Szymanowski och som han ofta återkom till.

Hagith sätts sällan upp, och endast ett fåtal inspelningar har gjorts. En av orsakerna lär vara instrumenteringen, som innehåller orgel, celesta, tramporgel och en herrans massa folk på slagverk. Vidare kräver den två harpister, tre på oboe, fyra flöjtister tillsammans med lika många på piccolaflöjt, engelskt horn, fyra klarinetter plus en basklarinett, tre på fagott, samt kontrafagott. I bleckblåset är det också fullt till sista plats, med sex horn, fyra på trumpet, lika många på trombon samt en bastuba. Därutöver återfinns förstås hela stråksektorn samt en kör, och så de fem sångarna.

Luften vibrerar efter en stund i Kościół św. Katarzyny. Dirigenten Maciej Tworek har ett precist anslag, samt leder orkestern (Schlesiens filharmoniska orkester) och sångarna med sådan intensitet att tonerna tycks flyga ur hans händer, och tillika genomströmma hans kropp. Det är öronbedövande starkt, och ett oerhört komplext stycke konst. Här finns inga döda, eller lugnare partier. Det glöder från första tonen, till den avslutande knallen som Tworek skickligt låter sväva upp i kyrkans väldiga valv innan publikens ovationer tillåts ta vid. Och vem vet, kanske hördes tonerna ända fram till Karol Szymanowskis grav, som återfinns i den intilliggande kyrkan Skałka (även Bazylika św. Michała Archanioła i św. Stanisława Biskupa w Krakowie).


Lyssna till Hagith.


På Wandas kulle

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mellan området som tidigare rymde Polens märkligaste stålverk, Huta im. T. Sendzimira, och en bullrig motorled, höjer sig en vacker, grön kulle. Trots dess omgärdade tillstånd, råder här ett exceptionellt lugn. Vägens rytande stämma göre sig inte besvär. Stålverket har idag tystnat, och det är väl egentligen bara dess anläggningar med tillhörande tågspår, som skvallrar om att det här en gång var arbetsplats för runt 40 000 och att de producerade stål till hela världen. Men kullen vi står på tillkom långt före någon kände till vad stålverk månde vara.

Wandas kulle (Kopiec Wandy), som kullen heter, och har ett omtvistat ursprung. Man vet helt enkelt inte hur gammal kullen kan vara. Den kan vara över tusen år gammal, eller kanske ännu äldre. Namnet kullen fått kommer från legenden om den särdeles vackra, hedniska prinsessan Wanda, som enligt samma källa skulle ha levt på 700-talet. Hon skulle, om vi nu ska lita på legender, vara dotter till Krakóws grundare, kungen Krak. Wanda ska även ha haft två bröder, Krak och Lech. Legenden är förtegen om vem som var deras mor.

Nåväl, Krak var kung över det hedniska folket som levde vid Wisła. De hade det dock besvärligt, ty de plågades av en glupsk och lättretad drake som (möjligen) lystade till tilltalet Waweldraken (Smok Wawelski). Han åt allt som kom i hans väg, därtill var han även listig. Draken bodde i en grotta under det som sedermera skulle bli slottet Wawel. Man började därför smida planer för hur man för gott skulle kunna göra sig av med draken, och som med många sagor (om man får kalla legender så) lyckades man. Det enda problemet är att det råder lite oenighet bland legenderna om hur det gick till. Ena versionen säger att Kraks två söner, hans namne och den andre sonen Lech, överlade med varandra, och kom fram till att det enklaste sättet att göra sig av med en besvärlig drake var att fylla ett kalvskinn med svavel, och sedan lura draken att äta upp deras fyllda kalv. Planen lyckades, draken var slug men också sugen på att sluka det mesta, och lär därmed gått en hiskelig död till mötes. Efter att draken var död började de två bröderna träta om vem som hade tagit draken av daga. Lech mördade sin bror, och utropades till kung. Men hans illgärning hann i kapp honom, och han avsattes, och jagades ut ur landet. Folket döpte därefter platsen till Kraków, efter den mördade brodern. Den andra legenden säger däremot att det var kung Krak själv som mördade draken, och att han därefter byggde slottet Wawel på berget ovanför drakens tidigare boning. Vi lär nog aldrig kunna få någon reda i det där, enär legender har en förmåga att gäcka sanningen en smula.

Men Wanda då? Gjorde hon något annat förutom att vara vacker? Jodå. Man skulle kunna säga att hon räddade Kraków från att erövras av dåtidens tyskar. En tysk prins ska ha blivit så förälskad i henne att han beslöt sig för att försöka härska över det hedniska folket vid Wisła. Men trots att kung Krak och hans folk var hedningar, lyckades de besegra den mer rustade tyske prinsen. Fast hotet från prinsen ville inte försvinna, och Wanda ska ha dränkt sig i Wisła, för att förhindra den tyske prinsen från att få bestiga tronen över Wisłas folk. Hennes grav ska enligt legenden var den kulle vi står på. Men trots att man gjort utgrävningar har man inte lyckats bevisa att kullen innehåller någon Wanda. Hennes far, kung Krak, ska ha en egen kulle, Krakus Kopiec i Podgórze. Även där har man gjort utgrävningar, utan att ha lyckats fastställa något överhuvudtaget, frånsett att kullen är mycket gammal.

Legenden om Wanda var, under romantikens 1800-tal, av många mycket kär. Kanske är det därför som vi kan finna en skulptur på Wandas kulle som den store konstnären Jan Matejko har formgett. Skulpturen placerade på toppen år 1890, och finns här än idag. Ryktet om legenden om prinsessan Wanda nöjde sig inte med att stanna i Polen. Den letade sig även till Tjeckien, och till tonsättaren Antonín Dvořák, som under några intensiva månader 1875, skrev operan Vanda i fem akter om den vackra och viljestarka Wanda. Operan hade premiär ett år senare i Prag.

Oavsett om det ligger någon sanning i historien om Wanda, är hennes kulle den kanske mest charmerande av Krakóws kullar. Förutom kung Kraks kulle, som nämndes ovan, finns två till. Den kanske mest iögonfallande är Kościuszkos kulle (Kopiec Kościuszki), som färdigställdes 1823. Lite längre ut från stan ligger Piłsudskis kulle (Kopiec Piłsudskiego) som tillkom under mellankrigstiden. Båda dessa, samt Kraks kulle, är mycket större och pampigare än Wandas kulle. Men Wandas kulle har den fördelen att den hart när känns mer genuin. Kanske beror det på kulles lite undangömda placering, eller så är det för att här faktiskt vilar en alldeles riktig hednisk prinsessa. Ty här råder rentav ett magiskt lugn.


Wandas kulle.


Jan Matejkos skulptur.


Wanda tolkat av Andrzej Piotrkowczyk år 1578.


Berömd Halka

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december 2020
Dagens polska affisch
Gdybym rannym słonkiem. Halka
Okänd
1895

Låt oss stanna kvar i musikens värld. Som nämndes i gårdagens lucka, hade Stanisław Moniuszkos opera Halka premiär 1848, närmare bestämt den första januari i Vilnius. Fast det är egentligen inte riktigt sant, ty det var ett konsertant framförande (alltså, den framfördes som en konsert). Det skulle dröja ytterligare tio år innan den sattes upp som opera i Warszawa.

Halka tillhör ett av de viktigaste verken av Stanisław Moniuszko, och är kanske en av de viktigaste bland polska operor. Det beror på flera ting, men en viktig aspekt var att operan provocerade de styrande i Tsarryssland. Operan tillkom ju under den tid som Polen var delat i tre delar, och det var även en tid då det polska upproret mot olika härskare tilltog. Librettot skrevs av poeten Włodzimierz Wolski. Han beskrivs som radikal och deltog långt senare i januariupproret (1863-1864) mot den ryska överhögheten.

Operan genomsyras av polska särdrag. Både den polska adeln (szlachta) och goralerna skildras. Här finns element från polsk folkmusik, om än något romantiserat och förfinat. Operan stärkte polackernas självkänsla och blev omedelbart mycket populär.

Handling utgår från en kärlekshistoria mellan den unga Halka, som är goral, och adelsmannen Janusz. Han väljer ändå slutligen att trolova sig med en av sina egna, och lämnar Halka i bedrövelse. Först planerar hon att mörda Janusz och hans trolovade när de ska gifta sig, men hon överrumplas av vankelmod och kastar sig i floden istället. Därmed går hon samma öde till mötes som många andra kvinnliga karaktärer i operor.

En av de mest kända och vackraste ariorna i Halka är “Gdybym rannym słonkiem“, vilket undertecknad helst vill översätta med “om jag vore vid gryningen”, men det är möjligen helt fel. Dagens polska affisch är från 1895, och är egentligen omslaget till noterna till ovannämnda aria. Kvinnan ni ser på omslaget är sopranen Janina Korolewicz, som förövrigt inledde sin karriär i Lviv i rollen som Hanna i Straszny dwór (Den hemsökta herrgården), en annan mycket känd opera av Stanisław Moniuszko.

Men hur ljuder då Halka? Jo, här kan ni lyssna till en uppsättning från Wien. Men bry er inte om vad P2 skriver om när operan först uppfördes, ty det är alldeles uppåt väggarna.


Unknown, I live with you – tonsatta röster från Afghanistan

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En av orsakerna till att jag på senare tid tilltalas alltmer av opera är, vid sidan av det starka uttryck som konstformen besitter, kvinnornas karaktärer. De tar plats, både genom sina röster och rent fysiskt. Sjunger man opera kan man ju inte stå med benen ihopsnodda och med magen indragen. Nej, det krävs ofta att de står bredbenta på scenen samtidigt som de måste överrösta en stor och vrålande orkester. Men det finns också en märklig kontrast mellan de starka och betonade kvinnogestalterna i operor, och de fasansfulla öden de ofta går till mötes. Det här är en tanke som också förstärkes hos mig, när jag i helgen var på operafestivalen Opera rara och såg performance-operan Unknown, I live with you.

Verket utgår från texter som författats av afghanska kvinnor. Texterna skrevs av kvinnor som deltog i ett projekt som initierats av en amerikansk journalist mitt under tiden för talibanernas styre i Afghanistan. Under denna tid var det bland annat var illegalt för kvinnor att skriva, så texterna skrevs i hemlighet av kvinnorna. Det är smärtsamma texter, som gestaltas av tre sångerskor. Genom de tre sångerskorna möter vi en afghansk vardag med förtryck, våldtäkt och maktlöshet. Och vi får också höra om en flickan som drömde om att bli fotbollsproffs, men vars drömmar krossades då hennes ben och armar sprängdes i bitar.

Föreställningen gör ont, inte bara genom texterna, utan också eftersom de tre sångerskorna så kraftfullt ger uttryck för det våld som kvinnorna utsätts för. Deras agerande är fasansfullt trovärdigt. Vi är med dem i deras smärta, och klaustrofobiska situation. De befinner sig i ett fängelse utan fönster, och vi åskådare känner oss nog alla nästan lika utelämnade som de är.

Och det gör ont rent musikaliskt. Katarzyna Głowickas tonsättning skaver och värker. En stråkkvartett avbryts understundom av ilsken och frustrerad elektronisk musik. Genom ljudmattan, som tonsättaren själv åstadkommer från scenen, vibrerar av krigets dån. Det är kallt, men ändå märkvärdigt hett. Som om vi faktiskt vore i de afghanska bergen, där dagens hetta byts ut mot en dov och ondskefull kyla.

På scenen finns också flera dansare, varav en ligger, tillsynes död, på en bår. Ju längre in i berättelsen vi kommer, ju mer liv får denne, och i berättelsens slut är det hen som visar vägen till det fönster som trots allt finns. Deras fönster mot friheten. Men trots att ljuset flyter in över kvinnorna, känner vi inte att de befriats. Och kanske ska deras avvaktande kroppsspråket gestalta just det.

De tre sångerskor har alla utsökta röster, och förtroendeingivande gestaltning, men enligt mitt tycke sticker mezzosopranen Sara Jo Benoot ut. Och det är hennes berättelse som får avsluta operan. Hennes röst är tjock och djup, och däri finns en riktig urkraft. Hennes berättelse handlar, enligt min tolkning, om kvinnlig omskärelse och våldtäkt. Hon vill vara en man, för att kunna känna njutning. Sara Jo Benoots statiska kroppspråk förstärker också känslan av att hon är fångad i sin egen kropp.

Plötsligt förstår jag operans inledning. Innan vi gick in till föreställningen fick vi åskådare följa en märklig video. Tre skärmar visar hur tre viljelösa kvinnor tvingas av en man att ikläda sig scenkläder. De står på en operascen. När de mot sin vilja blivit klädda börjar de sjunga Franz Schuberts poetiska cykel Frauen-Liebe und Leben (En kvinnas kärlek och liv).

Videon ska nog påminna oss om att kvinnogestalterna i operor ofta går lika fasansfulla öden till mötes som de afghanska kvinnorna beskriver. Men utformningen av videon gör snarare att jag tolkar den som ett misslyckat försök att vanhedra opera som konstform. Tyvärr inte en alltför långsökt tanke, då operafantaser inom populärkultur ofta beskrivs som galna vettvillingar som är massmördare på sin fritid.

Unknown, I live with you är, som jag skrev inledningsvis, en performance-opera. Det innebär att den balanserar mellan konstmusik och populärmusik. Tyvärr upplever jag att den senare har övertaget i utformningen. Något som förvisso kan förlåtas med att jag tillhör den där borttynande gruppen i samhället som fortfarande njuter av opera, och faktiskt också tycker att Franz Schuberts Frauen-Liebe und Leben är mycket vacker.

Men styrkan i Unknown, I live with you ligger just i att den vågar referera till det egna fältet, alltså operan som konstform. Dessutom är det en mycket stark föreställning då den berättar om våld mot kvinnor inom muslimsk fundamentalism, samtidigt som den ställer obekväma frågor om förtryck av kvinnor inom vår egen kontext. Och kanske är det så att företeelser som förtryck görs begripligare om vi kan tolka den genom våra egna erfarenheter.


Foto: Monika Stolarska. Bildens källa.


Tonsatt motstånd – Vita rosen i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi trevar oss in i lokalens halvdunkel. Stämningen är förväntansfull, men även något dämpad. Ty det vi valt att skåda är ett framförande av operan Weiße rose signerad Udo Zimmermann på Krakóws operafestival Opera rara.

Berättelsen om Vita rosen, och om syskonen Sophie och Hans Scholl, behöver nog inte någon närmare presentation. De flesta av er har någon gång mött skildringar om de unga syskonen som protesterade mot nazisternas våld, vilket ledde till att de två avrättades.

Udo Zimmermanns opera om de två syskonen är dock kanske mindre känd för en svensk publik. Operan finns i två upplagor. Den första hade premiär den sjuttonde juni 1967. Dess narrativ var då klassiskt, vilket innebär att berättelsen löpte från det att syskonen fick idén till sitt upprop till deras avrättning.

1986 skrev Udo Zimmermann en kammaropera, och den fick inte ett lika ordinärt narrativ. Åskådarna kastas fram och tillbaka i handlingen, och avslutningen är mindre slutet. Sophie och Hans Scholl förefaller nästan gå segrande ur berättelsen. Deras röster, och tolkning av verkligheten, besegrar den nazistiska ideologin. Avslutningen är, trots sin dystra upptakt, därför hoppfull.

Tonsättningen är klaustrofobisk, och varje ton värker och skaver. Klara och precisa nedslag, kantiga och kalla, driver fram berättelsen. Och det är musikerna som är den stora behållningen. Jag kommer på mig själv med att inte studera det som händer på scenen, enär min blick fastnar på musikernas samspel eller utsatta solon. Ensemblen Sinfonie Orchester Biel Solothurn, från Schweiz, handskas med operan både varsamt och resulut i samma andetag. Det är främst deras prestation som gör operan hörvärd och intressant.

Att det förhåller sig beror på hur operan är sammansatt. Emedan musikerna får färdas mellan flera olika tonklanger och emotioner, tampas de två briljanta sångarna med förhållandevis toftiga stämmor. Deras uttryck, eller röstläge, förändras endast minimalt under den 70 minuter långa operan. Det är troligt att Udo Zimmermanns avsikt är att förmedla tvång och förtryck genom detta förfarande. Det lyckas visserligen, men resultatet blir att sången kan uppfattas som uttryckslös. I synnerhet i en jämförelse med de levande och varierade uttryck som ålagts musikerna. Det hela ger en känsla av dissonans, tyvärr på bekostnad av helhetsintrycket.

Lika så är jag ytterst tveksam till att förflytta berättelser som dessa till en slags nutid. Gympadojor och jeans och luvtröjor i all ära, men vad försöker man säga oss betraktare, när man fråntar oss möjligheten att koppla iscensättningen med de faktiska omständigheterna? Jag är inte säker på att jag är enig med regissören om att det tillför något väsentligt för förståelsen. Vilket förtryck slåss de mot? Varför syns inga nazister? Och vem är det som sätts i godsvagnar och sänds mot sin död? Operan speglar sin tid, då ord som judar och nazister inte var accepterat att använda. Men det tvingar ju inte dagens scenografer att sudda ut minnet av dessa, vilket blir konsekvensen.

Men misstolka mig nu inte, genom att tro att jag är missnöjd med framförandet av Weiße rose på Opera rara. Faktum är att jag ledigt kan tillstå att det här framförandet tillhör en av de mest utmanande och spännande operor jag någonsin upplevt på en scen. Och jag gläds främst åt att man inte gömt de utmärkta musikerna i något mörkt och onåbart orkesterdike. Musikerna sitter rakt framför näsan på oss åskådare, och vi kan med stor behållning följa varje ton och rörelse i deras framställning. Opera rara har därmed gjort ett alldeles ypperligt val av lokal för denna föreställning. En lokal, Małopolski ogród Sztuki, som inte vanligtvis huserar just operor.

Festivalen Opera rara har nämligen flera olika scener under de tre veckor som festivalen pågår. Och man har i år, festivalens elfte år, ett program som spänner över flera sekel. Det är första året som man har inslag av samtidsmusik. Betoningen har tidigare legat på bland annat barocken. Ambitionen med festivalen är förövrigt beundransvärd. Man vill genom den bredda Krakóws kulturliv, både i ett nationellt och internationellt perspektiv. Vilket man genom sitt engagemang verkligen tycks göra. I synnerhet med så modiga initiativ som framförandet av operan Weiße Rose.


Fotograf: Dufaj
Bilden är lånad från Opera raras Facebooksida
.


Vi tänder ett ljus

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december 2019
Dagens polska affisch
Nabucco Giuseppe Verdi (Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar)
Av Andrzej Bator
År 1986

Ni har nog hört Va, pensiero, på svenska kallad Fångarnas kör, i Verdis opera Nebukadnessar? Ja, jag skulle tro det, eftersom den är mycket känd. Men visste ni att den skrevs som en protest mot det Habsburgska styret över Italien? Verdi var nämligen en stark förespråkare för ett självständigt Italien, och han smög in denna protestsång i sin opera.

Nebukadnessar handlar dock inte alls om Italiens självständighet, utan om hur det israeliska folket längtar tillbaka till sitt Jerusalem under den babyloniska fångenskapen på 600-talet f.kr. Jag tänkte att det kunde passa bra en dag som denna, den första dagen i hanukka.

Hanukka firas till minne av en händelse några hundra år senare, den när templet i Jerusalem återinvigdes år 164 f.Kr. Under hanukka tänder man åtta ljus i åminnelse av den händelsen, och därför kallas hanukka även för ljusets fest. Den femarmade ljusstaken på vår affisch räcker således inte till för att tända alla de åtta ljusen. Affiscen får ändå tjäna som illustration till den, för judendomen viktiga högtiden, hanukka – som i år dessutom sammanfaller med den kristna julen.

I Kraków firas de båda högtiderna på vissa platser parallellt. Det intressantaste inslaget finner man i Kazimierz på det judiska kulturcentret. De erbjuder besökarna en klassisk amerikansk-judisk jul. Och hur firar man en sådan, undrar du nu. Jo, man äter kinamat!

Men annars så har matbordet på hanukka och det polska julbordet vissa beröringspunkter. Jag tänker närmast på karpen, som finns på båda borden. Men där karpen är ett måste på det polska julbordet, förekommer den mer sällan på hanukka-bordet. På det polska julbordet får det dessutom inte förekomma kött (däremot fisk i mängder), emedan hanukka-bordet har någon obligatoriska kötträtter.

Det är dock så att de två sederna inte ska förväxlas. Hanukka är inte en judisk jul (som vissa verkar tro), men den har däremot möjligen inspirerat några seder inom kristendomen. Så som exempelvis adventsljusen.

Med detta sagt önskar jag mina judiska vänner en glad hanukka!

Här kan du se Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar i sin helhet.